Vilks.net

Dagens goda råd kommer från Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Tyst teater, se DN. Enligt hennes uppfattning klarar inte Sverige av mångfaldsfrågor vilket Storbritannien skall vara mycket bättre på. Svensk teater påstås vara ”den sista bastionen för en gammeldags, svensk identitet”. Jag har lite svårt att följa med i den svängen. Gammeldags, svensk identitet finns det åtskilliga bastioner som försvarar och nog med större framgång än vad Svensk teater kan bjuda på.

Med förödande kraft slår Josette Bushell-Mingo in öppna dörrar: ”Vad skulle hända om svarta skådespelare spelade ”Tre systrar”? Eller om Hedda Gabler var svart?”

På dessa frågor finns redan svar. Det händer inget särskilt när man gör sådana uppsättningar. Problemet är närmast att de blir så utstuderade exempel på korrekt mångfaldstänkande.

Man kan fråga sig om det är naivitet eller ren dumhet som får Bushell-Mingo att önska sig att politikerna skall ta hand om konsten:

”I England styr politikerna ¬direkt. Ser man att det behövs fler minoritetsskådespelare, då riktar man pengarna dit. Ser man att de stora teatrarna bara anställer en viss sorts skådespelare, då ingriper man och satsar på utveckling av nya regissörer och dramatiker. Det vågar man inte i Sverige. Och det är synd, för det gör att förändringarna sker så fruktansvärt långsamt.”

I England, jaja.

Konståret 2008 lär nog gå till historien. Det var det året som konstmarknaden överträffade allt man hade kunnat föreställa sig. Och dessutom blev det året när marknaden rasade samman. Ännu under september månad kunde Damien Hirst kamma hem en högvinst genom att sälja direkt genom Sotheby’s trots att finanskrisen hade satt igång. Konstmarknaden har alltid en viss fördröjning och först någon månad senare blev det uppenbart att de osannolika prisstegringarnas tid var över.

Annars är det svårt att finna några händelser som skulle kunna gå till historien. Biennaler var det gott om och bland de kritiker som har sammanfattat 2008 nämner några Berlinbiennalen och Manifesta men utan någon riktigt stor entusiasm.

Möjligen kan man säga att höstens kraftfulla ansamling av asiatiska biennaler är värd att notera som ett betydelsefullt inslag i samtidskonstens globala etablering. Något mer än så kom det knappast fram ur denna rad av utställningar som var av hygglig eller god standard. Det är bara att konstatera att allt som sker i konsten måste bekräftas genom de institutioner som är knutna till Europa och USA.

Av årets sista stora biennal i São Paulo kunde man lära sig att det inte är någon höjdare att omvandla en decentraliserad biennal till ett seminarium om sig själv. Orsaken till att det blev väldigt lite konst och mycket föreläsningar var ekonomisk och att man därför gjorde en dygd av nödvändigheten.

2009 ser intressantare ut. Först har vi frågan om hur konsten skall struktureras i en tid med fallande marknadspriser. Snabba klipp-konceptet lär försvinna och kanske detta lämnar ett utrymme åt projekt som inte bärs upp av ekonomiska intressen. Samtidigt får man inse att socialkritiken ändrar skepnad (tendensen är ett ökat intresse för platsen och dess komplexitet). Säkert kan det även i fortsättningen dyka upp ett och annat postkolonialt eller genusprojekt men det verkar som om konstvärlden har insett att vad konsten är bra på är ismer, konstriktningar, vars förbindelse med verkligheten är synnerligen svävande. Postkolonialismen, liksom feminismen och lite annat smått och gott, var en del av de postmoderna ismernas historia vilka skänkte glans åt konsten men som inte hade någon större betydelse utanför denna.