Vilks.net

I gårdagens Kulturnyheterna behandlades frågorna kring den radikalisering av vissa åsikter som har kommit som en följd av kriget i Gaza. En av huvudpersonerna är poeten och muslimen Mohamed Omar. Liksom Andreas Malm är han ett exempel på att några intellektuella tar steget fullt ut. För det är ingen riktigt stor överraskning. Man har kunnat ana att det har funnits en sådan agenda.

Terrorism och islamism är inte trevliga saker och stegtagarna får finna lämpliga försvarsargument. Nära till hands ligger förstås relativismen och den brukas också flitigt. I Newsmill tillämpas den även av Dror Feiler.

I Gaza, kan man höra, är det fråga om en förintelse, inte helt olik andra världskrigets. Och när man talar om andra världskriget blir det självklart att om nazisterna hade vunnit kriget hade de allierade definierats som terrorister och extremister. Enligt receptet att makthavaren alltid bestämmer vad som är vad. En av relativismens poänger är makthavare som makthavare. Om nazisterna hade vunnit hade de varit makthavare. Nu blev det USA. Hugget som stucket.

Postmodernismen hade stora framgångar med att tillämpa relativismen. Eftersom det inte går att bevisa att det finns någon naturgiven essens eller några absoluta sanningar kan man försvara att allting är lika mycket värt. Metoden visade sig framgångsrik för att dekonstruera modernismens fromma förhoppningar och upplysningsprojektets västbaserade doktriner. Där fick vi med oss det arv som kretsar kring väst som ett spöke: Kolonialmakternas krav på hegemoni inom alla områden och som överlägsen kultur.

Haken i relativismen är naturligtvis att den i sig själv har vissa förutsättningar, nämligen den i väst skapade diskursen och filosofiska traditionen. Med den följer också en rad värderingar som bilar grundstommen i upplysningsprojektet. Relativismen är i sig själv inte relativistisk.

Sedan kan man snurra med värdeomdömen och bedömningar som man önskar. Demokrati är inte bättre än diktatur. Och för övrigt (som Myrdal brukar säga) är t ex Sverige inte någon demokrati eftersom det inte är folkstyrt. Slutsats: Man kan inte klaga på att Kina inte skulle vara demokratiskt.

Snurr, snurr, snurr, det snurrar i den grumliga bägaren. För att ge detta en konstnärlig form har jag producerat en liten video om Omar Mohamed (med Birger Schlaug i en biroll) och hans relativistiska slirande. Jag har anledning att vårda mina skulpturer vilket jag idag låter ske under banderollen Altermodern. Senaste försöket på en ny konstriktning. Till den skall jag återkomma.

Dock skall man inte överdriva radikaliseringen. De här nämnda personerna är trots allt småhandlare i intellektuella sammanhang. Jag tror att kultureliten i det längsta kommer att akta sig för att famna relativismen. Något ytterligare alternativ gives nog inte heller.

Cecilia som skrev en kommentar igår, nämnde att reaktionerna på antalet offer i Gaza inte är en konsistent logik. Antalet offer i Rwanda och Burundi handlar om helt andra siffror vilket också gäller för Sudan. Men dessa krig är inte intressanta eftersom det är krig (och folkmord) mellan afrikaner.

Mellanöstern får en del uppmärksamhet på konstens stora scener under den närmaste tiden. Den 23 januari blir det ett tvådagarsseminarium på Tate Modern om samtidskonsten i Mellanöstern (40 pund, utsålt). Och på New Museum i New York kommer Jeremy Deller med utställningen Conversations about Iraq i mitten av februari.

Även jag drar mitt lilla strå till stacken. Här är mitt senaste videoförslag till lösning på Gazakriget.

Jeremy Deller, 277 på artfacts.
Ett av hans mest kända arbeten är en rekonstruktion av upploppet i Orgreave under Thatcher-eran.

Ingela Lind skriver om konst i DN när hon recenserar Ernst Billgrens bok Vad är konst?. Konstteori har ingen storhetstid och att hantera estetiska problem tycks det inte vara många som behärskar. Skriver jag igen.

Se här:

”Vad är konst? Det är egentligen en onödig fråga. Vilken teater-, musik- eller litteraturkritiker har behövt älta ”Vad är teater?”, ”Vad är musik?” eller ”Vad är litteratur?”

NEJ, FRÅGAN ’Vad är konst?’ blockerar, eftersom begreppet konst är oklart och bygger på dubbelhet och ’värdeglidningar.’ ”

Redan i första meningen trampar Lind fel. Teater, musik och litteratur är naturligtvis inte konst, men frågeställningen finns också där genom att vissa delar av teatern, musiken och litteraturen är konst. Det råkar bara vara så att ”konst” har blivit synonymt med ”bild” men bortsett från denna glidning är förhållande delvis de samma: Alla bilder är inte konst, faktiskt bara en obetydlig del.

Som jag nu blivit en ropandes röst i öknen måste jag ändå ge Ingela Lind rätt: Konst är oklart men beroende på att konstvärlden anser detta. Lind är inte ensam och när konstvärlden gemensamt ropar i skogen kommer samma svar: Konsten är institutionell, en social konstruktion, men samtidigt är den ändå inte det utan något som finns i sig, något oklart och mystiskt.

Vi får vänta länge än innan konstvärlden samlar sig till en konstteoretisk uppryckning. Konstvärlden har som bekant mycket att göra med alla nya projekt och utställningar.

För fullständighetens skull tar jag också om en sak som Ingela Lind tydligen inte har fått riktigt klart för sig: Just bildkonsten har blivit en konst i allmänhet och kan inte längre definieras som ett specifikt medium. Där skiljer den sig från teater, musik och litteratur.

Till en delvis annan händelse. I Gazakriget kan man konstatera att Hamas har haft stora framgångar. De har hittills överlägset vunnit striden om opinionen. Ju fler dödsoffer desto starkare blir Hamas. Israel skjuter och bombar och vinner enbart framgångar för regeringen i inrikespolitiken. Hamas stigande popularitet bör föranledda organisationen att förnya sitt musikvideoförråd. Jag har på egen hand gjort en liten sondering i ämnet och därvid kunnat lämna ett, som jag tror, underhållande och tänkvärt bidrag. Hamas är ändå bäst som balett.

MUSIKVIDEO.

I dagens Kulturnyheterna meddelades, föga förvånande, att konstnärer tjänar mindre än genomsnittet. En sak som inte berördes i inslaget var den självklara orsaken: Att det råder en enorm överetablering i förhållande till efterfrågan. Ingen förändring kan heller förväntas om det inte sker en mycket kraftig ökning av konstintresset. En sådan utveckling är inte särskilt trolig.

Ekonomiskt krisläge, men samtidigt hur gott om konstnärer som helst. Som jag många gånger har uttalat: Vi lever i en tid när det finns konstnärer som företräder hög kvalitet praktiskt taget överallt. Jag talar då om den internationella samtidskonsten som, trots att den har ett 20-tal år på nacken, ännu är tillräckligt fräsch för att i sig utgöra en kvalitet. Tills vidare kan man tillägga att den kan varieras, tills vidare, i det oändliga.

Men det är inte bara ekonomisk kris i samtidskonsten, en tilltagande kris kan man skönja i svårigheten att skapa några tillräckligt intressanta konstriktningar. Än duger de gamla, än går det att stuva om och komma med nya förpackningar.

Jag tänkte på det här när jag läste Sinziana Ravinis recension av Disarming Matters på Dunkers kulturhus. Hon skriver att konstvärlden blir allt mer oöverskådlig men också allt mer förutsägbar vilket man utan tvekan kan säga. Men följdsatsen ”Vikten av strama, tesdrivna utställningar som vågar ta ett nytt grepp om samtiden kan inte nog poängteras” är långt mer tveksam. Det är oerhört svårt att leva upp till ett sådant krav som nog bara uppfylls några gånger per decennium. Men det är inte fråga om att våga ta ett nytt grepp utan istället om att få de andra i konstvärlden att gå med på att göra det till ett nytt grepp.

Utställningen på Dunkers är en enhetlig historia som drar i ett tema som regelbundet har återkommit sedan 60-talet: Om upplösning och att gå ifrån objektfixeringen. Strängt taget är det inte längre så lätt att skriva något förnuftigt om den här typen av utställningar. Ravini menar att den självklart är en kritik av konstmarknaden. Tyvärr säger det ingenting eftersom de flesta i konstvärlden är emot konstmarknaden. Hon föreslår vidare att det skulle kunna vara ett ekologiskt memento mori eller en varning för människans intellektuella övermod.

Inget i konsten är förstås något utan blir det som kritiker och andra i konstvärlden kommer överens om att det skall vara. Just nu är det lite besvärligt att komma på något man kan vara enig om som man inte redan är förbrukat.

Om man skall försöka sig på att beskriva det som produceras skulle mitt förslag vara att det är en förening av en kvardröjande socialkritik (den kommer man aldrig att bli av med) och att konstnärerna (övertygande) demonstrerar sin påhittighet.

Michael Sailstorfer snurrande bildäck är med på Dunkers, en välkänd succé från 2005 Zeit ist keine autobahn (Time is not a motorway). Ett verk som sedan sin tillkomst har rullat genom många utställningar. På två har Saistorfer klättrat över tusen placeringar på artfacts för att nu inta 787.

Ett annat arbete av Sailstorfer är hans T72 som man kan se här. Modellen skulle, om den gick i full produktion, kunna lösa en hel del internationella kriser.

Michael Sailstorfer, Utan titel (Tid är inte någon motorväg), 2005

Naomi Klein går i Aftonbladet på bojkottlinjen mot Israel. Hon nämner bojkotten mot Sydafrikas apartheid som ett exempel på en framgångsrik handling. Dock menar hon (”djupt oroande likheter med apartheidsystemet”) att de båda ländernas politik inte direkt kan jämföras.

I rättvisans namn bör bojkotten utvidgas. Iran som betalar Hamas raketprogram bör förstås inkluderas i bojkotten. Landet har också diverse former av apartheid, inte minst mot kvinnor. Ja, strängt taget borde hela arabiska ligans skurkstater bojkottas. Kina och Burma är självklara kandidater, liksom USA som gång på gång beslagits med politiska oegentligheter. Nordkorea och Cuba får föras till listan; självklar medlem är också Ryssland. Man kan fundera på Sudan och Danmark. Och varför inte Sverige?

Från denna bojkott borde emellertid undantas alla ekologiska produkter. Om man tror på Al Gore och hans anhängare är miljöansvaret är mycket större fråga än lite småkrig, terror och diverse brott mot mänskliga rättigheter. En effektiv bojkott skulle föra med sig att de drabbade länderna tvingades övergå till grön produktion.

Gaza har alltså blivit en stor medieframgång trots att den nu har halkat ner ett par hack i TV-nyheternas presentationsordning.

Mohamed Omar som jag just har hyllat i en liten anspråkslös konstvideo har idag publicerat en intervju han gjort med Jan Myrdal (”Ja, en Khomeini är vad som behövs, eller en Nasser.”) Den är mycket läsvärd, emellanåt får jag intrycket av att de menar allvar. I varje fall har också dessa två funnit varandra.

Krokusen är svår i år.

Bill….

…och Bull

Zeitgeist, vad är det? Förr, åtminstone i konsten, rörde det sig om något som ännu inte framträtt men som konstnären med sin känslighet kunde förnimma. På det tror man inte längre och Zeitgeist blir istället de vågor av händelser och engagemang som det globala informationssamhället åstadkommer.

I Gaza där bomba de. Israel anstränger sig över hövan för att göra sig impopulära och omöjliga i världens ögon. Skjut så svarar vi. Och om det finns två terrorister som gömmer sig bland 50 oskyldiga då skjuter man samtliga och har eliminerat två terrorister samt visat att så skall man inte göra.

Nu gäller det för världssamfundet att få slut på Vilda Västern.

Egendomliga följdverkningar kan dock konstateras och vi ser i Expressen att Mohamed Omar har genomgått en väckelse och från att ha varit en fredspredikande muslim är han nu omvänd till islamist och stöder Hamas, Hizbollah och Iran. Så mycket var fagert tal värt för den känslige poeten som även utropat sig till Sveriges Nationalskald.

Jag bjuder därför på lite lördagsunderhållning i vilken även Andreas Malm framträder. De två såta herrarna står varandra numera nära. Och de delar också egenskapen att vara mina skulpturer.

VIDEO

Skall det bli någon kulturbojkott mot Israel? Man kan tycka att det är onödigt eftersom konstvärlden sedan länge är klar med sitt ställningstagande. Karin Willén, ordförande för KRO, säger i dagens DN, att det inte är aktuellt för organisationen att göra något. .

Tanken är i varje fall fascinerande. Bojkott mot Israel är sedan länge införd för Sharjahbiennalen (som går igång i mars) i Förenade Arabemiratet.

Och om man tänker sig den lockande tanken att bojkotta enskilda konstnärer för att de kommer från Israel skulle intressanta situationer kunna uppstå. Guy Ben-Ner som är känd för sina performancevideor från IKEA.butiker världen över skulle stoppas. Liksom Yael Bartana (som deltog på senaste Documenta med en video där israeler och palestinier gemensamt bygger upp en förstörd by). Dror Feiler får väl också räknas som ett möjligt bojkottobjekt.

Ett av problemen med kriget är att inledningen ”Detta har hänt” är så komplicerad att den aldrig kan utredas. Under tiden vinner den israeliska regeringen befolkningens stöd och tar sig ur sina dåliga opinionssiffror. Hamas har ingen orsak att gå med på någon vapenvila. Ju längre Israel framhärdar med sitt skjutande desto större sympatier kan man räkna med från allmänheten. Men ingen kan naturligtvis vinna. Utgången blir med all sannolikhet densamma som alltid. Det kommer en överenskommelse om eld upphör – som så småningom kommer att brytas.

Möjligt bojkottobjekt: Adi Nes (artfacts 1542) Utan titel 1999

Man skall inte tro att Muhammedteckningen är glömd i konstvärlden. Den väg av arrogans som den väckte lär pyra länge än. Ett litet nålstick dök upp i dagens Aftonblad där Martin Aagård har några synpunkter som han för fram i samband med att han diskuterar Lene Bergs Stalinprojekt. Det inleddes med att Picassos Stalinteckning skulle sättas upp i Oslo på Folkteaterns framsida på Youngstorget, Arbeiderpartiets bastion. En form av påtvungen institutionell kritik denna gång alltså inte riktad mot konstvärlden. En uppföljare i USA stötte också på problem. Läs mer om dessa här och här.

Aagård skriver vidare:

”Historien påminner inte så lite om Lars Vilks Muhammedteckningar. Någon blir kränkt av en halvdålig teckning. Konstnären hoppas komma undan att säga att kritiken är en del av konstverket. Allt bråk hade kunnat undvikas om konstnären försökt vara lite mer realistisk.”

Nog borde han känna till att Vilks sedan länge arbetar med konsten som process och att inkluderandet av reaktioner är ett invant arbetssätt som inte är någon tillfällighet. För att understryka detta har jag också gjort Dogs som är ett sätt att visa hur konstverket tar sig fram genom en lång rad reaktioner. Nu blir ju också Aagårds bidrag ett ytterligare tillskott.

Vad han menar med att bråk hade kunnat undvikas genom att jag skulle ha varit lite mera realistisk är jag inte i stånd att fatta. Hela saken fick fart genom att arrangörerna i den lilla orten Tällerud inför närvarande journalist fick för sig att någon skulle kunna bli så kränkt att det kom en terrorist till platsen ock därför plockade ner de redan upphängda teckningarna. Hade arrangörerna varit lite mera realistiska skulle de inte ha vidtagit några åtgärder och då hade det inte heller blivit några diskussioner om halvdåliga teckningar.

Också i dagens nummer behandlar Malin Krutmeijer Malmö konstmuseums utställning om kommunistisk konst ”Under de röda fanorna”. Där skriver hon:

”Det ökar inte förståelsen att påstå att ’om den tidens konst talar vi inte i termer av estetik – vi talar om politik och propaganda.’ Det är klart att det är estetik, precis som den västeuropeiska konstens vid samma tid också den är ideologiskt färgad.” Därefter tar Krutmeijer sats och påtalar att den modernistiska konsten gett sig på kvinnan och henne uppfläkt och styckat samt reducerat henne till stilleben.

Konstteorin genomlider här ännu ett av sina lågvattenmärken. Låt mig bena upp det här: Visst är den kommunistiska traktorrealismen konst men har alltid betraktats av konstvärlden som usel. Den har inte heller blivit bättre med tiden. Den bryter mot den alltid giltiga principen att konsten inte skall illustrera idéer och särskilt inte politiska suspekta sådana. Den modernistiska abstraktionen av kvinnan är inte någon illustration av en idé om det kvinnliga utan en estetisk ordning vars kvalitetsnivå aldrig har varit något problem för konstvärlden. Att man sedan kan komma med synpunkter på vilken kvinnosyn som har varit den ledande i konstvärlden är en annan historia.

I denna afton på ett hotellrum i Oslo. I morgon skall jag framträda för en grupp reklamfolk. Konst och reklam, jo, jag har varit inne på det många gånger. De båda områdena har likheter men samtidigt avgörande olikheter.

Norska nättidskriften Kunstkritikk skall ombildas. Sista artikeln skrevs av svensken Tommy Olsson som symptomatiskt nog funderar i vida banor på hur han skall undkomma konstvärlden. Jag tror att det är något som konstvärlden är engagerad i: Hur man skall ställa sig utanför; det är alltid de andra som utgör konstvärlden. Och ju mer man försöker desto mer blir man också en intressant medlem. Tommy Olsson siktar på ett torn i Cornwall, antagligen en from förhoppning. Men innan hans text har kommit så långt har han lyckats med en formulering som man sällan finner i konstkritiska utläggningar:

”ett ljud ej olikt det som uppstår när man bryter itu torra kvistar invirade i våta handdukar”

Han slog huvudet i trappan.

Den sak vi onekligen söker är det som Charlie Finch nämner i sin lilla profetia inför 2009: Zeitgeist. Vad och var är den zeitgeist som konsten kan kretsa kring eller skapa? Finch föreslår Afrika men det tror jag inte ett ögonblick på. Blir det tills vidare enbart negationer? Marknadens ras (vad är Hirst utan guldkant?), biennalformen som förbrukad, socialkritikens sista suckar, uppgörelsen med konstvärldens konsensus.

Ingenting avancerar, det mesta man kan läsa i de talrika årskrönikorna är inget annat än kritiker som tittar och tycker utan annan motivering än att omedvetet kasta sidoblickarna på just konstvärldens konsensus.

Det är inte lätt att få något alternativ in i maskineriet.

I Svenska Dagbladet tror man att Klara Lidén skall bli en av de framgångsrika konstnärerna under 2009. Det borde vara ett säkert tips eftersom Lidén blev ett uppmärksammat internationellt namn från 2006 när hon bland annat deltog i Berlinbiennalen. På knappt två år har hon klättrat 2 200 platser på artfacts där hon nu innehar 2 362.

Men även Fia Backstrom har en imponerande tendens och intar plats 2 644. Ännu har de båda dock ett stycke kvar till att hamna på Svensktoppens 20 främsta. Januarilistan ser ut så här:

1. 1. 3 Johanna Billing 414 412 565
2. 2. 1 Ann-Sofie Sidén 530 504 448
3. 3. 2 Henrik Håkansson 555 537 532
4. 4. 4 Nathalie Djurberg 601 591 651
5. 5. 6 Carl Michael von Hausswolff 783 779 786
6. 6. 8 Miriam Bäckström 795 809 904
7. (-) Karl Holmqvist 932
8. 8. 5 Annika Larsson 943 934 780
9. 7. 7 Annika von Hausswolff 951 950 805
10. 9. 12 Jonas Dahlberg 1013 1003 988
11. 10. 11 Annika Eriksson 1053 1031 957
12. 13. 17 Karin Mamma Andersson 1124 1135 1163
13. 12. 13 Matts Leiderstam 1126 1128 1005
14.11. 9 Magnus Wallin 1127 1103 934
15. 14. 19 Felix Gmelin 1182 1154 1292
16. 15. 10 J. Tobias Anderson 1344 1267 942
17. 16. 16 Anneè Olofsson 1353 1308 1147
18. 17. 20 Clay Ketter 1396 1492 1317
19. 18. 14 Tobias Bernstrup 1509 1513 1085
20. 19. (-) Cecilia Edefalk 1563 1552

För ett och ett halvt år sedan fanns han på plats 3.036, idag är han hux flux på 932. Karl Holmqvist, konstnär och poet har blivit ett namn att räkna med i internationella sammanhang.

I övrigt händer det inte så mycket med svenskarna. De ligger stabilt. Alltjämt väntar vi på att få en riktigt stor stjärna.

Lyssna och se Karl Holmqvist i en uppläsningsperformance.

Klara Lidén: Elda för kråkorna (Heating for Crows), 2008