Vilks.net

Igår var det alltså debatt i Debatt på tv. I sådana program är det av största vikt att inte komma fram till något. Om problemen skulle benas upp på ett begripligt och sansat sätt skulle intresset snabbt försvinna. Ju mer provokationer desto bättre. Sådan är debattismen.

Men jag skall inte klaga, alltid roligt att vara med. Björn Wetterling, den välkände galleristen, fick inleda huggsexan med ett alldeles eget utspel där han utnämnde landshövdingen Sven Lindgren i Kalmar till årets konstfjant för att han avvisade min tilltänkta utställning där. Sedan gick det som det gick med konstdebatten. De flesta är emot men konstvärlden är försiktigt optimistiskt. Debatten fortsätter på Newsmill. Men se också den här moralkakan från UNT i Uppsala.

Eljest har jag en intressant nyhet. Rondellhunden har i en något förändrad form blivit utställd på Vestlandske industrimuseum i Bergen. Konstnären och konsthögskoleläraren Charles Michalsen som arbetar med porslin har gjort en kruka med rondellhundsrelief. Det är installation med två krukor som också har två texter som relief. En som menar att rondellhunden var 2007 års intressantaste konstverk och en som menar precis motsatsen. Dock är det inte möjligt att se rondellhunden ity den är dold av en sten mellan krukorna. Orsaken torde vara säkerhetsfrågor som museichefen oroade sig för.

Men i alla fall. Artikel här.

Charles Michalsen: Tidskapsel

Fram och tillbaka har det varit med Anna Odells projekt. Konstvärlden har uttalat sig, positivt eller försiktigt. Dror Feiler, Magnus af Petersén, Pål Hollender, Joanna Rytel, Magdalena Dziurlikowska.

Vad som har legat ivägen är att Odell inte vill avslöja sitt projekt. Men det har hon redan gjort som ni kan läsa här:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.
Konstfack, Anna Odell, 2008″

Jo, det håller, det är formulerat som man brukar göra med konstprojekt särskilt när de görs i skolmiljö. Det blir lite för mycket av allt man vill men så brukar det vara med den saken. Problemet är att det här projektet kom utanför murarna. Konstprojekt är fredliga företag som diskuteras internt och som närmast garanterat inte har någon påverkan på samhället. Men i det här fallet kom de ut och mötte den brutala verkligheten som inte bryr sig om finlemmade diskursvändningar.

Hur hon än gör måste hon förstå att projektet blivit något helt annat än det hon avsett. Här har vi ett medieprocessverk, det avsedda innehållets funktion blir enbart att visa att det är allvarligt menat och genomtänkt. Konstens möte med verkligheten innebär alltid en svår stund.

Djupsinnigheter för publiken bjuder man på i Lunds konsthall. Följande textavsnitt visar ambitionsnivån i hallen:

”Den omedelbara framtiden är en utställning uppbyggd kring verk av tre alltmer välkända konstnärer, Manon de Boer (född 1966 i Indien, bosatt i Bryssel), Zilvinas Kempinas (född 1969 i Litauen, bosatt i New York) och Melvin Moti (född 1977 i Nederländerna, bosatt i Rotterdam och New York). Deras konstnärskap talar till betraktaren både ”infra-intellektuellt” och ”supra-intellektuellt”. De nyare arbeten som visas i Lunds konsthall appellerar till både tanken och sinnena och berör på olika sätt teman som varseblivning, rörelse och tid.”

Naturligtvis är det inget fel på konstnärerna eller utställningen. Det följer den internationella normen för samtidskonst och är helt relevant. Men jag undrar hur många besökare som behärskar termerna ”infra-intellektuellt” och ”supra-intellektuellt”. Även för en teoretiker är det inte de allra vanligaste begreppen.

Jag förmodar att det är hämtat från filosofen Henri Bergson en, får man nog säga, rätt tilltrasslande tänkare. Den filosofiskt svårmodiga inledningen på hemsidan visar hur man kan göra enkla saker mycket svåra:

”Framtiden har ännu inte inträffat. Det kommer den aldrig att ha gjort. Vi kommer aldrig att få tag i den information om framtiden som borde finnas någonstans därute – bara några få ögonblick framför oss när det gäller den omedelbara framtiden. Inte ens om denna ”lättversion” kan vi någonsin uttala oss självsäkert, fastän vi gärna vill tro att framtiden är begripligare ju närmare oss den ligger. Framtiden förblir ouppnåelig, och är därför ett ovanligt bra exempel på skönhet. Framtiden är ett outtömligt ämne för konsten.”

Den sista meningen ”Framtiden är ett outtömligt ämne för konsten” kan med fördel också appliceras på allting annat: sporten, politiken, gastronomin osv.

Bergson är en filosof som var på moder i det tidiga 1990-talet. Jag var vid den tiden teoriansvarig på konstakademin i Oslo och de postmoderna filosoferna var i det närmaste förbrukade. Också Walter Benjamin hade vi kört slut på. Då kom Bergson på modet och jag ordnade ett par föreläsningar om honom. Vid den tiden krävde konststudenterna ständigt nya och rykande aktuella filosofer. Bergson har dock aldrig kommit att spela någon större roll i konstteorin.

Men, för det pedagogiska, hur var det med infra och supra? Jo, ”infra-intellektuell” är att hämta sin kunskap genom intuition och sinnesorganen. ”Supra-intellektuell” är att denna erfarenhet kan bearbetas av förståndet och bli tillgänglig för tanken. Åtminstone tänkte sig Bergson det senare.

Imorgon kväll kommer jag att delta i debatten om Anna Odells beramade konstprojekt. Bu skall det redas. Får man göra på det sättet? Debatt i SvT kl 22.

En av mina tidigare studenter Ilona Huss Walin har producerat en video om Hamlet med råttor som skådespelare. Videon visas på Liljevalchs vårsalong och senare på Konstepidemin i Göteborg. En trailer är tillgänglig här.

Antagligen är det ofrånkomligt att undkomma Anna Odells konstprojekt där hon simulerar att vara psykiskt sjuk. Eftersom projektet inte har presenterats är det svårt att uttala sig men förhållandet att hon är student på Konstfack gör att ansvaret vilar på utbildningsinstitutionen. Där menade man att det inte förelåg något hinder. SvD Aftonbladet

Om det sedan är bra eller dåligt för vi avvakta att uttala oss om. Anna Odell är student och det kommer att ta några år innan hon eventuellt skaffar sig en profil. Då hon uppenbarligen inte drar sig för att ta initiativ som bär med sig åtskilliga konsekvenser är det möjligt att hon fortsätter i framtiden. Då blir det här en investering.

Vad man inte behöver tveka om är att det är en utomordentlig nyhet. Folket är omedelbart med på noterna och både tycker och uttalar sig. På Aftonbladet kan man rösta om saken. Ännu har inte konstvärlden yttrat sig i frågan (fast man skall komma ihåg att Konstfack är en representant för konstvärlden) och där vill man kanske grunna på saken eller helt och hållet lämna den åt sitt öde.

Ingen stor sak jämfört med vad som borde vara värt uppmärksamhet. Vi kan hur som helst konstatera att psykvården ännu inte har tillräcklig eller utrustning för att kunna skilja en simulant från en äkta patient.

Projekt av det här slaget har en pedagogisk betydelse. Folket har onekligen börjat förstå att konst kan vara både det ena och det andra. Mina kära rondellhundar väcker minnen till liv hos somliga debattörer som ni kan se här. Blogg
Förmodligen blir det TV-debatt.

Ja, vad var det nu Walter Benjamin sa om konsten? Jo, ”Sken och chock”. Konsten skall alltså vara något fiktivt och vara chockerande. Men för att de här två egenskaperna skall fungera får de utgöra någon form av riktning och tendens, något som bryter med det som redan är etablerat. Det låter som klassisk avantgardism och det är det också. Men frågan är om det finns något alternativ. Tanken att många uttryck samtidigt skulle kunna komma till tals och inte låsas fast vid en begränsad konstelit blev inte som man tänkte sig i den stora postmoderna emancipationen i slutet av 1980-talet. Konstvärldens pluralism var inte mer plural än att den kunde formera sig till en global konsensus. Att bryta ner den är väl konstens uppgift – och då duger det inte med små skandaleruptioner. Sådana är antingen av samma sort blott häftigare eller försöker vara av samma sort utan att lyckas. Ett tredje alternativ finns också: Att ännu inte ha fattat vad som gäller och vad som redan har hänt. Då blir det bara tungt.

Bo Madestrand har börjat blogga om konst. Trevligt, det är alltför mycket det svenska konstlivet har att bjuda på i den digitala sektorn. Det finns Om Konst, konsten.net och konstlistan (tack konstlistan för den utförliga behandlingen av den besvärlige Vilks) men det behövs betydligt mer.

Bo Madestrand som särskilt skriver om form och design berättar om ett par konstnärer som han ”aldrig riktigt begripit mig på” (Twan Janssen och Walter Niedermayr.

När jag läser det ”begripit” överkommer mig en stor trötthet. Ni har hört det förr men det tål att skrivas ännu en gång:

”Förstår du krokusen i år? Är den inte lite svår? Och stenarna där borta kan jag rakt inte begripa. Ingen mening alls. Driver dom med oss? Tacka vet jag spaljépäronträdet. Det förstår man åtminstone.”

(Erik Beckman, Fågeln som pianist, 1986

Våra kära kritiker har tydligen problem med sin egen smak och menar tydligen att det är förfärligt intressant för läsaren. Jag skulle önska att kritikerna satte journalisten i främsta rummet och tyckaren avsides i det andra. Konstfotografen Walter Niedermayer gör inte heller mig entusiastisk men det är nog så intressant att ta reda på varför han är ett så stort namn som han ändå är. Han röner mycket uppskattning och håller en imponerande 859:e plats på artfacts. Hur han lyckats greja det är en uppgift för en konstkritiker som också skulle kunna fundera på vad han representerar i samtiden. Är han ett eko av Ruffen och Struthen? Det intressanta med Twan Janssen är väl att han är så medelmåttig, en internationell medelmåtta som sannolikt inte kommer att bli så mycket mer. Dock, skall man komma ihåg att det är en bragd att komma så långt.

Jag har några dagar funderat på hur man skall sammanfatta samtidskonstens trender och har hittills följande förslag:

Postmodernismen (som vi nu får kalla för en stil) 1979-1992
Socialkritiken 1993 – (den pågår än men är i avtagande)
Relationell estetik 1996 – 2005 (svårt att avgöra när det tar slut, relationell estetik integreras och förlorar gradvis sin betydelse som konstnärligt utspel och ism)
Postkolonialism/globalisering 2002 – (den kör också ännu men är även snart integrerad.
2006 – 2008 Konstmarknaden. Ingen egentlig ism men marknaden slog under dessa år fortlöpande rekord och blev en fascination. Ingenting i konstvärlden slog marknaden under dessa år som för övrigt var parentetiska.

Kanske någon undrar vad jag håller på med. Göra E. undrade om jag sov. Inte, efter att ha spikat ägnar jag mig åt att skriva en längre artikel om tidsandan och konsten, Zeitgeist. Dessutom har idag publicerat en nygjord teckning: Hund och ryttare. Känslig sak.

Biskop Richard Williamson förnekande av Förintelsen är ett intressant fall för yttrandefriheten. Men jag kan inte se annat än att låta honom hållas. Saken blir inte bättre om han skulle förbjudas att komma med sina stolligheter, sådant ger bara ytterligare skjuts åt maniska idéer som biskopen har gott om. Han tror på det förfalskade ”Sions protokoll” om den judiska sammansvärjningen mot övriga världen och har förklarat 11 september som en komplott av amerikanska staten och judarna. Förnekandet av förintelsen motiverar han genom den famöse Ernst Zündel (som för övrigt tror att det finns en bas i Antarktis där nazisternas hemliga vapen, flygande tefat, har sin bas).

Idag hävde Vatikanen uteslutandet av honom och några andra biskopar tillhöriga Society Saint Paul X.

Påve Benedikt visar sitt rätta jag och det är inte mycket att säga om denna hopplöst inskränkta värld där man lyckats göra ett helgon av Paul X, en antiintellektuell (1903-14) som bland annat förbjöd all teologisk forskning och bildade en hemlig spionorganisation för att inget tvivel på de heliga sanningarna skulle kunna uppstå i de egna leden, ”antimodernutrensningen”.

Strängt taget är han en lustig figur som har listat vår tids värsta:

“10 By our materialism, the exciting of envy and love of money in all hearts. 9 By our internetted pornography, the rousing of mortally sinful desires of impurity on a global scale. 8 By our vile media, the lying and deceiving of north, south, east and west. 7 By our vicious financial system, the enriching of the hidden manipulators and the stripping the people of their land, inside and outside the United States. 6 By our national glorification of the ”alternative life-style” (amongst multiple other crimes of impurity), our screaming to God for vengeance. 5 By our nationalized abortion, the slaughtering of innocents in life’s sanctuary, the mother’s womb. 4 By our incestuous individualism, the ruining of the family. 3 By our sport and supermarket Sundays, our scorning of the Sabbath. 2 By our Disneyland projection of God, our utter mockery of His holy name. And finally 1, worst of all, by our all-round liberalism, our setting up of man as God, our committing of total idolatry.”

Fortsatt finns det all orsak att markera yttrandefriheten. Vid ett flertal tillfällen och senast för några dagar sedan är det problem med det thailändska majestätet. All kritik av kung Bhumibol Adulyadej bestraffas strängt. Flera västerländska författare och journalister har råkat illa ut för saker som vi betraktar som obetydliga.
Med anledning av detta tilldelas kung Bhumibol äran som 2009 års rondellhund. Biskop Williams är inte värd titeln och påve Benedikt har lärt sig konsten att ignorera. I Thailand skulle jag kunna räkna med ett 12-årigt fängelsestraff under vidriga förhållanden.

Kung Bhumibol Adulyadej som rondellhund

Säga vad man vill om fittor, men de var bättre förr. Förstås avses konstfittor. I ropet med Ylva Oglands dubbelutställning på Brandstrom (med vodkaprojektet Snöfrid) och i sin egen lägenhet (där utställningen sker i samarbete med Mobile Art Production). Clemens Poellinger som intervjuar Ogland i SvD är förmodligen en av de numera få som har problem med fittor och masturberande kvinnor:

”Hur hanterar en vit medelålders manlig betraktare detta? Genom att fråga om de säljer bra, förstås.”

Ylva Ogland: Tondi

Något fräschare fittor
Zoe Leonard, Documenta 1992

Av recensenterna har Sophie Allgårdh på SvD en högst rimlig reservation:

”Mer problematiskt blir det när hon porträtterar sig själv som vuxen genom målningar av sitt eget kön. När bilden av skötet kommer igen i en öppen låda tillsammans med ett brinnande stearinljus och en spegel blir det överkurs och stannar vid en tom och smått exhibitionistisk gest. Ett antal kvinnliga konstnärer har före Ogland – och med större övertygelse – gått i clinch med den manliga blicken.”

Bo Madestrand i DN blir sentimental:

”Ylva Oglands konst är på en gång plågsam och hoppfull, den skiner med ett eget, svart ljus i natten.”

Ylva Ogland är en något sent inkommen relationell estetiker och socialkritiker. Men hon är ett starkt namn i Sverige och hennes utställning har alltså recenserats flitigt. På många sätt är det förebildligt. Det behövs inte mer än ett socialkritiskt perspektiv som balanseras av en subjektiv mångtydighet. Sådant fungerar ännu och kommer att hålla ett tag till.

Ogland är ett barn av den relationella estetiken och väl naiv i sina utspel:

”Jag vill upphäva gränsen mellan livet och konsten”

”Jag vill utforska vad som händer när gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. För mig finns det ingen uppdelning mellan jobb och liv, det är samma sak”

Det första låter som en kombination av Joseph Beuys och en överambitiös Nicolas Bourriaud. Nog har vi fått tillräckligt av den sortens dumheter. Inte minst när Ogland själv befinner sig så djupt man kan i konstvärldens nätverk. Men självfallet hjälper det inte heller om man verkligen skulle mena det. Konsten bygger på att inte vara livet. Minnens Lyotard:

”…det är inte vår sak att leverera verklighet, utan att uppfinna antydningar om det tänkbara som inte kan framställas.”

Det andra uttalandet är ännu värre. Konstnärer har i regel inte fasta arbetstider och alltsedan tiden med allt-kan-vara konst rotade sig är det en ständig heltidssysselsättning. Egentligen är det inte ens märkvärdigt, journalister och fotografer kan också ha svårigheter att dra gränserna för sin arbetstid.

Men det betyder inte att gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. Varje moment som sker i konsten namn måste bekräftas av konstvärlden. Och den har inga som helst problem med skillnaden mellan konst och verklighet.

Jag har sagt det många gånger: Att försöka sig på att ta bort gränsen mellan konst och liv äro att kasta ut barnet med badvattnet. Emellertid behöver man inte ens vara orolig, risken är obefintlig.

Jag har uppmärksammat Nicolas Bourriaud som en något suspekt person. Trots att han har en klarsyn när det handlar om att beskriva dagens värld hyser han utopiska drömmar om att nå ut i den riktiga verkligheten med konsten. Dagens välljudande underhållning är en TRAILER för Tate Triennial.

Få saker är effektivare än den långsamt men oupphörligt arbetande organisationen. Tre stockar sätter jag upp varje dag för att förstärka Vindarnas Torn i Nimis. Det låter inte mycket men det är ungefär vad åtminstone jag har lust till under ett arbetspass. Startsträckan är lång, barkningen mödosam. En månad kan tillföra 90 stockar – vilket betyder en hel del.

Men det var en bisak. En annan bisak som inte är en bisak: Kanske är det bekant att YouTube plockar bort musik som ägs av Warner Music Group. Jag råkade ut för det häromdagen. Filen man laddar upp genomsöks och finner man något olovligt blir filmen tyst. Men en sak kan man göra med förbjuden musik. Lisa Gerrards Sacrifice finns visserligen i många upplagor på YouTube men nu tycks det vara stopp. Vänder man musiken fram och bak går den genom censuren och skapar ett visst mått av konstärligt mervärde. Lyssna här.

Så till dagens ämne:

Curatorn; om denne skriver Boris Groys:

”…one can say that curating functions as a supplement, like a pharmakon in the Derridean sense: it both cures the image and further contributes to its illness.”

Därför att:

“…every discourse legitimizing an artwork, its inclusion in a public exhibition as only one among many in the same public space, can be seen as an insult to that artwork. This is why the curator is considered to be someone who keeps coming between the artwork and the viewer, disempowering the artist and the viewer alike.”

I en konstvärld som har blivit översvämmad med curatorer, som ivrigt upptäcker och omförpackar all konst de får tag på, får man se upp. Curatorn har kommit för att stanna och har blivit en nödvändig del av konstvärlden. Vad som sker är att konsten riskerar att förlora sin singularitet och sitt oberoende. En curator kommer alltid att anpassa den konst som väljs till en samtidsagenda och till en publik.

Curatorn, konstnären och kritikern skall tillsammans (och med bistånd från teoretiker, marknad och andra institutioner) skapa konsten. Samspelet är emellertid subtilt och om tyngdpunkten förskjuts blir det problem. Antagligen har vi ett sådant problem nu.

En liten curatorkommentar som konstprojekt kan man se här.

00-tals första nummer för 2009 har kommit ut. Men innan jag nämner något om det skall jag uppmärksamma ett klagomål som kommit från en av mina bloggkonsumenter, signaturen ”O”. Denne skriver: ”Jag tycker nog allt att man kan förvänta sig något mer spektakulärt av en performance än en liten promenad uppför och nedför en kulle.” Detta givetvis som en kommentar till förra inlägget där en performance från 1981 visades via YouTube.

I detta fall får jag först säga att ”O” måste ta hänsyn till minimalistiskt orienterade betraktare. För dessa är förmodligen denna performance alltför händelserik. Men åter för andra blir den ett tidigt exempel på relationell estetik där enkla vardagliga händelser utgör grunden. Emellertid är jag inte obenägen att tillmötesgå ett intresse för mer ACTION. Och redan nu och omedelbart kan ”O” och andra actionvänner få lite tillspetsning från det magiska året 1981. Våld och naket, se här.

Men tillbaka till 00-tal. En vägande orsak att jag skriver om tidskriften är att jag själv medverkar med artikeln ”Textinpackad konst”. Den behandlar textens olidliga tyngd i samtidskonsten. Temat i tidskriften är ”Ordkrig” vilket ger utrymme åt såväl en bokstavlig tolkning, ordens betydelse i krigen, som ordkrig i litteraturen.

Bruno K. Öijer får stort utrymme. Han har lyckats väl och uppfattas nu även i intrikata kretsar som intressant och betydelsefull. Nå, litteraturen är inte min arena (men jag kan utföra högst se- och hörvärda Bruno K. Öijerimitationer). Ur min synpunkt är relationen mellan litteratur och bildkonst det intressantaste.

En Bruno K. Öijer kan man väl inte tänka sig i samtidskonsten? Här är en omskrivning av Öijer från litteraturens värld till bildkonstens:

”Konsten är viktigare än någonsin, menar Konstnären. Med sina konstverk krigar han mot Sveriges existentiella polarnatt och konstvärldssnutarnas förtryck. Det är hans absoluta övertygelse att konsten får oss att se tillvarons konturer lite tydligare, om konstnären har tittat tillräckligt djupt ner i sitt eget hjärta. Konstnären drivs av smärta och skönhetslängtan osv…”

Nej, där är vi långtifrån ännu. I samtidskonsten råder ännu det socialkritiska ansvaret. Minns förra inlägget och Bourriaud. Han tar sitt globala ansvar vilket gjorde att han hade Okwui Enwezor med sig i det inledande seminarieprogrammet. Enwezor var missbelåten med att Berlinbiennalen och Adam Szymczyk hade avvikit från den rätta läran. Den som har den rätta tågan kan se och lyssna på Enwezor här (lång).

Emellertid aktualiserar ämnet ordkrig även ämnet bildkrig. Opinionsbildningen i krigen sker nu effektivt genom bildmediet som är långt starkare än ord. Bilderna skall förstås kompletteras med kommentarer för att bli fullödiga. Hamas vann i Gaza på bäst bilder.

Den tyske fotografen Peter Granser (artfacts 9347) medverkar med fängslande bilder från Texas. Den algeriske författaren Salim Bachi presenteras. Han har skrivit om terrorism och hans bok ”Döda dem alla” finns fortfarande varken på svenska eller på engelska. Inledningen kan man läsa i 00-tal.

Som det nu är slutkrigat för ett tag och därmed avtagande medieintresse kan det vara på sin plats att nämna något om konsten just nu.

Resor, kulturutbyte och intresset för historia är tecken på vår tids uppfattning av världen, säger Nicolas Bourriaud, när han lanserar en ny konsttrend, Altermodern.

Och han menar vidare att:

Postmodernismen är slut, mångkultur och identitetsdiskurs ersätts av en världsomspännande creolisation. Kulturrelativism och dekonstruktion, substitut för modernistisk universalism, ger oss inga vapen mot dagens tvåhövdade hot uniformitet/masskultur och traditionalism, högerkonservativt tillbakadragande.

”Creolisation”, om ni inte känner till den, är en benämning som cirkulerat flitigt i varje fall under ett decennium och avser hur kulturer och språk blandas; typexemplet är den engelska som ”kreolerna” talar i Västindien.

Vidare: Altermodernitet stiger fram ur förhandlingar och diskussioner mellan olika kulturer. Idag finns det inget centrum, ett sådant finns bara överallt. Altermoderniteten karakteriseras av översättning vilket står i kontrast till modernismen som talade ett abstrakt språk från det koloniala väst och postmodernismen som sluter konstföreteelser i ursprung och identiter.

Konstnären blir en förflyttandets människa, prototypen för en samtidsresenär vars passager genom tecken och former anknyter till en samtida erfarenhet av rörlighet, resa och genomresa.

Altermodern konst läses som en hypertext: konstnärerna översätter och omkodar information från ett format till ett annat. De rör sig i geografin så väl som i historien. Detta ger upphov till praktiker som kan kallas för ”time-specific” som motsvarighet till det tidigare ”site-specific”.

Ja, så ser Altermodern alltså ut i huvuddragen, 2009 års lansering av Bourriaud (som har skrivit en bok med just den titel som kom ut för ett par veckor sedan).

Allt hänger samman med Tate Triennale, en utställning som hittills har varit en engelsk angelägenhet av mindre betydelse. Nu skall det bli globalt och markera en ny trend.

Vad som är bra här är att Bourriaud ger en samlad och klar beskrivning av vad som faktiskt föreligger (och särskilt nytt är det inte, hans Altermodern består enbart av välkända aspekter av samtidskonsten). Vad beträffar konstnärerna och vad de sysslar (och dessutom vad konsten innehåller) är det förstås Bourriauds förhoppningar. Han har som bekant skrivit konsthistoria genom att lansera och teoretisera relationell estetik. Hela vägen gick det inte, hans önskan om att relationell estetik skulle bli något mer än en konstriktning (the real thing rakt ut i verkligheten stadd i förändring genom konsten) kom som man kunde förvänta sig på skam.

Jag har skrivit det tidigare: Konsten är bra på konstriktningar, dålig på verklighet. Men det räcker långt nog och om Bourriaud får till det ännu en gång är det en bragd. Men det förefaller inte så troligt eftersom de aspekter han nämner är så generella. Kanske kan det ändå bli ett sätt att benämna samtidskonsten, ”vår tids altermoderna konst”.

Man kan också lägga märke till hur politiskt korrekt innehållet är och att det han talar om är något som konstvärlden är helt överens om.

Vi får nog vänta ett tag till på något mera epokgörande.

Konstnärlistan till Tate Triennale ser ut så här:

Franz Ackermann, Darren Almond, Charles Avery, Walead Beshty, Spartacus Chetwynd, Marcus Coates, Peter Coffin, Matthew Darbyshire, Shezad Dawood, Tacita Dean, Ruth Ewan, Loris Gréaud, Subodh Gupta, Rachel Harrison, Joachim Koester, Nathaniel Mellors, Gustav Metzger, Mike Nelson, David Noonan, Katie Paterson, Olivia Plender, Seth Price, Navin Rawanchaikul, Lindsay Seers, Bob and Roberta Smith, Simon Starling, Pascale Marthine Tayou and Tris Vonna-Michell.
Rätt mycket en engelsk affär och med en del välkända namn. Niklas Belenius skall förresten visa Navim Rawanchaikul (Thailand-Japan) under våren; Marcus Coates, England, (känd för sitt sofistikerade fågelkvitter) var med i Hamsterwheel på Malmö konsthall i fjor..

Bourriaud presenterar Altermodern: VIDEO

Idag är det dags för en omisskännlig konstvideo. En kort performance av Vilks 1981. Så får jag hoppas att mina kritiker blir nöjda den här gången. VIDEO

Charles Avery: Untitled 2008 (Bourriaud)