Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

Arkiv för 2008, december

Del 652: Art Miami, post-marknad, dogs

5 kommentarer

Jaha, så var det konstmässa igen. En av de riktigt stora är igång för fullt: Miami Art Basel. Som förväntat är det inte samma sprudlande glädje som för ett år sedan. Party blir det ändå men som det har noterats är kaviaren borttagen från delikatessbordet.

För att inte framkalla ännu mer pessimism är tonen från arrangörer och gallerister överslätande: ”We are in a time of transition. And we don’t know where this will take us”.

En annan vinkel är: ”We are back in 2007.” Och nytt är att Obama syns i många konstinslag, garanten för en ljusnande framtid.

För allt i världen, det kunde ha varit värre. Miama säljer trots allt en hel del, men nedgången ligger någonstans mellan 20 – 40 % och med tanke på att priserna också fallit är det en betydande skillnad. Ingen katastrof men det är klart att marknadens tid är förbi.

Det brukar sägas att 90-talet var curatorernas decennium och att 00-talet var samlarnas. Justerar man detta till att samlarna (efter hand snarare” köparna”) inte fick fart förrän 2005 är det en kortvarig men intensiv period av marknadsdominans som vi har haft förmånen att få uppleva. Fascinationen över prisstegringarna blev konstens egentliga innehåll för några år och konstnärerna kunde naturligtvis inte motstå en viss grad av anpassning till vad som var gångbart.

art-market-08.gif
Prisutvecklingen för samtidskonsten

Nå, vad blir nästa dominant? Curatorerna kommer knappast tillbaka. De har inte heller försvunnit. För trots allt är det biennalkulturen som gäller. Men biennalerna är inte längre vad de var för några år sedan. Nyhetsvärdet har minskat drastisk och den senaste felslagna förhoppningen var Sao Paulobiennalen med sina tomma rum och seminarieverksamhet. Visserligen har den fått några vänliga recensioner i svensk press (DN och konsten.net) men Sao Paulo har svåra ekonomiska bekymmer och framtiden är osäker.

I utställningen som jag tidigare skrev om anyplacewhatsoever på Guggenheim lirkade arrangörerna fram en liten vision (vision skall det vara – så också i konsten) från Deleuze: Där filmen lämnar berättelsen och blir något annat, ja där fann man en frihet. Deleuze har aldrig varit bra på konst annars borde han ha känt till att den friheten – vad den nu kan vara värd – är ett konventionellt inslag i praktiskt taget varje konstprojekt. Alltså, tunt, mycket tunt.

Ett område finns kvar för alternativa visioner: Konstvärlden. Ingen curator kan utsätta konstvärlden för en radikal kritik, det passar sig allra minst för en biennal. Självfallet finns institutionell kritik men sådan är anpassad till ett föreliggande och trivsamt behov. Inga skarpa vapen. Konstvärlden och dess konsensusuppfattningar om vad som skall vara giltigt är jungfrulig mark men besvärlig.

För den som vill se lite film går det bra att ta en titt på den första hela filmen från Dogs. Credits, den andra av sjutton delar finns nu ute. Den anger område och rollista, konstvärlden och blasfemi. Man kan se den här.

Publicerat av Lars Vilks

2008, 6 december kl 17:34

Del 651: Documentageneralen och videor

6 kommentarer

Så har nästa general för Documenta, nr 13, blivit utsedd, Carolyn Christov-Bakargiev. Hon är verksam i Italien och New York. Men väl främst känd för den senaste Sydneybiennalen. Bland annat uttalade hon då:

“artists are visionaries, and the leaders of our imagination. At every point in time where there has been a revolution, it is artists who have seen it and articulated it first.”

Vi får en romantiskt sinnad curator fascinerad av visioner och revolutioner. Säkert kommer alla att bli någorlunda nöjda, här väntar inga stora överraskningar.

Rasmus som brukar skriva kommentarer har varit i Portugal och har producerat en performancetest som finns på video. Rekommenderas. Den börjar lite trögt men snart griper han gitarren. HÄR.

Mer att se på: Jag har ställt samman en video från Nimis i november. Vid första filmningen hade jag lite tekniska problem med kameran därför verkar kameraarbetet i den första delen en smula expressivt. Vid den andra filmningen kom det plötsligt besökare vilket gav väsentligt liv åt händelserna vid havet. Notera musiken i senare delen: Isildurs banes specialkomponerade Wotans torn.

VIDEO HÄR.

Publicerat av Lars Vilks

2008, 4 december kl 23:31

Publicerat i Samtidskonst

Del 650: Ett återinträde i salongen

5 kommentarer

Imorgon skall kritikern och curatorn Lars Bang Larsen ta till orda ”om konsten som normskapare” på Gallery Box i Göteborg. I galleriets utskick ges följande introduktion (jag har rättat en del stavfel i texten):

”Presentationen tar som utgångspunkt en iakttagelse av att konstens tillstånd förändras. Den betraktas inte längre som ett idealt eller extraordinärt fenomen utanför den bestående ordningen, utan är specifikt gjort till en norm, som bidrar till att reproducera samhället som det redan är. Denna genomgripande förändring av konsten producerar nya former för förbrukning, men är också delaktig i att reglera upplevelser och kognitioner. Att konst nu betraktas som en motor för ekonomi och för produktionen av subjektivitet är så att säga en mutation i dess själva DNA, som bland annat kallas för upplevelseekonomi och kreativa industrier. Här har konst blivit till en utövande funktion, i en ekonomi som bygger på att mobilisera folks begär och känslointensiteter. För att finna ut hur subjektivitet produceras av denna regim är det nödvändigt att försöka definiera en affektens materialitet.”

Säkert kan det finnas skäl för att fundera på vad som uttrycks med ett plågsamt blomsterspråk i sista meningen. Intressantare är kanske att se vart konsten skall och önskar komma. Nog så riktigt att konsten har fått ett insteg i upplevelseindustrin. Utställningen på Guggenheimmuseet som jag skrev om igår är ett bra exempel. I den utställningen finns inget som kan kallas för överskridande eller ifrågasättande. Den fungerar nästan bokstavligt som ”nu tänder vi årets julgran”. Avståndet är dock inte långt till att inkludera hela biennalkulturen i samma genre. Överskridande och ifrågasättande sker numera endast i symbolisk form.

Den politiska agenda som har upprättats i konsten skiljer sig inte stort från vad den svenska regeringen står för. Och tar man det lilla steget till vänster för att hamna i socialdemokratin är programmet i det närmaste identiskt.

USA-imperialismen är konstens uttalade fiende och under en längre period har dess symbolgestalt president Bush tacksamt befunnit sig i skottlinjen. Nu har detta radikalt förändrats när konstvärldens kandidat Obama vann presidentvalet.

Återstår det då bara för konsten att hålla med i de uppfattningar som i det stora hela dominerar utanför konstvärlden?

För allt i världen kan konsten bidra med att visa upp subjektivitet. Konstnärerna är dock påhittiga vilket Guggenheimutställningen visar. Man kan erbjuda ett svårare och långt mera exklusivt stilval än någonsin Louis Vuitton, Hugo Boss eller Prada. För den bildade medelklassen.

Vad vi tycks stå inför är att dagens konst alltmer fyller samma funktion som 1800-talets Parissalong: Solid norm.

bastien_lepage_les_foins-1878mind.JPG
Stillsam socialkritik på salongen 1878: Bastien-Lepage Lantarbetare

Publicerat av Lars Vilks

2008, 2 december kl 15:55

Del 649: Double Club, hotell Guggenheim med Kalmar

2 kommentarer

Är det som Germano Celant säger, video, att Carsten Höllers senaste projekt är något som ”försvinner ut i verkligheten”?

Det handlar om Double Club i norra London, en lyxbar som är uppdelad i två hälfter, den ena delen västerländsk och den andra kongolesisk. Att det handlar om kulturmöte och relationell estetik, en socialkritik med lätt hand, är ingen överraskning.

När den tas i bruk är det förmodligen så att dess oväntade form får sin förklaring, för eventuellt intresserade gäster, genom upplysningen att det är ett konstprojekt. Man får nog räkna med att det inte väcker någon uppståndelse och att det är ett exempel på att konst och verklighet har relationen 1:1. Kommer den att försvinna ut i verkligheten?

Förmodligen kommer det att bli så att den försvinner ut i verkligheten i verkligheten medan den dröjer kvar i konsten i konsten. I konsten kommer man inte att glömma att det är ett exempel på det starka varumärket Carsten Höller.

Skördetid för 90-talets konstnärer: Rirkrit Tiravanija, Dominique Gonzalez-Foerster, Liam Gillick, Pierre Huyghe, Phillipe Parreno, Andrea Zittel, Angela Bulloch, Douglas Gordon m fl. Hit hör också Carsten Höller som dessutom kunde rida fram på 90-talets våg om konst som vetenskap. Han är utbildad biolog.

I utställningen Theanyspacewhatever, som pågår till den 7 januari på Guggenheim New York, bidrar Höller med en övernattning i museet. Hågade spekulanter kan hyra in sig för att sova en natt på museet. Endast en säng finns tillgänglig så de kan inte bli alltför många. Konstkritikern Jerry Salz hade tänkt sig sex på museet men hans plan misslyckades. Dock var han som man kan läsa mycket nöjd ändå. Med utställningen blir naturligtvis den konstnärliga kvaliteten magnifikt bekräftad – vilket samtidigt blir en bekräftelse på att den relationella estetiken har gjort sitt. I ett nordiskt eller franskt perspektiv kan man tycka att detta skedde för ett gott stycke tid sedan men i de anglosaxiska länderna tog det längre tid för rörelsen att slå genom. Som ni kan se och höra här har man häktat diskursen till Deleuze filmteori – som för att göra projektet ytterligare nostalgiskt. Tjusigt är det i alla fall. Ett för mig gåtfullt inslag är den text som man kan se i filmen (titta noga när 4/5 spelats upp): ”kalmar to uddevalla”. Är det någon som vet något om detta?

Guggenheimmuseet visar relationell estetik i en museal form. Tiravinija kan t ex inte längre laga mat på plats, säkerheten (stänket) gör det omöjligt. Så måste det gå, även den relationella estetiken får se sig estetiserad i sin institutionella form.

Intressant nog finns det fler konstnärer som ägnat sig åt sublima hotellövernattningar. En för de flesta okänd konstnär Tatsurou Bashi eller Tatzu Nishi gjorde en rad rum på specialla platser under första hälften av 00-talet. Bland annat byggde han in en staty av drottning Victoria när han deltog i Liverpoolbiennalen 2002.

Men det hjälper förstås inte. Det starkaste varumärket övertar besittningsrätten till projekt hotell.

bashi-villa-victoria-liverpool-bienn-2002.jpg
Bashi Villa Victoria 2002

Publicerat av Lars Vilks

2008, 1 december kl 22:21

Konst bloggar