Vilks.net

Halal-tv-debatten inföll just när julen slog till och fick inte någon stor uppmärksamhet. Men det finns en del av intresse i tillställningen.

I debatten framhölls med stolthet att programmet åstadkommit en stor debatt. Men varje debatt innebär inte alltid någon större vinst. Kritiken har varit hård, intill skoningslös.

När tv nu samlade sig till en debatt (som fick ersätta programseriens sista del) visade det sig svårt att samla en övertygande skara debattörer. Vi fick se ett b-lag. Andreas Malm ställer ju alltid upp och hans uppgift var som vanligt att visa hur starka band som finns mellan radikalvänstern och de korantrogna muslimerna. Devrim Mavi, redaktör på Arena, fick bjuda lite motstånd från ett alltid korrekt feministiskt perspektiv. Den rutinerade diskussonskämpen Malm hade dock ingen svårighet att överbjuda sina synpunkter gentemot de feministiska. Utgången av dragkampen mellan muslimdiskursen och feministdiskursen är naturligtvis given.

Programledaren Robert Olsson fick de frågor som redan är välkända av Erik Fichtelius: ”Får romerna också göra ett sådant program?” Här gick det inte svaras direkt. Men svaret är naturligtvis enkelt: Vem är intresserad av den helt marginella gruppen romer? Ett sådant program skulle vara en kuriositet. Självklar visste man vad man gjorde när man tog programidén från Holländsk tv. Muslimer är hyperintressanta och dessutom är det en plikt att agera mot all befintlig och möjlig islamofobi.

Man kan nog utgå ifrån att Halal-tv inte precis lyckades skapa någon ny och mera positiv bild av muslimer. När flickorna dök upp och skulle visa en fräsch och ny bild av unga muslimer visade det sig vara en djupt konservativ grundsyn som de representerade. Och vem representerade de?

Låt oss säga att man har tre grupper som skall övertygas. Först och främst de tongivande debattörerna. Där lyckades man inte. Sedan medierna. Där gick det inte heller vilket man klagade över i programmet. Slutligen svenska folket. Ingenting tyder på att man gjorde några framsteg här heller.

Debatten är tröttkörd, argumentationerna har blivit tjatiga. Det gnälls, klagas och vädjas. I nästan varje program dyker Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, upp och förklarar hur illa det är ställt. En svag grupp som tvingas vädja till medlidandet.

Skall man göra något får man tänka radikalt. Dan Jönsson skrev en kommentar (angående upploppet i Rosengård) i DN där han kastar fram idén att han skall studera arabiska.

En bättre möjlighet skulle det nog vara att satsa på karismatisk reklam. Vad svenska muslimer behöver är någon eller några personligheter som kan bli positiva och populära gestalter i svenska medier. Helena Benaouda må vara sakligt och korrekt men framstår som otroligt tråkig.

En spin doctor är vad som behövs – som kontrast till inskränkt religiositet och den utsatta gruppen på samhällets botten.

Jag har gjort en liten konstnärlig inscenerad sammanfattning av halal-debatten. Den kan ses här.

En inte obetydlig diskussion har länge pågått om ”Sverige”, ”svenskhet” och ”svenska värderingar”. Den officiella ståndpunkt som meddelas i merparten av seriösa inlägg avfärdar möjligheten att kunna påvisa existensen av dessa företeelser.

Att det har blivit så har naturligtvis sin utgångspunkt i den rörelse som hämtar sin styrka från Foucault och dekonstruktion med hjälp av idéhistoria. Inriktningen slog med full kraft till i konsten kring 1990. Dess första objekt var modernismen men det visade sig att det inte fanns något som inte till fullo kunde dekonstrueras. Den totala segern för den sociala konstruktionen. Sverige och nationalstaten är en sen uppfinning och svenskhet är inget annat än ett hopkok av lån från alla möjliga håll. Dessutom framstod det som självklart att tilldela den västerländska traditionen ett negativt värde: Patriarkalisk, vit, heterosexuell, koloniserande, förtryckande osv.

Tillämpningen av dekonstruktionstekniken har nu pågått i ett par decennier och har den egenarten att den är lätt och bevisar precis det man önskar. Summan av ansträngningarna är att det är ytterst svårt att påvisa något som är ”naturligt”, ”ursprungligt” eller ”autentiskt”. Å andra sidan finns det inget hinder för att de sociala konstruktionerna skulle fungera sämre som identitetsskapande ledmotiv.

Som vanligt är en institutionell teori tillämpbar: ”Sverige” och ”svenskhet” är det som svenskvärlden uppfattar som svenskt. Cirkulariteten tar man sig ur genom att det, trots alla dekonstruktioner, finns en nation och en värld som uppfattar sig som svenskar.

Det spelar därför inte så stor roll att det är möjligt att bevisa att de som känner sig som svenskar skulle ha fel.

”Svenska värderingar” är en komplicerad historia och har väckt livlig debatt alltsedan regeringen kom med förslaget att upprätta ett kontrakt för invandrare där de förbinder sig att följa givna anvisningar. Det är naturligtvis lätt att göra en grundläggande lista om rätten till personlig utveckling, yttrandefrihet, sexuell frihet, blasfemi, jämställdhet, religionsfrihet etc. Men till dessa får också läggas ”kulturell mångfald” och med den jokern lär hela företaget haverera.

Under alla omständigheter är Kalle Anka (trots vikande tittarsiffror) på julafton kl 15.00 ett exempel på något typiskt svenskt. I Danmark är det typiskt danskt kl 16.00.

Christer Eriksson m fl är bekymrade över den begränsning av yttrandefriheten som Norge är på väg emot: Att stryka blasfemiparagrafen och istället skärpta lagstiftningen om yttrandefriheten, dvs. att förhindra rasistiska uttalanden. Frågan är om det är något bekymmer. Först när vi får ta ställning till hur denna eventuella paragraf kommer att tillämpas går det att säga något förnuftigt.

I mitt senaste videoarbete har jag uppmärksammat två konstnärer som även är målare i Lukasgillet. Ronny Hård underhåller konstnärerna med sin musikutrustning och Lihamnsmålare Tage Nilsson (har har varit med sedan 1918) tar några danssteg.

Se och lyssna till detta verk här.

History acts på Göteborgs konsthall är ett intressant exempel på hur det ser ut i den socialkritiska eran vid slutet av 2008. Receptionen har varit klart positiv. Jag har sett på fyra recensioner och man kan vara nyfiken på vad det är som ger utställningen kvalitet.

Det som skall finnas med i en curatorstyrd utställning med givet tema och i det mindre formatet finns på plats. Curateringen är mjuk eftersom temat kan tänjas till ungefär vad som helst. Uppstyrningen kommer genom introduktion och katalog där historiebegreppet kan diskuteras, allt enligt högdiskursens normer.

Nya verk behövs inte. Det är en av poängerna med ett curaterat arrangemang. Återanvändningen i ett nytt sammanhang gör det möjligt att ständigt plocka samman projekt som har varit med och valsat runt ett bra tag. Risken att det skall bli helt fel är liten. De utvalda konstnärerna skulle kunna ersättas med ett ändlöst antal andra utan att resultatet skulle påverkas. Bara man följer regeln att ha med några säkra kort (och sådana finns det gott om) och sedan blanda med några mindre kända.

I det här fallet är Peter Watkins film självfallet utom all diskussion. Samtliga recensenter har bara positiva kommentarer till hans storverk. Lägg därtill den sedan några år så eftersökte och beundrade Gerard Byrne. Hans rekonstruktion av ett samtal mellan Frank Sinatra och dåvarande VD:n för Chrysler visades redan på Manifesta i Frankfurt 2002 (och var då redan ett par år gammal) men det är inget hinder. Rekonstruktionen av Björn Lövins projekt från 1973 är också okontroversiellt. Allt detta är redan kvalitetssäkrat och går som allt annat in i temat.

Michael Stevensons rekonstruktion av Bill Phillips vattendrivna dator ger upphov till några frågor hos tre av kritikerna: Om vad som är fakta och vad som är fiktion. För ett projekt som History acts berör oundvikligen konst som forskning. Eftersom konsten äger rätten att ljuga som den vill blir det alltid samma problem. Ironin jagar runt i den resultatbörs som konsten producerar och sådant är ju omöjligt i vedertagen forskning.

Varför den här utställningen är bra beror alltså på att det finns givna kvalitetsverk som lätt hör samman med temat. Frågeställningens tyngd och angelägenhetsgrad är också en påtaglig faktor. Arrangemanget kan verka alltför väl tillrättalagt, alltför väl inpassat i den rådande eran och Dan Jönsson (DN) kan skjuta in en alltid lika säker reservation: Utställningen är visserligen bra, men ojämn. Mikael Olofsson (GP) är något mera avvaktande inte minst därför att han mest funderar på konst som forskning. Emellertid menar han optimistisk att den kan ge nytt liv åt humaniora. Joanna Persman (SvD) menar att utställningen är bra därför att ”den tar sin uppgift på allvar”. Ett något underligt argument, jag undrar vilka utställningar på den här nivån som inte skulle ta sin uppgift på allvar. Och vidare: ”Viktiga frågor kring hur vår historia konstrueras formuleras på nytt med både skärpa och humor.” Där har vi det igen: ”Viktiga frågor”, sådana är det som bekant gott om, inte minst i konsten.

Sinziana Ravinis recension (Aftonbladet) är sprudlande av entusiasm och hon låter sig överväldigas av Kalleinen och Kochta-Kalleinens I love my job-projekt. Hon går så långt att hon tycker att:

”Verket är som en enda stor fingervisning åt alla dokumentärkonstnärer som nöjer sig med att representera sociala missförhållanden i stället för att arbeta med fantasins förändrande egenskaper. Sen handlar det förstås om att omvandla fantasier till verklighet. Men det kan ingen konstnär göra åt en.”

Här tvingas man nog säga att konstnärernas fantasier om att förändra är synnerligen begränsade – om man för in parametern Verkligheten. Dokumentärkonstnärerna är inte roliga de heller enär vi har haft så många så länge, men vad de ägnar sig åt är att göra något mer eller mindre oväntat av sin dokumentation (obegripligheten och tolkningsutrymmet måste alltid vara med).

Olofsson är tämligen kallsinnig till I love my job, en dokusåpa som vill ha lite munter publikkontakt. Och Kalleinen och Kochta-Kalleinen är ute på en svår resa efter sina framgångar med Klagokörerna. Relationell estetik och publikkontakt har inte längre slagkraft i sig själv.

Lite närmare eftertanke ger resultatet att den här utställningen är bra därför att den är bra enligt de normer som redan finns standardiserade i konstvärldens utbud. Den liknar tillräckligt mycket det man kan förvänta sig och har säkra referenser samt god diskursbildning. Så ser det ut i slutet av 2008. Allt finns på plats: Konsensus råder.

Och hur klarar konstkritikerna ”fokuseringstestet”? Hyggligt. Olofsson och Ravini är de enda missbrukarna. Men en gång var är en gång för mycket. Dags för nyårslöfte.

Den vattendrivna datorn av ekonomen Bill Phillips

Och Michael Stevensons rekonstruktion (2005). Båda herrarna är från Nya Zeeland.

JK Göran Lambertz skrev i gårdagens Expressen (tackar Christer E. för tipset):

”Vi vet att det finns stora grupper människor som känner sig oerhört kränkta av till exempel Muhammed-karikatyrerna, men samtidigt har vi en yttrandefrihet som säger att vi får teckna hur vi vill. I en demokrati får man vara arg på varandra och får säga vad man vill. Att kränka någon för kränkningens egen skull är omoraliskt. Finns det däremot ett syfte med kränkningen, så måste man kunna göra det.”

Riktigt så enkelt är det inte. En handling som saknar syfte är otänkbar. Vi har förutsättningen att allting har en mening. För vad betyder ”att kränka för kränkningens skull”? Spontant skulle jag förstå det som om någon vill vara elak och därför kränker någon. Och varför vill någon vara elak? Man kan tänka sig att det handlar om en personlig motvilja, att någon vill ge igen för något som har inträffat tidigare. Det kan också vara ett utslag av rasism. Och mycket annat. Ett syfte saknas alltså inte men vi skulle nog ändå säga att det är omoraliskt att bete sig så.

Antagligen menar Lambertz ”ett djupare eller principiellt syfte”, men det blir alltid svårt att finna en gränsdragning. I fall som är klara (om vi tänker oss att det uttalat handlar om något av det jag nämnde ovan) blir kränkningen mindre allvarlig därför att den är så lätt att förstå (men förutsätttningen att det är en isolerad eller tämligen isolerad företeelse).

En kränkning i konstens namn kan handla om att den utförs t ex för att det finns en gräns för vad som är känsligt. Konstnären kan, som det heter, ”undersöka” denna gräns och ställa kvalificerade frågor om klass, ras och hierarkier. Men då har den redan ett syfte, det som konsthistorien handlar om, en lång rad av kvalificerade kränkningar. Varje syfte kan emellertid betvivlas. Jag har t ex fått höra otaliga gånger att jag vill ha uppmärksamhet. Då borde saken vara klar och lätt att förstå: Han vill ha uppmärksamhet. Det är därför han gör det. I övrigt skulle han då inte mena något särskilt. Det borde vara tillfredsställande. Men ingen kan någonsin avgöra vilket syftet är eftersom det inte går att lita på någon. Därför kan man spekulera vidare med t ex främlingsfientlighet. Även då borde saken vara klar. Han är främlingsfientlig. Sådana finns det gott om. En dylik handling skulle dessutom kunna ses som positiv. När den äger rum ges det tillfälle att ventilera problemet och att ta avstånd från handlingen.

Till slut kommer saken att lägga sig till rätta. Som vanligt ordnar den institutionella teorin saken: Världen kommer att bestämma sig för en eller annan officiell tolkning och då blir det så oavsett vad upphovsmannen eller enskilda intressenter anser.

Jag har varit i Umeå för att föreläsa i kursen Den globala utmaningen. Innehållet blev inte enligt det ursprungliga kursprogrammet utan kom att handla om kulturmotsättningar och särskilt om mina egna erfarenheter i ämnet.

Rasmus F. på Copyriot kommenterar att han uppskattar vår gemensamma ansträngning att häva ”fokuschera” över bord. Emellertid behövs det mera nedskärningar. Nästa ord som står på tur är ”plattformeriet”. Plattformen kom på allvar in i konsten med Documenta 2002 och Enwezors serie av händelser rubricerade som plattformar. Nu har det gått 6 år och såväl i konstvärlden som i den övriga världen plattformas det oupphörligt. Svagheten med dylika modeord är att de efter ett tag kan ersätta praktiskt taget vilket verb respektive substantiv som helst. Tag t ex en konsttext och byt ut alla verb och substantiv mot de båda utslitna orden.

Angående min triangel med konstnär, kritiker och curator, skriver Rasmus F. vidare:

”Du målar upp en triangel, och sen säger du att ett av hörnen är ’imaginärt’… Redan där hör man liksom tydligt hur Lacan (eller hans profet Zizek) stegar upp för trappen. När som helst kommer han att klampa in i rummet för att peka ut de bägge andra hörnen ’reellt’ och ’symboliskt’.”

Ja, han kan sin Lacan (och hans profet), men min figur har faktiskt ingenting att göra med Picassos husläkare.

Att konstnären är imaginär handlar endast om att konsten är en fantasi som sedan får fäste i verkligheten genom kritikern och curatorn. Deras handlingar är dock verkliga även om de bygger på något imaginärt. Kritiker och curatorn tror visserligen att konsten finns som en given del av verkligheten men när de omsätter denna tro då ligger den där utskriven och utställd. En bättre figur skulle kunna vara två punkter som kretsar kring ett gemensamt centrum, ett centrum som alltså är tomt men som likafullt skapar en dragningskraft genom övertygelsen att det finns något där.

Först ett varmt tack till Copyriot för ”fokusförbud”. Okänsligheten för detta elände har ännu inte slagit genom. Flertalet av de kära konstkritikerna t ex är ivriga missbrukarna.

Som sagt består konsten, i den osäkra situationen efter marknadens störtdykning, av mestadels standardproduktion. Detta är inte alls ofördelaktigt om man ser konstvärlden som det intressanta objektet. Jag funderar en del på triangeldramat Konstnären-Curatorn-Kritkern. Det är förresten temat för mitt pågående arbete The Opera Work.

Aktörerna är naturligtvis fler än dessa tre, men de utgör de inre och intensiva kretsen. Fängslande nog är det ena hörnet, Konstnären”, imaginärt eftersom man kan räkna med att konsten i sig inte finns. De båda andra skapar den, dock genom att tro på att den och konstnären verkligen finns. Som vi alla vet har skapandet av konsten och konstnären lyckats väl och utan tvekan tagits på det djupaste allvar.

”History Acts” på Göteborgs konsthall är ett intressant exempel på hur en utställning fungerar i den sena socialkritiska eran. Den besitter god kvalitet enligt ett antal kritikers bedömning. Jag skall återkomma till denna fascinerande läsning när jag får lite mer tid.

Idag skall jag nöja mig med att påtala den lika ambitiösa som låga nivån på curatoriska presentationstexter. På konsthallens hemsida summerar man utställningen (som alltså handlar om historia):

”När blir en händelse historia, hur lång tid måste ha förflutit? Kan någon överhuvudtaget göra anspråk på att återge en sanning? Vad kan vi lära av historien? Vad är det att vara människa?”

Här kan man inte minst gotta sig åt den sista meningen. Det är en av de värsta schablonerna som man kan kasta fram i konsten. Konstnärerna lär sig snabbt att dra till med den för att göra konsten djupsinnig och motiverad. Lärorik test är den dessutom. I konsten kan man säga det beroende på att den utgör en högdiskursiv verksamhet med existentiella och subjektiva villkor. Varken en fotbollsspelare eller en politiker skulle kunna beskriva sin sysselsättning med en sådan fras. Inte heller inom vetenskapen är det gångbart trots att vi där har en annan högdiskursiv institution. Däremot skulle det kunna gå för sig inom religionen vilken utgör den tredje av de högdiskursiva fälten.

De föregående frågorna som ställs i texten är inte några höjdare. Men, för all del, kanske introduktionen är tänkt för skolungdom.

En av de medverkande är den välkände filmaren Peter Watkins. Hans tungviktare, 6-timmars filmen om den franska kommunen (La Commune från 2000) visas. Så gör man ofta, drar in något mera vederhäftigt men radikalt i ett ämne som man inser konstnärerna kommer att krångla med. Watkins blir på så sätt också lite konstnär och har placering 8739 på artfacts.

Peter Watkins: La Commune

Denna härliga afton, då man kan utgå ifrån att tempot är högt i det svenska folklivet, har jag följande små noteringar:

Uwe Max Jensen har skrivit en intressant artikel om organisationen av det danska U-Turn. Artikeln är ett exempel på vad konstkritiken nästan helt saknar: Nätverkens betydelse och deras förmåga att alstra konstnärlig kvalitet. Vem och vad hänger ihop med vad och vem? Jensen har efter den artikeln blivit mäkta impopulär i bestämda kretsar. Den är värd att studera med eftertanken att det är så det brukar se ut när sömmarna synas (alltså OM de synas).

Milou Allerholm skriver idag i DN om Complaints Choir som för närvarande också är aktiv i Sverige. De finska konstnärerna Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen har sedan några år inkasserat en världshit med det projektet. Det handlar om att på orter över hela världen samla in klagomål och framföra dem i körform. Ett av de få exemplen på samtidskonst som lyckas skapa en bred förankring utanför konstvärlden samtidigt som konstvärlden nådigt bekräftar. Intressant överblick finns på hemsidan.

Nå, det är naturligtvis omöjligt för ett samtidsprojekt att bli folkligt. Det blir något annat, men det är den enda möjligheten som står till buds: Två läsningar, en med högdiskurs och en med lågdiskurs.

I min egen lya ägnar jag mig med full kraft åt ett nytt projekt (i väntan på möjligheter att kunna genomföra den fulla premiären av Dogs): Opera. I videoform.

Jag har tillbragt två dagar i norska Skien. I Norge finns det flera jurybedömda utställningar som är knutna till en viss landsdel. Min uppgift var att sitta med i juryn för Sörlandsutstillingen. Dessa utställningar är inte utan betydelse och under senare år har man ansträngt sig för att de skall bli intressantare och ha starkare anknytning till samtidskonst.

Precis som det är överallt domineras de sökande till Sörlandsutstillingen av modernismen. Modernister är vanligtvis inte förtjusta i curatorer och curatering men det lutar ändå alltmer åt det hållet. Exempelvis är Vestlandsutstillingen (öppnar januari 2009) numera försedd med tema och curator. ”Kjärlighed” (på danska) är det tema som Tommy Olsson har valt med lämpliga formuleringar:

”Spørsmålet der var om vi har å gjøre med ett nytt romantisk opprør innen samtidskunsten, manifestert i en postironisk inderlighet og oppriktighet. Siden dette er relevante og fortsatt aktuelle problemstillinger tar vi det videre, og helt ut, og graviterer inn mot kjernen av hva det ytterst dreier seg om i dette livet, og som alt med noen form for mening er fundert i; den intense mellommenneskelige interaktiviteten vi her har valgt å benevne på dansk; kærlighed.”

Sörlandsutstillingen har ingen curator men valet av juryn pekar i den riktningen. Jag har fått sällskap av Ivan Galuzin (video) och Kristian Skylstad båda välkända på den experimentella norska samtidsscenen. Galuzin gick ut Kunstakademiet 2006 och Skylstad (video) är ännu student där. Vad det blir för resultat av den här kombinationen får vi se lite längre fram.

Leopold Kessler ställer ut på Malmö konsthall. Han har gjort sig känd för sina distinkta och spirituella ingrepp i den offentliga miljön. Det finns många bilder att begrunda på konsthallens hemsida. Om man så önskar kan man se det som socialkritik. Carolina Söderholm skriver i SDS:

”Med sina försynta, privata ingrepp inrättar sig Kessler bara alltför väl i samhällets vardagsmiljö, samtidigt som han med ett skickligt grepp undergräver själva kärnan i dess offentliga grundprincip.”

Jo, det känns igen, så brukar det låta. Men frågan är vad som undergrävs och framför allt vem som nås av denna undergrävningsupplysning. Kritikerna och konstvärlden är väl redan upplysta och de andra som vare sig kommer till utställningen eller intresserar sig för Kesslers konceptkonst lär inte heller vara någon åtkomlig målgrupp. Vad konsten gör för något med sin publik är lika gåtfullt som alltid.

Leopold Kessler (rankad 1817) skoputsningsmaskin

Just nu blir skrivandet lite oregelbundet beroende på täta uppdrag på skilda håll. Igår var det dags för mig att axla rollen som presentatör av konstnärsgruppen planscher i det ärorika Lukasgillet i Lund. Min svåra uppgift var att efterträda latinprofessorn Birger Bergh som för några månader sedan så tragiskt lämnade det jordiska. En liten artikel finns i SDS.

Carl Foung: Lawrence Vilks of Arabia