Vilks.net

I den pågående diskussionen mellan mig och Johan Lundberg vill jag nu passa på att dra fram ytterligare några synpunkter utifrån Lundbergs inlägg för några dagar sedan:

”ditt konstbegrepp passar (naturligtvis) som hand i handske på den konst som dominerat under de två-tre senaste decennierna. Definitionen är en konsekvens av vår tid på samma sätt som 1890-talets konstbegrepp var ett barn av sin tid. Problemet är att du – liksom alla tidigare epokers konstteoretiker – uppfattar ditt tidsbundna konstbegrepp som giltigt för alla tider. Men denna definition är som kostym betraktad lite väl mycket one size, dvs den passar alla tider men framstår för andra epoker som alltför stor eller för liten.”

Det är alldeles riktigt att ett konstbegrepp alltid hamnar i sin egen historia. Under förutsättning att det finns något konstbegrepp som har att göra med det som vi har sedan ett par hundra år. Men det finns en sak till och det är steget från ett essentialistisk till ett institutionellt konstbegrepp. Skall man likna det vid något kan man jämföra med att skifta perspektiv på en religion. Om man skall beskriva Gud och en religion utifrån att Gud finns och att religionen utgör en ofrånkomlig sanning blir beskrivningen helt annorlunda än om man tänker sig att Gud inte finns utan endast kan beskrivas genom de beteenden och handlingar som de troende tror finns där. Så är alltså skillnaden och den är nog så väsentlig. Det är svårt att föreställa sig att konstreligionen skulle återta sin tidigare position.

Medan den essentialistiska konstteorin endast kan beskrivas sina egna yttringar – institutionellt betingad konst (konceptkonst och dylikt) blir enligt den icke-konst, kan den institutionella beskriva både sig själv och tidigare yttringar.

Lundberg citerar också Robert C. Morgans bok The End of the Art World:

”Konsten måste vara beredd att göra motstånd mot det som Barthes beskrivit som ’modesystemet’. Om inte så kommer konsten att gradvis förgöra sig själv under sken av politiska slogans och sociala koder.”

Jag är med på det, men Morgan hade svårt att finna något trovärdigt exempel. Han valde bland annat Bill Viola men kritikerna var överens om att det inte var något bra val. Viola är exceptionellt beroende av stöd från stora institutioner.

Ändå tror jag inte att kritik av modesystem är något problem. Först som sist skall man komma ihåg att konsten kanske viktigaste uppgift är att skapa medelmåttigheten som definierar den accepterade normaliteten i konsten. Av helt naturliga skäl kommer den att alltid vara dominant. Om det för närvarande kan tyckas vara lite tunt med opposition kan det hänga samman med svårigheten att se hur normaliteten är konstituerad. Vi känner konsten som en ständig utmanare gentemot bourgeoisin. Funderar man på var den har tagit vägen är det inte särskilt långsökt att finna den i konstvärlden. Där sitter den med samma konforma uppfattningar som den delar med den liberala medelklassens bildade representanter.

Vad som gör det svårt är att konstvärlden framstår som radikal och positivt vänsterorienterad. Men man kan lika gärna se den som salongsrevolutionär med åsikter som inte kostar något som helst och som dessutom inte har någon samhällelig effekt att tala om.

Ett alldeles utmärkt exempel stötte jag på i det senaste numret av The Nordic Journal of Aesthetics (nr 35) där Mikkel Bolt Rasmussen (tf professor i Modern Culture, Köpenhamn) skriver panegyriskt om Carsten Juhls artikelsamling i boken Globalaestetik. Verdensfölelsen og det kosmopolitiske perspektiv. Juhl har fått för sig att konsten är en frälsningslära som skall gå ut till det övriga samhället för att ställa världen tillrätta. I världen råder rasism, fundamentalism och s k krig mot terror. Konsten har, har enligt Juhl, ett öppet och frikostigt alternativ som är befriat från sådana småaktigheter. Han kan nog på sätt och vis ha rätt i det men problemet är naturligtvis att det är en intern historia utan några som helst förpliktelser eller uppoffringar. Juhl framhäver bland annat den i samtidens omåttligt populäre Amar Kanwar som ett exempel på ett alternativt synsätt. (Carsten Juhl, som för övrigt är en utmärkt teoretiker, har i många år undervisat på den kungliga konstakademin i Köpenhamn)

Rasmussen konstaterar utan ett spår av ironi: ”Konstens förmåga att vara öppen har ännu inte implementerats i politiken.” Nej, det har den inte och det lär inte heller ske inom överskådlig tid.

Jag har nu avverkat Norsk Kulturråds årskonferens med ämnet Farlig konst. Mycket folk hade samlats för denna begivenhet som inleddes av kulturminister Tron Giske.

Sju konstinslag togs fram som kandidater till ”farlig konst”. Vibeke Lökkeberg har skrivit en bok om de allierades bombangrepp på Laksevåg. 200 civila dödades men saken har aldrig fått någon kritisk uppmärksamhet. Händelsen har betraktats som det pris man får betala i krig. Inte heller nu har det blivit någon större diskussion.
Dramatikern Erling Kittelsens pjäs ”På Himmelen” har spelats i Amman i Jordanien. Då filmen handlar om några personer som längtar tillbaka till jorden från himmeln uppfattades den som blasfemisk och resulterade i en fatwa. Saken kunde dock utageras genom kontakter och samtal.

Projektet Miss Landmine av Morten Traavik handlar om en misstävling som han arrangerade bland landmineoffer i Angola (med stöd av kulturrådet). Några av de feministiskt orienterade konferensdeltagarna blev provocerade av att man använde skönhetstävling som koncept.

Det blev snart klart för konferensen att det rådde en påtaglig brist på farlig konst. Professorn i konsthistoria Gunnar Danbolt konstaterade att det mesta är tillåtet och att konstutspel ytterst sällan har några problematiska konsekvenser.

Mitt lilla bidrag med rondellhundsäventyren var emellertid en given kandidat till farlig konst. Förutsättningarna för min medverkan var att teckningarna inte skulle visas. Det räckte dock inte för att alla skulle vara nöjda. Konstnären och curatorn Samir M’Kadmi gav utlopp åt sina känslor och fördömde, efter att ha tagit avstamp i Roland Barthes, konstnär Vilks som dum, en dumhet som han delade med fundamentalistiska terrorister. Han protesterade också emot att jag skulle hålla det avslutande anförandet. Jag var naturligtvis inte alls missnöjd. Det är fortfarande temperatur i dessa små teckningar. M’Kadmi kritiserade också kritiken mot dödsstraffet i Iran och menade att dödsstraff ska ses som helhet och kritiseras utifrån denna. En annan deltagare med en annan profil, Walid Al-Kubaisi, rök snart ihop med M’Kadmi, inte angående mitt projekt utan om relationen mellan väst (”människan som helig”) och Islam (”boken och reglerna som heliga”).

Mitt anförande handlade om konstvärldens konformism och hur ”farliga” inslag alltid måste bekräftas av konstvärlden. Sedan berättade jag om mitt eget projekt. Poängen i detta är, som jag har framhållit många gånger, att det är ”tomt”. Det kom till genom oöverskådliga tillfälligheter. Tomheten blev inte långvarig utan fylldes snart av ändlösa tillskott och händelser där det inte minst spekuleras i konstnärens intentioner. Som sagt fortsätter projektet att tillföras nya omständigheter. Så också under den här dagen i Oslo.

Ett neutralt avsnitt ur musikalen Dogs visades också. Ett antal konstkritiker fick framträda och det intressanta är att de alla säger ungefär samma sak: Tomt och olämpligt.

En välbesökt årskonferens i Dansens Hus i Oslo

Debattpanelen i konferensen. M’Kadmi andre från höger, Al-Kubaisi i mitten. Den svenske konstkritikern Tommy Olsson är andre från vänster.

Idag är det pressreleasedag för Dogs. Innehållet i filmerna finns beskrivet nedan.

För ett par dagar sedan påtalade signaturen David att Emma Eleonorasdotter skrivit en uppsats om rondellhundsdebatten på Malmö högskola K3. Det är en våldsamt vinklad uppsats (fylld med ”fokusera” och namedropping) vars föresats är att visa hur otäck företeelsen profeten som rondellhund var. Ingen större överraskning att hon summerar sitt arbete med:

”Många element förvånade mig. Lars Vilks bildning och hur han så minutiöst strategiskt har
kunnat förutsäga hela händelseförloppet. Hur hans oförblommerade rasism lindas in av, även
kritiska, reportrar som gång på gång upprepar att Lars Vilks inte är rasist, och hur han på
olika sätt har lyckats spela rollen som den autentiske konstnär, som han i sin bok understryker
är så viktig att bli sedd som.”

Den rasism som Eleonorasdotter ivrigt läser in hämtar hon främst från ett uttalande som jag gjort på min blogg där jag säger att ”väst är bäst” och åsyftar då västvärldens grundläggande värderingsskalor. Ytterligare bevis på hållbarheten i denna tanke är uppsatsskrivarens uppsats. Den är en produkt av västvärldens kultur och man kan fråga sig varför hon valt detta sätt att uttrycka sina idéer. Och hur ser hon på sanningshalten i sitt material om utgångspunkten endast är en av många kulturers synsätt? Det går liksom inte att relativisera här.

Självklart är uppsatsen ett bra konstnärligt material. Man skulle kunna göra en musikal av den.

Musikalen Dogs består av 17 filmer.

Filmerna dokumenterar utvalda delar av händelseförloppet som inleddes i juli 2007 då de tre teckningarna censurerades vid en utställning i Värmland.

Allt som visas är uppbyggt av redan befintligt material. Hunden och rondellen (cirkeln) är återkommande element. I övrigt citeras en lång rad konstverk, konstnärer, filmer, opera, musikvideor osv.

Ett väsentligt tema är kontrasten mellan världen och konstvärlden. Det är just den kollisionen som skapat de problem som gav teckningarna en så omfattande uppmärksamhet.

Musiken hämtas från många olika källor. En mycket liten del är originalkomponerad för Dogs av bland andra en grupp som önskar att vara anonym. I övrigt är bredden mycket stor: Från modern seriös experimentell musik, till klassiska mästerverk, jazz och pop.

Genom sina talrika referenser finns det undertexter och –berättelser i varje film. Det är dock inte nödvändigt att vara i stånd att läsa av allt detta.

Dokumentationen består i huvudsak att visa upp projektets ”bidragsgivare”. Textremsorna (som är på engelska) är antingen från artiklar som har skrivits eller via muntliga källor. Eftersom lagren är många är filmerna informationstäta.

1. The Choir of the Offended. Originalkompositionen ”De kränktas kör” där, utöver filmen, Humanisternas kör kommer att delta. Bland mycket annat kan man se en glimt av Eddie Cantor, en numera bortglömd superstjärna. Han var den förste som blev censurerad i ett tv-program. (3:43)
2. Credits. Ger en översikt av merparten av de medverkande. Det är en mycket lång lista som visas tillsammans med bland annat Fellini, Buñuel, Damien Hirst och bilder från censureringen av Mozarts Idomeneo på operan i Berlin. (4:52)
3. Drawing the Drawing. Om teckningarna och konstnärens förklaring. Med mycket rondell. (10:25)
4. Censorship. Behandlar censureringen som skedde i Tällerud i Värmland och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Här visas också bilder från den första utställningen av teckningarna i Luzern, Schweiz. (10:28)
5. Publication/Demonstration. Om publicering och demonstrationer. Ett kraftigt blasfemiskt citat ingår, det visas exempel från utställning God Goods och man får se Vilks skälla som otrevlig hund. (7:32)
6. Threats 1 (Amatullah). En skojig film om hur en muslimsk extremist ville skära halsen av Vilks. (5:44)
7. Threats 2 (Al-Qaida). En underhållande framställning om hur Vilks fick sitt dödshot samt en presentation av hans privata dödshotssamling. Skottlossning och explosioner. (6:37)
8. Debate 1. (First Offended Wins) I debatten möter man bland andra Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou och Mohamed Omar. Och don Quijote. (11:52)
9. Debate 2. (The Fashion of Islamophobia). Här är det Pierre Schori och ett specialkomponerat dansstycke för Erik Berggren vilka är några av huvudattraktionerna. (10:35)
10. Art Critics 1 (Delibes). Man kan nog kalla den här för en collagefilm som är uppbyggd av texter av Ulrika Stahre och Linda Fagerström. Även Iransk feminism och musik av kompositören Leo Delibes ingår. (7:39)
11. Art Critics 2. En lång rad kritiker får framträda, bl a: Mats Gellerfelt, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson, Carl Michael von Hausswolff. (10:54)
12. Art Critics 3 Censureringen på Gallery Lautom Contemporary I Oslo med musik av Händel. (4:32)
13. Dog’s End? Multiculture. Den här berör ämnet mångkultur och man får möta Björn von Sydow, Egyptens ambassadör, Elton John, Judith Butler, Göran Persson m fl. (8:28)
14. End (Be Offended!). Avslutningsfilm med samma musik som inledningen, The Choir of the Offended. Den är svår att beskriva eftersom den innehåller mycket stoff på kort tid. Men en hund skakar hand, Barack Obama är också med liksom Ed McCain – och den sjunde slöjans dans från Salome. (3:38)

Avdelning för Fiction & Blasphemy: Life of Prophet M.

15. The Satanic Verses är berättelsen om de berömda verserna som en kort stund halkade in i Koranen och vilka talar för att ta med tre kvinnliga gudinnor. I filmen visas hur profeten bestämmer sig för ”Rock my Religion” när han uppvaktas av gudinnorna. I ett annat avsnitt kan man begrunda uttalande Ayatolla Khomeini och Michel Foucault. I slutarian förklarar profeten hur hans religion fungerar. (10:20)
16. Isra and Mi’raj handlar om profetens resa till himmeln och Allah via Jerusalem. Man får också vara med om hans möte med ängeln Gabriel. En tur i helvetet hinner han också med innan det är dags för en äventyrlig hemresa. (8:52)
17. The Koran. En liten historia i vilken ingår första suran i Koranen samt en rad citat. Profeten visar sin skicklighet som domedagspredikant och betraktaren får också möta självaste Allah, som spelas av – ännu ej offentligt. Martin Heidegger, Slavoj Zizek och Michel Onfray har också roller i detta drama. (10:30)

Hur var det nu igen? Vad skall konsten tjäna till? I DN har Milou Allerholm efter att ha sett den Between the images x 4 som finns på flera platser kommit med ett förslag:

”För mig är projektet ett lysande exempel på hur bra konst kan fungera för att rikta blickarna mot maktstrukturer som är del av vårt liv, och där bildens olika funktioner och roller i samhället blir grundläggande.”

Med maktstrukturer (gärna framlagt med begreppen hegemonier/hierarkier) är det som konstbegreppet: Allting kan vara det. Säg mig ett föremål eller en händelse eller vad som helst som inte innehåller en maktstruktur. Vilken maktstruktur det handlar om behöver man inte ens nämna.

Nå, om konsten nu skall få blickar att rikta sig mot dessa maktstrukturer har vi igen den lilla frågan: För vem? Den samtida konstvärlden torde vara mer än övermätt på att ha tagit del av dessa avslöjanden och resten av världen kommer aldrig i närheten av konstgallerierna.

En påtaglig seghet inträder i den stund en rådande maktstruktur utövar sin makt genom en väletablerad och likaledes rådande diskursbildning. Allting passar in och bekräftar det man önskar. Ju mer etablerad den blir desto mer förutsägbar. Antagligen är det här vi kan tala om konsten aktuella svårigheter. Konsten kan inte komma undan att på ett alltmer förenklat sätt bli inläst i en färdigställd teori. Skall vi verkligen orka med ett par varv till med postkolonialism och Culture Studies?

Man kan utan vidare se konstens problem: Vad som än görs är det hur det blir läst som är avgörande.

Den långa diskussionen med Johan Lundberg fortsätter. Men det här är intressant eftersom det visar en av de vanligaste missuppfattningarna om den institutionella konstteorin:

”Jag är nu, som du redan förstått, inte helt uppdaterad på ditt institutionella konstbegrepp, men om jag fattar det rätt så menar du att varje konstnärlig verksamhet kräver en inramning av något slag utifrån vilken den konstnärliga verksamheten bedrivs och definieras, och att mottagaren/betraktaren/publiken påverkas av denna ”inramning” – för att uttrycka sig lite förenklande.

Problemet med detta är naturligtvis hur ordet ”påverkas” ska tolkas – i vilken grad den institutionella inramningen och dess underförstådda krav och regler är styrande för konstupplevelsen.”

”Den institutionella inramningen” kan närmast betraktas som en identitet för den som betraktar sig som konstnär. Praktiskt taget alla konstnärer har vissa gemensamma och grundläggande uppfattningar om konst. Man blir inte konstnär utan att skapa kontakt med traditionen. En konstnärs identitet danas genom utbildning och erfarenhet där de basala tankegångarna och tillvägagångssätten lärs in. Man blir en del av stamsamhället konsten. Det är t ex självklart att konsten är betydelsefull på en hög nivå och att den har en ytterst väsentlig historia som alltid bildar utgångspunkten för vad man gör. Överskridandet är också självklart även om inte alla menar att detta behöver innebära att provocera. Man bör också notera konstens sakrala inslag. När konsten blir till får vi också flera möjliga sakraliteter. Tidigare fanns det ingen upplevelse som existerade på samma plan som den religiösa.

Den vanligaste vägen att dana sin konstidentitet sker genom skolning. Där kommer konstnären i kontakt med den aktuella traditionsformen. Så verkar institutionen konst och den verkar effektivt eftersom det förefaller som om den enskilde själv fattar besluten om hur saker ligger till. Och det är det här fältets dimensioner som utgör upplevelsens förutsättningar.

Den estetiska upplevelsen är inte identisk med konstupplevelsen. Den har en annan historia och har spelat en betydande roll också i konstsammanhang men är numera avskild. Naturupplevelsen är en uppfinning ungefär samtidig med konsten. Men en naturupplevelse kommunicerar inte vilket man alltid räknar med i konsten.

Vill du ha ett ännu tydligare exempel på hur kunskap påverkar upplevelsen kan man gå till förfalskningen eller uttalat epigoneri. När betraktaren, som kan ha fått starka upplevelser av sådana objekt, får veta att det handlar om en simpel förfalskning eller om att en konstnär har gjort alltför kraftiga lån från någon annan känd bild, påverkas upplevelsen.

Jag menar att när vi har en upplevelse kommer vi alltid att kunna sortera den efter befintliga institutioner.

Det du skriver om att konstnärerna bedriver t ex genusforskning är naturligtvis en riktig iakttagelse. Idén om konst som forskning dök upp som en möjlighet på 90-talet. Det visade sig att det är besvärligt. Resultat och att besvara frågor är konsten inte bra på. Dess tradition pekar i en helt annan riktning. Men det är full möjligt att bedriva något som handlar om genus eller postkolonialism och att i det arbetet åstadkomma något som blir intressant – fast svårbegripligt.

Första biennalen i New Orleans pågår. Mark Bradford har gjort en kommentar till fastighetsspekulationerna i USA, ett av de uppmärksammade bidragen.

Mark Bradford, Mithra, 2008

Med Johan Lundberg har det blivit en lång och stundtals intressant debatt. Hans senaste inlägg ger utrymme för några pedagogiska synpunkter:

”Men jag kan ändå inte släppa tanken på att man i så stor utsträckning utgått från nutida tänkare vars verk pulveriserats av det internationella vetenskapssamhället – som Edward Said och en del feminister, queerteoretiker etc.. Att utgå från den sortens tänkande kan enligt min mening framförallt skapa historiskt kuriösa verk av ungefär samma slag som de konstnärer som på ett schematiskt sätt utgick från rasbiologiska, socialdarwinistiska idéer eller någon annan av alla dessa tidsbundna modeteorier som florerat genom tiderna”

Det är det här ”utgått från nutida tänkare”. Vi kan nog utgå ifrån att detta ”utgå” har ett begränsat värde. Främst hamnar man nog i fållan med instrumentellt orienterade andrarangskonstnärer som påpassligt gör sociala projekt som kan uppskattas av vissa institutioner. Något överlevnadsvärde hittar man sällan i sådana produkter. Ser vi istället på de kandidater som är tänkbara att stå kvar i historien har Lundbergs tanke inte mycket relevans.

I den relationella estetiken finner man Rirkrit Tiravanija, Thomas Hirschhorn och möjligen kan också Dominique Gonzalez-Foerster bli stående. Vilka tänkare skulle de utgå ifrån? Och ser vi på sådana figurer som Jeff Koons, Cindy Sherman, Damien Hirst, Tracey Emin lär det inte vara lätt att finna några särskilda filosofer.

Senare års stjärnor visar samma hållning: Tino Sehgal, Paul Chan, Jonathan Messe, Aernout Mik, Christoph Büchel etc etc. Jag tror Lundberg har inbillat sig att dagens konstnärer försöker producera något slags vetenskapligt material. För mig verkar det som om Lundberg tror sig veta något om samtidskonsten som inte finns där.

Slutligen en repris på det som jag har specialiserat mig på. Lundberg skriver:

”Vad jag menar är att ”innehållet” i den upplevelse som får benämningen Konstupplevelse, inte behöver vara speciellt särskild från den sorts sakrala upplevelser som folk har haft genom tiderna, eller naturupplevelser för den delen. Det har ju historiskt mig veterligen inte förelegat några bestämmelser över sakrala upplevelser utan de har nog funnits lika många sådana som det funnits människor.”

Vi kan utgå ifrån att upplevelsen är en singulariteternas kittling. Men den skall förstås genom någon form av institution. Nazisternas spektakel gav säkert många av dem sakrala upplevelser men det är inte mycket vunnet med att sortera in dem bland andra sakrala upplevelser. En upplevelse hör nästan alltid hemma i en bestämd institution, den är förberedd och bekräftande i sin tillhörighet. Det skapas ständigt nya institutioner som specialiserar sig till att bli en egen identitet. En innebandyupplevelse är inte detsamma som en simhoppsupplevelse, men de äger rum inom den givna ramen för institutionen sport.

Det finns ingen samlande institution för sakrala upplevelser. De sorteras på annat sätt. Konstupplevelser kan vara (mera förr än nu) sakrala men de hör inte samman med någon religion. Distinktionen blir uppenbar när man t ex ser på Matisse kapell i Vence. För de konstintresserade är det främst ett konstprojekt, för de religiösa kan det säkert fungera som ett religiöst rum.

Därav följer också att det inte kan finnas några konstupplevelser före tillkomsten av den moderna institutionen konst.

Intet nytt utanför biennalen. Trots att konstvärlden tröttnat på biennalväsendet är det fortfarande där som man enklast kan läsa av vad som sker i konsten.

Knappast har det undgått någon att världen vimlar av biennaler. Men hur har det egentligen gått? Har de stora förlorat sin betydelse? Det verkar inte så. Venedig är fortfarande den stora och allomfattande. Dit åker konstvärlden. São Paulo- och Sydneybiennalerna håller sina positioner som aldrig har varit överväldigande. Berlin- och Istanbulbiennalerna har dock lyckats slå sig in som intressanta. Whitneybiennalen är inte längre vad den en gång var men den kan ändå inte räknas bort. Mycket mer än så tycks det inte ha blivit av biennalexplosionen.

I Säo Paulo pågår en biennal om biennalernas kris. Jag kan hålla med om att lite kris är det. Så tänker i varje fall by Ivo Mesquita and Ana Paula Cohen med ”In Living Contact”. Mestadels tomma lokaler, bibliotek, arkiv och seminarier. Besökaren får med sig mycket läsning. Några konstprojekt visas, bland annat den gamle postmodernisten Allan McCollums 1800 teckningar 1988-91. Bidraget skall väl illustrera arkivkänslan.

Nej, inte kommer det att hända något i São Paulo. Däremot säger den något om konstens tillstånd. Hur skall vi komma runt biennalerna?

Venedig behöver inte bekymra sig, den är inte trendkänslig. Och redan nu annonserar Daniel Birnbaum den kommande sommarens programförklaring. ”Worldmaking” är utgångsbudet med den inte alltför upphetsande tanken att varje konstverk är en vision i kraft av sig själv, en egen värld, ergo Worldmaking.

Man får anta att den påläste Birnbaum hämtat uppslaget från Neson Goodman vars lilla skrift Ways of Worldmaking (1978) är en konstteoretisk klassiker som brukar dammas av då och då. Goodman menar att vi aldrig får tag på världen. Däremot skapar vi världar när vi försöker beskriva den. Och då kan man säga att konsten gör detta uttalat.

Birnbaum kompletter skapandet av världar med hur de lite äldre och ledande konstnärerna relaterar sig till de nya generationerna. Dessutom kommer han att lägga vikt vid teckning och målning. Dessa tekniker skall inte glömmas bort i den stora video- och installationskarusellen – är det sagt.

Alltjämt kan läget i den internationella samtidskonsten sammanfattas: Det sker alldeles oerhört mycket men inte något utöver det vanliga. Religion som medium kan kanske vara en liten nyhet – i Karlsruhe.

Allan McCollum 1800 teckningar 1988-91

En rad intressanta diskussioner försiggår på kommentarsidorna. Inte minst är Johan Lundberg aktiv och det har han min högaktning för. När hade vi en konstdebatt i Sverige senast? Eller i övriga delen av världen?

Visserligen finns det brister i det som Lundberg initierat. Han är som jag flera gånger nämnt dåligt påläst. Han skriver bland annat:

”Däremot så är jag rätt allergisk mot teoretisk nivå om man med det avser att verket ifråga ska kommunicera idéer. Vill man kommunicera idéer i en samtidskontext så är det mer effektivt att skriva politiska pamfletter eller filosofiska traktat eller matematiska avhandlingar än att producera konst.”

I konstvärlden har man generellt en bestämd hållning i frågan om vad konsten är inriktad på. Konsten producerar reflektionsobjekt. Om den kommunicerar idéer handlar det om idéer som är svåra att bestämma. Den produktion man har inom ramen för social kritik är inte lämpad för politiska pamfletter. Ett berömt exempel är Joseph Beuys bidrag till De Gröna när han hade anslutit sig till partiet. Hans bild av en hare blev omedelbart bortröstad.

Dagens konstnärer är i regel klara över skillnaden mellan politisk aktivism och konstens socialkritik. Se t ex på Paul Chan som är både det ena och det andra och som håller dem strängt isär.

När konstnärer arbetar med filosofiska idéer lämnar de knappast några bidrag till filosofin och det är tveksamt vilka idéer de egentligen kommunicerar. Bruce Nauman använde sig av en kort text från Wittgenstein 1966: ”A Rose Has No Teeth”, ord som han utformade som en blyskulptur och som placerades i naturen. Rosemarie Trockels ”Cogito, ergo, sum” från 1988 är dessa ord sydda på ylle. En helt annan värld.

Lundberg påstår att hans resonemang inte förutsätter någon gudomlig nivå. Men när jag läser detta (som också kommenterats av Rasmus West) stiger rökelsen kring altaret:

”att låta sig beröras av dem /verken/ – i någon mening så att de slår an strängar i djupet av oss.
Det handlar om en existentiell hållning som enligt min mening förutsätter kvaliteter i verken som höjer dem över tiden och i någon menig kan uppfattas som tidlösa. Att dessa kvaliteter inte går att fullkomligt plocka sönder och analysera betyder inte att de inte existerar.”

I vår tid skall man för att få igång sådana upplevelser vara utrustad med förförståelse för konst på det gamla sättet. För det första att konsten är en singularitet och därför inte kan förklaras. För det andra att denna singularitet är särskild genom att ha ett särskilt stort värde. När man får upplevelsen (och det är inte svårt) bekräftas att den finns där. Sådana konstupplevelser finns inte före romantiken. Men sedan blev det fart på upplevelserna och det hejdade sig inte förrän långt efter Duchamps sabotage.

Och än ryker det på konstens altare.

En helt annan sak. Här är en vinklad beskrivning av forskningsprojektet (som också kan vara vinklat) kring medierna och rondellhundsprojektet.

En liten tänkvärd detalj dyker upp i intervjun som konsten.net (Rikard Ekholm) gör med Lars Nittve. Tillfrågad om sina favoriter lägger Nittve fram:

”Men jag är glad över att vi kan visa Ed Ruschas ”Standard Station, Amarillo, Texas” (1963). ”Kustom Kar Kommandos” och Judy Chicagos ”Car Hood” (1965) spelar en viktig roll i utställningen. Verken handlar om machokultur och i ”Kustom Kar Kommandos” finns queervibbar.”

Intressant är det sista tillägget. Vi har här ett par konstnärliga kvaliteter. Ett verk om machokultur är naturligtvis en bra sak. Och ännu bättre är att det finns ”queervibbar”, något som kan rekommenderas att infoga i ett konstprojekt för att öka kvalitetsvärdet. ”Queervibbar” alltså..

Från dessa vibbar är det nästan ett oändligt avstånd till den upprörda debatten som sprungit fram ur Halal-tv. Carl Hamilton fick inte skaka hand med en av de tre programledarna. När Hamilton blev rasande lyckades han göra en verkligt ömklig figur.

Programmet har ju lyckats väl genom att bli föremål för en intensiv debatt. Men det var nog inte tänkt så. Här handlar det förmodligen om att försöka visa upp något som skall påminna befolkningen om mångkulturell förståelse och öppenhet. Programmet är ingen höjdare, snarare på gränsen till det outhärdliga. Hur naivt får det vara? Mer om diskussionen på arvidfalk.

En intressant diskussion finner man i kommentarerna där Petter Helje, Rasmus West och Johan Lundberg lämnat bidrag. Vad är en provokation och är den nödvändig för att befästa konstens kvalitet?

Johan Lundbergs skönheten och bestående kvalitet har jämförts med mina rondellhundar. Båda provocerar konstvärlden.

En provokation måste först och främst nå fram till konstvärlden. Sedan får den också väcka reaktion. Därefter blir det mer besvärligt. Är det något som enkelt avfärdas eller biter det sig fast?

Lundberg tycker att tillfällig kvalitet är en parodi. Väl enkelt det. Tillfällig kvalitet är den första sorteringsgrunden för det som håller samman konsten: Konsthistorien. Sådant som blir bestående finns i regel med i den tillfälliga kvaliteten. Det är sällan något helt bortglömt dyker upp från ingenstans. Ser man genom modernismens historia konstaterar man att praktiskt taget alla som finns med idag fanns som kandidater när det begav sig. Från impressionisterna till Duchamp till Robert Smithson till Cindy Sherman.

Förstår jag Lundberg rätt menar han att den samtida konsthistorien kommer att möbleras om från grunden. Jag tror däremot att man kan göra kvalificerade gissningar om vad som kommer att bestå. Smithson och Sherman kommer nog att behålla sina platser. Koons och Hirst klarar det förmodligen också.

Svårigheten ligger i att vi inte vet vilken inriktning konsten kommer att få framöver. En ny aspekt påverkar de konsthistoriska referenserna. Samtidigt kan man vara trygg i förvissningen att konsten aldrig genomgår några drastiska förändringar.

Å andra sidan skall man inte glömma bort att konsthistoria är ett gåtfullt ämne. Den traditionella uppställningen handlar om att sammanställa något som skall vara eviga värden. Men den kompletteras av en mera faktisk modell: Hur det egentligen var. Därför har salongsmålarna från 1800-talet numera kommit med. De var ledande på sin tid och skall man skildra konstens historia kommer man inte ifrån det.

Om man går ett steg till och säger att det inte finns några eviga (skönhets)värden blir konsthistorien också det som Lundberg slår ner på: en samtidens värdeskala – konsthistorien fogar sig efter samtidens uppfattningar. I praktiken brukar dessa uppfattningar följa de konsthistoriska riktlinjerna – men poängen är att kvaliteten helt och hållet ligger i samtiden och inte någon annanstans.

En liten notis. Ikväll är jag med i det norska konstprogrammet Safari. Det är väl inte alltför många som kan se norsk tv men i morgon skall man kunna se det på nätet. I annonseringen ser man den intressanta uppgiften att stackars konstnär Vilks har tvingats att gå under jorden i tre år. Inte dåligt. Men knappast korrekt. Efter hand som insikten har nått mig förstår jag att min fatwa inte är av bästa kvalitet. Iraq-Al-Qaida är lite B-lag i den här branschen. I Iran finner man den bästa fatwakvaliteten men utgivningen är numera sparsam.