Vilks.net

Signaturen TK är missnöjd i sin kommentar. Om gårdagens videoarbete gav han ett direkt underbetyg: ”Lika trist som din övriga ‘konst’”.

Inget tips om hur den skulle kunna bli bättre. För att tillfredsställa denne kund gör jag ett nytt försök: Julkonsten

Karin Svensson for ut i en kommentar till Del 644 där hon kallade mig obildad. Kanske kan hon bevekas av den bildning som tveklöst framträder i detta lilla arbete.

Som det nu är bör ett verk 1 få en uppföljare genom 2. Så också för den av många uppskattade thrillern The Governor. Lagom till julskyltningssöndagen kan jag presentera The Governor 2. I den visar landshövdingen att hans resurser som konstverk inte skall underskattas. Inte ens jag kunde föreställa mig att han kan göra så mycket av en relativt kort monolog.

Missa inte Governor 2!

Efter åtskilligt slit har jag fått ordning på den malmisering som jag nämne tidigare. Resultatet finns här: The Transition.

Nå, vad har landshövdingen och moderaten Sven Lindgren gemensamt med debattören och aktivisten Andreas Malm? Båda har i positiv bemärkelse visat stort intresse för flykting- och miljöpolitik.

Men det stannar inte vid detta. En annan samlingspunkt som är mera entydig är att deras konstintresse sammanstrålar i ett engagemang för Vilks konstprojekt Dogs. Som vi redan vet har Sven Lindgren agerat i ärendet. Idag kan man läsa Andreas Malms något korthuggna konstrecension i Arbetaren:

”Efter visningen av filmen – den stump som kvarstår efter att Vilks musikal om rondellhundsaffären ratats för sin konstnärligt undermåliga kvalitet av alla tillfrågade instanser – följde ett panelsamtal som successivt urartade.”

Man kan beundra Malms förmåga att sammanfatta sin kritik. Där ser man tydligt skillnaden mellan traditionell konstkritik och när den formuleras av en journalist.

Konstvärlden uteblev från premiären av Dogs. Inget att förvånas över alldenstund konstnären har uppfört sig olämpligt i dessa kretsar. Men Malm infann sig och hans lapidariska kritik ger fullt stöd åt landshövdingens.

Jag har två kommentarer till hans inlägg. Musikalen har inte ratats av någon tillfrågad instans för brister i den konstnärliga kvaliteten. Den ratades med ett utbrott av f d konsthallschefen Bosse Nilsson på Charlottenborg i Köpenhamn med motivet att medierna hade blivit informerade om att långtgående förhandlingar pågick. I Dalby var det fastighetsägaren som plötsligt åberopade en påstådd förändring i uthyrningsrutinerna. Men Malms intressen brukar inte handla om att kontrollera fakta. Han brukar vara ute efter att debattera sina favoritåsikter.

Andreas Malm gör ingen egen bedömning av musikalen, hans intresse för konst är troligen starkt begränsat. Vad han inte heller tycks vara klar över är att musikalen sammanfattar en del av de tidigare händelserna men att den ingalunda är ”den stump som kvarstår”. Tvärtom blev visningen en ytterligare expansion av The Work, det större projektet Dogs som lär pågå länge än. Just i detta sammanhang tillkom några dramatiskt teatrala inslag då blod spilldes – och Malm nämner dessutom en utdelad örfil. Det fysiska våldet är för första gången konstaterat i projektet men då skadorna får bedömas som ringa kan de utan vidare låta sig estetiseras.

Mitt alldeles särskilda intresse dras till Andreas Malm själv. Liksom landshövdingen är han ett användbart konstnärligt material: Han kom, såg och blev själv till konst. För att Malm som Verk skall bli fullödigt krävs dock lite mera kringarbete. Vernissagen av Malm kommer inom kort. Skall Malm bli den stump som kvarstår av Dogs efter Vilks musikal? Njaa, det blir nog en hel del till.

Sammanställningen Lindgren/Malm visar att vår tid är ett virrvarr av intersektionalitet. En annan minst lika påtaglig sak är estetiseringen. Den konstintresserade som önskar en fördjupningsstund kan här avlyssna Boris Groys föreläsning om politik och estetisering i konstens perspektiv.

Groys diskuterar alltså den estetisering som fortlöpande äger rum i samhället och var konsten inte har någon stor roll, journalistik, reklam, design, självdesign har ett fullständigt övertag. Som de flesta i konstvärlden tycks inte Groys vara medveten om att konsten estetisering bär särdraget att dra med sig sin komplexa diskurs, förutsättningen för fördjupning och kontemplation. Svårigheten är att få dessa specifika möjligheter att fungera.

Blodvite eller ringa skada vid tumultet under uppförandet av Dogs. Kan estetiseras utan att moraliska problem uppstår. Händelsen inleddes med att den protesterande kvinnan skramlade nycklar enligt modell Nyköping mot nazister när jag skulle börja tala. Det var också nycklarna som användes som rispverktyg.
(Foto: Filip Björner)

Den vackra vändning som mitt alltmer omfattande konstprojekt tog genom glidningarna i Kalmar har fört med sig lite extraarbete. Men den första versionen finns nu till beskådande: The Governor, mixed media, 2008. Den kan kontempleras här.

Kalmaraffären får nog inte några ytterligare kommentarer från konstvärlden utöver Kulturnyheternas utmärkta inlägg. Jag kan inte räkna med något större stöd från medlemmarna efter alla mina etikettsbrott. Annars brukar man hålla samman när det drar ihop sig. När Bosse Nilsson fick sparken från Charlottenborg fick han en hel del stöd från konstvärlden. Jag menar det är riktigt. Även jag stödjer Nilsson, att han på ett otrevligt sätt avvisade mig från att visa Dogs på Charlottenborg, är inget jag hänger upp mig på. Sedan kan man förstås undra om hans sätt att hantera ekonomin är försvarbart. Jag vet faktiskt inte vad som är rimligt när det handlar om att upprätta en ny ordning för ett museum.

Yttrandefrihet är på den officiella tapeten genom dagens möte med Roberto Saviano och Salman Rushdie i Akademien. Jag erinrar mig en snabb ordväxling när jag lämnade lokalen efter uppförandet av Dogs i Stockholm. En kvinna, affekterad, rusade fram och ropade upphetsat: ”Skall du inte rita Anna Lindh som rondellhund?” Jag svarade genast: ”Du menar på grund av utvisningen av egyptierna?” Hon menade inte alls så men fick svar på tal.

Så är det ju. Yttrandefriheten bör rimligtvis utnyttjas där det finns motiv. I mitt fall kan jag inte se några problem. En religiös symbol kan inte undantas på grund av att den skulle vara särskilt helig. Och om det utfärdats ett förbud mot att på något sätt kränka Anna Lindh hade detta också varit ett motiv nog.

Kalmar ser ut att bli en väsentlig del av konstprojektet. Återigen kan jag säga att det blir bäst ju mindre jag själv agerat. Mitt bidrag är att ta hand om det som bryter fram och på bästa sätt skapa en god jordmån.

Jag har varit något fundersam inför vad som skulle hända. Vid det här laget är det allom bekant att jag retat upp konstvärlden. Frågan är om konstvärlden i ett sådant läge kommer att understödja den besvärlige konstnären. Bortser man från detta är det självklart att det handlar om synnerligen viktiga principer: Skall lekmannastyrelserna göra de konstnärliga bedömningarna angående vad som ställs ut på konstmuseerna?

Konstmuseets chef Clas Börjesson beskrev rättframt problemet i dagens kulturnyheter på SvT.

Landshövdingen Sven Lindgren skapar i det tv-inslaget stor poesi med sitt uttalande om att museet skall ha ”seriösa, fina konstutställningar som konstföreningens medlemmar skall uppskatta”, vilket är ”bättre än att ta hit en provokatör”. Det kan man kalla för en programförklaring för ett nytt museum med högt ställda målsättningar.

Sedan kan man tillägga att den retrospektiva utställning som jag skulle ha haft inte omfattade de två senaste årens verksamheter. Nimis och Arx är visserligen uppenbara provokationer men det var ett tag sedan dessa var i hetluften, faktiskt 7 år tillbaka i tiden.

De konstnärliga material som jag vet att uppskatta omfattar inte minst grevar och kronofogdar, liksom presidenter, statsministrar och ambassadörer men landshövdingar är inte heller att förakta. ”Landshövding” är en titel som är utmärkt laddad med en lätt ålderstigen hierarkisk pretention. Landshövdingar har tidigare varit med i Nimisprojektet men moderaten Lindgren har en skarpvinklad profil som jag tror man kan få stor glädje av.

Frågan som uppstått angående vem som skall bestämma är kontroversiell och relativt jämn i den omröstning som Barometern inbjuder till.

Konstnären har, på grund av konsten, naturligtvis inga som helst avsikter. Sådana skapas i den inre hetta som lätt uppstiger i betraktarens sinne.

Jo, förstås finns en given avsikt: Rätten att få påtala existensen av känsliga frågor.

Musikalen Dogs fick sålunda till slut sin premiär. Tidsutrymmet medförde dock att endast delar kunde visas, filmen om censurering, 4 filmer om debatt och konstdebatt samt två av de tre filmerna Life of Prophet M. Publiken verkade nöjd och jag tyckte själv också att de fungerade väl.

Under den påföljande debatten reste sig en kvinna när jag skulle börja tala (jag satt med i panelen och var siste man ut) och ropade ut någon form av protest. Hon vägrade sluta och ville inte heller frivilligt lämna lokalen. En av vakterna blev skuren i armen med något vasst föremål. Senare kom det en del ivriga protester från en grupp i salen men utan några våldsamheter. En grupp kurder väntade på mig vid utgången, jag rekommenderades att välja bakvägen.

Av en tillfällighet blev det ytterligare en incident som kom till allmän kännedom igår: Kalmar konstmuseums styrelse avvisade den planerade retrospektiva utställningen som skulle ha ägt rum nästa år i det nya museet. Landshövdingen Sven Lindgren har förklarat att styrelsen inte anser att Vilks konst håller tillräckligt hög kvalitet för att ställas ut i museet.

Man får nog tillägga att det är ett ovanligt klumpigt uttalande. Eftersom museichefen Klas Börjesson och curator Martin Schibli förordat utställningen och att de står för sakkunskapen (man kan, om det skulle vara nödvändigt, påpeka att Vilks ställt ut på Moderna Museet och i fjor på det ansedda Apexart i New York) finns det nog andra skäl. Landshövdingen har nyligen uttalat sig för att fler flyktingar bör komma till Kalmar och han menar nog att det rimmar illa med att samtidigt släppa fram Vilks i museet.

Incidenten är naturligtvis ingen nackdel för konstprojektet. Istället för en retrospektiv får jag glädjen av en icke-utställning som konstverk: ”Landshövdingens höjdbesvär”.

På den här bilden skymtar man en brottningsmatch i övre högre hörnet. Det är inte så lätt att få fram kameran samtidigt som jag berättade för publiken att det hela var en performance som verkade nästan som om den var verklig.

Idag har allting förberetts. Polisens bedömning av säkerhetsrisken på en skala från 1 – 5 är 3. Ja, det är säkert en fiktion och en del av operettföreställningen.

Under alla omständigheter är det värt att komma ihåg: Konsten och därmed också konstnären hyser ett ointresse för resultat och vad som eventuellt kan uppnås. Vad som är möjligt i konsten är att peka ut något som är en känslig punkt, något som världen gärna vill reagera på.

Så kan det också vara här även om jag tror att man till slut börjat acceptera Vilks som notorisk kränkare och därför neutral: Han är inte intresserad.

Svar på några av dessa funderingar kommer i morgon.

Det finns nu ytterligare en trailer för Dogs.

När nu Dogs äntligen kommer att visas blir det möjligt att se konturerna av konstprojektet. Stundtals har det varit svårt att se det med så många intensiva och passionerade tolkningar som har förekommit.

Först vill jag framhålla att när censureringen ägde rum i Tällerud i juli 2007 fanns det från min sida inga som helst förberedelser inför det nya händelseförloppet. Jag hävdar igen att om teckningarna hängts upp i Tällerud hade det inte blivit någon palaver. Lokaltidningen hade nämnt saken men något stort nyhetsvärde fanns inte. Det är inte bara att ställa ut något som KAN bli känsligt. Något måste åstadkomma förutsättningarna för att koncentrerade reaktioner skall komma till stånd. Men genom att censurera teckningarna på pressvisningen gav arrangörerna teckningarna ett verkligt nyhetsvärde och följden blev naturligtvis att nyheten valsade runt i TT-telegrammen dagen därpå. Teckningarna fick inte fotograferas eller filmas på utställningen och helt oskuldsfullt skapade arrangörerna en oemotståndlig nyfikenhet.

Jag har varit med förr och jag såg att det fanns förutsättningar för att göra ett mera omfattande projekt: Ett relationellt processverk där de medverkande skapar konsten själva genom att bland annat tillskriva konstnären diverse intentioner och åsikter.

En avgörande händelse blev emellertid det andra initiativ jag tog när jag sände teckningarna till den utställning på Gerlesborgsskolan i Bohuslän dit jag var inbjuden. Vid det tillfället hade jag svårt att tro att de skulle censureras. Men när det skedde var det oundvikligt att en principiell debatt blommade upp.

Det nästa och helt avgörande steget var tidningspubliceringarna av teckningarna. Relativt få tidningar publicerade bilderna. DN:s, Aftonbladets och Barometerns publiceringar skapade inga reaktioner vilket dock var fallet med Upsala Nya Tidning och framför allt Nerikes Allehanda. I Örebro och Uppsala demonstrerades mot publiceringen och det torde också ha varit från dessa platser som händelsen rapporterades till Mellanöstern. Härigenom skapades ytterligare nyhetsvärde som snabbt levde sitt eget liv.

Jag har mycket svårt att förstå hur man kan mena att jag med stor list, redan när jag tog mig an att teckna ett bidrag till den lokala utställningen Hunden i konsten, hade räknat ut vad som skulle ske.

Projektet ägde en rytm sådan att när det verkade lugna ner sig kom någon ny händelse att sätta fart på utvecklingen. Den maximala frekvensen kom med dödshotet i september. Man kan nog utgå ifrån att det fanns substans i den fatwan men som det har visats sig kom den från Al-Qaida i Irak, en av flera ”befrielsegrupper” som huvudsakligen ägnar sig åt inrikes terrorhandlingar.

Mitt projekt har hittills endast haft en förbindelse innanför murarna med konstvärlden, den lågprofilerade samlingsutställningen i Luzern. I övrigt har konstvärlden klagat på att det handlade om en ”tom provokation”. Här får man ge dem rätt. Efter censureringen var projektet i stort sett nollställt, men det ändrade deltagarna snabbt på. Även när jag uttryckligen poängterade att konstprojektet bestod av de händelser och kommentarer som ägde rum hämmade detta inte deltagarnas välvillighet att med sina synpunkter fylla ut det tomma rummet.

Musikalen ger en möjlighet att få en viss översikt av händelserna. Jag säger ”viss” eftersom materialet är så omfattande och för att det kan behandlas på många sätt.

En nog så väsentlig sak att komma ihåg är att hela förloppet blev verbalt, alltså något som i Schillers anda kan överföras till skådespelets bana. Några kände sig hotade, andra kränkta men ingen kom till allvarlig skada.

Jag tror inte att mina kontroversiella inslag i musiken (profeten M:s liv) kommer att skapa någon ny storm genom världen. Det sensationella har förmodligen lagt sig och religiösa kränkningar som repeteras har mindre nyhetsvärde. Men jag kan förstås ta fel.

Sist men inte minst placeras Dogs i en debatt om yttrandefriheten. Därigenom blir det ingen tom provokation utan tjänar ett bestämt syfte.

Trailer för Dogs

En av mina bästa skådespelare, Mahmoud ”Gubben-i-lådan” Ahmadinejad. Hans spelar övertygande Irans president.