Vilks.net

Asien är alltjämt en förhoppning i konsten. Kineserna kommer. De har dykt upp på Bonniers konsthall dock utan att ha väckt någon riktigt stor entusiasm bland de svenska kritikerna (bortsett från Aftonbladet, men där var det nog personligt). Även Saatchi som nyöppnat i London satsar stort på kineser. Kännetecknande är att de är provokativa. På något sätt blir det en avslagen tillställning. I Kina har man lärt sig att tillämpa den repressiva toleransen. De är alltså inte längre intressanta som förbjuden, censurerad och förföljd opposition. Skall man vara ärlig är kineserna intressanta på samma sätt som alla andra icke-västerlänningar: exotiska ur en eller annan synvinkel, autentiska röster från områden med andra värderingar. Eller rättare sagt, utjämningen är på väg att ta bort dessa sekvenser. Vad vi ser är förebilden att bli ”riktiga” konstnärer, alltså konstnärer som inte är exotiska eller autentiska. Som vanliga.

Med de asiatiska biennalerna blir det nog inte heller något annat än bekräftelse. Enwezors storsatsning i Gwangju framstår alltmer som en blek kopia av Documenta 2002.

Liverpoolbiennalen har tagit sig an en annan liten trend: konstnärlig fantasi: ”utopier, dystopier, fiktion, myter, lögner, profetior och skådespel”. Argentinaren Leandro Ehrlich (708) har en skojig rumskarusell som man kan se på YouTube. Richard Wilson (2821), som på något sätt försvann ur samtidskonsten efter initiala framgångar hos Saatchi bidrar med en fyndig utskärning i en fasad, Turning the Place Over. YouTube

Risken att rasa ned i underhållningsbrunnen är naturligtvis påtaglig. Det kan rättas upp med lämpliga diskursbildningar men jag har ännu inte sett några. Å andra sidan är Liverpool en mindre biennal som vilar på ett något slitet koncept: Att vara site specific och relationell för staden.

Vad som är inne just nu är Lycka. Det skrivs ständigt nya böcker i ämnet och lyckoforskningen har etablerat sig. Jag har precis läst Thomas Hylland Eriksens nyutkomna bok Jakten på lycka i överflödssamhället (Nya Doxa). Boken är snabbt läst och ger en översikt av vad det hela handlar om. Eriksens egna bidrag är inte överväldigande men han samlar upp en grundläggande princip: Stora Stygga Vargens morgondag. Vargen har till slut fångat sina tre små grisar och skall äntligen få avsluta en mångårig och föga framgångsrik jakt. Men den äldste av grisarna frågar honom vad han skall göra i morgon. Vargen drabbas då av svår ångest, hans livsprojekt är hotat och det enda han kan göra är att släppa grisarna för att säkra framtidens lycka. Lyckan finns alltså i förväntningen.

I konsten kommer det säkert att dröja ett tag innan någon biennal annonserar ett tema som ”Happiness in the Global Society”, ”The Good Life Reconsidered”. Som bekant är konsten alltid på efterkälken och har t ex inte riktigt hunnit upp miljödebatten.

Under tiden kan man glädjas åt den situation som samtidskonsten har hamnat i. Att det inte händer något men att något måste och skall hända. Vi kan vara helt övertygade om att det kommer att hända vilket är mycket mera värt än det som blir resultatet. Se själv på de senaste 15 åren: Relationell estetik, social kritik, postkolonialism, konst som forskning, angelägna frågor om makt, kön, etnicitet och klass, nå ut i verkligheten. Och Asien. Det var bättre när det skulle till att börja, när det framstod som genuint nytt.

En av kommentatorerna till gårdagens krönika, Olof Martin, undrar vad jag anser om Odd Nerdrum. Nerdrum är lite speciell eftersom han har förstått det patetiskt omöjliga i att återvinna en historisk tradition. Hans utgångspunkt var ett avvisande av nyare påfund och han brukade framhålla att han alltid gick omkring och tittade i små böcker med reproduktioner av renässans- och barockmästare för att slippa den nutida omgivningen.

Men han förstod till slut den enkla devisen som kom under 80-talet: Det finns två sorters konst, det som är dåligt gjort är hötorg, är det bra gjort blir det kitsch. Så blev Nerdrum kitschmålare.

För något måste man bli om man försöker återuppliva historien. Återkomsten spärras alltid förkrossande av ängeln med det flammande svärdet. Alla vill dock inte gå med på det utan ser antingen/och/eller modernismen och konceptualismen som ett misstag. Såväl nymodernister som nynyromantiker tror på konstens egenvärde. Där blir det religiöst. Och viljan att skaka nytt liv i skönheten blir en programpunkt.

Signaturen V gjorde mig uppmärksam på nya vågen i P1 där Sara Arrhenius och Mårten Arndtzén talade om de senaste modeorden i konsten. Arrhenius nämner där bland andra romantik, skönhet och mysticism. Det är bara det att de inte längre kan operera självständigt. Vi får följdsatsen ”romantik, skönhet och mysticism till vad och i vilket avseende?” Konsten har, och allt talar för att det är en gång för alla, gett upp dessa begrepp som i sig identitetsgivande. Det fanns ett hela tiden underförstått ”särskild” framför dem, ett ”särskild” som går tillbaks på det sammelsurium av spekulationer som Kants psykologi och romantikens begreppsfantasier tillskrev dem. Istället får vi hålla oss till just det sistnämnda: Det tillskrivna. Där har vi readymaden och så vidare.

Mycket av vad Arrhenius och Arndtzén talar om kan fångas in i en enkel förklaring. När konsten inte längre har någon given identitet, vad händer då? Den får skapas, först genom självkritik och dekonstruktion som pågick i olika omgångar från 1960 till början av 1990-talet. När det kapitlet var avslutat vände sig konsten till samhället och aktualiteten. Kryddar man den infallsvinkeln med originalitet och bevarar åtminstone ett uns av singulariteten fick man något som visade sig fungera. I varje fall har det opererat med framgång i inemot 20 år.

Att det finns en överensstämmelse i formuleringar och uppfattningar hos konstvärldens olika aktörer tas också upp i radioprogrammet. En sådan likhet är självklart nödvändig eftersom det handlar om att hålla fast vid en gemensamt accepterad identitet. Men det kan också i längden lyckas alltför väl och bli alltför smart.

Någon lösning på denna ”kris” (man får sätta parentes med tanke på att den konstnärliga praktiken aldrig har varit mer produktiv än vad den är nu) får man inte genom att försöka väcka liv i forntiden.

Inte heller kan man göra för stort väsen av konstens nyttiggörande, alltså att den skall vara nyttig för samhället. Den linje som t ex Susanna Slöör och andra nymodernister förespråkar, att konsten inte skall tjäna något ändamål, är en skenbar avvikelse. Vad det handlar om är att hon och andra vill återgå till den modernistiska ”onyttan”, alltså den estetiska som i sin tradition definierar sig som samhällsnyttig på ett upphöjt plan: Konsten förmedlar ett högre andligt tillstånd, lär oss att se det osedda, stimulerar det mänskliga sinnet och fantasin etc. Samma recept gäller naturligtvis också för nynyromantikerna.

Konstvärldens aktiviteter är effektiva att fånga upp möjliga – och välbehövliga – ”onyttigheter”. Det som inte kan förklaras kommer inte att avfärdas som onyttigt utan tolkas som t ex ett kritiskt uttryck i någon aktuell social fråga. Det är förstås inte omöjligt för en konstnär (eller för den delen en kritiker eller curator) att prestera något som är onyttigt och som avviker från det rådande. Men då får man komma ihåg att det som med största sannolikhet kommer att ske är att ingen bryr sig om det. Försvinner genom tystnad enligt den oeftergivliga regeln: Endast konstvärlden kan utföra den helt nödvändiga gesten att bekräfta konsten.

Å andra sidan är en förändring möjligt endast genom en samfälld ansträngning. Vi kan vara övertygande om att det kommer en sådan relativt snart. Konstvärlden lider svårt av sin egen konsensus.

Efter en sejour i Örebro, ett seminarium på Rättsvetenskap om ”Konstens speciella förhållande till lagen”, är jag tillbaka till skrivandet. Ett inte alldeles ointressant uppslag är Axessföretaget som bland annat håller sig med en tidskrift. Tidskriften, såväl som dess teveproduktion har under en längre tid drivit en kampanj för skönhetens återkomst. I det nyutkomna numret går redaktionen fram på bred front med ett antal artiklar:

MAGASIN – ARTIKEL: SKÖNHETENS TABU
Flykten från skönheten
Idag hyllas provokationen och gränsöverskridandet som estetiskt ideal. Men de tidiga modernisterna Eliot, Matisse och Schönberg försökte inte förstöra traditionen, utan återerövra den.
av Roger Scruton

I avantgardets efterdyningar
När en ituskuren ko uppfattas som ett betydande konstverk har något gått väldigt fel. En förändring är dock på väg, men som alltid så sker det viktiga i det fördolda, bortom de större medierna.
av Roger Kimball

Konstens väg tillbaka till passionerna
Passionisterna kallas en grupp konstnärer som vill utforska grundläggande existentiella frågor och som kännetecknas av omsorg om hantverket. De betraktas som udda inslag i ett konstklimat där avantgardet har blivit norm.
av Merete Sanderhoff

I islamisk kultur är det vackra inte tabu
I modern västerländsk konst är estetiken skiljd från etiken. Helt annorlunda är den islamiska synen på konst, som liknar den äldre västerländska.
av Mohamed Omar

För den insatte är det inte någon större svårighet att snabbt orientera sig i denna spaljéodling. Två utpräglat konservativa röster, och alldeles särskilt den omöjlige Kimball, får lägga ut texten om den härliga klassiska skönheten som dessvärre har gått förlorad i vår tid. Det var bättre förr. Notera t ex hur oprofessionellt Kimball hanterar Duchamp. Scruton är inte heller någon världsmästare, en högt ordinär estetiker, med, som sagt, konservativ grundsyn.

Merete Sanderhoff, som jag har skrivit om tidigare ,drar en lans för Odd Nerdrum & Co, under namnet ”passionisterna”.

Mohamed Omar, min käre vedersakare, skriver om skönheten i den islamiska kulturen. Någon stor teoretiker är han inte, men väldigt religiös. Han nämner faktiskt rondellhunden som ett exempel på modern konst. Han har dock rätt i att den äldre europeiska kulturens skönhetsbegrepp har uppenbara likheter med den islamiska. Men det var då det. Sedan kom Kant och hans många uppföljare tillsammans med romantik och modernism och åstadkom något helt annat som den europeiska kulturen är helt ensam om.

Nej, jag tror inte att denna gråt och tandagnisslan har någon som helst chans att rubba samtidskonstens frontlinjer. Det går visserligen inte så bra för den just nu. Biennalerna har blivit sterila men det ordnar sig nog ändå. Må vi sätta vår förhoppning i den nyskapande atmosfär som må stiga ur bankkrisen.

Tråkigt att Axess binder ris för egen rygg.

Konservatism med en annan vinkling står Susanna Slöör i Om konst. Gunilla Sköld Feiler ventilerar sitt missnöje i en bloggtext.

Ja, vem vet, det kanske lönar sig att ta lite strid mot dessa neokonservativa läger.

Skönheten? Ja, det verkar som det är svårt att inse vad den är i den moderna europeiska kulturen: Särskild.

Det har varit en lång väntan på att konstmarknadens glödheta tillväxt skulle hamna i ett bistrare klimat. Men trots den amerikanska bankkrisen innebar september en fortsatt tillväxt. De vägledande försäljningarna på auktionshusen i New York gick hyggligt men nu, i början av oktober, kan man konstatera att höstutställningarna i New York känner av krisen. Å andra sidan är det inte förvånande eftersom krisen är mest påtaglig där. En liten artikel i DN har behandlat saken. Lägg märke till slutet, där kommer det fram att nu kan konsten bli folklig.

Ingenting är emellertid givet och många bedömare tror på att konstmarknaden kommer att fortsätta sin uppgång. Vanligtvis ligger den omkring 18 månader efter den generella marknaden varför vi får vänta ett tag till innan det blir helt klart. Konstmarknaden är idag global och inte som tidigare beroende av USA och ett par europeiska länder. Köpgruppen har också blivit större. Om fjorton dagar kommer tre evenemang i London, två auktioner och Frieze Art Fair, att kunna visa hur tendensen artar sig.

Under tiden kan man följa (och påverka) konstmarknaden på Artprice. Förtroendeindexet kan man läsa av dagligen och alltså själv lämna ett bidrag. Det är bara att öppna ett gratis konto. Just nu ligger förtroendet på + 12 %. Siffran har stadigt fallit under den senaste veckan men stigit något idag.

Egendomligt nog är lågkonjunktur något som är bra för konsten. Högkonjunkturen har sannolikt blockerat konstutvecklingen. Däremot är en lågkonjunktur inte någon tillgång för utövarna. Men det är en annan sak.

Här är en sak att titta på och begrunda: Biennalen i Sevilla som öppnade den 2 oktober. Visserligen är det synnerligen vanligt att man i konsten gör övervärderingar av sina möjligheter att påverka omvärlden och av betydelsen av ett enskilt evenemang. Ändå är det sällsynt att man (med österrikaren Peter Weibel i spetsen) tar i som man gör med utställningskonceptet Youniverse. Så väldigt fyndigt med denna beteckning som inte bara skall göra åskådaren till interaktiv huvudperson utan också innebära ett definitivt brott med Euroamerikakulturen. Biennalen skall försöka sig på, som man skriver, att skapa ett paradigmskifte till ett Euroarabiskt och Eurasiatiskt paradigm.

Efter den obetydliga insatsen skall biennalen demokratisera konsten och som det verkar hela världen efter Joseph Beuys gamla recept ”Varje människa är en konstnär”. Och mycket mer.

Dessutom verkar det inte finnas ett uns av ironi i dessa gravallvarliga texter. Det är värt att läsa mer. Här finns en kandidat till årets biennalkalkon.