Vilks.net

Det tycks vara fullbordat nu, den asiatiska integrationen. Biennaler och triennaler har gått igång. Yokohama blev kanske den bästa med sin ”tidsspricka”, men några stora följdverkningar kan man inte räkna med. Annat än att Asien har blivit en del av det internationella konstlandskapet.

Asiatiska konstnärer är sedan åtskilliga år väletablerade på den amerikanska konstmarknaden och betingar höga priser. Norden är också intresserad, Bonniers konsthall visar kineser och en av dem Yang Fudong ställer också ut i Köpenhamn. Fudong är ett mycket starkt namn som med sina meditativa videoslingor tagit sig upp till en ranking på 221.

Dan Jönsson skriver om Fudong i Köpenhamn och Håkan Nilsson om Bonniers konsthall. Den senare citerar den digitalorienterade Cao Fei (som också har blivit ett stort internationellt namn):

”I en intervju konstaterar hon att den inhemska politiken blivit allt mind¬re restriktiv, vilket också gjort den mindre intressant att ta spjärn mot. I stället har den kinesiska konsten riktat in sig på den ’universella frågan om global kapitalism’.”

Så riktigt, allt mindre av lokala drabbningar och ett stort gemensamt fält där uppgifterna är ändlösa: Hur är det att leva i den globala kapitalismens samhälle. Och vad skall konsten göra åt saken?

Den absurda cynismen med gott humör är en liten variation på temat. Gruppen Gelitin erbjuder nu ett konstblad för endast 350 Euros. Känsliga läsare varnas för klick här.

Hur man än vänder och vrider på saken blev september Damiens Hirsts månad. I bankkrisens månad firade konstmarknaden med en ofattbar köpfest.

Om jag först skall säga något kort om konsten är det följande:

Konsten har en så kort historia att den ännu inte hunnit börja. Och frågan är om den någonsin kommer igång. Under tiden får vi nöja oss med den konst som konstvärlden tror sig ha funnit.

Men hur som helst. Interaktivitet är alltjämt saken för dagen. I det senaste numret av Artforum kan den intresserade ta del av en nygammal konstriktning. Ett nytt namn kan vi lägga på minnet: Serviceestetik.

Författaren och FD Steven Henry Madoff skriver om det fenomen som han benämner Service Aesthetics. Det skiljer sig från den relationella estetiken genom att konstnären inte går upp i ett kollektiv (vilket ärligt talat dock aldrig blev fallet i den relationella estetiken) utan tillhandahåller enskild service fullt ut.

Ett av hans exempel är Mark Bradford som tillhandahöll en frisersalong på Art Basel Miami Beach 2002. Servicen var personlig och professionell. Bradford är utbildad frisör.

Madoff är lite bekymrad över om den serviceestetiken kan leda till att verklighet och konst sammanfaller. Men han tröstar sig med att det trots allt är en fantasi att konsten skulle kunna utföra ett sådant förvandlingsnummer som att transformera världen. En utopisk fantasi menar han.

Han har alldeles rätt men på fel sätt. Att det inte blir någon transformation hänger samman med att Madoff inte skriver om frisörsalonger och frisörers arbete. Dit kommer aldrig några av Artforums utsända. Jag har betonat detta många gånger: Mellan konsten och världen utanför finns den oöverstigliga mur som kallas diskursbildning. Hade inte Madoff och andra brytt sig, hade inte Baselmässan omslutit Bradford, hade inte Bradford varit en välbekräftad konstnär, hade man inte tyckt att det var fantasiskt att Bradford fixade till håret på konstbesökarna etc., ja då hade det fungerat. Och självfallet hade det då varit helt poänglöst.

Se Madoffs artikel i Artforum.

Ja, vad har då skriften Deltagarkultur av Interacting Arts att komma med?

Författarna ger sig ut i ändlösa jeremiader över Konsten, mot hierarkier, passivisering av medborgarna, kort sagt mot samhällets tillkortakommande (vilket i stort sammanfaller med de åsikter man har i konstvärlden). Författarna vill nu komma med ett alternativ, en uppfostringsmodell för frihetsälskare. Man är välkommen till deltagarkultur om man vill lära sig om den värld man lever i, bli visad hur man kan påverka den och sedan förändra den. Vill man inte det, får man stanna kvar ute i kylan. I sin uttalade politiska korrekthet beklagar de sin eurocentrism. Som om det fanns något alternativ.

Nu kan man säga att sådana relativt storskaliga grupperingar finns i proteströrelserna som opererar världen över. Där får man nog säga att det handlar om deltagarkultur.

Jag undrar vilken målgrupp Interacting Arts tänker sig? Vilka är kunderna och vilken strategi har man tänkt sig för att fånga in dem? Den här sortens rörelse brukar bli en begränsad lekstuga för borgarbarnen.

Interacting Arts är inte förtjusta i ”åskådarkultur”, alltså att publiken inte deltar. Konsten har, som tidigare diskuterats här, inte varit särskilt framgångsrik i att få publiken med sig på lika villkor. Orsaken till att man misslyckats är inte så egendomlig. Konsten är, även om det inte är ovanligt att förneka det, en kompetens och ett språk som inte kan erövras utan ingående studier och erfarenhet. Ett publikt deltagande ger därför sällan något intressant resultat. Det blir ungefär som om man skulle låta publiken spela på en rockkonsert utan att behärska instrument och repertoar. Man kommer inte ifrån att det finns kvalitet. Något som också finns i Interacting Arts deltagarkultur. Utan inläsning, en fördjupad förståelse och analys av världen är det inte mycket bevänt med deltagarkultur. Om man nu inte ser de presumtiva deltagarna som objekt för ett utopiskt folkuppfostringsprojekt.

I den relationella estetiken har man ofta fattat svårigheten och därför valt enkla arrangemang som t ex när Rirkrit Tiravinija bjuder deltagarna på mat och skapar en träffpunkt för besökarna.

Som sagt är Interacting Arts konstfientliga. Som Leo Nordwall skrev: ”Som förespråkare av en handlingens kultur anser jag därför att Konsten, konstvärlden såväl som konstnärerna måste förgöras.”

Den uppfattningen var också Guy Debords och han lyckades så småningom bannlysa och utdriva alla konstnärer från sin rörelse som naturligtvis förblev en kuriositet.

Åsikten är inte ovanlig i konstvärlden och konsthistorien har många exempel på hur den hanterats. Dadaisterna och surrealister ville göra slut på Konsten, likaså Fluxusrörelsen och alltså situationisterna. I själva verket vill man bevara Konsten som den sanna, ärliga och fria konsten. Programmet är nog inte olikt Interacting Arts. Vad jag reagerar mot är bristen på frihet, fördömandet av allt intressant och allt uppror som dock ryms inom konstvärlden. I samtidskonsten arbetar man med alla de frågor som Deltagarkultur engagerar sig i, alltså hela uppsättningen med ”fokusering” (ja, Interacting Arts älskar det ordet) på korrekta åsikter med vänsterprofil (jämställdhet, antihierarki, postkolonialism, källsortering etc).

Problemet med samtidskonsten är inte avsaknaden av good guys utan att den inte når ut med sina duktiga budskap.

Skall Interacting Arts lyckas bättre får de nog konsultera en benägen spinndoktor.

Låt mig ändå säga att Interacting Arts har inlett en diskussion och för att starta en sådan kan det vara nödvändigt att gå till våldsam överdrift i kritiken.

Boken: Deltagarkultur (Haggren, Larsson, Nordwall, Widing), Förlaget Korpen

Tyvärr går det lite långsammare med skrivandet dessa dagar. I morgon skall jag emellertid ha avslutat och begrundat boken ”Deltagarkultur” (som Interacting Arts var vänliga att tillsända mig) och leverera några synpunkter på den.

Det som tar min tid är inte i första hand reparationerna av Wotans torn. Strandarbetet vid Nimis tar bara ett par hårda timmar om dagen (observera att det sker saker på andra reservat i närheten, lär här). Videoskaparen har ett ständigt merarbete. Efter ständiga omarbetningar och korrigeringar börjar det likna en sevärd föreställning, inte ett öga kommer att vara torrt – kan man diplomatiskt säga.

Med en lättsam blinkning till ”Life of Brian” kommer två filmer att visa den beryktade Profeten på äventyr i sitt religiösa projekt. Muntert, vilket också är huvudtemat i dokumentationen. Och det blir premiär under hösten: 22 november i Stockholm. Boka plats i god tid, medtag bombhund och skottsäker väst. Program och plats kungörs inom kort.

Sing it! Swing it! Dance it!

I seminariet i Köpenhamn (vill ni se mig föreläsa klicka här) talades det om religioner och historia. Den historiska aspekten på företeelser i allmänhet är naturligtvis ingen nyhet. Den postmoderna dekonstruktionen bygger mycket på kritik av denna. Saken handlar om att nödvändigheten av att ha en historia. Helst lång och ärorik. De religioner som är att räkna med har inga svårigheter med att visa att man har en sådan. Det räcker emellertid inte för en religion. I tillägg vill den visa att den i sin väsentligaste aspekt dessutom saknar en sådan. Varje religion hävdar att det finns något absolut som står utanför och över historien.

I postmodernismen förkortades alla historier till att bli sociala konstruktioner och då kan man dra den något snabba slutsatsen att alla företeelser, t ex kulturer, är av samma skrot och korn. Så fick vi en tid av jublande värderelativism. En del har oroats av den, men man skall komma ihåg att empirin och de praktiska omständigheterna alltid kommer att skapa det som gäller oavsett vilket teoretiskt finlir som dyker upp.

Konsten kom till synes inte undan. Men trots att den drabbades av att upplösas till en social konstruktion visade sig detta vara en modebetingad gest. I grund och botten bygger konsten på samma element som religionerna: Konsten står över historien, inträder i varje kulturs gryning och med omedelbar verkan. Detta förhållande tycks gälla ännu.

Synen på konsten som något mer än en social konstruktion av yngre datum och med en uppkomsthistoria som är full av bisarra betänkligheter gör sig också gällande i den påträngande frågan om konstens roll utanför konstvärlden.

Häromdagen läste jag Carolina Söderholms seminarierapport i SDS:

”Av de många angelägna ämnen som diskuterades på förra helgens symposium ”Privilege Walk – Feminist and Intersectional Aspects on Contemporary Art”, arrangerat av Föreningen Ja! och Lilith Performance Studio i Malmö, så framstår frågan om konstens reella förändringskraft för mig som en av de viktigaste.”

Hon är en smula kritisk men förlorar snart den inställningen för att hylla det projekt som har turnerat runt: Rethinking Nordic Colonialism. Ja, äntligen, kan man säga, blev det möjligt för nordborna att mäta sig med de stora kolonialländerna och visa hur mycket skuld de bär på. Betänkligheterna blir till ett i konstvärlden framgångsrikt (men något ur mode) konstprojekt vars mottagare, de som är de verkliga syndarna (den vite mannen, folket och kapitalisterna eller vem det skall vara), visar ett totalt ointresse för ansträngningarna.

Och Söderholm finner raskt fler exempel:

”Hur ska konsten göra skillnad om insikterna och erfarenheterna stannar i den egna – oftast begränsade – sfären?
Ett lysande exempel på hur konst kan nå en masspublik står den feministiska argentinska konstnärsgruppen Mujeres Publicas för.”

Jodå, säkert kan Mujeres Publicas göra en viss politisk insats men blir samtidigt, med konstvärldens omutbara logik, sämre konstnärer. Budskapskonst vill man inte ha, vilket är en helt riktig konklusion om man önskar att ha någon konst alls.

Man kan förundras över skribentens optimism. Den är inte ovanlig och får förklaras med att tron på konsten hämtar sin kraft från dess religiösa centrum, ett centrum som opererar på ungefär samma villkor nu som före postmodernismen. Det blir självklart att konsten på något översinnligt sätt kan nå ut till folket.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Mera munter läsning kan man finna i Artforums reportage från Shanghaibiennalmässan. De asiatiska konstnärer på hemmaplan har upptäckt Andy Warhol.

Idag har jag deltagit i ett seminarium i Köpenhamn om yttrandefrihet, mångkultur och mänskliga rättigheter. Redan att behandla dessa ämnen med en kritisk inriktning är nog för att väcka en del ont blod. Men utan tvekan är det en kompetent samling akademiker som tar sig an dessa känsliga områden:

Jens-Martin Eriksen, forfatter:
Offentlighed og multikulturalisme

Palle Weis, chefredaktør, Dagbladet Information:
Om pressens strategier mod censur og selvcensur

Tina Maagård, Teologisk Fakultet, Aarhus Universitet
Islamisme og ytringsfrihed

Lars Vilks
En personlig beretning

Frederik Stjernfelt, professor, Center for semiotik, AU:
Det antropologiske kulturbegreb og multikulturalisme

Malene Busk, idéhistoriker:
Venstrefløjens historiske konception af multikulturalisme

Eva Maria Lassen, forskningsleder, Institut for menneskerettigheder:
Menneskerettigheder i konflikt? Vestlige og muslimske fortolkninger af spændingsfeltet mellem ytringsfrihed og religionsfrihed

Peer Bundgaard, lektor, Center for semiotik, AU:
Om multikulturalisme og separatisme.

Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt har precis avslutat en bok, ”Åtskillnadens politik”. Den kommer ut om några dagar.

Seminariet är alltför omfattande för att referera här. Men jag kan nämna att Stjernfelt ingående behandlar uppkomsten av mångkulturens förkärlek för kulturrelativism. Ursprunget finns i den tidiga antropologin (Franz Boas, Ruth Benedict). Här gör man upp med den västerländska rasismen. En nog så väsentlig kursändring som dock i det långa loppet innebär att idén om att alla kulturer är lika bra får ett olyckligt fäste och de bisarra konsekvenser vi kan iaktta idag.

Några av föredragshållarna

Publik och det lettländska filmteamet som gör en dokumentär om min verksamhet

Jag har varit några dagar på Kunsthögskolan i Oslo för undervisning. Därav uppehållet i skrivandet. Under tiden har det också blivit klart med Dogs uppförande. Musikalen kommer att uppföras i Stockholm i november. Ingående detaljer följer nästa vecka.

Konstmarknaden bryr sig inte om börsras. Gårdagens auktion i London blev en storslagen framgång för Damien Hirst. Medan konstnären spelade biljard rullade miljonerna in. Läs vidare.

För någon vecka sedan skrev bloggaren copyriot (tack för kommentar och länk!) om ett av mina inlägg kring en recension av boken Interacting Arts och gruppen med samma namn.

Copyriot menar att jag missförstått verksamheten:

”Den gör inte anspråk på att adressera den konstvärld som Lars Vilks utgår från, utan diskuterar konstformerna i plural, där de vill lyfta fram “deltagarkulturen” som en separat konstform.”

Det här är ett bra exempel på hur besvärligt det är att hålla samman saker när man börjar diskutera konst. Jag är själv fullständig monoteist: Konsten är en och konstvärlden är dess profet och skapare. Utanför denna värld finns ingen konst.

När man börjar tala om ”en separat konstform” så frågar jag mig vad det är för något. Talar man om konst i pluralis betyder det antingen en teknikform (t ex rörläggarkonsten eller bilmekanikerkonsten) eller Den Enda Höga Konsten (i vilken ingår några utvalda tekniker, ”fine arts”). En vinglande släntrare finns det förstås också, konsthantverk/design som har ett något komplicerat förhållande till Konsten. Alltsedan modernismen har det förekommit en uttalad strävan från konsthantverk/designområdet att bli fullvärdig medlem av konstfamiljen. Detta har aldrig lyckats och inte ens nu när somliga påstår att det skett har det skett.

Så man kan fråga sig vad det är för ”separat konstform” som avses. Mitt tips är att man vill skapa ett alternativ till Konsten, ett alternativ som inte är styrt av konstvärlden men som i grunden har samma ambitionsnivå. För om det inte handlar om det blir hela saken banal, en liten kul grej.

I konstvärlden finns det en ständigt pågående dröm och utbrytning och utvandring. Verkligt solida konstvärldsmedlemmar vill t ex inte uppfatta sig som en del av konstvärlden. Man kan t o m formulera en allmän regel om det här: Ju mindre villig att vara en konstvärldsmedlem, desto mer medlem är man.

Denna afton är intressant för konstvärlden och det är ett intresse som för en gångs skull sträcker sig utanför den: Damien Hirsts stora auktion på Sotheby’s. Den började för ett par timmar sedan. Hirst, liksom Jeff Koons (som nu visar arbeten på slottet Versailles) är exempel på hur det går att ta sig utanför konstvärlden och likväl vara fast förankrad i densamma. Vi ser dock alla vad som intressera den värld som inte är konstvärlden: Sensation och pengar.

På onsdag skall det diskuteras kvalitetsbegrepp på Tensta konsthall. Aktualiteten av detta intressanta ämne kommer från den nyutkomna boken Den omätbara kvaliteten, en antologi som redigerats av Lars Strannegård.

Ser man generellt på begreppet blir bokens titel självklar. Kvalitet blir i sista instans en fråga om hur människan och hennes värld skall vara funtad. Det lär man inte kunna komma överens om.

Konsten kan emellertid erbjuda en intressant modell. Åtminstone vad gäller praxis. Ty även här blir det besvär med världen. Om man ställer frågan vad konsten skall vara bra för inser man att kvalitetsbegreppet kommer att innefattas i ett stort dunkel.

Men vi har alltså praxis där vi utan alltför stora svårigheter kan se vad kvalitet i konsten är för något. Det är bara att samla upp ett antal av de senaste och kommande biennalerna eller större utställningar så ser man snart att det råder en övertygande konsensus om vad som är bra konst.

Innehållet i denna konsensus (som alltså fortfarande utan någon egentlig konkurrens handlar om social kritik försedd med en ”estetisk” otydlighetsfaktor) är alltid riktad mot en viss (men inte särskilt stor) förändring. Det konstnärliga kvalitetsbegreppet skall alltså inte bekräfta det bestående utan visa ett nästa steg. Ett sådant steg tas emellertid sällan och i den tid vi just nu befinner oss är det inte mycket bevänt med den saken.

En sak som man bör observera är att när en utställning eller ett antal konstnärer eller konstprojekt framhävs (av kritiker och andra konstvärldsmedlemmar) som kvalitativt goda är ett sådant konstaterande närmast en bekräftelse av det bestående. Här har vi en annan sida av kvalitetsbegreppet i konsten. Av tradition skall det möta motstånd och skapa åtminstone en viss grad av kontrovers. Kontroversen skall efter någon tid uppfattas som ”en viktig diskussion” som pekar framåt och som blir en del av konsensus.

Vi har inte särskilt mycket av sådant. Det är svårt att peka på några kontroverser som har lett till några principiella förskjutningar av samstämmigheten.

Kvalitet är ju något som konstvärlden själv bestämmer genom att denna samstämmighet uppstår. Frågan om vad konst är, är därför en fråga som konstvärlden självbesvarar genom sitt agerande i praxis. Förbindelsen mellan konstvärlden och den övriga världen sker genom att man i socialkritikens namn för in angelägna och aktuella sociala frågeställningar. Men eftersom den politiska agendan i konstvärlden är lätt förutsägbar är resultatet inte överraskande. Därtill skall snabbt läggas att konsten redan i sitt utgångsläge garanterar att den inte har några svar utan främst syftar till att som det heter ”starta en diskussion”.

Ja, som vi vet förs den diskussionen sedan i konstvärlden och inte minst om hur den skall komma vidare. Det företaget har hittills inte kunnat visa upp någon framgång att tala om.

Det gör dock att kvalitetsbegreppet blir mycket enklare att hantera i konsten än i de flesta andra områden.

Ett oantastligt exempel på kvalitetskonst är Cindy Shermans filmstills. Versionen med konstnären som bibliotekarie har precis klubbats för över 900 000 dollar. Den 15 september är det dags att se vad Damien Hirst får ut för sin Golden Calf på Sotheby’s i London. Skall man tala om någon progression i konsten är det nog här. Den direkta auktionsförsäljningen med nyproducerade konstobjekt är i sig en konsthandling, en relationell estetik i den högre skolan.

Damien Hirst The Golden Calf 2008