Vilks.net

Inte kan man precis säga att samtidskonsten är i uppenbar kris. Det produceras enorma mängder och förmodligen kommer de nästa månaderna att åstadkomma ett nytt rekord vad gäller utställningsproduktion. Med andra ord växer konsten i alla riktningar. Fast vi talar här om kvantitet.

Eftersom kvalitet hänger samman med förnyelse är den avdelningen en helt annan femma. Men jag tror inte att konsten kommer att fastna i en kvantifieringsspiral. Problemet är nog närmast att diskursbildningen för närvarande tycks vara uttömd. Visserligen är curatorerna (är här hänger de flesta kritiker på) fyndiga nog att kunna vända och vrida på ämnet, finna nya ingångar och framför allt att se till att hålla sig med dagsaktuella och ”angelägna” rubriceringar. Men alldenstund konsten måste visa sig radikal i ett socialkritiskt perspektiv lider formuleringsviljan av att pendla farligt nära klichéerna. Den konst som produceras är tills vidare fångad av det gällande diskursnätet. Uppenbart är det så att konstproduktionen skulle kunna läsas på helt andra sätt. Där finns ett litet andningsutrymme.

Mathias Jansson har varit på Malmö konstmuseum och skriver i konsten.net att det inte verkar så övertygande:

”The Real Thing”, som är namnet på utställningen, syftar enligt curatorerna Greta Burman och Marika Reuterswärd på att dagens konstnärer tänjer på verklighetsbegreppet, jag som trodde det att det snarare var konstbegreppet man tänjde på.”

Här hänger nog inte Jansson med i svängarna. Konstbegreppet är i konstvärlden sluttänjt (ja, i och för sig vet vi nog att det är en uppenbar lögn byggd på en idé om den korrekte och gode konstnären). Däremot har konstens socialkritiska dokumenteringsiver fått vika för något friare produkter. Det skall inte överdrivas men de båda curatorerna har sniffat rätt. Men vem tror på allvar att konstnärerna tänjer på något verklighetsbegrepp? Konstvärldens? Eller curatorernas?

I varje fall hejdar Jansson sin kritik för att falla ut i en av de många kära konstklichéerna:

”Vem förutom en konstnär har i dagen samhälle förmågan att stanna upp och för oss stressade samtidsmänniskor belysa det självklara och existentiella ur nya intressanta vinklar och perspektiv? Det är knappast TV:n, radio eller andra medier som ytligt skummar av det digitala bruset. Konsten framstår idag som ett av dem få medium där den fördjupande diskussionen och de stora frågorna fortfarande sätts i fokus.”

(Han kunde inte låta bli att ta med ett ”fokus” – snälla Jansson inte flera ”fokus/fokusera”, tack) Nåväl, tänker man efter kan man fråga sig om det var bättre förr. Det var det naturligtvis inte. Fördjupad diskussion och stora frågor – för vem? För konstvärlden som egentligen inte är intresserad.

Och mer bjuder han på:

”…ett intressant exempel på hur samtidskonsten idag obehindrat rör sig mellan fin- och populärkultur och inte är rädd för att inkräkta på områden som traditionellt inte tillhör konsten.”

Låt mig konstatera att en sådan rörelse är och förblir skenbar. Konsten har i det avseendet inte kommit ur fläcken.

Jonathan Griffin har i Frieze skrivit en sakligt kritisk artikel om Manifesta 7. Han skriver en del om klichéer, ett gott exempel är:

‘”the artists penetrate the borderlines of knowledge and science”.

Jaha, och vad skall man där och göra?

Idag är det arbete med filmsekvensen Debatt del 2. Det har kostat mycken möda att foga samman de första 3 minuterna. Just nu är det en paus medan jag laddar batterier.

Jag skall därför passa på att svara på ett inlägg från i förrgår av signaturen ”cn”, denne skriver:

”varför väljer du att skriva Man tager det man haver, när det brukar heta Man tager vad man haver?”

Jo, eftersom jag inte tager VAD jag havet utan DET jag haver. Jag har nämligen rätt mycket att välja på och det rör sig om bestämda val.

cn undrar också varför jag inte skriver på engelska. Han funderar på om jag försöker undvika att komma med på artfacts. Ingalunda det sistnämnda. Varje konstnär bör alltid och i varje ögonblick sträva efter att stärka sin position i konstvärlden vilket är detsamma som att arbeta upp sig på artfacts. Liksom alla de andra vill Vilks också in i konstvärldens inre kretsar. Men han vet att väl inkommen där, stängs dörren till friheten. Därför bör man visa en uttalad motsträvighet. Att jag skriver på svenska hänger samman med att det blir mycket mera nyansrikt än den entoniga engelska jag kan prestera.

En ytterligare fundering som utgår ifrån gårdagens resonemang. Vad är konsten bra för? Förr fanns det ett enkelt svar. Konsten skulle inte tjäna något ändamål utan enbart vara till för att uppskattas för sin egen skull, alltså den estetiska njutningen. Emellertid är detta en förrädisk argumentation. Detta ”för sin egen skull” uppfattades, i modernismens och romantikens teori, som en upplevelse av världens harmoni och enhet, alltså en existentiell upplevelse på det mest upphöjda plan som man kan föreställa sig.

Nu torde den tanken, även om en och annan röst höjs för dess återvändo, vara förpassad till historien. Konsten som en upplevelse i sig blir därför något djupt gåtfullt. Frågan kan ställas igen: Till vad skall en sådan upplevelse tjäna? Upplevelsen skulle naturligtvis kunna likställas med alla andra upplevelser, alltså underhållning och tidsfördriv, men i konsten vill man inte tänka sig att det skulle vara så simpelt.

Men här har vi ett nog så avgörande problem.

Angående Manifesta 7 har en intressant rapport inkommit i Aftonbladet av Sinziana Ravini. Hon ser djupt och måhända något snabbt i sin kristallkula, ty som sådan kan varje biennal användas. Ravinia menar att:

”visar biennalen klart och tydligt att ett paradigmskifte håller på att äga rum i konstvärlden: den cyniska hållningen är död till förmån för sentimentalismen, dokumentarismen har lämnat plats för fiktionalismen och fler och fler konstnärer börjar blicka framåt i stället för bakåt, inåt i stället för utåt.”

”Paradigmskifte” skall man nog vara återhållsam med. Varje tendens till att en vindil av förändring verkar fläkta upp blir lätt till ett paradigmskifte. Konstvärlden var övertygad om att ett paradigmskifte verkligen ägde rum i det postmoderna tillståndet under 1980-talet. Som det ser ut nu blev det högst ett halvt.

Nå, Ravini menar att cynismen har lämnat plats för sentimentalism. Här kan man nog justera en smula. Cynisk var man under postmodernismen, men den gick också över i melankolin som blev en stor sak vid den tiden. Emellertid blev nästa steg socialkritiken vilken under det tidiga 2000-talet blev aktivistisk och dokumentär. Det tillståndet var en våldsam överskattning av konstens praktiska möjligheter. Nu är det dags att slicka såren. Frågan är dock om tendensen i konsten kan kallas för sentimental. Snarare skulle jag sikta på att konstvärlden vill ha lite kul, varje biennal har ett moment som blivit allt mera jublande: Invigningspartyt.

Och självfallet är det ”kul under ansvar”. Den socialkritiska moralen kan man inte ge avkall på. Konstvärlden måste tänka på källsortering, återanvändning, energibesparingar, könskvotering, postkolonialt fördelningsansvar och en hel rad politiskt korrekta beteenden.

Ser man lite djupare på sakernas tillstånd finns det anledning för konstvärlden att bli ordentligt sentimental (eftersom melankolin för anses vara förbrukad): Konsten tycks inte kunna åstadkomma mycket annat än att visa hur kreativa konstnärer och curatorer är. På den saken är det inget fel. Frågan är naturligtvis vad det skall vara bra för.

Konsten vilar, som den alltid gjort, på sina tre grundpelare: den akademiska diskursen, överskridandet/provokationen och obegripligheten. Den första och den sista är väl tillgodosedda, med mellanledet kniper det en hel del.

Ja, det har varit sparsamt med inlägg under en tid. Nu skall det emellertid komma igång på allvar. Så smått börjar konstlivet komma igång. Men först måste OS avvecklas.

Under en längre tid har jag varit djupt försjunken i skapandet av Musikalen Dogs. Eftersom substansen i projektet kommer att visas i videoform har jag haft en del att göra. Förmodligen har jag genom konsekventa ansträngningar fått en viss rätsida på materialet.

Som ofta sker när ett sådant projekt rullar igång går den inledande euforin över i eftertankens kranka blekhet. Därför har jag förstås fått göra om allt som jag producerade under den första månaden. Mina tekniska resurser är inte särskilt stora vilket gör att projektet påminner en del om Nimis: Man tager det man haver (eller egentligen inte haver) och sätter igång. Om den mark som beträds är brännhet torde det hjälpa till.

I vart fall finns det nu 93 minuter video – och där är allt som får betecknas som gammalt borträknat.

Det handlar alltså om att dokumentera berättelsen som följer en linjär spelplan. Den börjar alltså med skapandet av teckningarna, därefter kommer censurering, demonstrationer, mordhoten, debatten, konstvärldens reaktioner.

I berättelsen inflikas en rad underberättelser och referenser som gör flera läsningar möjliga.

En högst väsentlig poäng är att texterna som antingen ”sjungs” eller interfolieras med de medverkande (så gott som samtliga mera centrala personer finns i videoframträdande) är autentiska, vanligen tagna från skriftliga källor.

En mindre musikal i musikalen kommer ”The Life of the Prophet M.” att vara. För övrigt är all text på engelska.

Så är vi alltså på väg mot en förmodad premiär i Dalby den 13 september. Ja, en sak är inte bekräftad: lokalen. Besked om detta skall lämnas i morgon. Att den saken dröjt hänger samman med att de ansvariga varit försvunna på semestrar.

Manifesta 7 pågår för fullt på flera platser i Norditalien och kommer så att fortsätta till november. Några överraskningar finns knappast. Samtidskonstens höstmode är redan bestämt genom kommande biennaler och bekräftas av Manifesta: Socialkritiken ligger fast, liksom konsten fasta förbindelse med det platsspecifika.

Nils Forsberg har skrivit om utställningen i Expressen. Han konstaterar att ett centralt tema är europeisk identitet, eller om man vill uttrycka det som Karsten Thurfjell i P1: att undersöka västmänniskan. Utgången är förstås given, västmänniskan skall behandlas ironiskt eftersom den är upphov till nästan allt ont. Någon identitet kommer naturligtvis inte fram, däremot lyckas Cathryn Drake i Artforum Diary lokalisera två egenarter: ”Teutonic rigidity and Italian Disorganization”.

Med detta mäktiga fäste som socialkritiken har fått i konsten kan man fundera på hur konsensus kring vad som gäller uppstår och stabiliseras.

För att lämna ett litet bidrag till en sådan diskussion har jag tagit mig friheten att göra en liten omskrivning av Foucault från 1978:

”Konstvärlden har sin egen giltighetsordning, sin ’allmänna politisk’ giltighet: det vill säga att konstvärlden accepterar vissa diskurser, som den låter fungera som giltiga diskurser; det finns mekanismer som möjliggör en åtskillnad av giltiga och icke-giltiga påståenden och som lägger fast formen i vilken de ena eller de andra sanktioneras; det finns föredragna tekniker och tillvägagångssätt för upprättandet av det giltiga; det ger status åt dem som har att bestämma över vad som gäller och vad som inte gäller.”