Vilks.net

Det här är några månader gammalt men har väl inte fått någon uppmärksamhet i den här delen av världen. Adel Abdessemeds utställning om slaktade djur fick stängas efter hot från djurrättsaktivister.

Se länk här och här.

Det är nu mer än ett år sedan som rondellhunden kördes iväg från Tälleruds hembygdsgård. Verksamheten fortsätter i Tällerud, i år är temat ”bevingat”. Den händelsekedja som där inleddes har ännu ej nått sin slutpunkt, om den någonsin gör det. Ett och annat litet bidrag till den utdragna debatten dyker alltjämt upp. T ex skrev Anna Bjurström i Norra Skåne för några dagar sedan:

”När konstnären Lars Vilks (med all rätt) demonstrerar yttrandefriheten med sina Mohammed-teckningar så ägnar han sig samtidigt åt en medveten provokation som väl aldrig kan kallas konstruktiv. Kilen slås in djupare. Fler drivs till fundamentalism.”

Det finns många bud på vad som skulle kunna vara fel. Det vore intressant att veta hur Bjurström har fått sina faktauppgifter om ett ökat antal fundamentalister efter Vilks Muhammedteckningar. Det går att hävda lite av varje, t ex att debatten har lett till större öppenhet och att ingen egentligen blivit förfördelad.

Men huvudtanken som Bjurström kastar fram är vanlig: Det gäller att vara taktisk. Reta dem inte, de är så primitiva och outvecklade att man bör vara försiktig och förstående. Man bör behandla dem som barn kombinerat med att behandla några smärre grupper som vilddjur vilka man inte skall oroa.

Debattera mera, det gäller ännu. En muslim på YouTube är villig att acceptera kritik av Islam om den är intellektuell. Denne muslim gör i varje fall en ansats till att visa sig liberal men har ett gott stycke kvar till att själv framstå som intellektuell. Han tycks inte vara medveten om hur han grovt tillskansar sig ett absolut tolkningsföreträde angående om hur kritik kan framföras och hur den skall tolkas.

I den föregående texten nämnde jag det legendariska och icke-kommersiella galleriet i New York, White Columns. Ännu ett par dagar pågår utställningen ”That Social Space Between Speaking and Meaning” av den svenska konstnären Fia Backstrom. Hon deltog också i Whitneybiennalen. Hon arbetar med text och institutionell kritik.

I en recension i New York Times nämner Roberta Smith Lawrence Weiner och Barbara Kruger som referenser. Frågan är naturligtvis vad Backstroms ironiska kommentarer har för funktion. Medan Weiner förde in språket som konstnärligt material och Kruger ett feministiskt perspektiv är det svårare att se vad Backstroms arbeten skall ha för funktion. Annat än att visa att den institutionella kritiken numera är en dekorativ genre som blir väl mottagen.

Men Backstrom är på väg upp och kan säkert klättra ytterligare något tusental placeringar på artfacts för att bli en av de verkligt internationellt gångbara svenskarna. Hennes hemsida är ett konstprojekt.

I den tidigare presenterade skriften Konst, makt och politik, finns en lång artikel av Rosalyn Deutsche, ”Agorafobi”. Den är från 1996 och har fått en del patina. Men det finns flera intressanta uppslag, främst diskuteras vad demokrati och offentlighet innebär. Och offentlig konst. Därifrån för oss författaren till den betydelsefulla utställningen Public Vision (New York, 1982) där en rad kvinnliga konstnärer (bland andra Cindy Sherman, Sherrie Levine och Barbara Kruger) inledde det totala genombrottet för den postmoderna konceptuella eran.

Deutsche har ett närmast gränslöst förtroende på vad de kvinnliga konstnärerna och feminismen kan åstadkomma (texten lider som synes av franska sjukan):

”…behandlade dessa konstnärer bilden själv som ett socialt förhållande och betraktare som ett subjekt konstruerat av själva det objekt som detta subjekt tidigare hävdade att det var åtskilt från. Seendets åtskildhet och dess korrelat, det autonoma konstobjektet, framstod som ett konstruerat snarare än ett givet förhållande av externalitet, ett förhållande som producerar – inte som produceras av – sina egna villkor… Dessa subjekt är inga harmlösa fiktioner. De är snarare maktrelationer – maskulinistiska fullständighetsfantasier som uppnåtts genom förtryckandet av olika subjektiviteter…” etc.

Ja, det blev inte så stora förändringar, konstvärlden slukade snart det feministiska perspektivet med hull och hår. Ur min synpunkt är det intressantaste i stycket ovan ”konstruerat SNARARE än ett givet”. Konsten framtonas här som en social konstruktion men med en viss reservation. Kanske framsynt eftersom resultatet i det perspektiv vi nu kan se är att konstvärlden intar följande ståndpunkt: Konsten är en social konstruktion, men den är också något i sig själv. Så kan det gå med konstteorin.

Public visions, 1982

En annan lite skojig nyhet finner man i Marianne Lindberg De Geers artikel i Aftonbladet om den nya kulturutredningen. Det verkar så bra om det inte hade varit för den givna målsättningen: ”Hur skall Sverige bli ett världsledande kulturland?”

Riskutställningen närmar sig: Konsthallen i Luzern.

Om det finns någon konstälskare i samtidskonsten torde en sådan snarast fly fältet när han får den nödvändiga manualen Konst, makt och politik i handen. Däremot får den konstintresserade tillstå att skriften (som ingår i Kairosserien) är en nödvändighet.

Simon Sheikh är redaktör och han har samlat texter i ämnet av bl a Foucault, Brian Holmes, Jacques Rancière, Hito Steyerl. Boken kom för mer än ett halvår sedan men har såvitt jag har kunnat se inte väckt någon större uppmärksamhet.

Texterna säger en hel del. Vad vi har är relevant konstteori, frågor som sysselsätter samtidskonstvärldens medlemmar. Utgångspunkten är naturligtvis Foucault (”Individernas politiska teknologi”). Ingen överraskning att texterna är skrivna i fransk poststrukturalistisk stil. Så skall det vara, en otymplig begreppsapparat som gör innehållet onödigt svårtillgängligt.

Jag blir alltmer övertygad om att Rancière inte har särskilt mycket att säga om konsten. Men eftersom det råder stor brist på egentliga konstteoretiker har han fått spela den rollen. Alltså: Rancière definierar politik som det som uppstår när någon träder fram och motsätter sig en rådande ordning (”polis”) samt kräver jämlikhet. Ja, det påminner en smula om konsten men Rancière får lägga mycken möda på att få konsten att ha något med jämlikhet att göra.

I artikeln (som är en intervju ”Den politiska konstens janusansikte”) säger han:

”Jag hänvisade till det faktum att konsten i singularis enbart har existerat i två århundraden och att denna existens i singularis innebär både ett upphävande av de koordinater med hjälp av vilka de ’sköna konsterna’ fram till denna punkt hade pekats ut, och en rubbning av de normer för tillverkning och värdering som förutsattes av dessa koordinater.”

Rancière lider naturligtvis av franska sjukan, ”koordinater” är ett sätt att få resonemanget att verka intressantare än vad det är. Strax fyller han på med ”identifikationsregimer”.

Hur som helst finns konsten före singularis för Rancière, han är snart framme för att fylla på med lite Platon.

Vad han och många andra har otroligt svårt att se är att den text han själv skriver definierar ”konsten i singularis” som en alldeles särskild konst. Och ännu svårare är det naturligtvis för filosofiska teoretiker att tillstå att konsten (den enda och lätt urskiljbara och enkel att definiera) är något som skapades av filosoferna.

Så länge man inte är beredd att gå med på den enkla devisen kommer konstteorin att famla runt i en praxis; uppgiften att ge lite stöd och uppslag åt samtidskonstens diskursbehov.

Emellertid skall det på intet sätt frånkännas att ”Konst, makt och politik” är en väsentlig liten skrift eftersom den visar fram vad som gäller i konsten just nu.

Martin Creeds löpare på Tate Britain löper på. Man kan studera förloppet på YouTube där konstnären också får tillfälle att lägga ut texten.

En annan löpning kan vara intressant som jämförelse, Godards Louvrenlöpning.

Vi har det besvärliga ämnet konsten och politiken.

Höstrysaren i konsten blir som sagt Det Asiatiska Imperiet Slår Tillbaka. Det är nu dags för Busanbiennalen att förannonsera sitt biennalprogram på temat Expenditure. Konstnärlistan är mycket lång och man kan förundras över hur man har lyckats sätta samman en sådan heterogen samling. Kanske är det så att de mera kända namnen medverkar med något enstaka inlånat arbete. Nå så här kan det låta från Busan:

”Expenditure” and similar concepts like ”consumption”, and ”discharge” are not just concepts in philosophy and sociology. It can also serve as an significant approach of art criticism that can analyze artworks or reinterpret the entire contemporary art history. Bataille had already employed relevant theories as specific theories for artworks, like surrealism. After the 1980s, several leading post-modern critical theorists expanded the concept of ”informe”, which is a concept similar to expenditure, into a theory reinterpreting the entire contemporary art.
This approach is aesthetics pursuing degenderization, decategorization, eroticism, disintegration of reproductive order , aesthetics of entropic degeneration , grotesqueness , disintegration of ”artwork” concepts, disruption of subjects, others, collapse of confrontational structure between the center and the peripheral, an end to the confrontation between the conservative and the radical aesthetics, as well as the aesthetics of ”transgression”. This aesthetics constitutes the most important trend in today’s world art and the Busan Biennale will broadly highlight the art following this trend. ”

Besynnerligt att man släpper genom en sådan mening som den sista. Men det kanske kan lämna en synpunkt på vad som händer när Asien skall visa sig jämbördigt med Väst. Gwangjubiennalen lär nog undvika sådana flagranta misstag.

Vad är konst bra för? Den utbredda uppfattningen, åtminstone i konstvärlden är att den är väldigt bra för mänskligheten, däremot är det inte alltid man får någon klar motivering. För en tid sedan fann jag en artikel i en katalog (för en pågående skulpturutställning i Castello di Agliè, Torino) av Giovanni Cordero. Artikeln granskar omsorgsfullt och positivt konsten alla möjligheter:

”Art should be seen as a great step forward in the march of civilisation.”

Men den är också frigörande:

”Liberating – because it strengthens the ability to imagine and the extraction of the individual’s inner experiences with their accumulation of emotions, physical sensations, passions and feelings, because it delves into the depths of the subconscious and reveals its creator’s personality, sometimes helping him or her to overcome or exercise barriers that stand in the way of self-awareness and achievement.”

Och vidare

“It respects individual’s freedom and protects them at the moment of revelation, creates a sense of trust in the future and stimulates the development, sense of responsibility and independence of appraisal.”

Det intressanta med den här texten är att den säger det underförstådda. När det blir utskrivet ser man problemen.

Dock kan man inte komma ifrån att konsten har fått en betydande roll som internationell symbol för frihet och öppenhet. I länder där det kan vara lite si och så med den varan kan konsten (och då internationell samtidskonst) bli det man kan visa upp. Makthavarna har fattat att det går utmärkt att släppa till lite extra när det är internationellt gångbar konst. Eventuella effekter sprider sig nämligen inte.

Kina kan, t ex, köra fram samtidskonst. Mestadels är det sådant som går väl samman med den ännu starka konstmarknaden. Dan Jönsson skriver från Beijing i DN.

För övrigt får jag igen säga att videoarbetet med musikalen tar åtskilligt av min tid. Jag har i varje fall lyckats göra klart den trilogi om profeten M. som kommer att ingå. Här är förresten en rolig bild på profeten som cigarrettmärke.

Det jag skrev i förrgår om att den nya konsten har blivit ”nästan ny”, kan nog fördjupas något. Det är t ex lätt att klaga på Moderna Museet men där hänger man trots allt med i den internationella svängen och lyckas plausibelt gå balansgång mellan att på samma gång vara ett museum för Modernismen och för DIS.

Problemet, för man kan knappast förneka att det finns ett sådant, är förmodligen att konstvärlden har uppnått en så hög grad av konsensus. Någon starkt avvikande mening som man har anledning att ta på allvar finns inte. Förespråkarna för modernismen är visserligen i antal stort men de befinner sig inte på några centrala poster. Har vi t ex några allvarligt menade kritiker som företräder modernismen?

På sitt sätt var det bättre förr. Då kunde kritikerna utan förbehåll slakta en konstnär. Och man hade så mycket mer att ta ställning till eftersom nyheterna i konstvärlden rörde sig långsamt. En nyhet i centrum blev sedan under åratal en nyhet i periferierna som endast så sakteliga absorberade händelserna.

Nu har vi fått ett läge som är standardiserat: Samtidskonsten är bra därför att den tillkommer i intimt samarbete med konstfunktionärer från hela världen. Den som protesterar kommer ovillkorligen att begå ett fel eftersom ansvaret är delat på så många händer. Varje ny utställning kan därför kvalitetssäkras genom ett korrekt urval och tema.

Kritikerna gnäller lite ändå eftersom de är till för det. Men inte mycket. Man kan betrakta utställningen Eklips på Moderna och Wanås. Så rörande eniga är kritikerna om att det är utmärkta utställningar. Och felet är att de faktiskt är det.

Bloggläsare har kanske stött på en av våra kommentatorer, Karin Hasselberg, svensk konstnär i Amsterdam. Hon har nu ett projekt, bokstavligen på Stedelijk i Amsterdam.

Karin Hasselberg, Fencing

Neil Cummings och Marysia Lewandowskas visar en film på Moderna Museet om MM:s framtid om 50 år. Milou Allerholm har sett den och skriver i DN att filmarna tänker sig att museerna vid den tiden är marknadsoberoende och att konsten allvarligt försöker påverka utvecklingen.

Cummings och Lewandowska tänker sig också en separation mellan konst som objektproduktion och som projekt/process. Detta föranleder Allerholm att tala om att konsten idag genomgår ett paradigmskifte.

Vän av ordning påpekar förstås att den nyheten är åtminstone 50 år gammal och att ett fullständigt genomförande är problematiskt. Med ett så stort antal konstnärer som är verksamma kan man undra över vem som skulle vilja betala alla projekt. Konstvärlden är fast förankrad i objekten och ingenting tyder på att man kan ändra på den saken. Lösningen finns redan: Projekt med objektproduktion.

Just nu genomför Martin Creed sitt projekt Work No. 850 på Tate Britain. Var 30:e sekund kommer en frivillig löpare i full fart genom museet. Det blir säkert något objekt över till marknaden även från No. 850.

Veteranerna inom den relationella estetiken är alltså ännu fullt gångbara. Den 9 juli är det dags för Pierre Huyghe att köra en 24-timmars föreställning i Sydneybiennalen, A Forest of Lines där publiken skall lockas till deltagande av historieberättare och sång i Sydneys opera.

Moderna Museets framtid är egentligen inte så intressant. Betydligt intressantare är att beskriva hur verksamheten ser ut för närvarande. Vad kan och vill ett modernt museum idag? Jag skulle föreslå att vi där kan tala om ytterligare ett paradigmskifte: De moderna museerna omfamnar och visar den förnyelse av konsten som inte längre är särskilt nyskapande. Museerna idag måste tänka på att agera korrekt och att ständigt vara kvalitetssäkrade.