Vilks.net

I fredags invigdes Landartutställningen på Lolland i Danmark. Utställningen finns samlad på den här adressen.

Mer Landart väntar mig i nästa vecka i det finska Ii (norr om Uleåborg). Där anordnas en Landartbiennal och jag skall delta i ett seminarium. Jag har tilldelats ämnet ”Northern Environmental Art – does it exist?” Landart finns visserligen t o m som en framgångsrik del av konstvärlden men den tillhör inte den internationella samtidskonsten. Närmast kan den beskrivas som en subvärld. Emellertid är dagens lösen som bekant ”totalkonst” (jfr ”totalfotboll”); alltså att allting är integrerat i konstprojektet som styrs av den agenda som den internationella konstvärlden ägnar sig åt. Även Landart kan användas integrerat men det vanliga är att man kör sina egna föreställningar. Mer om projektet finns här, programmet (där vi observerar förfinskningen av mitt namn, Lauri Vilkas) här.

Vår store svenska curator Daniel Birnbaum värmer upp inför Venedigbiennalen med att curatera triennalen i Torino (november). Temat är melankoli, en gammal käpphäst för Birnbaum som bland annat skrivit ”essän om melankoli och kannibalism”, Den andra födan, 1992 (tillsammans med Anders Olsson). Melankolin var ett populärt ämne vid den tiden, kanske är det dags att köra ett nytt varv. Man kan besöka biennalens något svårfångade hemsida men lättast når man informationen här.

Musikalen Dogs växer till sig och har nu en speltid på närmare 25 minuter. Det kommer att bli en helkväll.

Mitt bidrag på Lolland, The Sound and the Fury. Med dessa kannor kan man åstadkomma en hel del klockklang något som Maribo domkyrka tidigare har haft monopol på.

Konstnär Vilks på vernissage

Ja, så har man varit på vernissage! Yngve Rådberg visar sina små målningar i utställningen Case Closed, resultatet av två års arbete. Små och vita ramar och alla med hörn i rummet. Vad menar Yngve? Det är den naturliga tanken och man kan vara säker på att inte ens Yngve själv kan besvara frågan. Allt detta i Dunkers kulturhus. Så småningom kommer det också en bok om hans konst.

Utställaren själv, Yngve Rådberg i gymnastikskor (rätt eller fel estetik?)

Här hälsar 1:e konstintendenten Magnus Jensner utställaren och publiken välkommen (även 2:e intendenten Bengt Adlers var närvarande).

Yngve Rådberg i alla ära, men det spekuleras i om indisk konst skall bli den kommande storsäljaren. En intressant diskussion mellan Erlend Hammer (konsthistoriker, inriktning musik) och konstkritikern Power Ekroth finns på Kunstkritikk. Där finns mycket att fundera på och utveckla vidare men idag hinner jag inte. Samtalet kommer också in på vad konsten kan tjäna till och i vilken mån den kan påverka världen. Här låter Power undslippa sig:

”Jag ser på konst som en yta för reflektion, projektion och intellektuell verksamhet som fungerar i en dialog och påverkar människor. Jo, jag tror faktiskt att en essä publicerad i El Pais/FAZ eller en film eller ett konstverk kan påverka en hel värld på ett sätt som ingen doktorsavhandling i filosofi/ekonomi/socialantropologi någonsin kan komma att göra.”

Tja, det är nog mest önsketänkande som hon ägnar sig åt i detta något oprecisa uttalande.

I morgon är det min tur att hålla vernissage på det danska Lolland. Ljuda skall mina mjölkkannor.

Jag kan bara beklaga att mitt skrivande delvis får stå tillbaka för det stora arbetet med musikalen. Några sångare (som inte behöver tillhandahålla några stora röstresurser) skulle vara bra, men det går även utan. Just nu finns det 15 minuter musikal.

I varje fall kom det för mig att det finns ett gott exempel på lyckad integration. Konsten har integrerat sig i samhället. Den har blivit antingen samhällstillvänd i medvind eller hygglig underhållning. Alternativscener blir, om de alls dyker upp, snabbt integrerade av den liberala konstvärlden. Ett av de senaste offren (i båda riktningarna) Steven Kurtz (Critical Art Ensemble) kan nu visa upp sig som segrare i en utställning i Hallwalls Contemporary Arts Center, Buffalo, N.Y. Projektet härrör från 2004 och Kurtz har undsluppit både anklagelserna för terrorism och bedrägeri. Misstankarna har handlat om biologiska experiment. Mer om Kurtz här.

Sydneybiennalen är som sagt igång och den lär inte gå till historien. Men det är inte mycket som gör det just nu. Vill man kan man bli en biennal-fan på facebook. Bilder kan man se på den officiella bloggen, bland annat Cattelans välkända hängande häst.

I morgon är det dags för Yngve Rådberg (som har skrivit en hel del kommentarer på den här bloggen) att hålla vernissage på sina målningar i Dunkers Kulturhus, Helsingborg. Intresserade kan infinna sig mellan kl 17 och 19.

Målning av Yngve Rådberg. Lägg märke till de generösa bensinpriserna.

Under några dagar har jag varit djupt nedsjunken i musikalarbetet. En hel del av tiden har gått åt till att lösa tekniska problem, men nu börjar sakerna gå framåt. Materialet är mycket stort och det besvärligaste är att få musikalen till hanterbar längd.

Emellanåt tittar jag in på Mohamed Omars blogg. Han är inte vidare förtjust i mig. Emellertid råder inte det motsatta och Omar kommer att få ett helt eget nummer i musikalen. Trots att vi kan verka befinna oss på ljusårs avstånd är skillnaden inte mer än ett ”m”. Mohamed Omar är (förutom att vara redaktör för tidskriften Minaret och poet) som han själv säger ”hermetiker”, alltså en eller annan form av mystiker. Min titulatur i den branschen är ”heretiker”. En stor men liten skillnad. För en vecka sedan skrev han en kommentar till biskopen Anders Piltz artikel ”Religionen är inte en privatsak”. De båda religiösa herrarna vill naturligtvis att religionen skall vara något mera än en privat historia. En argumentation är att demokrati kan betraktas som en trossats vilket Piltz framhåller. Skillnaden är dock att demokrati är ett konstruerat förslag och att det kan ersättas med något annat om man kan komma på något bättre.

Även om det självfallet finns kloka och rättrådiga religiösa människor är det lika självklart att det bakom det pragmatiska deltagandet i samhällsproblemen finns en tro på en auktoritet som platsar inom avdelningen tomtar & troll. Den betraktar man inte som någon konstruktion, den går inte ens att uppdatera.

”Ska man överlåta politiken åt makten?”, skriver Piltz försåtligt. Nej, det skall man vara försiktig med och därför tillämpa de demokratiska möjligheterna till kritik. I praktiska frågor kan säkert religiösa och icke-religiösa vara överens. Men religionen är och förblir en privatsak.

Piltz artikel.

En av de centrala uppgifterna för texterna på den bloggen är att fånga upp tidens tendenser i samtidskonsten: Hur ser det ut just nu och vilka intressesfärer kommer vi att se växa till sig under de närmaste månaderna?

Sedan en längre tid har alltså socialkritikens dominans brutits av en något obestämd tendens där vi har fått se mera av konstnärliga personligheter och fantasi, nya curatoriska grepp (som har kommit att bli uttryck för konstnärlig kvalitet) och naturligtvis den allt överskuggande marknadsboomen som har lagt ett järnband över konstens utveckling.

Lite morgonluft för konstnärer som befinner sig utanför huvudströmningarna. Moma visar sig upp sig med Glossolalia. Men lika lite som Modernas Eklips eller Malmö konsthalls Hamsterwheel är det uppenbart att det ändå inte räcker till. Inte nog för att kunna fabricera det så nödvändiga nya.

På Sydneybiennalen som öppnade den 18 juni har curatorn Carolyn Christov-Bakargiev tagit fasta på konstnären som revolutionär visionär:

“artists are visionaries, and the leaders of our imagination. At every point in time where there has been a revolution, it is artists who have seen it and articulated it first. In this Biennale I wanted to show this by bringing together some of the most revolutionary moments in art from the past century and today.”

Redan detta uttalande är väl smörat och efter en dos till kan man på goda grunder betvivla att det kommer att bli något mer än en god intention:

“The impulse to revolt. Revolving, rotating, mirroring, repeating, reversing, turning upside down or inside out, changing perspectives. Through installations, performances, films, texts, an evolving online venue, conversations and other events, Revolutions – Forms That Turn articulates the agency embedded in forms that express our desire for change. Such literal and formal devices are charted for their broader aesthetic, psychological, radical and social perspectives. This Biennale is a constellation of historical and contemporary works of art that celebrates and explores these dynamics, both in art and life.”

I Santa Fe öppnas Lance Fungs biennal Lucky Number Seven (det är den 7:e biennalen i ordningen) den 22 juni. Här handlar det om mindre kända konstnärer som knyter an till det lokala, installationerna skall efter utställningen gå på återvinning. Den kommer inte att gå till historien. Orkar vi förresten med ett site specific-projekt till?

Konstkritikern Jörg Heiser har just publicerat boken All of a Sudden. Things that Matter in Contemporary Art:

“Some art professionals reach for the revolvers of cultural pessimism: Mass Stupidity Is Killing Great Art! Others (often the same people a short while later) defect with all the greater abandon to the alleged enemy. The entrenched battle between defenders of art’s autonomy and champions of its merging with entertainment culture continues. There is more of everything, with one exception: criteria with which the art of the moment can be understood, judged, praised and, if need be, damned—without getting bogged down in this eternal trench warfare.”

Javisst, och vad skall vi göra åt det? Kan man tänka sig att Okwui Enwezor kommer att lyckas med sin Gwangjubiennal i höst? Han satsar stort, mycket stort på regionalpolitik i stor skala. Asien kommer, menar Enwezor och tydligen har han fått en kolossal budget för att framföra detta budskap. Hela utställningar från USA och andra platser kommer att rekonstrueras i Sydkorea och det är ändå bara en del av det stora programmet.

Konstens framtid i Asien? När konsten i Asien importeras från väst (så går det ju till) genomgår den en förvandling till festivalkonst och inte ens den inbitne socialkritikern Enwezor lär kunna ändra på det förhållandet.

Tidigare, och det rör sig bara om några decennier, kunde konsten åtminstone genomföra interna revolutioner: Konsten revolutionerar konsten. Nu har också detta tagit slut. Åtminstone tills vidare.

Enwezor håller presskonferens om sin biennal i New York

Jörg Heiser: All of a Sudden. Things that Matter in Contemporary Art:

Musikgruppen Neurobash har lämnat samarbetet med konstnär Vilks angående musikalen Dogs. Det officiella meddelandet finns på deras hemsida.

Någon konflikt mellan parterna handlar det inte om. Neurobash beslut är praktiskt motiverat. Den som blandar sig in i det politiskt inkorrekta får med sig en social stämpling som kan innebära vissa problem. Profetens skugga vilar tung över Svea Rike. Vi får ha förståelse för Neurobashs många andra verksamheter.

Arbetet med musikalen framskrider snabbt och påverkas på intet sätt av Neurobashs avhopp. Från det pågående arbetet kan jag visa ett par bilder.

Scenen ”profetens död” med Aisha och Muhammed.

Konstnärens recitativ: Yttrandefrihetens lov.

Slutligen: Här är två rätt läsvärda artiklar, nya och fräscha dessutom. Den ena försöker ge en bild av den ohederlige konstnären och den andra berättar om där det hela började: I Tällerud.

Mårten Arndtzén har varit och sett på magisterutställningen på Konstakademien. Några av de projekt han skriver om har en socialkritisk profil. Han summerar:

”Synd bara att de ligger så fel i tiden, allihop. Marknaden vill ha sötare smaker, och på institutionerna har man lagt verkligheten bakom sig till förmån för ett nytänt intresse för estetik, form och fiktion (se bara de aktuella samtidsexposéerna på Moderna museet och Bonniers konsthall).”

Visst är det riktigt att det skall vara lite mindre dokumentärpräglat. Dessutom har den tendensen varit påtaglig sedan över ett år tillbaka. Kanske kan man utgå från förra Berlinbiennalen (2006) där temat blev det litterära On Mice and Men. Och nu ligger det rätt i tiden vilket man kan se på mottagandet av Moderna Museets utställning Eklips. Läser man genom recensionerna i t ex DN, SvD, Expressen (där skriver Arndtzén), Aftonbladet, ser man att kritikerna är nöjda. Samtliga konstaterar att det inte är något direkt nytt men bra ändå. Paul McCarthy blir den som sticker ut och det beror på att han har hållit på med sina stökiga fantasier under många år och inte längre på något sätt kan ses som ett nytillskott.

Vår svenska stjärna Natalie Djurberg får ännu en omgång av stormande applåder från kritikerkåren. Ja, det går så bra för henne att man stilla kan ställa frågan om det verkligen är ett fall framåt för konsten när konstvärlden får vad den vill ha. Motsatsen är dock intressantare: Att ge konstvärlden precis det den inte vill ha.

Nuförtiden kostar citronen 4 kr men vi har EM i fotboll. Den svenska glädjen grusades något idag när den spanska räven rev i nätmaskorna, men ohöljt väller fortfarande en konsekvent nationalism. Denna, annars så djupt nedtryckta och politiskt inkorrekta, svenskhet äger vid sådana tillfällen en helt okomplicerad och övertygande identitet; plötsligt finns det typiskt svenska. Och knappast någon bråkar om den saken.

Nationalism är naturligtvis något som stiger fram med hjälp av den institutionella nationalitetsteorin: Det som medborgarna kallar för nationalitet är nationalitet, i det här fallet, det som svenskarna kallar för svenskt är svenskt. Så enkel är den saken.

Konsten har hittills saknat verkliga tävlingar. De stora biennalerna brukar emellanåt kallas för VM eller olympiad i konst men någon verklig tävling har det aldrig varit. Faktiskt skulle man kunna ändra på den saken. Den geniala uppfinningen artfacts bereder vägen för att sådana mästerskap skall kunna anordnas.

Så här kan det gå till: Varje deltagande nation väljer ett lag med låt oss säga, 11 spelare. Deras placering på artfacts läggs samman och den lägsta sammantagna siffran vinner. En väsentlig skillnad är att mästerskap går mycket långsammare i konsten än i sporten. Man får nog tänka sig att det behövs ett år för att några väsentliga resultat som skiljer sig från utgångsläget skall kunna åstadkommas.

Men det är alltså möjligt med lagtävlingar i konst.

Jag beklagar att det har varit några dagars uppehåll. Men nu är mitt bidrag till Landartutställningen i Maribo klart. Utställningen är ännu inte färdig och öppnar först den 27 juni.

Innan jag säger något mer om detta: Här är länken till den debatt jag hade med Tommy Sørbø i Kragerø. En mycket pedagogisk och engagerad diskussion mellan å ena sidan den institutionella synen på konst och å den andra den essentiella.

Landart är större i Danmark än i Sverige. Att jag, som oäkta landartkonstnär, har kommit med på ett hörn beror på konstnären Mikael Hansen som rekommenderade mig. Hans mest kända arbete är från 1995:

Mikael Hansen: Organic Highway, 1995

Temat för utställningen är fortplantning. Efter att arrangörerna avvisat ett mera handgripligt förslag i ämnet, valde jag det något mera neutrala: Fortplantning av ljud. Och resultatet blev det här:

The Sound and the Fury (Tomorrow and tomorrow and tomorrow).

Med interaktiv ljudinstallation: Mjölkkannor

Idylliskt är det på frilandsmuseet i Maribo. Ankan simmar i skålen. När jag gick fram för att fotografera den, steg den ur. Jag bad den vänligt att gå tillbaka och visade med handen vad jag menade. Och, si, den tog åter plats för att låta sig fotograferas:

Ankan i skålen

Nu är det sommar, varmt och EM i fotboll. Kanske det ändå finns några trogna läsare som trots allt följer den här spalten. Jag har nu återvänt från det sydländska klimatet i Kragerø till det sydländska klimatet i Kullabygden. Dock kommer skrivandet här att förföljas av viss oregelbundenhet eftersom den kommande veckan innebär skulpturbygge i Maribo på Lolland i Danmark.

Programutbudet var omfattande på filosofifestivalen i Kragerø och jag har redan nämnt debatten med Tommy Sørbø. Här är en bild av duellanterna.

Och här en bild av Vilks som föreläsare på seminariet om filosofi och estetik. Allt under det övergripande temat ”søppel”.

(foto: Beate Børresen)

En av föreläsarna, Astrid Skjerven, talade om designbegreppet. Det finns en påtaglig tendens att bredda detta begrepp. Tänker man efter finns det inga formella hinder för att låta det betyda lite av varje. Skjervens mest radikala utspel var att visa en bild av 9/11 med de brinnande skraporna och påstå att detta terrordåd också kunde räknas in under design. Emellertid drabbades hon av en besvärlig moteld. En av åhörarna undrade om också Auschwitz var ett exempel på design. Helt klart torde det vara det men här hesiterade föreläsaren och förnekade att så var fallet utan någon riktig motivering. Begreppsutvidgning kan lätt drabbas av moraliska problem.

Jag antar att lusten att expandera designbegreppet hänger samman med breddandet av design i allmänhet. Ni vet det där med att design och konst skall slå samman sina påsar. Detta sker emellertid inte trots åtskilliga ansträngningar och viss entusiasm. Konstens högdiskurs håller undan.

Marta Norheim diskuterade kvalitet och genomförde ett mycket pedagogiskt exempel för att visa att det finns bättre och sämre litteratur. Nog skulle man tro att detta var självklart men uppenbarligen finns det förnekare på den norska sidan. Norheim jämförde Ibsens Peer Gynt med en kioskdeckare ”Iskallt uppdrag” (jag har inte lyckats spåra författaren, förmodligen beroende på att det är svårt att finna titeln som behärskas av namnet på en Bondfilm). Hon noterade att Peer Gynt med lätthet tog hem tävlingen som hade fem kriterier: Bestående värde, mångtydighet, sammansatt personteckning, uppfångandet av tidstendenser samt språklig originalitet. Kioskdeckaren vann ett sjätte kriterium som dock inte räknades som kvalitativt: Spännande pageturner. Man kan slå fast att matchen var något ojämn.

Man förstår att det finns skillnad mellan bildkonst och litteratur. Litteraturen har inte någon artfactslista och inte heller är det vanligt att åberopa den institutionella konstteorin.

Föreläsningarna sökte sig också till andra fält. Även människan blir till slut sopor. Då har vi en rekommendabel sophantering: Den ekologiska begravningen. Här ligger Sverige långt framme. Snart kommer frystorkningen med den påföljande pulveriseringen av liket med hjälp av ultraljud. Metoden är ännu inte godkänd men nedfrysta lik väntar på startsignalen.

Museerna har det besvärligt med sina sopor från samlingarna. Intet får gå till soptippen, museets uppdrag är att bevara allt. Men eftersom det är omöjligt att undvika får det ske diskret och aldrig öppet omtalas.