Vilks.net

För en tid sedan nämnde jag att jag hade blivit intervjuad i amerikansk radio, Dogma Free America. Här kan man lyssna på programmet.

”…de är fångna av det objekt de tror sig studera”, skriver Pierre Bourdieu i Konstens regler. Sannolikt ligger det till på det sättet med konstvärldens aktörer. Jag kom att tänka på det när jag såg inslaget från Axess tv (man får eventuellt klicka på kultur och gå ner till ”uppdrag k”) där reportern Johan Lundberg vill ta reda på vad som är konstnärlig kvalitet genom att fråga Ernst Billgren och Mårten Arndtzén (Tack till Christer Eriksson för tipset). Ernst Billgren framstår som den borne relativisten och Mårten Arndtzén svarar med dimbankar.

Var finns alltså den konstnärliga kvaliteten? En sak är att vi alltid kan konstatera kvalitetens närvaro i konstvärldens beteende. Som vi redan vet har artfacts fångat upp kvaliteten genom att visa den som konstvärldens bekräftelse i form av tilldelade utställningar. Av någon anledning nämner inte någon kritiker artfactslistan. Antagligen beror det på att konstnärlig kvalitet inte får innebära ett så banalt faktum.

Kvaliteten för konstkritikerna tycks fortfarande bestå i att känna av verken och att sedan förmedla detta till läsaren genom några positiva nyckelord. Här är några exempel på hur kvalitet yttrar sig:

”då drabbar oss … med en stor, känslosam berättelse om historien, kolonialismen, om våldet och kärleken.” (Peter Cornell)

”Inne i glashuset råder naturligtvis fullständig brist på maktkritik och såna ovälkomna orosmoment.” (Natalie Kazmierska)

(Här är det avsaknad av kvalitet, maktkritik är en positiv egenskap.)

”Men ett par av nittiotalets emblematiska konstupplevelser är trots allt på plats eller åtminstone kommer de tillbaka i minnet, ytterligheter som Oleg Kuliks bitande hund, eller Fredrik Wretmans meditationer – eller det bråkiga gränsöverskridandet: mode, ljud, arkitektur, stadsplanering, fejkade konstnärer.” (Ulrika Stahre)

Här får vi lära oss att Kulik som bet en pensionär har åstadkommit en rentav historisk konstnärlig kvalitet och att det är bra med bråkigt gränsöverskridande. Sophie Allerholm upprepar samma sak:

”Här kan man återse höjdpunkter som när Oleg Kulik agerade hund och ¬attackerade publiken under ¬utställningen ’Interpol 1996’”.

Dan Jönsson skriver om konsten att ”dess grundläggande samhällsuppgift att överskrida gränser, skapa nytt.”

”En alltför politiskt korrekt konst som inte vågar ta några risker, riskerar å andra sidan att bli steril och ointressant. … går en säker balansgång mellan dessa två ytterligheter.” (Sinziana Ravini)

”Det riktigt sjunger om vissa av salarna. Så skit i de anspråksfulla teorierna. Slappna av och använd ögonen. Då blir det ganska kul. Riktigt intressant faktiskt.” (Mårten Arndtzén)

Med citatet från Arndtzén kommer vi in i avdelningen upplevelser snarare än risker och maktkritik.

”…som samtidigt håller bilderna – frånsett deras oerhörda skönhet – vid vibrerande, sårbart liv. Hon kan ana dödens närvaro i ett blundande ansikte eller ett blödande sår.” (Mikael Olofsson)

”Känslan av tvång och avklarnad upphöjelse samsas i denna ljusa vårskildring full av fågelsång och kalla skuggor. En filosof talade om paradoxen som tankens lidelse. Jag föreställer mig att varje sökande efter mångtydighet måste bli just så här passionerat.” (Camilla Hammarström)

”Intrycket är bedövande, både smärtsamt vackert och oroväckande på samma gång.” (Leif Mattsson)

Alla dessa citat visar hur uppfattningen om att något är kvalitet formuleras. Man ser lätt att kritikerna utgår från två aspekter av kvalitet, dels konsten som kritik och dels det estetiska välbefinnandet som inte får vara helt okomplicerat. Men finns det där, i verken? Eller har vi det som jag inledde med ”…de är fångna av det objekt som de tror sig studera”.

Oenigheten är inte stor, recensionernas konklusioner är i regel givna på förhand. Kritikernas uppgift är i största utsträckning att konfirmera det konstvärlden redan bestämt sig för. Istället för att hänge sig åt att rada upp retoriska kombinationer av adjektiv skulle en förskjutning av tyngdpunkten mot nätverkskvaliteten vara välgörande. Hur hamnade konstnären här? Hur ser positioneringarna ut? Vem har skapat förutsättningarna? Vilken roll spelar konstverken i detta sammanhang?

Fredrik Svensk skrev för en månad sedan en recension av Tino Sehgals utställning på Magasin 3. Den har på ett befriande sätt ett lite bredare anslag. Och slutar dessutom med att han själv kvalitetsbedömer sin egen text.

Det som är förutbestämt med konsten är att den innehåller en faktor som befinner sig på en hög nivå, det som gör den anspråksfull och gör det möjligt att på fullt allvar tala om de stora existentiella frågorna. Man kan inte se det, men konstvärlden har en gång för alla bestämt att det skall finnas där. Alla konstnärer finner naturligtvis inte nåd inför kritikernas ögon, de som får det är de som förfogar över de bästa nätverken.

Yngve Rådberg har skrivit en högst intressant kommentar (se föregående text) angående konstvärldens påtagliga intresse för ”facebookkonceptet”:

”Den här Facebooktrenden, som du skrivit om ett par gånger, Lars, är intressant. Jag vill gärna ta upp den tråden igen. Trenden kommer som en halvt medveten bekräftelse på din gamla tes om nätverkets avgörande betydelse för kvaliteten. Ståndpunkten verkar plötsligt så självklar att den inte ens behöver uttalas, bara praktiseras. Ingenstans i pressmaterial eller kritik gällande ’Tipsa en vän’ framförs nätverket som det nya kvalitetskriteriet, det är bara som en tyst överenskommelse.”

Jag tror inte att konstvärldens representanter är klara över att nätverksfunktionerna och det just i det här fallet är urvalsmodellen som är konstens primära kvalitet. Snarare handlar det ur deras synpunkt om att med en relativt nyuppstånden metod finna ny och spännande konst. Men i praktiken visar det sig alltså att kvaliteten finns i nätverksmodellen. De hopplockade konstnärerna (som utan vidare kunde ha bytts ut mot en liknande församling; det är gott om kreativa förmågor i branschen) har en alltför övermäktig uppgift i att försöka leverera något riktigt oväntat. Trots allt har samtidskonsten stampat runt i standardfåran ett bra tag.

Så har vi kritikerna. Bortsett från Karlstam på UNT bemöts Tipsa en vän med starkt kritiska blickar. Anders Olofsson (konsten.net) ser sig förgäves om: ”Efter en längre stund i sällskap med alla verk som vill skapa en intim stämning för berättande och reflektion börjar man oroligt att leta efter verk som vågar ta i lite mer och formulera med kraftfulla utsagor och verkligheten.” Susanna Slöör på Omkonst menar att det är ett stort kaos, Mårten Arndzten i P1 passar på att understryka att Bonniers konsthall återigen visar sig vara den lite dystra samtidskonstens mittfåra. Och som Rådberg skriver ”Natalia K. föredrar dock litteraturvärldens interna strider med framför konstvärldens interna välvilja” (Expressen).

Summerar man utställningen känns konceptet igen. Låt oss kalla detta för den primära kvaliteten i den superkonst som uppstår med hela arrangemanget: Alltså: Facebookidén, mindre kända konstnärer, fortlöpande performance och filmprogram under utställningen.

Kritikernas uppgift är att spela med i spelet. Kanske stod det klart för arrangörerna på Bonniers konsthall att man inte hade något extraordinärt att visa upp. Men en defensiv position är fullt tillräcklig. Man vet att samtliga kritiker kommer att skriva utförligt om urvalsidén. Det är unga och oprövad konstnärer, därmed kan dessa räkna med en skonsam behandling. Och sist men inte minst vet man att efter eventuellt muttrande från en något missnöjd kritiker kommer denne att plocka ut några intressanta enskilda arbeten.

Den negativa kritiken spelar inte heller så stor roll. I grunden är kritikerns uppgift att, med Bourdieus ord, tillförsäkra den konstnärliga produkten en konsekration. Och kritikerna sviker inte utan skriver. Utan vidare kan man sedan tillägga att Tipsa en vän blev ett kontroversiellt företag. För inte var det bättre med Modernautställningen för ett par år sedan där hela kritikerkåren förvandlades till en hyllningskör varefter det inte fanns något att diskutera.

Man kan nog räkna med att såväl Bonniers konsthalls representanter som kritikerna ser efter konstnärlig kvalitet i konstverken. Där spanar man efter den överraskande singulariteten, det som inte kan översättas till begreppsliga formuleringar men som skall locka till just detta. Den kommer alltså inte där man förväntar den men att den uteblir är ingen katastrof. Det sker inte varje gång.

Kanske är det så att singulariteten (som är en helt nödvändig förutsättning för konsten) är i färd med att lämna konstverket och flytta in i administration och nätverk, dessa nya kandidater för det konstnärliga mysteriet. Om singulariteten överhuvudtaget existerar är en annan femma.

Det torde stå klart att inte heller en nystigande stjärna som Loris Gréaud (1121) kan återställa tingen till dess gamla ordningar. Hans Cellar Door installation som startat i Palais de Tokyo går under förändringar vidare (utställningarna skall förändras, det är något som har blivit en gällande trend) till ICA i London, Yvon Lambert gallery in New York, San Francisco’s CCA Wattis Institute och gallery Michael Benevento in Los Angeles. Adrian Searle i The Guardians podcast gör vad han kan för att förmedla, ja vad?

Loris Gréaud i en del av sin installation Cellar Door

Den här helgen invigdes Kalmar Konstmuseum. Dit kom också kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (jag passade på att tacka henne för regeringens övertygande medverkan i mitt senaste konstprojekt – hon replikerade att hon utan framgång föreslagit statministern att kulturdepartementet kunde ta hand om den hotade) för att invigningstala och berätta om hur viktigt det är med konstens som utmanar och förändrar samt att alla får vara med.

Byggnaden är övertygande och responsen den rätta. Kalmarborna har delats i två läger vilket betyder att museet lever. Mer om museet kan man läsa här.

På fotbollssidan har Kalmar haft stora framgångar, toppar allsvenskan och vann påpassligt och förkrossande över kulturministern favoritlag Djurgården. Hennes tal inföll innan matchen och hennes förhoppningar om framgångar kom alltså alldeles på skam. Arkitekterna har däremot varit helt okänsliga för stadens sportsliga framgångar. Färgsättningen pekar i en helt annan och överraskande riktning. Vinken är nog så tydlig, svart och gult, AIK, istället för rött och vitt. AIK:s supporterklubb Black Army brukar (eller numera brukade) kasta bananer på Djurgårdens målvakt (se min text om detta, en text som troligen innehar det svenska rekordet i antal kommentarer).

Något tycktes fördolt i denna komplexa fråga och jag började undersöka konsthallens inre. I utställningen Retro (av museichefen Klas Börjesson) fann jag, inte helt oväntat, en banan instucken i en minimalistisk skulptur.

I varje fall har Sverige fått ytterligare en plats för internationell samtidskonst. Ännu är antalet sådana offentliga institutioner relativt begränsat. Självfallet finns de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare i universitetsstäderna Uppsala, Lund och Umeå. Andra orter är Borås, Linköping och Helsingborg. Möjligen skall också Östersund och Visby (i varje fall tidigare) räknas dit. Jag kan ha missat något och är tacksam för eventuella kompletteringar.

Nu alltså Kalmar, en utmaning för en relativt liten och perifer plats samt med en publik utan större erfarenhet av samtidskonst. Curatorn Martin Schibli har i varje fall försökt att finna en vad man kan kalla för bred & smal-lösning. Swetlana Heger (1188) visar ett projekt om rökning, Smoke (Liberté Toujours); projektet tillhandahåller ett interaktivt rökrum i två delar, en för män och en för kvinnor. Rökarna uppsökte genast denna kabin dock utan att respektera det föreslagna genusperspektivet. Strängt taget är projektet inkorrekt med tanke på all ovilja som finns mot rökaren. Röken som samlas i rökrummet har endast en väg ut och det är när dörrarna öppnas. Rummet utanför luktar alltså rök, något som kan motiveras med att det passar in i projektet. Däremot har inga klagomål kommit från rökallergiker. Det kan mycket väl vara så att tobaksrök + konst är ett sätt att lösa problemet.

Den israeliska konstnären Guy Ben-Ner (2051) visar sin video Stealing Beauty. Succén som är inspelad när konstnären och hans familj våldgästat IKEA-butiker i olika delar av världen. Jag har skrivit om den tidigare.

I parken har Daniel Segerberg, ung svensk konstnär i Berlin, byggt upp skulpturer av trärester.

Onekligen är det en imponerande start för ett nytt konstmuseum. Man skall emellertid komma ihåg att invigningsutställningar, vilka brukar gå av stapeln med en generös inställning till kostnaderna, är en början. De stora svårigheterna ligger i att skapa ett kontinuerligt program och att etablera en publik både lokalt och internationellt.

Kalmar Konstmuseum i svart och gult

Interaktörer i Swetlana Hegers installation

Guy Ben-Ner, Stealing Beauty videostill

Daniel Segerbergs Teleport

Berlinbiennalen, vad blir det av den? Rikard Ekholm har skrivit om den i Magasin 1, en artikel som kan vara värd ett stycke uppmärksamhet. Jag skall dock ärligt säga att den inte tillhör hans bästa, men den skiljer sig från alla andra genom att han vill något annat:

”Att det vore fel att ge sig på en verkspecifik kritik vid ett besök på årets Berlinbiennal blir tydlig. Hur ska en kritiker i denna kakofoni kunna isolera ett verk och därefter kritisera det? Det går bara inte. Det är inte ens rimligt att försöka. Då har man faktiskt missat poängen med en biennal där enskilda konstverk är sammansatta för att bygga en helhet, ett tema eller en ideologi. Vad är det då Berlinbiennalens curatorer har gjort – vad är helheten?”

Stora ord när han läxar upp samtliga sina kollegor som valt att utföra verkspecifik kritik och därtill lägga några funderingar om helheten. Som man alltid gör. Sophie Allgårdh i SvD har t ex skrivit på det sättet. Först faller hon för Berlinmuren och Laumanns film om Fru Berlinmur. Det är lätt hänt och hon är inte på något sätt ensam om att kasta sig över det. Hon följer upp med Katerina Sedas relationella projekt och den staketmur hon uppförde i Skulpturparken. Slutligen anger hon att biennalens underströmmar handlar om civilisationskritik. Civilisationskritik är detsamma som en generaliserad socialkritik. Det har valsat runt i konstvärlden under flera år och man kan fråga sig vad det tjänar för ändamål. Konstnärerna, unisont med kritikerna, klagar lätt över världens tillstånd.

Ekholm menar att Berlinbiennalen inte kan fångas eftersom den har ett löpande program som förändrar den.

Jag tror inte det så komplicerat. Den förlösande egenskapen hos varje biennal är att det mesta kommer att glömmas bort. Utan någon större saknad alldenstund den orienterade känner igen det mesta som variationer på i tiden gångbara idéer.

Emellertid skall man inte bortse ifrån att konstens primära uppgift är att producera singulariteter, alltså det som står i strid med diskursbildning och förklaringar. Nu är det så inrättat att singulariteter måste förankras i en begriplig kontext. Annars blir dimslöjorna alltför täta. I en utställning med relativt många deltagare är det lite större möjligheter att något oväntat kan dyka upp.

Alltså kan man, om man vill söka helheten, beskriva omständigheterna. Den här biennalen When things cast no shadow uppstår inte i något tomrum. Berlinbiennalen har sin historia och det är självklart att curatorerna är medvetna om det. Eller rättare sagt, Berlinbiennalen har sin historia som samverkar med det allmänna konstklimatet.

Låt oss se här. När biennalen rullade igång 1998 var temat staden Berlin. En ofrånkomlig tillgång som är en given refräng i alla biennalerna. Den nästa 2001 ägnade sig åt relationell estetik med mysig publiksamverkan; de 3 C:nas biennal: ”connectedness”, ”contribution” und ”commitment”. 2004 kom den teoretiska granskningen av den urbana miljön, återigen stramt knutet till staden. Det blev lite mycket av den goda teorin och när det var dags igen 2006 kunde man förvänta sig en klar kursändring. Så fick vi On mice and men, ett litterärt tema med stor frihet. Som brukligt spökade stadens historia och den utställningsdel som placerades i den tidigare judiska flickskolan blev ett vällustigt objekt för både konstnärer och kritikerkår. Samtidigt underströks trenden om ett friare förhållande till socialkritiken.

Hur går man vidare i denna historia? 2008 är man inte längre förtjust i ett tydligt statement från curatorernas sida, man har, i varje fall för tillfället, slutat att formulera sig. Därför låg det nära till hands att det skulle vara fria tyglar. Och som kontrast till den föregående strök man välkända namn och satsade på huvudsakligen ospelade kort. Även detta ligger i tiden och profilerar redan ett antal biennaler. Den ofrånkomliga interaktiviteten dyker upp i de pågående tilläggsprogrammen som alltså skapar en biennal som, men egentligen bara i teorin, kontinuerligt förändras. Där har vi helheten. Och så naturligtvis förhoppningen att en eller annan singularitet skall springa fram och fånga ett särskilt intresse. Vill man ha ännu mera helhet är det bara att sammanfatta de talrika texter som har producerats.

Varje biennal hyser självfallet en önskan om att förnya den rådande situationen i konsten. Det händer någon gång men man kan praktiskt taget bortse från den möjligheten. Biennalen, med alerta curatorer, kommer att kunna visa var landet ligger, låt oss säga att i bästa fall bekräfta det man inte var helt klar över. Den mest lyckade av Berlinbiennalerna är förmodligen den föregående. Då var ett litterärt tema, ett icke-statement, rimligt nytt.

Ekholm skriver: ”Att på något sätt kunna ge ett helhetsperspektiv på biennalen är därför omöjligt om man inte bor i Berlin. Sannolikt kommer en sådan helhetskritik aldrig att dyka upp. Det är nog inte önskvärt på grund av omfångsskäl. En fullständig biennalkritik skulle landa på en sådär 100 000 tecken.”

Här har vi frågan om vad Berlinbiennalen är för något. Och man får nog utgå ifrån att den kvardröjande bilden är den som skapas av kritiker och andra under öppningsdagarna tillresta. Enligt rutinerna är man klar med biennalerna när besöket har gjorts och texter och åsikter levererats. Det är inte praktiskt möjligt att få konstvärlden att stanna kvar och komma med nya överväganden. Bor man i Berlin kan man säkert finna en del intressant material i den pågående verksamheten men inte ens det kommer att förändra det gällande intrycket.

Vissa, få, biennaler blir omvärderade. Efter att ha funderat på saken kan konstvärlden komma med nya ställningstaganden. Whitneybiennalen 1993 och Documenta X 1997 är sådana exempel. Men de är inte många och det finns ingenting som tyder på att den 5:e Berlinbiennalen skulle ha sådana potentialer.

Kilian Rüthemann: Stripping. Det sägs att det skall handla om ett omvänt Förintelsemonument, alltså en kommentar till stadsmiljön.

Så skall vi inte glömma att Rasmus West som ibland lämnar en kommentar på den här sidan har varit i elden med performance på Madefestivalen i Umeå. Vi får hoppas på att han har tillfälle att informera oss närmare om vad som försiggick.

Några notiser i det alltfort pågående dramat.

Det blir inget uppförande av musikalen Dogs enligt de planer som förelåg. Planen var att uppförandet skulle äga rum den 29 maj i Charlottenborg konsthalls mezzaninvåning. Arrangemanget verkade rimligt ur flera synpunkter. Jag, tillsammans med konstnären Fredrik Axwik hade fått positiv respons från konsthallschefen Bo Nilsson. Vi inspekterade lokalen får två veckor sedan och det enda som tycktes återstå var att göra en formell anmälan om tidpunkt. Mezzaninen kan bokas via konsthallens hemsida enligt ett vad det tycks ganska fritt system. Den 29 maj var inte heller uppbokad. Emellertid framkom det att en konstnärsgrupp skulle genomföra ett projekt under sommaren från juni. Vi förhörde oss om det fanns något tidigare datum. Men det gjorde det inte, man åberopade att det pågick en inventering.

Vidare framkom att sommarprojektet skulle pågå augusti ut och jag kom då med förslaget att uppföra musikalen den 11 september. Mitt intryck, trots allt bollande fram och tillbaka, var att det handlade om att finna en tidpunkt.

Flera journalister har fortlöpande förhört sig om tidpunkten för musikalen och när de kontaktade mig idag meddelade jag att saken verkade vara klar. Konsthallschefen hade dock en annan uppfattning och blev mycket irriterad över att medierna hörde av sig. Han skrev kort och koncist följande meddelande till mig:

”Jaqg ær inte intresserad av att bli en del i din massmediastrategi. Jag ær intresserad av konst och inte spektakel. Du kan se detta meddelande før vad det ær. Jag ær inte længre intresserad av att hærbergera Dig hær på konsthallen.”

Så var det med den saken. Vi vet nu att konsthallschefen är konstintresserad. Men också att det finns undantag.

Vidare har idag inkommit svar till de tre personer som anmält Eslövs kommun till JK. I november i fjor genomfördes Eslövbiennalen. Jag var inbjuden och skulle bygga en träskulptur. Kommunen avvisade mitt deltagande med hänvisning till risken för kravaller.

I sitt svar till anmälarna ger Göran Lambertz och Thomas Hedstrand kommunen rätt ur synpunkten yttrandefrihet:

”Den omständigheten att Lars Vilks först bjöds in till den aktuella utställningen för att senare refuseras gör att det finns anledning att fråga sig på vilken grund som kommunen fattade beslutet att inte tillåta honom att delta.

Av anmälan framgår att Lars Vilks vid tiden för utställningen var mord¬hotad med anledning av den s.k. Muhammedteckningen. Anmälarna har vidare anfört att skälet för att inte tillåta Lars Vilks att delta i utställningen var att kommunen inte ’vågade’ det. Det kan därför på goda grunder antas att kom¬munen av säkerhets- och ordningsskäl inte tillät honom att delta i utställningen.

Anmälarna har visserligen anfört att Säpo gjorde bedömningen att det inte förelåg någon fara att låta Lars Vilks delta i utställningen. De har menat att man därför kan ifrågasätta kommunens bedömning i saken. Den omständigheten att kommunen gjorde en annan bedömning än Säpo innebär dock inte att kommunen kan anses ha agerat osakligt eller partiskt. En utställningsarrangör måste i en situation som den aktuella anses ha ett ganska fritt spelrum för egna bedömningar.

Sammantaget anser jag att det inte har framkommit något som tyder på att kommunens syfte med att refusera Lars Vilks från den aktuella konst¬utställningen var att inskränka hans yttrandefrihet. Det finns därför inte tillräckliga skäl att granska saken närmare.”

Med andra ord kan en kommun besluta som den vill utan att behöva redovisa några skäl. Fast jag tror att JK i första hand var intresserad av att bli av med den här frågan. Vissa problem vill man inte ha.

Slutligen kan det meddelas att det trots allt tycks bli så att de beramade teckningarna kommer att ställas ut. Enligt framskridna planer skall de visas på konsthallen i Luzern i Schweiz och där ingå i en utställning som handlar om risker: ”Art is always a risk”.

Detta kommer att ske i början av september.

Mezzaninen på Charlottenborg där musikalen Dogs inte kommer att uppföras

Hur var det nu Baudelaire skrev i Les curiosités esthétiques? Bland annat detta: ”..något som är tusen gånger farligare än borgaren nämligen den borgerliga konstnären som har uppträtt för att ställa sig mellan konstnären och geniet…”

Vilka växlar man än vill dra på det romantiska geniet ligger det något i konceptet. Idag har vi den välorganiserade konstnären som framträder som kreativ och duktig, miljömedveten och politiskt korrekt. Nog så väsentligt för att få till en framgångsrik karriär är, som Roberta Smith betonar i NYT, ”a consistent product”. Ett tips alltså: en väl sammanhållen produkt.

Som sagt är konstnärerna flinka och kammar vanligtvis hem kritikerns välvilja. Cristina Karlstam (UNT) har sett Bonniers konsthalls Facebookutställning ”Tips” och är entusiastisk. Men, menar hon, det är för tidigt att ropa hej: ”Och som sagt: kanske blir det först i backspegeln om några årtionden som vi likt utställningen på Moderna museet (som behandlas i en kommande artikel på kultursidan) verkligen får sin på vår samtid”.

(Utställningen på Moderna är förmodligen den italienska tillbakablicken.) Det glittrar i dessa rader en trosvisshet om konsten och samtiden. Först när tiden gått kan vi uppfatta vad som var vår egen tids konst. Jag skulle snarare satsa en peng på att det som sker är att vi skapar denna historiska samtid senare. Den utdestillerade samtidsandan har aldrig existerat.

Det stora projektet Konst som forskning fortsätter på våra konsthögskolor. Idag fick jag årsboken från Konsthögskolan i Bergen och det klingande temat var konsten som en ny kunskapsväg. Texterna är fyllda av fladdrande seminarieterminologi där jag tvingas läsa ett otal ”fokusera” och ”dialog”; norrmännen är värre än svenskarna i det avseendet. Och så har skolan definierat vad konstnärlig forskning är för något:

”…dekker kunstneriske prosesser som fører fram till et offentlig tilgjengelig kunstnerisk produkt. I denne virksomheten kan det også inngå en eksplisitt refleksjon rundt utviklingen og presentasjonen av kunstproduktet.”

Tron på att det finns särskilda konstnärliga processer lever kvar. Den tanken har varit med sedan företaget inleddes för ett 10-tal år sedan. Summerar man det hela handlar konstnärlig forskning om att forska om hur konstnären gör när de gör sina konstprojekt. Om de har lust och tid kan de också kommentera sitt konstforskningsarbete. Allt för att vinna det officiella erkännandet från den riktiga forskningen. Är det någon som vill gräva lite mer i saken kan man besöka skolans hemsida och bekanta sig med sensuous knowledge och dylikt.

Konstvärlden har inte visat något större intresse för konst som forskning. Istället bråkar man i Artforum (tyvärr inte i den digitala versionen) om fjolårets Venedigbiennal. Ansvarig curator för den internationella utställningen var Robert Storr. Han kom hyggligt undan i första omgången men kritiken har växt och har alltså nu fört till avancerad verbal slagväxling. En sammanfattning kan man få här. Summa summarum är att biennalen har fått sänkt betyg. Documenta i fjor blev nedskriven av kritikerna men torde inte sjunka mer än så; den kan till och med ta sig lite under de kommande åren eftersom den kan ses som ett intressant men mindre lyckat experiment.

Hur duktiga konstnärerna än är har de allt svårare att leverera något mer än vad man kan förvänta sig. Sinziana Ravini är i GP djupt besviken på årets Berlinbiennal, grått är det och nästan allt har hon antingen sett förr eller så är det poänglöst. Gabriel Kuris (1268, mexikanare, utbildad i London) garderobskulptur är hon emellertid belåten med, här stötte hon på något som hon inte trodde var konst:

”Det är inte varje dag man går in i ett konstverk utan att veta om det. Jag ser fram emot den dag jag går in i en biennal utan att veta om det, en biennal som vågar både välja en riktning, följa den och stå för den.”

Ravini är inte ensam om denna i och för sig rätt hopplösa tanke på att det bästa konstverket är det man inte märker. Idén kan vara tilltalande initialt men det måste avslöjas som konst ganska snart om inte hela poängen skall gå förlorad.

Som jag redan berättat har Berlinbiennalen fått ett relativt vänligt bemötande. Sämst har det varit i Sverige. I Norge beskriver Ketil Nergaard på Kunstkritikk den som ”sympatisk men lite tråkig”.

Samtidskonsten har svårigheter med att förnya sig. Men enligt kritikerna är det mesta som görs trots allt bra nog. Alla är väldigt duktiga just nu, den borgerlige konstnären är en exemplarisk världsmedborgare.

Konsten kan numera bokstavligen dö. Se här.

Gabriel Kuris garderob, Items in care of items på Berlinbiennalen

Den norska konstvärlden företer vissa skillnader gentemot den svenska. Norge har t ex fenomenet Odd Nerdrum som saknar motsvarighet på den svenska sidan. En annan företeelse är Paul Grøtvedt, konstnär och konsthistoriker med stark populistisk inställning och ytterst negativ till konceptuell konst. I det här fallet är den norska egenarten att Grøtvedt får utrymme i tidningsspalterna och att han producerar böcker som används i en vulgär kritik av samtidskonsten. I Sverige skulle han ha blivit helt marginaliserad. För att få en inblick i Grøtvedts förvirrade värld kan man läsa Kjetil Røeds recension av hans senaste bok.

Går man lite längre tillbaka i tiden kan man fundersamt erinra sig 1995 och Statens Kunstakademi i Oslo. Mot akademiets önskan införde utbildningsministern Gudmund Hernes en ny ordning i skolan med två nya professurer i ”figurativa tekniker”. Ministern höll också ett anförande för akademiet där han förklarade den konsthistoriska bakgrunden till beslutet. Det slags ministerstyre skulle innebära en fullständig skandal i Sverige men sådant går för sig i Norge.

En mediepopulär populist är Tommy Sørbø, NRK:s konstexpert, som i fjor gav ut boken Søppel där han ger en grovt tillyxad satir över samtidskonstens spektakel. Här ett par belysande recensioner i Aftenposten respektive Bergens Tidende. Han anser att konstens frihet är en farlig utveckling. Under sommarens filosofifestival i Kragerø skall jag få nöjet att debattera med honom.

Christer Eriksson frågade om det finns något i medierna om mitt framträdande på Jomfruland i Kragerö, Telemark. Inte vad jag vet. Mitt anförande var en inledning till ett konstprojekt på denna vackra ö. För att komma dit krävs en timmes färjtur. Jag hade svårt att tro att det skulle komma någon större publik men det gjorde det. Om en månad går Kragerö filosofifestival igång, där jag också kommer att vara med, och då blir det nog mer uppmärksamhet från medialt håll.

Jomfruland, den långsmala öns västsida

Jomfruland, östsidan

I Norge har också Vestfossens Kunstlaboratorier öppnat. Jag deltog i fjor, i år har jag skrivit den inledande katalogtexten. Ytterligare info här.

Det blir ett litet mellanrum i skrivandet; jag gör ett framträdande i Kragerö, Norge i morgon. Program.