Jag har plöjt genom jag vet inte hur många BB5 sammanfattningar och det mesta är likartat. Det är alltid möjligt att en utställning genomgripande blir omvärderad men det är som sagt ytterst sällsynt och i fallet BB5 är det föga sannolikt. När det görs omvärderingar brukar det handla om utställningar som haft något kontroversiellt över sig eller som åtminstone fått utstå hård kritik. BB5 har bemötts med huvudsakligen vänlighet utan entusiasm.

Jag skriver: ”att BB5 (och flera andra biennal-liknande tillställningar, t ex Documenta) inte kan “sammanfattas” som t ex Modernautställning.”

INTE kan sammanfattas, var det.

Men allt kan väl sammanfattas. Det handlar bara om vad man ska skära bort. Har man 3500 tecken på sig är det bara att prioritera – antingen verk-kritik eller textgranskning, som i mitt fall.

Men visst jag insinuerar att man kan sammanfatta BB5 bara om man ser allt – och det kommer ju ingen att göra, dessutom, om någon såg allt och gav sig på att skriva en text skulle en sammanfattning kanske, trots allt, inte vara rätt ord för den texten som skulle landa på 100 000 tecken, men visst, det finns säkert någon som kan knåpa samman en notis efter att ha sett precis allt.

Det är roligt att du vill poängtera att jag har fel kring Documenta. Du har kanske rätt i att jag har fel. Jag tänkte aldrig på Buergels skapelse som ett regelrätt försvar av modernismen – han förhåller sig ju till moderniteten och det är väl något annat, eller hur? Jag såg Documenta som ett slags sentimentalt upplysningsprojekt där konstens möjlighet att förena människor undersöks – konsten ska – typ – medvetandegöra oss, i allmänhet – om livet. Kanske är det ett tema. Jag är osäker. Det var likväl ganska otydligt – i alla fall för mig. Den tycktes mig öppen och tom, på ett liknande sätt som BB5. Det kanske ligger i tiden att inte vara auktorativ – det kanske framstår som lite överspänt – typ – vem är du att säga vad all den här konsten betyder!?

Vi har det här med ”att sammanfatta”. Och VAD man skall sammanfatta. Och VEM som sammanfattar. Eftersom det närmast helt och hållet är kritikerna som gör detta arbete får vi vända oss till dem. De har redan sammanfattat BB5. Nu kan du tillägga att de gör fel eftersom de borde följa med i allt som sker under biennalens löptid. Men det tjänar inte mycket till och dessutom är det högst tvivelaktigt att det skulle skapa någon större förändring. OM det verkligen var så att curatorerna trodde på sin modell borde den haft en helt annan inriktning, att inte presentera det avgörande materialet på pressdagarna utan istället valt en senare tidpunkt – det är ju helt orimligt att tänka sig att kritikerna skulle slå sig ner i Berlin och följa händelserna. Detta vet de naturligtvis redan och man kan därför räkna med att löpande programmet är något som är ett vitalt inslag men utan större betydelse.

För övrigt är sammanfattningar besvärliga. Du skriver att man kan sammanfatta Documenta. Det är lika illa där. Med så mycket utställningsmaterial, med fortlöpande föredrags- och presentationsprogram, med tidskriftsprojekt etc är uppgiften på sitt sätt betydligt värre än BB5.

Å andra sidan kan man också se mängden av händelser och inslag som ett sätt att täcka över en torftighet. I varje fall kan detta skrivas på BB5. Man har inget särskilt att komma med och vad gör man då? En liten frondering mot marknaden, mot de välkända namnen, ett löpande program, en diffus titel. Documenta hade, och där har du fel, ett sammanhållande tema genom formernas migraton som löper genom hela utställningen och som också bildar basen i Buergels konsthistoriska försvar av modernismen.

Nja. Sådana slutsatser drar jag väl ändå inte. Jag fångar ju biennalen, fast på ett annorlunda sätt än vad som görs i de recensioner du har länkat till tidigare.

Jag skriver förvisso om en helhetskritik – men jag menar bara att BB5 (och flera andra biennal-liknande tillställningar, t ex Documenta) inte kan ”sammanfattas” som t ex Modernautställning för några år sedan. Man kan fånga den utifrån vad man ser och tar till sig – men i BB5:s fall är det ju uppenbart att kvällspassen (föreläsningar, filmvisningar etc) utgör minst hälften av biennalen. Det är väl ett ganska ovanligt scenario, om jag förstått saken rätt.

Som du skriver – man är där när man är där – och man skriver om det man ser då. Jag gjorde förvisso mer än textgranskning än något annat…

Natalia K. föredrar dock litteraturvärldens interna strider med framför konstvärldens interna välvilja: http://www.expressen.se/1.1150419
Medan Milou Allerholm konstaterar att är urvalet bygger på ett okonventionellt curatoriskt grepp, men att det inte märks på resultatet, eftersom det är så ”urvalsprocesser alltid går till” (DN är lite dåliga på att länka konstrecensioner, de vill väl inte att de ska diskuteras på nätet).

Att det plötsligt går an att vara öppen med detta betyder tydligen ändå inte att det tål att diskuteras på allvar. Fortfarande skriver man om verken, som om dessa betydde något i sammanhanget.

Jag har funderat en del över det som är underförstått i konstkritiken, alltså vad man där menar är bra och inte bra. Det är som om kritikern vet något som aldrig direkt uttalas. Jag är helt övertygad om att detta inte handlar om beräkning utan är en invand inställning som en kritiker lär sig.

Du är ett undantag genom att du inte håller dig för god att diskutera dina texter. Kritikerkåren står vanligtvis över sådant. Det är deras position som ger dem den möjligheten.

Utöver en lite annorlunda vinkling på BB5 så ville jag framhålla att dagens kritik inte är institutionskritisk. Anledningen är att tidningar håller sig med tre olika slags texter om konst: (1) den rena nyhetsartikeln (Cecilia Widenheim ny chef för IASPIS), (2) förhandsreportaget (Tipsa en vän på Bonniers konsthall bygger på idén om…) och (3) recensionen (som ger en bild av en grupputställning eller en enskild konstnärs verk på ett galleri/museum). Vad är fel i den bilden?

Det finns en massa mellanrum. Konstvärlden är som en stor elefant. Det vi vanligtvis pratar om är svansen och huvudet. Hur de hänger samman säger vi inte så mycket om. Det borde vi. Som du skriver, min text är kanske inte min bästa, men jag försöker säga något annat.

Det är viktigt att kritisera de som drar i trådarna i konstvärlden, av samma anledning som det är viktigt att kritisera de som drar i trådarna inom andra områden. Vi skriver inte om det som händer mellan curator och institution eller mellan konstnär och museum. Vi berättar inte om vilka konsthallar som fungerar bra i relation till publiken, eller vilka som ligger nära det samtida konstlivet. Den så kallade kommentaren som innebär att kritikern beskriver att nu har detta hänt och det innebär det här, är näst intill icke-existerande. Inte för att det inte händer saker, utan för att den typen av texter sällan får plats i tidningar. Av den anledningen kan bloggar och fristående internetsidor vara bra. Där finns det en annan slags möjlighet att se på sakernas tillstånd. Dina texter här, Lars, är ett exempel på en kritik som – utöver en enstaka kolumn – knappast skulle kunna vara regelbundna i en tidning. Det är synd, även om jag inte håller med dig, alla gånger. Men det är knappast det saken handlar om.

Man kan notera att författaren verkar tro att Kohta & Kalleinen klagokör i Umeå är ett plagiat. Det är nästan underhållande i sin låga nivå, men det är lite sorgligt att skribenten ifråga är bitr. kulturredaktör – vilket visar lite på vilka brister det finns.

Konstnären Lars Vilks musikal ”Dogs” kommer inte att sättas upp på Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn. Konsthallens chef Bo Nilsson har ilsknat till rejält efter att Vilks gått ut med uppgiften innan allting var klart.

- Jag är inte intresserad av att medverka i hans massmediekampanj kring det här, utan det får han göra själv. Jag sysslar med konst. Jag har meddelat honom att vi har inte längre någon plats för honom här på Charlottenborg på grund av han inte kan spela ut oss mot massmedierna för att vinna poäng, säger Bo Nilsson till Sverige Radios ”Kulturnytt”.”

http://www.corren.se/archive/2008/5/9/jpiuva6mben3w1k.xml