Vilks.net

Det var ett tag sedan jag visade svensktoppen i den internationella samtidskonsten. Inte heller är det nödvändigt att numera göra det så ofta. Förändringarna är små. Orsaken kan bero på att artfacts har blivit allt bättre, dvs. mer omfattande och med snabbare uppdateringar. Man kan också lära sig att de konstnärer som tar sig in bland de mera framskjutna positionerna kommer att relativt lätt kunna hänga kvar där genom de nätverk som de har skapat och som ständigt skapas. Ja, naturligtvis skapas nätverken inte bara av konstnärerna utan i hög grad av deras gallerister och andra intressenter. Den enda placeringsförändringen som är värd att notera är Clay Ketter som med ett ryck har lyckats med att nätt och jämnt ta sig tillbaka i topp 20. Han ställer just nu (öppnade i går) ut på Brändström & Stene. Hans tillbakakomst skedde på bekostnad av Cecilia Edefalk som är aktuell på Lunds konsthall.

1 (1) Ann-Sofie Sidén 448 457
2 (2) Henrik Håkansson 532 544
3 (3) Johanna Billing 565 553
4 (4) Nathalie Djurberg 651 628
5 (6) Annika Larsson 780 757
6 (5) Carl Michael von Hausswolff 786 774
7 (7) Annika von Hausswolff 805 792
8 (10) Miriam Bäckström 904 949
9 (12) Magnus Wallin 934 958
10 (9) J. Tobias Anderson 942 920
11 (8) Annika Eriksson 957 863
12 (11) Jonas Dahlberg 988 954
13 (13) Matts Leiderstam 1005 992
14 (14) Tobias Bernstrup 1085 1027
15 (15) Maria Friberg 1133 1130
16 (18) Anneè Olofsson 1147 1213
17 (16) Karin Mamma Andersson 1163 1132
18 (17) Cecilia Lundqvist 1239 1208
19 (19) Felix Gmelin 1292 1253
20 (-) Clay Ketter 1317 1568

En liten snutt klassisk musik i konsttappning på detta? Utställningen Art after Education på Röda Sten i Göteborg går igång den 7 juni. Utställningen har några illavarslande formuleringar: ”…behandlar frågor om makt, auktoritet och vem som har mandat att uttala sig.”, ”…läsning av filosofer som Carl Schmitt, Walter Benjamin, Giorgio Agamben och deras idéer om relationen mellan lag och laglöshet.” Relationen är välkänd och kan ses på t ex Wikipedia.

Adrian Pipers klassiker (som körts flera gånger tidigare även i Sverige) Bach Whistled kan avnjutas i en kort sekvens här.

Det här är något helt annat: Laglydighetens gång från 2000 på gården till Jönköpings länsmuseum. Jag har precis restaurerat den och kunde konstatera att den klarat sig tämligen väl utan underhåll under 8 år.

Hur beskriver människor med ambitionen att förbättra världen konstnär Vilks? Ali Esbati (och han är säkert inte ensam) säger så här: ”den poserande charlatanen”. Hans skriver på sin blogg hänfört om Stefan Jonsson DN-artiklar och avfärdar kommentarer i UNT och ger dessutom Sakine Madon en nedlåtande eftersläng.

Reflexmässigt pyser det till i vänsterlägret, här tycker de alla detsamma och bombarderar sina sedan länge välkända motståndare med de allom bekanta argument som står till buds. Andra sidan gör förstås detsamma fast tvärtom. Dessa ständiga bataljer leder förmodligen inte till att man vinner nya anhängare eller övertygar sina motståndare. Men passionerat är det. Ännu bättre kan det bli på temat ”Säg det med en sång!” Stefan Jonsson har ju redan kvalat in som skulptur och dessutom som librettoförfattare till musikalen Dogs. Ali Esbati (som intressant nog är knuten till norska Klassekampen, se i förrgår)verkar har också talang på detta område. ”Den poserande charlatanen” är en övertygande titel på en mindre aria inramad med recitativ.

Som det kungjorts: Musikalen Dogs kommer att uppföras på Konstfabriken i Dalby den 13 september. Konstsmeden Tom Sjunnesson har erbjudit lokalen. Den är stor nog att tillåta uppförandet av en fullskalig rondell samt många andra vackra och tänkvärda inslag.

Den version som kommer att uppföras i Dalby kommer att skilja sig starkt från de trailers som finns på nätet. Den komponerade musiken kommer dock att återanvändas i en ny omgivning och med många kompletteringar. Trailer 1. Trailer 2.

I just denna musikal är kanonen en oundgänglig detalj. Här ses den under provskjutning.
(Foto: Viktors)

Här är lite skojigt material från Kavkacenter. Man kan bland annat läsa om hur den svenska regeringen stoppade rondellhunden och om den amerikanske forskaren som har bevisat att Förintelsen aldrig ägde rum. Glöm inte att om ni skulle få för er att vara kritiska kan det vara ett uttryck för det nu så populära begreppsparet strukturell diskriminering/rasism.

”With more than 104 biennales word-wide, contemporary art seems to have become more accessible – or has is become too ubiquitous?” Ja, den saken var föremål för en diskussion i början av månaden i Sydney inför den stundande biennalen.

Vi har säkert ett problem med att det hela tiden finns lätt tillgänglig samtidskonst som i stor utsträckning representerar detsamma. Ett väl sammanhållet nätverk av gemensamma referenser och internationalisering.

Mattheten inför sådana mängder av utställd konst torde vara svår att undvika. Och hur skall det vara möjligt att bli synlig? Jag har tidigare påpekat att ett sätt är att arbeta med organisation och inpackning. Men det är fortfarande möjligt för konstnärerna att åstadkomma visuella inslag som väcker intresse på flera nivåer. Ett gott exempel är utställningen Psycho Buildings som öppnade idag på Hayward Gallery i London. Följande konstnärer deltar:

ATELIER BOW-WOW (Japan)
MICHAEL BEUTLER (Germany)
LOS CARPINTEROS (Cuba)
GELITIN (Austria)
MIKE NELSON (UK)
ERNESTO NETO (Brazil)
TOBIAS PUTRIH (Slovenia)
TOMAS SARACENO (Argentina)
DO HO SUH (Korea)
RACHEL WHITEREAD (UK)

Nog ser man att flera av deltagarna cirkulerar i världen. Beutler, Gelitin och Neto visas eller har nyligen visats i Sverige. Utställningen är till stora delar fantasieggande och anslående. Man kan förmodligen säga att Gelitin som inrättat en bassäng med roddbåtar till besökarnas förfogande och Mike Nelson delvis demolerade rum fyllt med till synes märken efter en vildsint best har rönt den största uppmärksamheten.

“You might say it’s a dark show. The cultural barometers of many of these artists reflect an anxiety that is in the air these days”, som Justin McGuirk skriver i Times. Eller inte, kanske ändå mest en obestämd sensation som kan dra till sig betraktarens associationer om tidsandan.

Mike Nelson, To the memory of H.P.Lovecraft

Gelitin, Normally proceeding and unrestricted without title

Mera bilder finns här.

En av mina mest vällyckade skulpturer rör på sig igen. Jag tänker naturligtvis på den prisbelönte kulturredaktören Stefan Jonsson. Idag har han i DN med en svepande gest djupt oroat sig för den strukturella diskrimineringen. Han bereder, som anstår en relationell skulptur, även plats för den kränkande hunden.

Bland många godbitar fastnar jag för den här:

”Det främlingsfientliga partiet sverigedemokraterna deltar numera i det offentliga samtalet, såväl i SVT som på denna kultursida, medan vi andra håller andan.”

Är det verkligen så illa att Jonsson oroar sig för att inte framgångsrikt kunna argumentera mot sd:s neokonservativa svenska familjepolitik? Och sedan kan jag undra över vilket ”vi” det är som håller andan. Alla dem som inte kan komma på något att gendriva sd med?

De båda utredarna Lappalainen och Kamali föreslår bland annat återkommande diskrimineringskontroller och ny myndighet för jämställdhet och Stefan Jonsson tycks vara med på noterna. Varför inte upprätta en motsvarighet till den iranska sedlighetspolisen för att sätta skräck i diskriminerarna? Säkert skulle det föra med sig att folket fick upp ögonen för diskriminerings problem och glädjas över att vägledas av strama myndighetstyglar.

Strukturell diskriminering är självklart en utbredd företeelse. Det är nog naivt att tro att hårdare tag och politisk korrekthet skulle undanröja något som har ett utomordentligt fäste i folkdjupet.

Jag föreslår ett pilotprojekt som är något mera hanterligt. Strukturell diskriminering är ytterst vanlig bland intellektuella och konstnärer. Uteslutningsmekanismerna fungerar utmärkt och här gäller verkligen regeln att ”lika söker lika”. Om det skulle visa sig möjligt att sopa rent utanför egen dörr kan måhända en sådan erfarenhet tillämpas på hela samhället.

En sedelärande historia från grannlandet i väster ligger inte så långt borta från detta ämne. Det handlar om tidningen Klassekampen, ett uttalat vänsterorgan. Skribenten Dagfinn Nordbø är inte längre önskvärd i tidningen och det verkar som om hans artikel Diagnosen var den utlösande faktorn. Artikeln är värd att begrunda liksom det utfall som den välkände författaren Dag Solstad (som enligt egen utsago åter har blivit kommunist) gör mot yttrandefriheten – i Klassekampen.

Stefan Jonsson som motvillig skulptur men ack så övertygande autentisk.

Identitetsproblematiken som konstnärligt tema håller ännu i sig. Mer specifikt den nationella identiteten, ett ämne som under många år har intagit en framskjuten position i konstvärldens utbud. Det senaste tillskottet är Van Abbemuseet i Eindhoven där Sverigebekante Charles Esche tillsammans med Annie Fletcher kommer med Be(com)ing Dutch. Mer än 30 konstnärer visar konstprojekt som behandlar det multikulturella Holland.

Den alltid återkommande tesen i sådana sammanhang är att Holland aldrig har haft någon egen identitet. Det har alltid varit multikulturellt. Utställningen passar naturligtvis som hand i handske till den officiella politiken. Någon skada lär den inte åstadkomma men förmodligen kommer den inte heller att påverka situationen på något annat sätt än att visa museets välvilja att ta itu med stora frågor.

En av de intressantaste konstnärerna inom den multikulturella/nationella identitetsgenren är italienaren Mario Rizzi. Han var redan 2001 igång med mångkulturella projekt i relationell stil. Då gällde det Finland. Och i fjor deltog han i Göteborgsbiennalen. I samband med det finska projektet skrev han: ”Art is utopia, maybe it doesn’t obtain immediate results but surely it plants a seed in people’s minds, suggesting that it’s possible to hope in the future.”

I en något rakare språkdräkt kan man säga att konsten behandlar problemet på ett symboliskt sätt: Världen skulle kunna vara långt mer harmonisk om inte om hade varit. Konstens symbolik är dock nog så verklig i konstvärlden och ger Rizzi en hedrande 2220 plats på artfacts. Konstnären är trots allt att betrakta som pionjär, en gång var det här riktigt intressant och nytt. Numera fortsätter han att citera Giorgio Agamben: ”State of Exception” När man hör det skall man dra öronen åt sig.

Rizzi video.

Huruvida Rizzis frön verkligen skapar hopp i människornas sinnen är i sig en förhoppning. Tyvärr är det så att konstvärldens medlemmar inte har något större intresse av att arbeta med det pedagogiska problemet, förmedlingen av konstens innehåll.

I Van Abbemuseet har Rizzi iscensatt ett relationellt konstprojekt där man kan anmäla sig för att studera arabiska och lära sig mera om islam. Här har han inkasserat en lokal framgång i det att kurstillfällena redan är fulltecknade.

Det nationella kulturarvet i en del västliga länder befinner sig under konstens belägring. Sverige går i spetsen vilket vi fick se när Peter Johansson och Barbro Westling gav sig på Carl Larsson och Sundborn, SvD. På en viss nivå fungerar det utmärkt. Konstnärernas ansökan om rivningslov för Sundborn skapade intresse och reaktioner. Och ingen skada skedd, den originella idén om rivning kommer inte att verkställas. Museet och konstnärerna kan konstatera en betydande framgång genom uppmärksamhet och debatt. Åtskilliga känner sig tillräckligt provocerade för att göra sina stämmor hörda. Det konstnärliga värdet i den internationella samtidskonsten är emellertid mindre. Den nationella identitetens ifrågasättande har nu pågått i ett decennium med full kraft och där finns inte mycket mer att hämta.

En enkel summering kan fångas upp så här: I detta land är vi så duktiga och öppna att vi inte behöver någon mytisk nationell identitet. Vi vet ju ändå om vår överlägsenhet.

Länge har det varit svårt att få fram några verkligt övertygande konstprojekt. Inte att de som görs är dåliga, tvärtom, de är av god standard. Vi har faktiskt aldrig haft så mycket god konst som vi har just nu. Avvikelserna från de givna huvudlinjerna är emellertid svaga och spanar man efter tecken på en anslående konstkvalitet får man leta i det utvidgade konstkvalitetsfältet. Om detta kan man läsa i min nyskrivna artikel på Kunstkritikk. På norska.

Det utvidgade kvalitetsfältet handlar om att, i brist på tillräckligt intressant konst, göra en utställning eller ett arrangemang attraktivt genom sättet att administrera och organisera det. Jag har flera exempel på detta i ovannämnda artikel. Ytterligare ett är det som öppnades i Reykjavik i förra veckan: Konstmaraton.

En organisatör och kreativ curator är den ständigt aktuelle och hyperverksamme Hans Ulrich Obrist. Tillsammans med Olafur Eliasson genomförs nu Konstmaraton på Reykjavik Art Museum. En fortsättning på den maraton som i fjor hölls på Serpentine Gallery i London. Det handlar om en ständig ström av aktiviteter med konstnärer och forskare, performance, presentationer, intervjuer.

Frågan är vilken roll konstnärerna och deras konstprojekt spelar. Där kan man nog säga att det är sekundärt. Den kvalitet som tillkommer är arrangemanget med nyckelordet ”maraton”. I och för sig är det inte något nytt. Alltsedan senare delen av 1990-talet har curatorerna och deras statement om en utställning uppfattats som en handling som åstadkommer ett metakonstverk. Men konstproduktionen har kunnat hävda sig ända fram till de allra senaste åren. Nu kan man säga att arrangemangets art, urvalsmetoder och nätverksegenskaper har tagit över och blivit den huvudsakliga kvaliteten.

Annonsering av konstmaraton. Det är lätt att se vilka som är huvudpersonerna.

Titeln på denna text kan förefalla inkorrekt. För sådant kan man rentav bli anmäld. Men det kan också finna goda intentioner. Det är ett indirekt citat av Leopold Senghor, poeten och Senegals förste president. När han mötte Picasso på 1930-talet i Paris yttrade målaren: We must remain savages”, varpå Senghor svarade: ”We must remain Negroes.”

Den afrikanska konsten har ingen lätt balansgång för att skapa en relation till det västliga konstbegreppet. Inte heller är det något enkelt företag för västvärlden att på ett postkolonialt korrekt sätt närma sig en konstproduktion som är omgärdad av exotism.

Dan Jönsson har för DN besökt biennalen i Dakar. En intressant fråga är varför han har åkt dit. Dakarbiennalen är välkänd i konstvärlden och alltid nämnd med sympati (”alternativ”) men bevakningen från väst är nästan obefintlig. ”Inga stjärncuratorer” skriver Jönsson. Det händer visserligen, Hans Ulrich Obrist var där 2004 med ett fång välkända konstnärer. Men det blev nödlösningar, det mesta saknas i Dakar och någon finansiering kan gäster inte räkna med – om de inte har den med sig. Då och då dyker också andra västnamn upp. Man vill nog gärna ha en ”riktig” biennal men en sådan kostar och det näst bästa blir då att göra en afrikansk alternativbiennal. Konstvärlden överser med bristerna eftersom den är så ”afrikansk”. Upplagan i år skulle ha varit en curaterad utställning men så blev det inte. Istället åstadkom man en primitivare version, jurybedömd och med en drastisk nerskärning av antalet konstnärer. Kritiken har inte uteblivit vilket man kan läsa om här.

Utställningen är viktig, skriver Jönsson, eftersom det finns så få tillfällen att visa samtidskonst i Afrika. Jo, det kan man gå med på, men är den viktig för någon annan? Dessutom tillägger recensenten att biennalen tillhandahåller ”centrala berättelser”, om båtflyktingar och vattenbrist, vilket också skall vara viktigt. Behjärtansvärt kan man säga och återigen omfamna konstens socialkritik som riktar sig till vem? Antagligen till Dan Jönsson och andra liknande medlemmar i konstvärlden. För hur skall en afrikansk konstnär vara? Denne kan inte vara som det brukar benämnas ”modern” (alltså samtidskonstnär som är oberoende av hemort) utan skall göra projekt om eländet i hemlandet. I fallet Afrika är det dessutom underförstått att det skall vara tillräckligt färgstarkt ”afrikanskt”. I väst har man behov av detta och det finns också en marknad får dessa produkter. Samtidigt är det en sorglig visa om klockan som går och går och mycket sällan kommer till dörren.

Jönsson skriver om diverse travestier på konst som redan är välkänd i väst och visar sig förstående, de gör så gott de kan. Alternativet av att vara en periferi i ett postkolonialt perspektiv är i sig en noterbar kvalitet.

Dan Jönsson fängslas också av Judith Quax som visar ett projekt om båtflyktingar (ingår inte i biennalen) med fotografier i en Mercedessalong:

”Något om den politiska konstens möjligheter och ¬begränsningar, om konsten som lyxkonsumtion och dess förmåga att trots allt bryta varufetischismens förtrollning.”

Här kan man fråga sig för vem varufetischismens förtrollning bryts. Jag misstänker att det möjligen är för konstkritikerna. Intressant är också att spekulera i hur Quaz har fått plats bland lyxbilarna. Denna fotograf från Amsterdam är säkert officiellt uppskattad i Senegal efter ett uppmärksammat projekt Touba där hon bemöter kritiken av islam, ett projekt som bland annat visats i Grooningen i Holland.

Dakarbiennalen som alternativ är knappast längre något alternativ. Min enkla tes lyder: Om det finns ett alternativ i konsten kommer detta omedelbart att hamna på någon av de betydande biennalerna.

Senghors ”We must remain Negroes” handlar naturligtvis om identitet. I konsten finns det ingen möjlighet för den som befinner sig utanför väst att skapa någon egen identitet. Konst är en exportvara och har länge styrts genom en internationell referensram som ingen kan komma bort ifrån. Den enda möjligheten är att göra som flugan i Wittgensteins flugfångare: Att backa ut samma väg som den kom in.

Lo Ndary (en prenumerant på Dakarbiennalen och prisbelönt många gånger): Debout 2008 Hans produktion är starkt influerad av Giacometti.

Jag har varit i Amsterdam och lärt mig mycket om parker och deras historia. Det var nämligen ämnet för det seminarium som gick av stapeln i Park Frankendael. Mitt bidrag, den alltid underhållande historien om Nimis och det svenska rättsväsendet, mottogs med stor glädje. Möjligen kan man se Nimis som en parkanläggning i ett naturreservat.

Alldeles intill mitt hotell finns en liten park som heter Oosterpark. Där står skulpturen Skruven som är ett minnesmärke över den år 2004 mördade Theo van Gogh. Mordet ägde rum på gatan utanför parken.

Skruven med van Goghs profil

Jag är inte helt okänd i Amsterdam och en av tidningarna gjorde ett reportage kring de små bekymmer jag haft under det senaste året. I Park Frankendael finns Theo van Goghs bänk. Han brukade sitta där med en bunt tidningarna medan han av bekvämlighetsskäl lät sin hund motionerna på egen hand. Där skulle jag naturligtvis fotograferas. Konstnär Vilks öde är en svensk parodi på en holländsk tragedi.

Den illa medfarna skylten på Theo van Goghs bänk

Ingen kallar Theo van Gogh för islamofob. Hans arrogans var total och han skapade sig ovänner i alla läger genom sin hårdhänta samhällskritik. Hans filosofiska tes att ”Ingen slår ihjäl byfånen” visade sig dock vara överdrivet optimistisk.

De ständiga censureringarna och ivern att upprätthålla en politiskt korrekt inställning hänger samman med att Holland styrs av religiöst orienterade partier. I varje fall var det så arrangörerna av seminariet förklarade det stora intresset för återupprättandet av en holländska blasfemiparagrafen. Religion och enfald brukar ofta vandra hand i hand.

Det blir igen några dagars uppehåll i skrivandet. Jag har blivit inbjuden till Amsterdam för att föreläsa om Nimis och Arx.

Idag har jag besökt Malmö konsthall och pressvisningen av utställningen Hamsterwheel. Jag har redan berört den. Det företaget redovisar jag inte här, fortsättning följer på Kunstkritikk.

I förrgår skrev jag en kritik av konstkritiken. Lämpligt att jag exponerar mig för sådan kritik med den kommande recensionen. Om ingen annan vill får jag i värsta fall själv kritisera min text.

Men ytterligare något om skrivandet om konst och om problemet att finna läsare. Kanske handlar det om oviljan till förnyelse. De flesta av dessa spalter är luguber läsning, omsorgsfullt utmejslad får de närmast berörda. Några få avvikande stilgrepp kan man hitta. Jag har tidigare nämnt Tommy Olsson i Norge. Priset är här högt, Olsson ger sig mycket gärna ut i självbiografiska meditationer med pikanta detaljer. Natalie Kazmierska skriver vanligtvis också på ett annat sätt, ironiskt, ofta intill hånfullt och med snärt. Men jag får tillstå att hon sällan lyckas skära särskilt djupt.

Detta med snärt är annars en tidshållning som teoretikerna gärna lägger sig till med. Slavoj Zizek är en mästare, han lyckas med att få till överraskande vändningar och provokationer. Problemet ur konstens synvinkel är att han inte är intresserad av konst. Giorgio Agamben får också till oväntade tankegångar men med en långt mera återhållsam och krävande stil. Läsare saknar han emellertid inte.

Så har vi Boris Groys. Han är konstintresserad, en rutinerad ringräv i biennalernas tidevarv. Hans senaste bok Art Power kom ut i år. Han kan påminna om Zizek men hans framställningar går trögare och man har ofta anledning att betvivla ståndpunkter som han tycks ta som självklara. Art Power består mest av redan publicerade artiklar och vid det här laget är det mesta av Groys tankar tämligen välkända. Han klagar ordentligt över den politiska korrektheten och mångfalden som standard i dagens konst; mångfalden blir till likhet.

Konsten kan inte fungera som ett politiskt instrument inom konstvärlden. Han menar att den får framträda som direkt politiskt propaganda. Eftersom den då inte blir konst tycks hela den diskussionen sluta på ett sorgligt sätt.

Om konstkritikerna skriver han att deras texter är nödvändiga för konstverken annars förblir verken nakna och oskyddade. Men det kan, enligt Groys, stå vad som helst i texterna eftersom ingen läser dem. Så långt skulle jag inte vilja gå, trots allt är den lilla gruppen av befintliga läsare ingalunda oviktig. Vid varje tidpunkt är det vissa saker som skall framhållas och de dyker upp och bekräftas i kritikertexterna.

Det verkar som om Groys till det yttersta anstränger sig för att pressa fram oväntade formuleringar. T ex säger han att Hitler fascinerar konstvärlden i egenskap av den ultimata förloraren, konsten har alltid intresserat sig för det idealistiska nederlaget. Hitler ville producera en evig konst och framställa den store hjälten. Hans fullständiga nederlag kom aldrig att uppvägas av någon moralisk seger, tvärtom. Vidare menar han att muslimska terroristerna bör känna sig väl integrerade i Europa emedan terrorism har försvarat av många europeiska intellektuella. En något ansträngd slutsats skulle man kunna tillfoga.

Han vill också se bin Laden som en videokonstnär som publicerar sina verk genom Al-Jazeera och andra mediekanaler. Jo, han erkänner att det finns vissa komplikationer:

“We speak about art insofar as specific actions, things in a tradition, are placed in an archive, and one lays claim to the archive to prove one’s existence within it. This claim is not situated there; therefore I would not say that bin Laden—or the attackers of September 11—are artists in the sense of the Western concept of art. Rather, they were people who operated not in the archive but in the factual functioning media world as a field of the spectacular. To what extent they appeared to be interesting artists beyond the attacks—namely, to what extent what they staged will be placed in a tradition—that’s another question.” (citatet från en intervju 2003)

Man ser här hans ståndpunkt att bin Laden inte är konstnär i enlighet med det västerländska konstbegreppet. Frågan är vilket annat konstbegrepp som skulle göra bin Laden till konstnär. Något sådant finns inte. Den enda möjligheten är att konstvärlden skulle tillskriva bin Laden ett konstnärskap och då naturligtvis västerländskt. Ett enkelt ready made-förfarande som tillämpats på äldre verksamheter och gjort mången gammal målare till konstnär. Dock är det föga troligt att den gode bin Laden kommer att genomgå ett sådant förvandlingsnummer.

I Groys omfattande huggsexor inom ramen för institutionskritik kommer det fram många goda poänger men någon imponerande helhetssyn på konsten har han inte. Groys har också konstnärliga ambitioner. I februari ställde han ut tre videocollage på Apexart i New York. Teoretiker som konstnärer är sällan framgångsrikt.

Art Power

Claire Fontaine (konstnärsgrupp): The True Artist… rökmålning på innertak, institutionskritik.