Vilks.net

Nu har vi alltså ännu en biennal, den i Berlin. När jag tidigare skrev om den (6/4) konstaterade jag att kritikerna i det stora hela var välvilligt inställda. Den bedömningen står fast, ingen av kritikerna på tidningar som FAZ, Die Zeit, Die Welt. Guardian m.fl. är missnöjd. Men Dan Jönsson i DN klagar:

”Årets version lägger sig långt från förra biennalens dramatiska, existentiella urladdning… Det känns som en reträtt. Tyvärr.”

Och han fortsätter:

”Något i tonen får mig att fundera på om denna håglöshet, denna brist på allvar och engagemang – estetiskt, existentiellt, politiskt – kanske kan ha med tidsandan, med konsten själv att göra?”

Här tar Jönsson i ordentligt. Det är knappast konstnärerna eller organisatörerna som inte kan leva upp till hans förväntan. Särskilt mot bakgrunden av att hans klagan är isolerad.

Felet är förmodligen att Berlinbiennalen är bra nog, dvs. den motsvarar internationellt kvalitetssäkrad samtidskonst. Problemet är att alltför många kan klara av att prestera en sådan. Berlinbiennalen är en triumf för andrarangskonstnärerna på den internationella scenen. Samtidigt är konstvärlden ändå inte riktigt lycklig över att erbjudas god standard. Den vill ha subversiv konst

Även Mårten Arndtzén klagar när han i Expressen skriver om Färgfabriken Norr i Östersund:

”Konstnären som kriminell, som subversiv outcast, är en 1800-talsidé med stabil förankring i populärkulturen. I samtidskonsten, däremot, har den haft låg status sedan 1990-talet, som del av den förkättrade ”romantiska konstnärsmyten”. På väg tillbaka?
Nja. På Färgfabriken Norr handlade det snarare om en sorts försäkran, om att konsten fortfarande är lite sexigt farlig. Nödvändig, eftersom hela företaget i övrigt drar åt rakt motsatt håll. … Samtidigt fortsätter idén om konsten som en alternativ, subversiv kraft att styra konstkritikernas formuleringar i både fack- och dagspress. I recension efter recension ställer konsten ”viktiga frågor” och ”stör vaneseendet”. En retorik på tomgång, med tilltagande trovärdighetsproblem.”

Historieskrivningen är här något summarisk. Konsten måste alltid vara subversiv, men när det råder brist på den varan är konstvärlden inte så nogräknad. I början av 1990-talet fanns det subversiva i att göra upp med modernismen. Och efter det, med början ca 1993 kom den sociala kritiken och den relationella estetiken. Det subversiva låg i att dra fram angelägna frågor och att bryta ner hierarkier. Framgångarna uteblev inte – i konstvärlden. Däremot är idén om konstnären som ”outcast” förmodligen död och begraven. Skall man klara sig i dagens konst måste man vara en del av systemet och välinformerad om vad som sker i konsten, i världen och hur ett projekt skall göras.

Konstnärerna saknar ingalunda påhittighet och förmåga att göra det som får kallas för relevanta projekt. Se t ex här några exempel från Berlin.

Koreanen Kim Sung-Hwan (6049), från New York, har gjort en video från Seoul (tidigare Keijo) som utgår ifrån en text som skrivits av Sten Bergman, legendarisk svensk biolog och zoolog. Allt det han skrev om kan inte längre återfinnas. Vi får se en video från staden medan texten blir uppläst. Inget som går till historien men gott nog.

Summer Days in Keijo 1937, videoinstallation

Ulrike Mohr (18107) från Tyskland visar i skulpturparken Neue Nachbarn (Nya grannar), 5 träd som planterats efter att tidigare ha växt på det förfallna Palast der Republik. Undersökningen är omsorgsfullt genomförd med en kartläggning av DDR-byggnadens takvegetation.

Planterade träd

När de växte på taket

Paola Pivi (774) har vunnit åtskilliga kritikerpoäng med titeln på sitt arbete i Neue Nationalgalerie If you like it, thank you. If you don’t like it, I am sorry. Enjoy anyway, 2007. Hennes installation är smyckad med rhinestonestenar, en liten hälsning till modernismen i Neue Nationalgalerie från den postmoderna världen.

Paola Pivi, If you like it, thank you. If you don’t like it, I am sorry. Enjoy anyway, 2007

Allt detta är alltså gott nog men inte särskilt subversivt. Och vad är det Dan Jönsson och Mårten Arndtzén vill ha för något? Följ den spännande fortsättningen, det kommer mera i detta ämne.

Undergången är ett kärt tema. Alf Hornborg skriver i dagens DN om civilisationers sammanbrott och Joseph Tainters bok The Collapse of Complex Societies (1988).

Tesen är att civilisationer bryter samman när de har blivit alltför komplexa. I västvärlden är vårt memento mori romarrikets undergång (frågan är förstås när och om det någonsin gick under, 476?, 1453? 1806?). Skall det, en gång, gå på samma sätt med den västerländska civilisationen? Eller skall det gå som Francis Fukuyama lade ut texten i sin bok The End of History and the Last Man (1992):

”What we may be witnessing is not just the end of the Cold War, or the passing of a particular period of post-war history, but the end of history as such: that is, the end point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Något av det som västerlandet har bidragit med är den andliga treenighet som Hegel beskriver: Konsten, som når sin höjdpunkt under antiken, religionen som toppar under medeltiden samt och slutligen filosofin/vetenskapen som tar över med det moderna. Hegel hade inte helt rätt när han förvisade konsten till en avlägsen historia (han hade förmodligen fullständigt fel i mer än ett avseende). Konsten hävdar sig väl och har nu spridit sig över hela klotet, samtidskonsten har blivit ett civilisationsemblem för praktiskt taget alla länder. Filosofin/vetenskapen har också lyckats vinna hegemoni och all seriös forskning och debatt sker på dess villkor. Med kristendomen har det gått sämre, eller: Hegel hade rätt, den var bäst under medeltiden. Kristendomen måste ta ett steg tillbaks för att det skall bli det nödvändiga utrymmet för konst och vetenskap. När den gjorde det fick vi också individen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. Och mera ändå: Kapitalismen som skapades genom teknikens utveckling. Förstås också Marx som aviserade att slutmålet var det klasslösa samhället, men det var långt före postmodernismen.

Finns det något tecken på undergång? Eller några kandidater som skulle kunna axla det västerländska ideologiska herraväldet?

Faror finns: Vällevnaden skördar allt fler dödsoffer och västerlandet kan inte erbjuda något som vi kan tro på. En värld med en historia men utan annan framtid än att helt och hållet absorbera resten av världen. Det sista vi kunde tro på var demokratin och dess genuina utövare Folket. Men detta visade sig mer intresserat av European Song Contest vilket förde med sig att politiken blev alltmer underhållning och tävling.

Ingen anledning att misströsta för det. Västvärlden har lärt sig att livet inte finns i framtiden utan i det närvarande nu.

Det flexibla monumentet över Det Närvarande

Underbara undergång och mera fjärran biennaler

Varje tid behöver minst en undergång. Vår egen tid är väl utrustad. I kommentarerna till mitt senaste inlägg kunde man se skribenter som uttalade sig om regional kulturundergång. En såg i sin vision en svensk nationell resning och utrensning av icke önskvärda invandrare medan en annan såg det tvärtom. Just denna sak har många muntra sidor och jag vill tacka kommentatorn som tipsade om videon som visar Arabförbundets dag i den svenska riksdagen. Som jag insåg i ett tidigt skede har vi något som liknar en anslående konstnärlig framställning av relationell estetik i minimalistisk stil. Tempot är mycket lågt och framför allt handlar konferensen om att man räknar upp alla man tilltalar och tackar för allt man tacka kan. Dessutom glada tillrop från talman von Sydow.

Strängt taget är det inte mycket till undergångsstämning. Den stora undergången är det ständigt populära klimathotet. Antagligen kan man inte göra något åt det men för en politiker är det viktigt att ända göra. Nu har statsministern informerat Kina om att de bör följa föredömliga gröna Sverige. Därmed kan vi nästan känna oss trygga om det inte hade varit för transfetterna som seglade upp som aktuell fara idag. Återigen skulle konsten kunna rycka in och använda transfetterna istället för linolja och akryl för framställning av intressanta målningar. Här skall jag passa på att skjuta in en från min sida dålig uppdatering. Först igår, när jag deltog i länsstyrelsens arrangemang om offentlig konst, insåg jag att det på seminarier inte under några omständigheter får förekomma rökpauser. Deltagarna anmodas till fruktstund. Vår värld har flyttat sig från rökpaus till fruktstund.

Kulturutbyte, biennaler och konst. Jag funderar på frågan om det är så att biennaler, som efter hand börjar dyka upp i länder med sociala och politiska begränsningar, är något som skapar förändring eller om det är ett uttryck för att förändring äger rum. Det sistnämnda verkar mest troligt.

I Teheran finns det gott om biennaler: The Tehran Visual Arts Festival, The Calligraphy Biennial, The Sculpture Biennial, The Cartoon Biennial, The Painting Biennial of the Islamic World, The Graphic Design Biennial, The Children’s Books Illustration Biennial, The Painting Biennial, The Poster Biennial, The Poster Biennial of the Islamic World m fl.

Alltjämt pågår skulpturbiennalen som öppnade i november i fjor. 163 kvinnliga och 208 manliga skulptörer visar arbeten på Teherans museum för modern konst. Museet har en beundransvärd samling av västerländsk 1900-talskonst där även Chagall ingår. Skulpturbiennalen är emellertid inte i närheten av en samtidsstandard. Man kan undra vad Fil. Dr. Hosseinali Nozari talade om när han deltog i biennalens konferens på temat: ”Conceptual and Theoretical Process of Sculpture from Age of Enlight[en]ment, with a Glance at Philosophical Paradigms and Approaches”.

Någonstans måste man börja och nu kan vi hjälpa till med att grundlägga den första riktiga biennalen som nu planeras. På temat ”Urban Jealousy” har konstnärerna Serhat Köksal från Turkiet och Amirali Ghasemi från Teheran planlagt en biennal den 30 maj. Det går bra att ansöka om deltagande före den 21 april.

Det tar tid att uppnå full biennalstandard i betänkliga stater. Bäst har det naturligtvis gått i Turkiet. Där började man 1987 och redan efter 20 år blev det möjligt att med försiktighet ta upp den kurdiska frågan. Sharjahbiennalen (Förenade Arabemiratet), som blev riktig biennal 2003, kan, trots ständiga censuringrepp och restriktioner, kalla sig något så när riktig biennal. Beijing fick sin biennal 2003 men det blev traditionellt måleri och skulptur vilket också blev fallet 2005. Ett sargat internationellt rykte sålunda. Det blev ingen 2007; istället kör man parallellt med olympiaden i år. Kalkonrisken ökar dramatiskt när man ser temat: ”Colors and Olympism”, ”Colors are just like the beautiful rainbow connecting our dream and reality, as well as art and the Olympics” och

”The variety of colors implies the diversity of human’s culture. Meanwhile, they could melt into colorful modern scenes. Thanks to the glamour of ‘colors’, the’Olympism’ can be more vivid, fantastic and beautiful. The 3rd Beijing International Art Biennale will enrich the humanistic spirit promoted by the Beijing Olympics with plastic arts (such as painting and sculpture). At the same time, Olympic will inspire artists with her concept of harmony and progress.”

800 målningar och skulpturer är det man bjuder på. Och så har man hejat på deltagarna:

“Artists who participate in the exhibition are required to find inspiration from the Olympic Spirit of peace, harmony and co-operation. Balancing the strength of the body, will and mind, the works will express the philosophy of life with the sports slogan, Higher, Faster and Stronger.”

Mellan 1912 och 1948 ingick konsten i olympiaderna, minns jag rätt knep Sverige en bronspeng i skulptur 1948 i London.

I varje fall kan man läsa av var länderna befinner genom att se på deras biennalkultur. Kina utstrålar biennaliskt en diktatur vilket nästan alla utom Jan Myrdal håller med om.

Men även de seriösa biennalerna har mycket att fundera på. Nu skall (det apokryfiska) Biennalförbundet samlas till en konferens i Faenza i Italien och jag anar att den kommer att förete åtskilliga likheter med Arabförbundets.

Mohsen Fooladpour Utan titel, keramik, skulpturbiennalen i Teheran

Teheran MoCa med skulpturer av Henry Moore

”Certain medieval orders of knights gradually lost their practical purpose but continued as sociable gatherings.” Så inleds sociologen Georg Simmels essay ‘The Berlin Trade Exhibition’ (1896). Essän inleder också katalogen till den nyligen öppnade Berlinbiennalen. Tanken är enkel, biennalerna och andra större konstevenemang blir allt fredligare och allt mer med festivalstämning. Okontroversiell kritik ingår naturligtvis.

Medan konstvärlden funderar på denna besvärliga fråga kan jag inte motstå att kommentera firandet av arabvärldens dag (8 april). Som redan framsprungit i kommentarerna firas den numera också av riksdagen. På temat ” Dialog, demokrati och mänskliga rättigheter”.

Medierna tycks inte ha visat händelsen någon större uppmärksamhet. Per Gudmundson verkar vara den ende som gett den en tidningsspalt. Faktiskt är det en bra sak och som klippt och skuren för ett konstprojekt. Men det går ju inte eftersom det är för känsligt (se ovan).

I detta firande kommer Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi med en rad fina förslag om begränsningar i tryckfriheten, restriktioner om mänskliga rättigheter och demokrati och en större öppenhet inför Förintelsebegreppet. Visserligen kunde Alf Svensson ha kontrat med ett bibelcitat: ”Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”. Men det gjorde han inte och antagligen gjorde han rätt i detta. Jag tror att det kan vara rätt taktik. Som när en stor fisk hugger skall man släppa till lite mera lina. Politisk dialog är en art för sig. Uppriktighet och ärlighet bör inte förekomma ty sådant skulle bara ställa till det.

Rättframheten skulle innebära att Arabförbundets 22 hel- och halvgangsterstater skulle få veta 1) att de inte kommer att få något gehör för sina synpunkter och 2) att vi ser ner på dem (och därför är beredda att behandla dem som svaga och oupplysta). Att uttala dessa ord skulle vara strategiskt mycket olämpligt. Bättre att låta dem få lufta sina känslor och bemöta utfallen med förståelse och understrykandet av betydelsen av en dialog om respekt och värdighet.

Min kära debattkamrat från Uppsalatillställning i fjor ”Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, faller tyvärr också in i ’dialogen’. Hon säger att muslimer utsätts för ’ett slags förintelse’, och att muslimerna oroar sig för att stämningar i Sverige ska leda till ’förintelse’ även här.” (Gudmundson)

Benaouda borde få gehör för sin förintelsevision. Här kan konsten räcka en hjälpande hand. En ny förintelse som får officiell prägel kan ge arbete åt konstnärerna. Ty det krävs ett minnesmonument. Händelsevis är jag igång med ett sådant monument vilket skulle passa som hand i handske för detta ändamål.

Momument över Ett slags förintelse av muslimer i Sverige

Shirin Neshat (103) är en väletablerad stjärna på samtidshimmeln. Som åtskilliga andra konstnärer kommer hon från ett ur konstsynpunkt intressant land (Iran) men har utbildat sig i USA där hon också bor. Det är mer eller mindre förutsättningen för att lyckas i konstvärlden. Neshat har en perfekt passform för den postkoloniala trenden som på allvar gick igång i början av 2000-talet. Passformen förminskas inte heller av hennes poetiska handlag som faller väl in i dragningen mot en mera uttalad estetisering av det politiska.

Dan Jönsson i DN har blivit betagen av hennes videoinstallation på ARos i Århus Women without Men. Videodelen består av fem filmer (2004-2008) och titeln är hämtad från Sharnush Parsipurs bok Women without Men: A Novel about Modern Iran (ja, Hemingway har skrivit Men without Women). Handlingen utspelar sig när Shahen insattes på tronen men framför allt kretsar boken kring förtrycket av kvinnan i Iran. Boken är bannlyst i Iran och Parsipur finns numera i USA.

Varken boken eller filmerna är några raka berättelser utan befinner sig i, med Neshats egan ord, ”magisk realism”. Det socialkritiska anslaget fylls ordentligt ut med långsamma estetiserande avsnitt. Dan Jönsson blir inte riktigt klok på funktionen av dessa avsnitt. Under alla omständigheter är det Neshats lätt igenkännliga varumärke.

Frågan om vad konsten skall och kan göra för det sociala är ofrånkomlig i detta drama. Slår Neshat ett slag för kvinnans situation i Iran eller är det bara ett ämnesval?

Det drar ihop sig i konsten om den här saken. Konstvärlden har alltmer insett att den socialkritiska tiden har varit en intern affär. Därav det nu utbredda poetiserandet i biennalernas teman. Den kommande Sydneybiennalen (öppnar i juni, kommer dock alltid lite för sent med sina idéer) skall behandla konsten som revolution innanför och utanför konstvärlden (ja, detta vackra anslag sker innanför murarna). Svårt läge, alltför poetiskt blir alltför harmlöst och drar man på med det politiska är det ett slag i luften.

Okwui Enwezor, socialkritikens mäktigaste förespråkare, har uppfattningen att den fördjupade reflektionen åstadkommer en genomarbetad form och är konstens bidrag. Form är det som fastnar i minnet. Åtminstone var han inne på den linjen i fjor. Hans favoritkonstnär är Luc Tuymans (138) som är mycket målare men som också engagerar sig i ett socialkritiskt innehåll.

Det är komplicerat. Konstens verkan är som sagt i det närmaste obefintlig men man kan hoppas på att den genom sin form och det faktum att en del av konsten överlever in i konst- och kulturhistorien gör det möjligt att tala om långtidsverkan.

Medan konstvärlden funderar på detta kan det vara intressant att läsa vad Neshat säger om att komma till Danmark, landet med teckningarna (Jyllandsposten sponsrar ARos). I Kopenhagen säger hon:

“I am a secular Moslem. I don’t believe in any sort of fanaticism or violence. But I understand why some Moslems get upset when they see drawings of Mohammed made in the name of freedom of speech. The West doesn’t understand how violating it is to Moslems to have a drawing of Mohammed shoved in their face with the explanation ‘It is our right, because we have freedom of speech.’”

Vi har hört det många gånger. Kanske det inte är så svårt att förstå. Jag har själv inga som helst svårigheter att förstå. Strängt religiösa, och särskilt när religionen är en del av stat och identitet, ogillar att de yttersta sanningarna behandlas blasfemiskt. Frågan är bara vilken form av respekt som skall visas. Att vara EU-respektfull är att dölja sin överlägsenhet.

En del av Luc Tuymans kritik av Belgiens kolonialpolitik

Igår öppnade Berlinbiennalen 5. I en tid när konstvärlden intar en något reserverad inställning till denna återkommande och återkommande utställningsform blir varje ny biennal desto intressantare. Alldeles särskilt om det handlar om någon av de ambitiösa. Är det möjligt att fortsätta biennalverksamheten? Går det framåt? Är kritikerna nådiga?

Huvudpersoner är naturligtvis curatorerna Adam Szymczyk och hans självvalda medhjälpare Elena Filipovic. Szymczyk kommer från Kunsthalle Basel men ursprungligen från Polen och Polen med Östeuropa är också väl tillgodosett bland det 50-tal konstnärer som medverkar.

Vi kan lägga märke till att den rådande biennaltrenden föreskriver ett löst tema med litterära kvaliteter något som man följer upp i Berlin: ”När saker inte kastar någon skugga”. Det är dock inte fråga om den gamla sortens biennaltema som ingen brydde sig om. Numera är mycket underförstått, curatorer och konstnärer är alla invigda i den internationella konstens koder och vet hur riktningen skall tas ut utan att det blir irriterande övertydligt. Andra saker som också gäller är att det inte får vara för teoretiskt, ej heller alltför politiskt. Som jag redan påpekat är det en klar tendens i år att föra fram mindre kända konstnärer. Redan Documenta i fjor genomförde detta grepp men då blev det en alltför kulturhistoriskt estetiserad bildningsmiljö genom Roger Buergel. Berlinbiennalen friskar på och lämnar upplagan från 2006 bakom sig i detta avseende. Nog så intressant, kan en biennal klara sig kvalitativt utan en gedigen representation av välkända och mycket välkända samtidskonstnärer?

I den förstå vågen av recensioner och kommentarer från Tyskland kan man säga att det verkar så; överproduktionen av samtidskonstnärer firar i viss mån en triumf i Berlin. Med andra ord besannas den tes som framkastades i min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Att göra ett konstprojekt är inte särskilt svårt. Det förutsätter att man fattat galoppen vilket inte är någon våldsam ansträngning. Konstnärer som har genomgått en alltmer standardiserad utbildning och som har fått rikliga tillfällen att stifta bekantskap med vad som ställs ut och görs kommer fort in i produktionsförloppet. Vilken som helst biennal kan ersättas med en helt ny uppsättning av konstnärer av mindre valör utan att resultatet på ett avgörande sätt skulle försämras.

Fördelarna med mindre kända konstnärer är att en biennal förnyas och att kritikerna alltid har respekt för de oprövade krafterna inte minst när de kommer från mindre framträdande konstländer.

Biennalens karaktär fångas i en rubrik i Deutsche Welle: ”Biennalen uppgraderas från sexig till sofistikerad.” Läs karaktär och mindre av kvalitet för frågan kvarstår om biennalen i sina enskildheter kan föra fram tillräckligt mycket för att motsvara det man trots allt förväntar sig.

Konstkritikern Gerrit Gohlke (Artnet) citerar ett par anonyma röster: en New York-journalist som menar att utställningen är så subtil att man behöver mer tid för den medan en svensk rektor för en konsthögskola ser den som ett fall in i den yttersta banaliteten. Gohlke själv är mera balanserad och talar om ett både och; om det typiska för Berlinbiennaler och biennaler: Kritiken av modernismen, spänningen mellan curatorstruktur och det individuella, om det ständiga grävandet i Berlins historia, om det platsspecifika. Och inte minst ett rådande tillstånd, den modernistiska utopin som den till underhållning förvandlade konstbranschen återspeglar.

Konsten måste förnya sig på ett eller annat sätt. Det kuriösa och därvid fascinerande är ett sätt. Visa fram det egendomliga och säregna konstnärer från periferin. Norge har lämnat ett par goda bidrag. Biennalen har fyra arenor, Neue Nationalgalerie, Institutet för samtidskonst KW, Schinkelpaviljongen för växlande utställningar och Skulpturparken Berlin Mitte. Ja, den sista landremsan är inte rolig men konstnärerna gör vad de förmår. Just här kan man se den norske Lars Laumanns film (se utdrag) om den svenska kvinnan som gifte sig (av kärlek) med Berlinmuren och förkrossades när den revs. I KW finner man en lite äldre norrman Hariton Pushwagner som är välkänd i Norge. Pushwagner berättar hur det går till att komma med på en biennal. I hans fall handlar det om ”utestället” Robinet i Oslo där curatorerna skulle ha sett ett självporträtt av konstnären. Dock menar Pushwagner att hade han inte slängt Hank von Helvete (känd punkrockare) över en bilkylare utanför lokalen hade curatorn aldrig lagt märke till honom. Så kan det som bekant gå och tämligen ofta i dessa sammanhang.

När de stora namnen inte är med får de halvstora framträda som utställningens markörer. Piotr Uklanskis (Polen) knutna näve och Daniel Knorrs (Rumänien) flaggor från studentnationerna undgår ingen besökare.

Denna afton befinner jag mig i säkerhet i Nora. Under de följande dagarna skall jag tala om samtidskonst i den stad med vilken jag har fått en säregen förbindelse.

Nåväl, jag beklagar om några kommentarer har fastnat i spamfiltret och försvunnit. Vanligtvis går jag fortlöpande och noggrant genom allt som fastnar men under dessa resande dagar har det samlat sig till ett större problem. En oförklarlig accelaration av inkommande spam har skett. Under senaste dygnet har det fastnat sådär 2 000 spam i filtret vilket gör det besvärligt att hitta allt. Men jag gör så gott jag kan.

Ja, idag har jag en liten sak som kan ha ett visst intresse. Sedan en tid för jag en debatt med en 24-årig muslim från Syrien. Han studerar vid ett universitet och skriver god engelska. Man kan säga att vi står rätt långt ifrån varandra men annat är ju inte att förvänta sig. Jag har fört fram en del rätt vanliga synpunkter bland annat om problemen med sharialagar. Min syriske vän svarar då så här:

”Jag vet vad du skulle säga och tänka om att en del islamska lagar är primitiva eller omänskliga; som avrättning, men det är absolut fel, du kan jämföra brottsnivån i olika länder och se hur låg den är i länder som tillämpar islamska lagar som i Saudiarabien och Pakistan. Och jag är säker på att om någon har dödat din fru och din son skulle du vilja döda honom och inte tala om hans rätt att leva, och om du inte ville döda honom skulle åtminstone andra människor göra det om det var möjligt.”

Ett omöjligt svar, men säkert är de representativt för många muslimer i Mellanöstern. Trots att det framgått att dödsstraff inte leder till mindre antal grova brott.

Jag förde också kvinnornas situation och homosexualitet på tal. Då fick jag det här svaret:

”En sak som man skall veta är att feminism och homosexualitet faktiskt är psykologiska sjukdomar som skall behandlas och det verkar uppenbart att du inte känner till de medicinska och psykologiska problem som finns i sådana handlingar och relationer. Dessa människor skall behandlas av psykologer med mediciner och psykoterapi och naturligtvis finns några fall där det handlar om organiska problem som skall behandlas medicinskt och kirurgiskt.”

Är det överhuvudtaget möjligt att försvara en sådan ståndpunkt ur ett västerländskt upplyst perspektiv? Ytterst sätt handlar det om hur företeelser skall definieras. Först 1996 blev homosexualitet inte längre en sjukdom (enligt världshälsoorganisationen). Antagligen har även feminismen betraktats som en åkomma. Men vi känner ingen väg tillbaka.