Vilks.net

Herrarna Rådberg och Helje har förtjänstfullt kommenterat gårdagens text om Winckelmann och estetiken. Jag är fullständigt enig med dem om problemen med den institutionella konstteorin. Den säger inte vad konsten handlar om eller vad den skall handla om. Sedan är det en annan sak att det knappast finns någon sådan teori. Dickies teori läcker som ett såll och Danto slår ifrån sig varje gång man nämner honom i samband med teorin.

Den spekulativa estetikens företrädare, likväl som essentialister, är hur som helst inte så ovanliga. Den 10 maj kommer professor Richard Shusterman till Moderna Museet. Det skulle glädja mig om någon av ovannämnda debattörer har tillfälle att övervara arrangemanget och bekräfta min väl underbyggda uppfattning att vi kommer att få mer spekulation än estetik den eftermiddagen. Shusterman skall tala om konst och religion. Han menar (Art as Religion: Transfigurations of Danto’s Dao, 2006):

”In replacing religion as the locus of spirituality, art has absorbed the diffuse mass of displaced religious feelings, attitudes, imagery, and rhetoric that secular society has banished from its critical consciousness but that still maintains a strong grip on our unconscious and affective life that largely governs our habits of feeling, taste, and even thought. This inheritance of religion’s meaning and fervor is a key part of art’s enduring power, even today, despite recent decades where its avant-garde aggressively repudiated piety and beauty by concentrating defiantly on the difficult, the irreverent, and the disgusting.”

Vi kan nog räkna med att Shusterman kommer att berätta historien om hur han läser Dantos konstteorier som en berättelse om det sakrala (The Transfiguration of the Commonplace). Antagligen får åhöraren lyssna till hans något överraskande liknelse mellan Moses Burning Bush och Warhols Brillo Boxes. Det är också sannolikt att han kommer att visa en bild av några rostiga oljefat:

Dessa oljefat skänkte Shuster en stor upplevelse när han studerade Zen i Japan. Han undrar om de är konst. Han svarar själv på denna fråga genom att säga att enligt den institutionella konstteorin är de det inte, men bland de talrika estetiska program han har utvecklat finns den pragmatiska estetiken som inte håller så strikt på formerna:

“Were those transfigured drum cans art? Though clearly not part of the institutional artworld, they were just as obviously part of an installation work of deliberate design aimed at providing experiences that could be described as meaningful, thought-provoking, and aesthetically provocative. And the deliberative design of this installation suggests that it was obviously “about something” (a condition Danto deems necessary for being art).

I think a pragmatist aesthetic could permit this possibility”

Mest känd är nog Shusterman för sin somaestetik vilket betyder en kroppsbetingad estetik, den sinnliga upplevelsens grundläggande betydelse, något som han har hämtat från John Dewey och vidareutvecklat. Somaestetiken finns i tre kategorier: analytisk, pragmatisk och praktisk.

Shusterman har i varje fall en sak gemensam med Danto. Båda ser konst lite här och var utan att behöva anstränga sig. För övrigt är det alltför många som gör det: Vips, så är konsten där, igenkännbar genom…ja, den är ett estetiskt uttryck.

Konsten har inga goda förutsättningar för att bli någon religion. Möjligen för Shusterman och några till i konstvärlden. Vetenskapen är ett långt bättre alternativ, fotbollen inte att förglömma.

Det är också troligt att Shusterman kommer att underhålla sin publik genom att tala om Rafaels målning Transfigurationen (1519-20) med vilken han kommer att ställa frågan om det religiösa innehållet kan samsas med den estetiska konstreligionen som kan avläsas samtidigt.

Rafael: Transfigurationen

Enklast kan man säga att varken oljefaten eller Transfigurationen ursprungligen är konst i vår mening. Transfigurationen har onekligen blivit utnämnd till konst och Shusterman anstränger sig omedvetet för att åstadkomma samma omvandling med sina oljefat. I det senare fallet kan man räkna med att konstvärlden inte kommer att bekräfta hans förslag.

Är estetiken en död sill? Antagligen är det så om man avser den särskilda konstestetiken som tidigare utgjorde konstens egenart. De tendenser till ett förnyat intresse i samtidskonsten för estetik är något annat än den som på allvar tar sin början med Kant. Även före Kant fanns det ett ingående intresse för estetik. En av pionjärerna från den tiden är Johann Joachim Winckelmann. Hans skrift från 1755, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (Daidalos), översattes i fjor av Sven-Olov Wallenstein.

Wallenstein är som bekant trött på den institutionella konstteorin och vill hellre ägna sig åt den spekulativa estetiken, alltså att ur det klassiska arvets estetiska filosofi finna för samtidskonsten användbara konstteorier. Jag tror inte att det finns mycket att hämta, ur den synpunkten är estetiken en död sill. Däremot kan den leverera ett avgörande material kring konstens uppkomst. Wallenstein skriver t ex att det förmodligen var först 1801 som ”den generella subsumtionen av alla konstarterna” sammanfattades och då av Friedrich Schlegel. Inte ens detta datum kan sägas vara konstens födelse, för att vi skall kunna tala om en sådan krävs att idén är förankrad och spridd, att det finns en institutionell praxis. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan en sådan etablerades.

Winckelmann skriver alltså inte om ”konst” i denna bemärkelse. Hans texter rör sig främst om måleri och skulptur. Men framför allt handlar det om den grekiska antiken som han såg som ett ouppnåeligt ideal. Han avvisar inte senare perioders konstnärer, men måttstocken är grekerna som på praktiskt taget alla punkter är kulturellt överlägsna. Som exempel på uttalat barbari nämner han norden och inte minst Sverige. I det landet skär man ut delar av mästerverk vilka man hemfört som krigsbyten, eller använder målningar för att täppa till fönsteröppningar. Och de nordiska språken har för många konsonanter för att kunna tävla med den vokalrika grekiskan.

Emellertid skall man inte göra sig alltför lustig över Winckelmann. Hans ingående och livliga beskrivningar av antika och senare konstverk är ett led i det som ledde fram till den moderna konsten och estetiken. Hans skriver om den förfinade smaken och dess objekt, ett område som han vill tilldela en högre status än att enbart vara ett nöje för Europas bornerade överklass.

Men det är inte fråga om den särskilda och överskridande estetik som senare skulle bilda förutsättningen för konst i vår mening. För Winckelmann befinner sig bildkonsten i ett underläge eftersom den inte kan röra sig med begrepp. Detta bör avhjälpas med allegorin, men den skall inte vara alltför tydlig utan besitta det djup och de hemligheter som han tycker sig finna i den grekiska antiken.

Det estetiska är alltså för Winckelmann den fördjupade smaken som har sin ouppnåeliga förebild. Efter Winckelmann skulle estetiken bli särskild, konstestetiken blev sig själv nog och tilldelades uppgiften om att förmedla de mest inträngande ontologiska sanningar, vägen mot det absoluta. Med modernismen fick estetiken ett socialt och politiskt program, överskridandet som en del av samhällets omvandling. Clement Greenberg bidrog med hypotesen om perfekta målningen, konstens slutstation. Sedan gick det åt skogen med estetiken och när den idag återkommer i postproduktionen är den reducerad till att visa sig som formgivning eller kommentar till konsthistorien.

Emellertid är det en stor uppgift, som ännu knappt är påbörjad, att rekonstruera hela den västerländska idén om att det skulle finnas en särskild konst som vilar i det estetiskas sköte. Där har Winckelmann sin plats, entusiasten som i den nämnda skrifter levererat sitt mest berömda uttalande:

”Det allmänna kännetecken som utmärker de grekiska mästerverken är till sist en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck.”

Wallenstein har skrivit en initierad efterskrift. Stilmässigt torde hans grävande i den tyska metafysiken ha satt sina spår. Den tyska filosofin har smak för långa meningar med många bisatser. Jag kan inte låta bli att citera detta lilla mästerstycke, knappast oklart, men långt:

”Att hans rekonstruktion av antiken, som med stor polemisk kraft skiljer sig från den antikvariska lärdomens faktaansamlingar, ständigt oscillerar mellan normens universalitet och den historiska föränderlighetens irreducibla kraft ska emellertid inte bara uppfattas som ett spänningsförhållande mellan tradition (norm) och modernitet (relativitet), utan också som ett föregripande av en grundstruktur i hela den estetisk-filosofiska moderniteten: förlusten av idealet och modellen öppnar en ny dynamik och rörlighet, samtidigt som denna alltid hemsöks av misstanken att det estetiskas emancipation också innebär en förlust, en hotande nihilism mot vilken de nya estetiska utopierna endast kan vara ett högst tvetydigt botemedel.”

Resultatet av den ”postproduktion” som Winckelmann anbefallde har inte imponerat alltför mycket på eftervärlden. Hans särskilda favorit var eklektikern Raphael Mengs, här hans omöjliga, men intressanta, Parnassen (ca 1751), den store Apollon omgiven av de musicerande och glatt dansande muserna samt deras moder. Winckelmann ger Mengs följande betyg:

”Inbegreppet av all beskriven skönhet i antikens figurer uppväcks i de odödliga verken av herr Anton Raphael Mengs, förste hovmålare för kungarna av Spanien och Polen, den störste målaren av sin tid och kanske också för de följande. Han har likt en Fenix som väckts ur den första Raphaels aska för att för att lära världen skönhetens konst och för att i detta uppnå de högsta mänskliga krafterna.” (Geschichte der Kunst des Alterthums, 1764)

Monumentet på Möllehässle Camping, Arx4, är nu avslutat. Men det kommer att bli mer skulptur innan hela projektet är klart. Här är i varje fall några bilder.

Översikt Arx4

Detaljer: Vanitas

Detaljer: Ängeln med den skadade vingen vandrar med Bockstensmannen, till höger artefaktfragment från Jungfruöarna.

Först idag fick jag veta att jag tilldelats ett pris i Denver. Ni kan lyssna på Rich Ormans podcast här.

Den som är intresserad av kritisk granskning av politisk islam kan få veta mer om en kommande konferens här. Allt är dock på tyska.

Jag fick också ett litet brev från ”fnafen” idag:

”How much you Know about prophet Mohammad?

you should be careful about this person .. because there is a hard punishment wait you from God!”

Fördelen med ett sådant hot och ett sådant straff är att verkställigheten låter vänta på sig. Med största sannolikhet mycket längre än längst.

Rubriceringen av dagens text är något överdriven men inte fullständigt. Det rör sig om den kommande utställningen på Malmö konsthall (från 15 maj) Hamsterwheel. Om denna säger man i konsthallen: ”The Hamsterwheel ställer frågan om konstens syfte och mening på prov. I motsats till grupputställningar samlar vanligen musikkonserter verk av skilda upphovsmän och ursprung utan att hävda någon speciell mening. Bildkonsten däremot utsätts i allt högre grad för tolkningsterrorism.”

Ja, anmärkningen har förekommit länge. De rysliga curatorerna och kritikerna belamrar konsten med argument, tolkningar och entydiga socialkritiska ändamål för en bättre värld. Under det senaste året har vi också kunnat skymta tendensen att de mindre kända konstnärerna får ta plats på framträdande biennaler (Documenta 12, Whitneybiennalen, Berlinbiennalen, den kommande Santa Fe biennalen). Mindre profilerade konstnärer kan styras i högre grad och behöver extra förklaringar eftersom de är inte är allmänt bekanta.

Hamsterwheel skapades för fjolårets Venedigbiennal av bland andra högoddsarna Franz West (52) och Jean-Marc Bustamente (280). Så långt är det i takt med tiden: ett praktfullt facebook-koncept. Men man vill bort från det programmatiska standardflödet av förklarande diskurs. Som en av deltagarna, Rudolf Polsanszky, uttrycker det:

“Rational understanding regressively trivializes creative autonomy. The anarchist destructive strategy of creative procedures implies a transformative shift on the semantic level, their references and interpretive hierarchies resting with something that is yet to be invented. The creative act, therefore, is antisocial and self-inventive.”

Eftersom West och en del andra är lite äldre konstnärer har de erfarenhet av en konst före socialkritiken. På så sätt kan man se evenemanget som ett återtåg. Men det finns många yngre konstnärer som gärna kastar sig in i en postproduktion i denna avdelning; det fria skapandet utan klart mål och där åskådarens associationer inte blir pinsamma missförstånd.

Vi har i varje fall ytterligare ett bidrag som vetter mot mera fantasi och fri kreativitet. Emellertid går det ändå inte utan teori. I skriften Hamsterwheel plockas det fram en hel del. Inte bara Deleuze, situationister och Fluxus, även renässansförfattaren Vasari får spela en viktig roll. Det handlar om konstnären som speciell individ, en sådan som ger upphov till många anekdoter.

Någon opposition mot det rådande klimatet är det ändå inte fråga om, snarare ett för konstvärlden värdefullt komplement enligt den kringdrivande tesen ”allting är möjligt”.

Jag rekommenderar en intervju med Franz West från sommarens Venedig. I den får man inte ut så mycket av vad konstnären eventuellt har att säga. Men sevärd är han.

Utställningsidén sätter alltså de stora konstnärspersonligheterna i centrum. Jeff Koons spelar en avsevärd roll i den teoretiska uppbackningen. Även Koons är en anslående gestalt. Just nu ställer han ut på taket i Metropolitan Museum. Här finns en video som visar både hans skulpturer och konstnären själv. Lägg märke till hur han besvarar frågan om hur han ser på dagens dominerande konstmarknad.

Träkonstruktion av gelitin (547), skulptur av Bustamente

Om ett processuellt konstprojekt kan blomma ut i autentiskt expressiv poesi är det post 374 ”Inte ens en banan är oskyldig”. Den vackra titeln hänför sig till den 26 augusti i fjor. Idag anlände en uppfriskande kommentar (nr 484 i ordningen) skriven kort och burdust av signaturen ”omar”

“Fuck u son of bitch
You are dead mather fucker”

Ihärdighet är en dygd av dygder. Alltmedan Stefan Peterson rapporterar från Alingsås där Hollenders utställning fick stängas p g a alltför hög ljudvolym. Den svenska konstkritiken har inte precis kastat sig över verket. Den svenska konstkritiken har överhuvudtaget inte haft något kontroversiellt att diskutera på en längre tid. Samma sak gäller för den internationella konstkritikens företrädare. Skall det bli något krävs det en hel del. Just nu planerar Gregor Schneider (227) enligt The Art Newspaper att låta någon dö som konst i en performance i Tyskland. Jag tror inte att det räcker för att få liv i konstdebatten.

Litteraturen har ingen motsvarighet till DIS (den internationella samtidskonsten). Medan man inte kan säga annat än att i DIS rör man sig i en värld där nästan allt kan bli intressant konst, är litteraturkonsten fjättrad vid sina traditioner: Ännu en roman med ett angeläget budskap eller en tunn volym med nya dikter. Dock måste något ske och den 25 april var det dags att diskutera ytterligare ett exempel på en uppmärksammad litterär trend: Skvallerboken, mellan subjektiv dokumentär och fiktiv roman. Lars Noréns En dramatikers dagbok. Redan i fjor blev det fart på litteraturkritikerna och debatten genom de utelämnande skrifterna Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge och Myggor och tigrar av Maja Lundgren.

Norén hade tänkt sig att kamma hem 5 miljoner på sin skrift men lär enligt uppgift ha fått nöja sig med 400 000.

Så ser alltså litteraturkonstens frontlinje ut i Sverige. Är det moraliskt försvarbart att hänga ut namngivna personer i litterär form? Ett härligt ämne för litterär debatt.

Nils Schwartz i Expressen och Leif Zern i DN skriver bestämt ner Norén men dessa redaktioner är också författarens omhuldade hatobjekt. I SvD utbrister Carl-Johan Malmberg i långa rader av lärda referenser och höjer dramatikern till skyarna. I detta får han sällskap av Eva Ström på SDS.

Just nu kan vi alltså konstatera att förändringar i formen är uteslutet, att angelägna ämnen är vardagsmat och att det enda som kan framkalla en frisson noveau är det hederliga privata skvallret.

Det har blivit populärt och är så välment och kärt – ja, det handlar om facebook-konceptet som tycks vinna spridning i samtidskonsten. I fjolårets Lyonbiennal lät curatorerna Stéphanie Moisdon och Hans Ulrich Obrist 50 inviterade ”spelare” bjuda in 50 konstnärer. Årets Whitneybiennal blev en regional nätverksaffär. För det är inte lätt att hitta på ständiga variationer i de varandra stadigt avlösande samtidsutställningarna.

Ett ytterligare steg på vägen visar Sara Arrhenius på Bonniers konsthall. Man skall från den 30 april visa ung svensk samtidskonst. För att tillhöra den kategorin har konstnären nyss gått ut sin konsthögskola och är något över 30 år. Praktiskt taget alla involverar sig i ”undersökningar” och ”frågeställningar” med socialt perspektiv. Samtidskonsten är som bekant väl samlad i en övertygande konsensus.

Hur gör man då ett urval? Arrhenius har kommit på idén att Tipsa en vän, namnet på utställningen: ”Tipsandet och länkandet öppnar upp för ett tillfälligt, icke-hierarkiskt nätverk där medaktörer sätter agendan. Metoden skapar möjligheter för oväntade möten mellan individer, praktiker, traditioner och erfarenheter.”

Konstvärlden älskar beskriva sig som icke-hierarkisk men är ändå alltid motsatsen. Vi får veta att tipsarna redan är knutna till konsthallen och därför tecknar sig evenemanget som ett riktigt genomfört facebook-äventyr. Som man kan förvänta sig tycks vännerna ha ungefär samma syn på konsten, det är få namn som drar i någon annan riktning än den man kan förvänta sig.

Emellertid finns det ingen anledning att se något fel i den här idén. Situationen i samtidskonsten är som den är. Inte ens i blygsamt format kan man skönja någon nyorientering. Den yngre generationen växer naturligt in i rollen som internationella samtidskonstnärer. Alternativt kan man bli neo-modernist eller neo-klassiker (numera med betoning på sista ledet) men det räknas inte på riktigt. Dessutom finns det gott om kvalificerade krafter. Uppsättningen av unga konstnärer på Bonniers konsthall skulle kunna bytas ut mot en annan utan att resultatet skulle bli nämnvärt annorlunda.

För några dagar sedan tog jag fram Thierry de Duves essaysamling Kant After Duchamp från 1996. Jag hade lyssnat på en föreläsning som han höll i fjor på Frieze Art Fair (bör vara givande för den allvarligt konstintresserade: här). De Duve skriver att det tidigare, under den estetiska eran, var en fråga om något var en bra målning eller ej. I den nya ordningen blir frågan istället om något är konst eller inte. Tiden har löpt iväg sedan 1996 och idag har vi den intressanta frågan om något är bra konst eller inte. Hur bedömer man kvalitet med en konst som bygger på ”undersökningar”, ”angelägna frågeställningar” eller interaktivitet?

Efter 1990-talets mitt hade vi den relationella estetiken vilken fungerade som en konstriktning. Innan den var förbrukad innebar den en kvalitet. Relationell konst var bra konst, givetvis inte allt, men tillräckligt mycket. Vid samma tid inträdde en alltmer dominerande biennalkonst där curatorns statement togs på allvar som ett grundtema för medverkande konstnärer. Krig, konflikter, klass, kön och makt, allt detta blev kvalitetsnormer för konstbedömning. Återigen skall man inte se det alltför strikt, konstnärerna måste också demonstrera sin kreativitet och komma med en överraskande behandling av problemen men det är tydligt att konsten för ett decennium sedan bedömdes på det sättet.

I början av 2000-talet bidrog Enwezors Documenta till ett större genombrott för social filosofi, den genomförda och allvarligt menade postkolonialismen samt dokumentären. Det ligger också i linje med cross-over där kvaliteten ligger i att materialet hämtas från en annan disciplin och flyttas in i konsten. Den relationella sektorn kunde framgångsrikt föra fram en ytterligare omhuldad kvalitetsnorm: postproduction. Alltså att bearbeta och kommentera tidigare utförda verk och projekt. 2005 fick vi en förstärkning av intresset för kriget mot terrorism. Allt detta har ersatt det tidigare estetiska fältet. Förmodligen är det något som blir bestående: Från den estetiska grundaspekten till den sociala. Men det behövs alltså lite mer för en genuin kvalitetsprestation, konstnären får finna en lite ovanlig vinkling av problematiken. Men framför allt gäller det att befinna sig i de rätta nätverken för att överhuvudtaget få möjligheten att träda fram.

2008 har vi fortfarande kvar konstens sociala grundposition men den saknar profil. Biennalerna har börjat få litterära titlar och kan man inte komma på något annat kan man alltså be ens vänner tipsa om spännande konstnärer. Som inte är alltför spännande eftersom det som finns redan är känt eller befinner sig inom konsensusramen.

Piotr Uklanskis Fist of Solidarity äger en monumental slagkraft framför Neue Nationalgalerie på Berlinbiennalen. Det framtonar något annorledes på Gagosian Gallery i New York (pågår till den 17 maj). Vad kan ett sådant schabrak gå lös på?

Hundar i konsten som hamnar utanför konstvärlden kan ställa till en del. I dagens globala konstvärld kan sådant inträffa var som helst. Ty det är ju så att den konsensus i konsten som Merete Sanderhoff klagade över (se gårdagen) för med sig att konstvärldens aktiviteter blir läsbara i hela världen enligt samma norm. Detta gäller naturligtvis också för Centralamerika.

Vi har en konstnär Guillermo Vargas (32.485) med artistnamnet Habacuc som ger oss en lektion i regionens geografi: Han bor i Cartago utanför San José, Costa Rica, deltog 2006 i den centralamerikanska Bienal de Artes Visuales del Istmo Centroamericano i El Salvador. Konstnären är inbjuden till den kommande sjätte upplagan i Tegucigalpa, Honduras. Och 2007 hade han en installation i Codice Gallery i Managua, Nicaragua.

Sistnämnda utställning har i olika omgångar spridit sig över världen. Under de senaste veckorna har utställningen fått ännu mera uppmärksamhet. Det hänger samman med protester mot Habacucs invitation till den kommande biennalen.

Nå, det rör sig om en hund. Konstnären genomförde efter helt gångbara principer ett socialkritiskt projekt. En nicaraguansk narkoman, Natividad Canda, blev 2005 ihjälbiten av två vakthundar medan myndigheterna förblev passiva.

Habacuc menar att immigranter ”nicos” behandlas på ett omänskligt sätt och det blev utgångspunkten för installationen Exhibition #1. Han placerade en herrelös hund bunden i galleriet, satte upp texten ”Eres lo que leer” (du är vad du läser), nationalsången spelades upp baklänges m.m.

Allt detta är gott och väl och passar in i den mera hårdföra delen av den internationella socialkritiken. Men det utgick ett rykte om att konstnären hade låtit svälta hunden till döds. Och se då var det kokta fläsket stekt. Den fruktansvärde hundplågaren fick global uppmärksamhet dock inte från konstvärlden utan från allehanda politiskt korrekta djurvänner. Även svenska hundbloggare presterade snyfthistorier. En petition finns att underskriva för att protestera mot konstnärens deltagande i den kommande biennalen i Honduras. Hittills har den fått mer än 1 300 000 underskrifter.

Men en annan version är förmodligen den korrekta. Galleriägaren uppger att hunden utfodrades av konstnären och stod bunden endast under de timmar som galleriet var öppet. Troligen blev hunden sedan återbördad till sitt fria liv som ingens hund. Konstnären vägrar att informera om detaljer, tydligen väl medveten om att bibehållandet av spänningen ökar projektets värde.

Den omdisputerade hunden

Habacuc: Installation med röd matta av tomater vid invigningen av biennalen i El Salvador 2006. I bakgrunden president Antonio Saca

Presidenten med bispringare

För några dagar sedan lovade jag en av kommentatorerna att skriva något om den danska konsthistorikern Merete Sanderhoffs bok Sorte billeder – Kunst og kanon (2007)Boken har tillkommit i samband med den officiella kulturkanon (här bildkonsten) som skapades 2006 i Danmark. Vill man lyssna på Sanderhoff när hon diskuterar sina idéer kan man göra det här.

Sanderhoff menar att det är ett subjektivt urval och att det för övrigt gäller hela konsthistorien ända in i samtiden. Enligt henne blir vissa konstnärer och konstriktningar utvalda medan andra marginaliseras. T ex har avantgardismen och modernismen kommit att dominera hela 1900-talet med sin idé om radikal förnyelse. Författaren menar att man mycket väl skulle kunna ha gjort andra val. Så även idag.

Som alternativ drar hon fram några ”passionister”, konstnärer som arbetar med patos och autenticitet och som därför frångår samtidens krav på distans och ironi. I den gruppen finner man bland andra (danskar) Michael Kvium samt norrmannen Odd Nerdrum.

Visst är frågan intressant. Med postmodernismen kom deklarationen att allt var gjort och att allt var möjligt. Men resultatet som vi kan se idag är att det finns en stark konsensus om vad som gäller i den internationella samtidskonsten. För att vara en intressant konstnär skall man visas på biennaler och/eller på andra giltiga utställningsplatser. Och uppfylla vissa krav på innehåll och teori.

De båda ovannämnda herrarna är dock inte precis bortglömda. Odd Nerdrum (17055) hade en inte oäven storhetstid under postmodernismen som ett exempel på återanvändning av konsthistorien. En sådan återanvändning var emellertid tänkt att äga en klar distans vilket saknades hos den autentiske romantikern Nerdrum. Michael Kvium, f. 1955, (3850) är ett relativt stort namn men mera originell är nydanande. Definitivt är de dock inte några aktuella samtidskonstnärer.

Sanderhoff vill se en mångfaldig konsthistorieskrivning med plats för många konstnärliga uttryck. Om ett sådant synsätt skulle förverkligas skulle konsten bli fullständigt oöverblickbar. Det som allt skulle ha gemensamt var att det var konst. Och inte bara konst utan också kvalitetskonst. Frågan är naturligtvis vad som då menas med konst.

Att vi får denna underlighet hänger samman med att konstvärlden envetet håller fast vid ett traditionellt konstbegrepp där konst har funnits alltid. Tror man det kan man lätt konstatera att det funnits helt andra ideal under tidigare epoker. Nyskapande och provokation är sent inkomna normer. Konstvärlden lever dock inte som den lär och det för med sig att man i praktiken följer det moderna konstbegreppet och dess krav på ständig förnyelse och utmaning.

”Passionisternas” utmaning är att de inte har någon utmaning, ett förhållningssätt som konsten nogsamt tog sig genom under 1980-talet med tyska nyexpressionister, transavantgardistiska italienare samt amerikanska samplare. I samma veva avfördes den modernistiska tanken om att den autentiske konstnären kunde överföra sitt inre uttryck till en bild vilken sedan kunde avläsas av betraktaren. Det bjuder ordentligt teoretiskt motstånd att vända på den steken och då göra gällande att ”passionisterna” skulle lyckas med att pånyttföda detta hokus pokus nummer.

Men generellt sett kan man finna en mycket enklare lösning på problemet. Konstbegreppet är en sen uppfinning. Den har ingen motsvarighet i något naturgivet fenomen som spontant springer fram ur kulturer eller konstnärer. Istället får vi konstvärlden som är detsamma som konsten. Och konstvärlden skapar konsensus om vad som är bra samtidskonst och vad som inte är det. Så kan man som Sanderhoff agitera för att man skall ändra på detta. Om konstvärlden skulle hörsamma författaren och föra in ”passionisterna” i dagens biennaler förverkligas naturligtvis hennes idé.

Däremot är det knappast tänkbart att konstvärlden skulle intressera sig för att skapa en mångfald som innebär ett fullständigt kaos. Till varje tid finns det en teoretisk grund med gällande uppfattningar som ger en vägledning om vad konsten skall handla om. Det är självfallet så att om man skall få in Nerdrum och Kvium får man finna diskursiva motiveringar till varför de säger något väsentligt om neoliberalismen, Palestinakonflikten, patriarkatets förtryck eller miljöhotet. Det är inte omöjligt men föga troligt.

”Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt”, som konsthistorikern Wölfflin klokt formulerade det i Konsthistoriska grundbegrepp 1915.

Michael Kvium, Kulturkrets 1992

Dan Jönssons artikel i DN som jag tidigare kommenterat har en intressant passus när han skriver om Lars Laumanns film om kvinnan som är gift med Berlinmuren:

”Men vad är det Laumann vill egentligen? Menar han på allvar att Berlinmuren blir mer begriplig så här? Eller är han ute efter att säga något om konsten? Något om gapet mellan estetik och politik, om det fetischistiska, ’objektsexuella’ draget i allt bildskapande?
Jag vet inte, och osäkerheten är på sitt sätt både irriterande och fängslande. Mycket i Berlin i år känns vagt och undanglidande, och ibland fungerar det precis som här, som en sorts tankeväckande sjunkbomber.”

Konsten har sin oundgängliga singularitet, den hemlighet som inte kan förklaras. Inte heller konstnären kan reda ut den saken. Därför blir varje försök att bestämma vad en konstnär vill för något ett försök att radera ut singulariteten och föra konsten in i motsatsen, alltså till det begreppsliga. Lägg märke till att singulariteten är något annat än skillnaden. I dagens kulturvärld är singulariteterna i stor utsträckning borttagna och ersatta av skillnader. Dessa är därigenom inte längre några hinder för integration, eller som Baudrillard utryckte det 2002 (European Graduate School Faculty):

“…all differences can be integrated, but as differences, not as singularities. One of the strategies of this new order of the world is to transform singularities into differences. As differences they are able to be integrated into the global. As singularities they cannot.”

En del teoretiker som t ex Thierry de Duve ser singulariteten som konstens kvalitet. Ett verkligt bra konstverk träder fram genom sin singularitet och åstadkommer något. På ett eller annat sätt är konstvärlden med på noterna. Dan Jönsson tar också ett steg tillbaka från sitt första krav på vad konstnären vill och ger situationen estetiskt färgade termer ”irriterande och fängslande”. Och han talar vidare om ”en sorts tankeväckande sjunkbomber”.

Jönsson skiljer sig härvidlag inte från många andra kritiker; i en traditionellt estetisk mening väntar man att konsten skall inträffa. Men i fallet med Berlinbiennalen blir det för Jönsson enbart en halvstart. Konsten räcker inte till för att utföra sin singularitetsuppgift.

Singularitet finns också i andra sammanhang. Återigen Baudrillard:

”Then the writing is not an innocent act, it is a transmutation of the content. That’s why language is something very singular, it is always more than what it signifies and you must take into account this transfiguration of language. It’s always a challenge, you can describe the most apocalyptic system, but you can do it in a way that is not at all apocalyptic. The form can retain the singularity at the same time that it says something which is not singular but describes a non-singularity.”

Här är det ändå enklare. Den diskursiva texten frambringar ny kunskap som inte störs av singulariteten. Konsten har inte någon sådan uppgift. Den har överhuvudtaget ingen uppgift alls eftersom varje försök att ge den en uppgift skulle upphäva singularitetsaspekten som är konstens bärande element. Men det går inte, begreppsvärlden måste få tillträde till konsten och därför får vi svajandet fram och tillbaka mellan att vilja säga något om världen och att uttrycka något som saknar begrepp. Under konstens estetiska era var det något enklare eftersom konsten kunde inriktas helt på formen och ägna sig åt att pröva vilka former som var möjliga som konst.

Var kommer då det subversiva in? Singulariteten är alltför abstrakt för att i någon större utsträckning få plats i konstrecensioner. I sådana intresserar sig kritikerna istället för det subversiva, det konstnärliga upproret och sabotaget. Återigen var det enklare förr, det subversivt estetiska kunde på samma gång producera något nytt och utmana den goda smaken som representerades av borgerligheten och den föregående generationens konstnärer. I nuet är det svårare att finna motståndare. Ingen borgerlighet att utmana och inte heller utmanar man den etablerade samtidskonsten. Spelet blir då konsten mot övriga världen och det går liksom inte.

Om nu konstkritikerna vill ha subversiv konst varför gör de själva inga försök? Konstkritiken är i det stora hela konstant både vad gäller form och innehåll utan några större försök till förändring. Jo, det finns lite hurtfriska reportagestilar som tas fram emellanåt på vissa håll men det är mest en eftergift åt populariteten. Frågan är förstås om det alls skulle vara en framkomlig väg. En kritiker har verkligen gjort några försök. Jag tänker på Tommy Olsson. Den 22 december 2006 skrev han i Morgonbladet en artikel om ”Lise X” i Berlin. Han har nu avslöjat att hela historien var ett falsarium.

Pågående konstverk med garanterad singularitet. Innehåller ett stort block av Berlinmuren.

Liksom konsten har filosofin inte så lätt att finna ett social berättigande. I DN skriver doktorandfilosofen Dan Munter:

”Ingenjören ger oss bättre bostäder, geologen förbättrar tekniken för tsunami-varningar, folkhälsovetaren effektiviserar sjukdoms- och skadeprevention, psykologen finner allt bättre terapeutiska metoder, nationalekonomen visar på samband mellan incitament och ekonomisk tillväxt, sociologen kan berätta om hur utrotningen av sex miljoner judar var möjlig, historikern kan berätta om kapitalismens drivkrafter. Denna forskning genererar i bästa fall samhälleliga vinster, minskat lidande, en ökad förståelse för historiens mekanismer och människans beteenden.”

Munter har några förslag om filosofins uppryckning:

”Vilka skyldigheter har företagen gentemot sina anställda? Under vilka omständigheter borde Sverige assistera störtandet av en diktator? Är de politiska partiernas idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet konsekventa och genomtänkta? Hur etiska är de etiska fonderna? Borde det lagstiftas om cykelhjälm och alkolås? Hur borde vi väga rättvisa mot utfall när politiska beslut tas? Hur skulle ett rättvist skattesystem kunna tänkas se ut? Vilken vikt bör vi tillmäta framtida generationer i klimatfrågan?”

Konsten har svagt rört vid något av detta men det är svårt att tänka sig ett projekt om cykelhjälm och alkolås. Svårigheten ligger naturligtvis i att konsten inte arbetar med begrepp utan med det enskilda fallet. Ständigt måste konstnärerna servera en eller annan utbrytning ur begreppsvärlden.

När den konst konstnären producerar tenderar att bli alltmer varumärke och begrepp får han visa att han också kan annat. Luc Tuymans (137), den belgiske målaren som inte vill vara målare men blir det alltmer, visade att han kan annat när hans utställning ”Wenn der Frühling kommt” i Münchner Haus der Kunst hade vernissage för några veckor sedan (pågår till den 12 maj). Rockbandet Monky Pussy spelade men vernissagepubliken visade inget intresse förrän Tuymans själv äntrade scenen och genomförde en uppläsningsperformance med bandet. Efter förmåga. Man gör så gott man kan och något får man göra ibland för att visa att man inte hamnat bland begreppen. ”I Don’t Get It” hette den låt som bandet skapat utifrån en av hans essayer.

Luc Tuymans i tagen