Vilks.net

Ett och annat får redas ut. Natalia Kazmierska är vanligtvis en av mina favoriter men även för en sådan kan det gå illa. Kanske hade hon sin dåliga dag när hon levererade en matsedel av egendomlig konstkritik i Expressen.

Huvudobjektet för hennes irritation är Carl Michael von Hausswolff, Leif Elggren och Konungariket Elgaland-Vargaland (KREV).

Först skall det sägas att jag och Hausswolff ett till varandra något osäkert läge sedan Hans Majestät i höstas avfyrade en väldig och djupt indignerad salva mot konstnär Vilks med anledning av dennes beramade Rondellhundsprojekt. Utskåpningen var total men jag tar inte illa upp. Tvärtom uppskattar jag synpunkter från kollegorna. Nu är det emellertid dags att skrida till Hausswolffs försvar.

I somras, i samband med Venedigbiennalen, ockuperade Hausswolff/Elggren begravningsön San Michele. Valet var inte egendomligt med tanke på att KREV omfattar alla gränstillstånd och alltså även innefattar den död som ovedersägligen är ett överskridande. Konstnärerna lyckades även få in en stor artikel i NYT om saken.

Utifrån detta drar Kazmierska oresonligt blankt:

”Att konstnärer älskar privata utbrytarstater är inget nytt. Lars Vilks har sin mikronation Ladonien i Skåne. Finska State of Sabotage säger sig ha tiotusen invånare. Och dansken Kristian Hornsleth köpte nyligen en hel by i Uganda, där befolkningen tvingades döpa om sig till Hornsleth i efternamn.
Sådana totalitära konstprojekt brukar kallas ‘frizoner’.
I själva verket leder de ofta raka vägen till domstolen, eftersom de bygger på den bisarra idén att konstnärer är så fria och överlägsna att de kan ställa sig utanför moralen och samhället, ja, helt enkelt ge fan i demokratin. Lars Vilks har till exempel ägnat tio år åt olika rättsprocesser och tvingades stänga Ladoniens gränser när 3000 pakistanier plötsligt ansökte om uppehållstillstånd.”

Tyvärr är det så att konstnärerna ävensom de möjligen betraktar sig som fria och överlägsna inte ställer sig utanför moralen och samhället. Vi har ju sett, inte minst på senare tid, att konstnärerna är mer än villiga att uppträda politiskt korrekt. Hausswolff är inget undantag.

Men nu får han och Elggren ordentligt på moppe:

”Numera ägnar sig Elggren och von Hauswolff åt att romantisera andra världskriget och skända kyrkogårdar. Och deras lilla kungadöme påminner allt mer om en diktatur.

För några år sen höll man till exempel en manifestation i en gammal nazibunker i Kaliningrad. Happeningen på San Michele, där konstnärerna hade mysig picknick vid fascistpoeten Ezra Pounds gravsten, döptes till Toteninsel efter Adolf Hitlers favorittavla – Arnold Böcklins bild av ”dödsriket”, som även prydde vernissagekortet.
Och i ett speciell Elgaland-Vargaland-museum i Sollentuna hänger, förutom det här imperialistiska ”rikets” röd-svart-vita flagga, även ett foto där Elggren och von Hausswolff poserar under nationalmålningen Karl XII:s likfärd, särskilt populär bland nynazister, samt en frimärkskollektion med dödskallemotiv, uppenbart inspirerad av emblemet som bars av SS dödsskvadroner.”

Här tycks som om Kazmierska har övertagit rollen som moralens väktare. Konstnären skall uppenbarligen framtona som ett föredöme. Någon skulle kunna tro att de båda konstnärerna är fascister och nazivänner.

Så är det ju inte. De är alldeles för snälla och korrekta för ens att tanken skulle uppstå. Däremot är de fascinerade av de fundamentala virrhjärnor vilka hyser en oresonlig dragning till arisk nationalism. Skillnaden är dock den att vi har hamnat djupt, enligt min uppfattning alltför övertydligt, i ironins parodikammare.

Kazmierska är ute i en omöjlig sågning och avslutningen blir också lam:

”Dåliga vibbar är bara förnamnet.”

En misstanke slår mig. Först måste jag dock påkalla läsarens uppmärksamhet angående ”vibbar”, ett ord som man inte skall använda sig av. Shame on you, Kazmierska! Om vi emellertid bortser från detta kan man måhända tänka sig att hennes motiv ligger någon annanstans. Det skulle inte förvåna mig om det råder gnäll och groll mellan parterna i denna del av Stockholmsmaffian. Nej, det är inget bra bråk.

Skall det bråkas får det vara mellan mig och Hausswolff, med Elggren har jag inga oplockade hönor. Hausswolffs höstsonat var del 2 i ett samtal om substansen i konsten. Del 1, som föll ut mildare, utspelades 2003 i Helsingfors när ett antal mikronationer hade samlats till den första världskongressen i ämnet. Vid detta tillfälle påstod han sig inte vara en del av konstvärlden. Konstnär Vilks menade precis tvärtom. Att han inte bara var en medlem i konstvärlden utan också en medlem av dess inre krets. Så är det ju. Därvid skall ej någon skugga falla över Carl Michael von Hausswolff. Han är en av Sveriges mest renommerade samtidskonstnärer och dessutom med en intressant profil.

I Ladonien finns ett oeftergivligt krav för att bli invald som minister: ”Mad enough”. Kazmierska håller inte det måttet och frågan är om Hausswolff gör det.

Kontrovers 1 mellan Vilks och Hausswolff i Helsingfors (Amorph03)

”Efter att under en kort tid ha befunnit sig på toppen av samtidskonstens agenda har den relationella estetiken tryckts ned i modden. Skall man vara politiskt korrekt idag skall man tala om den Stora Konsten och de Eviga Värdena (trots att ingen bryr sig om att lista ut vad detta egentligen betyder). Traditionellt måleri smäller högre än djärva experiment.” Påståendet kommer från Anders Olofsson i hans recension av Michael Beutler (1503) på Bonniers konsthall.

Olofsson har ett tag dragit det där med den relationella estetikens nedgång. Relationell estetik som direkt konstriktning har varit ur spår en längre tid. En gång i tiden såg sig många konstnärer som relationella men ingen lär numera vilja ha den etiketten sig påklistrad. Två led kan man nog tala om i dess historia. Först att konstnärerna erbjöd händelser och deltagande som att äta och dricka. Därefter dess institutionella fas, att en hel verksamhet skulle byggas upp med publikens medverkan – som ett socialt och pedagogiskt projekt. Rooseum i Malmö gick den vägen och försvann ut i intigheten när Charles Esche lämnade skutan 2003. På konsthallen i Tensta var man envisare men det var länge sedan något tog det, alltmer socialdemokratiska, projektet på allvar.

Vill man kan man dock tala om även en tredje fas: Den moderna interaktiviteten. För den är ingalunda borta. Tvärtom interaktivitet är dagens lösen och konsten är så illa tvungen att följa efter. Den hopplösa idén att få med sig den stora publiken i den slutgiltiga omfamningen mellan konsten och världen har ersatts med ett par mer behärskade system. Ett är att låta publiken vara med. Vi kommer att få se detta nästa månad när Berlinbiennalen drar igång med sitt maratonlopp, öppet för evenemang och deltagande dygnet runt.

Men egentligen är ett annat system mera fängslande. Den interna sammankomsten, alltså när konstvärldens egna nätverk blir den primära funktionen. I det längsta har det varit svårt att erkänna att sådana händelser är det som håller konsten igång och att konstprojekten alltid är sekundära. Det vill människor till för att det skall bli något – och inte vilka som helst. Whitneybiennalen levererade just sin facebook-version och för övrigt kan man följa den relationella estetikens nya stigar på de platser där de centrala aktörerna leende visar upp sig.

Artforum som varken är bättre eller sämre än konstvärlden (och vi skall komma ihåg den obönhörliga regeln konstvärlden = konsten) förstod att glitter och glam på vernissagerna var ett värde som betyder något. Så kom Diary 2005 och alltsedan dess kan vi se hur den relationella estetiken, utan att behöva bära detta namn och långt mindre räknas som en del av något konstprojekt, kan frodas.

I lördags var det dags för Ai Weiwei (ja, hans namn betyder ”inte ännu, inte ännu”) tog steget in i New York och till Mary Boone. Ai Wewei har, efter sin dominerande roll på Documenta 12, på några månader seglat upp som en av de stora spelarna i konstvärlden. Han har nu plats 875 på artfacts vilket är imponerande med tanke på att han är mer arkitekt och frispråkig kulturambassadör än konstnär. Men vilken fråga öppnas med Ai Weiweis utställning? Jo, vem skulle dyka upp? Antagligen har vi konstens nuvarande springande punkt i denna kärnfråga: Vem kommer till vernissagen?

Ai Weiwei med Mary Boone

Whitneybiennalen lämnar också synpunkter på Olofsson andra påstående att man idag för att vara ”politiskt korrekt” skall ”tala om den Stora Konsten och de Eviga Värdena”. Nja, inte ”politiskt korrekt” snarare enbart ”korrekt”. Läser man genom texterna till de enskilda konstnärerna som deltar på Whitney är det ingen hejd på djupsinnigheten i vad de påstås företa ta sig. Men det är en helt formell historia som ingen på allvar brottas med. Och dessutom går det lika bra med gammal hederlig socialkritik om så skulle vara.

Främst orsaken till att vi ser mycket av det tjusiga och småhäftiga (med teoretiska fraser som säker varudeklaration) är naturligtvis marknaden. Konstvärlden är väl medveten om att det börjar dra ihop sig och nu om någonsin skall de sista marknadsrekorden håvas in.

Emellertid har denna konst med vissa estetiska ambitioner inte något riktigt trendgenomslag. Den lyser med sin frånvaro på allvarligt sinnade biennaler och dessa ger inte upp sin hegemoni. Konstvärlden är egentligen trött på att se biennalspelet fortsätta som i all oändlighet men något seriöst alternativ är inte i sikte. I New York är det annorlunda alldenstund vinsthemtagarna i tallösa gallerier måste se om sina hus.

Måhända äger Stockholm en avlägsen likhet med det stora äpplet.

Nå, det finns en del intressanta saker i New York också. Teoretikern Boris Groys t ex praktiserar halvt som konstnär på Apexart.

Lite Nedko Solakov (472) för att närma sig den Stora Konsten och de Eviga Värdena?

Se konstnärens aktiviteter på två videor i Frieze Magazine

Jag inser att jag måste ta ett visst bildningsansvar. När Christer Eriksson skriver detta:

”Lars, vad är ändamålet med s.k. modern konst där tavlan består av färgrika streck och färgklumpar. Jag är medveten om uttrycket: ”Objektet ligger i betraktarens ögon”, men det är så sällan jag själv kan uppfatta vad det ”objektet” i så fall skulle vara?”

Kom igen Christer, det där har vi klarat av för många decennier sedan. Vi går istället direkt in i samtidskonsten. I denna bransch kan man också finna goda uppslag för de revolutionärer som har anmält sin vilja till kraftfull förändring. Men hur går en revolution till idag? Där kan samtidskonsten hjälpa till. Guy Ben-Ner (2008) firar just nu triumfer med sin revolutionära anda på Ikeas varuhus. Se själv och begrunda.

Lite kraftfullare tag kan man lära sig av Jonathan Meese

Med full kraft på Tate Modern

Och mera sofistikerat Ezra Pound på Volksbühne Berlin

Idag är måleriet starkare än på mycket länge, säger man nu på Ystad Konstmuseum. Vad var det man sa 2004? Alfons Hug, curator för São Paulo biennalen: “Why is painting, which is also prominently represented at the Biennial, today yet again experiencing a rebirth?”

Performance 1976: Advokat Conte-Vilks förbannelse

Signaturen ”I” klagade idag på att det är så många konstokunniga som skriver kommentarer, ”men gärna gapar om islam”. Lite frihet får vi ändå ha i det här landet, tycker jag, Men med detta sagt skall jag ta anmärkningen ad notam och förmedla ett nedslag i konsthistorien för bildningen och nöjets skull.

Efter att ha varit nedgrävd i vad som hände i konsten under 2003 har jag idag grävt ner mig i 2004. Beräknad uppstigning i morgon kväll. Men jag har redan gått genom mycket material. Allt detta skall, som jag tidigare nämnt, ingå i skriften om samtidskonsten 1975-2008. Med målsättningen att nå fram till en initierad bild av konstens tillstånd i det absoluta nuet.

En liten detalj kan hämtas ur det myller av händelser som fyllde 2004. Bland de 10 biennaler som ingår i materialet (och det är inte lite de har för sig på dessa tillställningar) finns Whitneybiennalen. Den upplagan har inte gått till historien och det finns inte heller någon anledning att hoppa jämfota inför den. Men jag fann en videoinstallation av Catherine Sullivan (718) Ice Floes of Franz Joseph Land (2003. Den har sin utgångspunkt i det terrordrama som utspelades när några tjetjenska rebeller 2002 tog över teatern i Moskva där musikalen Nord-Ost spelades. Det här inslaget, som är sevärt (ehuru bara ett kort avsnitt), bör kunna tillfredsställa både dem som när en kärlek till konsten och dem som vill lufta andra känslor. Här.

För övrigt fick jag en svår stund när jag läste Camilla Hammarströms recension av Louisianas utställning med Cézanne och Giacometti i Aftonbladet. Det är det här med adjektiv och romantisering. Sådana tendenser dök upp bland våra konstkritiker också i fjor men det här fallet är överväldigande. Att smöra på med adjektiv, varför gör man det? Kritikern vill sätta ord på sina känslor och det gjorde man förr i världen. Numera blir resultatet ett kalkonfall. Jag tror nog att det finns tillfällen när adjektiven kan ha sin plats. Exempelvis när man är folkbildare och till varje pris skall övertyga sin publik om att det är något alldeles extra som publiken ännu inte förstått att se. Men en utgjutelse i kulturspalten? Eller är det litterära ambitioner? I varje fall går visan så här:

”Persikor så lena att man vill gråta. Jordiska. Liggande på bordet ömsint omgärdade av den vita duken. Angelägna; som när något står en synnerligen nära hjärtat. Ömtåliga väsentligheter. Vågspel. ”

Men det stannar inte därvid. Tydligen har författaren fångats av sin egen upphetsning och börjar å det våldsammaste romantisera om konstnärens skapelseprocess:

”Det är som om kvaliteten hos ett verk är analogt med konstnärens förmåga att stanna i den skapande krisen. I att inget veta, det oändligt slitsamma tvivlet vid varje val, skyddslösheten inför det ännu okända.
Inte underligt att han, som så lyckades dröja kvar i den brännheta smälta varje skapande strävar mot, blivit en sådan förebild.”

När man är igång med en sådan inre smärta kan man också räkna med att det blir en ordentlig slutkläm:

”Konsten är förmodligen en grym affär, där man aldrig får vila i det bekanta om man vill vara på topp. Vissa orkar vistas omänskligt länge i den hettande lägeln, de flesta andra får vara nöjda om de får komma på besök några punktvisa glimrande gånger.”

Den är allmänt hållen. Jag undrar om hon kanske har tänkt på konstnär Vilks senaste bravader och allt det lidande han måste ha känt i sin skapelseprocess. Men det kan också gälla författaren själv eftersom det inträder ett pronomen ”man” i den lilla berättelsen.

Dagens ärende var egentligen inte detta, men jag kan inte låta bli att skriva några rader om det eftersom det är ganska fängslande.

Vi har som bekant svenska kvinnor – men även norska. En möjlig skillnad är att norska kvinnor är islamofober medan svenska kvinnor inte alls är sådana. Om det över huvud taget ligger något alls i saken. Saken kommer av en argsint artikel i norska Dagbladet där feministerna anklagas för att ha blivit just islamofober – så var det väl det hette – som inte visar den rätta förståelsen för beslöjade systrar. Läs här och begrunda.

Dagens sak var annars något för konstälskarna. Jag uttalade igår en föga entusiastisk inställning till Whitneybiennalen. Lite orkeslös och utan att peka i någon klar riktning, menade jag. Dock är detta inte helt korrekt. Faktiskt finns mer inbyggt än vad jag i förstone kunde uppfatta. Rentav kan man kanske påstå att en högst väsentlig konstinriktning dyker upp med full kraft. Inte någon nyhet i sig men den har inte kunnat göra till huvudsak förmodligen därför att det kan verka orimligt. Men rimligheten har anlänt.

Whitneybiennalen har inget tema i år. Men kritiker och omgivning har snabbt försett den med ett sådant: ”Facebook-biennalen”, den första i sitt slag som direkt och realistiskt handlar om nätverk. En relationell tillställning eller snarare ett relationellt party. Mina vänner och dina vänner i den bestämda innekretsen bygger tillsammans sin biennal. Jodå, konstnärerna är också med på noterna. I år kommer de påpassligt och nästan utan undantag från New York.

Konsten som visas har inte mycket att säga, men den deltagande kretsen har ett utmärkt tillfälle att träffas och på ett trivsamt sätt gnuggas tillsammans. Inte så att konsten skulle vara dålig. Inte alls, den är av förträffligt biennalformat och curatorerna har lyckats välja på ett sådant sätt att den inte är identisk med den överflödande försäljningskonsten. De har dessutom undvikit att plocka ut det som tidigare har gått runt på gallerierna i New York. Morgondagens försäljningsprototyper med andra ord.

En liten trevlig video kan man se här.

Och lite partystämning på facebook-biennalen här.

Jag är själv en smula överraskad. I väntan på konstens nya signaler hade jag helt missat möjligheten av att konsten skulle söka sig till facebook-konceptet: ”Låt oss samla våra vänner.”

Som ett inslag porträtterar Ellen Harvey (2226) helt gratis 100 vänner i konstvärldens New York-maffia. Harvey har genomgått Whitney Independent Study Program.

Mer nytt? Tja, kameler som motiv är gångbart. Konstmarknaden florerar i Dubai och eftersom man där ogärna ser människoporträtt vänder man sig till den populära kamelen. Mera kameler, alltså, djurtrenden är ingalunda över.

Theodor Frere: Kameler korsar vattendrag ca 1850

Återigen är det biennaltid. Och återigen öppnar ärevördiga Whitneybiennalen i New York. Den föregående upplagan var kanske inte något genombrott eller gav anledning till någon stor entusiasm men den var ett utspel och höll sig med ganska många höjdpunkter.

Idag när jag slitit med allt som skedde under 2003 fann jag ett intressant uttalande av New York-kritikern Gregory Volker:

”There are no real movements in contemporary art these days, replete with passionate advocates and passionate opponents. But then again, this also has its plus side. Just about anything is possible, and contemporary art appears to be an amazingly diverse enterprise, especially given its increasingly globalized focus. In the absence of art movements, what is certainly occurring is a movement of curators, and by this I mean a fairly tight band of itinerant curators whose exhibitions (especially large-scale, international exhibitions) frequently address socio-political issues.”

På det hela taget håller det än. Whitneybiennalen har slipat till det mesta så att vi har ändå fått något som är lite annorlunda, en mera sammanfogad och dämpad estetik-socialkritik. De båda curatorerna Shamim Momin och Henriette Huldisch har gjort den nödvändiga ansträngningen för att biennalen inte skall se ut som ett stycke samtida konstmarknad. Lite konceptuell, lite småslarvig och utan alltför mycket objektkaraktär.

Internationaliseringen, som markant infördes vid förra biennalen, är nu borta. Det är amerikanska konstnärer som helt dominerar bland de 81 som visas. Det är relativt få. Några är dock inte amerikaner men den regeln att konstnärer verksamma i New York räknas som amerikanska har man haft länge. Curatorerna framhåller att man vill visa vad som hänt i den amerikanska konsten under de senaste två åren. Tyvärr får man nog säga att det inte hänt särskilt mycket, men det kan knappast lastas curatorerna.

Intressant nog har vi två nordbor. Fia Backstrom (3710) som utbildat sig på konstfack är en av dem. Hon presenteras med en förfärlig text som ni kan, om ni orkar, läsa här.

Den andre är Gardar Eide Einarsson (1229) från Norge. Gardar var en av mina elever i Bergen och det stod snart klart att han visste vad han ville och att han kunde det man skall kunna. På många sätt är han ett föredöme när det handlar om att genomföra en konstnärlig karriär. Redan i Bergen tog han initiativ, öppnade bland annat en liten konsthall med utställningar och föreläsningar. Det låg alltid teoretiska skrifter på hans pulpet. Snart var han utväxlingsstudent i Frankfurt. Och sedan har han fortsatt alltmer framgångsrikt.

Ett ytterligare väsentligt steg har han tagit med Whitney. Och numera ser han ut som en intressant fixare vilket också är rekommendabelt.

Framgångsrike Gardar

Jag har ägnat en del tid åt flitiga studier i den tidigare omnämnda skriften Invandrare och integration i Danmark och Sverige. Bortsett från det personliga och outsägliga lidande jag måste genomgå då varje författare i upprepade former fastnar för det fruktansvärda ordet FOKKUSCHERA, har det varit en intressant läsning.

Ingen hemlighet att vi lever i mångfaldssamhället där mångkultur råder eller som man säger mångkulturalismen. Några av artiklarna berör detta ämne och jag har själv funderat vidare.

Jag har förstått att det främst gäller kultur. Och att det är bra med många kulturer som kan lära sig av varandra. Nu är det förstås svårt att definiera kultur och vi får nöja oss med att det betyder lite av varje. Allra mest lutar det nog mot diverse konstformer, populärkultur och folklore.

Är religion också kultur i detta sammanhang? Njaa, där blir det svårare eftersom en del utövare vill betrakta religionen som essentialistisk och verklig.

Och hur ligger det till med regeringsarbetet? Är det också ett kulturuttryck som kan förnyas och befrämjas med andra kulturers regeringsarbete? Kanske kan klanväldet vara en spännande idé för Alliansen.

Oundvikligen undrar jag om själva framställningen av idéerna om det pluralistiska samhället jämväl hela det komplex av vetenskapliga artiklar som ingår i ovannämnda bok är kulturuttryck. Och skall de i så fall vara öppna för inflöden av andra kulturers synpunkter på sådana yttringar?

Låt oss blott föreställa att man låter någon från en främmande kultur, som inte är bekant med de forskningsideal som föreligger i västvärldens tänkande i ämnet, uppmanas komma med ett bidrag på de premisser som dennes kultur representerar. Nej, här blir det stopp. Det är västerländska kulturens absoluta värdenormer. Normer som mången skribent, som skriver sig varm för en total öppenhet i postkolonial anda, inte kan föreställa sig att göra förhandlingsbara.

Nå, kultur, lagom utsuddat och festligt gör det möjligt att omvandla mångfaldssamhället till tjo faderittan och varför inte låta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth själv svänga till det (3 april 2007):

”Om det finns ett utbud som kan locka människor med olika bakgrund, utförda av människor med olika bakgrund, som dessutom marknadsförs för människor med olika bakgrund – ja, då får vi också en publik som har olika typer av bakgrund.
Och ’olika bakgrund’ kan ju i det här sammanhanget betyda både etniskt, socialt, geografiskt eller något annat …
Då blir det också spännande!”
”Idag vill många ha lika bra koll på vad som händer inom konsten i Japan och hur musiklivet utvecklas i Etiopien, eller dansen i Argentina, som om sin lokala kulturhistoria.”

Hej, här hänger inte ens jag med, storbevakaren av alla konstscener. Säger kulturministern att det finns ett utbrett intresse för vad som pågår i konsten i Japan? Kanske i Tokyo? På Museum of Contemporary Art visar man just nu gamle Kawamata (som påminner lite om Vilks när han inte är i rondellhundstagen). Bland annat kan man se en bild av en gång- och cykelväg som han har byggt i Holland. Nej, jag tror att ministern bluffar. Konsten är inte mångkulturell på det sättet. Den är exklusivt västerländsk och har effektivt koloniserat resten av världen, nyttjande övriga världen som exotisk krydda. ”Då blir det också spännande!” (Jag vet vad många vill veta mer om, inte är det Japan utan Whitneybiennalen i New York som öppnade i torsdags, kommer, kommer)

Och kulturministern fortsätter oförtrutet:

”Alla kulturmyndigheter har från och med i år till uppgift att integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sin verksamhet och att uppnå fler interkulturella och internationella samarbeten.”

Jodå, jag var själv indragen i mångfaldsperspektivet eftersom Höganäs kommun var utvald av regeringen att representera satsningen på mångkulturåret 2006. Då var jag ännu ung och ovetande, men jag byggde en kiosk där kocken Niklas Ekstedt serverade mat från Peru, Elfenbenskusten och Kambodja. Jag gjorde några improviserade presentationer av samtidskonst från de här länderna och fann att en del konstnärer från Elfenbenskusten hade koloniserats av den internationella samtidskonsten och tagit sig till biennalen i Dakar.

Lyckligtvis betonar ministern vilka regler som gäller för multikulti:

”I första hand behöver vi leva upp till ett absolut demokratiskt grundkrav, nämligen att inte utestänga någon på grund av hans eller hennes ursprung, religion, kön eller sexuell läggning.”

Men sedan kör hon på igen:

”I kulturlivet måste det finnas utrymme för många röster och ansikten, annars stagnerar kreativiteten, fantasin och därmed kulturen. Kulturen har dessutom stora möjligheter att ge oss en bild av mångfald, och att t.o.m. skapa mångfald.”

På det senare kan man säga ett klart ”nej”. Konsten är underbart strömlinjeformad och klarar de kulturpolitiska målen genom att omvandla samtliga deltagare till utövare av den moderna socialkritiken nu, i enlighet med senaste trendigheten, med genomförd finish.

Men för övrigt kan man dansa och sjunga globalt liksom låta klädmodet fånga upp världens fulla kalejdoskop. Och så maten naturligtvis. På den punkten är mångkulturen öppen som en lagårdsport,

I Tokyo just nu: Holländsk väderkvarn med Kawamatas gångled.

Niklas Ekstedt serverar mångkulturårsmat i Höganäs.

Nu blev det svårt igen för det mångkulturella Sverige. Folkpartisternas debattartikel i DN är en hård nöt. Skall invandrarflickor delta i sexualundervisning och lära sig simma? Eller kan de av religiösa/mångkulturella skäl få dispens? Muslimska rådets Mahmoud Aldebe går i försvar med välkända argument och ser: ”detta utspel som ett i mängden mot svenska muslimer.”

Muslimska rådet har sin propagandaskrift Att förstå Islam. Där heter det att en muslim ”arbetar likaledes på att bygga upp sociala institutioner som avspeglar Guds vägledning”.

Det är ingen tvekan om att vi har ett neoreligiöst tilltag där de inblandade på allvar menar att samhället skall förändras till en ny gudlighet. Och eftersom Sverige har valt mångkulturmodellen skall detta bara vara bra och berikande. Det är den säkert så länge det handlar om kebab, pizza, magdans, historia, kläddräkt och sådant. När vi närmar oss vad som skall vara grundläggande värden för den moderna människan är mångkultur ett elände.

Aje Carlbom skriver om ”Mångkulturalismen och den politiska mobiliseringen av islam”, i Invandrare och integration i Danmark och Sverige. Texten kan rekommenderas, det är inte riktigt den som förs fram i recensionerna.

I den här frågan har samhället fastnat med skoskav i den mångkulturella skriften Koranen. För en del muslimer (och de hörs mer än de andra) måste allt komma därifrån. Tänk för Guds skull inte själv! (lägg märke till den bokstavliga innebörden i detta uttryck)

Nå, så är väl den enda möjligheten att råda bot på förvirringen att vända sig till auktoriteten själv. Kan profeten ge ett handtag?

Här har vi profeten som slunkit in på en Gay Bar i Stockholm för att få fart på sin skaldelyra med en kaffe och avec. Så tillkom sura 116 (avelns och simningens sura) i Koranen:

Allah är den ende
Avlar gör han icke
Människan avlar dock
Och skall därför läras
upp i denna konst
såsom skolverket har sagt

Simningen vi gjort till en maning
Om återuppståndelsen
Och till nytta för alla dessa
Som färdas på havet fram
Låten slöja och klädsel falla
Innan du gånge i
kommunens simhall

(Den ursprungliga Koranen har 114 suror. År 2001 tillkom sura 115, även den i mångkulturens tecken, Bandyspelarnas sura)

Dags att se på de svenska toppnamnen i den internationella konstliga. Stabilt är det och vi kan glädja oss åt en bred svensk framtoning med 13 namn under 1 000-strecket. Fortfarande saknas ett riktigt välkänt namn. Sverige har ingen klart lysande stjärna i samtidskonsten, åtminstone inte ännu. De som nämns mest är Billing och Djurberg.

Listan kan förefalla ointressant men konsten ger oss en modell av människans strävan. Vad är konstnärens uppgift? Att uppnå nr 1 på listan. Mot det påståendet skulle säkert de flesta opponera sig. Men det är så att listan beskriver vad man sysslar med i konsten. Man kan ju inte säga att konstens innehåll på något påtagligt sätt påverkar samhället, påverkan är på det hela taget intern. Det man gör leder till att man antingen åker upp eller ner. Så kan man tillägga att konstvärlden konsumerar konsten. Men konstvärlden vill ha kvalitet, letar efter sådan och där är vi igen: Listan avspeglar denna lust till kvalitet.

För att en konstnär skall kunna genomföra det eftertraktade måste denne komma i position att genomföra det. En konstnär som är utanför listan får genast större svårigheter att förverkliga sina idéer och att uppnå ekonomiska möjligheter. Och den som är högt på listan kan dessutom kommunicera på ”rätt sätt” med ”rätt” del av konstvärlden. Utan vidare kan man säga att den cirkulära verksamheten att åstadkomma förutsättningarna för att genomföra det som skulle vara projektets kärna är en full sysselsättning. Projektets kärna, vilket det nu skulle kunna vara (så långt har man inte nått), försvinner i verksamheten. Alla de åtgärder som måste vidtas är i praktiken det konstnärliga uttrycket.

Erling Moested Bugge skriver i Kunstkritikk om utställningen Ghost in the Machine:
”Professorer snakker i dag mindre om ideer og teori og mer om selve mediet – stipendier, computere og konferanser – som avleverer dem. Filmfolk snakker mer om «industrien» enn komposisjonen av bilder. «Kunstbransjen» diskuteres flittigere enn «målet» for kunstneriske uttrykk.”
Det är möjligt att konsten faktiskt kan leverera en generell bild av mänsklig strävan. Alltså något som alltid fastnar i att skapa de förutsättningar för genomförandet av ett kärnprojekt som aldrig kommer till stånd.

1 (1) Ann-Sofie Sidén 457 444
2 (2) Henrik Håkansson 544 545
3 (3) Johanna Billing 553 619
4 (4) Nathalie Djurberg 628 626
5 (6) Annika Larsson 757 755
6 (5) Carl Michael von Hausswolff 774 748
7 (7) Annika von Hausswolff 792 773
8 (8) Annika Eriksson 863 835
9 (12) J. Tobias Anderson 920 1038
10 (9) Miriam Bäckström 949 941
11 (11) Jonas Dahlberg 954 946
12 (10) Magnus Wallin 958 945
13 (13) Matts Leiderstam 992 1055
14 (16) Tobias Bernstrup 1027 1184
15 (19) Maria Friberg 1130 1359
16 (14) Karin Mamma Andersson 1132 1138
17 ( – ) Cecilia Lundqvist 1208
18 (15) Anneè Olofsson 1213 1179
19 (17) Felix Gmelin 1253 1209
20 (18) Cecilia Edefalk 1359 1333

Avslutningsvis lite performance av den holländske-israeliske konstnären Joseph Semah (12.098) född i Bagdad. Jag hade kontakt med honom på 1980-talet när han gav ut bulletinen MAKKOM (som också var en utställningsplats i Amsterdam).
Joseph Semah: Read Full Text

Dem av eder som igår såg Kulturnyheterna fick återigen veta att det utbildas för många konstnärer. Framtidsutsikterna är inte goda för den som vill välja detta yrke. Den blivande rektorn för Konsthögskolan i Stockholm, Måns Wrange, fick svara på frågan om det var fel att producera ett överskott på konstnärer. Det var det naturligtvis inte. Wrange jämförde med den fria forskningen. Denna, liksom konsten, kan inte vara marknadsbunden. Det är riktigt nog men spörsmålet är vem som skall betala kalaset. Och vi fick inte veta hur skolan beter sig inför det förhållande att de flesta eleverna kommer att gallras bort.

Den sistnämnda frågan var en av orsakerna till att jag och Martin Schibli skrev boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Den som vill kan lyckas. En ofta återkommande kritik är att ”då skulle ju alla kunna lyckas och det är omöjligt”. Teoretiskt sätt är det så, men vi har sett lite praktiskt på saken och vet att de flesta elever och konstnärer kommer att driva vidare i samma gamla spår som man brukar. Man vill inte lyckas ”på det sättet”.

Den jämförelse som Wrange gör mellan konsten och vetenskapen är paradigmatisk. Dessa båda institutioner utgör två sektioner av de tre grundläggande värdena i väst:

Det Sanna, Det Rätta, Det Sköna.

Begreppen är något mossbelupna och uppdaterar man dem får man istället de tidsmässiga:

Det Sannolika, Det Politiskt Korrekta och Det Återanvända.

Men även med den tilltufsningen räcker det långt i jämförelse med vad andra kulturer kan bjuda på i detta avseende.

Konsten bygger för tiden mycket på återanvändning. Konstnärer refererar och citerar, de retrospektiva utställningarna blir fräscha genom sinnrika nytolkningar. Skall man komplettera ”Det Återanvända” kan man tillägga ”och Den Socialkritiskt Relationella Interna Reflektionen”. Ironin är kanske skrymmande men, trots allt, det räcker längre än vad det gör på andra håll. Potentialen till att åstadkomma något mer finns alltid till hands för att då och då visa sig.

Dokument och dokumentärt är fortfarande gångbart, Archive Fever öppnade den 18 januari på International Center of Photography i NY.

Hans-Peter Feldmann (178): 100 tidningssidor från den 12 september 2001.

Och den relationella reflektionen dyker upp på Magasin 3 i Stockholm med Tino Sehgal (415) Hans verk får inte fotograferas.

Tino Sehgals genombrott: This is so contemporary! Performance, Venedig 2005.