Vilks.net

Rawia Morra har en blogg och där har en av våra kommentatorer Christer Eriksson diskuterat med blogginnehavaren. Christer skriver:

”Jag har haft en diskussion med Rawia Morra idag, och när jag försvarade dig, och din rondellhundsteckning, på hennes blogg så föreslog hon att du skulle rita ’Moses som gris’ innan hon accepterade att du inte hade ”fördomar” som enbart riktades mot muslimer.”

Visserligen försvann Christer Erikssons inlägg genom den hårdhänta censurering som tydligtvis råder på det stället. Man kan ändå spåra var de funnits och även se kommentaren från Morra själv när hon slänger ut Eriksson. Men det hon har skrivit har hon skrivit och jag tar naturligtvis med sedvanlig vänlighet itu med projektet. I akt och mening att rentvå mig inför denna fördomsfulla bloggskrivare. Någon gris blir det inte, jag håller mig till de vänligare rondellhundarna men det torde vara hugget som stucket.

Klart att jag blir något fundersam att ge mig på Moses. Inte för judarnas skull utan för att muslimerna betraktar Moses som en av profeterna. Udda får dock vara jämnt i denna akt att bli rentvådd. För att inte vara alltför direkt har jag betitlat min teckning: ”Profeten M. som rondellhund.” I det här fallet syftar den försiktigtvis på Moses men man kan också tänka sig Mika eller Malaki i GT. Även andra profeter är möjliga för den som har livlig fantasi.

Profeten M. som rondellhund (Till Rawia Morra)

Många kommentarer har sysselsatt sig med Geert Wilders och hans film. Signaturen ”Bagdad-Bob” vill gärna att jag skall ”recensera filmen som konstverk”. Jodå, det lär inte vara någon oöverstiglig uppgift.

Först och främst är det en populistisk politikers film. Man kan alltid räkna med att en politiker aldrig sviker sin viktigaste uppgift: att vinna röster. Wilders har heller inte svikit på den punkten. Hans film fortsätter Den Stora Skrämselns ideologi. Högst väsentligt i en tid då man generellt har accepterat den globala kapitalismen som den enda möjligheten för framtiden. Var finns den fiende som vi alltid haft att tryggt luta oss mot? I avsaknad av en sådan får vi istället uppleva hur hoten lurar överallt och får bemötas med en aldrig sinande ström av säkerhetsteknologi och föreskrifter. Det enda reella och storskaliga hotet vi har att räkna med är förmodligen övervikt och vällevnad. Någon vill kanske påskina att vi i detta fall, inför detta dödliga hot, har ett personligt val. Men det har vi inte. Trots alla förslag att bemöta undergången genom ätandet är förslagen som lockar till ökad förtäringskonsumtion överväldigande och oemotståndliga: Var hälsad mat, vår enda tröst.

Filmen vill ge sken av att vara en dokumentär redovisning av Koranen som en skrift som uppmanar till blodigt våld. Som jag redan påpekade igår kan man naturligtvis göra en sådan tolkning. Men det går lika bra att se den på ett långt mer dämpat sätt. Jag har diskuterat en del med en religiös muslim från Syrien och tänkte lägga in några saftiga våldscitat för att understryka vad som fanns i den fredliga boken. Ni har säkert sett samlingar av ”greatest hits” i våldsbenägen Koran. Men man får sansa sig en smula eftersom det beror på var man hämtar sina citat. De till synes entydiga formuleringarna existerar tydligen inte i någon större utsträckning, översättningar görs uppenbarligen efter don och person.

Även om en del är benägna att ropa med Wilders skall man kanske hålla sig en smula och diskutera vad som är tolkning. Det som står i Koranen står inte bara där utan blir till genom hur man tolkar det. Nu är det ingen hemlighet att merparten av världens muslimer inte är beredda att diskutera hermeneutiska problem. Vi har att göra med en grupp människor varav många lever under förtryck och med medeltida tänkesätt. Detta bör inte förhindra att man diskuterar hur en text kan tolkas. Kristendomen som härjat sig genom världen på ett förödande sätt har inte haft några svårigheter att finna passande tolkningar. När den tiden var över kunde tolkningar utan svårigheter vändas 180 grader.

Filmen är omöjlig som konstnärlig film. Det entydiga budskapet är alltför påträngande särskilt i samband med en politisk linje. Som film följer den en ensidig dramaturgi. Om och om igen läses det upp texter som följs av terrordåd eller uppmaning till terror och maktövertagande. Klassisk musik beledsagar ödesmättat varje återkommande scenbild. Budskapet är inte svårt att förstå, inte ens de enfaldigaste kan missa det. Här kunde filmen ha haft en funktion, nämligen att visa hur en tolkning av islam ser ut, ett grepp om att vinna tolkningsrätten till skriften. Men det är inte vad Wilders är intresserad av. Snart kommer invandringsstapeln som onekligen säger att faran kommer och utbreder sig mer och mer. Gå och rösta på Wilders, vårt enda hopp!

Man skall inte bortse från att kritik också skulle kunna vara en smula intelligent. Intet politiskt budskap är så ömmande att det är nödvändigt med övertydlighet och bankande pekpinnar.

Mitt betyg är därför Kalkon. Synd eftersom poängen med kritik av islamismen skulle kunna ha blivit en poäng.

En betydligt bättre, mera konstnärlig och dessutom inte totalt humorbefriad film skulle man kunna göra med ämnet ”Den flagg- och dockbrännande muslimen”. Med stöd av Koranen kan man utan större svårigheter visa att alla muslimer har en otrolig benägenhet att bränna flaggor och dockor, därtill vråla på gatorna i kör ofta under oordnade förhållanden. En möjlig symmetrisk protest skulle vara att den ledde till flagg- och dockbränningar. En sådan film skulle kunna anklagas för att visa förakt mot svaga och utsatta muslimer men varför hyckla? Den västerländska överlägsenheten är den självklarhet som inte gärna visas fram. Det är det här med ”att vi är alla lika tillsammans”. Det som inte kan sägas är att vissa är mera lika än andra.

Wilders film är inte precis någon höjdare. Han är ute efter att bevisa att islam är en våldsreligion. För att göra detta radar han upp ett antal citat kombinerat med våldsdåd. Så långt är det väl inte mycket att säga: Så kan man, om man önskar, tolka texterna. Men det är en förenklad slutsats. Först handlar det om vilken översättning man väljer. Det finns flera och de kan tillrättaläggas för vad man önskar bevisa. Det går lika utmärkt att gå den motsatta vägen. NT är en relativt fredlig skrift, men inget har hindrat att den blir utgångspunkten för en genomförd våldsideologi. Därför kan man självfallet tolka skrifterna som man önskar.

Wilders går ju fram, som de flesta kommentatorer har noterat, med att från det extrema döma ut hela religionen och hela massan av dess utövare. För att hans film skulle vara en dokumentär måste det också finnas en redovisning av andra åsikter. Eftersom sådana saknas blir filmen en propagandistisk partsinlaga. Det enda av finess som finns är att framställningen av att islam är en våldsideologi kan bemötas med hot och andra våldsamheter vilket då skulle förstärka hans tes.

Det vore värt att diskutera hur en motbild ser ut. Den arenan har ett betydligt större intresse. Genom att undvika all form av kritik av islam hamnar man i en bisarr situation. Tydligen anser merparten av politiker och debattörer att muslimerna ännu inte är mogna för en sådan kritik. Tills vidare bör man därför visa respekt och artigt undvika känsliga ämnen. Det betyder att man invaggar en grupp människor i föreställningen om att detta undantagstillstånd kan bli permanent.

Inte minst är det prövande att läsa en del av försvaren för islam. Mohamed Omar skriver magasinet UTTRYCK (utrikespolitiska föreningen i Uppsala) ett försvar för islam där han markerar skillnaden mellan politisk islamism och fredlig sådan. Det blir en lång färd genom den store profetens föredömliga egenskaper. Den sortens skriverier påminner lite för mycket om hur kyrkoherde X skrev förr i världen för att visa fördelarna med att följa Jesus. Framställningar av det slaget blir religiös propaganda, modererad, men likafullt. Vi får fortsätta att tampas med synder och samvete. Synder, vilka den djupt religiöse Omar undviker, är alkoholförtäring och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant, säger Omar, skall vara synder som får bearbetas med samvetet. Kanske inte alltför problematiskt, men jag skulle gärna vilja att han nämnde något besvärligare, t ex homosexualitet. Är det också en samvetsfråga?

Under tiden gestaltar konstnärerna de nationella gränserna. Jota Castro visar på konstmässan Volta i New York.

Jota Castro (1300) Homeland Security, installation för 50 000 $
Man skall naturligtvis se detta som ett ironiskt-kritiskt bidrag, men ironin blir exemplariskt mångtydig genom verkets uttalade kommersiella placering.

I det senaste numret av Konstperspektiv (2008:1) aviserar redaktören Anders Olofsson att ”Gud gör comeback”. Konstperspektiv är Sveriges största konsttidskrift för samtidskonst (ja, konkurrensen är begränsad). Tydligen något som förpliktigar emedan tidskriften inte bara är politiskt korrekt utan fanatiskt politiskt korrekt. Ett så känsligt ämne som Gud skulle kunna styra över i spår som är svårbemästrat olämpliga. Redaktionen undkommer emellertid alla besvärliga stickspår genom att hålla sig till kristendomen. För att temanumret inte skall framstå som fullständigt uddlöst försöker man skapa ett problem: Det skall vara känsligt med religion. Karin Faxén skriver:

”I samtidskonsten har det länge varit lika tabubelagt, och konstigt, att ta upp frågor om andlighet och vårt kristna arv som att hålla på med måleri.”

Hallå! God dag! Var har ni varit de senaste åren? Måleri håller man på med och det är inte alls konstigt. Ihågkom att Wilhelm Sasnal, polsk målare, blev rankad etta (intressantaste konstnär just nu) i en enkät med 100 kritiker och 100 gallerister 2006. Att religionen inte haft någon stor plats hänger samman med att andra områden ägt betydligt större aktualitet. Feminism, postkolonialism, migration, institutionskritik och en del annat har med viss rätt haft förkörsrätt.

Man försöker också med exemplet Bill Viola ta fram ett offer för konstvärldens ovilja och motsträvighet. Han fick dålig kritik av Germaine Greer 2003 när han visade sin video Emergence där vi fick se någon uppstå från de döda. Väl kitschigt, sade Germaine Greer. Nog hade hon rätt i det. Inte är nestorn Viola mycket till offer med sin 59:e plats på artfacts.

Annat finns förstås också, Maurizio Cattelans behandling av den knockade påven eller varför inte Dorota Nieznalskas installation med kors och snopp i Polen, något som renderade henne åtal och fällande dom. Och gamle Chris Ofili med sin porriga och elefantspillningsförsedda negermadonna inte att förglömma.

Men ändå, det är inte där det bränns. Antyd Allah, profeten och Koranen och läget blir ett helt annat. Sooreh Hera, som jag skrivit om flera gånger, fick ju inte för så länge sedan en ordentlig censurering i Amsterdam. Exemplen är många. Ett aktuellt men känsligt ämne. Tabubelagt i konstvärlden, men inte ens i den vildaste fantasi att jämföra med eventuella restriktioner i måleriet.

Konstperspektiv kryper runt i sin egen lilla korrekta konstvärld och uppfinner motstånd som inte existerar. Och hur var det med konstnär Vilks? Tidskriften har inte utelämnat denne heretiker utan redovisat (med bild) att han faktiskt arbetat med temat religion. Jodå, han deltog i utställningen ”Sjätte sinnet”, konst i kyrkor i Västerås stift 2007. Mer än 20 konstnärer visade vördsamt konst i kyrkorummet. Mitt enkla bidrag var att bygga upp en ersättningskyrka på den plats där den gamla kyrkan i Surahammar hade stått (en mordbrand iscensatt av en lokal nekrofil låg bakom dådet; självfallet borde jag ha byggt en moské men troligen hade ett dylikt företag stött på bestämd patrull) I enlighet med Konstperspektivs ideologiska framtoning har konstnär Vilks tydligen inte på annat sätt varit involverad i ämnet religion.

Notre Dame de Surahammar

Bill Viola Emergence videostill 2002

Skrivfrekvensen har varit något svag under de senaste dagarna. Men det är bara här. En stor del av min energi har gått åt att fullfölja min kartläggning av samtidskonsten. Som minnesgoda läsare erinrar sig handlar det om mitt arbete konsten 1975 – 2008. Om någon dag har jag klarat av 2006.

En liten just nu trend kan noteras. I början av april drar Berlinbiennalen och lite längre fram kommer Santa Fe biennalen. Båda dessa har en gemensam nämnare. Se på detta:

Berlinbiennalen, deltagare

curatorer Adam Szymczyk, Elena Filipovic

Künstler: Caner Aslan, Michel Auder, Nairy Baghramian, Pedro Barateiro, Cezary Bodzianowski, Manon de Boer, Marc Camille Chaimowicz, Thea Djordjadze, Harald Thys / Jos de Gruyter, Aleana Egan, Haris Epaminonda, Patricia Esquivias, Cyprien Gaillard, Masist Gül, Daniel Guzman, Susan Hiller, Sung Hwan Kim, Daniel Knorr, Susanne Kriemann, Gabriel Kuri, Luciana Lamothe, Lars Laumann, Janette Laverriere, Goshka Macuga, David Maljkovic, Babette Mangolte, Jacob Mishori, Ulrike Mohr, Ania Molska, Melvin Moti, Rosalind Nashashibi, Lucy Skaer, Ahmet Ogut, Paulina Olowska, Giulia Piscitelli, Paola Pivi, Pushwagner , Lili Reynaud-Dewar, Pamela Rosenkranz, Kilian Rüthemann, Katerina Seda, Paul Sietsema, Ettore Sottsass, Zofia Stryjenska, Stefan Thater, Piotr Uklanski, Mona Vatamanu / Florin Tudor, Tris Vonna-Michell, Susanne Winterling, Kohei Yoshiyuki, Zhao Liang

Sektion 2
Danai Anesiadou, Alexandra Bachzetsis, Balázs Béla Stúdió, Ludovic Balland, Ursula Block, Augusto Boal, Manon de Boer, Oksana Bulgakowa, Banu Cennetoglu & Philippine Hoegen, Dorit Chrysler, Holk Cruse + Luc Steels, Aleana Egan, Maria Eichhorn + Seth Siegelaub. Matthias Einhoff + Philip Horst + markus Lohmann + Harry Sachs + Dan Seiple, Chris Evans, James McFarland, Cyprien Gaillard + Koudlam, Goodiepal, Dieter Hacker, Emma Hedditch, Susan Hiller, Idea Arts + Society, Cameron Jamie + Keiji Haino, Tellervo Kalleinen & Oliver Kochta-Kalleinen + Miss Le Bomb, Joachim Koester, Susanne Kriemann + Philipp Gutbrod + Urs Staheli + Alexander Tull, Thomas Macho, Goshka Macuga + Johansson/Schlippenbach Quartet, Babette Mangolte, Kobe Matthys (agency) + Lina Lindheimer + Bjorn Frank, Melvin Moti + Olaf Blanke, Rabih Mroué, Nikakoi, Kristina Norman + Paul Davies, Ahmet Ogut, Pil and Galia Kollectiv, Falke Pisano, The Production Unit, Claus-Dieter Rath, Rebond pour la Commune + Arbeiter- und Veteranenchor Neukolln, Lili Reynaud-Dewar, Jimmy Robert, Dieter Roelstraete + Renate Flagmeier, Wilhelm Sasnal, Aaron Schuster, Superflex, Pilvi Takala, Harald Thys & Erik Thys, Roi Vaara, Annie Vigier & Franck Apertet, Vinyl-Terror & -Horror & Dr. Nexus, Bettina Vismann, Whw – What, How & For Whom, Susanne Winterling, Dolores Zinny & Juan Maidagan, Arthur Zmijewski + Slawomir Sierakowski, and Andrzej Zulawski.

Konstnärer som deltar i Santa Fe biennalen
Marti Anson, Studio Azzuro, Erick Beltran, Luchezar Boyadijev, Michal Budny, Ricarda Denzer, Hiroshi Fuji, Fabien Giraud, Piero Golia, Soun Myung Hong, Scott Lyall, Nick Mangan, Eliza Naranjo-Morse, Ahmet Ogut, Mandla Reuter, Nadine Robinson, Zbigniew Rogalski, Wael Shawky, Raphael Siboni, Rose B. Simpson, and Shi Qing. Tema: “Lucky Number Seven” curatorl Lance Fung.

Även för den som följer med i samtidskonsten är det utomordentlig påfallande att det handlar om mindre kända konstnärer. Några är kända men knappast någon kan kallas för en riktig storhet. Genomgående är merparten födda omkring 1975. Just nu skall alltså en konstnär vara ca 33 år och tämligen okänd, hålla högst 2000-någonting eller mindre på artfacts. De något kända har markerats.

Är det 33-åringar som behövs för att bryta konstens dödläge? Det är ett bud på biennaltema.

I Berlin deltar också Oliver Kochta-Kalleinen (2674) och Tellervo Kalleinen (1699). De får nu känna sig uppstigna i kändisgruppen. De båda har haft ett otroligt genomslag med sina klagokörer som inleddes i Birminghamn för 5 år sedan. Har ni inte sett och hört den gör det här. Och notera hur många gånger den spelats upp. Ett arbete som fungerar både brett och smalt.

Det är en odiskutabelt stark tradition som förordar att ett konstverk helst skall vara subversivt. Man kan ju tycka att det har blivit lättare sedan konsten lämnade den estetiska arenan där det subversiva området tog slut på 60-talet. Sedan dess kan en subversiv konsthandling sikta på vad som helst i linje med att allting kan vara konst. Det hjälper emellertid inte, subversivt är svårt, inte minst då den skall ta plats inom ramen för en institutionellt kontrollerad utställning. Det subversiva kan aldrig räkna med applåder. Vi har då det pseudo-subversiva där det räcker med att tänka sig att det utställda borde vara subversivt även om det inte förekommer några egentliga reaktioner. Sådant kan emellertid bli rätt tråkigt om det inte kombineras med en annan faktor som är åtråvärd för alla konstagenterna: Att konsten är tillräckligt annorlunda för att den skall märkas i mängden..

Tino Sehgal som visas på Magasin 3 har lyckats med att skapa en stark och lätt igenkännlig profil i konstvärlden. Han låter människor utföra sina instruktioner vilka ofta bär fram institutionskritiska aspekter. Sehgals stora genombrott kom på Venedigbiennalen 2005 då han lät ett antal personer klädda som utställningspersonal dansa fram i den tyska paviljongen och avsluta sitt framträdande med ”Ohhh, this is so contemporary, contemporary, contemporary!” Han involverar publiken i sina aktiviteter och blir ett exempel på relationell estetik. Men det är för sent att dra det dit. Snarare är det en profilstark variation på temat, en profil som kan lastas med både institutionell kritik och som han gärna själv tillägger, en grön konst som är så enkel att den inte slösar med några resurser.

”Art is very powerful,” säger han. Och i en intervju: ”Den stora utmaningen för min generation är självklart frågan om vi kan förändra vår livsstil till en som är hållbar. Mitt arbete föreslår en produktionsmodell som är arbetsintensiv men inte förbrukar världens resurser.”

I ett av verken på Magasin 3 är det människor som kommer och går, vänder och vrider på sig samt säger: ”The objective of this world is to be the subject of discussion”. Både tänkvärt och sevärt. Mårten Arndtzén som recenserat utställningen i Expressen avvisar den kritiska Sehgal och ” Själv faller jag handlöst för ett ”mindre” verk, bestående av en ensam aktör på golvet i ett litet rum. Han/hon åmar omkring med halvslutna ögon och vrider sig i en långsam, fridfull koreografi…. Vem bryr sig då om institutionskritik?”

I Sehgals fall är alltså institutionskritiken lam. Dessutom är genren utomordentligt svår: På samma gång skall en konstnär utmana konstvärlden och omfamnas av den. Sehgal lyckas bara med den andra delen. Däremot är det ingen tvekan om att Sehgal är ett exempel på en konstnär som lyckats mycket väl. Vad han åstadkommit är att finna en ny kombination av möjligheter utifrån relationell estetik, interaktivitet och cross-over från dans och ekonomi. Diskursbildningen är ändå tunn och det räcker inte ens med tillägget att han är en grön konstnär. Eftersom det går så bra, går det lite för bra och det innebär nog att han i längden blir alltför bekräftande. Under det senast året har han pendlat mellan platserna 400 och 500 på artfacts. Lite högre kan han nog klättra men mycket mer än så orkar han förmodligen inte.

Mycket hemlig är Sehgal, inga bilder i katalogerna, fotografering etc. förbjuden. Ett och annat slinker genom, här är ett kort inslag från hans utställning tidigare i år i Walker Art Center.

Här ett tjuvtaget foto från hans omfamningsperformance på biennalen i Berlin 2006, ett par som oavbrutet ägnar sig åt koreografisk kärlek.

Som sagt är det svårt med institutionskritik. Andrea Fraser är det största namnet i denna verksamhet och hon försöker verkligen. Betydligt vassare än Sehgal men inte ens det räcker fullt ut. I ett just nu perspektiv är Fraser och Sehgal ungefär likvärdiga i kvalitet.

Här en glimt av en exponerande Fraser i Hamburg 2003, citerande konstnärer och kritiker.

Kan man tänka sig samtidskonst utan stor- och småpolitik? Förstås kan man det när man ser vad som ställs ut. I spetsfunktionerna går det dock knappast att komma undan. Konsten kan visserligen vara gripande för perceptionen och entusiasmerande för teknikerna men det går inte att komma undan.

Det senaste numret av Paletten (270/271) kom för ett tag sedan. Ett läsvärt nummer som kretsar kring konstens väsentligaste infrastruktur: Biennalerna.

En gång i tiden när biennalerna var få var konsten de innehöll det intressanta. Men numera när antalet biennaler har förökat sig magnifikt är det annat som hamnar i ….i… (nej jag skriver det inte)..i brännpunkten. Om ”Biennalen – kittet mellan demokrati och diktatur” skriver Sabine B. Vogel. Biennalerna fungerar som ett sätt för en del betänkliga regimer att legitimera sig som öppna och frisinnade. Istanbul har lyckats väl med detta och så när som på ett par känsliga områden kan man röra sig fritt. Moskva, även där har det gått bra. Regeringen har förstått att det fina i biennalkråksången är att man kan ta emot en tämligen direkt kritik utan att det sprider sig. Samtidskonsten har med andra ord en samhällelig uppgift. En nästan perfekt symmetri: Regimerna legitimeras och konsten legitimeras som nyttig. Och än mer på pluskontot: Stadsbranding.

Här märker man att ironin har fått ordentligt fäste. Palettens redaktör Sophie Allgård inser att det är svårt för kritiken att nå utanför biennalen. Den rumänske konstnären Dan Perjovschi (347, älskad av hela konstvärlden, har klättrat 500 platser under det senaste året) ”visade en mindre smickrande bild av en grinande president Putin i sitt svarta judobälte med tre regimkritiker som tvingats till tystnad.”

Jodå, konstvärlden har en våldsam dragning till det subversiva. Sådana företeelser blir tämligen avslagna på biennalerna i de västliga kärnområden (där man säger att det inte längre finns några gränser). I Moskva kan de levas ut inför kritikerskaran på nittonde våningen i Federation Tower. Emellertid skall man inte blunda för att det utanför biennalens reservat finns konstnärer som drabbar samman med den regionala åsiktssaneringen.

Ryssland är utmärkt att pseudoprovocera medan Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet är en annan sak. Där är gränserna så sköra och lättuppnåeliga att det blir pinsamt. Inga judar kommer in och det räcker med att man har en Israelstämpel i passet. Inget naket, ingen regimkritik. Men det finns ett positivt intresse för att närma sig det västerländska och åtnjuta lite av dess intellektuella goodwill. Med budgeten är det inget problem..

Sophie Allgård skriver också om Mercosulbiennalen i Porto Alegre i Brasilien. Den har fört en undanskymd tillvaro eftersom den alltsedan starten 1997 har varit en nationell angelägenhet. Nu har området vidgats, i varje fall till hela Syd- och Mellanamerika och det lär kunna fortsätta eftersom man har en hygglig budget.

Allgård gör en intressant kommentar till mexikanen Yoshua Okon (1543) som visar videoprov på den mexikanska polisens våldskultur. Poliserna gör alla möjliga obscena gester framför kameran och för att få fram detta ingick ”troligen även mutor”. Okon (medelklass) hamnar i ett moraliskt dilemma och därför ”slår Yoshua Okon på den svage: en underbetald och lågt utbildad polis, inte sällan av indianskt ursprung.”

Fängslande läsning finns det också om den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen. Där har det alltid varit en hopplös strid som alltid slutar med att det blir för trångt att i samma svåranvända lokal hysa Sverige, Norge och Finland. Med ett undantag, nämligen 2005 då Åsa Nacking biföll Miriam Bäckströms (966) och Carsten Höllers (129) förslag att ta ned glasväggarna. Då kunde det norska och finska bidraget inte placeras enligt planerna. Finska Laura Horelli (1338) hoppade av medan Matias Faldbakken (2631) svalde förtreten.

Man kan nästan få intrycket av att fjolårets evenemang konsoliderade de territoriella framstegen. Jacob Dahlgrens pilkastningstavlor och Sirous Namazis utbredda container tog utställningsrummet medan finländaren Adel Abidins resebyrå med destination Bagdad fick placeras i ett sidoutrymme. Den andra finländaren Maaria Wirkkala klarade sig bättre men på bekostnad av islänningarna. Island har under ett antal år hyrt den s k Aaltopaviljongen men nu åkte de ut. De norska representanterna Toril Goksøyr och Camilla Martens hamnade på utsidan där de lät en fönsterputsare ständigt putsa rutorna. För att det skulle bli riktigt autentiskt lät man en riktig neger utföra arbetet. Men där gjorde man halt och lät den anställde få konstnärslön istället för att följa avtalet för städare.

Komplicerat men spännande och lärorikt. Konsten har som vi här har sett tre väsentliga samhällsuppgifter: Att legitimera betänkliga regimer, att fungera som stadsbranding och att vara ett tillhåll för konstvärldens interna positioneringar.

Toril Goksøyr och Camilla Martins It would be nice to do something political 2006

Idag, när jag har varit djupt försjunken i alla konstäventyr som utspelades i världen 2005, har jag tre saker att berätta.

Först att ”nu har det hänt”. Och något annat kunde man inte heller förvänta sig. En ny delseger för måleriet och marknaden. För ett par veckor sedan slog Gerhard Richter nytt auktionsrekord på Sotheby’s med sin målning av ett ljus Ljus: 10.427.248 Euro. Men han kan fira en dubbel triumf eftersom han precis har gått förbi Bruce Nauman, som dessutom blivit omgången av Paul Klee, på artfactslistan.

Följ gärna auktionsdramatiken där regeln „Köp dyrt, det lönar sig“ är omisskännlig. Och det är lätt att förstå varför konsten inte kan förnya sig när man har en så fascinerande arena att betrakta. Betrakta kan man även förloraren i denna giganternas kamp Bruce Nauman ”Fontän” visad på Venedigbiennalen 2007.

En helt annan sak som jag ägnat en del tid åt är Palestinafrågan. Intet tycks vara mera hopplöst än den konflikten. Det verkar inte heller som om det finns några som helst förslag till en framgångsrik lösning. När jag satt fördjupad i sådana tankar insåg jag vad svenskarna hade för sig. De hängav sig som samlad nation åt Melodifestivalen. Då förstod jag att det fanns ett samband. Naturligtvis skall man förlägga European Song Contest till Ghaza. Israel är ju med och Ghaza har tidigare ingått (och gör väl så än) i dess lilla imperium. En enkel lösning: Man sjunger och dansar sig ur svårigheten och hela Europa deltar. Ghaza branding, Ghaza produktplacering och ”sätta Ghaza på kartan”. Jag medger att Hamas kan vara något svårflörtade när det handlar om världslig dans och lättklädda donnor. Men jämfört med det rådande förhandlingsläget torde uppgiften vara överkomlig. Striden mellan Israel och Palestina skulle därmed också flyttas till populärmusikens sfär. När det inte går på annat sätt: Sjung, o människa, sjung!

Slutligen har vi det här med hur man blir helig. En sådan sak behöver inte vara alltför komplicerad utan kan lösas med institutionella medel. Gore Vidal visar det.

Ja, än en gång Whitneybiennalen. Till slut kom det några rader i svensk press. Dan Jönsson fick ta språnget över oceanen för att rapportera i DN.

Här är några av hans nyckelmeningar:

”Denna ”regionala” amerikanska biennal har av tradition hållit sig framme när det gäller att lansera nya medier, och 2008 är det process- och performancekonsternas tur.”

Man förstår ganska lätt att en biennal som i varje fall i något avseende inte skall ställa sig i den överhettade marknadens omedelbara tjänst får sikta på något som är i varje fall en smula svårsålt. Så kör man lite performance och dessutom ”relationell estetik” (fast man inte gärna skriver det längre), relationell estetik fick aldrig samma genomslag i USA som i delar av Europa. Kapitalet är därför inte på samma sätt förbrukat.

”Årets biennal bryter alltså ingen ny mark, fast rymmer å andra sidan en sympatisk vilja till fördjupning. I huvudutställningen på Whitneymuseet handlar det till stor del om konstens existentiella grund¬frågor, om materialitet och färg, om illusion och tradition. Lite överraskande, men ändå logiskt.”

Precis detta var vad man kunde förvänta sig. Roberta Smith hade inga svårigheter att agera spågumma i augusti 2007: “In These Shows, the Material Is the Message”, skrev hon när hon recenserade Chelseagalleriernas höstkollektion. ”Back to Basics”, var det, jaha. Och som Smith påpekade: ”They indicate what might be seen elsewhere in the near future — in the next Whitney Biennial”.

”Så kan konstens eviga frågor laddas upp med samtida idéer om resursåtervinning, kretsloppstänkande och konsumtionskritik. Konstens materialitet är inte skild från världens. Uttryck som Longs och Caesars ger årets biennal en kärna av eftertanke, en tyngdpunkt som lyckas balansera den i övrigt rätt spretiga blandningen av lam institutionskritik, militant identitetskonst, trist pliktrepresenatation och absurdistiska stolleprov.”

Ja, Dan Jönsson ser att det är segt. Den första meningen är nog också lite för optimistisk. ”Grön konstnär”, vem vill och kan vara en sådan utan att drunkna i duktighet?

Min åsikt är fortfarande att konstvärldens rapportörer alltför envist stirrar på konsten istället för att se på konstvärlden. Redan 2005 skrev Sara Thornton (Art Monthly) och citerade Thomas Crow:

”What we are missing is a model for how the art system operates, which is less about money than about recognition and validation.”

Pierre Bourdieus institutionskritik, nej den passar inte en konstvärld som vill se något magiskt i själva verken. Antagligen tror man också på konstnären som magisk fixare. Institutionskritik finns det naturligtvis gott om men den är anpassad till konstvärldens behov. Någon gång och till slut borde det gå upp för konstvärldens ivriga aktörer att när man ser uppställningen ”problematisera hierarkier, klass och ras” eller, för den delen, ”en känslighet för den poetiska detaljen, som att subtilt förskjuta en färg och låta ett objekt glimma till av en skör hinna”, ja då handlar det om att hävda eller helst förbättra sin hierarkiska position. Det grundläggande budskapet för konstvärldens framskjutna producenter (konstnärer, kritiker, curatorer m fl) är svindlande enkelt: ”Glöm mig inte”.

Från biennalen kan vi taga ett litet exempel, det Jönsson nämner, Bert Rodriguez, som erbjuder terapi i sin vita kub. För att komma till får man anmäla sig på Whitneys hemsida. Han har naturligtvis inte mycket att säga, han gör ett konstprojekt som trasslar lite med New York-bornas benägenhet att söka sig till terapeuter. Till Rodriguez kom det tydligen enbart kvinnor. Han själv kommer från Miami där man inte går i terapi utan istället går till stranden och tar en drink. Han berättar mer själv här. Tunn är den hinnan av performance/interaktivitetförnyelse. ”Glöm mig inte”, se hans framträdande på konstmässan i Miami. Här.

Bert Rodriguez In the beginning… 2008

En av kommentatorerna skall, enligt uppgift, övervara bandymatchen mellan Edsbyn och Sandviken. Denna besynnerliga sport äger starka geografiska begräsningar. Själv har jag ingen större entusiasm för denna verksamhet men jag har förstått att det inte är något man åsidosätter i områden norröver. När jag hade en utställning i Bollnäs gjorde jag några teckningar med bandyspelare. De blev genast sålda. Mitt andra tilltag angående konst och bandy, vilket tidigare redovisats, är: Profeten ser på bandy från 2001. När detta tilltag för några dagar sedan blev översatt till engelska var förmedlingen dansk. I Danmark ägnas inte mycket tid åt bandyspel. Översättare ville dock förklara för en engelskspråkig publik vad det rörde sig om: ” Bandy [a Swedish game, ice hockey without the ice]”. Så vet vi det.

Nu är den här! Neurobash har arbetat intensivt och kan visa upp trailer nr 2 till musikalen Dogs som kommer på scen lite längre fram i vår. Fyra episoder behandlas: Tänkandet, konsten att bränna flaggor, dialog och de kränktas kör. Allt detta kan sammanfattas i en strävan som förblir outtalad, att söka det goda. Jag har tänkt en del på det. Man bör bränna mera flaggor, ”mera eld i flaggan, Beuys”, man bör undvika dialog (på grund av rubriksättningen ”dialog”: ”uppmuntra till dialog”, ”vi vill komma i dialog med”, ”vi är intresserade av dialog”), och, hänge sig åt ett deltagande i de kränktas kör.

Konsten kan ge ytterligare hjälp. Innan Tino Sehgal blev alltför mycket en konstnär med strategiskt nätverksbygge kunde han visa fram en häpnadsväckande och övertygande enkelhet. På Moskvabiennalen 2005 (alldeles innan han störtade uppåt på artfactslistan) uppfördes hans synnerligen enkla performance från 2001:

Ett exemplar av den officiella servicepersonalen beter sig plötsligt på ett oväntat sätt, slänger med armarna i cirklar, medan den hoppar än på det ena och än på det andra benet, utropande: ”This is good!”

Trailer 2 finns för påseende här.

Efter att ha ägnat en smula eftertanke åt gårdagens artikel slår det mig att det föga beaktade ämnet i konsten ”politiska omdispositioner” bör beaktas. Jag har själv fått känna av det. Inte lär jag ha haft någon känd politiskt ståndpunkt men fann mig alltsedan i somras skuffad kraftigt åt höger. Igår fick vi igen uppleva en sådan händelse när Carl Michael von Hausswolff av Natalia Kazmierska bryskt omvärderades. Det torde vara självklart att CM såsom värdig representant för konstvärlden står något ut mot vänster. Men det ändrades och jag fick oväntat uppleva att bli omkörd eftersom han skulle betydligt längre ut på flygeln.

Eller som skalden uttrycker det:

Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
Och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernets läger
Och tåget församlas. Mot höger! Mot höger!

Vad övrigt är, är inte tystnad utan i väntan på melodifestivalen.