Vilks.net

Jo, faktiskt har hotbilden mot konstnär Vilks förändrats under de senaste dagarna. Riskerna har ökat. Allt enligt hjärntrusten Säpo. Nå, det aktiverar polisen som har börjat surra runt huset på kartan. Konstnären, dvs. jag, har flytt till Oslo. Dock är det sista inte korrekt. Jag är nu ankommen till Norges storby för att medverka i programmet I kveld på nrk 2. Hotbilden betraktar jag som hypotetisk men den ger lite atmosfär åt konstprojektet som nog kommer att fortsätta ett bra tag till.

På flyget upp läste jag norska Dagbladet och fängslades av den norske regissören Torkil Sandsunds inlägg ”Kampen for ytringsfridomen”. Artikeln är skriven på klingande nynorsk och författaren arbetar i Afghanistan. Hans budskap är entydigt och en kommentar till den danska nypubliceringen av karikatyrerna:

”Skall man kämpa för yttrandefriehten må man tänka globalt och långsiktigt och inte kränka en hel muslimsk värld för att hämnas tre danskar. Med sådan blinda principiella aktioner undergräver vi begreppet yttrandefrihet och arbetet för yttrandefriheten i hela världen.”

Ja, slutsatsen av den harangen är att varje form av kritik skall värderas utifrån hur det kan påverka alla andra länder och riktningar. I grunden betyder det att vi har obildade och otillräckliga grupper av människor som genom en strategisk plan och steg för steg skall lära sig västerländskt tänkande. Antar jag. Men följderna kan knappast bli andra än att det inte blir mycket som kan kritiseras eftersom man alltid kan räkna med att någon okunnig kan missuppfatta saken.

Vi lever alltmer i de kränktas tid. Och för att stiga in i kränkrummet och få stöd av välvilliga kulturarbetare är det enda kriteriet – som vi lärde oss igår – att den kränkte känner sig kränkt.

”Jag uppfordrar med detta norsk press till att ta starkt avstånd från den danska pressens kortsiktigt tänkta missbruk av yttrandefriheten,” avslutar Sandsund sin drapa.

Så förstärks mysteriet med bilden som praktiskt taget alla har sett men som inte får förekomma i tryck i Sverige (undantag SDS). Med få undantag gäller det också Norge.

Antingen eller kommer att fortsätta.

Debatten om muslimer har alltså lärt oss att debattörerna kan indelas i två kategorier. I ena hörnet islamofoberna och i det andra islamofilerna. En sak som förändrats dramatiskt på senare tid är att mängden av islamofober ökat kraftigt. Man kan utan vidare tala om att den institutionella konstteorin är tillämpbar:

En islamofob är en sådan som av en islamofil betraktas som islamofob.

I motsats till vad som gäller i konsten är man inte intresserad av någon kvalitetsdefinition. Det är fullt tillräckligt att konstatera att någon är islamofob.

Andreas Malm fortsätter i DN sin berättelse om islamofobins insteg i västvärlden. Han hämtar bland annat material från Gottschalks och Greenbergs bok Islamophobia. Making Muslims the Enemy till vilket Malm adderar:

”Med dussintals bilder från amerikansk press vederläggs här uppfattningen om Jyllands-Posten och Lars Vilks som enstaka experiment i yttrandefrihet. De ingår i en flera decennier lång tradition av förnedring.”

Det är alltså omöjligt att inte tillhöra den långa förnedringstraditionen. Om blott det finns ett uns av satir eller kritik så spelar det ingen roll vad man gör eller vilka intentioner som är tänkta. Kontexten är en och densamma: Islamofobi.

Efter att ha påtalat konflikterna i Mellanöstern summerar Malm:

”Här har den sjukliga islamofobin, med alla sina fixeringar och fantasmagorier, sin materiella bas. Muslimerna på hemmaplan sätts i samband med den yttre fienden, som är reell.”

Sverige demoniserar:

”Som Mattias Gardell demonstrerar i en lysande essä i senaste numret av Tidsignal blir den offentliga svenska islamdiskursen alltmer demoniserande ju djupare Sverige involverar sig i imperialismens militära verksamhet, i synnerhet i Afghanistan.”

Läget är med andra ord hopplöst och förvärras. Tydligen är det så att varje form av kritik är demoniserande.

Genom att föra diskussionen i en strängt dualistisk form får man naturligtvis resultatet att båda sidor demoniserar den andra. Betraktaren som iakttar debattörerna uppmanas att välja sida vilket är antingen eller.

Runt kör de i rondellen. Frågan är om de någonsin kommer fram.

En intressant detalj är att man kan bli både islamofil och islamofob samtidigt. Tar man inte ställning på ett tillräckligt klart sätt kan man utan vidare fördömas från båda håll. Jag inser att jag ligger illa till här.

Vill ni se inslaget i Morgonteve där jag talade med Omar Mustafa kan ni pröva här.

Bara en kort anmmärkning om spamfiltret. Det är ingen enkel sak att styra detta. Ibland lyckas min adminstratör att häva vissa adresser. Det arbetas ständigt med den saken. Signaturen ”Rurik” råkade ut för att när han skrev försvann hans samtliga inlägg. Så gör filtret ibland. Räkna dock med att alla inlägg snabbt kommer tillbaka genom min manuella behandling.

I morgon måndag får jag glädjen att möta Omar Mustafa, talesman för Sveriges Unga Muslimer i SvT 7.15. Mustafa har skrivit ett svar på mitt tidigare inlägg i Expressen.

Slavoj Zizek har några ej helt oävna funderingar kring fundamentalismen i sin artikel från 2006 ”Hur långt räcker toleransen” (Aftonbladets kulturpocket Tyst). Han menar att en fundamentalist är en komplett egoist, i sin tro fullständigt övertygad om sin egen förträfflighet. Och, fortsätter Zizek:

”Detta står i bjärtast möjliga kontrast till de terroristiska pseudofundamentalisterna som är djupt oroade, fängslade, fascinerade av de icke-troendes syndiga leverne – det är tydligt att de, när de bekämpar den syndige Ande, kämpar mot sina egna frestelser. En så kallad kristen eller muslimsk fundamentalist drar vanära över den verkliga fundamentalismen. /…/ Vad fundamentalisterna verkligen saknar är paradoxalt nog just en dos sann ’rasistisk’ övertygelse om den egna överlägsenheten. /…/ en våldsam pseudofundamentalist däremot är mer inriktad på (att skapa olycka åt) andra än på (att skapa ett lyckligt liv åt) sig själv.”

Det ligger något i detta. Och hur väl stämmer det inte om man tittar in i, inte fundamentalisternas, utan pseudofundamentalisternas myshörna. Där är det fest i Kapernaum ty äntligen har ett tecken på Guds välvilja visat sig. Det ger mersmak:

Smaklösheten är förstås överväldigande; kulturernas krock är barsk men lärorik.

Uppryckning behövs och vägen dit heter utbildning och jämställdhet. Som blivit bekant kan vi nu se fram emot imamutbildning vid våra högskolor (Leijonborg ger sig inte), vilket kan möjliggöra väsentliga kompletteringar till den religiösa sektorn såsom genuskunskap, samhällslära, kvalitetssäkring, kundanpassad service m.m. Kort och gott ett införande av en hälsosam tjänstemannaanda i trossystemet.

Vad som ligger inom räckhåll är att även satiren skall kunna delas mellan trossamfunden. Har ni inte sett och hört Ringaren av Hasse Alfredsson bör man göra det här. Så får vi tänka oss den fullt rimliga parallellen, bönutroparen. Med små justeringar är Alfredssons monolog fullt gångbar.

Filmtrailern för första akten av Dogs finns nu på YouTube.

En musikal av Neurobash, Fredrik Axwik och Lars Vilks. Del 2 kommer i mars. Live performance under våren.

Neurobash

Andreas Malm gav sig den 14 feb på islamofobin i DN.

”DEN ORGANISERADE islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.

Som Expo framhåller är denna islamofobi, trots att den alltmer genomsyrar även vårt lands politiska kliMat – eller just därför – ett bortglömt ämne.”

Vad man kan förstå av allt detta är att det skall finns olika sorters islamofobi. Jag är inte djupare insatt i ämnet men kan räkna ut så mycket att den finns en sort som är ”Organiserad islamofobi” (OI) och då kanske resten är ”Oorganiserad islamofobi” (OOI).

Malm varnar för SD som får beteckningen Parti Fobi. Nu kan man ställa frågan om vilken taktik som är den bästa för att vinna tillbaka röster som hamnat hos SD. Kommer Malms artikel att fungera som en sådan röstfångare? Jag har svårt att tro det. Debattörer är en sak, de tjafsas inbördes och har en egen tävlan om vem som är duktigast. Ingen anständig debattör är t ex islamofob, men om det är möjligt att drämma den etiketten på en motdebattör kan det påverka den befintliga hackordningen.

Politikerna är ett annat släkte. Deras uppgift är väldefinierad: Först och alltid först: Att vinna röster till nästa val. SD har lyckats väl med taktiken att sikta på invandrarna och särskilt på muslimerna. Socialdemokraterna är beredda att gå till motåtgärder:

”Vi kan bara bekämpa sverigedemokraterna med kunskap och goda argument”, skriver Marita Ulvskog och Mats Johansson i Aftonbladet.

Det var inte mycket till taktik. Vilken kunskap och vilka goda argument kan det vara som går hem hos väljaren, eller skall vi säga ”kunden”? Men frågan är om Socialdemokraterna har något att vinna genom en offensiv mot SD. Sossarna har haft enligt opinionssiffrorna haft en god tillströmning av nya väljare. Skall de vinna ytterligare är det nog inte SD som är intressanta och inte heller är risken stor att tidigare sossar kastar sig över till SD. Men det vet de naturligtvis om och antagligen är skälet enbart taktiskt, partiet skall visa att de tar sitt ansvar. Att visa det kan ge några röster.

I deklarationen i Aftonbladet tar de båda skribenterna fasta på ett kärt gammalt citat:

”På partikongressen 1978 sammanfattade Olof Palme en stor del av socialdemokratins budskap med: ’Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi’.”

Ett lärorikt exempel eftersom alla riksdagspartier kan säga detsamma, inklusive SD (Stalin kunde också ha sagt det, däremot inte Hitler). Det kostar så lite, det betyder ingenting och påminner om Schillers gamla dikt, numera i EU:s visa ”Alle Menschen werden Brüder”. För att tränga in i den musikaliska endräktens politik bör man lyssna och se på uppförandet i Lissabon 2007. Där står de, inklusive statsministern Reinfeldt, och försöker se allvarliga ut när de lyssnar på den något osäkra klaverstämman och de små barnen.

Palmes ”vi” ger anledning till några funderingar. Hur skall detta ”vi” se ut, vad ingår för att få vara med i Palmes och alla andra seriösa politikers ”vi”? Kan man t ex oförsonligt kräva Sharialagar? Och hur skall de i vi:et från början ingående (man kan utgå ifrån att Ulvskog och Johansson är givna ”vi”) ställa sig till dem som opponerar ”vi:ets” regler? För man får väl förutsätta att de grundläggande mänskliga rättigheterna ingår. Vi:et har också problem med dem som inte alls vill vara med i vi-deklarationen. Hur skall man då göra? Tvinga in dem?

Svaret är att man inte skall göra något som helst eftersom det enbart är fråga om en politisk plattityd. Idealiskt för en politiker, vars första rättesnöre är att om möjligt inte företa sig något annat än att säga något som låter som om något skulle företas. Och att det låter bra och framförs på ett vinnande sätt. Det handlar om att vinna den lynnige väljarens känslor och ihågkomma att ett val numera är en tävling som starkt påminner om Eurovisionsschlagerfestivalen.

Lite bekymmer är det med islamofobin eftersom den kan ge ett parti några extra röster. SD har sett sin chans och några av riksdagspartierna är säkert bekymrade eftersom de levererar väljare dit.

Skall man vinna tillbaka väljarna kan man fundera på att söka en position mellan hökarna och duvorna. Där är det för närvarande tomt.

Lite uppståndelse har det blivit. Igår åkta jag till Stockholm för att i TV8 delta i Adaktussons kvällsprogram där man talade om Muhammedsaken. Flemming Rose var med på länk från Jyllandsposten och så var det jag i studion. Då hade jag fått veta om den nu så beryktade kartan över mitt hus och den terroistmisstänktes intresse för nattkikare.

Den nyheten kom att prägla denna dag. Det enda jag kan säga är att det alltså finns material som tyder på att någon eller några har haft vissa ganska konkreta idéer.

Något får jag företa mig för att öka säkerheten. Och det blir omedelbart en del av det konstnärliga projektet. Mina tidigare säkerhetsinstallationer som jag ordnat på egen hand emedan de polisiära insatserna är mycket små och dessutom grumliga. Säpo tycks vara så hemligt att sekretess blivit ett intresse i sig själv.

Dags att plocka fram mitt monster igen. Monstret, ”Den spanske ryttaren” har varit på plats tidigare, min topphemliga och egenkonstruerade terroristavvisare. Nu är den inte längre hemlig utan kan visas fram för världen. Det är besvärligt att montera den upp och ned men, för säkerhets skull, får den aktiveras. Den har några nackdelar. Jag har elektrifierat den. Inte min sport precis så jag har fått hjälp med det. Definitivt är den inte S-märkt utan ytterst farlig, ingen bör närma sig den utan att dra ut kontakten. Den är konstruerad av taggtråd och ståltråd och placeras innanför dörren. Jag kan då vara rätt säker på att det tar åtminstone avsevärd tid att passera den. Om nu inte den ovälkomne stannar kvar för gott i dess elektronsprittande famntag.

Jag ber samtidigt alla inbrottstjuvar att välja något annat hus än mitt. Det kan annars sluta mycket illa.

Därmed skulle den vägen vara säkrad. På gården kommer igen varningssignalen att sättas upp. Ingen kan passera över gårdsplanen utan att larmet går igång.

Min nästa åtgärd att säkra samtliga fönster. Det problemet har jag ännu inte löst utan vänder mig till läsekretsen för kreativa förslag.

Skiss av Den Spanske Ryttaren

Och i morgon eller på fredag kommer trailern för första akten av Dogs att läggas ut på YouTube. Några klipp visades i dagens Sydnytt. Neurobash har skapat musik, film och bildklipp, dessutom tillagt arabisk översättning. Den är ca 9 minuter lång.

Idag är det hundläge. Nyheten om mordplanerna mot Kurt Westergaard kom överraskande. Men han hade rätt när han i höstas påpekade för mig att ”du blir aldrig av med ett sådant hot”. Vila i vassen tills kusten är klar. Terroristerna är inte ens intresserade av något kampmoment utan håller sig helt och hållet till avrättningar och slaktningar. En hotad får alltså vara beredd att slåss med uppemot 5 stycken slaktare på en gång. Jag skall själv lägga mig i träning och noggrant studera några av de populära actionfilmerna som tar upp temat en mot många.

Kurt Westergaard är en mycket sympatisk tecknare som ofrivilligt har blivit en symbol för problemet med att teckna profet.

Min bild av Kurt Westergaard

Och dagens rättmätiga hund

”Det spelar ingen roll vad man kallar det för, konst eller något annat.” Ja, vi har hört det där många gånger. Men det spelar faktiskt roll. Om något är konst förutsätter konstvärlden vanligtvis att det också besitter ett värde. Jodå, det existerar usel konst, men den är inte intressant. Diskussioner om någots tillhörighet till konsten handlar om kvalitet. Alla dem som uttalar detta med att ”det inte spelar någon roll” talar också om kvalitet. Att något är konst skapar vissa förväntningar och för med sig ett visst ansvar. Konstnären är, som Thierry De Duve skriver: ”representative of humanity in the aesthetic domain”.

“Estetiken bygger broar mellan kulturer”, namnet på en estetikkonferens i Ankara i somras.

Kambodjanen Nhem Ein blev inbjuden till den ansedda fotofestivalen Rencontres d’Arles 1997. Samtidigt köpte MOMA i New York in några av hans bilder och visade dem. Det ser ut som ännu en globaliserad konstnär men det här fallet är mycket annorlunda. Pol Pot-regimen behövde en fotograf och man valde den då 15-årige Nhem Ein som skickades till Shanghai för att lära sig hur man tar bilder. Han kom tillbaka och tog tiotusentals bilder under slutet av 1970-talet.

Men hans uppgift var mycket speciell. Han skulle fotografera alla dem som hamnat i den tidigare skolan S-21 i Phnom Pen. När man hamnade där skulle man avrättas men byråkratin krävde att folkmordet (ca 14 200) dokumenterades.

Så gick tiden och bilderna blev intressanta. I första omgången som en fruktansvärd påminnelse om diktaturens illdåd. När de visades på utställningen i Arles var de tänkta att vara politiska bilder men det finns problem eftersom det som visas är en blandning av allt möjligt, självklart ingår det också fotokonst och konstprojekt. När MOMA köpte in bilderna blir Nhem Ein automatiskt konstnär. Det som visas i MOMA blir också konst, alltså bilder som får en estetisk överlagring.

Nhem Ein, som fortfarande är i livet (ett möte med honom beskrivs här), var glad över uppmärksamheten och upphöjelsen. Han försörjer sig fortfarande som fotograf men har inga ambitioner och är inte ens särskilt intresserad av fotografi. Någon ånger känner han inte, han menar att han inte hade något val.

Man skall alltså se upp med frasen: ”det spelar ingen roll vad man kallar det” och även hantera estetikens möjliga kulturbroslag med viss försiktighet.

Nhem Ein, från serien S-21

Nhem Ein, från serien S-21

Från utställningen i MOMA 1997