Vilks.net

Intet är väl mera självklart än att vi sedan länge lever i den postkoloniala tiden. Det är den tid då den vite mannen i väst tvingats att erkänna sina synder. Kolonialismen är inte mycket att vara stolt över. Utplundring och mord i stor skala kunde ske genom den vite mannens delvis vetenskapligt belagda överlägsenhet. Senare förlorade det sitt värde, kolonierna avskilde sig från Europa men historiens påminnelse finns kvar. Skam och ånger.

Frantz Fanons bok ”Jordens fördömda” kom ut 1961. Fanon, som deltog i Algeriets frigörelse, kräver en våldskamp utan nåd mot Europa. I förordet till boken faller Sartre honom i talet och går faktiskt ännu hårdare åt de vita herrarna.

Allt måste bort från de forna kolonierna, inga kompromisser eller avtal, förordar Fanon. Författaren inser dock att han måste komma med något konstruktivt. Ett sådant initiativ skall komma från de intellektuella. När de nationalistiska partierna uppstått genom de stora bondeupproren vill dessa ha en grundlig analys:

”börjar att kritisera ledningens bristande ideologiska medvetenhet liksom dess okunnighet i fråga om strategi och taktik.”

När vi ser tillbaka på koloniernas frigörelse är det lätt att inse att de frihetsdrömmar som Fanon ägnade sig åt bara kunde förverkligas i dess inledande fast: att med våld kasta ut inkräktarna och upprätta den egna nationen. Sedan kom kompromisserna och avtalen. I den postkoloniala världen står vi fortfarande inför detta faktum. Europa gick inte under:

”När däremot Fanon hävdar att Europa går mot sin undergång är det inte alls något nödrop, utan en diagnos” (Sartre i förordet).

Fanons konstruktiva dröm manas fram i slutkapitlet:

”Alltså kamrater, låt oss inte erlägga någon tribut till Europa genom att skapa stater, institutioner och samhällen som är inspirerade av dess mönster. Mänskligheten väntar sig något annat av oss än en ovärdig imitation och karikatyr.”

Där har vi vad Fanon kallade för ”tredje världen”, alltså den värld som skulle kunna ersätta de två vid den tiden dominerande stormakterna.

Fick vi några alternativ? Länge spanade de intellektuella förgäves men så kunde tidens ledande guru Foucault entusiastisk berätta att det fanns något annat, den iranska revolutionen:

”Det är ett uppror av människor med tomma händer, de vill lyfta det väldiga ok som tynger var och en av oss, men i synnerhet dem själva, dessa oljefältens brukare, dessa bönder vid imperiernas gränser: världsordningens hela tyngd. Det är kanske det första stora upproret mot hela planetsystemet, den modernaste formen av revolt. Och den mest vansinniga.”

”Islam, som inte bara är en religion utan också en livsstil, en tillhörighet till en historia och en civilisation, riskerar att bli en krutdurk i form av hundratusentals människor. Sedan igår kan varje islamisk stat ha genomgått en inre revolution med utgångspunkt från sina sekelgamla traditioner.”

Men allt stod naturligtvis inte rätt till i det befriade riket. Kvinnorna i Iran fick snabbt inse detta och när en iransk kvinna, ”Atoussa H.” skrev ett brev till Le Nouvel Observateur 1978 och berättade om grava missförhållanden avfärdade Foucault klagomålen som antimuslimskt hatiskt förtal:

”Men det finns två saker som inte kan tolereras: 1) Att rikta ett och samma förakt mot islams alla aspekter, former och möjligheter och förkasta alltihop med stöd av den eviga anklagelsen ’fanatism’. 2) Att misstänka alla västerlänningar för att bara intressera sig för islam av förakt för muslimer…Problemet med islam som politisk makt är i våra dagar ett nyckelproblem och kommer så att förbli i åratal framöver. Det viktigaste villkoret för att kunna ta itu med detta i samförstånd, må det vara stort eller litet, är att inte blanda in hatet.”

Vi ser att Foucault var tidigt ute i debatten om politisk islam och att han elegant visar vägen till det senare så populära begreppet ”islamofobi”.

Några månader senare skrev Foucault ett öppet brev till Khomeinis premiärminister Bazargan och bad honom visa respekt för mänskliga rättigheter. Därefter uttalade sig Foucault ytterst fåordigt om det iranska revolutionsalternativet.

Hur skall man då se på situationen som råder i vår tid? Alternativet är förstås detsamma som kompromissen, alltså det som Fanon på inga villkor önskade. Dagens kompromiss bygger på en oklar idé om mångkultur där ömsesidig respekt skall råda. Europa får utöva denna respekt med ett huvudnedböjt av sitt skamliga koloniala arv. Vi skall lirka med infödingarna och spela rollerna som jämlikar genom ett järnhårt grepp om det politiskt korrekta. Det är knappast fråga om någon uttänkt strategi. Europa vill finna en traditionell kompromiss som gör att allt blir vid det gamla samtidigt som man beaktar det dystra koloniala arvet. Riskabelt spel? Nej, blir tokerierna alltför påfallande kommer protesterna att bilda tillräcklig motvikt.

Och Europa ger sig inte utan uppträder alltså med i praktiken koloniala anspråk inbäddat i en ny förklädnad, ”det mångkulturella Europa”. Plats för alla, men särskilt för dem som är mer mångkulturella än de andra. Integration är en viktig floskel, intresset för att göra något åt saken är mindre. Invandrarna hamnar i sina ghetton, får inga arbeten och placeras i samhällets bottenskikt. Det är dyrt och besvärligt att göra något åt detta. Betydligt billigare är det att inte i onödan reta upp dem. Samhället visar stor bestörtning om det t ex dyker upp en liten rondellhund eller något liknande. Då framträder självutnämnda samhällspoliser som representanter för den europeiska mångkulturen och träder till försvar för dem som förorättats, vilket inte minst är de mångkulturella själva.

Huvudsaken är att ekonomi och handel rullar som det skall, som det alltid har gjort. Påstötningar angående missförhållanden i de tidigare koloniala distrikten görs endast om det är absolut nödvändigt och om det inte oroar handelsavtalen. Det officiella svenska ointresset för hur kvinnor behandlas i Iran hänger samman med att denna stat är en viktig handelspartner.

Mångkulturtänkandet ger också liv åt yttre vänsterflygeln som inte vill ge upp tanken på den befriande revolutionen. Något bättre än det som Foucault lät sig entusiasmeras av syns ännu inte till men de verkar vara nöjda med det. Och dessutom är en sådan revolutionsidé naturligtvis bäst så länge den inte förverkligas.

Frantz Fanon närde en förhoppning om den tredje världens människa. I nästan 50 år har vi väntat på denna och lär få vänta länge än.

Foucault tyckte sig se alternativet men det var en hägring i ökensanden

Och den minsta lilla rondellhund blir ett hot mot det mångkulturella Europa

Jag är som bekant svag för konst. Idag fick jag ett verkligt bra bidrag som inte bara är stor underhållning och ljuv fantasi utan även ger oss en inblick i fundamentalismens vardag. Vad man inte minst kan lära sig av detta stycke är skratt ej saknas i Islam.

“from a muslim woman,

i am very proud and lucky and i thank God (All Mighty) every second with every beat of my heart that i am muslim. it’s my religion and prophet Mohammad (PBUH) is my prophet. i am very happy for this cause this means that God gave me the dignity and the proud and high class in my life on earth and heaven after death. but you, when i saw your picture i figured out and sure of, that your face is the example of those people whom God chose for Hell on earth and after death. it’s clear in your face what kind of person you are. you are the example of DEVIL on earth. i don’t wonder why your are hurting people. my islam put me in a high class level which doesn’t allow me to go down and be beside you. God don’t accept this for me and the muslim people to be in the class of Pigs, cause we are muslim and we are followers of prophet Mohammad (PBUH). be sure that you will be punished by God sooner or later in your life for what you’ve done to our beloved prophet (PBUH) and you will be punished and living in Hell after death, BE SURE OF THAT!!!!! i feel sorry for you cause you are an ignorant person and stupid as well. we, the muslims, are the best and be sure that you will never get from our prophet (PBUH) cause you are a PIG. if you look to the mirror and see yourself honestly you will discover this truth by yourself cause to us it’s very obvious. every word and every letter and every picture you used or drawn against our prophet (PBUH) will be reflected on you in return. the most honorable person on earth from prophet ”Adam” until ”the last day” is prophet Mohammad (PBUH). you know, i don’t wish you death soon, on the contrary, i ask God (All Mighty) to give you a long life to make you live in sa uffer (physically and mentally) all your life-long, to suffer from what you did in your life as bad things and your conscience makes you suffer and burn until you lose your mind and ask forgiveness from God and from prophet Mohammad (PBUH), which you will never get. a person like you is a burden for people cause you are the symbol of DEVIL but unfortunatelly without corns. i wish you be sank in your bad behaviors and thoughts until you are barried and God give you what you deserve. you know that you are very cheap and get lost, so that i don’t wonder why you are doing these shames and cheap behaviors. SHAME ON YOU!!!! i ask God to get us revenge from you and all others who are like you on earth and after death. PIGS eat each other like rabbish. what ever you do to clean yourself you won’t be able to do this cause that’s what you are. HA! HA! HA! HA! HA!”

Något behövs för att hantera denna utgjutelse. Det slog mig att precis här har vi ett fall för en Leijonborgare, alltså en av dessa, än så länge tänkta, imamer som är certifierade och kvalitetssäkrade. Kvalitetssäkring enligt ISO 9000-serien ”ger råd och vägledning och med hjälp av kravstandarderna kan man visa uppfyllelse av krav. Vet en köpare att en leverantör styr sin verksamhet enligt ISO 9000, ökar tilltron till att leveranserna blir de överenskomna.”

En svårighet är hur djävulen skall utformas enligt rimlig kravstandard. Förslagsställaren ovan vill tänka sig ett djurformat och har för detta ändamål valt det trivsamma däggdjuret Sus Scrofa:

Jag kan inte påstå att det är övertygande utan tänker mig snarare något sådant här:

Eller varför inte denna:

Signaturen Omar är inte förtjust i Jinges blog. Men vi andra som vant oss vid att varje dag få ta del av Torssanders försakelser har här en fullgod ersättning. Låt mig säga så här. Det finns två slags människor. De som vill få ut sitt budskap omedelbart och hela tiden och de som suspenderar ögonblicket för omdömets utbrott.

Sent hemkomment från konferensen i Stockholm angående kvinnornas förhållande i Mellanöstern hinner jag bara rapportera ett par nya och fascinerande insikter som jag vunnit under dagen.

Halala Rafi representerar Irakiska Kommitten för Kvinnors Rättigheter i Irak (vår försvunne vän Torssander hade kanske haft invändningar även mot detta, å andra sidan tycks det vara så att den tystnad som vi finner hos Torssander kan bero på att han gjorde sitt utfall mot feministerna något som inte går för sig ens i extrema vänsterkretsar).

Hur som helst, Rafi berättade att det har blivit ännu värre för feminismen i Irak efter kriget. Kvinnorna som sitter i marionettparlamentet är minst av allt feminister och vill inskränka kvinnornas rättigheter ännu mer än vad som redan är fallet.

Och så var det historien om gurkan och tomaten. Dessa grönsaker får inte saluföras bredvid varandra. Den som gör det riskerar livet. Och folk har blivit mördade när de har burit en påse där tomater och gurkor ligger tillsammans. Farliga sexuella symboler.

Mahin Alipour, ordförande, talar på konferensen

I Borås dit jag kom för att delta i Radio Sjuhärads debatt och för att hålla ett föredrag om samtidskonstens kvalitetskriterier var det annonserat om den obevakade Vilks. Men så blev det inte alls. På kulturhuset stod det hårda gossar i civila kläder medan styrkan i Göteborg var beredd på utryckning om nödvändigt. Allt går enligt regelboken och det kunde ha klarat sig utan allt detta, men så är det.

Debatten var jag nöjd med och inte minst att det fanns tre muslimer med. Jag kan aldrig räkna med att få någon uppskattning från det hållet även om jag menar att deras framträdande är till deras fördel.

För övrigt tack för många läsvärda kommentarer. Jag skall också säga att mina frimärksteckningar, gårdagen var en sådan, inte signeras förrän nödvändigt.

Bland människobarnen finns det sådana som söker sanningen och andra som menar sig ha funnit den. Det kan leda till kommunikationsproblem. Modern teknik kan hjälpa ett stycke på väg.

Så får det bli vid den debatt som Radio sjuhärad avhåller i morgon i Borås 16.30. Som det framgår av Borås tidning kommer det att bli en debatt om vad man får och inte får i konsten. Till denna diskussion kommer kyrkoherde Christer Wikner, konsthallschef Pontus Hammarén (från Alingsås, den stad han satte på kartan) samt en muslimsk kvinna. Den sistnämnda deltagaren vägrar dock att vistas i samma rum som den förhatlige Vilks. Däremot finner hon det acceptabelt att medverka per telefon. Med andra ord har vi ännu ett stycke väg till förhandlingsbordet.

I Borås kulturhus kommer ett föredrag om samtidskonsten att avhållas kl. 19.00. Detta föredrag är en helt nyuppdaterad version av dem jag tidigare hållit, bland annat i Alingsås.

Censureringsproblemen växer numera som svampar ur jorden. Internetleverantörerna har nu fått en central betydelse vilket man kan läsa om i Bergens Tidende. För övrigt är en av kulturnyheterna idag att 3 av 4 politikerna vill ha rätt att stoppa utställningar som de uppfattar som osedliga eller kränkande.

Den som vill läsa ännu mer kan ta del av mitt samtal med Frederik Stjernfelt i Information.

Om Rondellhunden var för kraftig, både för världen och för konstvärlden, gör jag nu ett försök med en cross-over mellan kulturerna. Profeten dansant och elegant med ros i turban.

Slutligen vill jag påminna om feministseminariet om kvinnornas situation i Iran i ABF-huset i Stockholm på onsdag från kl. 13.

Häromdagen lade sig filosofie doktorn och konstkritikern Fred Andersson på 13 apelsiner i Malmö konstmuseum. Han skriver om sin upplevelse om detta i dagens SvD (första delen av artikeln handlar om den isländske konstnären Hereinn Fridfinnsson på Malmö konsthall).

Men apelsinskaparen är värd lite uppmärksamhet. Det handlar om österrikaren Erwin Wurm en synnerligen etablerad konstnär med den imponerande placeringssiffran 134 på artfacts. Mest känd är Wurm för sina One Minute Sculptures. Det var en sådan som Fred lade sig på. Variationerna är många och överraskande, det gäller även otaliga andra projekt som Wurm har genomfört. Konstnären är född 1954 och han tillhör den generation som inte tillhör postmodernismen eller socialkritiken. Under större delen av 1980-talet var skulptur något som var centralt i konsten liksom att man då fortfarande diskuterade vad som är konst och vilka gränser som konsten har. Mot den bakgrunden får man betrakta Wurms infall vilka också är besläktade med vaudevilleversionen av konceptkonsten, Fluxus. Ett par andra samtidsprofiler som bär släktskap med Wurm är de något yngre Andreas Slominski och Maurizio Cattelan.

Nu är inte längre expansionen av konstbegreppet när det handlar om skulptur inte något som skapar kontroverser, möjligen långt ute på landsbygden. Utställningen som visas på Malmö konstmuseum är ett arrangemang av Riksutställningar och den har vandrat runt en del i landsorten. Ehuru både kul och tänkvärt går det naturligtvis att arbeta in tidsmässigt passande teorimoment i Wurms arbeten. I samtiden är det väsentligt med konst som har den relationella estetikens egenskaper, alltså deltagande, interaktivitet och icke-hierarkisk. Dessa förutsättningar uppfyller Wurms skulpturer utan minsta svårigheter.

När man möter den erinrar man sig att den dock har varit diskutabel och provokativ. I vår tid är provocerande och överskridande konst alltmer sällsynt. En sådan konst existerar huvudsakligen i katalogförorden eller i recensionerna som retoriska påståenden. En stor saknad tycks bre ut sig i konstvärlden när den härliga provokationen tycks ha svunnit hän i intet. Museerna kan dock erinra om den heroiska epoken då konsten inte var en svag imitation av reklammakarnas påfund. På Tate Modern har man samlat tre banbrytande provokatörer från konsthistorien.

Man skall inte vara ledsen för den uteblivna provokationen. Den kommer tillbaka och känns igen på att den alltid är oönskad av konstvärlden när den uppenbarar sig. Till dess kan man hålla fast vid ett annat stabilt uttryck som ofta dyker upp i samtiden: Nytolkning. Gamla verk skall nytolkas men också relativt ny konst skall nytolkas. Warholutställningen är en orgie av nytolkningsförsök och antagligen blir Toulouse-Lautrec på Nationalmuseum också nytolkad.

När man inte kan få det man egentligen önskar kan man nytolka det man dock har.

Erwin Wurm: one minute sculpture

Erwin Wurm: Convertible Fat Car, 2005

Erwin Wurm The Artist who swallowed the world, 2006

Jag tog mig verkligen till Lunds konsthall för att se på den utställning som jag redan hade skrivit om. Den intressanta frågan är om något överraskande tillskott skulle infinna sig. Jo, något var det faktiskt, utställningen var något segare än vad jag hade föreställt mig.

För den som inte minns eller vet handlar det om Ellipsis och konstnärerna Francesca Woodman, Chantal Akerman och Lili Dujourie. Och utgångspunkten är en feministisk diskurs. Arbetena härrör från 1970-talet och mitt intresse bestod främst av att se ett konsthistoriskt material. Dujouries videoinstallation är typisk för 70-talet, när konstnärerna arbetade med långsamma saker i minimalistisk anda. Woodman (foto) och Akerman (film) drogs in i konsten under 1980-talet när postfeminismen slog genom.

Men så ser jag att kritikerna är förtjusta och det är inte ofta man ser sådan glöd i pennorna. Postfeminismen kommer plötsligt fram i ännu ett varv och utställningen blir, som det heter, drabbande och känslosam. Den kvinnliga aspekten kommer dock inte fullständigt till uttryck i Tor Billgrens recension i SDS. När han ser Dujourie ligga och vrida och vända sig i oändlighet tänker han på bakfylla (men i övrigt gör han samma knäfall som de andra och som om det här var något som handlar om nuet). Karin Westeman i HD associerar något annorlunda: ”I tystnad får vi följa en kropp som ständigt måste förhålla sig till själv och till rummet vilket gör att minsta rörelse blir betydelsefull.” Ja, det blir den säkert om man orkar engagera sig.

För Sinziana Ravini i Aftonbladet handlar det om att dra fram ett kärt gammalt ämne. Kvinnan är begärsobjektet och gör sig till bild, mannen är betraktaren. Woodmans verk får bilda utgångspunkten: ”Det fungerar också som en enda stor aktivering av den feministiska diskurs som hävdar att den kvinnliga sexualiteten är determinerad av den manliga blicken.”

Och Ravini kan sammanfatta:

”I mina ögon är denna diskurs endast ett fortsatt förtryck av den kvinnliga sexualiteten. Ett effektfullt sådant, eftersom det är kvinnor som gör det mot kvinnor. I Woodmans bilder är denna konflikt inte riktigt löst. Heller inte i Lili Dujouries bilder där den nakna kvinnan går omkring som ett djur i bur.”

Det är mycket som väller fram från recensenternas hjärteblod och man kan undra varför. Ett skäl är att konsten just nu inte bjuder på så mycket av intim teori. Särskilt inte sådan som är kombinerad med arbeten som inte glittrar av marknadslystnad. Den här utställningen är för de invigda. Kraven är högt ställda, här behövs både diskursvana, tålamod och en avancerad minimalistisk estetik.

Angående förtrycket av den kvinnliga sexualiteten får man kanske suspendera problematiken om man ett ögonblick tänker på feminismen i Iran. Där är det strängt förbjudet att klä skott för den manlige voyeuren. Om utställningen Ellipsis skulle ha visats i Teheran (fullständigt otänkbart förstås) skulle den ha uppfattats precis tvärtemot dess avsikter och tolkningar.

Endast Fredrik Svensk är vaken och nykter och skriver väl summerande i GP:

”Denna utmärkta utställning kastar framförallt ett historiskt ljus över intresset för att göra sig själv till både subjekt och objekt med hjälp av film och fotografi. Något som i dag har blivit en vardagskonvention för både narcissism, självundersökning och motstånd.”

Eftersom postfeministisk diskursbildning sedan länge har kokat över av inflation och då den tvingas att ta itu med sådana svåra problem som vi t ex har mött i fjolårets väskdebatt kan en rakare linje förefalla som en intressant möjlighet. Redan 1984 kunde problematiken sammanfattas på ett övertygande sätt av Lena ’sson:

För de läsare som längtar efter samtidskonstnyheter kan jag säga att det kommer, det kommer. Min ständiga gärning att jaga allt som finns i den branschen har inte upphört. Nu laddas det upp till Berlinbiennalen den 5 april med det lösa temat When things cast no shadow, ”en öppen struktur i fem rörelser utan någon berättelse”. Den väntade pluralistiska vågen sålunda. Iakttagbart är att en smärre modetrend kan vara gamla kortfilmer/konstfilmer av något äldre konstnärer.

Idag skall dock framhävas hijaben mörka fall vilken omgjordar kvinnokroppen i Iran. Det är, som Suzanne Brögger skriver, som att lägga ett svart skynke över fågelburen på det att den skall tiga. Den iranska polisen (i rättvisans namn skall det sägas att det existerar även en brigad med dampoliser som har till uppgift att omhändertaga kvinnliga ärenden) har tillsammans med ett stort antal ständigt höttande, slitande och kraxande hijabkärringar att se efter att kvinnorna är anständigt klädda på gatorna. Intet plagg som visar kroppens form får förekomma. Det gäller även utlänningar som lätt kan hamna på polisstationerna.

I Iran visar man aktning för den naturgivna drift som kvinnan besitter i form av vårdande och medkännande egenskaper:

”…women’s profound sense of compassion and deep emotions are of great significance in safeguarding morality and humanistic qualities in society, which are so crucial in the prevention of cruelty and atrocities that are a permanent threat to human survival. It is for these reasons that women enjoy special status in education.” Källa

Hade detta uttalats i Svea rike hade Jämo infunnit sig som ett brev på posten. Feminismen i Iran stöter ständigt på svårigheter men den ger sig inte och behöver synnerligen den civiliserade världens stöd. För att uppmärksamma det som pågår i Iran och övriga Mellanöstern avhålls en konferens:

ABF-huset, Sveavägen 41 Stockholm Onsdagen 27 februari 2008 Klockan 13.00- 17.00 – Zeta salen.

Med följande program:

Talare:
Mahin Alipour
Ordförande för ERN och KFKI;
”Fördöm könsapartheiden”

Anki Elken
Ersättare i Riksdagen, styrelseledamot Centerkvinnorna
Vilka blundar och varför i civilkuragets Sverige?

Ingwar Åhman-Eklund
Skriftställare och ordförande för Humanisterna Stockholm;
”Slå vakt om ett sekulärt samhälle för att värna kvinnans frihet”

Lars Vilks;
Konstnär;
”Könsapartheid i Iran liknar rasapartheiden i Afrika”

Nina Lekander
Journalist;
”Svensksvenska kvinnorörelsens stora nervositet i de här frågorna”

Maria Hagberg
Fil. mag. i socialt arbete och sakkunnig i hedersrelaterat våld samt en av initiativtagarna till Nätverket mot hedersrelaterat våld;
”Det finns gradskillnader i helvetet”

Halala Rafi
Irakiska Kommitten för Kvinnors Rättigheter;
(Kvinnor efter kriget i Irak)

Teatern:
”Könsapartheid på universitet i Iran”
AV: Mahnaz Masoori – Styrelsemedlem i ”ERN”

Den här konferensen handlar väl främst om att skapa lite intresse för kvinnornas svåra situation i Mellanöstern. Ingen lätt sak eftersom Carl Bildt inte kommer att gå i spetsen för en kraftfull protest. De s k progressiva i landet är inte heller intresserade eftersom det blir fel, återigen är risken att det dels drabbar svaga grupper och dels får man ju visa lite respekt för seder och bruk.

I genren visa respekt har vi ett fängslande socialdemokratiskt bottennapp i gårdagens Sydöstran.

Det här går alltså inte för sig. Lägg också märke till den anslående skärmmössan.

Här är hårda ladies från Iran Female Police

Idag kom det glada tidender från Kulturnyheterna som kunde meddela att Carl Larssons Sundborn skall utmana svenskheten. Och det blir med klang, jubel och provokation. Som de skriver där på gården:

”Nu utmanar vi det svenskaste som finns och vänder upp och ner på det välbekanta och trygga!

Designkvartetten Front, glaskonstnärinnan Åsa Jungnelius och formgivaren Alexander Lervik är några av våra stjärnor. Dessutom kommer det provocerande konstnärsparet Peter Johansson och Barbro Westling att ge sin syn på Dalarna och Carl Larsson.”

Ja, vad innebär en sådan utmaning? Antagligen är det ännu en i raden av uppvisningar om hur icke-nationella svenskarna är eller åtminstone borde vara. Visst kan vi skoja med svenskheten. På kuppen blir svenskarna också mera mångkulturella eftersom svenskheten (vänligt) provoceras genom inflytande från andra kulturer.

Tanken har stöd från officiellt håll. Ulrika Kärnborg skriver i dagens DN:

”FORSKARNA I antologin ”Invandrare och integration i Danmark och Sverige” menar att det i praktiken inte är så stor skillnad mellan dansk och svensk integrationspolitik som vi vill tro. Skillnaden ligger i stället i de politiska och kulturella klimaten. I Sverige talar politikerna välvilligt om multikulturalism, medan den officiella retoriken i Danmark sedan länge går ut på att på att mångfald är farligt och att det avvikande till varje pris måste inlemmas i majoritetskulturen, annars hotas hela nationen.

Det är en bild som stämmer bra med vad som möter en när man läser dansk dagspress.”Information” och ”Politiken” har de senaste dagarna på olika sätt givit uttryck åt ett slags välfärdsnationalism som av enskilda individer kan uppfattas som väldigt exkluderande. För att förstå vad som händer i Köpenhamn, måste vi inse att inte bara materiell nöd, utan även kulturell marginalisering, kan leda till upplopp.”

”väldigt exkluderande” heter det som brukligt. Men så är det inte på Sundborn! Man kan tillägga att en överlägsen kultur kan kosta på sig multikulturalism. Alla kulturer klarar inte det. Trots allt mäktar nog Danmark med saken. På Charlottenborg har vi t ex utställningen Danskdjävlar. Emellertid är det mycket osannolikt att man exempelvis i Iran skulle ställa sig positiv till ett mångkulturår.

Den lättsamma karaktär som Sundbornmuseet lyfter in i begreppet ”provokation” är intressant. Johansson & Westling ordnar en riktig konstprovokation. Kvalitetssäkrad och garanterat fri från obekväma åsikter. Vi får se i ögonen ett nytt talesätt: Man kan provocera rejält utan att kränka fel. Alternativet till ”rätt tänkt” är ”rätt kränkt”. ”Den kränkningen visste var den tog och den kränkte fick med rätta vad han tålte”, skulle gå för sig om skymfen drabbar den som kan misstänkas vara exkluderande.

Skriften ”Invandrare och integration i Danmark och Sverige” från 2006 har recenserats av Thomas Hylland Eriksen i SDS. I recensionen nyanseras Kärnborgs förenklingar något: Danskarna talar öppet om sina problem medan svenskarna tiger och muttrar i lönndom.

En av mina absoluta favoriter, Erik Berggren, medverkar i denna skrift där han menar att danskarna är fascistoida. Han är en intensiv personlighet och på ett föredömligt sätt fördömande mot icke-rättrogna. Sådana naturer är som skapta att axla konstskulpturens skepnad.

Mångkulturens teoretiska sida är Cultural Studies. Boris Groys (den store konstteoretikern) skriver (Topologie der Kunst, 2003) om denna verksamhet att den har förälskat sig i det färggranna. Så ligger det säkert till även i den bredare utgåvan. Visserligen är det ytterst förbjudet att uppskatta det exotiska i främmande kulturer men det är vad saken handlar om. De grundläggande tankarna och värdenormerna har vi inte tänkt rubba på, möjligen suspendera dem en smula. Om man blandar karneval och orientalism med ett utspel mot svenskheten torde allt vara i ordning. Dock är det ofrånkomligt att det bakom alla slöjor och dragspel finns en och annan svårforcerad värdeskillnad.

Jens Haaning, Danmark 2008

Jag har funderat lite över vad Yngve Rådberg skrev i en kommentar:

”Även många av inläggen på din sida delar vissa mindre smickrande egenskaper med den religiösa fanatism som den vänder sig mot: myter och ogrundade påståenden upphöjda till sanning, hätska utfall, grumliga argument, oförsonlig vi-mot-dem-mentalitet etc. Jag är alltså inte så benägen att placera dig i islamofobfacket, men om du i allmänhetens ögon ska hamna någonstans mellan islamofob och islamodul får du nog se till att distansera dig från den islamfientliga pamflettideologin, samt vissa av dina påhejare.”

Bortsett från att jag aldrig tidigare har stött på ”islamodul” (som jag antar ligger nära ”islamofil”) är det ett intressant förslag. Men jag har inget behov av att framstå som ren och oförfalskad. Mitt projekt är fortfarande ett konstprojekt och allt som strömmar dit gör bilden större och rikare. Jag är helt klar över att när man blir överentusiastisk kritiker börjar man odla samma tendenser som dem som finns i det man angriper. Det finns många som har behov av att kalla mig för islamofob och sådana sociala skulpturer äger också sin rätt att uttrycka sin harm. Nu är Vilks i detta sammanhang också en social skulptur och vi kan därför studera sam- och motspelet bland dessa objekt. I den stora och expanderande kören av kränkta människor kan det emellanåt ljuda något som inte är alltför slitet och banalt.

David kommenterar angående musikalen Dogs att jag och Schibli skriver i vår beryktade bok att man aldrig skall illustrera i konsten. Den saken är lite mera komplicerad i musikalen eftersom den utgångspunkt som lämnats till Neurobash är att göra en dokumentär framställning. Vad vi hittills sett är en trailer som kommer att följas av ytterligare en innan det blir dags för själva föreställningen vilken förmodligen kommer att ha sin urpremiär i Danmark. Hur det projektet kommer att utvecklas och vad som är vad i ett sådant är ännu svårt att säga något om. Man kan lugnt räkna med att det inte kommer att uppfattas som bra konst av konstvärlden eftersom projektet i sig är avvisat som opassande.

”Vad är medierna idag”?, tänkte jag igår i Oslo. Svaret är inte överraskande: Intensivt, känslofyllt och aktuellt samt växlande. Därför var matsedeln i programmet I Kveld: Muhammedteckningar med dödshot, en passionerad astronom som lovprisade den månförmörkelse som vi inte får se på grund av mulet väder samt en cuban som talade om sina barn- och ungdomsupplevelser av Castro och Cuba. Jo, förstås, interaktivet. Ett par telefonsamtal togs emot från tittarna. Detta torde vara vår tids ideologi.

Med vad som helst