Vilks.net

Signaturen Hedendahl undrar följande:

”vet du att Mie Olise Kjaergaard (Alexia Goethe Gallery) har skapat träskulpturer som väldigt mycket liknar dina? Har du fler sådana elever? Hur ställer du dig till dina imitatörer – efterföljare?”

Jag tycker inte att Kjaergaards skulpturer ”väldigt mycket liknar” mina. Träbranschen är en stor sektor och mina bidrag är i allmänhet större, gjorda för att beträdas och genomförda med en klart hemmagjord teknik. Men finns det någon som är intresserad av att göra något liknande har jag inget emot det.

Ett påfallande inslag angående likhet fanns på Documenta 1992, en konstruktion av Mo Edoga. Jag har hur som helst ett stabilt grepp om trätornsprincipen. Det blir så efter 28 år.

Konstårskrönikor har dykt upp i flera tidningar. Carl-Johan Malmberg i SvD talar om ”Ett av de rikaste åren på länge” och man kan först tro att han menar konstmarknaden. Men det rör sig tydligen om Stockholm. Malmberg ser också framåt med beundransvärd självkritik:

”Utmaningen inför 2008 är att lyfta upp konstkritiken till konstens nivå.”

Och då är naturligtvis frågan om vilken nivå konsten befinner sig på. I år har det varit mycket konst, inte minst i Europas Grand Tour-sommar. Misslyckades kritiken med att skriva om allt detta eller är det konstens fel?

Ja, vad har vi för hjältar i samtidskonsten? Charlie Finch är inte nådig i Artnet Magazine:

“Terence Koh’s comparing himself to Naomi Campbell is a recent pathetic example. Howdy Doody Koons, Death Mask Damien, Barney the Vaseline Dinosaur: a trio of dick-diddling neurotics who couldn’t get elected dogcatcher in Peoria.”

Förr i världen kunde konstvärlden indignerat vända sig mot kapitalismen. Nu har denna blivit konstens bästa vän. Hur skall konstkritikerna bete sig? För att nå upp till konstens nivå?

Jeff Koons gränssprängande konst

Samtalet som några kulturintressenter har för sig i SDS, det var visst akt 6, kom, som vi redan fått veta från våra flitiga kommentatorer, också in på Rondellhunden.

Per Svensson skriver: ”Med Vilks, där finns det ju inget annat än ett rent narcissistiskt behov hos honom av att bli bekräftad. Och ett strategiskt kommersiellt behov. Där skulle jag säga att Jyllandspostens motiv med all säkerhet är ädlare och mer idealistiska än Vilks.”

Nå, först och främst skall konstnär Vilks vara djupt tacksam dessa intellektuella litteraturorienterade debattörer; att de nedlåter sig att diskutera detta konstprojekt. Men när det sker, och det får jag ha full förståelse för, måste reservationerna tydligt framgå. Och visst gör Per Svensson en kvalificerad avvärjningsvolt:

Vilks har ett ”rent narcissistiskt behov…av att bli bekräftad…strategiskt kommersiellt behov”.

Inlägget är värt att spara. Eftersom varje konstnär alltid och i första hand kommer att representera sig själv och då de måste överleva i någon mån utan statliga medel kan alla konstnärer föras till den fållan.

Det är inte ofta man hör någon i dessa saker inblandad och reserverad deltagare utgjuta sig positivt över Jyllandsposten. Men nu kom det. Och det är välkommet, jag har länge efterlyst att argumenten måste förnyas. Till varje pris.

Sedan får vi ta del av Ylva Gislén, hon tycker:

”Men jag tycker inte att det är tillräckligt spetsigt. Vill man kritisera en militant eller fundamentalistisk islam som maktfaktor i världspolitiken då finns det smartare sätt att göra det.”

Man skall vara smartare. Lär vi oss. Då frågar högst oskyldigt Sigrid Combüchen:

”Berätta vilka!”

Onekligen en fin replik. Då får Ylva Gislén dra till med sitt blondinskämt och det kan man inte säga är särskilt smart.

Smartast av alla, men bara just här, är konstnären, som genomfört sitt projekt till den grad att hjärntrusten tvingas idissla det. Han var smart nog att få dem dit. Och det var inte bara de som högg och nappade. En hel värld gjorde det. Och då kan man fråga hur det skulle kunna göras smartare.

För att något skall kunna ståta med beteckningen ”smart” måste det få medierna med sig. Annars är det praktiskt taget meningslöst. Jaja, alternativet är att göra som man gör med socialkritiken i konsten. Socialkritik för konstvärldens egen konsumtion.

Och vad vilja medierna hava? Rondellhund, enkelt och rakt förpackad. Rondellhunden heter Smarty.