Vilks.net

I dessa dagar när undergångsstämningar brer ut sig, katastroferna som rycker allt närmare. Kort och gott det alla vet: Det ser inte bra ut. När det så är sagt kan man tillägga att allt det där har att göra med tidsandan. Skräcken blandar sig med glamour.

Lite konst kan pigga upp i ett sådant läge. Jag nämnde för några dagar sedan att Ben Lewis har gjort sitt konstprogram Art Safari om kända konstnärer och konsttrender. Två av dessa är Santiago Sierra och Wim Delvoye.

Hur det än är finns det ingen annan väg för konsten än att göra lite mer än vad det är tänkt. Precis så är det också tänkt i konstvärlden. Därtill kommer att konsten skall ha sitt socialkritiska innehåll och utmana makthavare vilket dock främst handlar om dem i konstvärlden.

Sierra finner praktiskt taget alltid fram till kontroversiella projekt, ofta så långt det är tänkbart att gå utan att förlora konstvärldens gunst. Kontroversiell är han eftersom han alltid retar en del. Samtidigt är han attraktiv emedan arrangörerna vet att han kommer att dra till sig uppmärksamhet.

2004 lät han i ett galleri i Madrid läsa upp namn från en israelisk telefonkatalog. Israelerna har segregerat de arabiska namnen till en egen katalog och det var alltså dessa som lästes upp. När han deltog i en utställning i Dubai var detta ett populärt inslag, den gången var namnen utskrivna och uppsatta på en vägg. Hans önskan var att vid invigningen med statscheferna skulle man också ha en performance, en uppläsning av namnen på de personer som dött i bombdådet i Madrid 2004. Men den blev inställd.

I ett område nära den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea fick han 2005 genomfört en utgrävning med maskiner. Två stora gropar grävdes. Jorden från den ena fylldes i den andra och vice versa.

Ett ytterligare projekt som nu visas på Lisson Gallery i London är modulskivor gjorda av mänsklig avföring, insamlade i Indien av lokala assistenter.

Avföring har sin lockelse och på den punkten finns det en föreningslänk mellan Sierra och belgaren Wim Delvoye. Hans mäktiga verk är Cloaca, en teknologiskt komplicerad matsmältningsapparat som producerar avföring. Produkterna förpackas och säljs. Försäljningen har gått lysande. Cloacas hemsida. Cloaca video.

Santiago Sierra och Wim Delvoye är socialkritiska aktörer men uppenbarligen på ett inom konstvärlden vinnande sätt. Sierra har idag ranking 171 och Delvoye 219.

Santiago Sierras moduler gjorda av mänsklig avföring 2005-2007

Exegetiken lever än och levererar på sitt sätt tänkvärd underhållning. I Uppsala Nya Tidning pågår en exegetisk duell mellan Bengt Olof Dike (in the blue corner) och en som inte hyser översvallande känslor för herr Vilks, Mohamed Omar, svensk nationalskald, självutnämnd, (in the green corner).

Det är en regelrätt batalj mellan kristendom och islam, mellan NT och Koranen. Kategorin är Våld och de båda kombattanterna skall visa vilken skrift som är fredligast. Dike har utnyttjat sitt givna övertag, Koranen är genuint svavelosande, för att tränga in Omar i ringhörnet. Men Omar glider föredömligt undan genom att inte försöka med rallarsvingen GT; istället kontraboxar han med Matteus 10:34 (ej frid men svärd). Jag kan bara önska pugilisterna lycka till. Det dansar ännu många änglar på udden av ett svärd.

Mohamed Omar är en välmeriterad poet och en bildad herre. I min smak är han emellertid lite för religiös och dessutom utpräglat lättkränkt. Den 21 augusti 2007 präntade han paa Swensko, efter att ha blickat djupare i rondellen, de berömda orden på sin blogg:

”Tidigare skrev jag en debattartikel i Expressen där jag sade mig vara ”smått kränkt”. Då hade jag bara sett Vilks infama ’rondellhund’. Nu har jag via en journalistkollega fått titta närmare på en del andra av hans vidriga streckgubbar och blivit nödgad att revidera mitt uttalande. Jag är inte längre ”smått kränkt”. Jag är djupt äcklad och idignerad [sic].”

Läs dem med eftertanke, Omar har rensat ut Vilks från sin blog. Inget att bråka om, har man sin religiösa övertygelse kan man inte vimsa runt i kompromisser. Ty Omar hyser åsikten:

”Profeten Muhammed är skapelsens krona, skillnaden mellan honom och övriga människor är liksom skillnaden mellan en juvel och vantliga stenar. /…/ Så hög är profetens ställning hos Allah att det enligt vissa traditioner är för hans skull allena som världsalltet kommit till.” (text till boken Ivan Aguéli, Atlantis/Prins Eugens Waldermarsudde, 2006)

Jag förstår utmärkt att en sådan inte i allas ögon gör sig som rondellhund.

I lördagens Berlingske Tidende fick man sig till livs en av Jan Guillous saftigaste intervjuer (min översättning):

”I samma tidning som denna intervju finns en artikel av Pia Kjærsgaard där hon skriver ’Idag är konstens största dogm ångesten för islam’. Är det sant?

’Nej. Konsten i Europa har nog så riktigt ett stort problem, men det handlar om hur man skall yttra sig kvalificerat i ett samhälle där konst är en vara. Där kommersiell framgång avgör vilka yttringar som kommer fram. Efter karikatyrteckningarna har vi tvärtom fått dogmen om att yttrandefriheten bara kan testas genom att utmana islam. Det sägs att en modig konstnär är en som kan säga något kontroversiellt om muslimer eller islam. Det är inte bara enfaldigt. Det är också rent hyckleri.’

Men vi har ju inga problem med att förlöjliga eller göra grovkornig satir om Jesus och kristendomens Gud. Det är närmast bara en smula tröttkört när någon gör det.

’Om vi säger att avsikten är att provocera, så kan vi låtsas att det utannonseras en satirtävling i Jyllands-Posten. Motivet skall vara: Jesus Kristus våldtas framifrån av George Bush och bakifrån av Anders Fogh Rasmussen.
Den som tecknar den bästa och roligaste versionen av detta motiv, vinner tävlingen. Därefter blir den danska kyrkan vansinnig. Det skulle vara att testa yttrandefriheten i Danmark, i motsats till att testa en av de svagaste grupperna.’

Vad som särskilt imponerar på mig är den homoerotiska fantasi med starka vänstersvängar som Guillou hänger sig åt. Arnskrivaren är ofta en smart debattör, men här har tydligen känslorna tagit överhand. Nästa gång drar han nog Förintelsekortet vilket Mohamed Omar inte kunde hålla sig för att göra i den försvunna artikeln:

”De s k ”liberaler” som nu under hysteriska hurrarop insisterar på att ställa ut och publicera de anti-muslimska nidbilderna var knäpptysta när en iransk tidning i februari 2006 anordnade en tävling för att häckla Förintelsens offer. Var var hurraropen då?”

I vänsterns tecken: Jan Guillou sexfantasi

Relationell estetik, hur var det nu med den? Sådan konstnärlig verksamhet handlar om att låta en interaktiv händelse vara konstverket. Den har funnits med sedan mitten av 1990-talet och när Anders Olofsson i Om Konst skriver sin årskrönika berör han ämnet:

”Men säg det konstår som inte bjudit på minst en dödförklaring och en återkomst? 2007 handlade dödförklaringen om den relationella estetiken, som plötsligt ansågs vara på väg till historiens sophög.”

Och han fortsätter:

”Förmodligen förhåller det sig på samma sätt med den relationella estetiken som med måleriet: den överlever genom att smälta samman med, infiltrera och annektera andra konstnärliga uttryck.”

Men riktigt så enkelt är det nog inte. Jacob Dahlgren, som representerade Sverige på Venedigbiennalen i somras visade med I, the world, things, life, ett utpräglat relationellt arbete. Ni kan följa verket här. Även i en lite större skala frodas den relationella estetiken oförblommerat. På Marian Goodman i New York har Tino Sehgals utställning This Situation precis avslutats. Där fanns en grupp människor som hälsade på besökare med ”Welcome to this situation!” för att sedan föra diskussioner i skilda ämnen och röra sig enligt en koreografisk plan.

Att relationell estetik är integrerat kan man ändå säga. Dock frågar man sig vad det är integrerat i. Då blir det självklara svaret att det är i verket, en del av dess helhet. Men om vad handlar denna helhet? I samtidskonsten är den sociala kritiken en grundläggande ram, men en annan och kanske ännu centralare är kommunikation och interaktivitet. En lite oväntad slutsats blir att det snarast är övriga konstnärliga uttrycken och metoderna vilka integrerats i den relationella estetiken.

Men begreppet är slitet. Det låter inte bra att säga att man sysslar med relationell estetik. Filmaren Ben Lewis har i sin Konstsafari gjort ett program (2003) om relationell estetik. Det visades i dansk TV (DR 2) för någon dag sedan. Lewis var dåligt informerad, för honom var det något nytt och okänt. Trots den utgångspunkten blev det ett sevärt inslag. Lewis ville ta reda på om relationell estetik var en ism, alltså en i raden av konströrelser. Han sökte därför upp de nu väletablerade representanterna för rörelsen. Han fick dock erfara att inte alla ville låta sig intervjuas. Liam Gillick lade t ex högdraget på luren eftersom han menade att Lewis frågor var alltför ytliga.

Filmaren fick också möta trendens store teoretiker Nicolas Bourriaud. Bourriaud har en verklig poäng när han menar att kontexten till den relationella estetiken är att dagens samhälle rör sig om kommunikation (“a set of artistic practices which take as their theoretical and practical point of departure the whole of human relations and their social context, rather than an independent and private space”).

Så även i konsten kräver publiken interaktivitet. Den äldre konsten är sådan man står och tittar på men den ensidigheten har förändrats genom modern museiteknik. Kravet på konstens kommunikation och interaktivitet kommer både utifrån och inifrån. Att göra konst för den egna kretsens interna konsumtion är inte längre en tillräcklig målsättning. Och den konst som görs skall dessutom ha med sig något av den verkliga tillvaron. Därför den stora glädje att få kasta pilar på Dahlgrens tavlor eller att få ta del av Tiravinijas nylagade utskänkningar. Och inte minst att konsten, men i praktiken enbart för konstvärldens medlemmar, skapar mötesplatser, kommunikationsrum. Spridningen av interaktiviteten kan spåras i hela konstvärlden (och samma gäller för den övriga världen). De brittiska YBA med Damien Hirst & Co aktiverade skandalen och sensationen som fördes ut genom kvällspressen och den sjudande konstmarknaden blir också ett exempel på ett interaktivt rum där konsten fungerar som orsak att samlas – liksom biennaler och konstmässor.

Förlusten av den traditionella lokala mötesplatsen är välkänd och diskuterad sedan länge. Exempelvis i Zygmunt Baumans bok från 1998 Globalisering. Och man skall naturligtvis inte glömma att t ex bloggskrivandet är ett av samtidens uttryck för mötesplats och interaktivitet.

Ben Lewis film avslutas med att han besöker pionjären Rirkriti Tiravanija vid en måltid där han sitter med sina konstelever. Tiravanijas konstnärliga verksamhet firar som bekant sina höjdpunkter när han serverar mat i konstvärlden men den här scenen var inte någon konstsituation. Tiravanija får se ett projekt som Lewis gjorde med mat och publik i Cambridge på 80-talet. Tiravanija kan inte se annat än att Lewis var först. Men, som konstnären påtalar, det är inte lönt att göra något sådant i Cambridge. Att vara på rätt tid och göra det vid rätt tidpunkt är det väsentliga för att kunna bli först på riktigt.

Så, trots att den relationella estetiken blivit gammal i gården är den fortfarande dagens lösen. Problemet i konsten är att det inte blir så mycket mer än interna rum. Och då får vi en konstriktning, en ism till konsthistorien. Relationell estetik som tar fart utanför konstrummen blir, som vi vet, bannlyst av konstvärlden.

Storskalig relationell estetik för konstvärlden: konstmässan i Basel

Vid ett flertal tillfälle har jag berört Om Konsts serie om ”Tillståndet i konsten”. Den är motiverad eftersom det just inte finns något annat som pågår om konstdiskussion. Klart är det att situationen är obestämd, konstvärlden intressen spretar i olika riktningar och konstteorin tycks mer eller mindre försvunnen.

Om Konst-projektet är ambitiöst. Nättidskriften är tänkt att ”skapa ett alternativ till den som vi tyckte undermåliga konstkritiken i dagstidningarna”. Ett sådant uttalande är att svepa med storkvasten. Säga vad man vill om hela vår svenska kår av dagstidningsskrivande kritiker men att de skulle representera det undermåliga är ett överdrivet starkt påstående. Och vad har Om Konst skapat för alternativ? Jodå, jag har varit inne på det tidigare, framför allt är man intresserad av måleriets och modernismens återkomst.

I den avdelningen gives det för Om Konst en profet som nu också inkluderat i serien ”Tillståndet i konsten”, Ulf Linde. Lindes text är från 2003 och det är lätt att slå fast att han är fullständigt ointresserad av vad som sker i samtidskonsten.

De hittills deltagande essayisterna är en blandad skara. Samtidigt med Lindes text kom också en av Tora Windahl, elev på konstfack. Något av det hon skriver är för mig intressant eftersom det tillhör den konventionalia som ständigt dyker upp i konstvärldens synpunkter. Hennes artikel handlar om det välkända problemet om konstens relation till texten.

Hon skriver:

”De största skillnaderna är att språket bildar mening linjärt och successivt, medan en visuell struktur förstås simultant och utifrån sin helhet. Språket är representativt och referentiellt. Varje ord refererar till något, och är betydelsebärande i sig självt. En bild eller film fungerar inte så. Den bärs av en presenterande symbolik i motsats till en representerande.”

Så lätt glömmer man t ex bort litteraturen och jag tänker då på både experimentell prosa och dikt. Det är inte språket det handlar om utan ett visst sätt att hantera den språkliga framställningen. Ett exempel är att Windahl själv använder sig av den språkstrukturen när hon skriver sitt inlägg.

Hon säger vidare:

”Det är besynnerligt när man inom ett kunskapsområde plötsligt överger själva grunduttrycket för dess existens och ändå fortsätter att tro att det skall bemötas som sådant.”

Här avser hon att man skriver texter om konst som skall förklara den. Jag har tidigare varit inne på detta under temat ”du skall icke illustrera”. Konstvärlden håller trots allt styvt på den tesen och vi har därför en försvarsbarriär som gör att man egentligen inte behöver oroa sig. Fastän socialkritiken har skapat en förstärkning av konstens innehåll, alltså som ett politiskt motiv, är det ändå inte någon större fara att konsten skulle förvandlas till illustration. Ser man hastigt på några framträdande konstnärer som t ex Damien Hirst, Tacita Dean, Douglas Gordon, Santiago Sierra, Pipilotti Rist, Rosemarie Trockel, kan man fråga sig hur deras konst skall beskrivas. Det finns gott om beskrivningar och teoretiseringar men på sin höjd kan man få fram en kontextuell profil. Någon textens övermanning kan man inte tala om.

Windahls fundering är som jag antydde något som om och om igen dyker upp i konstvärlden. Det gäller även påståendet som finns inflikat i meningen ovan ”själva grunduttrycket för dess existens”. Ja, vad är det för något?

Konstvärlden har sedan länge accepterat att bildkonst kan vara vad som helst. Alltså även rent teoretiska texter. ”Bildkonst” förutsätter med andra ord inte något som helst grunduttryck utöver att konstvärlden går med på att det är konst.

Konstvärlden är på denna punkt lustig. Bildkonst är alltså det som konstvärlden betraktar som konst oavsett vad det är. Sedan har vi det stora området bild och form som inte betraktas som konst. Men detta avhåller inte konstvärlden från att lättsinnigt kalla praktiskt taget alla bilder och former för ”konst”. I den meningen betyder ”konst” detsamma som bild/form.

Vi har en konsthistoria som handlar om lite av varje däremot ingen bild/formhistoria. Det blir för svåra störningar från konsten om man skulle försöka skriva en sådan.

Med sådana begreppsapparater är det inte lätt att få ordning på samtidskonsten.

Inte ens det linjära språket är linjärt. Hur skall vi förstå Wittgensteins Filosofiska undersökningar? Trots otaliga försök att förklara denna linjära text med andra linjära texter är den alltjämt något annat.

En viss uppmärksamhet har riktats mot Baltic Art Center i Gateshead. Utställningen Gone, Yet Still (pågår till den 20 januari) har bland många deltagare också den alltmer synlige Terence Koh. Hans bidrag är en skulptur av Kristus med erektion. Då blir det några upprörda kristna som gör sig hörda. Men inte så värst mycket mer.

Men gränserna för vad som går för sig är som bekant något osäkra. Av tradition brukar konsten söka sig till dessa. Hur det nu än är består konstens moderna historia av en rad provokationer om vad som skall anses vara lämpligt. Eftersom det ligger till på det sättet och då detta är starkt befäst brukar man vara uttalat tolerant mot konstens infall. På senare tid har dock vissa inskränkningar börjat göra sig gällande. Även från delar av konstvärlden hörs röster som manar till återhållsamhet och respekt.

Vi har nog en liten front här som inte kommer att ligga stilla. Just när det handlar om religion har fronten blivit alltmer intensiv. Och vilken ståndpunkt bör konsten inta i ämnet tro och vetande? För det är väl ändå så att konstvärlden tänker sig att det finns en skillnad? Frågan om vilken inställning till religionen som konstvärlden rekommenderar kan också vara värd att fundera på.

Danska Weekendavisen publicerade (den 4.1) ett samtal mellan Jyllandspostens kulturredaktör Flemming Rose och teologen och professorn Tariq Ramadan, idag verksam i England. Född i Schweiz och känd som sekulär muslim.

Konversationen blev engagerad och det är helt klart att de båda intar ståndpunkter som är svåra att förena. Tydligast kan man se det i följande ordväxling (min översättning):

”TR: Säg det klart att du menar att det är fullt acceptabel att karikatyrtecknarna tecknar något som förlöjligar judarnas lidande. Säg att du menar det!

FR: Nej, det menar jag inte. Det ena är mord och det andra är en religiös auktoritet.

TR: Det är inte en religiös auktoritet. Det är min mor. Det är profeten. Det är han som kom med boken. Det motsvarar att jag gick fram till en jude och sade ’Vad talar du om? Det är din farfar och inte dig de skrattar åt. Du lider ju inte nu, eller hur?’ Det skulle vara absurt. Kan du förstå det?”

Jag föreställer mig att åtminstone det intellektuella väst ser en sådan sammanblandning mellan tro och vetande som ett högst tillfälligt inslag i en kulturkollision. Inte är det väl meningen att en sådan uppfattning skall leda till särbestämmelser och undantag?

Religioner är inte särskilt trevliga och tveklöst inte när de pretenderar på att framstå som auktoriteter inom vetandet. Religioner har, med något undantag, ett begränsat intresse för det närvarande. Det egentliga livet finns någon annanstans, bäst är människan som död eftersom hon då får vad hon förtjänar. Mesta dödsivrare är de som trooooor att de hamnar på rätt sida.

Kritik mot trosvissa och notiska religionsutövare skall naturligtvis vara en självklarhet. I konsten skall man inte behöva tveka i dessa frågor.

En sak som onekligen angår konsten är hur ett verk skall tolkas. I intervjun kommer interlokutörerna in på detta ämne, när man talar om den välkända teckningen med profeten med bombturban:

”TR: …wow, det här är våldsamt. Att framställa profeten som terrorist!

FR: Du säger:
‘Den visar, att profeten är terrorist.’ Men om du frågar tecknaren själv kommer han att säga att teckningen faktiskt var ett svar till islamistiska terrorister när de utövar våld i profetens namn. Så han kommer med en mycket viktig diskussion.

TR: Nej, du måste tänka på hur den kommer att uppfattas, Jag beklagar att jag måste tala om det för dig men 90 procent av muslimerna – och inte bara muslimer – säg denna teckning och sade Wow, profeten är terrorist? Och för tecknaren är det inte bara att säga ’Nejnej stopp, i verkligheten var det min avsikt att skratta åt några andra’ ”

I konsten bör det vara tämligen givet att det skall finnas ett friare tolkningsutrymme än vad som gäller i övrigt. Den danska karikatyrteckningen var visserligen inte konst men också satiren har sin plats och sina rättigheter. I det här fallet är det inte mycket att orda om när det gäller saken. På en politisk nivå kan man agera mera taktiskt men det är en annan historia.

Problem blir det när konst och verklighet kommer alltför nära varandra. Det tjeckiska konstnärkollektivet Ztohoven infiltrerade en tv-station i somras och kunde därför inflika en atomsprängning i en nyhetssändning. (Se den på Youtube) Konsekvenserna uteblev inte och konstnärerna riskerar nu åtal. Men de har också nyligen kammat hem ett konstpris på 18 000 $ för sina aktiviteter.

Här får man säga att konstnärerna har gått långt, inte så fjärran från det gamla exemplet på missbrukad yttrandefrihet, ropet ”Elden är lös” – när det inte brinner.

Kombattant 1: Tariq Ramadan

Kombattant 2: Flemming Rose

Ett kort extrameddelande. Tisdagen den 8 januari kommer den första presentationen av Musikalen Dogs.

Detta sker i lokalteve Skåne kl 18. Vilks och Neurobash och myspace.

En gång var det en rondellhund som kom ur kontext. Och då snurrade det på.

Vilks när han framför I rondellhundens namn

Riktigt klar blir jag inte med Sooreh Hera och hennes censurerade gaybilder i Amsterdam. Som vi har kunnat se i gårdagens kommentarer skrivs det flitigt om saken ute i Europa. Bland andra rapporterar Artforum saken.

Det är naturligtvis ett svårt fall för korrektheten. Å ena sidan det infekterade islam och å den andra de utsatta homosexuella. I Sverige väljer man nog islam, det är inte fullständigt orimligt att hysa en viss förståelse för att man avrättar homosexuella i Iran. Olika kulturer har sina traditioner. De homosexuella är dessutom inte uttalade motståndare till USA.

Jag skulle ändå tycka att Heras projekt borde vara acceptabelt. Det får väl sägas vara tämligen entydigt men eftersom saken är så känslig är det där kärnan ligger.

Det slog mig också att ledarskribenten på Nerikes Allehanda, Lars Ströman, gjorde ett intressant uttalande i debatten i Linköping i december. Han försvarade rondellhundsteckningens publicering med ett principiellt inlägg: Nästa gång, sade han, kan det gälla en muslimsk konstnär.

När jag hörde det föreföll det mig väl tillrättalagt. Och det föll också i god jord. Vi skall värna om muslimernas rätt och rondellhundspubliceringen var visserligen betänkligt islamofobisk men kanske i någon mån acceptabel. Jag letade i mitt sinne efter något tänkbart exempel. En muslim som angriper kristendomen, ja, det är ingen som bryr sig om det. Måhända ett antisemitiskt påhopp, men det var nog inte det som avsågs.

Ströman hade dock rätt. Nu har vi fallet Sooreh Hera och jag inväntar med stor spänning huruvida Nerikes Allehanda skall följa upp sin principiella linje.

Men kollisionerna mellan den muslimska världen och västvärlden betyder nog mer än ett tillfälligt problem. Förmodligen handlar det om svårigheterna att få kulturer att samsas. Grundtanken i dagens värld tycks vara en människosyn där de olika kulturerna i grund och botten skall ha en värdegemenskap. Eftersom denna värdegemenskap redan är given och västerländsk (demokrati, jämlikhet etc.) kommer det att handla om en svår anpassning.

Muslimska värderingar är bara en del av den globala ordningen. Kina är också intressant. Där skall man ha olympiska spel samtidigt som landet ägnar sig åt avrättningar, frihetsberövande och har ett mycket begränsat utrymme för yttrandefrihet. Även i övriga delar av Asien är man måttligt intresserad av obekväma beskrivningar av den rådande verkligheten. I konsten kan man konstatera detta genom att asiatiska biennaler alltid blir till festivaler eller åtminstone dämpade och interna arrangemang. Inga obanade eller obekväma stigar där inte.

Utställningen Forms of Resistance har precis avslutats på Van Abbemuseet i Eindhoven. Utställningen handlade om konsten som politiskt motstånd. Hal Foster skriver om den i Artforum. Han påpekar att det inte är längre så lätt för socialkritiken att ånga på. Om konstvärlden tänker sig att lämna ett bidrag till världens förbättring, vilken värld är det man tänker sig? Och hur skall det gå till där?

En god nyhet för alla som är drabbade av kränkningssyndromet. Våra politiker visar en klar tendens till att bli allt mindre kränkta under 2007 efter en tid av ständigt stegrad kränkningsupplevelse.

Undergångsstämningar är just nu populära i västvärlden.
John Martin, Syndaflodsaftonen, 1840

Begreppet Slow Art har diskuterats en del, också här. Det betyder alltså att arbeta långsamt, omsorgsfullt och med en komplexitet som fordrar att även betraktaren får ge sig tid framför verket. Antagligen en omöjlig idé eftersom världen inte ser sådan ut. Men samtidigt ser den sådan ut eftersom människorna inget hellre önskar sig än ett lägre tempo; stress, hastverk, snabbmat står egentligen inte högt i kurs. Slow Art har därför i praktiken sin givna plats att lansera sig som snabbkonsumerbar långsamhet.

När sådana rörelser dyker upp brukar det visa sig att historien redan känner dem. Inte tal om annat än att pionjären inom Slow Art är konstnären Lars Vilks. Med sin formidabla ultrarapid har han utan att pinna på (ursäkta skämtet), men dock, lugnt och stadigt sysselsatt sig med Nimis i hittills 28 år. Säkert ett svenskt konstrekord, kanske världsrekord, i långsamhet. Till yttermera visso använder han sig av enkla naturmaterial.

Verket går vidare, för närvarande ägnar han sig åt att transportera ca 500 delar av honom själv uppsågade trädstammar till platsen. De bärs ner och varje transporttillfälle kommer 2-3 objekt ner till stranden. Materialet skall huvudsakligen användas till att förstärka Vindarnas torn. Vem kan säga annat än att vi har att göra med en imponerande saktfärdighet?

Idag genomförde han sin 6.369:e marsch. I runda siffror betyder varje besök ca 3 km. Sålunda har Vilks snart konstförflyttat sig 20 000 km.

Publiken har inget val, Nimis kan endast konsumeras som Slow Art. Lång dags färd mot Långsamhetens Lov. Att ta sig genom och runt och upp i är också tidskrävande men det tycks som om de flesta är mer än villiga att underkasta sig detta. När betraktarna skall återvända blir kliven uppför bokstavligen sävliga.

Här en bild som visar konstnären utöva Slow Art. Han bär sitt virke och aktar ej att stanna upp under transportmarschen för att i lugn och ro samtala med besökare.

Vad skedde i konsten under 2007? Om man ser till vad som framkommit i årskrönikorna som publicerats ibland annat DN, SvD och konsten.net var det bästa som hände i Sverige William Kentridges två installationer på Moderna i början på året. Den hade så att säga ”allt” vilket sammanfattas av Ingela Lind:

”en ballad om kolonialismen i vårt västerländska modernistiska arv. Enastående genom sin musikalitet och sitt polyfona bildspråk (video, skulptur, rytm, skuggspel, teckningar). Men också politiskt skarpt.”

Och inte tu tal om att annat än att Kentridge lyckades. Men likaväl kan man säga att det handlar om en solid bekräftelse av kvalitet. Fint och lagom politiskt. Ingen protesterar, inga traditionsbrott och ett evenemang för konstvärldens eget bruk.

Eftersom 2007 inte kunde prestera mycket mer än nya rekordpriser på konstmarknaden är det förståeligt att man blickade bakåt. Venedigbiennalens huvudutställning curaterades av Robert Storr vars hjärta främst befinner sig i modernismen. Skulpturutställningen i Münster hade också retrodrag och i övrigt kunde också den bekräfta det som konstvärlden bar med sig i tiden. Praktiskt taget alla som var där var mer än belåtna. När så sker kan man vara säker på att det inte sker så mycket.

Mest problematisk och utskälld var Documenta 12. Där gjorde Roger Buergel ett stort upplagt försök att ge modernismens motorer en nystart. Denna gigantiska och estetiskt inriktade Wunderkammer var troligen årets intressantaste bidrag. Inte för att den var bra utan för att man ser svårigheterna med att estetikens återkomst. Visserligen är dagens estetiska återkomster för att överhuvudtaget vara trovärdiga och giltiga alltid försedda med en socialkritisk ramberättelse men den politiska kraften övertygar inte längre. Nu är det naturligtvis så att konstens politiska kraft i de stora utställningarna inte har spelat någon som helst roll för världen men konstvärlden har trott på det. Nu vacklar denna tro och kombinerad med granna installationer och färgade väggar kommer man farligt nära parodin på Den Stora Biennalen.

Med andra ord är vägen tillbaka till modernismen effektivt spärrad. Samtidskonstvärlden sniffar att det ligger något unket i den luften. Och tills vidare kan de utfordras med bekräftelser och konsthistoria.

Anders Olofsson (konsten.net) skriver i sin krönika om dessa utställningar:

”karaktären av showcase för nästa generations unga stjärnskott på den internationella konsthimlen var mindre framträdande än på många år.”

Münster och Documenta brukar inte vara några Showcase, men vi får ändå räkna med att Buergel av personliga skäl levererade ett bidrag när han satte in sitt eget relativt lågrankade konstnärsstall. Dem ser vi redan mer av. Nästa generations unga stjärnskott har det dessutom inte alldeles lätt. Vad skall de leverera? Hade det funnits något nytt att kasta in kan man lugnt räkna med att curatorerna hade visat sin effektivitet. Nej, de unga får tills vidare harva i gamla spår och tröska vidare med bekräftelserna. Knappast kan man tala om någon generationsmotsättning. Man delar det man har och det är på samma gång både lite och mycket, lite nytt, men mycket säljbar bekräftelse.

Årskrönikan i New York Times går i samma stil. Paul Chans uppsättning av I väntan på Godot och Terence Kohs utställning på Whitney är vad man har att redovisa av nyheter.

I dagens GP har Sinziana Ravini skrivit om samtidens konstscen. Hon skriver om 2007 som konstskandalernas år i Sverige och uttrycker dessutom precis samma åsikt som jag själv har, nämligen att Vilks ”är och förblir en av vår tids viktigaste kommentatorer, hur fel eller rätt han än har”. Tack för den vänligheten!

Ett visst mod, onekligen, eftersom Vilks status i konstvärlden sedan en tid befunnit sig i starkt fallande konjunktur. Men nog om det, Ravini har fler saker som är värda att fundera på.

Hon var inte förtjust i Moskvabiennalens oförblommerade blandning av kommersiellt och principen att biennalerna skall stå någorlunda fria i detta avseende. Dock påpekar hon att konstvärlden hyllade

”Oleg Kuliks semireligiösa utställning I believe som förvandlade en gammal vinfabrik till en hednisk wunderkammare och drev med kyrkan, Putin och kapitalet.”

Den lilla stötestenen är att konstutställningar kan vara subversiva utan att det gör något. Förmodligen har trojkan kyrkan, Putin och kapitalet börjat förstå det. Låt dem hållas i konsten, ingen bryr sig – om inte det skulle vara så att det blev stor skandal. Men biennaler är så gott som befriade från stora skandaler. Däremot serverar de ett och annat subversivt projekt för konstvärlden. Så blir alla nöjda.

Ravini talar sig varm om Slow Art:

”Slow Art är ytterligare en rörelse som fötts ur denna riktning. Dess förespråkare talar om en tillbakagång till långsammare produktionsprocesser, om handens intelligens och naturtrogna material.”

Kan man tro på Slow Art? Jag tror inte det. Praktiskt taget all konst vi möter i nuet har kortvarig hållbarhet. För att något överhuvudtaget skall märkas får den locka med snabb konsumtion vilket oundvikligen hänger samman med kort produktionstid. Regeln är enkel: Fort in, fort ut, fort bort med konstant ta-det-stående konsumentanpassning.

Men det finns mer att säga om långsamheten. Först och främst att vi har rätt många etablerade sniglar, t ex Isaac Julien eller den möjligen djupsinnige James Coleman.

Kommer man in på känsliga ämnen bör konstnären tänka i de trögflytande vattnens domäner. Sooreh Heras censurerade film om att ta Muhammed till en gaybar skulle inte ha gjorts i det hetsiga tempo som blev fallet. Hon skulle ha segdragit hela äventyret och putsat materialet med perfektionism. I ett sådant fall är publiken mer än villig att offra lite tid på produkten. Samma sak kan sägas om den där konstnären med rondellhundarna. Han borde ha tecknat dem i Ingres stil för att sedan överföra dem till koppartryck. Därefter vänt på bladen för att låta betraktaren möta det grafiska elementets förnämsta långsamhet: baksidan. Så var det på grafikavdelningen på Statens Kunstakademi i Oslo, där började man (och vanligtvis avslutade) betraktandet.

För övrigt är konsten ändå långsam. Man kan lugnt räkna med att det tar från ett par månader och upp till ett par år innan konsten hinner upp dagsaktualiteterna. Vi kan se på Global Warming. Där har det ännu inte tänt till i konsten.

Ravini har också en tänkvärd tanke kring kapitalet:

”Men de som inte tror att det går att vara subversiv och rik samtidigt har bara att titta på Damien Hirsts diamantklädda dödskalle som kostar 680 miljoner. Vem vet, kanske kan den blommande konstmarknaden leda till en nyrenässans för konsten.”

Humm, humm, om Hirst kan man nog säga att han var subversiv, men det var länge sedan. Vem tror på allvar att han gör det han gör för att lura konstvärlden? Liksom, se jag tjänar miljoner men inte på riktigt. Och den blommande konstmarknaden har på effektivaste sätt skapat en nyrenässans för konsten. Säkert kommer man ihåg den, men inte lär den gå till historien.

Vidare kommer Ravini in på ett av mina favoritämnen:

”Konstvärlden måste liksom politiken återerövra publiken, men för detta måste den bli mer visionär. Det är först när du vet åt vilket håll du vill gå som du kan förvänta dig att få några med dig.”

Jag skulle vilja byta ut ”återerövra” mot ”erövra”; samtidskonsten har aldrig haft någon stor publik. Documenta i Kassel samlade på 100 dagar över 700 000 men dels är det fel publik och dock för lite. Inte var det bättre förr. Ingenting är lättare än att erövra en stor publik om det nu är det saken handlar om. Mitt eget förslag är att man skall inrikta sig på att vinna en bredare men kvalificerad publik.

Vart konsten vill gå (troligtvis är inte särskilt många intresserade av det) skall man akta sig för att bestämma. Vindarna blåser dit de önskar.

Slutligen:

”När allt kommer omkring, kan det inte vara lätt att vara konstnär idag. De som håller sig till konstens oskrivna regler anklagas för att vara för politiskt korrekta medan de som försöker bryta dem anklagas för att vara för kverulanter och sensationslystna och fast[n?]ar därmed i modernismens fälla.”

Jag tycker det är en bra ordning. Om konstnärerna är bekymrade över att bli anklagade för vad de gör kan de istället ägna sig åt att göra det som konstvärlden önskar. Dessutom brukar det vara fallet.

Långsamhetens lov: Isaac Julien, Western Union: Small Boats, 2007