Vilks.net

Bråket i Alingsås är säkert välkänt för de flesta vid det här laget. En del publik strömmar till som man kan läsa i GP.

Lärdomarna av händelsen är flera. En utställning är inte förbrukad efter ett genombrott. Serranos Lundaepisod förhindrar inte en upprepning i mindre skala på en smärre ort. Samtidigt står konsthallschefen med starka kort eftersom referenserna är givna. Stödet för utställningen var i det närmaste totalt i Lund. Vidare konstateras igen att sex alltid är att tänka på. Många människor kan inte få nog av den varan i konsten.

Det politiska perspektivet är också intressant. Från moderaten ända ut till den yttersta vänstern nickas samtycke. Från KD och vidare ut på högerflygeln uppstämmes klagosångerna.

Smolket i bägaren är att vinsten är väl lätt att ta hem. Kan man tänka sig några civiliserade länder som skulle ha riktiga problem med den? Polen eller Grekland? Kanske.

Så menar den från Stockholm nyss hemkomne föredragshållaren.

Det blev ett tal i Globen (men inte hela)

Den intressanta rondellen i Vanadisplan

Yttrandefriheten är trots allt inte så dum att ha. På en del platser haltar det betänkligt med den saken. Det fria och demokratiska Iran är en sådan utpost. Yttrandefrihet? Släng dem i fängelse!

Afsaneh Vahdat från ex-muslimerna bad mig vidarebefordra detta meddelande:

”Under den senaste en och en halv månad har ett stort antal universitetsstuderande gripits på universitet runtom i Iran vars ”brott” har varit att försvara mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar genom att organisera eller delta i aktioner 7 december (studenternas dag). De är nu tillfångatagna och utsätts för våld. Under denna period har en del av deras föräldrar endast fått tillgång till ett kort besök med sina barn. De har även under den här tiden varit under ständig emotionell stress, medan de under tiden har ett antal gånger protesterat mot deras söners och döttrars tillfångatagande och krävt deras frihet.

Ändå, trots alla protester och krav att frige studenterna, är fortfarande ett stort antal kvarhållna i fångenskap under inhumana omständigheter. Några av dem har inte ens fått tillåtelse till att få träffa sina familjer, inte ens ett telefonsamtal.

Härmed ber vi dig frihetsälskande människa, i och utanför Iran, och alla institutioner och organisationer som försvarar frihet runtom i världen, att fortsätta med era aktioner och, vidare, att delta i den Internationella Veckan för att fria Studenterna i Iran (2 till 9 februari 2008), och aktivt demonstrera er protest mot studenternas tillfångatagande och misshandel. Att fira den nationella studentdagen är varje students rättighet, alla tillfångatagna studenter måste friges omedelbart och villkorslöst.”

Mer detaljer finns här.

En helt, men inte alldeles, annan sak är att jag skall delta i en utställning den 15 februari i Oslo på Galleri Lautom. ”Where a river runs north underground” curaterad av konstkritikern Tommy Olsson, den omdiskuterade svensken från Örebro i Norge. Han skriver bland annat i Morgenbladet och i nättidningen Kunstkritikk. Utställningen samlande inriktning är akvarell. Jag har redan varit flitig och har nyproducerad samling på ca 50 st. Formatet är mindre än små.

Nedan finns en nytagen bild av författaren. Jag vill särskilt framhålla min arbetsmössa vilken väckt större beundran än jag kunde föreställa mig.

Väskan har kommit för att stanna och fjolårets intensiva väskdebatt var ingen enskild svala. Alla dem som talat sig varma för konstens innerliga förening med design kan i detta intressanta ämne se hur utvecklingen fortskrider med positiva förtecken. Vi har klassikern från 2003,

Louis Vuitton enligt Takashi Murakami (185):

Vår danske hjälte

Olafur Eliasson (22) tog hand om skyltfönstren 2006.

Nu är det dags att köa upp igen. Släppet kommer den 1 februari när Louis Vuitton enligt Richard Prince kommer med sista skrikets väskor. Förlåten i denna stora händelse rämnade på sista dagen av Prince soloshow på Guggenheimmuseet i New York.

De vanligtvis på duken målade Princesjuksköterskorna framträdde live med väskor och kunde bekräfta ännu en storartad cross-over i relationen konst & design.

Här är den populära väskan med ett av Prince joke

Ytterligare en av Princeväskorna med en marknadsföring som inte riktigt skulle passa i det svenska folkhemmet. Damens innehåll är inte kongruent med hennes väska. Ser man det ur konstens synpunkt är det givetvis en helt annan sak.

Konsten skall enligt sin tradition bjuda motstånd mot konventionalism och kapitalets styrning. De strategiska framgångarna i ämnet har hittills varit mikroskopiska varför man inte utan vidare kan avvisa denna cross-over. ”If you can’t beat them, join them”, heter det. Men så enkelt är det inte heller eftersom följdtesen inte ligger så långt bort: ”If you join them, you can’t beat them”.

I varje fall är det nu en förhoppning i vissa konstkretsar att det skall gå som det alltid går med de fruktansvärt dyra Louis Vuitton-väskorna: Förfalskningar och piratkopior. Om detta sker med Princeväskorna skapar Prince konst för (nästan) folket.

Murakami har redan gjort det.

“…var hoppet att få fram en flaskpost tvärs genom det inbrytande barbariets flodvåg,” skriver Adorno 1947 i Minima Moralia. Ett uttalande som passar till varje tid. Ty i varje tid försvinner alltför lätt det som inte strömlinjeformat följer med tidens vågor.

Flaskpostmetaforen kan måhända användas i samtidskonsten. Föga, för att inte säga intet, når utanför konstvärldens barriärer. Men i alla fall, flaskposterna finns där för den som eventuellt, någon gång, vill plocka upp dem.

Den lågmälda konsten, den som kräver tid, ansträngning och inlevelse, är alltid framhållen i konstvärlden, men har i praktiken svårt att hävda sig. Undantag finns och ännu några dagar kan den som vill ta del av det långsamma göra ett besök i Lunds konsthall för att se Fiona Tan. Konstnären (från Indonesien, Australien, Holland – en imponerande och kvalitetsgivande blandning) arbetar med video, foto och fotoprojektioner. Hennes huvudämne är identitet och hur denna hänger samman med kultur och plats.

Fiona Tan är framgångsrik och håller en, med tanke på sin långsamma estetik, mycket meriterande plats 380 på artfacts. Konstvärlden ser med välvilja på konstnären. Man kan förstå det, hon är den som gör saker på rätt sätt. Långsamhet, de angelägna frågorna, utrymme för det estetiska, tvetydigheter och osäkerhet smyger sig i hennes produktion. Hon blir därför något man kan kalla för en ”utfyllnadskvalitet”. Alltför tempofattig och krävande för att bli ett slagkraftigt utställningsnummer, men samtidigt det som behövs för att uppfylla kravet på fördjupning. Hon är med andra ord en flaskpost som flyter runt i konstvärldens hamnbassäng och som mycket ofta blir upplockad.

Man uttalar sig inte negativt om Fiona Tan. Eftersom hennes konst ställer krav på betraktaren är hon en tillgång för samtidskritikern som ges möjlighet att visa sin känslighet. Läser man ett antal recensioner finner man hur väl detta stämmer. Jelena Zetterström (”tid för eftertanke”, ”en utställning man inte bör rusa genom”) i SDS, Sinziana Ravini i Aftonbladet (”med kärlek in i mörkrets hjärta”, ”Visst är denna konst farlig eftersom den spelar på orientalismens strängar”). Också Karin Westeman i Helsingborgs Dagblad stämmer in i den poetiskt lovprisande kören: ”Den kräver tid och eftertanke men det är den absolut värd.”

Lena Karlsson i Konsten.net är mindre lyriskt sentimental och ser mera strikt socialkritiskt på den: ”En av verkets förtjänster är att västerländska fördomar om asiater där alla individer kategoriskt klumpas ihop till ett kollektiv får sig en behövlig törn. Tankarna kan också gå till kontroversiella frågor om biologisk och kulturell tillhörighet kopplad till adoption”.

Bocken i örtagården är Isac Nordberg i Kristianstadbladet, men då har vi också hamnat ute i landsorten. Nordberg, som huvudsakligen tycks vara musik- och filmkritiker, förstår tydligen inte det fina i konstvärldens kråksång:

”Fiona Tans konst är poetisk, litterär och estetisk men också pretentiös och den når sällan under den fladdrande ytan.
Utställningen rinner av mig och något besviken lämnar jag konsthallens mörker för att stiga ut i ett annat, det verkliga.”

Så seglar Fiona Tans flaskpost också ut i världshaven. Frågan är om den i framtiden kommer att kunna väcka något intresse.

Fiona Tan, Down Side Up, 2002

Plinten på Trafalgar Square

Medan vi väntar på recessionen kan vi begrunda att Sotheby’s försäljning av konst under förra året uppgick till 3,1 miljarder dollar. Högsta pris för ett konstverk efter kriget klubbade man med Marc Rothkos White Center från 1950. Den gick för 72,8 miljoner dollar.

Marc Rothko White Center

Nu är det snart dags en ny upplaga av fjärde plinten på Trafalgar Square. Sedan länge är den tomma plinten ett utrymme för samtidskonsten.

Trafalgar Square med fjärde plinten 2005 och Marc Quinns skulptur av den gravida och handikappade Alison Lapper.

Just nu visas de nya förslagen på National Gallery. De engelska konstnärerna speglar tillsammans tämligen väl vad som rör sig i konstvärlden. Skall man göra sin egen gissning får den utgå ifrån vad man tror är mest korrekt att visa.

Jeremy Dellers (361) förslag är ett utbränt civilt fordon från Irak. Social kritik kring ett kärt ämne i samtidskonsten. Kommentar: Något känsligt och nog alltför lättförståeligt.

Tracey Emin (197) När det blir problem i det engelska samhället dyker det alltid upp filmer med surikater (små rara däggdjur) på TV, säger hon. Hon vill därför sätta upp en skulpturgrupp med sådana på plinten. Kommentar: Djurtrenden har avtagit under det senaste halvåret.

Antony Gormley (384) Hans idé är att placera levande människor stående på plinten (med en skyddszon omkring), dygnet runt, var och en får stå en timme. Enligt beräkningar skulle 8.760 deltagare få möjligheten under utställningstiden. Gormley hänger med i tiden. Hans konst har ofta haft publiken som medverkande. Kommentar: Eftersom interaktivitet för närvarande är mycket starkt har Gormley en hygglig chans.

Anish Kapoor (170) Med hjälp av speglar vill konstnären plocka ner himmeln till torget. Kommentar: Inom ramen för avdelningen spektakulära och väldesignade installationer är det tidsmässigt korrekt. Men det ser lite klumpigt ut.

Yinka Shonibare (273) vill skapa ett flaskskepp med Nelsons fullriggare. Och samtidigt hylla Londons mångkultur. Kommentar: Ett sätt att kommentera Trafalgar Square och den befintliga skulpturen av Nelson. Shonibare är en veteran inom genren postkolonialism och steg mot höjderna från Johannesburgsbiennalen 1992. Rolig sak men postkoloniala nedslag är lite bedagade. Men den skall inte räknas bort.

Bob & Roberta Smith (Patrick Bill) (1463) vill göra en stor installation med den lysande texten Make Art Not War. Energin skall hämtas från sol och vind. Kommentar: Tävlingens outsider. Texten är väl allmänt pedagogisk. Men här har vi ett av få exempel på samtidskonstens intresse för miljöproblemen. Jag tror inte riktigt på den.

Förslaget med bränd bil av Jeremy Deller

Antony Gormley plint för stående interaktivitet

Bob & Roberta Smith Make Art Not War

Börserna föll världen över under måndagen. Dåliga nyheter för de flesta men inte för konsten. Högkonjunkturen har hängt som en kvarnsten runt konstvärldens hals. Inte för att lidandet har varit stort, snarare tvärtom, men köttgrytorna har varit svåra att motstå. Olafur Eliasson framstår idag som den store underhållaren som alltid kan garantera överväldigande upplevelser inom en bred publikram. Ser man på prisutvecklingen av hans konst berättar den en sann historia om huvudfåran i 00-talets konstutveckling.

Här snackar vi kurva uppåt för Eliasson. Och han är inte ensam om den bravaden. Den helt överväldigande delen av samtidskonstens kontroversiella och okontroversiella konstnärer har gjort honom följe. Kanske ser vi vändpunkten i en snar framtid. Om det finns någon glädje med en lågkonjunktur skulle det vara att den gynnar konstens förnyelse.

Men håller vi oss till det vi ännu kan se eller skymta handlar det om en fortsatt variation av en stark trend. Från den relationella estetiken rätt oskyldiga prov på hur det (nästan) verkliga livet kan marschera in i konstrummen har vi kommit till interaktivitetens herradöme.

Biennalerna, vilka alltjämt håller ställningarna som konstens fyrbåkar, har svårt att hävda sig enbart genom den konst som tillhandahålls. Ompaketering, omdisposition. Vi har haft det länge, varje biennal är ett tema kring vilket konsten skall kretsa genom att ställa viktiga frågor. Men här finns mer att göra och i april får vi ta del av Berlinbiennalen som har det interaktiva temat dag och natt. Biennalen skall som vanligt ha sin konst till beskådande under dagtimmarna, men sedan fortsätter den genom publikt tillgängliga evenemang som föreläsningar performance, workshops, filmvisningar, presentationer.

Det tycks vara så att vi nu får det stora tillsammans; publiken och konstnärer, curatorer och andra ansvariga skall förenas i nattliga övningar.

Receptet kommer från de båda curatorerna Adam Szymczyk, direktör på konsthallen i Basel och den frilansande Elena Filipovic från Bryssel.

Tack till Elisabet och Mellis för uppdateringen av min status som kontroversiell deltagare i debatten om islam!

Jag är nu mycket kontroversiell eftersom Fomi Awards har tilldelat mig förstapriset som Anti-Dhimmi men även placerat mig på tredje plats som Halal-Hippie. Med andra ord är jag vorden en både det ena och det andra-man. Eftersom jag har en förstaplats klar blir min nästa uppgift att avancera uppåt från tredjeplatsen som Halal-Hippie. Med lite energi kan jag kanske passera Mona Sahlin även om jag att hon både är svårslagen och har förmågan att komma igen ur hopplösa underlägen.

Men nu är det dags för svensktoppen! Säkert undrar alla läsare nyfiket hur det går för våra svenska internationella samtidskonstnärer. Så här ser tabellen ut:

1 (1) Ann-Sofie Sidén 444 466
2 (2) Henrik Håkansson 545 564
3 (4) Johanna Billing 619 675
4 (3) Nathalie Djurberg 626 619
5 (6) Carl Michael von Hausswolff 748 749
6 (5) Annika Larsson 755 731
7 (7) Annika von Hausswolff 773 842
8 (8) Annika Eriksson 835 889
9 (10)Miriam Bäckström 941 929
10 (12) Magnus Wallin 945 969
11 (9) Jonas Dahlberg 946 927
12 (11) J. Tobias Anderson 1038 981
13 (-) Matts Leiderstam 1055
14 (16) Karin Mamma Andersson 1138 1183
15 (14) Anneè Olofsson 1179 1136
16 (13) Tobias Bernstrup 1184 1105
17 (15) Felix Gmelin 1209 1175
18 (20) Cecilia Edefalk 1333 1555
19 (17) Maria Friberg 1359 1342
20 (-) Clay Ketter 1526

Sverige har spottat upp sig och kan ståta med att ha 11 samtidskonstnärer bland de 1 000 främsta i världen. Siffran innebär 1,1 %. Ann-Sofie Sidén visar en enorm stabilitet och kan glädja sig åt att vara överlägsen segrare i svensklägret. Men hon borde plocka åtminstone hundra platser till för att vi skall ha en självklar storhet. Dit har Sverige ännu inte kommit. Men det går framåt. Månadens raket är Matts Leiderstam (som snöpligt åkte ut förra gången). Nu är han tillbaka genom ett mäktigt ryck.

Allt genom förträffliga artfacts. De började sina mätningar av konstnärliga prestationer 2004 och det bygger som de själva säger på graden av uppmärksamhet och på den varaktighet som en viss konstnär får från konstvärldens kvalificerade institutioner.
Vill ni veta mer om artfacts, använd länk 1 och länk 2.

Råd om hur man tar sig fram i konstvärlden kan ni finna här. Tipset kom från den danske konstnären Uwe Max Jensen. Råden är framställda som lustiga och lite för absurda för att tas på fullt allvar. Skribenterna kan tyvärr inte hålla sig. Eller snarare: Konstvärlden har svårt för att acceptera att nätverksarbete, branding och produktplacering gäller även i konsten.

Information som inte på något sätt är entydig.*

Jag fick veta detta för ett par dagar sedan. Och inte vet jag mer än vad som framgår av det sedda. Men inte är det särskilt sorgligt. Konstnär Vilks som tydligen avslutat sin bana har banat väg för en ny möjlighet: Omstart. För se hur denna text löper längs sin rad. Ingen digital robot utan ett fullt fysiskt spel med händerna över tangentbordet. Jag skriver, alltså är jag.

I sin bok Flytande rädsla (Daidalos 2007) skriver Zygmunt Bauman ett kapitel om döden, ”Fasan inför döden”. Han sammanfattar tre huvudstrategier för att komma till rätta med problemet.

Den första möjligheten är att bygga broar mellan livet och odödligheten. En väg är att med hjälp av tron tänka sig en utmärkt fortsättning. En fortsättning som reducerar den jordiska tillvaron till en neslig jämmerdal. Skulle man inte falla för den frestelsen kan man försöka göra sig odödlig genom att utföra betydande handlingar som lämnar tacksamma spår i den framtid man beträder, dock enbart som konversationsobjekt. Ihågkommen blir man även för rysliga dåd, ju rysligare, ju resligare i minnets historieskrivning.

Den andra möjligheten bygger på att det inte finns någon orsak att dö om inte någon del av den fysiska konstitutionen fallerar. Det är vad man kan kalla att se sig själv som en alltmer begagnad gammal bil vilken kräver ständig översyn med utbyte och reparationer av dåligt fungerande delar. Och där kan man trösta sig med att döden inte är någon sjukdom, man dör inte av död. Ingen läkare signerar sin attest med ”dog på grund av dödsfall”. Man ser också omedelbart att det finns mycket att göra inom ramen för bilmetaforen. Översyn, kontrollbesiktning. Självfallet att undvika skadliga drivmedel och att iaktta en balanserad körstil.

Den tredje möjligheten är att komma fram till en acceptans av döden som ett banalt faktum som det inte är värt att ta alltför allvarligt. Det är bara att tänka genom och leva sig in i vilket obetydligt faktum det egna försvinnandet är.

Man kan lägga till ett fjärde förhållningssätt vilket är det vanligaste. Det är psykologiskt något riskabelt men ändå tämligen säkert: Att inte ha tid med sådana detaljer eftersom man har mycket att sysselsätta sig med: ”Jag hann aldrig med döden, var alltid upptagen och engagerad.”

Hur som helst har jag fått en ovanlig möjlighet med en fräsch nystart.

Lars Vilks andra liv 2008 – 2069.

* Smike Käszner

work

Om konst levererar ännu en artikel om konstens tillstånd. Den här gången är det redaktören själv, Susanna Slöör som lägger ut texten. Hon skriver så här om bildkonsten:

”Jag vill hävda att dess ’värde’ ligger i att man inte ställer några krav på varken värde eller nytta. Att man respekterar att den är absolut onödig, men oumbärlig för dem som väljer att delta i det spel eller den relation som konsten möjliggör. Denna relation skulle också kunna beskrivas som att konsten upprättar ett imaginärt rum för självreflektion utanför vardagens vaneseende. Ett andra liv, en utsiktspunkt för att utforska hur det känns att leva – för sig och i samspel med andra.”

Inte precis någon ny idé – och dessutom är nyttointressena uppenbara. Ett annat liv utanför vaneseendet är gefundenes fressen för t ex design- och modeindustrins utvecklingsarbete. Men man kan lika gärna tillägga att uttalandet gäller filosofin. Heidegger skulle nog skriva under på den menyn.

Slöör vill ha en stillsam konst; om provokationen säger hon:

”Rätt orkestrerad kan den vara en subversiv och förändrande kraft, som driver fram en kreativ och livgivande utveckling. Felaktigt tillämpad riskerar den att bli kontraproduktiv och/eller en meningslös upprepning.”

Hon vill alltså ha en ”rätt orkestrerad” provokation. Men provokationens betydelse ligger just i att den inte är det. En snäll provokation är ingen provokation alls. När den eventuellt kommer, kommer den att uppfattas som ”kontraproduktiv” och ”meningslös”. Det är naturligtvis inte så enkelt att en provokation är intressant bara för att den väcker ilska och oro. Men man kan vara lugn, för den inte med sig någon substans blir den snart bortglömd.

Slöör är inte någon mästare när det handlar om institutionell konstteori:

”…det man kallar konst är konst. En vidhängande fråga har sedan varit vem som har rätten att utföra denna magiska dopakt. Är det konstnären, betraktaren, eller institutionen? Den sistnämnda har vunnit dragkampen för tillfället.”

Jag tycker att det är bedrövligt att en rutinerad kritiker skall komma så fel. Själva dopakten kan vem som helst i konstvärlden stå för. Och den övriga konstvärlden har praktiskt taget aldrig något att invända. Saken är, och hur många gånger måste jag tjööööööööta om det, om det är ett bra konstverk eller ej. Inte heller den saken är problematisk, konstvärlden har sin agenda och väljer vissa sorters konst efter vissa gällande teman. Systemet är inte statiskt, det som väljs i nuet lever ett bräckligt kvalitetsliv och det mesta skattar åt förgängelsen. Konsten kommer också att omvärderas efter en tid.

Riktigt nog är det Institutionen som bestämmer. Men den har inte vunnit någon dragkamp, konstnären och konstbetraktaren är också en del av Konstinstitutionen där uppfattningarna formas och når sin giltighet genom ett stort antal aktörers sammantagna ansträngningar.

Sedan serverar hon följande, i dagens konst har:

”…intresset förskjutits från det som finns uttryckt i verket till en ren spekulation kring konstnärens
avsikter.”

Här tycks vi ha hamnat i tiden före konceptkonsten när konstvärlden fortfarande trodde på att det fanns något bestämt som uttrycktes i verket. Eftersom vi får förutsätta att man inte igen börjat bli smått religiöst troende på konsten är det alltid fråga om en ren spekulation kring ”konstnärens” avsikter. ”Konstnären” blir givetvis en imaginär gestalt som inte skall förväxlas med personen ifråga. Även personen konstnären kan spekulera i sina egna intentioner. Så har det alltid varit.

Och det kommer mera från Slöör:

”En gestaltad form, gest, uppvisning eller framställning som kräver ledsagare, i form av en text, är synnerligen svår att ta sig an ur konstkritikerns perspektiv. Hur skall man kritiskt värdera ett verk vars idé eller politiska hållning är strålande men länken till gesten, uttrycket eller utförandet är usel eller obefintlig.”

”Svår att ta sig an”, säger hon. Menar hon att konstnären, om denne vill ha det på det sättet, skall anpassa sin konst till konstkritikerns bekvämlighet? Och jag undrar stillsamt, eftersom konst med beledsagande texter är vanligare än vatten, hur tusentals kritiker klarar detta utan att klaga? Studera Slöör, studera mera, så skall du se att också du kan klara det.

Frågan hur man skall värdera ett verk som har ett angeläget ämne men ett svagt utförande är ingen större fråga, men den har en liten komplikation. När ett angeläget ämne är alldeles nytt och då verkligen kan ses som ”angeläget” (missbruket av termen ”angeläget” är fruktansvärt utbrett), kan konsten få med sig en kvalitet av själva innehållet i egenskap av pilotfall för en sådan uppmärksamhet. Hållbarheten brukar inte vara den bästa och konstvärldens självsanerande potential brukar efter en tid klara sådant utan svårigheter. När det inte längre är fråga om något nytt kommer en tillräckligt klarsynt kritiker att påtala diskrepansen. Vi har sett detta i konstkritiken en längre tid. Slöör skall inte underskatta (t ex) den svenska konstkritikerkåren. Så usel är den inte.

När Lisson Gallery i London öppnade en ny lokal 2002 svarade Santiago Sierra för utställningen. Det blev en korrugerad plåt som blockerade hela galleriet. Inga förklaringar gavs och det var naturligt nog en avsevärd provokation mot publiken. Är detta vad Slöör kallar för en ”rätt orkestrerad” provokation?

Ja, eftersom jag nu har visat mig så duktig och intresserad inför Om Konsts alla publiceringar om tillståndet i samtidskonsten borde jag vara en självskriven medverkande. Jag antar att en inbjudan snart är aktuell.

Tidskriften Mana har hamnat i oväntade svårigheter genom en något egenartad intervention av Dilsa Demirbag Sten i Kulturrådets referensgrupp. Mera detaljer i DN och Expressen. Mana och dess redaktör Babak Rahimi ger och tar. Inte minst var det modigt och obekvämt att han lät publicera mina rondellhundar. Personligt tyckande bör inte ligga till grund för att sända tidskriften ut i kylan.

Så avgick, ledartrion på Tensta konsthall, Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist. Natalia Kazmierska i Expressen är skoningslös i sin syn på saken.

Den andra upplagan av Tensta konsthall (2004) skulle genomföra det Stora Språnget, från konstens finvärld ut till folket i den mångkulturella förorten. På relationell och interaktiv basis naturligtvis. Den socialkritiska samtidskonsten hade tagit sig fram till konstbyråkratin och politikerna med den relationella estetikens glada budskap, interaktivitet med hela folket. Samma förhoppning hade också satts in på Rooseum i Malmö några år tidigare.

Spåren förskräcka, som det heter, varje gång samtidskonsten bjuder in hela folket till medverkan slutar det på samma sätt: En konstnärlig framgång men befriad från publik. Man skall inte lasta Tensta konsthalls ledning. Tvärtom är deras handlingsplan ett lyckat exempel på hur man kan utnyttja konjunkturerna. Ett publikt misslyckande men med hög konstnärlig nivå är, och kommer troligen att förbli, en avsevärd fjäder i hatten för de konstnärliga ledarna. Charles Esche är idag chef på Van Abbemuseet i Eindhoven med det allra bästa anseende. Trots att idén om Rooseum som en relationell invit till allmänheten sjönk som en sten. För sina fortsatta karriärer kan de tre i ledningen räkna äventyret med Tensta konsthall som en stor framgång. Det är så det går till i konstvärlden.

Över till något helt annat. Nu skall det äntligen bli av. Min konsthistoria An Unlikely Story: Art from 1975 – 2005 som stod klar 2003 skall publiceras genom Konsthögskolan i Bergen. Den skall bara kompletteras med händelseförloppet fram till 2008. I kompletteringsarbetet stöter jag på många gamla godingar. En hållbar video från Venedigbiennalen 2003 av Su-Mei Tse, hon som oväntat vann guldlejonet för bästa paviljong, Luxemburg.

Su-Mei Tse Ökensoparna

Och för att anknyta till gårdagens tema också från samma biennal:

Jimmie Durham Please do not shit on this piece

Dogs och Neurobash börjar ta form. Se mer här.