Vilks.net

Konsten har hamnat i en situation där det inte är lätt att säga vad som skall göras. Några avgörande nyorienteringar av större betydelse finns inte tillgängliga och fullt berättigat ställs frågan om vad konsten skall tjäna för syfte. Ett sätt att närma sig saken är att uppmärksamma de historiska förutsättningarna. Som jag nämnde i mitt föregående inlägg (utifrån Om Konsts serie av inlägg i ämnet) har konsten ingen lång historia. Vem var den första konstnären? Jag har tidigare velat framhålla Caspar David Friedrich. Ett mera vederhäftigt förslag är nog Gustave Courbet (1819-1877). Med Courbet introduceras en konstnärsmodell som ännu står sig och som därför kan kasta lite ljus över vad konsten kan tänkas handla om. Det pågår en stor Courbetutställning på Grand Palais i Paris. Varför det är intressant med Courbet just nu hänger åtminstone delvis samman med att forskningen på området kommit med nya synpunkter på Courbets konst och karriär. Man kan t ex se detta i Petra Ten-Doesschate Chus THE MOST ARROGANT MAN IN FRANCE: GUSTAVE COURBET AND THE NINETEENTH-CENTURY MEDIA CULTURE.

Nåväl, Courbet kom från landet till Paris beväpnad med självförtroende och med faderns republikanska visdomsord: “Skrik högt och gå rakt fram!” Konstnären var en upprorsman som på sitt naiva sätt vill ”måla som det är”. Bort, alltså, med akademier och estetiska ideal. Det känns igen, konsten skall genom den nya generationen opponera sig mot den etablerade. Ända in i våra dagar har det varit så, nu är det svårare eftersom de äldre generationerna är lika oppositionella.

Courbet förstår att skaffa sig intressanta vänner. Han vinner både skalders, som Baudelaire, kritikers och journalisters gunst. Men långt ifrån alla är med honom. Han har en rad kritiker och konstnärer emot sig. Därmed skapas det gunstiga klimatet Kontroversiell. Han blev verkligen det.

En konstnär behöver nödvändigtvis inte ha någon bra idé för att lyckas väl. Courbets ”realism” var en naiv föreställning om att det bara handlade om att måla det man såg. Men den var tillräcklig för att han skulle göra något som skilde honom från de andra samtida.

Hur det än är måste en konstnär bygga på konstens historia. Och det gjorde Courbet genom flitiga studier av holländarna och spanjorerna. Han var flitig och lärde sig på egen hand hantverket vilket ingav respekt. Även för hans motståndare framstod han som begåvad.

Och att inte vara försagd. Courbet hade svar på allt, vanligtvis på ett tämligen naivt sätt, men fullt tillräckligt för att ständigt kunna hävda sig. Historien om Napoleon III:s besök på salongen är en av de oemotståndliga berättelserna. Kejsaren stannade framför Courbets Badande och tilldelade den sedan ett piskrapp, medan kejsarinnan Eugénie undrade om det var ett ardennersto. Efter händelsen kunde Courbet triumfera bland jublande kroggäster: ”Hade jag vetat det skulle jag tagit en tunnare duk.”

Han fick sin teoretiker. Visst var konstnären också sin egen teoretiker, han strödde gärna diverse uttalande som ”realismen är en demokratisk konst”; han fick också tillfällen att hålla föredrag om sin konst, det vi idag kallar för ”artist’s talk”. Men i P. J. Proudhons socialistiska teorier fick han en förespråkare. Visserligen byggde detta på ett rent missförstånd, konstens uppgift var, enligt Proudhon, att påtala sociala orättvisor, men Courbet var smickrad.

Gustave Courbet fick dock sin största utmaning när han inträdde som kulturchef i den i Paris 1871 efter kejsardömets fall upprättade socialistiska Kommunen. Vi kan lära oss av detta att konstnärer skall vara varsamma att blanda samman konst och politik. Självfallet var det omöjligt för Courbet att estetisera sin roll och sina göranden, ännu låg den relationella estetiken långt i framtiden. Det hände med honom samma sak som den symbol han gav sig på: Vendômekolonnen, en symbol för kejsardömet, störtades av kommunen – med vederbörligt deltagande av kulturchefen.

Ja, i med våra dagars terminologi kunde man ha talat om en bokstavlig socialkritik, men det gick illa för Courbet som efter omständigheterna behandlades tämligen väl. Ett oöverskådligt antal misstänkta kommunarder sköts på gatorna utan omsvep. Konstnären fick efter hand erfara större ovilja och det slutade med landsflykt efter det att han ansetts ensam skyldig till hela företaget. Händelsen har inte missgynnat konstnären. Tvärtom, det ger den upproriske artisten den tragiska slutkomponent som toppar en välfylld biografi. Tiden har också hjälpt till att estetisera händelsen.

Det är sig rätt likt, från den ”första” konstnären till samtidens. Skillnaden finns framför allt i att för Courbet och ett sekel framöver handlade konsten om att överskrida konstspråkets och konstuttryckets gränser. Idag finns det inte särskilt mycket att göra inom den sektorn. Konstnärerna har fått kasta sig över den omgivande verkligheten(s) (språk). Man skall dock komma ihåg att formerna för språk och uttryck är vad konsten, i bästa fall, kan något så när behärska.

Det är alltså rekommendabelt att konsten inte ger sig på att försäkra förändra något. I ett sådant läge blir den ett svagt kort. Däremot kan den öppna diskussionerna.

Gustave Courbet De badande 1853

Kulturchef Courbet skakar hand efter väl förrättat värv i Paris 1871

Om Konst har en intressant artikelserie om samtidskonstens tillstånd. Senaste bidraget kommer från Sinziana Ravini (bland annat kritiker i GP och Paletten). Många diskussionsuppslag finns att hämta. Jag har några kommentarer till texten:

Ravini menar att ”Någon borde göra en biennal som lyfte fram det mest osedda, det sämsta och det allra minst betydande”.

Nej tack till det! Vad vi då skulle se är en massa epigoner; konceptkonst, socialkritik och nyexpressionism i tredje led. Vad skulle det tjäna till? Men jag förstår vad hon är ute efter, alternativ som slunkit genom konstvärldens fångstnät. Vi skall inte underskatta curatorerna. De har redan dammsugit allt som kan dammsugas – och det fortgår.

Så skriver hon: ”Då jag inte tror på en linjär konsthistorieskrivning utan på en cirkulär, där rörelser ständigt återkommer, vissa oftare än andra, vill jag istället betrakta konstfältet som ett ständigt expanderande fält som har sin begynnelse i ett oändligt antal tider och praktiker, och inte hos en tysk gammal man på 1700-talet vid namn Kant. Konsten är mycket vildare än vad en man vars grannar brukade ställa om klockan efter kan föreställa sig. Nej, istället får vi nog ta och ställa om klockorna efter alla de tider som löper parallellt med varandra, ty samtiden är en bunt samexisterande tider. Konsten kan med andra ord inte vara något annat än synkronistiskt.”

Det är det här som är problematiskt. Ravinia uppträder som en representant för konstvärlden ty där tror man på konstens allomfattande välsignelse, ”redan de gamla grottmålarna” och dylikt. Man brukar kunna vara överens om att konst ”i vår mening”, enligt det ”moderna konstbegreppet” inte finns före Kant. Men frågan är vad som fanns innan. Vad är ”konst som inte är konst i vår mening”? Man skall då komma ihåg att det är först under Kants tid som man något så när får ihop ”konsternas familj”, ”the fine arts”. Om man skall leta efter konst i den tid när man inte hade någon konstgruppering får man med allt som är gjort ”med konst”, alltså det som kräver någon form av teknik.

Men jag förstår att det hade varit bättre om man kunde åberopa en historieskrivning som inleds i människans gryning och som flödar fram och tillbaka i ett multikulturellt spektrum. Jag tror inte detta är möjligt, snarare ett problem för att kunna komma tillrätta med konstens nuvarande situation. Med utgångspunkten att konstens historia är kort och att den helt och hållet bestäms av den tradition som konstvärlden förordar får vi ett läge att diskutera vad hela denna egendomliga företeelse skall ha för plats i vår värld.

En av Ravinis svagheter är att hon emellanåt kan gripas av en förfärlig entusiasm:
”Tittar man på den explicita socialkritiken som konstnärer varit så noggranna med att skylta med, inte minst för att komma åt stipendier och ateljévistelser runt omkring världen, har den numera förflyttats in i akademierna i formen av konstnärlig forskning. Här har konsten möjligheten att arbeta karnevaliskt och vända upp och ner på humanioras, samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn. Ty inget är konsten främmande!”

Att vända upp och ner på samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn… Jojo, vi skall komma ihåg att konstforskning är ett marginellt B-stall som ingen bryr sig om utom konsthögskolorna och de studerande som i denna har en möjlighet att finansiera vissa projekt. Allra enklast när en konstnär kan överföra ett pågående konstprojekt till ett konstforskningsprojekt genom ett enkelt namnbyte, lite fotnoter och en litteraturlista. Konstforskningen är idag inget som helst alternativ. Det vi har kunnat urskilja är att det antingen är dessa överförda konstprojekt eller att man så gott man kan imiterar den befintliga forskningen. Om man på allvar skulle vilja ta upp kampen med den befästa forskningen (som finns till beskådande i otaliga skrifter ”Introduktion till vetenskapsteori”) måste man först minutiöst lära sig hur den giltiga forskningen fungerar. Och det är ett mäktigt arbete. Vill man syssla med konst har man inte tid med det.

Det här var några kritiska synpunkter vilket dock inte hindrar att artikeln är väl värd att läsa och begrunda.

Till en helt annan sak.

Debatten häromdagen i Uppsala. Ja, det var där den gode Torssander fällde sitt lätt märkliga yttrande: ”Herregud, hade vi inte varit i Afghanistan hade ingen brytt sig ett ögonblick över den där karikatyren.” Den finns ett referat i UNT. Medverkande var idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi. Han har ett gott öga till mig och jag erinrar mig när han med harm avfärdade mina teckningar som dåliga och barnsliga. I Uppsala hävdade han att:

”Hade bara några muslimska svenska ståuppkomiker raljerat mot Vilks, eller hade muslimska konstnärer ”svarat” och tagit udden av honom hade provokationen kommit av sig.”

En svår uppgift. Klarar ståuppkomiker av konsten? Vi kan nog utgå ifrån att Vilks skulle ha tagit emot raljeringar med jubel. Minnens den egyptiske karikatyrtecknaren som gjorde ett behjärtansvärt försök. Om en muslimsk konstnär skulle ha ”svarat”, då är vi inne i en mycket svår genre. Sådant bygger bara vidare på verket. Det finns ingen enkel desarmering beroende på att rondellhundsprojektet störtade fram i världen på medieböljorna. Jag tror att den bästa lösningen hade varit att be Vilks att själv motarbeta sitt projekt. En sådan utmaning hade han aldrig kunnat motstå. Men stoltheten förbjuder tyvärr sådana goda idéer.

Frågan är om jag (och andra) numera kan lita på den religiöst lagde Mohammad Fazlhashemi. Han sitter i Kulturrådets sakkunnighetsgrupp som ger stöd åt utgivning av facklitteratur. Kan det bli problem för Nya Doxa när de skall publicera Vilks? Och hittills har förlaget nekats stöd för utgivningen av filosofen Michel Onfrays ateistiska skrifter.

Moskva 2003: utställningen Caution! Religion vandaliseras. Arrangörerna döms till dryga böter.

Se vidare här

Signaturen ”Bua Jamudih” diskuterar i en kommentar den danske konstnären Christian Lemmerz (en väl ärrad provokatör) och hans utställning på Horsens Kunstmuseum där han visar City of God. Tydligen vill Bua gärna att Lemmerz skall göra kampen mot Islam till sin och irriteras över hans uttalande:

”Jeg vil gerne redefinere kunstrummet som et moralsk og ideologisk frirum. Efter min mening er kunsten kulturens sidste frie offentlige rum, som ikke er kontrolleret af moralske eller magtpolitiske interesser.”

Lemmerz behöver inte redefiniera konstrummet som ett moraliskt och ideologiskt frirum. Det är ett grundläggande inslag i konsten. Intar man inte den positionen hamnar man i illustrationsträsket; konstverket blir utarmat på andra möjliga tolkningar och därför mindre intressant. Men i stunden kan det hävda sig genom att surfa på en korrekt åsiktsvåg. Vi skall aldrig glömma att den konst och den konstvärld som vi har omkring oss i nuet inte är särskilt hållbar. Praktiskt taget allt skall försvinna i soptunnorna. Lemmerz är klar över hur hans utställning kan läsas och markerar i en intervju att skräckscenariot skapas av medierna.

Den som fruktar islamistisk terrorism kan lugna sig med att 1) det är framför allt ett medie- och propagandanummer, och 2) det finns mycket värre faror som vi så lätt glömmer bort. Mycket farligare är t ex de julbord som nu dukas upp. Våra liv är under konstant belägring av vällevnaden.

Christian Lemmerz: City of God 2006

Långt farligare för människolivet än islamistisk terrorism

Från debatten i Linköping finns det nu både bilder och referat. Jag vill gärna kommentera något av innehållet:

”presentationerna avslutades med att Erik Berggren på ett uppskattat och kvickt sätt proklamerade att yttrandefriheten inte är hotad bara för att en hembygdstidning i Värmland inte vågar eller vill publicera en teckning.”

Rentav var det kanske så han uttalade sig emedan han var dåligt påläst. Det var inte någon ”hembygdstidning” utan en konstnärssammanslutning som fick jihadfrossa inför tanken att ställa ut teckningarna. Och det vågade, som de flesta nog minns, inte heller Gerlesborgsskolan. Klart att man kan säga att det föreligger ett problem för yttrandefriheten när två institutioner anser att det är alltför riskabelt att visa teckningarna.

Sedan har vi denna underliga formulering:

”Lars Vilks var svårast att sätta fingret på och hans beteende var stundtals bisarrt, dock inte på ett excentriskt eller godtagbart sätt.”

Jag undrar hur jag var när jag var bisarr utan att vara excentrisk men ej heller godtagbar.

Textförfattaren, Addi Svarogic, har också följande synpunkt:

”Men när hans meningsmotståndare fick ordet var han mer intresserad av att fota publiken med sin digitalkamera än att lyssna på dem på ett värdigt och kultiverat sätt. Flera i publiken blev märkbart förbluffade och irriterade över hans beteende, men en sak är säker: han fick till åtminstone några ruskigt bra bilder till sin blogg.”

Så kan det bli när konstnären måste medverka och dokumentera på samma gång. Jag hade naturligtvis inga problem med att avlyssna mina meddebattörer. Jag har hört allt otaliga gånger. Svårigheten med återkommande debatter är bristen på kreativitet och förnyelse.

Slutligen ett ord till den avhållne och trogne kommentTorssander. Man kan säga mycket om Torssander men ingen torde vilja påstå att han är en typisk Sverigedemokrat. Nu har han fått för sig att Vilks är ute efter att tjäna pengar:

”Möjligen kan det tänkas att Vilks spekulerade fel när han skrev texten ’Profeten Muhammed som rondellhund’ ovanför sin namnteckning på verket i fråga. Men undertecknad kan knappast sägas vara ansvarig för hur Vilks konstspekulationer slår ut. Ansvaret har i stället den konstvärld som Vilks tänkte utnyttja.”

Näppeligen är det så att Vilks skall kamma hem storkovan på den här saken. Men en och annan föreläsning kan han rimligtvis räkna med. Och det ansvar som Torssander påkallar för konstvärlden, ja, det tog den. Konstvärlden har varit klart avvisande och därmed bör Torssander vara nöjd och enig med den. Också jag är nöjd eftersom det var vad jag räknade med.

Ett nytt diskussionsobjekt har dykt upp genom Högsta Domstolens friande dom. I en kommentar på en nätsida har någon skrivit att homosexuella bör spetsas offentligt på pålar. HD menar inte att den som är ansvarig för sidan kan fällas för att kommentaren inte tagits bort. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har kommenterat saken genom att låta sex homosexuella riksdagsmän agera spetsade offer på pålar. Bilden skall ingå i serien In Hate We Trust. Allt enligt Kulturnyheterna.

Uttalandet är särdeles grovt men frågan är om det skall belasta den som ansvarar för sidan. Och det menar alltså inte HD.

Man får nog säga att fallet i praktiken är oproblematiskt. Uttalandet gynnar knappast dem som är emot homosexualitet. Det faller närmast under rubriken galenskaparna.

Ohlson Wallin säger i intervjun att det i den pågående debatten om yttrandefriheten ”krävs en mycket intelligentare diskussion”.

Avgörande för hur man skall se på den domstolsbehandlade kommentaren är vilka intentioner man kan förknippa med ett sådant utbrott. När Ohlson Wallin producerar sin bild sker det naturligtvis i ett sådant sammanhang att man där förstår att hon är mot och inte med. Och det sker självfallet med konstvärldens fulla stöd. En rent konstnärlig svaghet inser man redan innan bilden visats. Det lär bli en otvetydig illustration. I fallet med kommentaren på sidan kan man diskutera vilka intentioner som finns med sidan och hur den ansvarige ser på kommentarerna.

Debatt om yttrandefriheten är det ikväll i Uppsala. Se UNT. Vi får bara hoppas att denna debatt kan leva upp till Ohlson Wallins krav på intellektuell nivå.

En ytterligare nyhet är att årets Turner Prize Winner är korad. Det blev som väntat Marc Wallinger. Han fick priset för sin installation State Britain, en rekonstruktion av en protest mot Irakkriget. Uppenbarligen är Irakkriget ett gynnsamt prospekt för att åstadkomma konstnärligt kvalitet. Se min tidigare presentation av de nominerade och mitt träffsäkra tips här.

Signaturen ”Jan” beklagar sig över att den här bloggen inte längre har tillräckligt med nyheter om samtidskonsten. Emellertid tycker jag att det jag nu skrivit ner handlar om den. Dessutom är det så att när konsten gav sig in i socialkritiken kan den inte komma undan att socialkritiken handlar om något. Vad är viktigt? Jag bedriver precis som alltid spaning i konstvärlden för att se om något nytt visar sig. Men det rör sig fortfarande mest om nya rekord på auktionerna. Och inga biennaler är just nu i sikte.

Utställd just nu: Damien Hirst: The Incomplete Truth, Goss Michael Foundation i Texas

Signaturen ”jazz” skrev i en kommentar om Helle Kleins ledare i Aftonbladet. Artikeln handlar om den blandning av privat och offentligt som kommit att prägla tiden. Klein skriver:

”I den extrema jag-kulturen finns inte längre något samhälleligt ”vi”. Det som en gång hörde till demokratins storhet var att det privata kunde översättas till offentliga frågor, till samhälleliga angelägenheter – till politik helt enkelt.”

Hennes förslag påkallar journalistiken och konsten:

”En journalistik värd namnet och den verkliga konsten förmår däremot lyfta oss bortom vår jag-blindhet och får oss att förstå att det finns större sammanhang utanför oss själva. Gestaltandet av ett ”vi” som inte förtrycker ett ”jag” eller bildar mur mot ett ”de” hör till vår tids mest angelägna uppgift.”

Hand i hand skall dessa kvalitetsprodukter vandra ut bland människorna för att ge dem frigörelsen åter. Särskilt låter jag mig, precis som signaturen ”jazz” fascineras av begreppet ”den verkliga konsten”. Vad kan det vara för något? Tydligen är det så att Klein menar att det är bättre med något som förenar istället för det som förtrycker och splittrar. Det blir väl lite för präktigt och banalt? Samtidigt kan man inte undkomma att det som eventuellt kan kallas för ”verklig konst” alltid uttrycker splittring och bygger på konstnärens suveräna ego. Men när tiden går blir det möjligt att skapa historien om motsatsen. Konsten vara bara, som vanligt, ”före sin tid”. ”Nu vet vi bättre”. Men vi vet aldrig bättre. Samma visa upprepas i varje tid.

Eftersom det ändå inte är så enkelt att förstå vad ”verklig konst” som inte förtycker är för något kan man betrakta den här:

Målaren i sin ateljé av Gustav Courbet 1855

Det ser ju fint ut, här samlas hela samhället tillsammans. Men mest tillsammans är Courbet själv som är ett självklart centrum för de närvarandes församlade beundran. Så ser den alltså ut ”verklig konst”. För övrigt är Courbet aktuell med en utställning i Grand Palais. DN har skrivit om den.

Ett sådant elände det är med konsten! Just när vi behöver den som bäst; konsten kan med all säkerhet rädda oss från miljöhot och terrorism då dessa främst äger rum i den mänskliga fantasin. Det enda vi får ta på allvar och där konsten står lika maktlös som andra instanser, är överviktsproblemen, alltså att vi äter för mycket och för osunt. Ett ännu värre hot existerar dock; att var och en av oss med största sannolikhet riskerar att försvinna från jordens yta inom mindre än ett sekel. Mot den senare bakgrunden kan vi därför vara tacksamma att medierna låter oss engageras av yttre faror.

Konsten kan säkert vara bra att ha. Numera är det osäkert till vad oaktat detta inte behöver vara något hinder för kvalitet. Nicolas Hansson har funderat över konstens problem i den serie som man sedan en tid kan följa på Om Konst. Hans text är ett utmärkt debattinlägg (rondellhundar löper hastigt förbi i början av texten och de avvisas som sig bör av konstvärldsrepresentanten, tack för det bidraget). Han skriver följande:

”En bil från idag och en bil från förra seklets begynnelse skiljer sig åt rent utseendemässigt men den har fyra hjul, motor och samma syfte nu som då. Det fungerar alldeles utmärkt att sätta T-Forden och Volvo årsmodell 2007 i samma rum och de kan ingå i samma diskurs.
Plockar man fram några exempel från konstfamiljen och visar Venus från Willendorf, Gauguins cypresser, Olafur Eliassons artificiella sol och Tobias Bernstrups datorsimulationer får man en brokig familj i vilken det är svårt att se blodsband.”

Den förra delen är en inte helt lyckad bild. T-Forden kom 1908. Skulle vi ge konsten samma chans fick vi som motsvarande T-Ford dra fram Picassos Flickorna från Avignon från 1907.

Inledningen till kubismen 1907, Picasso Flickorna i Avignon

Här får man nog säga att det inte känns alltför avlägset. Skulle Hanssons jämförelse byggas ut en smula borde bilbegreppet få vidare mening. När har vi den första bilen? Ja, i staden Ur när det första hjulet dök upp för 3 000 år sedan.

I den andra delen, där Hansson roar sig med att räkna upp exempel från konsthistorien har han svårt att se blodsbanden. Men det finns enkla sammanhållande egenskaper. Väsentligast är den som inte syns, den konstspecifika diskursbildningen. Konstvärlden har sina heliga teoretiska texter som löper från Platon till Rancière och dessa måste till för att möta konstens storhet. Som jag dock har påpekat många gånger är det dags att förenkla hela denna teaterföreställning som kallas för konsthistoria och inse att det inte finns någon annan substans som håller ihop komplexet än den som konstvärlden på egen hand skapar. Förmodligen är det så att den operationen är den stora förändring som konsten väntar på. Vi får dock vänta ett tag till, konstvärlden, trög och ovillig som vanligt, kan inte bestämma sig och har dessutom investerat alltför mycket prestige i den konsthistoriska traditionen.

Hansson minns också Maria Lind:

”Jag minns ett uttalande av Maria Lind när hon tillträdde som chef för Iaspis för ett par år sedan. Det gick i runda drag ut på att konsten kan erbjuda alternativ och deltagande i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin – och därmed vara angelägen.”

Maria Lind var inte ensam om detta. Man får nog tänka sig att konstvärlden trodde på ett sådant företag när den sparkade igång socialkritiken och den relationella estetiken. Vad var det som hängde upp sig? Publiken naturligtvis. Konsten kunde erbjuda ett svårsmält alternativ med mycket diskursläsning. Ett sådant fanns redan hos den intellektuella eliten som aldrig varit särskilt intresserad av bildkonst.

När Hansson fortsätter:

”Angelägenheten och spänsten hittar jag numera hos kusinerna design, arkitektur, hantverk och mode – men inte i konsten.”

…ja, då är vi där igen. Kusinerna är ytligare och anpassade. Begränsat utrymme för tyngd och reflektion. Men skulle konsten kasta av sig detta har den sålt sin själ. Medan kusinerna inte behöver bry sig särskilt om varför marknaden uppskattar deras produkter har konsten ett annat läge, helt utan Agamben det nog inte går. Krav på diskurskomplexiteten. Och man skall stå fast vid detta krav. När Hansson skriver: ”Giorgo Agambens Homo Sacer är den nya IKEA-katalogen för konstfolk. Gårdagens katalog var länge Tusen Platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari.” Ja, där har vi det. Hur gärna IKEA än skulle vilja (men det vill de naturligtvis inte) kan man inte byta katalog med konsten. Julhandeln skulle gå trögt. Man kan se det framför sig: IKEA-personal i röda luvor som försöker förklara för kunderna på vilket sätt bokhyllan Billy handlar om det permanenta undantagstillståndet och det hegemoniska uteslutandet.

Författaren kommer också med ett förslag:

”Jag tror däremot att det är hög tid att skrota nuvarande nihilistiska konstbegrepp och ersätta den med en idé om ett gemensamt och övergripande integrationsprojekt där forskning, teknologi, ekonomi och konst med flera skulle kunna samverka.”

Nej tack, hur kan han vara så säker på att konstbegreppet är nihilistiskt? Duktiga integrationsprojekt är något som den statligt organiserade konstforskningen kan ägna sig åt. Däremot tror jag att den väsentligaste uppgiften för samtidskonsten och den omedelbara framtiden är att producera stora mängder medelmåttig standardkonst. Och då menar jag god standard, alltså det som uppfattas som bra i det omedelbara nuet. Med den spridning och kvantitativa överproduktion som konsten idag representerar – och dessutom i en global geografi – är det av största vikt att bibehålla dess grundläggande enhet. Några få saker kommer att sticka ut som intressanta i ett lite längre perspektiv. Det är mer än tillräckligt.

Behov av lite julstämning? Uppleva lite konst som till synes är diskursbefriad? Tag en historisk tur till Eslöv.

Tack för tipset PerOla Axelsson. Carl Johan de Geer ser lite längre och skarpare än konstvärldens ängsliga vaktpersonal. SvD.

Det mångkulturella är ett av de populäraste inslagen i dagens debatt. Nästan lika stor som miljöfrågan. Den senare kan man i dagens DN gotta sig åt i en visionär fantasi om snar undergång för mänskligheten.

Det mångkulturella kan dock vara krångligt nog. Filosofen Aleksander Motturi (konstnärlig ledare för Clandestinofestivalen – clandestino) har i en nyutkommen bok Etnotism (Glänta 2007), tagit sig an detta svåra ämne. Som god filosofi, ständigt lutande sig mot Wittgenstein, har han insett att hur man än vänder sig har man ändan bak. För så ligger det naturligtvis till. När man instiftar ett Världskulturmuseum har man redan accepterat den svåra skillnaden: de andras kultur. Varje försök att närma sig andra kulturer framhäver att det finns en sådan skillnad.

Enligt författaren blir det etter värre om man faller för exotismen. När Kolmården flög in massajer, som hoppade och dansade, till parken, blev de anklagade för rasism. Författaren menar att felet ligger i att ”den kunskap som djurparksbesökarna får med sig när de lämnar parken, roade och nöjda, handlar med andra ord inte om landets historia eller samtida politiska skeenden, utan begränsar sig till banaliteter som att man kan göra upp en eld utan tändstickor. Därför kommer ingen insikt om hur maktstrukturer…Än mindre finns det någon reflektion kring deras historia.”

Lovvärt tänkt. Problemet blir förstås när och var dessa pedagogiska ambtioner skall sättas in. Borde det inte gälla för fotbollshuliganer? Där är det inte mycket reflektion. För övrigt är reflektion en stor bristvara hos folket. Folket bör lära sig att enkla nöjen är farliga eftersom man inte lär sig något om maktstrukturer.

Författaren ser problemet som språkligt. Västvärldens hegemoniska språk styr begivenheterna. Det borde, menar han, ses som ett av många. Igen lutar han sig mot Wittgenstein. Inte oväntat blir hans slutledning att det är bäst att tiga. Ni har väl hört det mest kända Wittgensteincitatet? ”Om det man inte kan tala därom måste man tiga.”

Alltså skall man tiga eftersom varje försök att analysera och bena upp problemen blir ett uttryck för det hegemoniska språket. Det råkar vara det enda språk som kan utföra den sortens analyser. Och tigandet blir inte heller riktigt bra. Hur kom man fram till det? Genom det hegemoniska språkets analys.

Någon jämlikhet mellan västlig kultur och andra kulturer kan det aldrig bli tal om. Inte bara det att forskningens, debattens och analysens språk är det ”hegemoniska”. Det hegemoniska språket uttalas dessutom från en grundläggande uppfattning om mänskliga rättigheter och demokrati.

Hur har samtidskonsten klarat av det mångkulturella problemet? Genom att på bred front föra in den samtida diskursbildningen som förebild. Accepterar man den och dess frågeställningar är alla välkomna. Aktivt välkomna eftersom man mer än gärna vill sprida samtidskonsten till så många delar av världen som möjligt. Perspektivet är kritiskt, västvärldens hierarkier behandlas i postkolonial anda. Konstvärlden har förgrundsgestalter som de kritiska Giorgio Agamben och Slavoj Zizek eller för den delen Jacques Rancière. Vem skulle önska att dessa skulle tiga?

Se recension i GP.

Wittgenstein som verkligen gjorde ett försök att tiga. Dock misslyckades hans försök att förflytta sig från filosofin till det vardagliga och han återvände till sitt arbete med det hegemoniska språket.

PS. Nu återöppnas den självbiografiska berättelsen om konstnär Vilks öden och äventyr. Vill ni veta vad han gjorde 1989, gå till Konstvilks nere till höger på den här sidan.

PS 2. Jag fick igår två mejl, båda betitlade ”1000”. Det första från Uwe Max Jensen som berättade att den i Danmark 1000:e artikeln som behandlar mig har skrivits. Vill ni se den går det bra här. Det andra brevet kom från Fredrik Axwik som berättade att Eslövs kommun gottgör konstnär Vilks med 1 000 kr. Det känns onekligen bra att vara köpt till tystnad.