Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

Del 469: Turkiskt behag och en obestämd kritik

16 kommentarer

Ej blott rondellhunden kan i blåsväder hamna. Skulpturen Turkish Delight (2006) av den rutinerade tyske konstnären Olaf Metzel (813) har vandaliserats. Skulpturen visar en naken kvinna iklädd endast huvudduk. Den ingår i en utomhusutställning arrangerad av Kunsthalle i Wien. Den har diskuterats livligt, exempelvis kan man läsa här och här.

Snart nog kan man tala om trend i denna genre. Förmodligen kan det räknas med mera bråk i denna balja.

metzel-t-delight-2007liten.JPG
Olaf Metzel Turkish Delight brons 2006
Kunsthalle, Wien, från november till april 2008

I Om Konst har det kommit nya artiklar om samtidskonsten elände. Leif Mattsson, konstnär och kritiker på Om Konst har skrivit en rätt lustig sak. Mattsson ger sig på några välkända teman i kritiken av samtidskonsten. Efter att ha påstått att ”postmodernismen är på väg bort” (hallå, gav den sig inte iväg redan i mitten av 1990-talet?) ger han en snabb armbågstackling till biennalerna som ”konstens ytliga schlagerfestivaler”. Visst kan man kritisera en del av biennalerna för snabbleveranser, men de är ändå de platser som samlar upp vad som rör sig i tiden och där många unga och relativt nya konstnärer visas upp tillsammans med de etablerade. Och vad skall man då kalla konstmässorna för? En annan och viktigare fråga är att om nu inte biennalerna duger vad är det då som är bra? Mattsson vet besked:

”Innovativ konst uppstår alltid i ateljéerna – konstriktingar däremot tillhör kritikerkårens schabloniserade verklighetsbeskrivningar.”

Jaha, då är väl biennalerna trots allt innovativa eftersom konsten till dessa ändå görs i konstnärernas ateljéer. Meningen med kritikerkårens schabloner är inledningen till ett omfattande angrepp på konstkritiken. Tanken är förstås riktig. Skall man sammanfatta det som sker i konsten måste det bli schablonartat. Å andra sidan, i konsten är det inte så att alla gör allting hela tiden utan tvärtom gör man några saker åt gången vilket samlas i synliga tendenser. Är det något väsentligt som blir bortglömt? Inte mycket, curatorerna (som får en omgång de också av Mattsson) sniffar upp vad som finns att hitta och ingen ateljé går säker. De gör med andra ord ett bra jobb.

Mattsson forcerar vidare som en ångvält:

”De kritiker som vaknat upp ur den konstvetenskapliga törnrosasömnen, och som har ambitionen att vara öppna inför bildkonstens kärna, har nu en ypperlig chans. Men för att detta skall ske måste de göra upp med vanföreställningen att bildkonst endast uppstår ur intellektuella modeller.”

Vilka kritiker kan det röra sig om? Jag har funderat en del. Är det Dan Jönsson i DN? Birnbaum? Millou Allerholm i DN? Anna Brodow i SvD, Pontus Kyander i SDS eller Power Ekroth (som här ger sin syn på konstlivet i Stockholm)? Frågetecknen står täta som vassruggar. Det slog mig att Mattsson möjligen är så starkt självkritisk att han menar sig själv och kanske sin kritikerkollega på Om Konst Susanna Slöör men det är inte lätt att veta. Däremot vet vi en sak, det finns knappast någon kritiker som skulle mena ”att bildkonst endast uppstår ur intellektuella modeller”. Efter detta utbrott mot ingen får vi i en pinsamt överpedagogisk upprepning lära oss att man inte kan lära sig att dansa enbart genom att betrakta dansen.

Ja, ni förstår vad han är ute efter:

”För att konstnären ska vara i sanning ifrågasättande – och inte bara kittlande hädisk för borgerskapet – krävs bland annat avgörande kunskaper inom yrket och dess historia.”

Här får man hålla med Mattsson och även understryka att de historiska kunskaperna kan det vara lite si och så med hos många yngre konstnärer. Men kunskaper om yrket? Vad är det för kunskaper? Att socialkritiken frambragt mången politisk vilja och journalistiska ambitioner är en gammal kritik av samtidskonsten. Och Mattsson fyller i den också:

”Det är patetiskt att återkommande behöva åse exempel på när nyutexaminerade konstnärer (och tyvärr även mer världsvana sådana) leker journalister eller politiker, utan att ha minsta talang för detta. Sällan anar de i sina lån den djupare fackkunskap som krävs av dessa yrkesutövare, som pressetisk insikt och förmågan till källkritisk granskning. Så leder också ofta detta till att de politiska aktionerna blir banala och kvasiintellektuella – ja endast ytliga tecken för ett låtsasengagemang. Är det då konstkritikerns uppgift att applådera även denna ofullkomlighet?”

Där, på slutet fick kritikerna (vilka de nu skulle vara) en armbåge till. Jodå, det kan vara illa, men vi får också alltid räkna med att när det finns många konstnärer måste, av naturnödvändighet, de flesta vara tämligen standardiserade. I området social kritik finns det också gott om ”innovativ konst”. Thomas Hirschhorn och Isaac Julien är sådana exempel och inte är väl Ann-Sofie Sidén så pjåkig hon heller. När man börjar se över vad som finns av både konstnärer och kritiker samt curatorer är samtidskonstens problem kanske inte så överväldigande.

Möjligen finns det en dold agenda i den här texten. Är det något Mattsson vill ha fram som aldrig sägs? Måleriets och modernismens återkomst? Jag kan bara spekulera. I varje fall skriver Mattsson om konstkritikerns ”nedtyngda språk”:

”Vi måste alltså åter lära oss att tala tydligt”

Vi noterar detta ”vi”. Vi kan alltså hoppas på att Om Konst rycker upp sig under den närmaste tiden.

Publicerat av Lars Vilks

2007, 13 december kl 23:43

16 kommentarer till 'Del 469: Turkiskt behag och en obestämd kritik'

Prenumenera på kommentarerna via RSS eller kopiera TrackBack-adressen till 'Del 469: Turkiskt behag och en obestämd kritik'.

  1. Turkiskt behag!
    – Jo jag tackar!
    Skulle mycket väl kunna varit arabiskt!

      (Citera)  (Svara)

    Griskött Halal

    2007, 14 december kl 00:14

  2. Tar mig friheten att börja med att anknyta till ett inlägg jag gjorde förra ämnet eftersom jag är en sån som fastnar i filtret och normalt kommer in med viss fördröjning.

    Tack för infon om Duchamps pissoir Lars Vilks. Satt och resonerade lite med min sambo om vem som sagt att han skulle haft estetiska ambitioner med verket. Även hon hade hört det men kunde komma på var.
    Som sagt, det skulle ju inte göra någon praktisk skillnad eftersom den mest kända betydelsen blev den Duchamp verkligen hade. Kanske konsthistorien har varit till nytta i detta fall trots sina tillkortakommanden i övrigt.

    På tal om Pontus Kyander (hastigt nämnd i Vilks text ovan), estetik och koncept, så skriver Kyander en recension av av den gamle sympatiske byggaren Clay Ketter i torsdagens Sydsvenska.

    http://sydsvenskan.se/kultur/konstrecensioner/article286535.ece

    Han skriver bla:

    ”Man kunde få för sig att invända att Ketters resa i Södern rymmer en estetisering av någon annans elände, att den rent av slår mynt av ett lidande som inte bara drabbar just dessa fattiga sydstatsbor, utan alla som får sina hem bortsköljda av naturkatastrofer, nerrivna med bulldozers som på Västbanken, bortsprängda som i Irak och Afghanistan.
    Bilderna hamnar omsider på museiväggar (Moderna museet är mer än en kvalificerad gissning) och hos samlare för en rundlig slant. Man kan försöka svepa bort en sådan invändning som ”sentimental”, men den har en faktisk grund.
    Ja, jo, den där kluvenheten blir jag inte av med. Men det är också ett skäl att se utställningen. Hur mycket moral ska man kräva av konstnären, av museet, av samlaren?”

    Jag upplever det som ganska ovanligt att recensenter tar upp förhållandet mellan estetik och innehåll på detta sätt. Ketter är för mig en uppenbar modernist med intresset för formövningen som främsta drivkraft. Han har hittat ett sätt att krydda sitt sitt strikta neoplasticistiska(?) måleri med först arkitekturreferenser och nu med aktuella krigs- och katastrofhändelser. På så vis undviker han att DIS betraktas honom som något som katten släpat in (även om han knappas kan anses tillhöra det nya och intressanta). Ungefär samma är det med den betydligt yngre Sirious Namazi, formövningar på hög nivå med lite samtidsglasyr över anrättningen.

    Jag upplever inte detta som ett särskilt konsekvent och hederligt sätt att arbeta, man kan inte baka en DIS-kaka av en Modernistkaka och tro att det skall smaka nybakat.

      (Citera)  (Svara)

    Gote

    2007, 14 december kl 01:02

  3. vad önskar du

      (Citera)  (Svara)

    Christer Eriksson

    2007, 14 december kl 05:25

  4. ETT HALVT ÅRS DEBATTERANDE

    Lars, jag gillar din sista debattinlaga, nr 469. (Ämne, konstkritikers eventuella konstsyn!)

    ”Självkritik. Självkritik, är ingenting för en kritiker, för det får han inte betalt” – Henrik Tikkanen. (Dog eat dogs)

    Och, denna halvårslånga debattserie i bloggsfären har lärt mig en hel del om, samtidskonst, politik och om hur ett och samma konstverk i vår IT: era diskuteraras i skilda medier ”globalt”, samlandes kring en blogg.
    Får tacka för lektionerna, konstteoretiska utläggningar m.m. – go glögg önskas!

      (Citera)  (Svara)

    BA AB

    2007, 14 december kl 09:59

  5. God jul, önskar profeten

    En profet framför en julgran, med en julklappssäck i handen önskar betraktaren en ”gladelig jul”.
    Det är Lars Vilks senaste inlägg i debatten om religion och yttrandefrihet. Lars Vilks, den 61-årige kontroversielle konstnären, ritar årets julkort för medlemmarna i det danska Trykkefrihedsselskabet.

    Särskilt inbjuden
    Han är särskilt inbjuden att illustrera årets julhälsning efter det uppmärksammade konstverket med rondellhunden Muhammed.
    – Den svenska posten vägrade ju dela ut materialet med Vilks teckningar tidigare, säger Trykkefrihedsselskabets ordförande Lars Hedengaard, så det kändes naturligt att be just honom rita årets kort.

    ”Humoristisk kommentar”
    Kortet har texten ”Profeten ønsker en gladelig jul” (profeten önskar en god jul) och det görs tydligt att det kan vara vilken profet som helst.
    – Det är en humoristisk kommentar till allt som har förevarit, säger Lars Vilks.
    – Det är kul, säger Trykkefrihedsselskabets ordförande Lars Hedengaard. Vi är mycket nöjda.
    Ayoub Chibli, imam vid Islamic Center i Malmö, tycker att man gott kan ta det med ett smajl.
    – När jag ser den vill jag bara skratta, säger han. Ärligt talat så kan man inte bli upprörd av allt som skrivs och publiceras. Så muslim jag är kan jag med gott hjärta önska alla en god jul.

    Av Maria Kållberg

    maria.kallberg@kvp.se

    Trykkefrihedsselskapet

    Tryckfrihetsföreningen bildades 2004 i protest mot Danska Pens hållning till den islamkritiske historikern och författaren Lars Hedengaard som nu är föreningens ordförande.

      (Citera)  (Svara)

    God jul, önskar profeten

    2007, 14 december kl 12:11

  6. Kristeligt Dagblad 14. dec 2007:

    ”Tyrkisk vrede over kors på fodboldtrøjer

    Advokat og fodboldfan lægger sag an mod italiensk hold, der vandt med kors på trøjerne

    Bente Clausen

    Måske mener en tyrkisk advokat, at korset er et stærkere symbol end den muslimske halvmåne. I hvert fald har Baris Kaska, der har specialiseret sig i europæisk ret og bor i den tyrkiske by Izmir, lagt sag an mod det italienske fodboldhold Inter.

    Holdets brøde består, ifølge advokaten, i, at Inter ved en kamp i Champions League mod det tyrkiske hold Fenerbahce bar trøjer med røde kors på en hvid baggrund.

    – Det kors minder kun om en ting, korsridderne, siger Baris Kaska til den britiske avis The Times.

    – Mens jeg så kampen, følte jeg stor sorg. For korset på hvid baggrund symboliserer racistisk, vestlig overlegenhed, tilføjer han.

    Baris Kaska søger ikke blot erstatning for en tabt fodboldkamp – Inter vandt 3-0 – men også at få det europæiske fodboldforbund, UEFA, til helt at annullere kampen.

    Kaska mener, at både UEFA og det internationale fodboldforbund FIFA bør idømme Inter en betragtelig bøde for at spille med et forkætret symbol på trøjerne.

    Inters talsmand har en anden forklaring på trøjerne.

    Korset på trøjerne er byvåben for Milano, hvor klubben har hjemme, og holdet har fået de nye trøjer i anledning af klubbens 100-års jubilæum.

    Ifølge presseforlydender har Fenerbahce nu også klaget over Inters trøjer. Men holdet var både informeret inden kampen og også indforstået, forklarer Inter talsmand.

    Inter spillede nemlig i deres ”gamle” trøjer og undgik bevidst diskussionen, da de spillede den første kamp mod Fenerbahce i september. Her vandt sidstnævnte 1-0 på hjemmebane. Til gengæld følte Inter ikke, at de kunne spille i de gamle trøjer på egen hjemmebane – og informerede derfor det tyrkiske hold.

    Resultatet er altså, at på fodboldsiden vandt Inter de to kampe med to overskydende mål – på den religiøse fører korset. Ikke over halvmånen, men over Fenerbahces blå- og gulstribede trøjer.

    Baris Kaska har dog overset et forsonende element i hele sagen. Inters – og det svenske landsholds – Zlatan Ibrahimovic, som scorede et af kampens mål. Han er et resultat af en katolsk mor og en muslimsk far. Og kunne være et symbol på, at kors og halvmåne kan mødes i andet end korstoge.”

      (Citera)  (Svara)

    Tyrkisk vrede

    2007, 14 december kl 13:41

  7. Senaste intermezzot kring Olaf Metzels skulptur ”Turkish Delight” borde innebära att verkets betydelse både inuti och utanför konstvärlden ökar ytterligare. Detta är naturligtvis mycket bra, både för Metzel (hans placering på artfacts-listan borde åtminstone bli högre?), och för den konstointresserade allmänheten som kanske får möjlighet att ta del av konstverket utan att kolla i särskilt i konstmedia.

    Det är mycket möjligt att jag är fullständigt ute och cykklar, jag har inte så bra koll på Metzels produktion, men han verkar kunna balansera sina verks formella egenskaper och betydelser (som han inte kommer undan eftersom han mest verkar vilja jobba med utgångspunkt från fysiska objekt) mot deras konceptuella potential, utan att hora för mycket för den efter estetiskta objekt törstande marknaden. Åtminstone verkar ”Turkish Delight” utvecklas positivt i den riktningen.

    Den kallsvettighet som talet om ”måleriets återkomst” kunde frambringa hos mig tidigare, är numera helt borta. Jag sätter min tilltro till att vi passerat en kritisk punkt där ett fullständigt återvändande till måleriet som konstkanon är omöjligt. Jag har numera ett avslappnat förhållningssät till bilder som framställs med pensel och har inte längre några problem att uppskatta dem ibland så som jag kan uppskatta ny smart musik eller film. Frågan är inte så viktig, och de som hoppas på ”måleriets återkomst” framstår mera som patetiska dinosaurier än som ett hot om förstening.
    Den som däremot förespråkar möjligheten att måla utan att idiotförklaras, kan jag inte annat än sympatisera med på ett sätt som kanske liknar den sympati jag känner inför den som skapar musik utan att köra fast i den extremt teoretiserade konstmusikens problem. Om det skall kallas konst är kanske inte självklart. Kanske borde man beteckna det konsthantverk, bilddesign eller något annat. Detta får kanske avgöras från fall till fall.

      (Citera)  (Svara)

    Gote

    2007, 14 december kl 13:42

  8. God Jul

    Från:
    http://www.darulhadith.com/tauhid/islam_god_jul_muslimer.htm

    CITAT
    ”Domen för att önska någon en god jul

    Författare: Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn
    Källa: Fatâwâ al-´Aqîdah, sid. 246-248
    publicerad 22.12.2006

    Fråga: Vad är domen för att önska någon en god jul? Hur skall vi svara dem om de önskar oss det? Är det tillåtet att bevittna deras högtidsfester? Är det en synd att utföra någon av dessa omnämnda handlingar utan avsikt? Måhända att man gör det för att vara dem till lags eller för att man skäms och inte vill såra dem.

    Svar: Det råder samstämmighet om att det är förbjudet att önska de otrogna en god jul och andra religiösa högtider. Detta nämnde Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) i sin bok och sade:

    ”Däremot råder det samstämmighet om att det är förbjudet att gratulera dem för otrogna ceremonier som högtider och fastan. Exempel på det är:

    ”Glad högtid.”

    Om detta uttalande inte är otro, är det åtminstone en svår synd. Denna synd är lika allvarlig som att gratulera dem för att de faller ned på ansikte inför korset. Faktum är att Allâh anser detta vara värre än att gratulera någon för att ha druckit alkohol, mördat en människa, utfört otukt och liknande.

    Många människor som inte känner till religionens värde faller i detta fel. De vet inte hur vidrig synden är som de har begått. Den som gratulerar en tjänare för en synd, innovation eller otro, har utsatt sig själv för Allâhs ilska och vrede.””
    SLUT CITAT

    Om inte islam borde klassas som sekt så vet jag inte vad som krävs för att man skall kvalificera sig till den kategorin…

    Läs mera under länken era fula kuffar:
    http://www.darulhadith.com/tauhid/islam_god_jul_muslimer.htm

      (Citera)  (Svara)

    Gote

    2007, 14 december kl 15:48

  9. Robert Spencer (February 2, 2006 10:21 AM):

    ”Cartoon Rage vs. Freedom of Speech

    In FrontPage today I discuss the latest cartoon rage developments:

    Muslim rage over cartoons of the Islamic Prophet Muhammad published in early October in a Danish newspaper continues to grow worldwide.

    These cartoons are much less offensive than what is routinely printed in every American newspaper about presidents, presidential candidates, and other pols. Yet strange as it may seem to Western non-Muslims, the rage over them seems to grow with each passing day — until the global scale of the response to it has now involved ambassadors from many countries, the United Nations, international boycotts, and the threatening of utterly innocent businesspeople and embassy personnel. A few recent examples:

    • Gaza: On Monday, gunmen seized an EU office, demanding apologies from Denmark and Norway (where another publication later reprinted the cartoons). On Tuesday, demonstrators chanted “War on Denmark, death to Denmark” as they burned Danish flags. Said Islamic Jihad leader Nafez Azzam: “We feel great rage at the continued attacks on Islam and the Prophet of Islam and we demand that the Danish government make a clear and public apology for the wrongful crime.”
    • Arab interior ministers, meeting in Tunis, declared: “We ask the Danish authorities to take the necessary measures to punish those responsible for this harm and to take action to avoid a repeat.”

    • Libya and Saudi Arabia recalled their ambassadors from Copenhagen, while in Saudi Arabia, an angry mob beat two employees of the Danish corporation Arla Foods, which has been subjected to a crippling boycott throughout the Islamic world – a boycott that has been endorsed by, among others, the Sudanese Defense Minister.

    • Iraqi Foreign Minister Hoshiyar Zebari complained to the Danish ambassador to Baghdad, while Danish troops were put on alert there after a fatwa concerning the cartoons was issued.

    These incidents follow diplomatic protests from the Organization of the Islamic Conference, protests in Kashmir, death threats emanating from Pakistan, protests to the United Nations from the Muslim World League and other organizations, and more.

    Even Bill Clinton has gotten into the act, decrying “these totally outrageous cartoons against Islam” and huffing self-righteously: “So now what are we going to do? … Replace the anti-Semitic prejudice with anti-Islamic prejudice?” Of course not, but his question is beside the point. The cartoons are not a manifestation of anti-Islamic prejudice: criticism of Muhammad or even of Islam is not equivalent to anti-Semitism. Islam is not a race; the problems with it are not the product of fear mongering and fiction, but of ideology and facts — facts that have been stressed repeatedly by Muslims around the world, when they commit violence in the name of Islam and justify that violence by its teachings. Noting, as some of the cartoons do, that there is a connection between the teachings of Muhammad and Islamic violence, is simply to manifest an awareness of what has been repeatedly asserted by Osama bin Laden, Ayman Al-Zawahiri, Abu Musab Al-Zarqawi, Omar Bakri, Abu Hamza, Abu Bakar Bashir, and so many others. Do all these men and so many, many others misunderstand and misrepresent the teachings of Muhammad and Islam? This question, as crucial as it is, is irrelevant to an ethical evaluation of the cartoons. The fact is, these and other jihad terrorists claim Muhammad’s example and words as their inspiration. Some of the cartoons call attention to that fact.

    Ultimately, then, the cartoon controversy is a question of freedom of speech. As I wrote in mid-December: “As it grows into an international cause célèbre, the cartoon controversy indicates the gulf between the Islamic world and the post-Christian West in matters of freedom of speech and expression. And it may yet turn out that as the West continues to pay homage to its idols of tolerance, multiculturalism, and pluralism, it will give up those hard-won freedoms voluntarily.” Freedom of speech encompasses precisely the freedom to annoy, to ridicule, to offend. If it doesn’t, it is hollow. The instant that any person or ideology is considered off-limits for critical examination and even ridicule, freedom of speech has been replaced by an ideological straitjacket. Westerners seem to grasp this easily when it comes to affronts to Christianity, even when they are as sharp-edged and offensive as Andres Serrano’s Piss Christ or Chris Ofili’s dung- and pornography-encrusted Holy Virgin Mary. But the same clarity of thought doesn’t seem to carry over to an Islamic context.

    Yet that is where it is needed most today. The cartoon controversy, insignificant and even silly as it may be in its origins, is an increasingly serious challenge to Western notions of pluralism and freedom of speech. The Danes have already begun to apologize, to the tentative satisfaction of Danish Muslim groups. But so far both the newspaper Jyllands-Posten and the Prime Minister have limited themselves to saying essentially that they are sorry if Muslims took offense, and that none was intended. If they go farther and “punish those responsible,” as the Arab Interior Ministers demanded, or treat the cartoons as a human rights violation, as a Belgian imam demanded, they will be acknowledging that lampooning Muhammad and criticizing Islam is somehow wrong in itself. Such a notion is just as dangerous for a free society as the idea that the Beloved Leader or dialectical materialism is above criticism. It is death for a free society.

    Not only that. Muslim cartoon rage, having spread now all across the Muslim world, from Egypt and Sudan to Pakistan and beyond, also threatens to become the tinderbox that sets off a much larger conflagration between the West and the Islamic world than the present conflicts in Iraq and Afghanistan. The Muslim world was enraged over the Abu Ghraib prison scandal, and over reports last May that a Qur’an had been flushed down at toilet at Guantanamo Bay. But although there have been no killings in connection with the cartoons yet, as opposed to the Qur’an desecration scandal, the international scope of the cartoon rage makes those other sources of anger trivial compared to it.

    About the Qur’an desecration riots in Afghanistan in which people were reportedly killed — people who had nothing whatsoever to do with the alleged desecration — I wrote: “The question here is one of proportionate response. If a Qur’an had indeed been flushed, Muslims would have justifiably been offended. They may justifiably have considered the perpetrators boors, or barbarians, or hell-bound unbelievers. They may justifiably have issued denunciations accordingly. But that is all. To kill people thousands of miles away who had nothing to do with the act, and to fulminate with threats and murder against the entire Western world, all because of this alleged act, is not just disproportionate. It is not just excessive. It is mad. And every decent person in the world ought to have the courage to stand up and say that it is mad.”

    No one has been killed for these cartoons. But otherwise the same words apply today to the cartoon controversy. It is mad. It should be denounced as mad. The fact that Bill Clinton is the only American politician who has taken notice of this ongoing controversy, and that on the wrong side, is a travesty.

    The free world should be standing resolutely with Denmark, ready to defend freedom of speech. Insofar as it is not defended, it will surely be lost. On Wednesday publications all over Europe — in France, Spain, Germany, Italy, and Holland — published the cartoons to demonstrate their support for this principle. But in a grim reminder of the dhimmitude and multiculturalist fog that still grips us, the editor of France Soir was fired for doing so. The defense of free speech and free thought will not be easy, and is not the matter of just a day.”

      (Citera)  (Svara)

    Cartoon Rage vs. Freedom of Speech

    2007, 14 december kl 18:49

  10. Nordiskbattlegroup har nog lite mer att göra på sitt heraldiska lejon än att bara ta bort könsorganet, lejonett är ju vit t.e.x och det är ju inte PK, varför inte placera lejonett i en rullstol också, med burka såklart, fan vet hur man ska visa att lejonett är homosexuell också.

      (Citera)  (Svara)

    danpark

    2007, 14 december kl 20:23

  11. Hej är det inga som vill skicka en egenhändigt gjort mohammedbild till mitt galleri.
    Titta på http://mohammedbilder.blogspot.com eller skicka en bild till imam_islam@hotmail.com
    Omar

      (Citera)  (Svara)

    Omar

    2007, 14 december kl 20:57

  12. Jovisst är det lite rart, det med snoppen.
    Men varför brista i förståelse av det – att alla ska väl med. Även det vanliga långsamma samhället. Och i detta fall, även de allra långsammaste… vilket kanske är extra rätt i detta fall, även om man suckar. Eftersom det handlar om så fundamentala saker som försvar och krigsmakt. Vilket väl kräver mer eftertanke än man någonsin ens kan uppbåda egentligen…
    Och tanken kanske behövs ibland – att även de allra långsammaste är lika viktiga…

    Så, se det positivt – ringarna sprider sig. Och att de snabba kanske ska vara lite tolerantare gentemot de långsammare understundom… många skinn räddade där.

    Så. Till alla de som tycker de utmanar och kommer med nytt (eller gammalt nytt också…). Eller ””traditionellt” tillbaks-tänk.
    Var är er nyfikenhet på vad som händer i nuet? Med öppet sinne då – inte en stöp i ”så var det ”- form. Nyfiket alltså. Nyfiket på era åsikter, förändring, orsakade av nytt info-intag varje dag. För det har man väl? Har jag…

    Ja, nu tycker säkert ens del att jag är orättvis. Men jag talar inte alls om alla. Utan bara till de som känner sig träffade… Fritt val alltså :-)

    Känner mig träffad själv. Alltid.

      (Citera)  (Svara)

    Cecilia

    2007, 14 december kl 21:15

  13. I krig med islam

    Af: Martel Sobieskey

    Amerika er i krig med religionen islam. Nøgleordet her er religion. Vi amerikanere har en “mental blokering”, der bevirker, at vi benægter, at vi er i krig med en religion. Tag en atombombe, skriv bogstaverne R-E-L-I-G-I-O-N på den – så vil vi godtroende amerikanere byde den velkommen som en religion. Dette udsagn er bestemt ingen overdrivelse. Religionsfrihed er blevet Amerikas ”akilleshæl”, gennemboret af islams sværd.

    Hvorfra stammer denne “selvmorderiske” religionsfriheds “mentale blokering”? Den kommer fra vores fuldkommen idiotiske tvangsforestilling om, at alle profeter – ligesom Jesus – er pacifister ud over alle grænser. Denne blindhed hjemsøger vores ledere på højeste niveau, efterretningsvæsen og akademiske forsamlinger.

    Det er en national sikkerhedskatastrofe, der gør det næsten umuligt for os at forsvare os. Over hele verden råber morderne ‘Allah Akbar’ og vifter med Koranen, og alligevel nægter vi amerikanere at identificere islam som fjenden. Lad os kalde det Amerikas “religionsfriheds-strudse-syndrom”. Vores fjender elsker det, fordi de kan ødelægge os ved at gemme sig under en religions dække.

    De sprænger os i luften, de sviner os til, anlægger retssager, indoktrinerer i anti-amerikansk jihad i deres moskeer og skoler, mens vi amerikanere indtager fosterstilling, fordi det bliver begået af en religion. Selv FBI har markedsført islamisk sensitivitetstræning – det siger alt.

    Beviser en sådan underdanig adfærd ikke, at vi har tabt den ideologiske krig, den mentale krig, den psykologiske krig, krigen på ideer, krigen på ord og propagandakrigen?

    Hør godt efter min spådom: Hver gang, nogen kalder islam Fredens religion, er Amerika ét skridt nærmere nederlaget og islam ét skridt nærmere sejren i dette religionernes sammenstød.

    Amerikanske medborgere, dette er et religionernes sammenstød, og I må holde op med at benægte, at vi er i krig med religionen islam. Grundlæggende er det islam i krig mod alle verdens andre religioner, således som Koranen foreskriver det.

    Eftersom der er 1 mia. muslimer og 5,5 mia. vantro, vil denne krig blive let at vinde, hvis vi ”tager den på os” og tydeligt identificerer fjenden og ”råber det ud fra alle hustage”.

    Hvorfor gør amerikanerne det så ikke? Den skændige sandhed er, at islamiske oliepenge har lukket munden på, hvis ikke ”købt” Amerika i de seneste 30 år.

    Steven Emersons bog “Jihad Incorporated” giver en chokerende afsløring af udstrækningen af jihad-infiltrationen i Amerika.

    Han fastslår: “Åbne samfund er generelt og nødvendigvis ikke velegnede med hensyn til at sørge for sikre omgivelser.” På samme måde erklærer mellemøstekspert Dr. Walid Phares fra FDD (Foundation for Defense of Democracies) og forfatter til “Future Jihad” :

    “Jeg har førstehåndskendskab til, hvordan jihadist-ideologier systematisk har perforeret USA … Dette spindelvæv af ideologisk perforering er på længere sigt den farligste trussel mod amerikansk national sikkerhed …ræsonnementet er rationelt: Når man først kontrollerer sindet, følger kroppen efter.”

    Jeg er enig med både Steven Emerson og Dr. Phares. Jihadisterne og de hjemlige forrædere kontrollerer det amerikanske sind. Det bedste bevis på det er vores kollektive tvangsforestilling, der tvinger os til at kalde islam Fredens Religion, hvilket til gengæld forhindrer os i at udpege islam til fjenden.

    Fra samme synsvinkel forklarer Dr. William Gawthrop, (tidligere ‘manager of the defense department’s Counter Intelligence Field Activity-CIFA’), at det er et tabu at nævne, at islamisk voldsanvendelse har noget som helst med religionen islam at gøre. Han udtaler specifikt:

    “Embedsmænd må først overvinde det politiske tabu om at sammenkæde voldsanvendelse med religionen islam, dens hellige skrifter og dens ærede profets personlige eksempel.”

    Med andre ord, dette tabu kræver, at alle blindt proklamerer, at islam er en fredens religion, hvilket svarer til at sige, at Muhammad til det yderste var pacifist, ligesom Jesus.

    Det er forfærdende skamfuldt, at vores ledere og eksperter er blevet så intellektuelt uærlige og svage. Nutidens muslimer, som muslimer til alle tider, stræber efter at efterligne Muhammad ikke Jesus.

    Problemet er, at MUHAMMAD IKKE VAR PACIFIST.

    Muhammad var en krigerisk tyran, der “med egne hænder” kæmpede i adskillige blodtørstige raids og uden nåde dræbte næsten alle, der var uenige med ham.

    Det er et notorisk historisk faktum, at Muhammad over en periode på 10 år, kaldet ‘Hijra’ (622-632) forestod 84 morderiske raids, hvilket beviser, at han var det stik modsatte af en fredelig profet.

    Forfatteren Dr. Gregory Davis leverer i “The Religion of Peace?” glimrende indblik i islamisk aggression.

    Til trods for åbenlyse facts reagerer vi amerikanere ynkeligt og irrationelt. Som naive børn tænker vi: ”Hvordan kan det gå til? Jesus er profet, og han var aldrig voldelig, og eftersom Muhammad også er profet, så kan han heller aldrig have været voldelig”.

    Vågn op, Amerika! Muhammad og Jesus var hinandens diametrale modsætninger.

    Tag ikke mit ord for det. Læs venligst 800-siders ‘Muhammads biografi (Sirat Rasul Allah)’, skrevet af Ibn Ishaq og oversat af A. Guillaumne. Den beviser ubestrideligt, at Muhammad var en krigerisk tyran, der var fast besluttet på en blodtørstig, verdensomspændende, imperialistisk jihad.

    At kende og forstå sin fjende og tydeligt identificere fjenden er første læresætning i krigsførelse. Vores ledere og eksperter har svigtet deres pligt til at identificere fjenden.

    De bliver ved med at kalde fjenden “terrorisme” Terrorisme er ikke fjenden. Fjenden er islam. Islam anvender terrorisme (guerilla-krig) som en metode (taktik) til at angribe os.

    Fjenden er den “enhed”, der implementerer terrorisme som metode.

    Hvis nogen f.eks. kaster rådne æg efter dig, så er det ikke de “rådne æg”, men den “person”, der kaster æggene, der er fjenden.

    Det er en skændsel, at de fleste af vores ledere og eksperter tænker ligesom fladtrådte og tøseagtige skoledrenge, der har for lidt rygrad eller er for politisk kujonagtige til at kalde nogen en fjende – uanset hvor himmelråbende åbenlyst det er.

    Tag for eksempel Dr. Angel Rabasa og hans kolleger på det særdeles anerkendte ’Rand Corporation’. Han erklærer:

    “I Den Globale Krig mod Terrorisme står USA over for en meget anderledes type fjende:

    skyggeagtige ikke-stats aktører, der ikke er påvirkelige af traditionelle afskrækkelsesmidler …Det er uklart, hvilke mål, hvis nogen, USA kunne udsætte for risiko for at forhindre angreb.”

    Forkert! Endnu engang, fjenden er ikke terrorisme. Rabasa beviser sin ubehjælpsomhed ved at nævne den “Globale Krig mod Terrorisme”, hvilket betyder, at han ikke kan skelne mellem et råddent æg og den person, der har kastet det.

    Ved at nægte at identificere fjenden som islam har Angel Rabasa og Rand Corporation samtidig slugt det islamiske bedrags madding, der består i en strategi kaldet “Opbygning af Moderate Muslimske Netværker.”

    Det betyder, at de intetanende bliver jihadist-propagandister ved at fremme islams primære metode til at besejre os, som er: moderate muslimers udnyttelse af infiltration og bedrag.

    Sandt nok, moderate muslimer er ikke selvmordsbombere, men de har skabt om muligt større skade ved at manipulere vores overordentligt liberale lovgivning og vores naivitet.

    Det er derfor, det er så skrækkeligt forkert at kalde terrorisme fjenden, fordi derved ignoreres komplet den skade, der bliver forøvet af islams fredelige indtrængere, de såkaldte moderate muslimer.

    Jeg er ikke kun ude efter Rabasa.

    Tillad mig at opstille de følgende to kriterier til bestemmelse af en eksperts kompetence:

    For det første: Enhver, der kalder fjenden terrorisme og ikke religionen islam er inkompetent og burde fyres fra sit job. For det andet: Enhver, der kalder islam en fredens religion er inkompetent eller en åbenlys fjendepropagandist eller dårligt informeret om islamisk religiøs betingning.

    Hvorfor er vores ledere og eksperter blevet så blinde? De er ramt af Oslo-syndromet, der bevirker, at de er patologisk ude af stand til vurdere de forbrydelser, islam begår i en sådan grad, at de får os alle sammen dræbt.

    Dr. Kenneth Levin forklarer i sin bog “The Oslo Syndrome”, at de, der er ramt af syndromet, lever i absolut benægtelse af det åbenlyse bedrag og den uhørte uærlighed, som muslimer anvender ved at lave falske fredsaftaler.

    For mange beviser en så grov latterliggørelse, at diplomati for længst har fejlet, og at krig er den nødvendige løsning.

    Alle burde læse kapitel 12 til 16 i Dr. Levins bog.

    Den gennemtrængende, masochistiske opførsel, bogen dokumenterer, beviser, at vores ledere og eksperter har ført os til nederlag. Oslo-syndromet er nu blevet omformet til Annapolis-syndromet. Så går vi igen i ring og i ring!

    Vi er i sandhed nødt til at forholde os til det faktum, at moderate muslimer er sværere at finde end “en nål i en høstak”.

    Vi er i krig og bør ikke tage let på de brutale realiteter.

    Overvej venligst den følgende skelnen:

    Den militante muslim er ham, der skærer hovedet af den vantro, mens den moderate muslim holder offerets fødder.

    11. september var WTC “hovedet”, der blev skåret af af de militante, mens den moderate moské-menighed ”holdt offerets fødder.”

    Tænk venligst dybt over denne analogi. Historien beviser, at både militante og moderate muslimer er indtrængere, der samarbejder om at erobre Amerika. Dette udtrykkes klart af Abdulla-Al-Araby i bogen “Islamiseringen af Amerika.”
    Bemærk venligst mine ord – at kalde islam en fredens religion er åbenlyst uærligt og den største ideologiske fejltagelse i Amerikas historie.

    Det er i sandhed vores achilleshæl, som tidligere nævnt.

    Det er ikke noget under, at Dr. Paul Williams bemærker i sin bog “The Dunces of Doomsday” [”Dommedagsdummepeterne”]:

    ”Dagen efter 11. september affyrede præsident Bush verdens største løgnehistorie, da han sagde: Islam er en fredens religion.”

    Jeg har stor respekt for præsident Bush og bakker ham helhjertet op, fordi han er den første præsident med modet til at bekæmpe islamister, siden præsident Thomas Jefferson sendte vores flåde til Tripoli i 1803.

    Problemet er, at præsident Bush har svækket sin egen krigsindsats med denne ideologiske fejltagelse, dvs hans administrations besættelse af at kalde islam en Fredens Religion.

    Sandheden skal fortælles: Islam er Krigens Religion, og beviserne for det faktum tårnede sig himmelhøjt op helt frem til 11. september. En hjemmeside med det sarkastiske navn http://www.thereligionofpeace.com oplister tusindvis af islamiske mord og ugerninger, der er begået over hele verden.

    Tillad mig som konklusion at fremsætte denne forudsigelse: Krigen kan ikke vindes, med mindre vi tydeligt identificerer fjenden som islam, og den amerikanske regering fremsætter en formel krigserklæring med Islams Religion.

    Sandt nok! Det vil være noget nyt for amerikanere, der fejlagtigt tror, at alle religioner er godartede!
    Utallige steder på kloden råber mordere ‘Allah Akbar’ og vifter med Koranen. Alligevel giver vi tåbedumme amerikanere ubegrænset religionsfrihed til islam – uvidende om blodbadet.

    Denne uvidenhed var hovedårsagen til 11. september, og den har sendt os hovedkuls på vej mod et islamisk atomangreb på amerikansk jord, – noget islamofascisterne har pralet af i snart ti år.

    siad.dk

      (Citera)  (Svara)

    I krig med islam

    2007, 15 december kl 01:32

  14. Och hur långt ska förståelsen gå? Hur mycket censur ska vi utöva? det nya är alltså ett censursamhälle. Det handlar ju ändå bara om bilder, en bild är inte verklighet även om den visar verkligheten.

      (Citera)  (Svara)

    danpark

    2007, 15 december kl 19:52

Skriv en kommentar


sju − = tre

Konst bloggar