Vilks.net

Det slår mig när jag nu sitter på behörigt avstånd från händelsernas svenska centrum att rondellhundsprojektet har precis de kvaliteter som konstvärlden ständigt framhåller.

Konstnären tar risker. Det har vi hört otaliga gånger. I regel är det inga risker att tala om men i rondellhundsäventyret är det uppenbart så att konstnären tagit stora risker angående vad som anses lämpligt.

Konsten skall vara obekväm och ställa angelägna frågor samt starta en diskussion. Även dessa synpunkter har till fullo uppfyllts.

Institutionskritik är också en högoddsare i det här sammanhanget. Jodå, rondellhundarna har utmanat stora delar av konstvärlden och innebär därför ett förverkligande av institutionskritiken. Lägg märke till att den är så effektivt att institutionerna inte kan, som annars är brukligt, ta den till sig och visa den som ett exempel på hur toleranta och öppna man är inom konstinstitutionerna.

Ett konstprojekt som när utanför konstvärlden är också något som omhuldas. Att det faktiskt påverkar något inom ramen för det man kan kalla för social kritik i den värld som finns utanför konstinstitutionen.

Med andra ord, bör jag kunna luta mig tillbaka och invänta konstvärldens samlade beröm och applåder. När själva provokationen lagt sig och detta moment kan ses som det nödvändiga inslaget för att man skall kunna tala om effekt. Om inte konstvärlden reagerar med en negativ attityd har det inte egentligen hänt något.

Vår tids flygresor är det närmastge man kan komma boskapstransporter. Därför bör alla sådana resor som sträcker sig längre än till inrikesflyg sorgfälligt undvikas. Men jag kom alltså fram och lever nu i en värld av andra klockslag. Hur debatten i Eslöv förlöpte har jag ingen aning om men det kommer väl en rapport. Det finns i varje fall bilder av erased-rummet i Eslöv på ministry of arts hemsida. Länk finns här på sidan.

Återkommer med fördjupade reflektioner om världens tillstånd i morgon.

Säga vad man vill om Ulrika Stahre men skriver det gör hon. Medan den övriga delen av konstvärlden avvaktar händelseutvecklingen tar hon i Aftonbladet för sig av Min husses hund, utställningen på Tegen 2 där bland andra min vedersakare Carl Mikael von Hausswolff och Dror Feiler framträder. Med hundar.

Stahre har problem med rondellhundsbegreppet. Det var ju så fint tidigare, men inte längre:

”Rondellhund kom att bli den tidiga höstens jobbigaste ord. Det var lite ironiskt att just den, vars förhistoria var radikalt folklig, blev en islamofobisk och rasistisk symbol.”

Tala om att ta i så det knakar. För mitt rondellhundsprojekt kan jag bara tacksamt ta emot en så föredömligt eruptiv stämma från konstvärlden. Jag tror också det är på tiden att inse att ”islamofobisk” också bör inkludera användningen av ordet. Brukarna är som bekant flitiga i att leverera detta ord och jag menar att det är mer än befogat att tillfoga betydelsen:

Islamofobisk = Sådan skribent eller talare som ofta begagnar detta ord.

Eslövsbiennalen går vidare och om Uwe Max Jensens projekt Erased Vilks kan man läsa i Jyllands-posten.

Slutligen skall jag nämna att jag i nästa vecka deltar i utställningen Land Grab på Apexart i New York. Inga hundar där, men lite byggande kommer det att bli.

Uwe Max Jensen raderar

Svårt, svårt och svårt för konsten. Andreas Ribbung, som arbetar på Candyland, kommenterade i fredags mitt inlägg om utställningen av Mari Kretz 7000 piskslag:

”Du skriver att Mari Kretz utställning på Candyland om spöstraff i Nigeria och i Saudiarabien blir problematisk eftersom den kan ge intryck av att representera den muslimska världen. Vi är medvetna om risken att spela anti-islamisterna i händerna och övervägde om vi skulle framhålla att Twon-Brass i Nigeria är kristet, men valde att inte blanda in religionen i presentationen av utställningen. Att det finns homofober bland kristna också är ingen nyhet.”

I full enlighet med att konstvärlden styrs av en vänsterorientering övertar man också den pedagogiska politik som innebär att ”skydda folket”. Folket är alltför enfaldigt för att kunna nyansera sådant som berör kritiken av islam. I en lätt förtvivlad gest ursäktar sig Ribbung med att det finns homofobi även bland de kristna. Man kan nog säga att riskerna som Candyland tar är begränsade eftersom all spridning skyddas av att utställningen är en intern angelägenhet för konstvärlden. Men man kan aldrig vara för säker! Bara tanken att några representanter för folket av misstag skulle slinka in på utställningen är beaktansvärd.

Annars finns det en fascinerande kollision mellan den islamiska gangsterregimen i Saudiarabien och homosexualitet. Candyland utgår alltså ifrån att varje antydan om omänskligt beteende i Saudiarabien kan bli en risk för den utsatta gruppen av muslimer i Sverige. Samtidigt drabbas dock en annan utsatt grupp vilken också står under konstvärldens särskilda beskydd: de homosexuella. Islam och homosexualitet går inte vidare väl tillhopa men inte ens det kan man riktigt säga eftersom det kan drabba….etc.

Jag vill också tacka för kommentarerna som inlett Eslövsbiennalens debatt om yttrandefriheten med kartläggningen av några av debattörerna. Vi kommer säkert att få höra en rad välkända argument. Pontus Kyander kommer att säga att mitt projekt är onödigt och tämligen ointressant men att detta inte i något avseende berättigar en censurering. Och sedan kommer han att flankeras av en argumentationsflora som ”skydda svag grupp”, ”att yttrandefriheten är en frihet under stort ansvar” och att ”konstnären är ute efter uppmärksamhet”. Men det kan också bli något fall framåt i den långa katalog av retoriska haranger som vi har fått leva med under de senaste månaderna.

Eslövsbiennalen öppnar som bekant i morgon. Som det också meddelats är konstnär Vilks censurerad. Inte omöjligt att den handlingen är en grundlagskränkning (där fick vi ytterligare en av tidens många kränkningar). Eivor Karlsson skriver om detta i sin blogg (finn artikeln ett litet stycke ner).

Utan tvekan genomför jag utställningen: ”När jag inte ställde ut – utställningen” eller ”När kulturnämnden i Eslöv trodde att konsten kunde köras ut ur huset genom att de hade bestämt det”. Så enkelt är det inte. Icke-utställningen har dessutom fått en kraftig förstärkning genom att den danske konstnären Uwe Max Jensen deltar med en Erased Vilks. Självklart är hans referens Rauschenbergs Erased de Kooning från 1953. Läs mer om saken på Axwiks blogg.

Vidare kommer det att arrangeras debatt i Eslöv, söndag kl. 18:

Ämne: Konsten och yttrandefriheten
Moderator: Dan Jönsson (konstkritiker i DN).
I panelen:
• Ann Heberlein (doktor i etik)
• Ulf Johansson-Dahre (forskare på social-antropologen på Lunds Universitet)
• Pontus Kyander (konstkritiker sydsvenskan)
• Pernilla Ouis (lektor Malmö Högskola)
• Uwe Max Jensen (dansk konstnär och journalist)

Här är det som fanns innan Erased sattes in. Jag kan garantera att Uwe Max Jensen har fått arbeta hårt. Därvid följer jag också traditionen. De Kooning valde också ett svårarbetat exemplar när Rauschenberg skulle ta sig an suddandet.

Ingen återvändo, det verkar så för konsten. Den internationella samtidskonsten har sedan mer än 10 år gjort social kritik till sitt centrum. Vad är konst, kan man fråga sig, och svaret är alltså att det är social kritik. Konsten får dock ingen egenart genom denna utan har sina estetiska tillägg: på ett särskilt och ofta besynnerligt sätt framförs socialkritiken. Emellertid tycks det inte finnas någon väg tillbaka till den tidigare rådande formestetiken. Man kan fråga sig varför det blivit så här. En förklaring är att verkligheten är mera påträngande än någonsin i informationssamhället. En annan att tron på att konsten har något i sig har förlorat det mesta av sin övertygelse.

I Tate Moderns turbinhall har Doris Salcedo skapat en spricka. Den är bred nog för att skörda sina publikoffer. Det har också skett fast ingen har blivit allvarligt skadad. Verket bär namnet Shibbolet och att saken rör sig kring temat sprickan mellan oss och dem ligger nära till hands. Är det bra eller medelmåttigt det som Salcedo med god ranking 594 har åstadkommit? Övertydligt eller med fysisk övertygelse? Kritikerna har olika uppfattningar, se SDS och DN.

Doris Salcedo: Shibboleth 2007

För övrigt kan man fundera på The Times lista över de 20 mest blasfemiska händelserna under de senaste 100 åren. Se här.