Vilks.net

Tack för många intressanta kommentarer. Jag har tyvärr fortfarande bekymmer med modemen, men idag kan det ordna sig. Resten av veckan kommer jag att genomföra en föreläsnings- och debatturné. På söndag fm möter jag prof Hjärpe i en debatt på bokmässan i Örebro, onsdagen den 28 nov ordnar utrikespolitiska föreningen i Linköping debatt, börjar 17.30.

Idag visade det sig i min bil läckte bensin, men det torde inte vara något sabotageförsök.

Så snart jag får en armslängds svängrum skall jag granska frågorna ”debatt” (vad är och vart leder en debatt) och den återkommande stöttestenen ”svag grupp”/alltid kritisera uppåt.

Fjärran rondellhundens skall är det idag och imorgon kurs på Folkhögskolan i Värnamo om hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Uppskriften blir med tiden allt enklare: Tag en rondellhund och avläsgna omsorgsfullt dess huvud. Påsätt ett huvud med skägg och lägg en diskklut på huvudet. Därefter: Avvakta några minuter. Om inget händer, vilket är mycket troligt, meddela konstvärlden och medierna. Tag det därefter alltid lugnt. Låt andra avlossa sina knslor och brösttoner. Ju mer det ropas, desto mera konst blir skapat.

Jag lider för närvarande av modemproblem men de skall bli lösta om ett par dagar. Under tiden är jag en nomadiserande nätbrukare.

Tack för alla intressanta kommentarer kring Uppsala. Uppsalamötet var en stor konstnärlig framgång. Bilder kan jag tyvärr inte publicera idag men de kommer.

Diskussionen avlöpte enligt välkända mönster. Samtliga argument har diskuterats åtskilliga gånger på det här forumet: Svag grupp, slå uppåt, respektera etc. De inblandade förstår dock inte att allt redan är använt och uttjänt, men det gör saken bättre och för oss långt in i Musikalens värld. Nåväl, ett stycke in i diskussionen lade jag fram att samtliga i salen borde vara medvetna om att de är en del av konstprojektet: Ni är alla skulpturer i denna installation.

Då tyckte moderator Stefan Jonsson till: ”Jag vägrar att vara en del av konstprojektet.” Tråkigt att de inblandade vet så litet om samtidskonst. Jonsson borde känna till att man inte kan avsäga sig ett deltagande. Försöker man göra det blir man ett ännu starkare inslag. Här gick det lite emotionell nerv i diskussionen. Jonsson försökte också läxa upp mig ett par gånger vilket naturligtvis är sådant som jag önskar mig. En ännu aggressivare motståndare var Gustafsson-Figueroa. Flera koloraturiska arior sprang ut från denna personlighet alltmer nära en stor roll i Musikalen. Bäst tyckte jag om hennes avslutningsfras: ”Du talar om dig själv i tredje person precis som Mona Sahlin, akta dig för storhetsvansinne, snart faller du på en Toblerone”. Mycket bra sak. Bidrag både till Rondellhundsparlören och till musikalen: ”Let’s fall on a Toblerone”.

Benaouda framstor faktiskt som den mest sympatiska av de givna motståndarna. Dock lade hon ut snömosridåer kring relationen politik och religion: De är alltid sammanblandade. Och så försökte hon fånga mig med frågan om jag skulle teckna en Tuotsi (osäker på stavningen) under folkmordet i Afrika – som kackerlacka. Lätt att svara på men också en pedagogiskt intressant fråga. Svårt att finna en god motivering för ett sådant projekt. Det skulle visserligen kunna framstå som politiskt inkorrekt och som gränsöverskridande men självfallet skulle detta inte tjäna något till eftersom man kan räkna med att konstvärlden inte skulle finna det särskilt attraktivt.

Det var mycket poliser och insatsstyrkor i Uppsala. Helt onödigt men dekorativt. Det var ju ändå så att jag och Ulf Johansson från Nerikes f f g fanns på samma plats och tillsammans utgör ett värde på ca 200 000 dollar i skottpengar. Dock är dessa slantar djupt osäkra fordringar.

Ikväll blir det debatt i Uppsala och jag finns redan på plats med tung polisbevakning. Mitt intryck är att hela föreställningen verkar som om det var på riktigt. Men så är det lyckligtvis aldrig i ett konstprojekt.

Elisabeth som ständigt klagar över spamfiltret. Jag har räddat dina inlägg härifrån Radio Uppland. Och du skall veta att filtret kan få för sig att plocka hem sådant som det redan släppt genom. Mycket vanligt.

I nättidskriften Om Konst finns en läsvärd artikel av Dan Jönsson, ”Vid gränslöshetens gräns”. Samtidskonsten kan inte riktigt leverera det vi önskar och Dan Jönsson funderar på varför det ligger till så. Han menar att den kapitalistiska styrningen av konsten är en grundläggande orsak. Och av det skälet, menar han att: ”Ofta har jag en känsla av att det nya, oväntade inom konsten i själva verket äger rum någonstans utanför den.”

Hans exempel är reklammakaren Oliviero Toscani. Naturligtvis kan det nya inte äga rum utanför konsten, då vore det inte konst. I själva verket är det så att konsten ofta hämtar sina nyheter från världen utanför och förvandlar dem till konst. Redan under modernismen sökte konstnärerna nya former genom att ta för sig av t ex barnteckningar och utomeuropeiska formvärldar. Men sedan socialkritiken anlände som dominant inslag under 1990-talet har det blivit en ständig trafik av material utifrån.

Jönsson anser att konsten kommit att söka förnyelse via två vägar. Dels genom att expandera ut i samhället med t ex relationell estetik och dels genom att återanvända det man redan har gjort. Säkert är det riktigt men man kan tillfoga att det finns ytterligare en faktor som nog är den mest betydelsefulla, det socialkritiska innehållet. Det fältet har försett konsten med förnyelse under åtskilliga år: Genusfrågor, identitet, migration, postkolonialism, det ena efter det andra har betats av. Det tacksamma med detta område är att det aldrig kan ta slut eftersom nya samhällsfrågor konstant aktualiseras. Ändå är det otillräckligt enär konsten måste göra något ”särskilt” med dem, alltså att förse dem med oklarheter, utvikningar eller något annat oväntat.

Jönsson för också fram tanken på den stora estetiska enheten:

”Ja, skulle man kunna fråga sig: bör man inte utifrån allmänt demokratiska principer snarare bejaka konstens död? Finns det inte en lockande jämlikhetsappell i tanken på att låta den elitära konsten, tillsammans med design, reklam, mode och inredning uppgå i ett stort gemensamt, estetiskt fält, tillgängligt och begripligt för alla? I så fall varför inte?”

Jag tror inte på det. Konstområdet har en tröghetsfaktor som de andra estetiska fälten saknar. Det går omständligt till, den historiska medvetenheten, de teoretiska textmanövrerna är krångliga och fungerar inte för den kommersiella produktionsapparat som kännetecknar t ex reklam. En figur som Toscani är en relativt vag figur i konsten. Han deltar ibland i konsten och innehar en blygsam placering 6023 på artfacts. Det visar att han huvudsakligen är något annat även mot bakgrunden av att han rönt en hel del intresse från konstinstitutionerna.

Konstens död är nog inte nära förestående och att hävda en sådan som en demokratisk rättighet är knappast möjligt. Konsten är och bör förbli elitär, den är alldeles för krånglig för att vara något annat. Just nu lider dock konsten svårt av högkonjunkturen. En högkonjunktur ger inte konsten någon större glädje. Inom design och reklam är det tvärtom, där blomstras det när det råder goda tider. Min gallerirunda i New York visade entydigt att man försöker sälja allt som kan säljas och att det är huvudmålet. Vilket är lättförståeligt.

Samtidskonsten har fått det svåra problemet att bemästra sin huvudlinje, social kritik. I inledningen av denna epok var det fräscht nog att gå in för angelägna spörsmål och annektera dessa som readymades. Men det handlar oundvikligen också om politiska ställningstaganden och där har det visat sig att konstvärlden har ungefär samma värderingsgrund som den politiska korrekthet som genomsyrar samhällskroppen.

Doris Salcedos Shibboleth på Tate Modern (se också del 438) är ett exempel på hur besvärligt det är att genomföra ett socialkritiskt projekt där det skall sägas något väsentligt och på samma gång visas något oväntat. Vad blir resultatet? Framgång i konstvärlden? Se Rikard Ekholms artikel i SvD.

Islamofobin kommer numera som ett brev på posten. Eller som det tycks utveckla sig: Posten har blivit islamofobisk och kommer inte. Huru väl faller inte detta inslag in i musikalens värld:

Mister postman look and see
If there’s an offence in your bag for me
I been waiting such a long time
For a round about dog of mine

So many days you passed me by
Fear the tear standing in my eye
You didn’t stop to make me feel better
By leaving me an insult as a letter

Ingen går längre säker emedan alla har blivit islamofobiska:

Islamofobisk av rädsla
Islamofobisk av islamskräck
Islamofobisk genom omåttlig användning av ordet ”islamofobisk”

Skräcken skall nu sprida sig till Uppsala. Finns det en hotbild när de två huvudobjekten i det islamofobiska buskaget visar sig, Ulf Johansson, chefredaktören för Nerikes Allehanda och konstnär Vilks som numera framträder öppet som rondellhund. Och i en stad med en tidning som kan misstänkas som islamofobisk: Uppsala Nya Tidning. I detta organ finner man en artikel där konstnär Vilks islamofobiskt framhåller att han inte ångrar något. UNT har liksom Nerikes Allehanda visat sig kränkande islamofobiska genom att publicera teckningarna och båda redaktionerna har varit föremål för intensiva protestdemonstrationer.

Spänningen inför torsdagens föreställning ökar för varje dag och polisen ser allvarligt på hotbilden. Hur skall t ex Vilks ta sig in i Uppsala utan att bli lagd märke till? Och hur skall han ta sig ut? En kvällsrysare i säkerhetsfrågornas tidevarv.

Som sagt: Konsten skapas av betraktarnas fantasier och handlingar.

Skall maskerad Vilks slinka in i Uppsala?

Nu har jag återvänt till norra Europa efter en avsevärd resa. Inhoppet på Apexart var en god upplevelse, en av de fåtaliga utställningsplatserna i New York som drivs utan kommersiellt intresse. Chef är konstnären Steven Rand (12 .114 på artfacts).

Öppningsdagen i onsdags på Apexart

Del av utställningen som också inkluderar Neurobash och deras cd Ladonia Incidents. Neurobash är även aktuella som kompositörer till Den Stora Musikalen.

Mariko Mori (234) håller vernissage på Deitch Projects

Den här veckan bjuder på mer debatt: Utrikespolitiska föreningen i Uppsala den 15 november.

Igår fredag hann vi med att bese den omfångsrika konstmässan med asiatisk konst. Den lanseras nu på marknaden och har länge varit på framväxt. Whitneymuseet har en stor utställning med Kara Walker. Hon tycks representera den form av social kritik som institutionerna är förtjusta över i staden. För några månader sedan visades hon på Metropolitanmuseet. Det handlar alltså om slaveriepoken och den svarta protesten, genomförd av en på alla sätt trovärdig konstnär.

På kvällen höll jag mitt anförande om mina projekt. Apexart var fullsatt men det skall inte överdrivas eftersom det är en ganska liten lokal. Min historia om Nimis, Arx och Ladonia går alltid hem och så även här. Jag fick också tillfälle att presentera rondellhundarna och intresset för musikalformen som presentation var inte att ta miste på.

Nej, det finns inga avsevärda nyheter i konstens New York. Informationsförmedlingen är så effektiv att allt det jag redan visste visade sig hålla streck. Tanya Bonakdar Gallery hade en samlingsutställning Took My Hands Off Your Eyes Too Soon. Inget särdeles märkligt men det är nog det vi får se mera av under de kommande månaderna. Lite konceptuellt, mycket objekt, ser ut som konst.

Vernissagerna drar mycket folk och nöjet är att gå på några (idag hann vi med fyra stycken) och se på konstvärldens representanter. Inte de mest intressanta, de ger sig inte ut på vad som helst.

Det som imponerar i New York är mängden och storleken.

Verkligen hög tid att utarbeta musikalversionen av rondellhundsprojektet.

Igår den 7 november öppnades utställningen Land Grab. Tillsammans med min curator Martin Schibli installerades material från Nimis, Arx och Ladonia. Dessutom spikade jag samman en konstruktion. Som jag förväntade mig var det rätt snålt med material men det kunde kompletteras genom några turer runt kvarteren kring Church Street där det fanns en del containrar.

Det kommer tydligen mycket folk till vernissagerna på Apexart. Det verkar i varje fall så eftersom lokalerna sanbbt blev överfulla. Och det dyker upp svenskar, norrmän och danskar. På fredag kommer jag att hålla en föreläsning om min verksamhet. Alla är naturligtvis välkomna till Apexart kl 18.

När jag återvänt till Sverige kommer jag att dyka upp på en debatt i Uppsala den 15 nov, med Hjärpe på bokmässan i Örebro den 24, debatt också i Linköping den 28.

Med hälsningar från New York, idag skall vi se om det finns någon intressant samtidskonst i staden. Det är tveksamt.

Med risk att bli tjatig tar jag det en gång till och nu direkt till signaturen Elisabet: Det censureras eller fördröjs inga kommentarer. Det som ingriper är spamfiltret vilket jag inte kan påverka på annat sätt än attbefria de kommentaroffer som oskyldigt råkar hamna i dess klor.