Vilks.net

Hög tid att kasta fram listan, alltså Svensktoppen. Sedan den senaste publiceringen i september har det hänt en del. Sveriges överlägset främsta internationella namn, Ann-Sofie Sidén har ytterligare förstärkt sin position. Henrik Håkansson har lyckats med att klättra tillbaka till en stark andraplats. Stora vinnare är de båda Hausswolff. Carl Michael har gjort sig bekant på den här sidan som en sträng Vilkskritiker. Just nu aktuell på Göteborgs Konstmuseum i utställningen Switch to Darkness. Självfallet är jag den förste att gratulera till att han kapat åt sig närmare 700 placeringar vilket också råkar vara ungefär samma numerära storskutt som Annika lyckats med. Och äntligen har Felix Gmelin kommit in i värmen! Clay Ketter, som länge legat troget i toppen, har däremot och helt sonika åkt ut. Han får skylla sig själv, eftersom han bestämde sig för semester under hela sommaren.

Överhuvudtaget har det varit en mycket god period för svenskarna. Sverige har inget absolut toppnamn men har efter hand fått en stor kontingent med relativt framskjutna namn.

Alla är inte bekanta med konstens och artfacts ordningar och vår vän ”Fällkniven” Torssander är uppenbarligen en av dem. Han skriver:

“’Bekräftelse från konstvärlden’ är ett synnerligen borgerligt sätt att bedöma konstnärens eventuella storhet.
I fall konstnären själv har denna bekräftelse som målsättning för sin konst är det inte förvånande att det blir till porträtt av borgarklassens – och imperialismens – synnerligen diskreta charm. En bekräftelse i form av konstverk i stället för ett avslöjande av den borgerliga konstens av klasslojalitet uppställda gränser. Till exempel att konsten inte får kritisera det imperialistiska kriget.”
Vare sättet borgerligt eller ej, så bedöms konsten och något verkligt alternativ finns inte. Om inte konstvärlden skall bedöma vad som är bra konst vem skulle då göra det? Skulle man fråga Torssander? Självfallet krävs det insikt och kunskaper för att kunna bekräfta konst. Man kan t ex inte gärna vända sig till en lekman och fråga vad som är bra forskning.

Och eftersom Torssander tydligen inte vet något om samtidskonst skriver han i sista meningen att konsten inte får kritisera det imperialistiska kriget. Den får det. Och inte bara det. Kritiken av det imperialistiska kriget har varit ett favoritämne på otaliga utställningar under åtskilliga år. Det lär också fortsätta. Nog får vi förstå att kritiken av imperialistiska krig i första hand är en borgerlig affär.

Stefan Peterson undrar:

”Du säger ju att vi alla som på något sätt ”deltar här” är del av ditt konstverk.
Har vi därmed fått ”status” som KONSTVERK av konstvärlden ?
Eller är det bara din förhoppning att så är fallet ?”

Konstvärlden är den instans som bekräftar status. Det är nog inget problem att få den att gå med på att mitt konstprojekt är ett processverk på det sätt som jag konsekvent annonserat. Man kan se det i de recensioner som skrivits. Sakens kärna ligger dock inte där utan huruvida projektet är att betrakta som kvalitativt intressant. Lyckas inte detta blir hela saken, ur konstens synpunkt, en marginell affär. Men det återstår att se hur det går med den saken. Projektet har inte fått någon helhetspresentation ännu. Det kräver också tid, konstvärlden är tämligen långsam när det gäller att ta ställning till kontroversiella projekt särskilt om dess egna värderingsskalor kritiseras.

LISTAN

1(1) Ann-Sofi Sidén 466 (500)
2(3) Henrik Håkansson 564 (733)
3(4) Nathalie Djurberg 619 (773)
4(2) Johanna Billing 675 (694)
5(5) Annika Larsson 731 (845)
6(14) Carl Michael von Hausswolff 749 (1419)
7(16) Annika von Hausswolff 842 (1511)
8(6) Annika Eriksson 889 (955)
9(9) Jonas Dahlberg 927 (1110)
10(7) Miriam Bäckström 929 (1033)
11(12) J. Tobias Anderson 981 (1352)
12(8) Magnus Wallin 969 (1060)
13(13) Tobias Bernstrup 1105 (1410)
14(11) Anneè Olofsson 1136 (1346)
15(-) Felix Gmelin 1175
16(18) Karin Mamma Andersson 1183 (1794)
17(-) Maria Friberg 1342
18(15) Cecilia Lundqvist 1486 (1502)
19(-) Leif Elggren 1503
20(19) Cecilia Edefalk 1555 (1893)

Henrik Håkansson stärker sin position på artfacts. Skylark, 2002

För den som vill se lite television från Linköpingsdrabbningen kan man klicka här.

För några dagar sedan skrev Christer Eriksson en kommentar där han undrade hur det var med konstens syfte. Han hänvisade då bland annat till den grekiska tragedin.

Saken är att konsten (i vår mening) inte har någon lång historia. Först runt 1800 betraktar man en grupp verksamheter (Fine Arts) som hemvist för Konsten. Teknikerna bestämmer ändå inte om det är konst, för att så skall vara fallet krävs att det skall vara en särskild form av estetiskt uttryck. Denna ”särskildhet” definieras aldrig och har därför kvarhållit ett mysterium om vad som är konst. Alltså: Vissa målningar är konst, de flesta inte, viss litteratur är konst, det mesta inte etc.

Historien börjar med Kant som tilldelar konsten egenskapen att kunna visa att förnuft och moral hänger samman. Konsten kan, enligt Kant, sålunda med skönheten (särskild) visa världens harmoni (1). Kant befäster också det konstnärliga geniet som har den kapacitet.

I nästa led spekuleras kring ett ännu större mål för konsten: Att nå det Absoluta (2). Filosofin kan inte göra detta eftersom den är begränsad till tanke och språk. Med filosofin som avfyringsramp föreställer sig filosofer som Schlegel och Schelling att konsten skulle kunna göra språnget till den totala kunskapen och erfarenheten av världen.

Som man kan ana visar sig detta vara en väl stor uppgift. Istället ägnar sig det romantiska geniet åt den estetiska revolutionen (3), alltså att förändra konsten genom ständig förnyelse. I denna förnyelse är det tänkt att geniets inre skall uttryckas liksom tidsandan.

För ett halvsekel sedan tillkom ytterligare en möjlighet för konsten: att kritisera sin egen konstteori, alltså att agera i frågan ”Vad är konst?” (4) För att sedan leverera svaret att det kan vara vad som helst. När allt detta var gjort sökte sig konsten till socialkritiken (5). Där står den ännu och vi frågar oss nu vad den kan åstadkomma där.

Ser man lite närmare på denna tämligen korta historia (att det finns en väldig konsthistoria som sträcker sig över hela mänsklighetens levnadsöde är en sen konstruktion och kan beskrivas som en annektering – eftersom allting kan vara konst kan man också lägga till allt man önskar i konsthistorien) kan man dra den enkla slutsatsen att det inte finns någon ”naturgiven” substans. Däremot har det skapats en stark och ambitiös tradition.

Mitt lilla rondellhundsprojekt var från början tänkt att engagera sig i (4). Att allting kan vara konst betyder inte att allting i praktiken är möjligt. Var går gränserna? Men nu blev det som det blev och rondellhundarna fick en betydligt större uppgift inom ramen för (5).

Som jag åtskilliga gånger framhållit är ett av de stora problemen med socialkritiken att den inte når utanför galleriväggarna. När den någon gång gör det kan man räkna med problem. Först måste man inse att orsaken till att det blir en större publik är att det finns ett kontroversiellt inslag som kan engagera även icke konstintresserade. Dessa kan, när de blir provocerade, förlora all respekt för såväl den framsprungna konsten som upphovsmannen.

Jag vill naturligt nog inte att mitt projekt skall bli något som uppslukas av politiken. Det är därför jag envetet framhåller dess fiktiva karaktär. När jag t ex under en pågående debatt påtalar att debatten och de debatterande är en konstinstallation är det för att understryka just detta. På ett sätt sker det som sker ”på riktigt”. Men samtidigt sker det som konst som fiktion, en teaterföreställning där inläggen blir repliker i ett drama.

Richard Wagner gjorde tappra försök att med Allkonstverket nå det Absoluta. Här ses han som rondellhund i Berlin 1903. Målning av Anton von Werner 1908.

PS: Man kan läsa om gårdagens debatt i Corren.

En nyinkommen kommentar till del 415 ger denna propå:

”visste ni att lars vilks han dog igår 071127 hans hus bränn … allahu akbar allahu akbar… danmark vill inte säge not om d här han dog han dog ….. allahu akbar”

Ja, hur var det med Vilks? Är han inte död? Men… han rör ju på sig. Fast egentligen var det inte han som rörde sig mest utan X2000 från och till Linköping. Som det kanske är bekant föddes rondellhunden i Linköping. Med detta språng är vi vid onsdagskvällens storstilade föreställning på universitetet anordnad av FLiNS:

Fullsatt salong

Här är moderatorn Ingemar Nordin. I bakgrunden väskberget som byggts av säkerhetsskäl.

Intervju med Noureddine Moussaoui, Linköpingspolisen bevakar.

Nå hur gick det? Moussaoui gick hårt ut och anklagade konstnären för att ägna sig åt att bli känd och det med ett dåligt konstverk. Men bortsett från detta utbrott av harm förde imamen en konversabel diskussion och menade att rondellhunden ändå fört med sig en god debatt. Han hävdade dessutom att om profeten själv varit närvarande skulle han utan vidare skakat hand med konstnären.

Priset som meste dräparen gick obetingat till Erik Berggren. Han drog samma vals som Moussaoui om konstprojektets uselhet och tillade att konstnären spekulerat eftersom det var lätt att räkna ut vad som skulle hända. Hans intressantaste ståndpunkt var dock att han menade att yttrandefriheten i förekommande fall kan begränsas. Varje publicering av rondellhundsbilden var i hans ögon oberättigat.

Lars Ströman försvarade Nerikes publicering. Skall man skriva den ledare som han skrev ”Rätten att kränka en religion” får man också publicera bilden.

Det har gjorts åtskilliga försök att deklassera Nerikes genom att tilldela tidningen en islamofobisk agenda. Uppenbarligen är detta helt taget ur luften. Ströman beklagade sig också över att de som skrivit ner hans ledare inte ens brytt sig om att läsa den.

Ja, och i vanlig ordning blev hela tillställningen en konstinstallation. Vår vän Torssander behöver, enligt hans senaste kommentar, en lektion i hur något blir konst. Här är ett exempel. Konstnär Vilks säger att hela debatten är ett konstverk och se, så blir det. Svårare än så är det inte.

Engagerad debattör: Erik Berggren, i bakgrunden Lars Ströman

Engagerad debattör Noureddine Moussaoui

Äntligen har jag fått ordning på mina uppkopplingar. För att inte hamna i samma situation igen, alltså att vara off-line, har jag nu två förbindelser.

Imorgon, onsdag, blir det debatt på Linköpings universitet. Tamuz Hidir är arrangör och de talande blir:

Lars Ströman- skribent på Nerikes Allehanda
Noureddine Moussaoui- Ordförande i Islamiska kulturcentret i Linköping
Erik Berggren- Statstvetare och forskare vid Linköpings Universitet
Moderator: Ingemar Nordin- Professor i filosofi vid Linköpings universitet

Detta för oss osökt in på debattbegreppet. Vad är en debatt? Jag antar att grundtanken är att få en fråga belyst från olika håll och därmed göra problematiken i den tillgänglig. Men den debatt som försiggår här och som fortfarande sjuder i samhället har några speciella förutsättningar. Ämnet, låt mig försiktigtvis benämna det satiriska rondellhundar med möjlig profet, är känsligt eftersom varje form av kritisk attityd för med sig att de deltagare som förordar att endast ringa kritik är tänkbar är synnerligen reaktiva. Det går nämligen att omedelbart dra upp det röda kortet på vilket det står Främlingsfientlig/Islamofob.

Debattörer som vill bibehålla sin prestige får alltså akta sig noga för att inte trampa över den snävt dragna gränslinjen.

Eftersom den intellektuella debattrabatten domineras av överväldigande korrekthet är det inte nödvändigt att vara särskilt noggrann vid avfyrandet av sådant som ”han vill åt muslimer”, ”är en islamofobisk Sverigedemokrat” eller det korthuggna och dräpande ”rasist”. Allt detta är naturligtvis tänkt att täcka upp spridning av felaktiga idéer. Sådana kan nå ut till folket och folket är varken intellektuellt eller ens i stånd att förstå samhällets bästa. Och folket skall som bekant rösta.

Jag inser fördelen med att debatten ligger förankrad i konsten. Projektet har visserligen inte gått hela vägen ännu men trots protester och utfall kan man nog säga att det kan försvaras som ett intressant konstprojekt. Ett konstprojekt bör, i överensstämmelse med konstens inriktning, inte vara något klart ställningstagande utan istället frågande. Det bör också intressera sig för till synes ovidkommande detaljer och tillhandahålla en viss mängd obegriplighet.

Rondellhundprojektets framstöt har faktiskt gjort det möjligt att se över debatten och dessutom göra det möjligt för intresserade tillskyndare att relativt riskfritt kunna ventilera sina synpunkter. Vi ser lätt den svårupplösta treenigheten: Yttrandefrihet-Demokrati-Respekt. Konsten är principiellt entusiastisk försvarare av yttrandefriheten, men inte särskilt demokratisk. Respekt saknar den. Men det har alltså blivit problem sedan socialkritiken strömmade in med påbud om den politiska korrekthetens snöskottning (en liten blinkning åt Johan Henrik Kellgren, bläddra något ner på den här sidan)

Jag kan glädjas åt att Rondellhundarna har en publik, stor och odelad. Det är faktiskt ett av de svåraste problemen med konsten alltsedan den blev socialkritisk. Jag tänkte på det när jag idag på Konsten.net läste om Fia Backstrom (3639 på artfacts och hon skall medverka i den kommande Whitneybiennalen) och Herd Instinct 360?. Ett lovvärt arbete, men frågan är för vem? Inte för någon större publik, men det kan man nästan aldrig räkna med i konsten. Värre är att det inte heller finns någon liten publik utanför konstvärlden.

Så delar sig världen i den ljusa och mörka trappan. Här handlar det om att välja rätt uppgång.

Vad lär vi oss av fallet Torssander, den svenska vänsterns fällkniv? Hans drapor, som under en tid infallit bland kommentarerna, är något som spamfiltret hungrigt kastar sig över. Aldrig någonsin tidigare har jag befriat några kommentarer så många gånger som Torssanders.

Kanske är lärdomen välkänd, när man skriver med ett övertygat och brinnande inre struntar man i argumentationen och får sakerna att hänga samman genom att komma med tvärsäkra (och för den normalt funtade egendomliga) påståenden: Som att Muhammed som hund legitimerar USA:s krig i Mellanöstern eller att han ”misstänker” att Vilks menar att västs demokratiska överlägsenhet berättigar ockupationer och krig. Med sådana fiender kan Bushregimen andas ut.

Min förhoppning är dock att Torssander inte låter sig nedslås av kritiken. Jag vill gärna fortsätta att ta del av ”Dagens Torssander” och dessa passar utmärkt in i musikalen. Och jag lovar att jag envist skall rädda varje rad från det glupska filtret.

Stefan skriver:

”Dina senare verk är ju inte så fysiskt imponerande som de tidigare, men däremot så får man väl påstå att du slog an rätt strängar om du var ute efter konsekvenser.”

Skribenten korrigerar sig något i fortsättningen när han nämner alla de fysiska händelser som blivit följden av en tämligen liten arbetsinsats med några enkla teckningar. Det som dock saknas är framställningen av händelseförloppet. Här kommer musikalen in, den blir en möjlig form att samla händelserna. I motsats till vad som t ex inte är möjligt inom journalistiken eller traditionell dokumentation kan konsten mycket väl yttra sig med sång och musik.

Stefan har några ytterligare funderingar:

”Ta något så trivialt som pengar – finns det någon ekonomisk gräns för vad du anser att din konst får kosta, för en individ eller ett samhälle?

Eller låt säga att din konst skulle leda till att någon dog, skulle det på något vis påverka den aktuella konstens rätt till existens? Eller skulle en sådan tragedi bara understryka verkets betydelse?”

Nu är det inte jag som satsar pengar eller eventuellt medför död och förintelse. Ekvationen blir alltför enkel om man vill pålägga konstnären ansvaret för vad som kan tänkas ske med ett konstverk. Visserligen kan man säga att Rondellhunden är kontroversiell och med tanke på vad som skedde med de danska karikatyrteckningarna kan man också påpeka att det kan bli en utveckling i svårhanterlig galopp. Men det krävs andra krafters politiska beslut och intresse att sätta igång saker. Någon måste dirigera iväg en pöbel och den handlingen kan man inte lasta konstnären för.

Om det skulle vara så att teckningarna i alla dess konsekvenser skulle leda till dödsfall är det självklart att det inte är någon önskvärd utveckling. Enligt en god och vinnande tradition är konsten fiktion och bild även när den agerar som bild direkt i verkligheten.

Man kan tänka sig exemplet med en teaterpjäs där någon höjer en revolver för att skjuta ner någon. En åskådare rusar då upp på scenen och knivhugger skådespelaren till döds. Skulle denna händelse belastas pjäsförfattaren, regissören eller skådespelaren?

Se denna teater från Pakistan. Den levande teatern. Så länge man nöjer sig med att ropa ”Ner med Sverige” och ”Död åt Lars” är det en utmärkt föreställning.

Den förtätade veckan är till slut över. Efter att ha levererat en föreläsning i Skövde anlände jag till Örebro under fredagen:

Mina färder genom livet hade fört mig till att sitta under de ståtliga takkronorna på Hotel Elite i Örebro.

I sällskap med förläggaren på Nya Doxa, David Stansvik.

Under lördagen avverkade jag ett framträdande på konstskolan i Örebro och sedan var det dags att under söndagsförmiddagen debattera Rondellhundar och Islam på slottet där bokmässan pågick. Professor Jan Hjärpe, ledarskribent Lars Ströman och jag satt i panelen.

Och här är de ståtliga vakterna.

Intressantaste inslag var kommentarer från två muslimer vilka avkrävde konstnär Vilks en ursäkt för att han kränkt deras religion. ”Förlåtelseskulpturen” blev därmed ett bestående monument i konstprojektet.

Någon förlåtelse var naturligtvis inte aktuell. Lika lite som impressionisterna behövde be om förlåtelse för att de med sina suddiga bilder kränkt de akademiskt skolade salongsmålarna under 1870-talet.

Torssander vill inte förstå västs överlägsenhet. Skall jag dra det igen: Mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati, vetenskapligt baserad livssyn, klar skiljelinje mellan politik och religion osv. En helt annan sak är alla misslyckanden, övergrepp och egensinnigt maktutövande som kan skrivas på det västerländska kontot. Det senare ändrar inte att de förra principerna är den grundläggande vinsten och det faktum att vi inte kan finna någon annan kultur som presterat något sådant.

Efter en heroisk färd från Örebro till Lund kunde jag avsluta veckan med en föreläsning om konst och mat för Grandiosa Sällskapet.

I den här artikeln i Norrköpings Tidningar visar en del av problemet. Principer och realpolitik. Hänsyn och respekt.

På söndag förmiddag 25, skall jag debattera med prof Hjärpe på bokmässan i Örebro slott. Tyvärr var det tydligen inte möjligt att undvika säkerhetsfrågan. Polisens föreskrifter förordar två vakter. Och det är inte billigt – för bokmässan. Vilks är ingen direkt önskegäst.

Fred ”Swiss Army Knife” Torssander tror sig tydligen sitta inne med den fulla sanningen om det mesta. Så här går han ut i enkommentar:

”Lars Vilks har all anledning att för “konstprojektets” skull undvika att uttala sin egen åsikt om de frågor där hans konst används som slagträ.
Till exempel bör han – med tanke på den verkliga borgerliga konsten, försörjningen – undvika att svara på frågor om ifall han faktiskt anser att muhammedaner och/eller araber på något vis är underlägsna och om dessa i så fall förtjänar att behandlas som hundar – jagas, bombas, sättas i burar osv.
Dock borde herr konstnären kunna uttala sig om ifall han anser sig i sin egenskap sådan sakna varje ansvar för den övriga mänskligheten. I fall den högsta konsten är företagsledarnas och politikernas totala hänsynslöshet – ofta benämnd psykopati.”

Jag undrar, här på FRANZ bokkafé i Örebro, varför han använder sig av en sådan erbarmlig debatteknik. Vem menar han behandlar muslimer som hundar? Att enskilda kan råka ut för sådant innebär knappast att det är ett generellt problem. Skall vi se på situationen i Sverige är det väl inte den frågan som är på tapeten.

Frågan om vilket ansvar en konstnär har för sitt verk har jag behandlat tidigare. Eftersom uppenbara avsikter och hemhörighet inte på något sätt är självklara i mitt projekt får publiken ansvara för vad de vill lägga in i det och hur man vill använda verket. Man kan dock lugnt säga att ingen hets har skapats i Sverige. Tvärtom, debatten som utlösts visar en stor bredd och det finns minst lika många motståndare och anhängare. En debatt är ytterst sällan skadlig.

Sedan var det saken med överlägsna kulturer. Väst har en överlägsen kultur på grundläggande punkter. I den muslimska världen har Koranen och vidhängande skrifter en basal betydelse. Varje gång något skall bestämmas måste man slå i skrifterna för att få det bekräftat. Den sortens sammanblandning av religion och politik anser åtminstone jag vara ett nedslående faktum i förhållande till hur vi hanterar sådana frågor i västerländska sammanhang. Och självklart kan man se övriga svårigheter som den muslimska kulturen har med mänskliga rättigheter, kvinnosyn, demokrati. Jo, visst är väst överlägset. Men inte skall vi jaga muslmer för den sakens skull, bara klart tala om för dem vad som gäller. Det sistnämna är också det som min förläggare uttalade sent i gårkväll efter sin kvällsöl (vilken han egentligen inte skall ta, då han nu ligger i systematisk träning för en sundare livsstil). Han har för övrigt uppfattningen att man bör ha obegränsad invandring.

Elisabet är otålig och vill tydligen påskynda mina planerade utläggningar om debattens mening. Svårt att göra något åt det under de kommande dagarna. Liksom de föregående kan jag inte mycket annat göra än att fara hit och dit. Men det kommer i nästa vecka. Och inte skall Elisabet vara syrlig för att kommentatorerna diskuterar drinkar. Sådana samtal passar alldeles utmärkt in i ett relationellt konstprojekt.

Torssander vill veta vad jag anser om kriget mot terrorismen. Ledande fråga, antar jag, det är givet att det inte framstår som någon entydig höjdare. Men jag driver inga bestämda politiska ståndpunkter i mitt konstprojekt. Konsten bör nogsamt akta sig för sådant.

Olofmartin framför att jag inte är benägen att kritisera den västerländska kulturens svagheter. Men vi känner allt detta mer än väl. Likafullt vet vi också vad som gäller. Världen skall anpassa sig till den västerländska kulturens grunder. Även om det finns stora brister finns det inget rimligt alternativ.

Här är omslaget till tidskriften Konstnären.

Skriften innehåller en längre intervju med konstnär Vilks. Jag får säga att intervjun framstår som tämligen svårgripbar, men att skriva av bandspelaren är ju också ett stilgrepp. Däremot vill jag dementera påståendet om att jag inte sköter mina åliggande i arbetet med Nimis. Och det är helt felaktigt att jag skulle ha gått miste om ett stort virkesklipp. Tvärtom, det har jag redan till stora delar säkrat och även inlett det dryga och tunga transportarbetet.

Hur skall det gå med Hornsleths konstprojekt? Bra eller dåligt? Dagens DN framför sina kritiska synpunkter.

Till slut har jag fått mina modemproblem under kontroll. Därmed kan jag kanske dämpa de ständigt uppdykande manipulationsteorierna. Mannen med Swiss Army Knife, Fred Torssander (notera att när det dök upp ett objekt med kniv visade det sig vara en parodi på möjligt attentat, helt i linje med konstprojektet), får nu för sig att jag styr och ställer i kommentarerna. Den enkla förklaringen till dröjsmålen med utgrävningar i spamfiltret är att jag under en tid fått söka mig till främmande datorer eller nätverk. Att jag själv inte skrivit så flitigt hänger också samman med det.

Hur som helst är Freds uttalande i Expressen en poetisk pärla:
”Vad tycker du om Lars Vilks?
– De vill att muslimer ska behandlas som hundar. Och de slipper de stå till svar förs. Nu kom de undan utan att få svara för sig. Men jag hade absolut inte för avsikt att skada honom fysiskt, däremot verbalt.”
Mycket och mångahanda uppstår sålunda i betraktarens heta sinne vid mötet med konstprojektet. Och så må Fred Torssander lära sig att verbal skada gynnar verkets utveckling. Däremot var det inte nödvändigt att benämna mig i pluralis majestatis.

Och mycket sämre är inte professor Masoud Kamali också i Expressen:
”Lars Vilks löjliga teckningar ges oproportionell medial uppmärksamhet och används för att visa på ’de andras’ kulturella, religiösa och demokratiska brister.”
Nu är det förstås på det sättet att det mesta som dyker upp i medierna får oproportionell uppmärksamhet – förutsatt att den som uttalar sig vet vad som är rätt och bäst. Folket och medierna gör det under sådana omständigheter inte. Avslutningsfrasen innehåller lite mer än vad som nog var menat. De icke-västerländska kulturerna har en hel del brister i det som handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Och inte tänker sig väl professor Kamali att man skall undvika att påpeka den saken?

Hallands Nyheter redovisar i en skojig artikel att 97 % av kommunfullmäktige tillbakavisat SD:s krav på att visa Rondellhundsteckningarna. Det som är skojigt är inte att man avvisat SD, det bör man naturligtvis göra, utan den dryga motiveringen:
”Vi provocerar och kränker inte människor i Varberg, sa fullmäktigeledamöterna.”

Här kommer så några bilder från drabbningen i Uppsala

Kön utanför universitetshuset med polisbilar.

Debattörerna: Ulf Johansson från Nerikes Allehanda, Kerstin ”Toblerone” Gustafsson-Figueroa, Stefan ”skulpturen” Jonsson samt Helena Benaouda.

Publiken väl bevakad