Vilks.net

Man skall inte förneka småorterna att spela en roll även i den internationella samtidskonsten. Därför är Eslövdramat intressant. Dagens artikel i Skånska Dagbladet (ej på nätet) ger många spännande uppslag kring det konstnärliga uppdraget. Eslövbiennalens ansvarige Fredrik Axwik har gjort ett sammandrag av de intressantaste synpunkterna på varför konstnär Vilks är en onödig provokation i sig. Lägg märke till den subtila förskjutningen. Tidigare har jag anklagats för att i onödan utföra kränkande teckningar (vilket inte lindras av att de inte ställts ut), nu är jag, när jag visar mig, en onödig provokation genom att visa mig.

En icke-beundrare av mig är nämndens socialdemokratiske representant Khalid El-Haj som inte bara deklarerar sin ståndpunkt om min konstnärliga verksamhet utan även avvisar diskussionen om yttrandefrihet och demokrati. Ack vad det ömmar kring det onämnbara. Som en möjlig långfilm: Tystnaden II.

Det kommer att dyka upp mer relationell estetik inklusive den genuina pedagogik som inrymmes i Eslövdramat. Se det så här: Å ena sidan politikerna som tänker sig kunna bemästra den krängande kommunala konstskutan (KKS) med solid censur för allas bästa. Å den andra de oberäkneliga vågor som konsten skvalpar upp. Avgörandet ligger hos medierna. Skapar man tillräcklig uppmärksamhet kommer KKS* att gå praktfullt i kvav.

* KKS är den officiella förkortningen av Kattkommando Syd.

Stefan II längtade efter konstvärlden återkomst till den här bloggen. Något kan frambringas på den fronten. Venedigbiennalen har den 17 oktober fördelat guldlejonen. Till allas överraskning fick inget av de tippade slagskeppen Storbritannien, Frankrike och Tyskland någon vinsthemtagning. Istället överlämnades det nationella priset till Litauens paviljong med konstnärsparet Nomeda & Gediminas Urbonas, hederspriset gick till den ungerska paviljongen. Det internationella ungdomspriset (under 40 år) tilldelades Emily Jacir från Palestina. Med det stora internationella priset belönades argentinaren Léon Ferrari, en veteran (f. 1920), som på 1980-talet fick fly för livet till Brasilien. Hans utställning om katolska kyrkan och tortyr ledde till stora demonstrationer och krav på censur 2001. Nedko Solakov från Bulgarien fick hederspris. En mycket korrekt fördelning.

Léon Ferrari: La civilizacion occidente y cristiana 1965

Signaturen ”Stefan”, som här benämns Stefan II för att skilja honom från en annan Stefan, har skrivit ett kritiskt inlägg om den här bloggen.

Stefan II menar: ”Jag kan inte påstå att denna blog gör saken enklare för dessa människor då Lars i allra högsta grad hjälper till att öka motsättningarna, en form av uppvigling som jag ser det.”
”All detta har förvandlats till ett forum för muslim hat och en annan sorts fundamentalister är väl helt klart.”
”Ser du inte själv Lars att du drar till dej fundamentalistiska svenska kristna idioter som bara är här inne för att hata?”
”Sen till alla svenska icke fundamentalistiska muslimer som läser detta och som bor här i Sverige vill jag bara säga: Denna blog är inget som representerar Sverige och svenskarna.”

Jag har lite svårt att förstå dessa synpunkter. Några ”fundamentalistiska svenska kristna idioter” har jag inte sett till. Här finns ingen sådan religiös diskussion. Och för övrigt vill jag mena att flertalet inlägg är sakliga. Skulle det vara fel att debattera, även om saken är känslig? Inte föreställer jag mig att det ökar motsättningarna. Hittills har integrationstanken gått ut på att man inte skall diskutera utan istället avvakta och iaktta politiskt korrekthet. Det verkar inte vara någon god strategi att tiga ihjäl problemen eller att förneka att det finns problem. Precis den situationen gör det möjligt för SD att kapa åt sig röster. Debattera mera, det gör nytta. Och för övrigt undrar jag var Stefan II finner de fora som för seriös och korrekt debatt. Tacksam för tips.

Avslutningsfrasen om att bloggen inte representerar svenskarna är en svår nöt. Hur vet Stefan II vad som är representativt för svenskarna och deras uppfattningar? Eller är det ett sätt att skriva ut ett politiskt korrekt önsketänkande?

Stefan II har också ett förslag för mitt fortsatta konstskapande:

”Om det vore Hells Angels du testade yttrandefriheten på vore det lite roligare, du skulle säkerligen få dödshot där med.”

Mitt projekt har inte handlat om att skaffa mig dödshot eller att visa hur mycket jag vågar utan var istället en fråga om konstvärldens politiska agenda. Att kritisera Hells Angels är säkert helt politiskt korrekt i konstvärlden. Jag känner dock inte till något socialkritiskt projekt om detta och det kan bero på att konstvärlden främst är intresserad av stora konflikter eller utsatta minoriteter.

Några andra notiser:

XBengtsson som regelbundet gått hundvakten på Medborgarplatsen rapporterar idag att hundoptionerna tycks vara överspelade, åtminstone på den platsen. Medierna, meddelar XBengtsson, har förflyttat intressesfären från farlig hund till farlig stekspade. Han erbjuder också en rondellhundskarta.

Om det svensk-turkiska hundkriget kan man med fördel läsa om här.

Eslöv har tidigare drivit en frisinnad utställningspolitik manifesterat genom utställningen Eslöv – En julsaga 1999. Curatorn Jan Stene samlade då bl a Jörgen Svensson, Elin Wikström, Johanna Billing, Stig Sjölund. Samt en julgran som gav upphov till många motstridiga stämmor i Eslövsgotikens hemstad.

Julgran 1999

Allom bekant är det förmodligen att konstnär Vilks rondellhundsteckningar inte kan visas. Det är väl känt att dessa censurerats av säkerhetsskäl.

Nästa steg i en stigande spiral av symbolisk och negativ kraft är att konstnär Vilks själv må censureras. Det har precis inträffat och saken gäller den utställningen i Eslöv som organiseras av konstnären Fredrik Axwik Eslövbiennalen. Utställningen skall öppnas helgen 3-4 november och pågå i fyra veckor. Den kommer huvudsakligen att finnas i Medborgarhuset.

Jag har inbjudit för länge sedan att delta. Men igår fick jag av Axwik beskedet att kulturnämnden träffat beslutet att Vilks inte längre var önskvärd. Motivet som då gavs var att Vilks skulle få för mycket uppmärksamhet vilket skulle gå ut över de övriga deltagande konstnärerna vars insatser helt skulle komma i skymundan. Ett lika orimligt som överdemokratiskt beslut. Det skulle föra med sig att det inte går att ha med någon välkänd konstnär på utställningen. Nu handlade inte mitt deltagande om teckningar eller något annat Muhammedprojekt utan om att spika samman en konstruktion av virke som skulle ställas till min disposition. Men det går numera lika bra med restvirke.

Nå, efter att nämnden trasslat sig genom ytterligare diskussioner kom ett något mera sannfärdigt beslut: Vilks får inte vara med eftersom det kan leda till uppståndelse och kanske upplopp eftersom extrema krafter mycket väl kan reagera på Vilks närvaro i Eslöv.

Jag frågade då om nämnden och ansvarig kulturchef Eva Hallberg förhört sig med polisen syn på en sådan hotbild. Det hade man inte och hade inte heller något förtroende för polisen uppfattning i frågan. Högerdemonstrationer i staden hade tidigare urartat utan att polisen gjort något åt saken. Därför gjorde man en egen bedömning.

Vilks har nu blivit så farlig att blott han visar sig i Eslöv föreligger risk att folkgrupper ger sig ut på gatorna för hejdlösa uppror och därmed förmörkas bilden av det idylliska Eslöv.

Medborgarhuset i Eslöv där biennalen skall äga rum utan Vilks

Eslöv

Många intressanta bidrag i kommentarerna. Man bör läsa dem väl, där finns exempel på hur censureringen fortskrider i det politiskt korrekta klimatet. Dags att ställa till med tvärdrag. Mer censureringsnytt är att vänta inom kort.

Idag var jag i Alingsås konsthall för att tala om samtidskonst. Det blev lite hund också. Jag var i Amatullahs krokar men hon uteblev från mitt intressanta föredrag. Skall jag våga mig på följande uttryck?: Konsten aväpnar, inte minst genom sin diskurstyngd. Konsthallschefen Pontus Hammarén har en ambitiös utställningspolitik och de känsliga bilderna av Serrano kommer snart att dyka upp i hallen.

Amatullah hade dock annat att engagera sig i idag. Fotografen Rob Schoenbaum från New York kom till Alingsås för att ta bilder. Han hade då fått ett trestämmigt ”nej” från Amatullah angående fotografering. Synd, vi får uppmuntra henne och idka operation övertalning: Profeten vill det! Hon är fotogen. Och viktig för konstprojektet, hon löper från början och hit som en röd (dock snarare svart) tråd genom verket.

Här vaktar Muhammed:

Muhammed och jag

Logiken och kompositionen är glasklar. Utgångspunkten för hela rondellhundsprojektet var utställningen i Tällerud som bar namnet Hunden i konsten. Nu är det dags att introducera en ny medarbetare i projektet:

Konstnär Vilks har skaffat sig en specialtränad vakthund, hunden Muhammed, bevakar alla rörelser dygnet runt.

Lär man känna Muhammed är hon mycket sympatisk, ja, det är en hon, men genusperspektivet är en markering. Den som inte känner Muhammed bör skrida med stor försiktighet.

Verkar vara precis som alla andra hundar med sitt ben på favoritmattan. Men skenet bedrar.

Rasmus (den känslige violinisten) har kommenterat följande:

”Från ditt håll sett skulle jag vara helt nöjd med utvecklingen. Och som du säger finns det alltid uppslag i konsten. Däremot så är det många som hänfört debatterar saken, som har ett intresse av en lösning, eller åtminstone att frågan tas upp i medier eller politiskt, d.v.s. att diskussionen tas allvarligt på flera plan. Och då finns det vissa problem med diskussionsklimatet och retoriken.. Vilket gör att man ev. lätt avfärdar den, här inne, pågående debatten.”

Jag ser inga problem med debatten här. Denb skiljer sig inte från övriga debatter i detta intressanta ämne. Däremot kan man säga att rätt många saker har blivit genomgångna. Och det är det saken handlar om: Att lära känna de argumentationer som finns att tillgå och att göra sig av med några som sedan länge blivit slentrian. En av konstprojektets vitala delar är att skapa utrymme och förutsättning för diskussionen. Kan de föras på ett bättre sätt?

Humanisterna har skrivit ett brev till Eva Hamilton på TV där man framför sitt missnöje med att inspelningen av debatten i Berwaldhallen den 18 september aldrig visades trots att programpunkten annonserades i tablån för SVT24.

En god påminnelse om det jag skrev igår. TV kan inte sända debatten eftersom den är en alldeles för mäktig diet för Folket. Jag visar t ex min rondellhundsteckning. Den kan överpixlas men det är ingen lyckad lösning. Det framgår ändå vad det handlar om. Att klippa bort delar av mitt inlägg är inte heller rekommendabelt. Värsta problemet är dock den framtågande muslimen som på lättsamt fatwahumör utdelar några personliga ståndpunkter i religiösa frågor. Folket skulle alltför lätt kunna missförstå hela tillställningen och folket äger inte den analytiska distans som må vara nödvändig för att programmet skulle framstå som någorlunda politiskt korrekt. Därtill är det oundvikligt att det skulle uppfattas som kränkande för utsatta minoriteter. Även med alla utstickande delar bortredigerade är saken ändå så infekterad att det allra minsta blir en påminnelse om en pågående lavin. Emellertid är det något man kan lära sig av censureringen (som görs för folkets bästa): Så fungerar detta känsliga ämne.

Jag har redan skrivit i kommentarerna att den pågående diskussionen levererar en ständig ström av intressanta uppslag. Längre än så kan man inte komma. Den slutgiltiga lösningen existerar inte i det svåra läge som uppstått när tryckfriheten skall vägas mot respekten och hänsynstagandet. Och vad skall folket säga när de går till valurnorna?

Ett konstprojekt har vissa fördelar framför ideologiska projekt. Frågor och nya frågor kan ständigt väckas och formerna för framförandet kan varieras på ett sätt som är omöjligt i det man kan kalla för ”debattvärlden”. Debattvärlden skriver och talar. Den vet inte något om uppdykande Rondellhundar eller om musikaler som form.

För er som har missat CNN-inslaget finns det här. Funderar man lite närmare på vad det handlar om finner man den fascinerande historien om offret och mördaren. TV går ständigt framåt och kan nu erbjuda åskådaren att vara med innan tillslaget har ägt rum. Publiken vet, lika lite som någon annan, när händelserna eventuellt skall utvecklas drastiskt, vilket bibehåller spänningen. Offret gör sitt bästa för att undkomma ett tänkbart öde och vi hinner i det korta reportaget ta del av hans flykt över köksträdgårdar och murar i skydd av mörkret. För en vidare utveckling av förloppet borde de båda mötas (inför kameran) för att diskutera detaljerna i historien. The Killer in Black har på ett naturligt sätt huvudrollen; om de svenska medierna hade varit lite mindre korrekta kunde de intervenera med återkommande rapporter från Amatullahs högkvarter. Man skall inte bortse ifrån att hon skulle kunna uppnå en viss popularitet om folket lärde känna henne från fler sidor. Allt som behövs för att ta ner saken från den totala terroriststämpeln vore t ex ett litet inslag om mat: Amatullah lagar sin favoriträtt. Få saker är så försonande som matreceptet. Men det är ett stycke väg kvar till populariteten. Nyss inkom på bloggen ett mordhot mot Amatullah på från den för mig helt okände Martin Brock. Jag tar på det bestämdaste avstånd från denna handling. Möjligen kan Amatullah be polisen se på saken och bedöma om hon behöver skydd.

Ett annat, lite äldre inslag från FOX NEWS, är också värt att granska som konstinslag. Här finns åtskilligt av en dramatiserande profil som löper in i Expertens framträdande. Journalisten framstår som skakad av händelseutvecklingen (delger oss dessutom en förklaring på varför man inte visar objektet) och vänder sig till den sakkunnige Walid Phares med förfrågan om hur allvarligt man skall se på hotet. Självklart finns det politiska skäl att se allvarligt på det och Phares position blir också starkare när han finner en vinkling som talar för en aktivitet knuten till Irak och därmed till amerikansk politik.

När något blir tillräckligt uppskruvat är det praktiskt taget omöjligt att inse hur händelserna har förlorat alla proportioner. När Johan Glans mediterar över globala kommunikationssvårigheter kring rondellhunden tvingas betraktaren att se en påtaglig motbild till action-nivån med mord och terrorhot.

Mitt nästa offentliga framträdande blir i Alingsås konsthall den 18 oktober kl. 18. Är det farligt att gå dit? Kommer Amatullah att slå till? Hur ser den lokala polismyndigheten på hotbilden? Alingsåspolisen är inte någon bortrationaliserad myndighet: stationen är bemannad dygnet runt.

Övriga säkerhetsåtgärder kan av förklarliga skäl ej röjas.

Extra en sent inkommen länk från kommentarerna (många tack för hjälpen!), holländsk teve från den ovannämnda beramade aftonen. Inslaget är starkt dramatiserat och med beledsagande musik. Konstnären framstår som den tappre hjälten medan motståndarsidan demoniseras.

Tyvärr saknas ännu motbilden, konstnären som muslimernas vän.

Äntligen fick jag se den kortare versionen av CNN:s reportage. För den som intresserar sig för konst är Amatullah överlägset intressantast. I sin Maxiburka lyckas hon få fram en performativ intensitet som kan placeras i många sammanhang. Det ligger nära till hands att föra in profetens brud i Super Star-upptakten. Stående ovationer från min sida. CNN har ringt mig för att förmedla en varning för denna svarta uppenbarelse. Trots att det ter sig som en scen från en svensk tv-komedi bär hon med sig autenticitetens slöjor. Det är det som räddar scenen.

För övrigt har vi kanske glömt bort det som svävar i bakgrunden: Folket. Mycken klagan har uttrycks angående kommentatorernas ställning i det fängslande ämnet islamofobi. Men det är naturligtvis inte det som är problemet. Enskilda kan ha sina uppfattningar. Den stora skräckan är hur det obegåvade folket skall uppfatta en diskussion som utan omsvep lägger fram kritiska synpunkter på politisk Islam. Svensk TV kan t ex inte visa CNN-reportaget eftersom Amatullah i sin svarta maxiburka skulle kunna skrämma det oförstående folket och jaga dem högeröver.

Folket är med andra ord en svag grupp som dock är stor. Den måste skyddas för debatter som den inte förstår eller riskerar att missförstå. Folkets omdöme är inte tillförlitligt. Endast en konsekvent framställning i politiskt korrekta termer kan undanhålla folket att tänka på fel sätt.

En lustig episod framkallad av Rondellhunden är cyber-kriget mellan Sverige och Turkiet. Sverige har nu slagit tillbaka och visar i den här omgången överlägsen teknik. Techsäker

Konstnären på Gerlesborgsskolan. Det var här projektet fick sitt andra raketsteg avfyrat med skräckens kanon. Skolan hade ett omöjligt val och valde den bästa möjligheten – sett ur konstens perspektiv.

Jag har igen anledning att tacka för en lång rad inlägg som bidrar till min ökade förståelse av världen och vad den här debatten handlar om. Och en utveckling av underlaget till det konstverk som komma skall, det befinner sig ännu i sin linda. Konsten är alltid långsam.

För dem som finner CNN:s filmning av min alltmer berömda flykt till gömstället kan jag säga följande lugnande ord: En sådan situation är precis vad en konstnär önskar sig. Allt är inte vad det synes vara.

Och på det temat kan man spinna vidare. Den osofistikerade direktreaktionen är inte reflekterande. Svårigheten i diskussionen om tryckfriheten finns i vilken kontext och intention som skall tillskrivas något man ser. Den som ser tror sig se något bestämt och entydigt. Men det är bara ett sätt att se på saken. Rondellhunden är en berättelse om hur det som plågar och uppfyller en lång rad människor kommer till uttryck. I sådana lägen är det bekvämt att omedelbart peka ut syndabocken. Därigenom undgår man själv allt ansvar.

Återigen för jag framföra mitt tack till alla bidragsgivare i kommentarerna. Mycket och intressant läsning, goda tillskott till projektet. Kommentarerna blir ett sätt att mäta temperatur När saken nu, och jag börjar på allvar tro på det, lugnar ner sig kan diskussionen föras på ett annat sätt. Det blir möjligt att se vad som egentligen blev sagt, vad som var överdrivet, affekterat och rimligt. CNN-intervjun har sänt någonstans enligt rapport från Kanada. Det har också yttratsoro om att mitt hemliga gömställe kan röjas genom de bilder som tagits när jag följer min listiga flyktväg. Jag tror inte det eftersom filmsekvensen innehåller flera villospår.

Igår kväll blev jag uppringd av en muslim på 96-nummer, det är om jag minns rätt Pakistan, kan inte kolla det nu. I varje fall var det triumferande budskapet att min bild ”is deleted”. ”You can not get it back”. Vad det skulle betyda.

Jag är något utmattad efter en lång dag i samtidskonsten men det som kommer mig för är ett nytt ordspråk:

En teckning betyder så mycket.

Ett konstprojekt skiljer sig från mycket annat genom att det är långsamt. Rondellhundsprojektet har tvingats ut i ett sprinterlopp som förvandlades till ryckig maraton. Men bara momentant. Kanske det nu har blivit såpass lugnt att det blir möjligt att hinna med allt uppföljningsarbete och att på allvar få musikalen att ta form. Jag arbetade med den sistnämnda saken när jag idag begav mig till Gerlesborgsskolan för att tillsammans med Martin Schibli hålla en kurs om hur man blir samtidskonstnär på 3 dagar. Schibli låter meddela att djurtrenden i samtidskonsten är över och ersatt av barn och större maskiner, gärna lyftkranar.

På vägen upp utarbetade jag en del av statsminister Reinfelts aria ”I will whisper in your ears words of dialogue, sweet words of living together etc” . Jag mottar gärna textförslag och det gäller även Sionistvisan av Irans president.

Gerlesborgsskolan spelar en betydande roll i Rondellhundsdramat. Efter den dock relativt blygsamma starten den 20 juli kom sakernas tillstånd att accelerera från mitten av augusti när skolan avvisade mitt bidrag. Och som man igen underströk enbart av säkerhetsskäl.

Med allt större optimism kan jag luta mig emot mitt påstående om att den danska omgången var en tragedi som upprepas i Rondellhundsversion som fars. Och därmed tillgänglig för en livaktig och känslofull debatt. Ett ständigt skapande av bilder, situationer och figurer. Det preliminära resultatet kan också redovisas: Argumenten kring förhållandet mellan tryckfrihet och respekt räcker inte till. Jag väntar på en förbättring. För att hjälpa till med att frambringa nya möjligheter har vi en hel del material som är under utarbetande. Redaktör Göran E. håller i deckarversionen som förmodligen kommer att sakna mordet. Och därjämte hans banbrytande ordbok: Rondellhundsparlören med persongalleri. Musikalen kommer också att kunna lämna god bidrag.

Jag tackar för alla intressant bidrag som influtit idag. Dessa är en ständig källa till utveckling av projektets kärna: konsten har ännu ett gott stycke kvar för att hinna ikapp materialproduktionen. En del bidrag har jag inte kunnat befria från spamslukaren förrän i kväll.

Någon frågade vad jag menade med ”oantastlig källa”. I detta sammanhang avses autentisk sådan. Kan ej på allvar ifrågasättas av den ordinarie uppsättningen av debattörer som utgörs av icke-autentiska men kolonialt välmenande västeuropéer.

Den falska van Delft (gårdagens bild) är en kränkning därför att den försöker vara autentisk och därmed är ett bedrägeri.