Vilks.net

Eslövsbiennalen är inte direkt jämförbar med Wallraf-Richartz museet i Köln. Men ändå, som en konsthistorisk påminnelse. Året var 1974 och konceptutställningen Project 74 med undertiteln ”Konst förblir konst” visade en rad internationella storheter. Hans Haacke var också inbjuden och hans bidrag var en undersökning av en av museets målningar, Ett sparrisknippe av Manet. Haackes arbete bestod i att följa målningens vandring från ägare till ägare. Han gav detaljerade uppgifter om dessa. Manets målning hade köpts in till museet genom Hermann J. Abs. Abs skulle visas på samma sätt som alla andra med bild och en biografisk text.

Manet: Ett sparrisknippe 1880

Hans Haacke Manet-PROJEKT 74 (Abs)

Men då texten innehöll Abs samröre med nazistregimen refuserade museet hans bidrag:

Museidirektören förklarade för Haacke att ”Ett museum vet inget om ekonomisk makt, men den vet något om andlig makt.”

Daniel Buren som var en av deltagarna inkorporerade Haackes arbete i sitt eget genom att sätta det i kopierad form. Museet svarade med att placera vita papper över det.

Burens bidrag med kopior av Haackes

Två av utställarna, Carl Andre och Sol Lewitt drog sig ur utställningen, de övriga deltog. Bland dessa fanns t ex Dan Graham och den nu på Göteborgsbiennalen aktuella Agnes Denes.

På lördag är det dags för Eslövsbiennalen. Vilka konstnärer som kommer att delta är ännu inte offentliggjort men en sak är ju redan klar: Vilks deltar inte sedan han av Eslövs kulturnämnd belagts med yrkesförbud. En dylik munkavle drabbade åtskilliga konstnärer i Tyskland under naziperioden och jag får väl se det som en ära att råka ut för samma åkomma. I liten skala visserligen eftersom förbudet sammanfaller med kommunens gränser.

Pontus Kyander har sagt sin mening om detta besynnerliga beslut och han skall ha all heder för att han ser den saken som tyngre vägande än hans uppfattning om Rondellhundsprojektet (Fast frågan är om han är riktigt klar över var Rondellen är belägen. Hans avvisande hållning är ur min synpunkt intressantare än om han skulle ha kommit med applåder). Se också kommentaren i Kyrkans tidning.

Frågan är hur konstvärlden i övrigt skall förhålla sig till den uppkomna situationen. Hur skall t ex Ulrika Stahre på Aftonbladet hantera saken? Hon skrev igår under rubriken ”Virka din egen rondellhund” om ett pysselprojekt i relationell anda på Haninge konsthall. Hur tar man då från vänsterkanten i det med tiden något förändrade rondellhundsbegreppet? Ingen kreativ lösning där precis:

”En rondellhund är trots allt bara en rondellhund trots Lars Vilks försök att fylla den med islamofobisk innebörd.”

Där satt den som den sitter varje gång: Borde man inte konstruera en ännu mera utmattad klichéskapelse? T ex: Det är oacceptabelt och dystopiskt att ta höjd för att måla in sig i ett hörn och skjuta sig själv i foten genom att fokusera islamofobisk dialog.

En lösning på problemet med yrkesförbudet är att inte säga något alls. Ärendet får ändå sägas ha så stort intresse att det berör tre nivåer av medierna: Konstvärlden, debattörerna och nyhetsförmedlingen. Den strategiska plan som Eslövs kommun följer är ”Vi hukar oss så går det över!” Och fallet är nu principiellt intressant eftersom vi befinner oss långt innanför yttrandefrihetens moraliska gränser.

En liten intressant notis för oss till det fjärran Åland. Där har tävlingen Årets fågelskrämma gått av stapeln. Emellertid var det ett av skrämselobjekten som refuserades, Kristus på korset som fågelskrämma fick inte vara med. Se Ålands tidning.

Är det av godo att amatörerna tar för sig i konstdebatten? Jag funderade på den saken när jag läste mig genom Captus och Ilan Sadé. Det blir liksom ständiga felskär. Men kanske är det ändå en del av det stora pedagogiska arbetet med konsten. Även den som inte behärskar bör få pröva på att skriva av sig. Konsten får vara tacksam för allt intresse som visas den.

Om jag knåpat ihop en sådan liten anläggning i Eslövs medborgarhus, hade det då varit kränkande? Ja, studerar man objektet noggrant finner man att skapelsen inte är helt olik en rondellhund med starka islamofobiska innebörder. Och plötsligt är över en miljard människor kränkta.

Repetition är all kunskaps moder. Men också skapar repetitionen något annat. Välkänt i konsten, minimalismens upprepningsstrategi visar att det sedda är något annat. Se bara här på denna upplyftande harang, nyanländ från ”Arafat Mohamed”:

“hey you pig, you said that you are not regreting for depicting our Holy Prophet peace be upon him, but let us tell you the fact that we already trained a group to slaughter you.
you will regert twice when we catch you and when you burned in the hell.”

Ingen större variationsrikedom på slakthoten. Det enda nya är att det behövs en hel hög som dessutom får ligga i träning.

Petter Helje känner sig bekymrad:

”Jag läste i tidningen idag att islamofobin ökar i Sverige, att fler och fler moskéer runt om i landet utsätts för skadegörelse och att hatbrotten mot muslimer blir fler och råare. Delvis är det väl dessa krafter som Vilks teckningar samspelar med.”

Och vidare citerar han vår käre vän Engelbreth:

”Jag fäste mig vid en formulering av Rune Engelbreth Larsen i en artikel häromveckan: ’Att odla Muhammedkarikatyren som hånfull genre gynnar bara radikala islamister och extrema islamkritiker, som eftersträvar en religiös konfrontation – men både politiker och vi andra kan själva bestämma om vi vill följa deras dagordning.’ ”

Angående den första anmärkningen får vi nog ha lite tydligare siffror på denna eskalering. Däremot är det synnerligen tveksamt om eventuella förödare inspirerats av rondellhunden. Den nya genren Muhammedkarikatyren kommer säkert, om den överhuvudtaget blir någon genre, att snabbt bli repetitionsutmattad. Det är ju inte så att det saknas karikatyrer. En liten tur på nätet visar att genren är väl utbredd. Men det blir inte något av om inte medierna bestämmer sig för att sätta fingret på saken. Vi får dock räkna med att nyhetsvärdet ur mediesynpunkt snart kommer att försvinna.

En helt annan sak är om en och annan konstkarikatyr kan skapa en diskussion. Debatten måste föras och hur har Petter Helje tänkt sig att den skall skötas eller menar han att man skall tiga ihjäl problemen? Får vi dessa ”religiösa konfrontationer” får väl det ses som ett misslyckande i sättet att föra en debatt.

Konsten kan nästan aldrig göra fel eftersom den inte är vad den utomstående (och hit får också Engelbreth räknas) tror.

Det kom också fram i fallet med Nan Goldins foto som blev beslagtaget av Crown Prosecution Service för misstänkt pedofili. CPS:s undersökning kom fram till att den inte var oanständig.

”Klara and Edda Belly Dancing”, kan nu visas utan maskering.

En liten detalj: En utställning på Candyland om spöstraff i Nigeria och i Saudiarabien blir problematisk eftersom den kan ge intryck av att representera den muslimska världen. Kommer den till folkets kännedom kan den öka främlingsfientligheten.

Mina Ahadi är en av förkämparna bland ex-muslimerna. Om vi sätter henne mot Ehsan har vi en ur den politiska korrekthetens synpunkt jämställd konfrontation. Båda har rätten att som representanter för erfarenheter av en regim att uttala sig. Jag antar att valet av sympatier är enkelt. Där står vi.

Jag vill också påminna om att jag arbetar med ett konstprojekt. Utan vidare kan man säga att det är något annat än alla möjliga vulgärtolkningar och försök att pressa in det i en politisk agenda. Konsten levererar en bild av ett tillstånd. Och för konsten är överskridandet och kravet på tolerans givet. Att inte förstå det är naturligtvis en möjlighet men blir samtidigt ett missförstånd. En ytterligare invändning är att det är ett misslyckat försök att tillämpa DIS (den internationella samtidskonsten). Jag tror dock inte det i ett lite längre perspektiv är något problem.

Vem av kommentatorerna som har licens? Ja, vi har de som etablerat sig och därmed förskaffat sig en plats i projektet. Mer än så,men mycket nog, behövs inte för att agera under konstlicens: givna deltagare i konstprojektet.

Jag vill också, härifrån Barcelona, påminna att det som ständigt är närvarande i hela diskussionen är oron för folket. Det är inte ovanligt att man tror att folket tar avgörande intryck av konstprojektet på fel sätt. Eller med andra ord: Folket är den obeständiga faktor som kan svänga hur som helst genom sin okunnighet och begränsning. I slutändand kommer, som många ser det, avgörandet från dessa, väljarna. Och de förstår naturligtvis inget om ett konstprojekt. Ett sådant har sin egen väg.

Ärade och vördade kommentatorer, projektdeltagare med eller utan licens! Och särskilt svar till Fredrikzon.

Följande regler gäller för inlägg: Intet censureras. Det är dock så att spamfiltret tar bort kommentarer. De borttagna kommentarerna återställer jag så ofta jag har möjlighet. Spamfiltret, som tyvärr inte kan påverkas, kan vara envist. Återställda kommentarer kan tas bort flera gånger. Och jag sätter tillbaks dem igen. Så kan det fortgå dag efter dag, kampen mellan mig och filtret, en kamp där jag till slut står som segrare.

Ehsan skrev en kommentar och hänvisade också till sin blogg.

Jodå, jag hade stort utbyte av Ehsan och kan bara komplimentera hans sätt att framträda. Visserligen har det framgått att jag hade tur att han gjorde det tillmötesgående valet istället för att komma med ond bråd död eller misshandel. I varje fall är det ett faktum att vi kunde utbyta tankar helt civiliserat. Även om avgrunden är näst intill oöverstiglig kan vi klargöra våra ståndpunkter. Å ena sedan en absolut sanning om profetens fulländning å den andra upplysningstänkandet och en vetenskaplig världsbild. Att den senare kan ifrågasätta sig själv gör den dock knappast sämre. Den förra kan inte det.

Ehsans kritik mot demokratin var att den ägde tabun som förintelsen vilken inte kan ifrågasättas. Eller rättare sagt menade han att detaljerna inte är självklara. Vad jag förstår kan det mycket väl forskas kring förintelsens detaljer och sådant som hur många judar som avrättades etc.

Sedan har vi frågan om hur bra Irans demokratiska öppenhet är. Allt som följer profetens riktlinjer är tillåtna (om de dessutomföljer de tolkningar som är tillåtna). Västerlandet är inte alltför entusiastiskt över detta och det är alltför lätt att förstå.

Det är möjligt att vi faktiskt får börja med att diskutera oss genom dessa grundläggande spörsmål. Vilken relation har merparten av svenska muslimer i förhållande till Ehsans uppfattningar?

Vägen är ibland längre än man kan tro.

Förresten en liten artikel med betydande underhållningsvärde: Här

Oskyldiga drabbade kan man konstatera i en norsk tidning.

Det finns ett återkommande problem eller hur man nu vill se det mellan konstprojektet och den politiska diskussion som skapats. Konstvärlden säger inte något om saken just nu. Detta kan man förstå genom att det inte är aktuellt eftersom konstprojektet måste komma lite längre och eventuellt presenteras i en form som är tillgänglig för konstvärlden. Yngve Rådberg kan dock sägas att kommentera saken med konsten som referens. Att jag talar om möjligheter för röstfiske är inte någon högdiskursiv utläggning utan sådant som gäller utanför konsten, den pragmatiska världen som inte är alltför benägen för djupgående filosofiska analyser.

Konstprojektet betraktas exempelvis inte som seriöst utifrån Engelbreth Larsens artikel i DN.

Tack för tipset Yngve. Jag sitter lite trångt med överblicken i Barcelona. Hur som helst han intar ståndpunkten ”narcissistiskt konstnär”, alltså en bedragare som åstadkommit någon som man lärt sig hantera. Men helst sluppit.

Vi vet inte svaret ännu, om konstprojektet kan ros iland och bli något annat än ”onödigt” och ”narcissistiskt”.

Som det också önskats här, att jag skulle gå ut och ta ställning. Jag menar att jag inte skall göra det. Jag vill hålla fast idén om konsten att ställa frågor och vänta med att dra slutsatser och gå in i någon bestämd position.

Det kan mycket väl vara så att Al Qaida har slagit en järnring runt Nyhamnsläge eller att Obevekliga Amatullah ligger på lur bakom oxelhäcken. Men för närvarande till ingen nytta. Fågeln har flugit iväg och befinner sig nu någonstans i Barcelona. Det går inte att förneka att mitt sätt att strategiskt bemöta de talrika dödshoten och SÄPO:s bedömning om ”mycket allvarligt” har varit fullständigt framgångsrik emedan jag ända till i detta ögonblickets skrivande stund alltjämt befinner mig i livet.

SD har gått ut med sitt program och övriga politiska kanter har kommenterat det. Ja, hur skall det gå för SD? Oron är stor och vems fel är det? Man kan t o m se förflugna påstående om att detta forum skulle ladda upp rejält för en verksamhet vars diskursnivå inte når utöver fotabjället.

Felet är inte SD:s. De har bara varit sluga och sagt sådant som folket pyr av. Undanträngda av ett överbjudande i politiskt korrekthet korrelerar verkligheten inte med språket och folket fattar det. Och så säger de sin mening och de korrekta blir besvikna. Vems är felet? Kanske dem som inte förstått att lite röstfiske kunde vara på sin plats eftersom folket är en ful fisk som nafsar efter varje agnad krok. Det är dock fascinerande att läsa kritiken mot SD. Allvarligt sinnade skribenter ger sig tid och intresse att komma med en ingående granskning. Det är en del av den nya strategin. Om vi tar dem på allvar kommer folket att belöna oss och inte dem. Kritikeruppgiften har dock det med sig att den är alldeles för lätt. SD presenterar inte precis några höjdare. Men skulle dessa lättvunna kritikernedslag få folket att ändra röstläge? Jag tror fortfarande inte att man återvinner förlorad terräng på det sättet. Var finns mittfåran?

För övrigt är inte SD någon fara. Det är lätt att vara missnöjesparti ute på kanten när man vet att man inte behöver hålla ett enda löfte. Sedan, om det blir någon fortsättning, skall man in i politiken. Det är något helt annat.

En intressant notis från konstvärlden är Tegen 2 och dess initiativ ”Jag, min husses hund”. Ingressen till utställningen citerar DN:s ledare:

”Den svenska inställningen till invandrare är motsägelsefull men på det hela taget tolerant och fördomsfri. Däremot oroar en latent fientlighet mot muslimer. (Huvudledarkommentar i DN 27 sept – 07 efter mångfaldsundersökningens rapport).”

Tegen 2 vill verka som ett alternativ till konstvärlden och dess benägenhet att fängslas av marknaden och att samla artfactspoäng (kan läsas om på hemsidan).

Carl Mikael von Hausswolff är en av deltagarna i utställningen Han har på detta forum gjort sig känd genom en kraftfull vidräkning av Vilks konstprojekt. Båda dessa herrar bär varg i sina namn: Husvargen och Vargen (”Vilks” betyder varg på lettiska).

Med största intresse skall man nog se på ”Husses hund”. Får vi den korrekta konstvärldsversionen av en problematik som inte är lätthanterlig? Och kan Tegen 2 prestera något annat än det som brukar komma från konstvärldens DIS?

Strängt fyllda dagar har fört med sig ett litet uppehåll i skrivandet här. I söndags åkte jag till Bergen och BIFF (Bergens International Film Festival) för att medverka i ett seminarium om filmen ”My Kid Could Paint That”. Filmen handlar om den 4-åriga Marla Olmstead som gör målningar i abstrakt expressionism. Målningar har ställts ut på gallerier med stort medieintresse. De har sålts för höga priser. Frågan är naturligtvis om ett barn kan åstadkomma konst av hög kvalitet. Seminariet i Bergen diskuterade den saken och med var filmens regissör Amir Bar-Lev från New York. Mitt inlägg var att det inte är möjligt för en 4-åring att placera sig i en verklig topposition. Det blir kuriositeter i de lägre nivåerna av konstvärlden. Och det väsentliga faktum att det är någon annan som ställer ut henne och tar ansvar för saken.

Välbesökt seminarium på BIFF

Amir Bar-Lev och konstnär Vilks

På festivalen träffade jag också arkitekten Michael Reynolds. Han bygger bostadskomplex av restmaterial och genomför sina projekt på okonventionella sätt. Det har medfört både att han blivit berömd och att han förlorat sin arkitektlicens. Det finns en trailer från filmen om honom på You Tube. Hinner tyvärr inte leta upp länken.

På måndagen hann jag med en föreläsning på Konsthögskolan innan jag åkte vidare till norsk NRK för att vara med i programmet ”Store studio”. Där blev mannen med Rondellhundsprojektet intervjuad.

För den konstintresserade finns en läsvärd artikel i Bergens Tidende. Hur är det med readymade-konsten?