Vilks.net

Först skall jag be om ursäkt för en oriktig och nu korrigerad uppgift i gårdagens text. Det var Joanna Rytel som fördömde mitt projekt och INTE Fia-Stina Sandlund. Jag får skylla på min informatör nummer 1 som kompletterats av informatör nummer 2. Även Carl Johan de Geer uttalade sig och han menar att mitt lilla projekt är lyckat.

Istanbulbiennalen öppnade den 8 september. Den har erövrat en framträdande plats bland biennalerna. Turkiska konstnärer är framgångsrika i den internationella samtidskonsten och Turkiet är något som fängslar konstvärlden, landet på gränsen mellan Europa och Mellanöstern. Det har alltid varit så att biennalerna – vilka håller genomgående hög standard – nogsamt har undvikit den kurdiska frågan. Den här gången skall biennalen försiktigt bearbeta temat om Turkiets ställning. Men det är inte mycket mer än antytt i curatorn Hou Hanru från Kalifornien. Saken antyds i Artforums korta presentation. Känsligt ämne som bekant.

Ett intressant konstprojekt stöter vi idag på i DN. Kristian von Hornsleths ”Hornsleth Village Project Uganda” där några invånare i Uganda får t ex en gris mot att uppge sin identitet. Ett utbytesprojekt som stöds av den välkände teoretikern Boris Groys. Projektet har nu publicerats i bokform. Artikelförfattaren Stefan Jonsson reagerar som genuin standardintellektuell och kommer snart fram till fördömanden. Han passar på att samtidigt jämföra det med Pål Hollenders Bye Buy Beauty och vissa Muhammedteckningar. Lägg märke till den syrliga avslutningen på detta avsnitt.

Jonsson kan inte så mycket om bildkonst men desto mer om hur man moraliserar i postkolonial skuldbördsanda. Vi skall inte exploatera även om alla tjänar på det. Bättre att hålla sig moraliskt ren i väntan på den hjälp som aldrig kommer. Det är lätt att bibehålla hög moral när man inte behöver realisera mer än en betald kolumn.

Är det ett bra projekt som Hornsleth håller på med? Vi får vänta och se. Hornsleth intar den blygsamma positionen 15.148 i världen och därför måste vi avvakta utfallet i konstvärlden. Kommer biennalerna att omfamna detta projekt? Det är inte omöjligt. Mer om projektet kan man läsa här.

Angående debattkvällen den 18 sep skall man inte missa den talande bildberättelse som finns på nordicdervish.

För övrigt har jag idag fått en lektion av polisen om hur man på ett mera proffsigt sätt undersöker huruvida det finns bilbomber anbragta i mitt fordon. Det kräver fyra knäböj med markkontakt, vill man vara helt säker skall man lägga till ytterligare två. Dessutom skall man alltid börja med att kontrollera dörrarna genom att se genom rutan neråt efter misstänkta sladdar och paket.

Tack för alla intressanta kommentarer. Jag läser och lär. Återigen skall jag påminna om att intet censureras. Hamnar man i spamfiltret kommer jag så snart som möjligt att hämta upp eventuella kommentarer därifrån.

Konstprojektet börjar se lovande ut. Jag får visserligen leva ett hukande liv och varje dag får jag kräla under mina bilar för att plocka bort eventuella bomber. Ännu är antalet funna objekt blygsamt.

Konstvärlden lämnar ett stigande antal fängslande bidrag. Särskilt vill jag naturligtvis tacka min dyre kollega Carl Michael von Hausswolff för hans säkerligen välmenta utskåpning av mitt konstnärskap. En sådan litania är ju precis vad jag både förutsett och önskat. Vare det härmed ännu en gång bekräftat att jag är på rätt väg när det handlar om att kartlägga konstvärldens agenda och gränsdragningar. Jag blev dock rörd av att Carl Michael erbjöd mig sitt gästrum. Mänskligt, alltför mänskligt (se hans rappa text under gårdagens kommentarer).

Pål Hollender har fattat min poäng vilket inte Joanna Rytel mäktar. Hon går fortfarande på den så ofta förekommande kränkbänken. Detta i Kulturnytt P1.

Självfallet skall man läsa Natalia Kazmierska i Expressen. Berwaldhallens afton som en afton på Cabaret Voltaire.

Helsingborgs Dagblad är min nu lite haltande hembygds tidning. Denna skrift framhärdar i beslutet om icke-publicering. Lars Johansson skriver med tydligt stigande irritaion. Även han begagnar sig av kränkbänksargumentet och kompletterar med en numera välkänd klassiker: taskiga teckningar.

Om det vore så att jag mottogs stående applåder hade det inte varit mycket bevänt med projektet.

Jag försöker att bibehålla överblicken. Konstprojektet skall formas och komponeras på ett sådant sätt som gör det tillgängligt för konstvärlden. Och med hela företeelsen som konst vandrar den in i fiktionens värld. Så länge den håller sig där blir den konstruktiv och utan att det spills något blod. Själv substansen kan jag inte säga annat än att jag är nöjd med. Hur skall man få igång en debatt om en av de viktigaste kulturfrågorna? Även den värsta motståndare borde kunna inse att helt utan en het potatis det nog inte går.

Vi får förstå en sak. Det är omöjligt att låta politiken och religionen blandas samman. Genom att framtona en vänlig attityd och undvika kränkningar av saker som är så heliga att muslimer kan bli ledsna antyder hugade brobyggare att det faktiskt skall göras ett undantag. Att det skall bli en blasfemiparagraf, antingen som en lag eller som en moralisk överenskommelse. Men det måste vara ett falskt löfte som senare, alltså när muslimerna blivit mogna medborgare, skall annulleras.

Kränkningen är, som åtskilliga av betraktarna med viss triumf framkastat, en tom provokation. alltså ren och fin och utan biavsikter. Låt oss se på denna vänliga kränkning och diskutera hur den verkar och om den ur alla omständigheter verkligen är omöjlig att ta sig förbi.

Oavsett är det bara så här: Inte en centimeter kan man rygga på denna punkt: Om det är något som är heligt är det kränkningen ty den är ej av ondo.

Gårdagens mässande muslim var ett autentiskt tillskott till konstprojektet. Spontant, äkta och expressivt. Hann någon ta en bild? Allt jag kan bidra med är en liten teckning:

Muslimen i Berwaldhallen i förbannelsetagen

Idag deltog jag i seminariet (i Stockholm) om yttrandefriheten där organisationen ex-muslimerna framträdde. Sådant är lärorikt. Man tog upp frågor som dödstraff i muslimska länder och den relativa frånvaron av medieintresse för detta. Att stena människor till döds är ur västs synpunkt mest en religiös fråga. Vi skall som bekant visa hänsyn till andra kulturers värderingar.

Det öppna seminariet hade flyttats till Berwaldhallen av säkerhetsskäl. Det var välbevakat. Trots att lokalen var stor räckte den inte till för alla intresserade.

Mest sensation väckte en traditionell muslim som höll ett predikoliknande anförande som slutade med ett förtäckt hot mot rondellhundstecknaren. ”Må hans öde bli andra till varnagel” vilket yttrades på arabiska men snabbt översattes av en ex-muslim.

Dylikt ger stark lokalfärg åt detta ännu expanderande konstprojekt.

Jag deltog också idag i en debatt i norsk radio. Intressant är att man i Norge har en lag om blasfemi. Lagen är vilande men en del norska muslimer kräver att lagen skall aktiveras. Detta diskuteras nu på fullt allvar i vårt västliga grannland.

Ja, nu är det mycket att stå i och jag minns att jag för några dagar sedan skrev att ”det kommer mer”. Och det gjorde det också. Nog har vi fått lite debatt och saken har rullat ut i diverse hörn av världen. Alltsedan jag kom hem har medierna visat mig stort intresse.

Jag har också fått lägga mig till med en ny livsstil och finns därför varken här eller där.

En del kommentatorer har oroat sig över kostnaderna. Kanske får man en hel del för relativt små pengar. Vi får väl se. Nu är jag något utmattad och befinner mig i ingenstans.

Konstvärlden har kommit med ännu en röst. Ja, vad är det här för ett projekt. Läs själv i Kunstkritikk.

Nyheterna kommer också hit ner. Jag hörde att jag blivit gestaltad som rondellhund i Växjö. Den första personifieringen i branschen? Tackar den okände initiativtagaren för denna upphöjelse.

Det muslimska religionsproblemet vinklad från en kristen intellektuell: Sören Ulrik Thomsen skriver i Kritik av den negativa uppbyggligheten: ”Politik och religion bör vara åstskildamen hålla varandra i schack….åtskillnaden dem emellan garantera att religionen inte får politisk makt, ty den är ‘endast för invärtes bruk’”.

Där någonstans har vi problemet som diskuteras via rondellhunden. Om politiken skall sanktionera en viss religions helighet eller symbol blir blandningen fatal eftersom det öppnar för alla religioner att kräva undantag.

Och en kort kommentar till Documenta och modrnismen. Vad jag kan förstå av Buergels hållning är att han förordar form och estetisering samt ger dessa en universell mening. Därav allt det konsthistoriska materialet som skall visa hur den väldiga konsthistorien migrerar sina former och håller den stora enheten samman. Namnet på en sådan enhet blir av naturliga skäl Modernsimen. Man kan också säga att i slutändan (under Buergels förutsättningar) handlar konsten om det estetiska som vi kan förnimma genom mötet med former från alla tider och från alla delar av världen.

Yttrandefriheten kommer paa tapeten den 18 med en debatt som ordnas av Humanisterna.

Jag är alltjämt befintlig i Kassel och Documenta. Det som framstaar som alltmer intressant är att Buergel tycks tänka sig att modernismen har överlevt sig genom postmodernismen vilken närmast skall ses som en liten transformationsperiod. Budskap saalunda fraan Documenta:

”Modernism is back”.

Om vi nu skall tro paa det.

Tack för en laang rad intressanta kommentarer. Jag beklagar att jag inte kan fördjupa mig i hela dt materialet. Skrivförhaalandena här är inte de allra bästa, paa morgonen hinner jag se genom och begrunda sakerna innan jag snabbt faar skriva naagra ord – för att därefter kasta mig ut i Documentautställningen och möta studenterna fraan Konsthögskolan i Bergen.

En sak som inte saknar intresse är det plötsliga intresse som nu tillkommer de teckningar som jag sedan maj i aar ställer ut i Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge. Teckningarna är en Muhammedserie fraan 2006. Att den passerade utan att väcka naagon uppmärksamhet tog jag som intäkt för att Muhammedbilder inte längre var samma heta sak som under tiden för de danska karikatyrerna. Igaar var teckningarna (de finns paa den här bloggen och jag tror att man kan finna dem under rubriken Muhammedsaken om man letar sig fram till de allra första inläggen i den kategorin) uppmärksammade i Kulturradion P1 samt i NRK i Norge. Fraagan är dock vad de kan tillföra diskussionen. Det handfasta inslag som den trots allt charmerande Rondellhunden aastadkommit kan nog inte rubbas.

Utställningen här i Kassel. Om den kan man konstatera att det inte finns naagot som kan kallas för kontroversiellt. Trots att utställningen bygger paa tanken att postmodernismen inte var naagot brott i utvecklingen utan enbart en fas av modernismen har inte naagot av modernismens expansiva tendenser blivit synliga. Tvärtom kan man lugnt konstatera, Roger Buergel förordar en aaterkomst för den estetiska upplevelsen. I varje hörn migrerar formerna enligt ett annat av hans recept. Tanken är enkel för atti inte säga banal: en from flyttar sig genom kulturer och tider, fraan persiska miniatyrer paa 1200-talet till minimalismen paa 1960-talet. Kanske inte naagon imponerande idé.

En stillsam utställning vars enda exempel paa det fraanstötande är Juan Davila som finns insprängd med politisk transvestitism i anal- genitala fixeringar paa gestalter som symboliserar USA och diktaturer. Desa maalningar är dock naagot 10-tal aar gamla.

Tack för alla intressanta kommentarer. Jag fäste mig särskilt vid denna, signaturen Göra E:

Lars Vilks:

”Vi förstår att du börjar bli trött, och nu vill glömma hela historien. Förneka allvaret och se ljuspunkterna. Detta, ditt senaste konstverk blev dock inte riktigt som dina tidigare, och ditt liv kommer aldrig att bli som det var för fyra månader sedan. Det är förstås mänskligt att vilja ta steget tillbaka och åter bli den “den ordinärt provokative konstnären”. Detta är högst ursäktligt, särskilt på ett mänskligt plan, för vem har krävt att konstnärer ska uppoffra sig mer än andra?”

Trött och paa väg att glömma! Glöm det. Jag tror dock inte att mitt liv kommer att ha förändrats paa det drastiska sätt som skribenten tycks mena.

Vi skall komma ihaag att det inte finns naagot avgörande utan en uppdelning i olika aasiktsbildningar. Yttrandefriheten ställs alltjämt mot kränkningen. Trots att det rör sig om ett saa mjukt och solklart fall som kommer fraan konsten. Jag skriver det igen: Vi har inte sett slutet paa det här projektet.

I världskonsten paa Documenta kan man slaa fast att det som dominerar är den estetiska upplevelsen. Men det finns en helt nödävndig underton av social och politisk kritik. Men man kan inte säga att den slaar särskilt haart. Jag roade mig med att se genom bidrag som knyter sig till den muslimska världen och Mellanöstern. Jag fanns fyra exempel:

Yael Bartenas video ”Summer Camp”. Här arbetar israeler och palestinier tillsammans med att bygga upp sönderbombade hus. Det sker i bästa stämning.
Ahlam Shibli. Fotografier som visar palestinier och de miljöer de faatt fly ifraan.
Abdoulaye Konaté: Textiler som visar hur den israeliska flaggan möter en palestinsk symbol vilket gradvis naar jämvikt och fred.
Halil Altindere: ideo om historieberättare i Dengbejs i Iran. Kurder som berättar pü ett aalderdomligt sätt mitt i en modern miljö.

Inte precis naagon upphetsande konst.

För övrigt faar jag säga att eftersom jag studerat Documentautställningen via nätet och genom utsända spioner under mer än ett halvt aar har jag haft en klar bild av vad jag skulle se när jag till slut kom hit ner. Hittills har det stämt.

Jag följer den fortsatta diskussionen fraan Kassel där jag skall se mig genom och tala om Documenta 12. Formellt sätt är jag numera en säkerhetsrisk, varje person i min omgivning löper enligt bedömningar en viss risk. Naaväl, egentligen hör detta mer hemma i en agentfilm än i naagon verklighet men saa är det. Och idag skall man kanske med tanke paa datumet huka sig lite extra, kasta ängsliga blickar över axeln.

Det ser ut som om ett relativt lugn har infunnit sig i den här saken. Jag menar att det maaste vara saa. Projektet handlar inte om att det hela tiden skall inträffa nya kollisioner. En provokation faar för att kunna vara konstruktivt lämna utrymme för en mera sansad debatt.

Och man kan verkligen fraaga sig om inte det provocerande kan vara framgaangsrikt i integrationsdebatten. Den vänliga integrationspolitiken kan inte precis peka paa naagra vackra framgaangar.

Nationer och länder. Svenska muslimer har ställts inför det faktum att det inte är det enklaste att tillhöra nationen Islam och landet Sverige paa samma gaang. När det drar ihop sig finns det ingen annan möjlighet än att välja vilken solidaritet man skall haalla sig till. Paradoxalt som det kan verka för en muslim skall denne välja mig och inte den fanatiska massan som ingaar i den samlade nationen.

Konstprojektet bör alltsaa faa aaterhämta sig i ordnad debatt under naagra dagar. Det kommer mer.

Tydligen är det så att inte alla förstod min poäng när jag påtalade Sverigedemokraternas konfrontationslinje när de nu publicerar mina teckningar. Utgångspunkten är givetvis den situation som uppstått efter en lång rad bataljer. När det nu har manats till lugn och då teckningarna har publicerats med efterföljande reaktioner finns det inte något journalistiskt eller nyhetsvärde i att göra en förnyad publicering. Gör man det må man nog vara ute efter att fiska i grumligt vatten med förnyade konfrontationer.

Jag fäste mig också vid denna kommentar av ”Sara”:

”Det är aldrig tjusigt ut att sparka på den som ligger. Palestinier och irakier gör det redan och har ingen plats i ”yttrandefriheten”. De har ingen röst i media.

Att provocera och ifrågasätta är ofta toppen, och kanske en av den moderna konstens viktigaste funktioner. Men som vit medelålders man från västvärlden luktar det bara översitteri och rasism. Det ser aldrig snyggt ut att sparka ovanifrån. Djävligt onödigt.

Vi kan inte förutsätta att vi har RÄTT världsbild bara för att vi är från väst och är vita.”

Här är många schabloner samlade och även om vi har hört dem om och om igen är det värt att tänka över det igen.
”Slå aldrig på någon som ligger ner.” De orden kan också läsas på plakat som demonstrerande muslimer bar på i Uppsala. Men det är inte heller någon lyckad lösning att förklara svenska muslimer för alltför svaga för att delta i samhällsdebatten. I varje fall kan man säga att svenska muslimer har blivit mer synliga och att de faktiskt har fått en röst i medierna.

Demonstrationsplakat i Uppsala

Sedan har vi problemet med ”rätt världsbild”. Eller det kanske i första omgången inte är så problematiskt. Vare sig man är vit eller svart och oavsett kön bör man nog lägga sin röst på väst världsbild som ger utrymme för en kritisk och icke-fundamentalistisk attityd. Demokrati och jämställdhet är också svårt att välja bort. Jag kan inte tänka mig att svenska muslimer, som lärt sig att tänka själv, på allvar skulle hävda något annat.

Rondellhunden Trelle i Trelleborg lever ett alltmer eldhärjat liv. Idag var det dags för nytt brandförsök. Men inte heller den här gången var framgången överväldigande. I fredags var det ett bakben som sveddes och idag ryggen.

Konstnären Karin Hasselberg utbad sig om att min rasphund (se nedan) kändes konstnärligt förlegad och att hon hellre ville se en barockvariant. Här kommer den:

Okänd profet för en utdöd religion som rondellhund – i barockstil

Medan teckningsprojektet fortsätter sin relationella estetik kan det vara på sin plats att se hur det går med konstvärldskonsten. Robert Jones har gjort en sammanställning av den senaste svensktoppen. För nytillkomna tittare skall jag nämna att siffrorna är respektive konstnärs internationella ranking. Det har hänt en hel del sedan den senaste publiceringen. Särskilt har vi anledning att gratulera Johanna Billing och Nathalie Djurberg för formidabla klättringar på den internationella samtidsscenen. Clay Ketter har ägnat sig åt att koppla av under sommaren och ni kan se vad sådana bekvämlighetsfasoner för med sig. Cecilia Lundqvist skall också hälsas välkommen som nytt namn på listan. Öyvind Fahlström skall vi kanske ändå ha med, han håller plats 679.

1. Ann-Sofi Sidén (500)
2. Johanna Billing (694)
3. Henrik Håkansson (733)
4. Nathalie Djurberg (773)
5. Annika Larsson (845)
6. Annika Eriksson (955)
7. Miriam Bäckström (1033)
8. Magnus Wallin (1060)
9. Jonas Dahlberg (1110)
10. Clay Ketter (1298)
11. Anneè Olofsson (1346)
12. J. Tobias Anderson (1352)
13. Tobias Bernstrup (1410)
14. Carl Michael von Hausswolff (1419)
15. Cecilia Lundqvist (1502)
16. Annika von Hausswolff (1511)
17. Matts Leiderstam (1573)
18. Karin Mamma Andersson (1794)
19. Cecilia Edefalk (1893)
20. Maria Lindberg (1912)