Vilks.net

Jag har vid ett flertal tillfällen sagt att konstverket Muhammed som rondellhund är de sammantagna händelserna och aktiviteterna som äger rum. Lätt att säga, något mera komplicerat att visa det.

De kvantitativa effekterna är nog över och det gör det möjligt att överblicka den mediala mängden. Här är två diagram:

Totala antalet publicerade artiklar från 1 juli till den 30 september

Och enbart under september

Eftersom det inte förekommit någon konventionell utställning av teckningarna får vi istället en” utställning i det utvidgade fältet”. I ett sådant finns det ingen skillnad på objektet med dess givna intention, reaktioner och kommentarer. Det blir inte heller särskilt meningsfullt att dela upp projektet i form och innehåll.

Om jag i det allra första läget, alltså inför utställningen i Tällerud, hade en blygsam plan 1 om att se hur konstvärldens gränsdragningar ser ut, blev det genast klart att den planen inte kunde fullföljas på annat sätt än som en separat händelse. Tämligen omedelbart var det nödvändigt att skapa plan 2 som handlar om hur världen (inklusive konstvärlden) bemöter ett blasfemiskt objekt. Man skall omedelbart slå fast att jag i det läget förlorar kontrollen över vilka intentioner som skall tillskrivas konstnären. Så fungerar det enligt en etablerad praxis: Att starta en diskussion.

Det problem som nu skall börja bearbetas är i vilken form projektet skall presenteras. Min tes om att händelseförloppet inte kommer att söka sig den tragiska väg som blev följden av de danska karikatyrteckningarna utan istället hamnar i den fiktiva komedin tycks vara korrekt. Vi har alltså att göra med verbala uttryck och symboliska handlingar. Eller kan man säga: Konsten förmedlar en bild som i det stora hela är identisk med verkligheten men som förtjänstfullt kan analyseras utifrån ”verkligheten som bild”.

Ett lexikalt bidrag kommer från kommentatorn Göran E. som påbörjat det stora arbetet med Rondellhundsparlören. Han listar t ex följande:

FÄRDIGKRÄNKT

RONDELLHUND

VILKSHATARE

VILKSJUGEND

PRETIOSITET

PSEUDOPROVOKATÖR

SOPPTUNNA

SLAKTA DIG

DIN HUVUD RULLAS

ÖVERTYGELSESKADA

TIHII

KEMISKT BEFRIAD FRÅN HUMOR

UTAN VÄRDE

COPYCAT

ETNISKT TRAMS

AMBASSADBRÄNNING

Nyssnämnde Göran E. har också påbörjat projektet som detektivroman (ett smakprov):

”SERIÖSE FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON TAR SITT MEDBORGARJOURNALISTISKA UPPDRAG PÅ ALLVAR OCH ÅTERUPPGRÄVER DEN FAMÖSA INBJUDNINGSKORTSKANDALEN I SAMBAND MED DEN ÅRLIGA POLISFESTEN ”TERRORSPEXET”.

Med bultande hjärta viker han ihop expressenartikeln från sin klippbok, och lägger det i ett brunt A5-kuvert. I all hast glömmer han cykelhjälmen och vinglar ner mot stan på sin orange Crescent världsmästarcykel. Han stannar flåsande framför torggrillen och ser sig ängsligt om. Inga Volkswagenbussar. Innan han stoppar ner det bruna kuvertet i postlådan tar han ur sin bruna manchesterkavaj upp en blyertspenna och skriver: Wallander. Ystadspolisen. Brådskande.

På baksidan har han skrivit: ledtråd 1: http://www.expressen.se/1.560805 ledtråd 2: Hjärpe ledtråd 3: 30 november. Hästar.

KÄNSLIGE VIOLINISTEN RASMUS WEST ÅTERINTRÄDER PÅ SCENEN FÖR ATT DIREKT KONSTATERA ATT ORKESTERN SPELAR, OM INTE FALSKT, SÅ I ALLA FALL HELT FEL TONART.

’På tonen här inne låter det som att islam är det globalt rådande och att striden är oundviklig – radikala åtgärder måste tas, att alla muslimer är ansvariga för bilden utav dem själva. Alternativt att lars är en barnrumpa och bara är ute efter uppmärksamhet.’

Han suckar och frågar sig: när skall svärden smidas om till målarpenslar? Och plockar fram den brittiske irakofficeren. ”Det är som talade han till mig”, tänker Rasmus och ser sig i spegeln.”

Formerna kan och bör bli många. Musikalversionen t ex, kan bli en stor succé. Utan att ta ut för mycket i förskott kan man vila på sådana vinnande nummer som Mats Gellerfeldt sjungande ”Tom provokation” (efter Peps Persson), president Ahmanijedads kuplett om sionisternas sammansvärjning, flaggbrännarnas muntra marschvisa, Örebrodemonstranternas kör, statsminister Reinfeldts stillsamma sång till ambassadörerna ”Ack tryckfrihet du sköna”, Al-Qaidas solonummer: ”Priset på ditt huvud är inte alltför högt, men: vi kommer, vi kommer till Svea Rikes land”. För att inte nämna Jan Guillou sjungande ”Den kränktes visa” och Carl Michael von Hausswolff med ”Sågarens sång.”

Dessa distansskapande former kan igen visa det som Göteborgsbiennalen är ute efter, att konsten kan påverka på ett sätt som inte politiken förmår. Vi har all anledning att betona det begränsade språkbruket, de återkommande argumenten och de låsta åsiktspositionerna.

För bortom klingande spel och flygande fanor finns det en samhällsdebatt.

Ana Valdés har i Ny Tid skrivit en liten kommentar där hon kommer in på konstverkets kvalitet. Hon använder sig av den främst juridiska termen ”verkshöjd”:

”Konsten har alltid haft en förmåga att provocera och att ställa obekväma frågor. Frågan är om Lars Vilks skisser har samma verkshöjd som Serranos Piss Christ.”

En skillnad mellan Andrés Serranos Piss Christ och mina ”skisser” är att Serrano inte arbetar med social plastik/relationell estetik. Alltså att han begränsar sig till bilden och inte som jag arbetar med ett psykologiskt, kulturellt och geografiskt fält. Men ändå tror jag inte att mitt projekt (som ännu inte fått sitt namn eftersom det alltjämt växer till sig) kommer att nå samma kvalitetsstatus som Piss Christ. Serranos blasfemiska bild från 1987 (utställd 1989) är ett internationellt bidrag som kommer från New York. Det har också kommit att ingå i samtidskonstens historia som ett tidigt uttryck för postmodernismens övergång till temat ”kropp”. Serrano blev snabbt berömd för sitt kontroversiella foto. Och idag är han placerad på artfacts lista som 321 i världen.

Mitt projekt kommer nog att bli ett bestående inslag i svensk konsthistoria, en liten outsider som kan överleva genom att vara anmärkningsvärd. Att konstvärlden surar just nu är inget hinder, snarare tvärtom. Men det är naturligtvis bara en prognos. Konstvärlden bestämmer vad som är kvalitet och den domen faller så småningom.

Andrés Serrano Piss Christ

Kränkning sa’ Bill, kränkning var det sa’ Bull. Jo, kränkningsmalandet får vi leva med ännu en liten tid. Vore det inte en idé att finna en religion som inte kan kränkas? Fastän de flesta religioner i Sverige är gott resistenta mot kränkningar kan det ändå svida där nere i trossamfunden. Men det finns hjälp att få: Övergå till zenbuddismen och du är skyddad mot alla kränkningar! Den som ger sig på att försöka kränka zen har tagit på sig en övermäktig uppgift. Om det skulle lyckas är det till den förfördelades fördel, kränkningen blir en koan som bär med sig ett högre medvetandetillstånd än det som tidigare fanns. Å andra sidan är det inte troligt att det lyckas. Vi kan lugnt räkna med att den enkla kränkningen enbart blir en framställning av den kränkandes andliga begränsning. Så har vi ett exempel på en kvalitetssäkrad kränkningsresistent religion.

Den egyptiske karikatyrtecknaren Ashraf Hamdi är en av mina absoluta favoriter.
(The Egyptian cartoonist Ashraf Hamdi is one of my absolute favourites.)
Jag har åstadkommit ett litet samarbetsprojekt där jag tillagt en detalj som han inte på några villkor kan ha med i sin bild.
(I have made a small collaboration project where I have added a detail which is impossible for him to draw in his picture.)

Ashraf Hamdi and Lars Vilks – together.

Först skall jag framföra mitt tack till kommentarer. Det finns många goda uppslag. Göran E. har t ex en fin sak pågående. I vilken stil och på vilket sätt skall Rondellhundsdramat skildras?

Idag höll jag en föreläsning på Kunstakademiet i Köpenhamn för arkitekterna. Eftersom det var en skola med studenter och då den var annonserad fick hela säkerhetsapparaten träda i funktion. Den danska säkerhetstjänsten är effektiv och mycket vänlig. En av landets mest framträdande livvakter höll uppsikt över mig.

Så farligt är det kanske inte men jag får göra vissa förändringar av mitt utseende. När jag inledde min resa var det utan några skyddsnät. Det skulle gå fort och enkelt men redan på Knutpunkten i Helsingborg fick jag exponera mig eftersom ett falskt brandlarm fått biljettförsäljningskontoret att stänga. När jag schabblade med biljettautomaten kom tre muslimer fram till mig och frågade om det var jag som hade gjort teckningarna. Hoppsan! Men dessa tre var vänligheten själv och ursäktade sig. De var emot saken men ville gärna ställa några frågor. Mycket sympatiska och dessa borde visa sig mer eftersom de har en uppgift: att förändra schablonbilden.

Efter föreläsningen gjorde Jyllandsposten en TV-intervju för sin webb. Jag fick återigen tillfälle att träffa Flemming Rose. Vi har en del att dryfta. Inte minst vill jag ha en fullständigare bild av vad som egentligen skedde under den danska kalabaliken.

Därefter var det dags för turkisk TV och ett turkiskt magasin. Teamet bad mig göra en teckning inför kameran. Då erinrade jag mig en önskan från kommentarerna som jag såg i morse: profeten Reinfeldt som Rondellkamel. Nu är den gjord men jag har ingen kopia och vi får vänta tills den dyker upp i turkisk press.

Den här dagens föreläsning gick alltså att genomföra problemfritt (den handlade om Nimis och Arx). Två andra föreläsningar för konstföreningar i Örkelljunga och Genarp har ställts in sedan arrangörerna bedömt säkerhetsriskerna som alltför stora.

En intressant händelse från Lyonbiennalen som öppnade för några dagar sedan. Erick Beltrán, mexikansk konstnär, visade en installation med diverse hatplakat: LYON WHITE TRASH, BLACKS OUT, DIRTY JEWS, DEATH TO MUSLIMS m fl. Ansvariga myndigheter bestämde sig för att plocka bort de två senare för att inte riskera något. Inte ens det uppenbara tycks längre uppenbart. Se Artforum.

Enkel teckning från ringside visande Yrsa Stenius när hon lägger ut texten om onödigt missbruk av yttrandefriheten.

Rondellhunden måste naturligtvis genom bokmässan. Den kom till skall i Publicistklubbens debatt på onsdag kväll i Göteborg. Snart satt panelen uppradad:

Gabriel Byström, kulturchef G-P
Åsa Linderborg, kulturredaktör AB och författare
Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kulturskribent
Yrsa Stenius, Pressombudsman
Lars Vilks, konstnär
Svante Weyler, förlagsredaktör

Moderator: Jan Guillou, journalist och författare

Det stod snart klart för mig att det var en rätt ensidig historia till vilken jag inkallats. Jan Guillou var en inte särskilt opartisk moderator: ”Hur går det med installationen, Vilks?”. Jo, det gick bra, allt enligt plan 2.

Sedan kom den välkända argumentationen som upprepades från talare till talare (Pliktskyldigast): Yttrandefriheten är en viktig princip och naturligtvis skall man få visa profeten som rondellhund. MEN (Förståelsen för att yttrandefriheten inte bör utnyttjas): Här kommer då harangen med den utsatta gruppen och muslimen som offer till vilket man bör taga hänsyn. Och inte komma med en tom provokation.

Även talarna kände nog igen dessa repriser och därför prövade några att ge mer kött på benen. Åsa Linderborg hade varit och läst på min blogg och drog slutsatsen att Vilks, han var ute efter muslimerna och spelade SD i händerna. Dessutom raljerade han över att muslimska inlägg innehöll stavfel. Minnesgoda läsare erinrar sig säkert del 400 där mordhoterskan Amatullah diskuteras. Man kan väl knappast säga att jag är ute efter Amatullah (trots att jag faktiskt kunde ha viss orsak därtill) eller att jag förlöjligar hennes stavfel. Här har Linderborg så gärna velat läsa in något ofördelaktigt.

Jag vill verkligen inte åt muslimerna på mer än ett sätt: Att de deltar mer i diskussionen. De får gärna racka ner på mig om de så önskar.

Caroline Ringskog Ferrada-Nole drog en gammal vals: Vilks vill bara ha publicitet och odla sitt ego. Hon förstärkte offertänkandet: Detta är översitteri.

Gäsp, gäsp, det är vänsterns uttjänta arsenal en gång till. Varför inte försöka göra någon nytta och komma med ett lite mer konstruktivt tänkande? Så länge muslimerna förblir en grupp som förklaras för svag för att kunna yttra sig och därför skall lämnas åt att på egen hand sköta sin integrering kommer bara allehanda rykten och föreställningar bygga upp en mindre lyckad bil. Öppna debattfönstren på vid gavel och se till att det blir tvärdrag (jag skrev INTE korsdrag). Se också Daniel Levins referat i GP.

SD kommer inte att vinna många röster, de flesta väljare kommer att söka sig till mittfåran i debatten, dock förutsatt att man får till en sådan.

Guillou konstaterade att vid debattens slut stod man på exakt samma punkt som där man började. Inte helt rätt: Man hade sagt det en gång till.

Idag var det återigen Muhammedteckningarna som debatterades. Här fanns bland andra Arne Ruth, Maria Schottenius och Jyllandspostens Flemming Rose. I den debatten deltog inte jag. Emellertid kom jag att framkalla viss uppmärksamhet med min närvaro. Det var inte tänkt så men jag har blivit en för tillfället alltför offentlig person för att obemärkt kunna slinka in i folkmängden. I den här diskussionen fick yttrandefriheten övertaget. Resultatet från bokmässan kan alltså summeras: Yttrandefriheten – Kränkningen 1-1.

Jaha, det blir nog bra med konstprojektet och dess sociala verkningar.

Panelen debatterar Muhammedteckningar på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg

Publiken lyssnar andlöst (allt är en del av en konstinstallatione).

Konstnären med sin förläggare David Stansvik (Nya Doxa). Förläggaren är inte helt nöjd med Vilks teckningsprojekt och har satt honom i författarkarantän under ett år. Han får alltså inte publicera några böcker under den tiden. Stansvik menar att det är ett rimligt straff.

Och nu följer vi Burmas äventyr. I morgon: Rött för Burma.

Günter Wallraff vill läsa ur Rushdies ”Satansverserna” i moskén i Köln. Han fick ett dödshot vilket muslimerna i Köln på det strängaste tog avstånd ifrån. Däremot kommer de inte att tillåta någon uppläsning. Se Süddeutsche Zeitung där jag också är nämnd.

Nå, vad är det här för något? En tom provokation? Onödigt och smaklöst av Wallraff? Ingen tvekan om att det är en hänsynslös kränkning mot en i samhället utsatt grupp. Får vi höra den svenska kulturelitens avståndstagande?

Om inte annat kan Wallraff och jag gemensamt stämma upp den så populära Talibanvisan:

Och med en enkel Taliban
Uppå bemärkelseda’n
Vi har den äran
Vi har den äran
Att explodera

Idag blir det för min del ett deltagande i bokmässan i Göteborg. Där är jag ingen drömgäst. Ikväll blir det en debatt som arrangeras av publicistklubben. Imorgon skall Helsingforskommittén debattera.

Jag deltar faktiskt även som författare. Nya Doxa presenterar affischer på sina författare. Och i boken Kulturekonomi (red. Binnaz Ayata) har jag skrivit en artikel på temat hur man blir samtidskonstnär. Antologin är utgiven på Studentlitteratur.

Hur skall det gå med en eventuell kristen mobilisering? Om en sådan kan man läsa i dagen Dagen:

”Vad som behövs nu är att även kristna företrädare vågar stiga fram och i klartext fördöma Lars Vilks och NA:s agerande och vädja till hela västvärlden att avstå från att ta ut de värsta svängarna innanför de råmärken som vår lagstiftning ifråga om yttrande- och tryckfrihet i och för sig medger.”

Här är det några mörka andar som vädrar morgonluft och som nu börjar yla med vargarna mot Rondellhundsfaran.

Göran E.(välkänd kommentator) bedriver sedan en tid ett mycket intressant projekt, ”Rondellhundsparlören” (publiceras fortlöpande i kommentarerna). Man kan kalla det för ett terminologiskt och språkligt upplysningsprojekt som gör det möjligt att belysa strukturen i den omfattande debatt som ännu pågår. Och då utifrån ett lingvistiskt perspektiv. Idag rapporterar Göran exempelvis ”Övertygelseskada”, ytterligare ett centralt begrepp att reflektera kring. Hämtat från professor Bauhn som idag skriver övertygande i dagens SvD. I den artikeln visar Bauhn hur lätt det kan vara att skära genom Schoris smörklickar. Mycket läsvärd är också Bertil Torekulls artikel i samma tidning.

Nya intressanta ord flyter ständigt in. Vi skall inte undandra grannlandet Norge som just levererat det praktfulla ”Tullebukk”, Stipendiaten vid Konsthögskolan i Oslo, Tone Hansen skriver nämligen följande (i Bergens Tidende, artikeln finns tyvärr inte på nätet):

”Vilks demonstrerer at enhver har rett til å oppføre seg som en tullebukk i det vestlige samfunnet og forsvares med ytringsfriheten som urokkelig prinsipp i vårt samfunn”.

De herostratiskt berömda teckningarna kan knappast ställas ut i Sverige. Kanske i det frisinnade Norge? Åtminstone nästan…

Norge har som sagt ännu en blasfemiparagraf. Den omtalas i den norska VG.

Dagens bild är av Ashraf Hamdi från Egypten. Se här. Jag har redan framfört mitt varma tack till den skicklige tecknaren.

Säg rondellhund och det blir ett liv och ett kiv. Argumentarsenalen känns vid det här laget väl igen. Det låter sig nog också sägas att uppfattningar om för och emot är rätt balanserade.

Debattörer inleder nästan alltid med att ”vi måste försvara yttrandefriheten” men fortsätter ofta med ett ”men”. Det får inte leda till konflikter. Allra bäst är tydligen när yttrandefriheten begagnas på ett harmlöst sätt.

Många skribenter försvarar religionerna, de skall tydligen respekteras på ett sådant sätt att yttrandefriheten sätts ur spel. Flera gånger har resonemang förts på ett sådant sätt som man kan se i dagens Kristianstadbladet:

”Saker och ting bör ju sättas i rätt perspektiv. Många muslimer tar seriöst på sin religion – liksom till exempel kristna också gör. För en person som inte identifierar sig med någon religion kan det liknas vid något annat väldigt intimt i vardagen – till exempel en persons sexuella läggning.”

Det kan liknas, men det kan man ändå inte gå med på. Vi står här på randen att acceptera att religion är detsamma som natur. Man kan välja religion men knappast sexuell läggning. Kan man inte hålla sådant isär bryter också gränsen mellan politik och religion samman.

Om man samlar sig till att betrakta hela Rondellhundsprojektet med en viss distans kan man nog inte undgå att konstatera att det är mycket väsen för mycket liten. En A4 teckning där det påstås att det tecknade skall föreställa profeten Muhammed som rondellhund. Utspelet är inte stort. Men det är betraktarna som skapar verket. Betraktarna kan få för sig att sakens kärna finns i den konstnärliga intentionen, ett vanligt felslut som man kan finna i dagens Helagotland:

”Det hade varit intressant att få ta del av syftet bakom såväl skapandet av teckning. Varför avbildade Vilks Mohammed som han gjorde från första början? Vad ville han säga med det? Vilks måste ha tagit i beaktande vilka reaktioner som kunde komma på hans tilltag, därmed inte sagt att han borde ha självcensurerat sig själv redan i tanken. Men om han gjorde det bara för att retas, för att se om han kunde utan någon djupare innebörd, konstnärlig eller ej, anser jag hans ”uttryck” vara moraliskt förkastligt.”

Här tycks det vara så att om jag bara kan hosta upp en ”djupare innebörd” skulle saken vara biff. Det blir nästan för lätt. Rentav skulle det räcka med att säga att det var ett konstnärligt övervägande eftersom konsten alltid bärs fram av att den utgår från ”djupare innebörder”.

Den som är påläst, i motsatsen till skribenten i Helagotland, vet redan att det finns en sådan motivering och att den faktiskt är rimlig. Och då är väl allt frid och fröjd?

Idag har det tillkommit en Rondellhund som Jesus i Skånes Fagerhult signerad av konstnären Stig Ramsing. Han tycker att vi skall diskutera religion. Den hittillsvarande diskussionen kallar han för ”etniskt trams”. Jag har dock svårt att tro att Jesushunden kommer att fungera.

Ramsings Jesushund

Och Trelle som nu är bränd till döds och borta

En prominent kommentator har skrivit några gånger idag. Jag har äran att hälsa Amatullah välkommen. Hon är min döshotsängel som fått dagsböter för sina rätt häftiga uttalande om slakt och skära strupe. Amatullah är också en temperamentsfull dam vilket jag erfarit de gånger hon ringt mig. Det är dock min förhoppning att hon fortsätter att skriva och att hon inte låter sig förstummas av en och annan kritisk anmärkning från andra kommentatorer. Och jag tycker att det är småaktigt att rätta hennes svenska. För min del går det bra, om inte bättre, när hon skriver sopptuna istället för soptunna. Amatullah ger sharialagen, om inte ett ansikte, så varje fall en temperamentsfull penna. Och jag tror henne när hon säger att hon inte är något socialfall utan arbetar och betalar skatt. Sådant uppskattar folket. Här är ett par av hennes bidrag:

”Lars , den domen om dagsböter hamnade i en sopptuna och jag erkänner inte era lagar eftersom endast sharia gäller för mig Vi hotar inte dig för livet för att vi tycker inte om dina glasögon

Som ni svennar säger ; som man bäddar får man ligga”

”När jag kom till Sverige var jag inte sann troende annars skulle jag aldrig komma hit Ta det lugnt , jag har för planer att flytta härifrån så fort det går men inte för att ni säger detta , utan för att jag vill

Min man och jag , vi jobbar och betalar skatt , precis som många andra Muslimer .Vi sköter oss och skadar inte denna samhälle på nåt sätt ( jag inte äns fuskåker ) Om vissa familijer är tvungna att ta socialbidrag betyder inte detta att ni har rätt att kränka de Det är få företag som vill anställa en Muslim och sedan ni pratar strunt att Muslimer vill inte jobba .
Sverige gör fel , först de tar emot flyktingar sedan behandlar de illa . Stäng era gränser och ta inte några hit ! Men förresten , vem ska ta de skitiga jobb då ?

Jag är Muslim och era lagar gäller inte mig , det är bara så . Om jag skulle acceptera era lagar då kan jag inte längre vara Muslim

Och det stavas inte sopptuna utan soptunna , tack fröken Sverige , äntligen gör du nåt nytta”

Det finns ingen anledning att tro att hon inte skulle vara äkta vara. Jag känner igen hennes e-postadress sedan tidigare.

Idag kom i varje fall ett litet försök till kritik ur konstens synvinkel. I en artikel av Erica Treijs i SvD uttalar sig Sune Nordgren:

”–Ändå är han ingen konceptkonstnär, kanske beroende på att han är kemiskt befriad från humor, spelar på sina akademiska meriter med en pretiositet som inte håller.”

Att jag inte skulle vara konceptkonstnär kan han inte mena. Troligen menas att han inte tycker att jag är någon bra konceptkonstnär. För konceptkonstnär är en neutral beteckning på en konstnär som arbetar med idéer snarare än form och material. Att jag är befriad från humor kan han inte heller mena, han vill nog uttrycka att han inte uppskattar min humor som när den riktas mot konsten gärna ironiserar över konstvärldens dignitet och dignitärer. Slutklämmen att jag råkar ha akademiska meriter kan hänga samman med Sunes begränsade tillgångar i detta område. Han är inte mycket till teoretiker. Detta ej sagt för att ringakta Sune som är värd all heder som organisatör och curator.

Mårten Castenfors citeras i artikeln från sin essay i Om konst. Utöver att han snabbt bestämmer sig för att mitt projekt är en ”pseudoprovokation” -

(Tänk gärna till inför denna rätt vanliga anmärkning: Varför skall det skrivas så ofantligt mycket om en sådan? Och varför måste det gång på gång ”bevisas” att det inte är en ”riktig” provokation? Brukar inte en riktig provokation ofta bli avfärdad med just ”pseudoprovokation”? Nimisprojektet betraktades på sin tid som pseudoprovokation, men så ser man det inte numera)

- ger han sig ut på en resa om att det var bättre förr.

Mårten drömmer om en alternativ konst:

”…den på djupet omstörtande konsten, den konsten som förmår förändra ett mänskligt beteende och liv är en konst som sällan eller aldrig kommer i ett medialt ljus eftersom den, utav sin inre mångskiftande logik, skyr ytans spektakelretorik och istället riktar sig direkt från en individ till en annan.”

En sådan konst har vi ännu inte sett till. Jag skall vara den förste att applådera upptäckten av den. Lite förhoppning om att det finns något värdefullt samlar Castenfors i en liten skälvande hyllningsharang till några av gårdagens konstnärer:

”Där, i Dan Wolgers fallna Kristus – ett objekt med Kristus som marionett, som en från korset nedfallen ängel endast kvarhållen av tunn sytråd – huserar även min bräcklighet och smärta. Där, i Venedig i den tyska biennalenpaviljongen 1989, i mina fumlande steg mot Hans Hackes sönderslagna marmorgolv, hör jag historiens grymmaste slag. Där, i Shirin Neshats dubblerade videoprojektion, i spelet och den geniala kontrasten mellan en sångerskas urkraft och de uttryckslösa mörkklädda männens vita skjortor, finner jag tecken för det andlösa. Där, i den självklara kraften efter en pensel mot en duk, i ett absolut berättande färgstreck av Jarl Ingvarsson, finns en röst, en nerv, ett liv. Och där, inför Cindy Shermans fotografiska öga, en frusen blick av ren och skär ondska och förtvivlan, finner jag ingen nåd, där måste också jag våndas.”

Dessa exempel (justeras att Hans Haacke – skall stavas så – visade sitt marmorgolv i Venedig 1993) är dock mediala i konstvärlden. Här rör det sig om uppmärksammade eller mycket uppmärksammade konstnärer. Naturligtvis inte utanför konstvärlden men så är det med konsten att den nästan alltid stannar kvar där.

Erica Treijs har fördjupat sig i min och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Hon drar slutsatsen att det jag skriver är det jag själv till punkt och pricka följer. Boken är ett sätt att beskriva hur konstvärlden fungerar och hur man kan utnyttja en sådan kunskap för att överleva som konstnär. De flesta går som bekant under beroende på den våldsamma överproduktion det är på konstnärer.

I boken har jag också betonat att man bör följa tendenserna i konstvärlden. Jag skriver också om provokationer som går utanför konstvärlden. Sådana är tveeggade. De kan vara korrekta nog att bli till fördelar men är ändå en utmaning mot hur det brukar fungera. Lätt hänt att en konstnär blir en one-timer med ett uppmärksammat projekt – och inte mer.

Treijs tycks tro att hon har slagit huvudet på spiken när hon citerar boken med:

”Nätverket måste prioriteras framför att producera konst.”
Det är inte enbart strategisk rekommendation. Det är en beskrivning av hur konstnärlig kvalitet skapas. Sådan finns endast i mindre utsträckning i produktionen av konstverket. Konstnärlig kvalitet uppstår när en konstnär lyckas positionera sin verksamhet via de rätta kontakterna, stöd av lämpliga curatorer och kritiker och hur man lyckas nå fram till de bästa utställningsrummen. Så är det bara, skyll inte på mig.

Skulle kunna vara kränkande men blev det inte. Xiaoyuan Hu, Mine 2004.
(Illustration i en bibel med blindskrift, Documenta 2007)

Signaturen Fredrikzon har skrivit en talangfull kommentar (se under gårdagen) om vad man har för sig på vilks.net. I ett samtal med Man1 och Man2 (borde kanske ha varit tänkt på jämställdheten) får vi veta att man ägnar sig åt att trakassera. Onekligen en poäng. Däremot protesterar jag å det kraftigaste angående Man2:s påstående att jag inte blir drabbad av detta. Senast det inträffade var i muslimen Anders Nilsson inlägg för några timmar sedan. Så kan jag och andra tillbakatrakassera Anders Nilsson.

Men Nilssons invektiv tar jag gärna emot. Mycket av det som sägs om mitt teckningsprojekt känns igen från Nimishistoriens första år (vill ni veta mer om den, gå in på länken Konstvilks på blogrollen här intill). Nimis var fult, det var inget nytt och det var en alltför uppenbar och tom provokation. Den egotrippade konstnären var enbart ute efter att få uppmärksamhet och publicitet. Med några få undantag tog konstvärlden avstånd från ett så uselt projekt. Och det var en allvarlig kränkning av det heliga naturreservatet vilket man menade skulle få oerhörda konsekvenser i det att man snart skulle se otaliga efterföljare banka upp konstruktioner i tidigare skyddade områden. En professor i botanik menade att det inte var otänkbart att någon skulle börja spränga i reservaten och kalla det för konst.

Usama El-Swenson klagar över att projektet börjar tappa fart. Det har gjort det ett antal gånger och kanske är det mera definitivt nu, dvs. det går in i en mera konstruktiv debatt. Jag har trott det ett antal gånger, kanske är vi nära nu. Vi får väl se vad Aljazeeras reportage får för mottagande. Deras Athenbaserade korrespondent Barnaby Phillips var här med sitt team idag och de fick också fina bilder av Nimis i lätt sensommarglans.

Det finns en del annat att kommentera. Mauricio Rojas skriver i dagens GP om Islams yttrandefrihet sådan den formuleras av ordförande i Sveriges Muslimska Förbund Mahmoud Aldebe. Rojas citerar Aldebe:

”Islam ger åsikts – och yttrandefrihet åt alla medborgare i den islamiska staten, på villkor att denna rättighet utnyttjas för utbredningen av dygd och sanning och inte för spridningen av ondska och omoral. Den islamiska idén om yttrandefrihet är betydligt överlägsen den som är rådande i västerlandet.”

Vi ser väl genast problemet. Om Islam är sanningen är det naturligtvis riktigt. Men det är här det tycks bli så förtvivlat svårt att få fram budskapet. Man får skilja mellan subjektiv sanning och objektiv. En subjektiv sanning gäller för en grupp med gemensam åsiktsinriktning. När det handlar om religioner utgår Västvärlden från att detta är något som är och skall förbli privat. Absolut sanning kan man i denna bemärkelse inte uppnå. Istället är demokratins spelregler, vetenskap och rationalitet det som Väst håller sig till.

Därför blir Aldebes terminologi infekterad med underförstådd Koranläsning. Vi skall visa dygd och sanning (vilka ”dygder” och vilka ”sanningar”? – vill vi tillägga) och inte sprida ondska och omoral (hur det nu skall definieras så att alla skall bli nöjda).

I dagens SvD skriver Anna Brodow om Göteborgsbiennalen och dess tema angående politikens begränsningar och motståndets möjligheter. Hon drar ungefär samma slutsats som jag. Tanken att konsten skall göra det som politiken inte kan är i praktiken en intern affär i konstvärlden. Alltsedan social kritik i början av 1990-talet blev ledstjärna för samtidskonsten har den hoppats på att kunna förändra världen.

Brodow tänker sig att det är ”i den tydligt visuellt framträdande eller poetiska bilden som konsten har sin möjlighet att kommunicera även politiskt.”

Svårigheten ligger nog i att samtidskonsten aldrig tagit sig en djupare funderare på vem man skall kommunicera med. Man tycks ta för givet att världen skall komma till konsten för att lära sig den rätta vägen att bemästra samhällsproblemen. Men det kommer naturligtvis ingen utom konstvärlden.

Om man till äventyrs skall skaffa sig en publik då får man göra något som är politiskt inkorrekt vilket omedelbart får till följd av att konstvärlden med högdragen min sätter näsan i vädret och inte befattar sig. Alternativet är att skaffa sig en publik vilket är ett stort arbete. Och ännu inte påbörjat. Men det är klart, man kan fixa sådant på egen hand.

Aljazeeras team på besök hos den kontroversielle kränkaren

Jag antar att rätt många har sett Pierre Schoris artikel i dagens SvD. Om den kan man reflektera över frågan huruvida man skall skriva när man befinner sig i affekt. Onekligen blir läsvärdet större men kanske inte på det sätt man tänkt sig. När Schori talat om hur duktig han är och hur många duktiga det finns som han ställer upp på, utdelar han sedan ett ”utan värde” till mig. För all del, inte att beklaga, strängt taget hade det inte varit särskilt intressant om han myst av välbehag över konstprojektet. Hur som helst har han snickrat ihop ännu ett inslag i projektet. Helt klar över att han själv skall tillfogas den lista han lägger upp på medverkande tycks han inte vara.

För det blir en extra färgklick när han talar varmt om den folkvalda Hamasregeringen i Palestina. En jättekul Hamas popvideo har producerats och dessutom dedicerats till ”vännerna i Sverige”. Läs och missa inte filmen.

Lite underliga saker händer nuförtiden. DN tar bort bloggar som handlar om Vilks men även sådana som berör Palestina. Studera denna intressanta detalj här.

En annan men minst lika fängslande händelse är att debattkvällen i Berwaldhallen i tisdags skulle sändas idag i SVT24. I sista stund togs den bort. Att vara ex-muslim är tydligen inte politiskt korrekt.

Hur skall man förstå dessa händelser? Är det en rädsla att skapa oro i befolkningsleden? Att svenska folket inte är moget nog att kunna bedöma innehållet i saker som verkligen förtjänar seriösa diskussioner?

Ett varmt tack riktar jag till Jonas Gardell som skänker mig ett välkommet stöd. Det får inte vara så att vi inte skall kunna kritisera extrema muslimer av rädsla för att det skalla drabba den moderata majoriteten. Det går att hålla isär dessa nivåer. Mer i Expressen.

Nyhetsbyrån Al Jazeera har besökt Nerikes Allehanda. Man kan få se lite video från denna visit.