Vilks.net

Det var en gång en samstämmighet. Ja, så var det ju, SEMUS (sekulära muslimer) och Mohamed Omar (tidskriften Minaret) hade tänkt sig att visa mina bilder och utveckla en diskussion. Nu råder inte längre full enighet. För idag är Omar på dåligt humör. Han fräser till ordentligt på sin blogg och gör den därmed särdeles läsvärd. Intet är som då människan visar sina sjudande känslor.

Omar har nu fått se närmare på mina teckningar. Och det domslut han fäller är ingalunda nådigt:

”Tidigare skrev jag en debattartikel i Expressen där jag sade mig vara ’smått kränkt’. Då hade jag bara sett Vilks infama ’rondellhund’. Nu har jag via en journalistkollega fått titta närmare på en del andra av hans vidriga streckgubbar och blivit nödgad att revidera mitt uttalande. Jag är inte längre ’smått kränkt’. Jag är djupt äcklad och indignerad.”

Med hjälp av begreppet ”otillbörligt” bryter Omar ut i diatriber mot ”liberaler” (som han avslutningsvis definierar som anti-muslimer). Jag kan inte säkert avgöra om jag själv också skall ta plats i denna skara.

Omar väljer några mindre välvalda exempel på liberalernas tystnad:

”…knäpptysta när en iransk tidning i februari 2006 anordnade en tävling för att häckla Förintelsens offer. Var var hurraropen då?”

Ja, det var den statligt kontrollerade tidningen Hamshari som stod för den bravaden. Nog inte så mycket att hurra för. Ser man på bilden från utställningen kan man konstatera att de karikatyrer som är synliga är gammal hederlig USA och antijudepropaganda. Ingen bryr särskilt om detta, vi har sett det till leda och det kan även (med diskurskorrektioner) få plats på konstbiennaler.

Två konstintresserade damer på Hamsharis karikatyrutställning i Teheran i maj 2006

Men missnöje spirar även från andra håll. Vi skall inte glömma bort att judarna får en hel del stryk från muslimskt håll utan att någon tycks vara intresserad.

Ingmarie Froman har i dagens SvD lite bekymmer med teckningarna. Hon skriver också följande:”Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?”

Inte bör jag visa mig oäven och högdragen inför en sådan given uppgift. Varsågod Ingmarie Froman:

Modern kapitaliststinn judesugga på väg ut för att böka sönder några fredliga byar
(i Cézannes stil)

Man kan vila tryggt i konstens famn. Som Schiller sade, franska revolutionen hade gjort sig bättre i konsten med fiktiva giljotiner. Men det gäller att bevara lugnet och den intellektuella nivån. Och denna lilla batalj mellan Omar och mig borde inte påverka vår gemensamma vilja till öppet samtal och diskussion.

Även om jag inte är särskilt imponerad av profetens svavelosande predikningar (det är samma paternosterverk som i GT) har han rätt ibland. Profeten valde rätt tandborste, han borstade sig med en misw?k vilken vetenskapligt bevisats vara bättre än plasttandborsten.

Misw?k – den bästa tandborsten

Skall religionen bli ett intressant område för konsten? Det var länge sedan sist. 00-tal har precis kommit ut med nr 24-25 om religion och DN:s konstkritiker Dan Jönsson skriver två artiklar där han konstaterar att det är tunt med religionsaspekter i konstvärlden.

Idag var det dags för Jan Guillou i Aftonbladet att gå in i teckningsdebatten. Samtidskonst är väl inte hans starka sida men han gör så gott han kan. Det får jag vara glad för eftersom konstvärldens sakkunniga i denna sak befinner sig i tystnadens dal.

Guillou använder en del standardformat, att teckningarna är usla och, eftersom han befinner sig på vänstersidan, att de drabbar en utsatt grupp. Men han skapar också något nytt: Vilks fälla. Vilks har omsorgsfullt valt ut sina offer, en skola och en hembygdsgård. Och sedan är det igång, nya deltagare dyker ständigt upp i verket. Guillou blir också en konstdeltagare ehuru ”något motvilligt”. Men teckningen, den blir publicerad i Aftonbladet.
Jodå, så kan man se det om man har lust. Men bortsett från den relationella estetiken finns det ändå en substans: Hur intressant är det att ta hänsyn till alla som tror på tomtar och troll?

Och Vilks fälla, ja den är framför allt en skapelse av Guillou själv. Så skall det naturligtvis vara i konsten. Betraktaren skapar verket. Och den kan bli så verklig att man inte ens ser bilden.

Snart återstår bara det mest oerhörda och fruktansvärda: Att visa originalen med de känsliga strecken från konstnärens hand. Kommer Sekulära Muslimer att klara av det när Minaret har hoppat av? Vad skulle måhända profeten själv ha sagt i frågan? Han kunde citera sig själv: ”Sanningen från er Herre framstår nu klar och tydlig: låt därför den tro som vill tro, och låt den förneka tron som vill förneka den.” (18:29)

Guillou skapar Vilks fälla och går sedan motvilligt in i den (i expressionistisk stil).

Det Absoluta hade sin sista storhetstid under den tyska idealismen. Alltså tankar om vad som kan vara den yttersta grunden för tillvaron. Till exempel tänkte sig Fichte att Det Absoluta var den skapande aktiviteten. Den moderna konsten tar sin början i ett sådant klimat. Med det romantiska geniet skapas föreställningen om att världens harmoniska helhet kan förmedlas genom geniets verk och den estetik som springer ur detta. Såväl filosofins som konstens Absoluta är ändå relativt tilltalande tankegångar. De blir aldrig statiska eftersom ingen systembyggare eller konstnär kan fixera något allmängiltigt. Inga påbud om filosofi och konst kan på allvar föras fram. Det är en kritisk verksamhet, lika uppbyggande som nedrivande. Ett ständigt uppbrott. Motsatsen är religionerna som inte bara förutsätter Det Absoluta utan dessutom specificerar det, ofta in i minsta detalj och med påföljande intolerans.

I konsten finns det numera varken geniets verk eller ens en storslagen estetik. Och långt mindre Det Absoluta. Ett fragment finns kvar i det anspråk som konsten visar och förväntas visa: Konsten behöver inte väja för något, den kan i sitt suveräna universum av idel fiktioner utmana varje anspråk på Det Absoluta. Syftet är välmenande om man kan acceptera en sekulariserad och kritisk världsbild: allting är i rörelse och kan ifrågasättas. Dock inte just denna grund: friheten till den kritiska granskningen som kan bedrivas med alla medel.

Så länge bildkonsten hade estetiken som identitet och till ständig omdisposition och förnyelse var dess uppgift oproblematisk. När estetiken försvann bokstavligen ut ur bilden blev det värre. Idag har vi all anledning att fråga oss vad konsten skall tjäna till.

En storstilad vision steg fram när konsten lämnade estetiken: Konsten in i det sociala med angelägna frågor om samhället och dess missförhållande. På sitt sätt var det en konsekvens av uppfattningen att konsten inte längre ägde några gränser som kunde överskridas.

Slutsatsen var förhastad och jag menar att jag på det enklaste sätt lyckats visa att konstens gränser finns på samma sätt som tidigare fast de inte längre handlar om estetiska gränser. Vad som helst kan vara konst men det säger fortfarande inte något om den konst som påvisar en gräns i konstvärlden. Vi skall komma ihåg att mötet med sådana gränser alltid kommer att framstå som klumpigt, onödigt, vulgärt och felaktigt.

Idag fick jag tre påminnelser från dem som menar sig besitta och följa Det Absoluta. Först en gammal bekanting som jag flitigt blir påmind om:

We, the Moslems around the world, object the insulting pictures of our Prophet Mohammed. We strongly demand removing these pictures from your website and publishing a formal apology to all Moslems around the world

Så ser den ut. Sedan har vi den ettriga övertygelsen (klicka en extra gång för förstoring):

http://i14.tinypic.com/6ahz9lw.jpg

Och slutligen ett telefonsamtal: ”Du skall nog få uppmärksamhet…”

Till våra tidigare kända kategorier av människan, Homo Sapiens, Homo Ludens och Homo Faber bör nog tilläggas Homo Absolutum.

Minnens mitt lilla valspråk: Allvar är den enfaldiges sköld.

Det Absoluta som rondellhund

På den här bloggen har jag under lång tid rapporterat om vad som sker i samtidskonsten. På grund av mitt teckningsprojekts vindlande konsekvenser har den kommit att handla om detta. Emellertid har jag inte slutat att bevaka vad som sker i konstvärlden. Ännu råder mest sommarens lättja i konsten. Men något rör sig. Förr brukade nyheterna uppstå i Soho New York och även i år pekar Roberta Smith i New York Times på vad som utspelas där. Vill man läsa hennes artikel får man logga in, men man kan också besöka Peter Blum Chelsea. Konstnärerna som visar sig i den begynnande höstsäsongen brukar sedan kunna ta sig in på Whitneybiennalen och bli ännu intressantare. Men konsten fungerar inte längre så entydigt. Nyheterna från New York är bara en del av det stora utbudet. I varje fall är det som man försöker med ”back to basics”, material och fullt med referenser till konsthistorien. Man kan också säga att estetiken brer ut sig, åtminstone något. Det är dessutom den överhettade konstmarknadens tid vilket blivit utgångspunkten för en utställning på F15 i Moss i Norge. Hur samlaren dekorerar sitt hem med samtidskonst, det kan man läsa om på Kunstkritikk.

Den socialkritiska konsten, skall helst, för att passa in i konstvärlden, ha något fragmentariskt och mångtydigt med sig. Ett exempel är Emily Jacir (Palestina) som på Venedigbiennalen visar ett projekt om Wael Zuaiter, palestinsk aktivist och poet som blev avrättad i Rom av Mossadagenter 1972. Projektet är en installation av material till en möjlig film.

Emily Jacir: Material for a film, 2005-, Zuaiters exemplar av Tusen och en natt som han hade med sig när han blev avrättad. En del av kulorna träffade boken. Allt enligt uppgifter från Jacir.

Ett ytterligare exempel på socialkritisk konst, också från Venedigbiennalen är Paolo Canevaris video Bouncing Skull. En ung man spelar fotboll med ett huvud i ruinerna av det serbiska militärhögkvarteret. Huvudet är dock av gummi. Se ett utsnitt av videon här.

Förstå därmed skillnaden gentemot mina brutala teckningar som inte tycks leverera de tvetydigheter som är nödvändiga för att vinna poäng i konstvärlden. Det kanske inte är så enkelt, men strunt i det. Jag vill istället betona det intressanta förhållande, med dessa alltmer famösa bidrag till konsten, att jag har fått två invitationer till att ställa ut dem. Det första kom från den ganska ovänlige signaturen ”shorm” den 13 augusti. Han erbjöd mig att ställa ut dem i hans trädgård i Olofström. Det nästa förslaget kom från Sekulära Muslimer. Paradoxalt nog har utställningsmöjligheterna enbart kommit från muslimskt håll.

”shorm” skriver också irriterat ”Varför inte rita Jesus som en elefant”? Ett intressant uppslag men jag kan garantera att ingen kristen kommer att känna sig kränkt.

Kristus som elefant 2007

Så var det den 30:e dagen för hundarna att springa runt i rondellen. Snart borde det vara färdigsprunget. Verkligheten är ju det som visar sig i medierna och intet nyhetsvärde är evigt. Sannolikt kommer hela saken att stilla försvinna ut i fjärran. Fast inte riktigt ännu. Idag har det skrivits flitigt i pressen. Saken har hamnat på en principiell nivå och även om konstvärlden förfäktar att teckningarna absolut inte har något nytt med sig och att konstnären inte tycks vilja något annat än att vara bokstavligt brutal, så sker det som nästan aldrig brukar ske med konsten. Konsten, som vi har den sedan tidigt 1990-tal, rör sig i den sociala kritiken och praktiskt taget varje konstverk vill starta en diskussion som ingen vill fortsätta. Men när det sker som i mitt fall är det fel. Fel diskussion och på fel sätt. Jag säger inte emot. Jag kan tillräckligt om konstvärlden för att inse att den ur ett konstvärldsperspektiv har helt rätt. Som samtidskonst är mitt projekt felgjort.

I Expressen skriver idag Sakine Madon om kränkningens problem. Synpunkterna är intressanta och jag håller med henne. En het potatis måste friläggas och debatteras utan låsta positioner.

I GP tar panelen sig an veckans ämnen. Mycket riktigt är rondellhunden på tapeten. Den eljest alerte Staffan Mossenmark måste tydligen ha fått en släng av konstvärldsmentalitet när han börjar yra om konstnären (det skall tydligen vara jag det) som försöker vara Ûbermensch och ”tror att allt går att säga eller göra i konstens namn”. Hur många gånger har man inte konstaterat detta? Och inte vill han väl mena att mina små teckningar skulle vara så märkvärdiga och egendomliga? Mossenmarks slutknorr är:

”Gerlesborgsskolan har som producent all rätt att avgöra vad de vill visa eller inte.”

Mossenmark glömmer att jag var inbjuden att ställa ut och att det inte angavs några restriktioner. Dessutom har skolan sagt att det inte rör sig om ett avgörande om vad man vill visa utan att man inte vågar visa det man annars skulle vilja. Kanske hade Mossenmark en dålig dag. Dessa fredagar…

Ännu är inte allting frid och fröjd, jag avslutar dagens lilla betraktelse med dagens hotbrev från Meliah Abazovic som anlände 23:42:

”Bismillah

Lars , jag har redan kontaktat mina bröder vad har du gjort
Om jag får tillfälle skulle jag inshAllah slakta dig och du skulle skrika som en gris och , du är en gris
Lars , vi är rädda bara för Allah Subhanehu we Te´ala och jag har ära att medela dig att du hamnar i helvete
Jag blir nöjd bara när din huvud rullas inshAllah
Lars , jag lovar dig vid Allah , du kommer att dö en hemskt död och du är inte säker i min närhet
Jag vet hur du ser ut
Att rita min Profet Muhammed sallAllahu ´alejhi we selleme som en hund gick du över gränsen där finns ingen återvändå
Vänta bara tills mina bröder från Al Qaida får veta vad har du gjort”

Det verkar inte överdrivet kärleksfullt. Men nog är det så att även islam handlar om att älska sin nästa.

Profeten Muhammed som Übermensch

En fråga som debatterats en del är mina Muhammedteckningars konstnärliga värde. När en sådan bedömning görs får man först bestämma vilken kategori de befinner sig i. I varje fall kan man tänka sig tre: 1. Karikatyrteckningar (ej konst) 2. Modernistiska karikatyrteckningar och 3. Internationell samtidskonst.

Tänker man efter inser man snart att mitt intresse ligger i kategori 3. Placerade i denna är det inte avgörande hur de ser ut. Det är inte likgiltigt men underordnat. Man skall också lägga till att relationen till kategori 3 har förstärkts under teckningarnas resa. I Värmland kan omgivningen beskrivas som modernistisk och mitt bidrag var då ett smärre sabotage. Men sabotaget blev större än jag förväntat och jag kunde därför skruva upp ambitionerna. Som om manus redan var skrivet kunde teckningarna vandra vidare till en institution som var betydligt bättre rustad för att möta samtidskonst: Gerlesborgsskolan.

Som ni vet avvisade skolan teckningarna med hänvisning till säkerheten. Styrelsen underströk samtidigt att man inte har gjort någon konstnärlig värdering av teckningarna. Men det är precis vad man gjorde. Samtidskonsten har under det senaste decenniet i första hand handlat om innehåll. Mitt konstverk handlar alltså om vad som är politiskt korrekt och vad som kan vara farligt. Det är det som skolan tar ställning till, men styrelsen förstår inte verket på det sättet utan tror i modernistisk anda att det konstnärliga värdet handlar om bildens komposition och uttryck.

Men även med en modernistisk utgångspunkt brukar man ändå låta konsten segra. Men det gjorde man inte och därmed blir saken ännu intressantare. Vad får man och vad får man inte? Väl att märka att Gerlesborgsskolans styrelse inte skjuter fram ”kränkning av svag folkgrupp” vilket man kunde ha gjort. Då hade man följt en försvarbar konvention i den internationella samtidskonsten där det är absolut olämpligt att visa bilder av profeten.

Genom uppmärksamheten från medierna och genom den principiella diskussionen vinner teckningarna större konstnärligt värde.

I dagens SDS skriver Rakel Chukri på kulturredaktionen:

”För varje avslag som enbart motiveras med eventuella hot får teckningarna också ett konstnärligt värde som de faktiskt inte lever upp till.”

Den första delen av meningen är korrekt, den andra är en personlig uppfattning. Åtminstone tills vidare. Chukri skriver vidare:

”Vilks verkar dock ha fått storhetsvansinne och tolkar censuren av hans teckningar som att islam inte får kritiseras.”

Vad jag har framhållit är att man inte får ställa ut och offentlig publicera satiriska bilder av profeten Muhammed. Det är en utbredd uppfattning från officiellt och kulturellt håll att så är fallet. Islam har därvid en särställning bland religionerna. Jag är naturligtvis klar över att det går att kritisera islam. Men jag är också klar över att det är vissa regler som gäller.

Men hur är det med det konstnärliga värdet som ökat genom resans gång? Kvalitet är det som den relevanta delen av samtidskonstvärden betraktar som kvalitet. Utan vidare kan man konstatera att teckningsprojektet bemötts med stor skepsis från de två kritiker som tagit upp det (och möjligen kan man också inkludera Chukri). Tillkommer också Moderna Museet och Lars Nittve som säger nej. Han agerar korrekt, MM bör representera den politiska uppfattning som råder i konstvärlden. Teckningarna är behäftade med innehållsliga (diskursiva) fel och har inte någon som helst konstinstitutionell uppbackning.

Med andra ord är kvaliteten på verket inte särskilt hög. Man kan nog inte säga att teckningarna bedömts som usla, men klart under medelmåttan.

Däremot har projektet kommit att ta sig in i världen utanför konstvärlden. När det sker är det inte särskilt bra för verkets kvalitet. Det vilar alltid något suspekt över verk som får en stor och blandad publik. Konstvärldens (i och för sig berättigade) misstänksamhet siktar oftast in sig på att det antingen är fråga om sensation, konstnärens begär efter uppmärksamhet eller simpel populism.

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast att mitt projekt inte står starkt i konstvärldens ögon. Å andra sidan är det för tidigt att dra långtgående slutsatser. Konsten opererar alltid långsamt och det kommer att ta tid innan man får en slutgiltig uppfattning fastslagen. Vad som skulle krävas för att förändra omständigheterna är att konstvärlden omvärderar sin uppfattning om konstens förhållande till islam och det man kallar utsatta folkgrupper med svagt självförtroende. Men det är en stor omsvängning som knappast kan äga rum inom den närmaste framtiden.

Jag tror ändå att jag är inne på en riktig linje. När man definierar muslimer som svaga och med dåligt självförtroende skapar man en verklighet med ”vi tycker synd om dem” och med ”klapp på huvudet”. Man definierar en grupp människor till svaga. Förmodligen är det bättre att göra precis tvärtom. Jag har den uppfattningen att den utsatta folkgruppen är stark nog att bli tagen på allvar och att den är kapabel att försvara sig i en saklig debatt.

Halil Altindere: Dêngbejs, video 2007, Documenta, Kassel

Idag har konstvärlden hört av sig genom Ulrika Stahre i Aftonbladet. Hon skriver bland annat:

”Exakt vad Vilks vill, vad han karikerar och kommenterar – fenomenet rondellhund, det danska Muhammeddebaclet efter Jyllands-Postens publiceringar – är inte helt lätt att förstå. Man tänker sig naivt att det måste finnas någon annan tanke än ett test av yttrandefriheten. Men i Vilks fall är det knappast så. Hans konstnärskap har gått ut på att frilägga demokratiska brister, ofta genom att ställa sig över konstruktioner som kvalitet och angelägenhet.”

Som bekant är det ofta svårt att veta vad en konstnär menar. Detta beror på att, per definition, konsten alltid är något annat och mer än vad som tydligt kan framkomma. I varje fall vill jag hålla med Stahre om att jag suveränt sätter mig över sådant som ”kvalitet och angelägenhet”, alltså i konsten. För här ligger det till på följande sätt. Det som är kvalitet i konsten är det som konstvärlden anser vara kvalitet just nu. Efter någon tid kommer man att inse att det inte var på det sättet utan istället hade vi exempel på den stora massan av medelmåttighet som av helt naturliga skäl måste vara den konstnärliga normen. Banbrytande nyheter kan inte komma varje dag eller ens varje månad. Konstvärlden sysselsätter sig också med ”ställa angelägna frågor” som det brukar skrivas i pressreleaser. Om dessa kan man kort säga att angelägenhetsgraden är något som knyts till konstvärldens normbildning. Sådana frågor upplyser konstvärlden om att konsten är politiskt korrekt enligt de uppfattningar som gäller i konstvärlden. De når praktiskt taget aldrig längre.

Eftersom jag har ett alldeles särskilt intresse av att kartlägga konstvärldens uppfattningar och gränsdragningar ser jag något intressant i den här meningen:

”Karikatyrer är den maktlöses verktyg: liksom skrattet, karnevalen, burleskeriet fyller de en funktion dels som en ansats till uppror – dels som kittet som gör ojämlikheten uthärdlig. Vilks karikatyrer har knappast tillkommit i ett underläge.”

Kritik skall, för att vara korrekt i konstvärldens mening, komma från ett underläge. Det bekräftar det jag hela tiden sagt. Konstvärlden har en vänsterfunktion som enligt gamla normer innebär att man aldrig skall angripa den som definieras som svag. Svag är den som inte innehar den kapitalistiska makten och som antingen företräder ett motstånd mot kapitalismen eller är kapitalismens fiende. Att man i en sådan synpunkt får in fundamentala krafter kan inte hjälpas. Därav får även fundamentalismen en viss grad av förståelse. Alltså: Fiendens fiende är att föredra framför fienden.

Stahre citerar sin kollega Arndtzén på Expressen:

”Som Mårten Arndtzén skrev i Expressen när det begav sig tidigare i somras: ’På vilket sätt säger hans karikatyrer något nytt och annorlunda än Jyllands-Postens? På inget sätt alls, så vitt jag kan se. Och vad är det då för mening med yttrandefriheten? Istället för att försvaras och fördjupas, trivialiseras den i en tom provokation vars djupaste syfte nog är att sätta strålkastarljuset på Vilks själv.’ ”

Båda vill gärna bli av med den här saken utifrån motivet att det är ingenting nytt. Men det är nytt eftersom Jyllands-Posten-dramat aldrig drabbade Sverige. Elegant gled man med tystnad ur problemet och lät danskarna klara sig bäst de kunde. Nu har vi situationen i Sverige men i ett mycket mildare format eftersom de stora bataljerna redan är avklarade. Hur skall det vara med yttrandefrihet och publicering av religiösa karikatyrer? Skall det göras undantag?

Ett fängslande svar som förts fram under rubriceringen ”onödigt” innebär att man inte bör ta upp frågan. Om man undviker att pröva den blir alla passivt nöjda. Yttrandefriheten finns då som självklar men utnyttjas inte och därmed respekteras också den känsliga frågan om den särskilda omsorgen av islam.

Idag kan vi konstatera att Barometern vågade publicera en av teckningarna. Skall dess redaktion stormas inatt?

YTTERLIGARE NYTT: I dag sände jag följande brev till Moderna Museet:

Förmodligen känner ni något till mina tre teckningar av profeten Muhammed som hund. Teckningarna har alltså avvisat på två utställningsplatser, först i juli i konstföreningen i Tällerud i Värmland och sedan i augusti på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. I båda fallen var skälet att man inte kunde garantera säkerheten, att hotbilden var överhängande. Yttrandefriheten har fått vika för rädsla för våldskonsekvenser.

Frågan är således om det är möjligt att visa dessa teckningar på någon institution i Sverige. Saken bör vara av principiellt intresse, i vilken mån kan man försvara yttrandefriheten på konstens institutioner? Är det rimligt att som skäl för att inte genomföra en utställning åberopa att vårt demokratiska samhälle inte kan bemästra en möjlig hotbild?

Teckningarna kan inordnas i den tradition som sedan länge finns i det västliga debattklimatet; ifrågasättandet av religiösa symboler och föreställningar om okränkbar helighet.

Alldenstund Moderna Museet må sägas representera landets högsta ordning för samtidskonsten och hur denna kan och skall försvaras ber jag museet att genomföra en utställning av teckningarna.

Jag är införstådd med att Moderna Museet har ett strikt utställningsprogram och att ett sådant inte kan brytas. Därför har jag följande förslag till utställning: De tre teckningarna kan hängas upp var som helst i museet. Upphängningen behöver bara genomföras och dokumenteras, därefter kan de tas ned igen. Som jag ser det är den väsentliga gesten att museet kan visa dem och stå emot eventuella hot mot säkerheten, att man inte böjer sig för utomparlamentariska krafter. Med denna handling avlastar man den isolering som jag kommit att hamna i. Eftersom ingen vågar ställa ut dem och ytterst få tidningar publicerar bilder har jag kommit att axla praktiskt taget hela situationen. Den hotbild som trots allt finns har därigenom kommit att uppmuntras och problemet har ur denna synpunkt reducerats till den enskilde konstnärens ansvar.

Denna form för utställning, alltså arbeten som ställs ut för att nästan omedelbart tas ned igen, har skett förr. Exempelvis blev ett antal Picassomålningar upphängda i Louvren 1947. Under museidirektören Georges Salles ledning fick Picasso se sina dukar placerade bredvid kända mästerverk.

De tre teckningar som är aktuella är följande:

Profeten Muhammed som rondellhund
Profeten Muhammed som hund
Profeten Muhammed som mullahund

Hälsningar

Lars Vilks

Svaret har medierna redan fått: Moderna Museet avvisar förslaget med motiveringen att det inte är deras uppgift att visa provocerande verk (jag har inte den exakta formuleringen). Tre gånger har konstnären avvisats under sin vandring genom den svenska konstens hierarki.

Nej, sa Nittve till Vilks

Här har vi brevet från Gerlesborgsskolans styrelse:

Det går knappast att förstå detta brev på annat sätt än att det är styrelsen bedömning att man saknar resurser för säkerheten. När styrelsen menar att man har problem vore det naturligt att man kontaktat polismyndigheten i Uddevalla (eller var man har den), inrikesdepartementet eller eventuellt SÄPO. Då hade man fått ett svar angående hotbilden och kunnat följa deras rekommendationer. Under alla omständigheter hade ansvaret då lagts på myndigheterna och det är precis där det skall befinna sig. Inte i en skolstyrelses fantasier om möjliga bomber och mord.

Hur som helst ser vi ett exempel på hur demokratin ryggar tillbaka för ett utomparlamentariskt hot. Svårligen kan man se detta på annat sätt än som en klar framgång för skapare av dylika hotbilder: Hota på, det lönar sig, vi böjer oss.

Fortfarande råder förvirring i tidningsspalterna. De tidningar som kontaktat mig, och det är rätt många, har i de flesta fall inte kunnat svara på frågan om de kan publicera bilder eller ej.

Vad man sålunda åstadkommer är att isolera ett bestämt hotobjekt: Konstnären blir den enskilda och avskurna roten till det onda. På den vägen hjälper man mörkermännens framfart: Eliminerar man konstnären blir man av med hela problemet. Och om det inte skulle gå så långt kan man försöka skrämma honom till tystnad och reträtt.

Kan man kalla detta för något annat än EN VACKLANDE DEMOKRATI?

Mina tre outställda teckningar har blivit laddade med en kraft som de egentligen inte förtjänar. Som det ser ut nu finns det ingen konstinstitution som vågar visa dem. Rädslan har blivit epidemisk. Naturligtvis är det så att om de visas kommer man inte att tycka att det var något märkvärdigt, inga svenska flaggor och ambassader kommer att brännas. Inget inbördeskrig kommer att utbryta. Endast det sker som vi känner från det tidigare mötet mellan kristendomens helighetskrav och det moderna samhällets sekularisering.

Max Ernst: The Virgin Chastising the Infant Jesus Before Three Witnesses: A.B., P.E., and the Painter, olja på duk, 1926

På sin tid blev det här för mycket för kyrkan som lyckades få utställningen stängd.

Den 26 juli skrive Expressens konstkritiker Mårten Arndtzén:

”Nu vill han visa sina hundar på en konstskola i Hamburgsund.
Jag hoppas innerligt att de har modet att ta emot dem.
Och att hans bilder sedan får det bemötande och den kritik de förtjänar. Inshallah!”

Konstskolan i Hamburgsund är den ganska välkända Gerlesborgsskolan. Utställningen på skolan öppnar den 18 augusti och visar arbeten av konstnärer som undervisat på skolan. Resultatet av skolans möte med mina tre Muhammedteckningarna har just offentliggjorts. Skolan väljer att inte visa dem av säkerhetsskäl. Med andra ord böjer man sig för hot och rädsla.

Den 27 juli skrev Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad:

”Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007.”

Tydligen var detta en högst personlig upplevelse. Övriga inblandade känner hotbilden mullra, bomberna regna, knivarna blänka, blodfläckarna bre ut sig. Ja, det är ett liv och ett kiv.

Den farliga teckningen som ingen tycks våga ställa ut: Profeten som rondellhund

Kanske bäst att jag inleder med att citera ett konceptverk av On Kawara: I AM STILL ALIVE (citat från telegram avsänt från New York 19 februari 1971).

Några intressanta synpunkter har kommit från Petter Helje. Han skrev igår (och inleder med ett citat, med största sannolikhet från hans kära hatobjekt konstkritikern Lars O Ericson):

”Upplysningens ‘förnuft’ framstår alltmer som uttryck för ett totalitärt tänkande som kräver underkastelse av såväl människor som natur. Ingen tror längre på det ‘framåtskridande’ vetandets välsignelser, men likväl fortsätter man spelet.”

Och fortsätter:

”Man undrar vad författaren till dessa rader hade tänkt ersätta förnuftet med, särskilt om nu den postmoderna relativismen bara är ett simpelt konstaterande av att människor har olika uppfattningar om saker och ting.
Det gläder mig, Lars, att du för din del tar upplysningsarvet i försvar (det är inte en sommar för tidigt!).”

Problemet är att det inte är lätt att bestämma vad som skall ingå i upplysningsprojektet. Vi skall inte glömma att det förnuft som springer fram ur 1700-talets tankevärld också innehöll den vite mannens hegemoni och föreställningar om att detta förnuft kunde lösa alla problem i en ständigt positiv utvecklingslinje.

Svepande kan man säga om upplysningsprojektet: Att våga tänka själv utifrån ett kritiskt perspektiv och med fötterna på jorden. Och den utgångspunkten gäller även för postmodernismen. Däremot inte för fundamentalistiska religioner.

Helje menade följande om mitt sätt att föra fram upplysningsprojektet:

”Men jag måste erkänna att jag är tveksam till sättet du gör det på. Jag tycker det är plumpt och – faktiskt – onödigt.”

Ett svar som han bör ge som medlem i konstvärlden.

Signaturen TJ svarade påpassligt:

”Att Vilks konst i viss mening är plump är inget konstigt, all konst värd namnet är nånstans plump, vad ska den annars vara bra för? Det smakfulla kan inredningsarkitekter och vanliga hederliga politiker ägna sig åt.”

Han har rätt. Varje överskridande konstnärlig handling uppfattas som plump av konstvärlden. Det gäller, när det begav sig, för t ex Duchamp, Picasso, konceptkonstnärer och postmodernister. Kvalitetsstämpeln kommer senare. Men självfallet är inte varje plumphet kvalitetskonst.

Dock kan vi nog säga att det råder plumphetsbrist i konsten. Ser man t ex genom hela Documentautställningen i Kassel är det svårt att finna någon plumphet. Plumpheten är ju inte något som är givet genom det man ser utan snarare hur det presenteras och backas upp av konstvärlden. För den oinvigde kan kanske Hito Steyerls bondagefilm Lovely Andrea framstå som plump. Men diskurs och bakgrund tar bort alla sådana möjligheter. Men hur är det med följande målning av Juan Davila?:

Juan Davila: Bring Our Boys Home 1993

Man skulle måhända tycka att den är kränkande mot USA och dess befolkning. Så är dock inte fallet eftersom det är en lovlig (och rekommenderad) ”plumphet” som applåderas av konstvärlden. Amerikanska besökare känner sig kanske ändå kränkta varför chefen Buergel placerat en förklarande bildtext i Documentas bildbank på nätet – och att den inte reproduceras i katalogen.

Anbefalles därför i konsten: Mera plumphet i baljan boys. Det är inte onödigt.