Vilks.net

En liten händelse kan visa att påståendet om att det inte längre finns några gränser i konsten inte är helt korrekt. Exempelvis har vi Gränsen mot islam. I konstvärlden får man inte utsätta islam för några kränkningar. Muhammedanerna kan bli ledsna. Och terroristerna kan bete sig på ett (i viss mån förståeligt) men ändå otrevligt sätt. Terroristerna är för konstvärlden (som alltid lutar mot vänster) fiendens fiende. Västvärldens stormakter kan utsättas för kränkningar eftersom vi då har yttrandefriheten.

Ni kan själv se här i Nya Wermlands Tidningar.

Vilks: Muhammed som rondellhund (2007)

Signaturen lelle har med sina inlägg och länkar skapat förutsättningarna för denna lilla rysare i två delar.

Finns det några ytterligare bud på konstens framtid? Redan vet vi att biennalen ligger stadigt där den ligger, flankerad av konstmässorna. Alltjämt är det på dessa arenor som nyheterna visas fram och trenderna skall återfinnas. Men kanske det finns ytterligare möjligheter. Kabaré? Av alla sådana är naturligtvis kabaréerna framstår Cabaret Voltaire som den mest exemplariska (Zürich 1916). Konsthistorien gjorde ett ryck därstädes.

Kabaré i en sådan bemärkelse är nog inte tänkbart, men vi har fått en grandios uppföljare som bör benämnas varieté, den konstnärliga varietén, med växlande inslag. En stjärnspäckad sådan har nyss gått av stapeln i Manchester International Festival. Bakom detta, Il Tempo del Postino, evenemang finner vi de inte obekanta namnen Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno. Och så hela skaran av konstvärldens stora stjärnor, eller vad sägs om denna samling:

Doug Aitken, Matthew Barney and Jonathan Bepler, Tacita Dean, Trisha Donnelly, Olafur Eliasson, Liam Gillick, Dominique Gonzalez-Foerster, Douglas Gordon, Carsten Höller, Pierre Huyghe, Koo Jeong-A, Anri Sala, Tino Sehgal and Rirkrit Tiravanija.

Alla fick sina 15 minuter utom Matthew Barney som tog för sig 40.

En enkel tanke med arrangemanget: Konstnärerna levererar sin konst i tid och inte i rum samt skall vara så pass underhållande att det kan ses som underhållning (fast självfallet på en högre nivå).

Merparten av dem visade arbeten i sin igenkännbara stil. Carsten Höller med sina ”upp- och nerglasögon”, Rirkrit Tiravanija med dockteater, Pierre Huyghe, tennisspelande aliens, Tacita Dean visade en film om Merce Cunningham, Anri Sala gjorde en Madame Butterfly. Doug Aitken använde sig av auktionsförrättare, Olafur Eliasson speglade publiken, Tino Sehgal lät draperierna dansa, En osynlig Liam Gillick spelade falskt på piano under snöfall osv.

Ända fram till den som satsade mest och störst. Barney har ambitioner och till den här föreställningen hade han laddat upp med hund på huvudet, bilvrak, pinkande modeller, en stor tjur och dessutom kvällens överraskning (åldersgräns 18 år): fist-fucking under hela numret.

Som ni kan läsa i Artforum bör man ställa sig positiv till fist-fucking om man vill hänga med i konstvärlden.

Säkerligen en minnesvärd kväll inte minst på grund av det allra viktigaste faktumet: Konstvärlden kom hit. Manchester blev för en afton en mötesplats för stora och kända namn. Många bar mustascher, både äkta och falska. Säkert knöts och förstärktes många band. Svensk representant var Maria Lind.

Kan vi ha en ny modell för konsten: Varietén? Den stjärnspäckade samlingspunkten? Emellertid är dessa stjärnor enbart en angelägenhet för konstvärlden. Någon stjärnstatus utanför denna kan man inte räkna med.

Sedan kan man fråga vad man är ute efter. Vill man något utöver att skapa underhållning enligt schemat gör om möjligt högdiskursen låg (vilket självfallet faller på sin egen orimlighet, men försöket kvarstår)? Hur var det nu vi sa? Konstnärens främsta uppgift är att etablera sitt varumärke med så påtagliga medel som möjligt. Ännu ser framtidens konst ut på det sättet. Mycket uppmärksamhet har tillkommit Il Tempo del Postino

När det fanns gränser, fanns det Cabaret Voltaire 1916
Hugo Ball spelar piano, Tristan Tzara vrider händerna
Målning av Marcel Janco

Matthew Barney gör entré

Olafur Eliasson reflekterar publiken

Avantgardet försvann för en god stund sedan. På den tiden ett sådant fanns, fanns det också en konst som inte genast kunde accepteras och assimileras. Detta hinder för konsten är alltså eliminerat. Eller rättare sagt, det går så fort att ett avantgarde aldrig hinner etablera sig som synligt utanför den internationella samtidskonstens hägn.

Ett gott exempel på hur denna ordning är installerad och i funktion finner man i Tracey Emins (242) upphöjelse för ett par dagar sedan till hedersdoktor vid Universitetet i Kent. Hennes historia är kort och burdus:

Vildsint och provokativ YBA. Hon lyckades att vinna den rätta uppmärksamheten med sitt tält, Everyone I have Ever Slept With 1963–1995 (som förstördes vid en brand för några år sedan). 1997 uppträdde hon berusad i en TV-sändning och 1999 visade hon sin obäddade Bed i samband med sin nominering till Turnerpriset. Sedan har de definitiva vinsthemtagningarna kommit: Englands representant på Venedigbiennalen i år och samtidigt hedersdoktor. Och man kan fråga sig om hon därmed har fått vad hon tål. Och räcker det för att hon skall kvala in till konsthistorien och därmed bekräftas som hållbar kvalitet? Ja, det är några om budet om YBA skall få en plats där. Damien Hirst är väl given. Medan Emin får konkurrera med Sarah Lucas (348) och Gillian Wearing (243).

I sitt enkla och överskådliga format är det en uppbygglig berättelse om konsten i vår tid.

Dr Emin

För att fortsätta med gårdagens spekulativa estetik. Det finns några saker att tänka på när man skall dra igång en sådan maskin.

Såsom det framkom i Wallensteins artikel (och det är för övrigt självklart) är alla väsentliga referenspunkter i den spekulativa estetiken västerländska namn och de kommer huvudsakligen från Tyskland. Ja ni vet: Kant, Schiller, Schlegel, Fichte, Hegel, Schopenhauer, Benjamin, Adorno, Heidegger m fl.

Vi har ett problem här. Ett stort problem. Konstvärlden är globaliserad. I den kulturella mångfaldens namn blir det politiskt inkorrekt att styra konsten tillbaka till sitt ursprung. Jag säger ”ursprung” eftersom upprinnelsen till det moderna konstbegreppet hör samman med den spekulativa estetiken. Där börjar konst i modern mening. En samling idealistiska tyska filosofer är alltså orsaken till allt vi bråkar om i konsten. Ingen annan kultur har något liknande och det enda man kan göra är att med västerländska begrepp estetisera andra kulturyttringar som på ett eller annat sätt kan påminna om våra.

Något som ofta dras fram är det ”förmoderna konstbegreppet”. Detta begrepp som är ett teknikbegrepp kan utan större svårigheter läsas in i alla tänkbara kulturer. Allt som krävs är att en verksamhet kräver ett visst mått av teknik. Man kan fortfarande använda sig av det: Matlagningskonst, konsten att åka skidor, konsten att slå knopar, tillverka tunnor osv. Som förmodern brukar den avse manuella tekniker och inte industriella. Förbindelsen mellan det förmoderna och det moderna konstbegreppet skulle finnas i att sådant som måleri, skulptur, dikt och musik ingick i det förmoderna som teknikkonster. Men som det säkert är bekant för de flesta är tekniken sekundär i det moderna konstbegreppet. Lika lite som Duchamps pissoar har något att göra med tillverkningen och utformningen av sanitära produkter.

Det moderna konstbegreppet är bundet vid tanken på att nå Det Absoluta, alltså föreningen av konst och filosofi som skulle möjliggöra att uppfatta tillvarons sanna väsen, den kompletta kunskapen. Ingen konstnär med sitt förstånd i behåll talar idag om att nå Det Absoluta med sin konst. Det tillhör romantiken. Men konsten kommer ändå inte undan sin historia. Det Absoluta finns med som den underförstådda förutsättningen att konsten kan något alldeles särskilt och att den äger rum på en särdeles hög nivå av medvetenhet och intelligens.

Är det trots allt inte så att den konst som vi idag ser som den bästa är en västerländsk affär? Alla kultursfärer får förstås vara med förutsatt att den anpassar sig till västerländskt tänkande men gärna med ett exotiskt inslag av något utomeuropeiskt.

Vilken just nu aktuell utställning har fått de bästa recensionerna? Jodå, det är skulpturprojekt Münster. Vad hade vi där för någonting? Som någon förstulet påtalade: Idel vita västerlänningar.

Skulpturprojekt Münster, enligt ledande kritiker bäst i världen just nu.

Vill ni läsa något lättsamt, ta en titt i den norska tidningen Klassekampen och se hurusom jag tillsammans med Matias Faldbakken döms ut som exempel på den goda konstens förfall.

Dessutom kan man följa den spännande historien om mina äventyr genom åren. På Konstvilks har jag nu nått fram till det intressanta året 1978.

För en tid sedan skrev jag några rader om den spekulativa estetiken (del 206). Sven-Olof Wallenstein hade nämnt detta som sitt intresse inom den samtida konstteorin. Men vad menade han egentligen? Svaret har anlänt genom Documentautställningens tidskriftsprojekt. Walles Site är med och han bidrar själv med artikeln In Defense of Speculative Aesthetics.

För den som är intresserad av samtidskonst kan man gå runt on-line bland tidskrifterna i projektet och läsa sig mätt och övermätt. Det är en god service för åtminstone några intressenter. Det är tidskrifter från alla hörn av världen men synpunkterna på modernismen (som är ett givet tema) är trots allt inte särdeles upphetsande. Walles intresse för den spekulativa estetiken är det inte många som delar. Jag själv är ett undantag ty jag tror att det kan ha något med sig. Dock knappast på det sätt som Walle tänker sig.

Han är inte förtjust i den institutionella konstteorin ”today constitutes a somewhat petrified heritage from the late ’60s”. Sant är det, den institutionella konstteorin, som den föreligger i sin officiella form, är inte mycket att hänga i en julgran.

Men jag tror ändå inte på universitetslektorns tankegods. Det är det här med förutsättningar. Vad är det som gäller? Walle har anammat (som är brukligt i konstvärlden) att gränserna suddats ut mellan högt och lågt, konsten är absorberad i upplevelseindustrin. Så är det faktiskt inte. Det enklaste exemplet är Documenta och tidskriftsprojektet. Här rör det sig om konst och inte om underhållning. Walles text skulle aldrig kunna beledsaga en show av Jerry Williams och än mindre skulle man be sångaren kommentera den. Även mera sofistikerade representanter för underhållningen som t ex Björk håller sig på sin kant. Varför skulle hon börja tränga sig in i biennalerna? Björk är registrerad på artfacts men utan placering. Om man osäker när det handlar om att skilja på vad som tillhör underhållning resp. konst kan man med tillförsikt vända sig till artfacts.

Walle vill mena att det faller ett löjets skimmer över Kants och Hegels spekulationer inom estetiken just på grund av underhållningens inblandning i konsten. Men han har säkert fel i detta. Om Kant och Hegel är inaktuella beror det naturligtvis på att den sociala kritiken har trängt ut dem i marginalerna. Konsten vill ta itu med krigen, Bush, förtryck, rasism osv. i all oändlighet.

Han för fram tre filosofer: Adorno, Merleau-Ponty och Heidegger. Idag är de huvudsakligen en del av konstteorins historia – och Heidegger bör förses med röd varningstriangel. Med all rätt kan man säga eftersom de samtliga obetingat tror på konsten. Att tro på konsten är det svåra felet som gör att allt fortsatt tänkande kommer i obalans. Det är alltså tanken att det alltid finns en konst som vanligen blivit mer eller mindre korrumperad. En sådan konst kan man utgå ifrån att det inte finns. När Kant sökte sig till estetiken undvek han till en början den skönhet som skapades av konstnärerna och föredrog den rena som fanns i naturen. Först genom att föra in det konstnärliga geniet fick man något som kunde mäta sig med och även överträffa naturen. Konstvärlden tror också generellt på konsten men på ett mera sangviniskt sätt, lite på institutionsteorin och lite på att konsten ändå finns i sig.

Det är något som filosofin inte kan. Walles text handlar om detta. Sinnligheten, att erfara, det icke-språkliga. Så är det tänkt att konsten skall hjälpa till med den saken. Denna konstruktion är dock filosofins och när den kom (efter Kant) mottogs den (förståeligt nog) med välvilja av konsten som därigenom blev upphöjd, betydelsefull och hade alltid funnits som sådan även om man inte hade förstått det tidigare.

Om man vill spekulera vidare med den spekulativa filosofin – och Walle avslutar med att föreslå att konsten skall artikulera känslighet, upplevelse och återupprättelse av subjektet – så är problemet att det går lika bra med vad som helst istället för konsten. Det skulle gå lika bra med jultomten om detta begrepp hade ansetts värdigt nog. Vi har en rundgång: Konsten är något för att filosofin sagt att den är något (särskild, på ett särskilt sätt) och att den är i höjd med filosofin.

Det är lätt att hamna i en tämligen banal situation. Filosofin kan inte hantera det sinnliga. Ja, det kan man förstå, logik och begrepp opererar klumpigt i ett sådant landskap. Men varför skulle konsten tillföra något som all annan sinnlighet inte har? För att den blivit upphöjd som ”särskild” av filosofin?

Walles text är hur som helst rik på uppslag och är värd att diskuteras. Ett intressant påpekande som aldrig har fått verklig uppmärksamhet är när han talar om ”a third element”, alltså när filosofin och konsten kryssar över varandra och bildar detta.

Hur är det nu? Konstverket produceras och är inte en filosofisk diskurs. Men den filosofiska diskursen anländer som ett nödvändigt brev på posten, på samma gång önskad och oönskad. Vad är det då som uppstår? Det går dock inte att se någon absolut motsats. När konstverket produceras finns det alltid en diskurs som är dess förutsättning fast den inte är uttalad. Konstnärerna följer lydigt trenderna och planlägger sina arbeten, arbetar efter teman som getts av curatorerna osv. Men ändå, det uppstår en hybrid som strängt taget och alltid måste var full av lögn. Den tradition som konsten utvecklat går alltid ut på att konsten är något annat. Där finns antagligen utrymmet för den spekulativa estetiken.

Tre suspekta spekulativa estetiker:

Adorno

Merleau-Ponty

Heidegger

”Bare life” (”blotta livet”, ”den nakna verkligheten”, ”livets grundförutsättningar) är alltså ett centralt begrepp i den pågående Documenta 12. Ändå har inte många rader diskuterat konsten kontra ”bare life”. Frågan är om konsten har något att bidra med.

”Bare life” har Roger Buergel hämtat från Agambens bok Homo sacer, och denne har i sin tur hämtat det från en skrift (1927) av Walter Benjamin. Agambens utläggning kring begreppet är en tämligen komplex affär som utmynnar i de ord som ofta citeras: ”Undantagstillståndet har blivit permanent”.

En viktig utgångspunkt är Michel Foucaults ”biopolitik”, alltså det förhållande att staten i allt större utsträckning visar omsorg (och kontroll) över medborgarnas alla livsfunktioner. Genom sådana åtgärder omvandlas allt fler funktioner till politik. En medborgare har kanske behov av att dra sig undan i enskildhet. Men sådant kan innebära risker eller väcka misstänksamhet. Enskildhet blir därför en del av ett politiskt omsorgs- och säkerhetsprogram.

Agamben menar inte att ”naturligt liv” (alltså människan som natur eller djur) är ”bare life”. ”Bare life” är en form av politiserat liv, eller snarare (Agamben är inte entydig) något mitt emellan.

Buergel har sagt in en intervju: ”Ålderdom, död, sjukdom, barnuppfostran – alla dessa ämnen möter man med osäkerhet.”

Den statliga omsorgen/kontrollen möts med osäkerhet och med bristande tillförsikt. Biopolitiken skapar rädsla. Man kan också säga att den bygger på att skapa en rädsla för att därigenom berättiga kontroll och undantagshandlingar. Så blir rädslan det grundläggande tillståndet i Västvärlden. Klimatet hotar oss, terroristerna likaså, invasioner av flyktingar, sociala nedskärningar skrämmer befolkningen osv. Eftersom rädslan måste åtgärdas införs i allt större utsträckning politiska handlingsplaner. Men det tar aldrig slut; rädslan har övergått till en metafysisk storhet. Den genererar varje dag nya problem och nytt elände. Medierna har förstått säljbarheten i denna princip och bombarderar därför medborgarna med nya problem, en konstant utlösning av påstådda ”tickande bomber” som kräver att samhället tar sitt ansvar och inför ytterligare kontroll.

Agamben kan därför formulera: ”bare life” som ”livet exponerat inför döden”.

Konsten kan naturligtvis försöka uppmärksamma situationen men vi vet hur ineffektivt det är att visa upp dylika projekt på biennaler och konstmässor.

Klart att man kan säga att Hito Steyerls bondagevideo handlar om ”bare life”, alltså envetet existerande aktiviteter som inte är mer än delvis politiskt kontrollerade. Men lika självfallet är exemplet speciellt. En mer allmän aktivitet är t ex ätandet och drickandet. Medborgarna har sådana behov, de är delvis politiserade; man får (eller åtminstone bör) inte hantera detta hur som helst. Genom rekommendationer (för människornas bästa) förändras mat- och drycklandskapet ständigt med varningar och framläggandet av de tekniker som skall vara de säkraste och mest hälsosamma. Även i födan exponeras livet inför döden.

Giorgio Agambens bok Homo sacer, den har blivit en tungviktare i samtida konstteori.
(”Homo sacer” är en människa som förklarats stå utanför lagen, föklarad laglös, ett byte för vem som helst)

På norska Kunstkritikk har Eivind Røssaak skrivit om några av filmerna som visas på Documenta. Hans beskrivningar och analyser kan vara värda att stifta bekantskap med. Inte minst mot bakgrunden att informationen i Kassel om konstverken är synnerligen bristfällig. Eller snarare medvetet så. Buergel vill inte att hans curatorestetik skall störas. Vill man veta mera får man hyra lurar och lyssna på Buergels mässande. Insatta konstvärldsmedlemmar kan naturligtvis inte stå ut med en sådan till pedagogisk diktatur gränsande förnedring. Istället får man läsa på hemma.

Men innan jag skriver några ord om Røssaaks text går min tanke till den enda kommentar som kommit på hans artikel. Nutiden har fått kadrer av privata åsikts- och ordningspoliser. De två intressantaste grupperna är miljöpoliserna som bevakar hur andra sköter sin källsortering och åsiktspoliserna som närsynt granskar alla uttalanden som kan uttrycka politiskt inkorrekta åsikter. Rössaak har fått en ordentlig uppsträckning för att han råkat skriva ”det mäktiga och magiska Indien”. Sådant är enligt åsiktspolisen rasistiskt.

Nå, recensenten har valt fem filmer, Hito Steyerl (Lovely Andrea), Harun Farocki (Deep Play), Tseng Yu-Chin (Who’s Listening No. 1), James Coleman (Retake on Evidence) och Amar Kanwar (The Lightening Testimonies).

Av dessa kommer nog Steyerls att lämna det starkaste intrycket. Hennes film om japansk bondage, som också var en kortvarit trailer för Documenta, handlar mer om konsten att binda än om sex. Farockis video utspelas i fotbollsmatchens värld. Tseng Yu-Chins film om barn som får yoghurt kastat i ansiktet är medryckande för den norske kritikern (en helt annan associationsbana som slår de flesta som ser den gör att den kanske inte är så lustig). James Coleman är en i konstvärlden mycket respekterad konstnär som arbetar med långsamhet, med flera tolkningslager och noggrannhet. Amar Kanwar låter våldtäktsoffer komma till tals.

Artikelförfattaren intresserar sig för Buergels tema ”det blotta (nakna) livet”, ”livets grundförutsättningar. Kan något sådant fångas i konsten? Røssaak frågar sig om konsten som återgivning och reflektion kan nå fram till detta. Det är dock långtifrån kristallklart vad som menas med det ”nakna livet”. Man kan anta att det syftar på alldagligheten, det oreflekterade som infinner sig i den ständiga lunken, endast någon procent av ett människoliv är ägnat åt att tänka efter och medvetandegöra. Är det överhuvudtaget intressant? Eller har vi bara ett utslag av konstvärldens längtan efter att träda ut ur sig själv och finna någonting ”verkligt”?

Kanske måste detta spörsmål om livet kontra konsten återigen ställas. Det har sin historia. Vi kan minnas Debord och situationismen. När konsten kopplades in i tillvaron visade den sig, hur man än vände och vred på den, frammana en förkonstlad borgerlighet. När politiken blev en aktuell möjlighet i konsten kom så småningom frågan om varför de sociala frågorna skulle ventileras som konst, en plats med i sådana sammanhang uttalad ineffektivitet. Den relationella estetiken blev inte heller en befriande öppning mellan liv och konst. Även där slutade det med konstprojekt, biennaler och konstmässor.

Låt mig säga så här: Konsten har alltid en diskurs på en hög reflektionsnivå. Det nakna livet har ingen sådan, och kan inte heller ha det. Då skulle det inte handla om det nakna livet. Konsten kommer därför alltid att stå med foten i spjället när det rör sig om livet utanför.

James Colemans högstämda video Retake on Evidence, 46 minuter monolog: “Why are you here, what is the meaning of this gathering? What is real life?” Och varifrån kommer texten? Många har undrat och det är inte så enkelt att uppfatta den. Här är några rader till:

“… Oh site of woe, what fury hast seized thee? Wretch that I am, where art thou now? Where do I wander? Wither art thou fled? Sunk, into inutterable horrors. Detested never-ending night, the cloud of darkness thickening round beyond expression, beyond hope…”

Natalia Kazmierska har skrivit om arbetarrörelsens stora konstsamling i Expressen. Den står lagrad i undanskymda lokaler men är nu föremål för en utställning på arbetarrörelsens arkiv. Arbetarrörelsen kulturella ambitioner har alltid varit något som kan betecknas som missriktade ambitioner. Att vilja den smala konstvägen men ändå inte utan samtidigt och istället en folkligare och mera populär.

”Det konstiga med arbetarromantiken är att den alltid varit så himla borgerlig”, skriver Kazmierska. Tja, så konstigt är det nu inte. Konsten kommer från borgerligheten och det gör även arbetarrörelsen. Alternativet till det borgerliga är det folkliga och det har prövats många gånger. Då blir det folkdräkt och folkdans, gammalt hantverk och industriminnen. Ingen kan i längden entusiasmeras av detta.

Kazmierska skriver vidare: ” Precis som idéhistorikern Per Sundgren visar i sin nypublicerade avhandling Kulturen och arbetarrörelsen (Carlsons) har vänstern och högern sen urminnes tider förenats i ett bottenlöst hat mot nymodigheter och folklig smutskultur – oavsett om det sen handlat om dansraseri, förbrytarlitteratur, kolorerade serietidningar, schlager, dokusåpor, handväskor eller kubism.”

Även det är lätt att förstå. Borgerligt förfall, dekadens, vägen bort från det enkla och sunda som arbetarrörelsen alltid har velat tro att den besitter. Samtidskonstens obegriplighet blir också ett problem för en så bred rörelse.

Kazmierska är onekligen bäst när hon delar ut sina piskrapp. Det är som bekant betydligt svårare att vara konstruktiv. Och recensenten har plötsligt fått en uppflammande kärlek till arbetar- och vardagsrealismen:

”…här finns också något som samtidskonsten numera lider fullständig brist på, nämligen verklighetsförankring. /…/ Här finns helt enkelt en vardagsrealism som totalt portats från Moderna museet, Venedigbiennalerna och galleri Andréhn-Schiptjenko i dag.”

”Portad vardagsrealism”, jaha då skulle (på Venedigbiennalen) Emily Jacirs video om mordet på Abdel Wael Zwaiter, Sonia Balassanians intervjuer om krigserfarenheter som människor gjort i Armenien osv., inte få räknas med? Eller är Kazmierska ute efter samma sak som Roger Buergel på Documenta ”det blotta livet”?

Det verkar intressant men när Kazmierska skall bekänna färg kastar hon fram Hildur Hult-Wåhlins målning från 1899, Agitatorn. Den ser ut så här:

Kazmierska beskriver den på följande sätt:

”Byggjobbarna har lagt ifrån sig verktygen och ställt sig i en ring runt en kostymklädd politruk, som viftar upprört med den lilla röda och propagerar för socialismen. Sågspån som yr, uppkavlade ärmar, frågande ansiktsuttryck.”

Det är inte så mycket som yr. Vad vi ser är en salongstablå med uppställda och i poser fastfrusna teatergestalter och där allting är så tydligt och klart att ingen kan ta miste på vad scenen vill berätta. Att försöka väcka salongsmåleriet till liv är inte värt mycket mer än en gäspning.

Hult-Wåhlin är en tämligen okänd målare som levde mellan 1872-1904.

Det regnade idag. Det regnade förfärligt och blåste våldsamt. Sådana dagar brukar jag inte bege mig ut till Nimis. Men det råkade vara så att jag bestämt guidning med två grupper. Den första nöjde sig med en kortare tur fram till Ladoniens gräns. Redan denna begränsade naturmarsch gjorde att jag var fullständigt genomblöt. Den andra gruppen, Sveriges Trafikskolors Riksförbund, ja, den trodde jag hade ställt in turen. Men så var inte fallet. I en heroisk insats hade deltagarna gett sig iväg från Arild, de flesta till fots. I det ettriga regnet och i den hårda vinden hade de dessutom lyckats gå fel vilket medförde en väldig omväg. Till slut var dock alla samlade vid Himmelstorpsgården fast beslutna att genomföra vandringen trots de vidriga omständigheterna. Eller kanske var de inte så vidriga. Man kan inte vara helt säker på vad en naturupplevelse är för något. Hela gruppen kom fram men det var nästan omöjligt att gå ut på stranden där nordanvinden skoningslöst drog fram.

Jo, det var nog mycket natur denna dag.

Förbundet samlar sig för den slutgiltiga marschen

Våt marsch i svår terräng

Här forcerar man trappan ned i verket

En heroisk gestalt trotsar vädrets synnerliga makter

I månadens lista har jag satt in Öyvind Fahlström. Ann-Sofie Sidén har en betydligt bättre placering än Fahlström men det handlar om två olika kvalitetsaspekter. Sidéns kvalitet är något som råder just nu medan Fahlström representerar en historisk som garanterar betydligt bättre hållbarhet på längre sikt. För övrigt är placeringsläget ganska stabilt med tendensen att praktiskt taget samtliga svenskar faller tillbaka. Mot strömmen går J Tobias Andersson som jag inte har varit observant på förrän förra månaden. För de flesta en relativt okänd konstnär. Han arbetar med tecknad film och intresserar sig särskilt för Hitchcock och Cary Grant.

1. Ann-Sofie Sidén 527 (510)
2. Öyvind Fahlström 614
3. (2) Annika Larsson 774 (776)
4. (3) Henrik Håkansson 892 (859)
5. (4) Magnus Wallin 1038 (1008)
6. (5) Clay Ketter 1057 (1027)
7. (6) Annika Eriksson 1091 (1095)
8. (7) Miriam Bäckström 1175 (1136)
9. (8) Jonas Dahlberg 1262 (1216)
10. (9) Johanna Billing 1353 (1308)
11. (10) Carl Michael von Hausswolff 1537 (1479)
12. (11) Anneè Olofsson 1617 (1566)
13. (12) Annika von Hausswolff 1683 (1630)
14. (16) Maria Friberg 1738 (1848)
15. (18) J Tobias Andersson 1772 (2055)
16. (13) Cecilia Edefalk 1823 (1755)
17 (14) Tobias Bernstrup 1827 (1771)
18. (15) Matts Leiderstam 1836 (1778)
19. (17) Karin Mamma Andersson 2054 (1985)
20. (20) Bigert & Bergström 2424 (2381)

J Tobias Andersson: Prairie Stop Highway 41, stillbild, 2004

Ytterligare lästips: följ konstnär Vilks cv-såpa på Konstvilks