Vilks.net

Mohamed Omar har skrivit en artikel i Expressen om dessa hundar. Han intar följande position:

”Verket plockades bort efter att de ansvariga fattat vad det var frågan om.
Enligt min mening ett korrekt beslut. Inte för att Vilks inte får rita det han vill. Jag är tvärtom en benhård försvarare av den konstnärliga friheten. Jag kompromissar inte en tum. Det är i stället säkerhetsaspekten som gör mig orolig. Konsten existerar inte i ett vakuum.”

Ett tidstypiskt yttrande. Vi lever numera i säkerhetssamhället. Där är det många problem som måste åtgärdas. Vi har just fått lära oss att lågutbildade, arbetslösa och socialfall löper större risk för olyckor än andra. Dessutom äter vi för mycket kött vilket bidrar till växthuseffekten. Hoten haglar över oss och då vore det väl om konsten kunde utgöra en frizon där vi slapp att tänka på säkerheten. Den store Friedrich Schiller föreställde sig att konsten kunde vara ett sätt att pröva verkligheten i fiktiv form. Han menade att det varit fördelaktigt att genomföra den franska revolutionen som konst istället för att den skulle verkställas i verkligheten. Konsten är en fiktion och ett område där tycke och smak kan diskuteras. Sådana diskussioner kan understundom bli upprörda och häftiga. Ändå är det inte mycket man riskerar inom den här institutionen.

Det enda tillfälle det blir verkliga problem i konsten är i diktaturer. I sådana är varje yttring, fiktiv eller ej, en kränkning av den givna ordningen. Främst är det poeter och författare som kan mista livet eller hamna inom lås och bom. En och annan bildkonstnär har väl också råkat ut för detta. Men annars handlar konsten mest om att skapa debattunderlag. Fast inte ens det är särskilt vanligt. Det allra vanligaste är att konsten bekräftar det publiken tycker om. Den domineras sålunda av att nästan alltid vara snäll och trevlig.

Jag kan medge att bildkonst kan missförstås. I det fall som uppstått med mina teckningar kan man tänka sig att oupplysta konsumenter inte förstår att det är konstteckningar. Det borde därför kraftigt understrykas: Detta är konst, alltså fiktion!

Vi kan sedan diskutera den intressanta frågan om religioner är fiktiva eller verkliga. Och om vilken som är den bästa. Vad vi verkligen behöver är kravmärkta religioner som är stötsäkra och försedda med krockkuddar.

Det händer någon gång att konsten för storhetsvansinne och försöker träda ut ur sin fiktiva gestalt. Ni kan läsa en snutt om det här i Dan Jönssons artikel om situationismen i DN. Inte gick det något vidare, men hädelse var vardagsmat. Situationisterna blandade sig i revolten 1968 i Paris. Men då var alla konstnärer utkörda från föreningen. Även här blev slutresultatet fredligt.

Guy Debord, situationismen fader och storhädare

Idag tänkte jag inleda med lite folkbildning. Den obildade allmänheten har ofta svårigheter med att orientera sig i konsten. Så här skriver signaturen ”Mänskligheten talar” (onekligen en imponerande signatur):

”Fick du så lite up(p)märksamhet när du var liten? Så att du söker mer nu när du är vuxen. Bilden som du kallar konst ser ut som om en liten 5 åring har ritat den.”

Lägg här märke till den inledande argumentationstekniken. Konstnären fick inte tillräcklig uppmärksamhet när han var barn och måste kompensera sig. Om konstnären skulle invända att han fick mycket uppmärksamhet som liten, blir förstås fortsättningen att han därför kräver ännu mer. I den andra meningen påtalas att teckningen är dålig. En mycket vanlig invändning från den som är fientligt inställd. Men man kan fråga sig hur det skulle bli om konstnären såg till att göra en teckning av Muhammed som hund i bländande teknik. Skulle det då plötsligt vara acceptabelt? Det slår mig att vi i detta exempel finner tillämpningen av Robert Storrs tema för den pågående Venedigbiennalen: ”Think with the senses, feel with the mind”.

Signaturen ”Mattias” anstränger sin inbillningskraft för att frammana en motprovokation:

”Vi kanske ska gräva upp liket av din mamma och göra en uts(t)ällning av resterna? Bara det är konst så…”

Vi får anta att det var det värsta han kunde komma på. Men lär sig han Mattias något: Konst blir det hur lätt som helst. Men för att bli intressant skall det (1) bli bra konst och för att kunna bli det är det nödvändigt att finna (2) en relevant förklaring om vad saken handlar om.

Avslutningsvis visas här en teckning med text som ställdes ut på Galleri 21 i Malmö 2001:

Profeten ser på bandy. Bilden visar oss profeten Muhammed som tillsammans med andra åskådare ser hemmalaget Kalix-Nyborg (Kalix, kommun i Norrbottens län, bestående av församlingarna Nederkalix och Töre. 19 200 inv. Handels- och industriorten Kalix vid Kalix älvs mynning och skärgård i Bottenviken är centralort i kommunen, 7 800 inv. Metall-, verkstads- och träindustri. Sjukhus. Lotsplats. Folkhögskola. Kyrka från 1400-talet.) spela bandy mot Vänersborg (Vänersborg är närmaste förebild för ”Lilla Paris” i Birger Sjöbergs diktning; i parken Skräcklan finns sedan 1955 en Fridaskulptur.). Muhammed arbetade på 500-talet som kameldrivare för köpmansänkan Kadidja. Hon var femton år äldre, de gifte sig och levde samman till Kadidjas död 24 år senare. Muhammed gifte sedan om sig med 9 kvinnor. I 40-årsåldern började han få sina profetiska visioner som han skrev ner och som finns utgivna i hans mest kända (och för övrigt enda) bok Koranen. Muhammed flydde från Mecka till Medina 622 och med det årtalet börjar den muhammedanska tideräkningen. Profeten lovar de rättrogna att ta del av paradisets håvor vars höjdpunkt är att dricka källvatten som blandats med ingefära (Zingiber officinale, meterhög ört inom familjen ingefärsväxter. Växtens tjocka, pärlbandslika jordstammar ger kryddan ingefära. Den odlas allmänt i tropikerna.) och som serveras i pokaler som är gjorda av tunt och genomskinligt silver. Pokalens storlek är står i direkt proportion till gärningarnas mått. Man sitter på höga kuddar och plockar gärna frukter som hänger inom bekvämt avstånd. Detta pågår utan slut och utan det minsta hänsynstagande till den genom drickandet och ätandet ökande entropin.

Men vi befinner oss nu i det mångkulturella Sverige och Muhammed som inte bara tagit ett avsevärt tidskliv har också velat förstå den svenska norrlänningens sätt att se på livet. Profeten blev förtjust i vad han såg och detta gav honom inspiration till att göra ett smärre tillägg till Koranen, nämligen Bandyspelarnas sura ur vilken följande citat kan hämtas:

”Vindsnabbt ilar/ Kalix bandyspelarskaror/ med gäll och fröjdefull fnysning/ som stampar gnistor av eld/ som i kapp med varandra/ stormar mot fienden loss/ river isen i vädret/ bryter genom fiendeskaran/.

Profeten är lätt igenkännbar på sin klädsel med turban och snabelskor. I motsats till andra åskådare på ståplats behöver han inte motverka kylan genom att stå på medhavd planka. Han är Muhammed och Vänersborg förlorade med 115 – 0 emedan Koranen innehåller 114 suror jämte den nyskrivna.

Metaperspektiv: Det Andra kan fördrivas genom att rikta tanken mot det. Genom att inte låta tanken styra sinnet återkommer det. Men det låter sig inte fångas när tanken är riktad mot det. Det Andra visar sig i otaliga former, många av dem är märkliga, men inte tillräckligt märkliga.

Mötet mellan västvärlden och den muslimska är något av det mest framträdande i samtidshistorien. Svårligen kan man tänka sig några andra kulturkollisioner med samma angelägenhetsgrad. Det som skapar problem för väst är att den muslimska kulturen i helt överväldigande utsträckning är inlemmad i diktaturstater där religiösa påbud spelar en stor roll. Dessutom finns det stora grupper av obildade muslimer som är svårbemästrade för väst. Jag kan tänka mig att den litteraturdocent jag talade med igår ger uttryck åt en vanlig uppfattning om läget i den muslimska världen. Han sade att han var emot Jyllandspostens publicering av karikatyrerna. Men hans argument var att man retade upp människor som levde i en värld som för oss motsvarar 1000-talet. Problemet ligger nog här, det handlar om att uppfostra dem som ännu inte förstått och som därför och tills vidare kan beskrivas som otillräckliga och svaga. Men dessutom i sin fanatism farliga.

Yngve Rådberg (kommentar del 350) berör ett helt annat problem, nämligen om det är institutionellt möjligt att placera en muhammedhädelse i konstvärlden:

”Beträffande det estetiska kan jag blott alltför väl känna igen den unheimliga (för)smaken av det förbjudna. Visst pirrar det att häda – inte Muhammed – men konstvärldens heliga normer. Frågan som väntar på sitt svar är vad som är INSTITUTIONELLT möjligt. Är ”Rondellmuhammed” en verklig hädelse, ja då är den omöjlig som konst. Men är den möjlig som konst, då är det inte (längre) någon hädelse.”

Här skall man förstå att det inte alls är ”inne” att göra muhammedbilder. Man kan lätt få för sig att det sensationella är något positivt i konstvärlden om man inte känner till hur den fungerar. Som signaturen ”Aila” (kommentar del 350):

”Det räcker alltså att hastigt rita Muhammed som hund, svin eller självmordsbombare och då är man inne igen och alla tidningar skriver om en!”

Så inte. Det är opassande, politiskt inkorrekt. Visserligen kan det rendera uppmärksamhet men det för samtidigt med sig konstvärldens avståndstagande (vilket den som följt diskussionen redan har sett).

Rådbergs argument är att om det är en verklig hädelse blir det omöjligt som konst. Den håller sig då utanför konsten eftersom det i första hand kommer att handla om hädelse. Så var det med Jyllandspostens bilder. De kom inte in i konsten och det var heller aldrig aktuellt. Men kommer mina teckningar in i konsten är de inte längre någon hädelse, skriver Rådberg vidare. Detta på grund av att hädelser inte accepteras i den internationella samtidskonsten. Skulle mina teckningar halka in får konstvärlden ge dem en diskurs som visar att de inte handlar om hädelse.

Men någon ytterligare justering av finmekanismen kan man göra. Självklart är mina teckningar konst. De mottogs ju av konstföreningen i Tällerud. Saken är nu inte om de är konst eller ej utan vilken kvalitetsnivå de kan landa på. Skulle det vara så att de går in på en hög kvalitetsnivå i den internationella samtidskonsten, då blir de omedelbart avskrivna både som hädelse och institutionskritik av konstvärldens heliga normer.

Tydligen är det så att en institutionskritik alltid måste befinna sig innanför institutionen*. Men det finns olika kvalitetsnivåer. Möjligheten till intern kritik kan nog bara vara möjlig utifrån en outsiderposition i förhållande till den kvalitetsnorm som råder.

*Se den klassiska texten av Fraser, Andrea: “From the Critique of Institutions to an Institution of Critique,” Artforum, September 2005, pp. 278-283.

Här är en av de refuserade teckningarna, för första gången publicerad

Det kan mycket väl vara så att Rondellhund Muhammed har passerat sin intresseklimax. Min enkla tes har varit att reaktionen som följde på de danska teckningarna svårligen kan upprepas. Ingen av de motstridiga sidorna vill dra genom ytterligare en sådan följd av händelser. Däremot är saken intressant att placera i bildkonsten. Redan har litteraturen sin symbolgestalt i Salman Rushdie. Men hans belägenhet blir inte litteratur eftersom litteraturen som konstart inte befinner sig i det utvidgade fältet. En annan sak är att Rushdies frispråkighet inte tilltalar sådana som Jan Myrdal: ”Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”, skrev Myrdal (Svenska Dagbladet 22/2 1990) efter ett besök i Iran som ayatollornas officiella gäst.” Se Expressen.

Bildkonsten, däremot, har länge befunnit sig i det utvidgade fältet. Mitt småskaliga bidrag kan utan vidare kallas för relationell estetik och t o m ge detta lätt ålderstigna arbetssätt förnyad energi. Relationell estetik innebär att konsten finns i de händelser och bland de deltagare som infinner sig till en handling som fortlöpande skapas. Det har skett i medierna och i kommentarerna till den här bloggen. Deltagarskarans sammansättning varierar starkt, från konstvärlden till fundamentala muslimer. Sådant är trevligt, konsten har alltid haft svårt att nå grupper vars konstintresse är svagt.

Somliga skräder inte på orden. Vad sägs om ”Dagens Mustafa”:

”Mina barn ber Gud varje dag innan de går och lägger sig att du må brinna i helvete så att hela helvetets invånare skulle känna din stinkande lukt.”

Mustafa passar också på att lägga ut sin teologi:

”Gud fördömer dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud och Han utestänger dem från Sin nåd i detta liv och i det kommande; Han har ett förnedrande straff i beredskap för dem (surat AL-AHZAB vers 57).”

Det känns väl igen som gammaltestamentligt. Gamle Jahve är förvillande lik Mustafas favorit. Den som läser GT inser snart att vi där har en gud som nästan alltid är på dåligt humör och dessutom lynnig. Blir han förbannad så raderar han utan vidare ut ett folkslag. Men det finns ett lätt sätt att undkomma dylika profetior. Man byter till en mera vänligt sinnad religion. Det finns många att välja bland och ingen är mycket bättre än någon annan. Vill man inte ha någon alls kan man bege sig till Michel Onfrays Université populaire de Caen.

Den gode Mustafa konkluderar med ett litet hot:

”Det är en tidsfråga till den dag du önskar att du var inte född, eller att önska att du var en hund.
Men hur mycket du kommer att önska så kommer Guds straff snart………………………..”

Även skribenten /anonym/ är inne på en hotbild:

”VARFÖR HAR NI GJORT KARIKATYRER AV PROFETEN MUHAMMED JAG FÖRSTÅR INTE FÖRST DANMARK SEN SVERIGE ERA IDIOTER MÅ NI BRINNA SAKTA I HELVETET.”

Jag tror inte man skall se allvarligt på det här. Saken är för liten för att dra till sig de stora hajarna. Generellt kan jag våga tesen: Konsten neutraliserar. Genom sin tröghet och omständlighet (vilket även skall ses som tillgångar).

Dagens bild är en målning, Ingens hundar, från 1958 av Staffan Hallström. Jag har tillåtit mig att tillägga följande Göteborgsvits: Ingens hundar, Allahs hundar

Konstvärlden tycker som bekant inte om Muhammadteckningar. I gårdagens skrivelse kunde vi se hur konstkritikern Mårten Arndtzén gav uttryck åt detta. Ett ännu tydligare exemplar finns att beskåda idag. Linda Fagerström ger sig hän åt en fullständig utskåpning i Helsingborgs Dagblad. Hon skriver att hon inte är provocerad vilket är just vad hon är. Vad hon inte riktigt förstått är att mitt huvudobjekt är konstvärldens representanter. Recensenten ger sig också på att rikta kritik mot teckningarna som hon aldrig har sett. Ett vanligt sätt att avfärda något nytt är att påstå att det inte är nytt.

Och konstvärldsrepresentanten är ett tacksamt mål. Like betingad som Pavlovs hundar följer hon alla de konventioner man kan förvänta sig. Min försynta tes om konstvärldens sätt att reagera visar sig hålla streck.

Från ett helt annat håll har det inkommit en skrivelse av Mohammad Talal Kamal:

”I och med att du på internet har en hemsida där du sprider falska bilder på profeten Mohammad så bryter du mot lagen om hets mot folkgrupp.
Jag och många muslimer med mig känner oss fruktansvärt kränkta av dessa bilder som du sprider ut till allmän beskådning.

Jag kräver att du omedelbart tar bort dessa bilder från din hemsida i annat fall så kommer jag att anmäla dig till Justitiekanslern. Denna anmälan kommer jag att lägga in måndagen den 30/7 tills dess hoppas jag att du tagit bort bilderna.”

Skribenten vet tydligen inte mycket om konstvärlden. Han förstår inte att en JK-anmälan tas emot med djupaste tacksamhet av en konstnär. Konstnärer lever som många andra av uppmärksamhet. Och i det här fallet är det fullständigt riskfritt.

Signaturen Samuel skriver några intressanta rader i ett inlägg till del 348:

”För en ortodox muslim är yttrandefriheten mindre viktigt än förbudet att avbilda Muhammed. ’Den bildade medelklassen i väst’ ser, liksom en ortodox muslim som sin plikt att försvara och missionera med sin ståndpunkt.”

Så kan det ligga till när två kulturer möts. Men frågan är vilken som är starkast. Jag vill mena att saken redan är avgjord även om det kan ta tid att verkställa detaljerna. Den bildade medelklassen i väst bestämmer ordningen och kräver att andra kulturer skall överta dess värderingar. Det är svårt att tänka sig något annat. Demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet etc etc. Det ger man inte upp. Allt är naturligtvis inte av ädlaste märke, de mottagande kulturerna får också ta emot (och där går det kanske lättare) kapitalism, utsugning, klassamhälle, reklam och konsumtion.

För att underlätta övergången har den bildade medelklassen i väst infört Cultural Studies som skall befrämja förståelsen mellan väst och andra kulturer. Eller med andra ord: Påskynda ”övergången”.

Signaturen Sveriges Muslimer har också skrivit ett litet brev:

”Hur länge ska vi stå ut med att ni förnedrar oss, provocerar oss, kränker oss och våran Profet.
Och kom inte och snacka om ytrandefrihet det ni sysslar med e frimureri; fördomsfrihet! Vad har vi eller våran Profet gjort dig.
Är vi inte oxå människor och vad vill du komma med detta!? Vill du skapa kaos i ditt eget samhälle??? Nu får det vara nog!!!
Eller va du påtänd eller full när du gjorde detta??? Behöver du behandling???
Jag föreslår att du går in på www.islamguiden.com och skaffar dig info om Islam innan du går ut igen i media och förnedrar oss och våran Profet!!!

Med upprörda hälsningar!”

Vad är det jag brukar citera? Jo, ”Allvar är den enfaldiges sköld.”

En skojig teckning av profeten som rondellhund som apporterar ett bombbälte

Konstvärlden har uttalat sig genom Expressens konstkritiker Mårten Arndtzén. Som jag tidigare skrivit finns det en konsensus i konstvärlden som handlar om att det är politiskt inkorrekt med kränkande teckningar av den store profeten. Arndtzen skriver:

”Vad ville Vilks egentligen med sina jyckar? Det är inte glasklart, men läser man hans blogg verkar det som att han vill diskutera yttrandefriheten. Jaha. Och på vilket sätt bidrar han då till den diskussionen?
På vilket sätt säger hans karikatyrer något nytt och annorlunda än Jyllands-Postens?
På inget sätt alls, så vitt jag kan se. Och vad är det då för mening med yttrandefriheten? Istället för att försvaras och fördjupas, trivialiseras den i en tom provokation vars djupaste syfte nog är att sätta strålkastarljuset på Vilks själv.”

Arndtzén vill att yttrandefriheten skall ”försvaras och fördjupas”. Och, frågar man sig, hur tänker han sig att det skall gå till? Genom ett seminarium på någon biennal?

Jyllandspostens teckningar var karikatyrteckningar. Den här gången hamnar teckningen i konstvärlden. Där blir den alltså inte relevant. Och här blir det därmed också intressant. Som jag tidigare skrivit vill jag kartlägga konstvärldens ideologiska grunder och dess fördomar. Arndtzén blir ett utmärkt exempel.

Mina små teckningar kan också bilda utgångspunkten för en analys av varför det gick som det gick med Jyllandspostens bidrag. De publicerades i september 2005 och väckte ingen särskild uppmärksamhet. Men det fanns ett led till, nämligen den propagandagrupp av extremister som såg till att ett halvår senare få igång hela maskinen sedan företaget förankrats i mellanöstern.

Ett enkelt sätt att hantera den situationen hade varit att teckningarna publicerats över allt och att de alltså spridits till alla möjliga nyhetsorgan i många länder. Den inflation som då uppstått hade gjort det omöjligt att peka ut den enskilde fienden. Men här vek sig yttrandefriheten och öppnade vägen för några få distinkta mål.

För det är väl självklart att det inte kan göras något undantag för kränkningar av profeten? Alla religioner får räkna med att drabbas av den västerländska synen på yttrandefriheten.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen. Vad vi har är en idé om hur den muslimska världen skall fostras in i det västerländska tänkandet. Och denna idé handlar tydligtvis om att de ännu inte är fullt mogna att stiga in i demokrati, jämställdhet, personlig utveckling, yttrandefrihet etc. Jag kan inte se att ett sådant dubbelspel är särskilt lyckat. Snarare rör det sig om översittarens perspektiv.

Profeten fast i rondellen

Sammy Lindfors har skrivit en intressant kommentar (under del 346) som jag gärna vill bemöta.

Han skriver:

”Det du gör kommer inte att medföra demokrati eller yttrandefrihet inom de mer radikala islamistiska grupperingarna.”

Och det är så sant som det är skrivet. Konstens uppgift är inte att åstadkomma några direkta förändringar i samhället. Den är dels alldeles för resurssvag och dessutom för tungfotad. I konsten diskuteras det på en diskursiv nivå som gör att alla utspel blir symboliska. Vilket dock inte är det sämsta.

Mitt intresse är i första hand konsten: Hur ser de ideologiska strukturerna ut i konsten?

Sammy Lindfors fortsätter:

”Jag respekterar din rätt att uttrycka dig, däremot ifrågasätter jag ditt syfte. Handlar det verkligen om yttrandefrihet i den muslimska världen eller handlar det om att du vill få uppmärksamhet? Låt de muslimska konstnärerna föra kampen själva och ge dem stöd när de behöver det. Vill du föra kampen för dem så gör du dem en björntjänst.”

Snarare är det intressanta för mig att diskutera yttrandefrihet i konsten och ställa frågan om inte konsten, trots alla påståenden om motsatsen, har lika mycket gränser att överskrida nu som tidigare.

Konstvärlden, alltså den som gäller, den internationella samtidskonsten (dit Elisabeth Ohlson Wallin – som Lindfors nämner – inte fullt ut räknas) som manifesterar sig på biennaler, konstmässor och andra större utställningar, är överraskande enhetlig. Det finns konsensus i politiska spörsmål. På Documenta 12 i Kassel, alltså världen största samtidsutställning, kan man inte visa Mohammadteckningar. Orsaken är att det är ideologiskt fel, politiskt inkorrekt ur konstvärldens synpunkt. Bush kan angripas och det finns mycket sådant på Documenta. Självfallet blir det ren rutin eftersom världen sett sig mätt och övermätt på Bushkritik. Man kan också angripa Israel (och judarna) eftersom de förtrycker Palestina och är förbundna med Bush. Muslimerna blir de svaga och drabbade. Och inte minst är de fiendens fiende. Du skall icke kränka en motståndare till Bush.

Mathias Jansson skriver t ex i en recension av Documenta i konsten.net:

”Med tanke på hur världen ser ut idag med alla krig, terrorhot och konflikter är det kanske inte så underligt att så stor del av utställningen upptas av politisk konst, men å andra sidan känns det inte som om det är något nytt som visas upp, utan samma konflikter och angreppssätt som redan använts under de senaste decennierna. Det känns som om man redan har sett det här förut, och det är få verk som får en att stanna upp och tänka efter.”

Samma gamla krig och samma synpunkter. Lindfors idé om att de muslimska konstnärerna själva skall sköta ”kampen” bygger nog på bristfälliga kunskaper om hur konstvärlden fungerar. Muslimska internationella samtidskonstnärer är inte på något sätt ovanliga. Men här är alla överens, konstnärer som tas upp i den internationella biennalenkulturen blir omedelbart en del av den. Man deltar på västvärldens villkor. Gärna lite politisk video om hemlandet. Exotiskt och trevligt med givna uppfattningar.

Dagens teckning: Mohammad i taxformat, expressiv stil med mulla och rondell

Det strömmar in synpunkter och förslag. Här t ex signaturen simox:

”Hej lars,
Jag respekterar dig som en konstnär och den konst du har hittills stått för. Men nu din frihet
Konst och yttrandefrihet i all era.
Anta att du bygger en staty med fru Maria där din Kristus älskar grovt med henne. Detta kommer påven att se rött.
Eller varför inte bygga en staty med Moses judarnas profet som en Hund. Detta kommer att kallas Folk mot hets grupp.
Jag undrar om du har mod nog för att yttra dig fri som du tror. Börja med två dessa två förslag och bevisa för oss den yttrandefrihet du kämpar för.”

Det blir lätt att man kommer med sådana idéer om man inte ser längre än näsan räcker. Säkerligen skulle påven inte uppskatta en skulptur av Jesus utövande fist-fucking på jungfru Maria. Men det skulle inte bli några avsevärda följder. I USA kan man möjligen tänka sig att det skulle ställas krav på att dra in statliga medel till den institution som visade en sådan skulptur. I Polen kunde det gå till rättegång. Men kultur- och konstvärlden skulle helhjärtat stödja ett sådant projekt. Kristendomen är en lovlig måltavla. Moses som hund är inte heller något som skulle väcka större uppmärksamhet. Men det går att vrida på perspektivet. Om Mosesskulpturen var ett led i en judefientlig propagandavåg handlar det om något annat. Som jag redan påpekat, man kan inte bortse från intentioner, kontext och bakgrund.

Det huvudsakliga argumentet mot Mohammadbilder är att de kränker enbart de svaga grupperna. Underförstått att man gärna kan kränka de starka. En hållning som politiskt kommer från vänster. Författaren Azar Mahloujian använde sig av det argumentet för att i gårdagens Aktuellt ta avstånd från mina teckningar. Men frågan är hur svaga de grupperingar som reagerar mot bilderna är. Den kultur som åtskilliga imamer och mullor representerar kan knappast kallas för svag. Och den har givetvis mer än tydliga förbindelser med de islamistiska diktaturerna.

En pedofil Jesus. Tja, vem bryr sig?

Man kan väl säga att mina teckningar väckt ett visst intresse. Inte i den egentliga konstvärlden, där rör de sig bara i utkanterna. Vi kan vara förvissade om att inga centrala gestalter i den samtida konstvärlden kommer att befatta sig med saken.

Men många andra har skrivit kommentarer såväl för som emot. Det är alltid trevligt när ett konstprojekt väcker intresse och debatt. Men varför har vi då problem med Mohammad som hund?

En intressant text kommer från Haval Zaxoy:

”’Konsten har inte längre några gränser som kan överskridas’. Hur kan du påstå det? Skulle du ha rätt även om det skulle kränka muslimer som utgör en drygt miljard i världen. Profeten Mohammad (frid vara över honom) betraktas inte bara som en ledare, förebild, etc. utan han är direkt relaterad till våra hjärtan. Det finns inga tungor eller pennor som kan beskriva för dig vad han innebär för en muslim. Med din konst distraherar du oss muslimer. Därför bör du ta hänsyn till andra! Det finns inget som inte har gränser!! Det är utan gränser som man hamnar på brottslistan.”

I praktiken har konsten gränser. Men det gäller vad som kan vara bra eller medelmåttig konst. Ingen kan hindra att vad som helst får beteckningen konst. Genom att betrakta något som dåligt, olämpligt eller ointressant skapar konstvärlden de faktiska gränserna. Men självfallet går inte dessa gränser vid Mohammad. Kan konstnärerna distrahera muslimer, hur hjärtnupna de än råkar vara, är det väl värt en mässa. Ingenting kan tas som givet och allt kan ifrågasättas. Så även profeter.

Saken handlar om hur man skall införa västerländska värderingar som global norm. Demokrati, jämställdhet, rätt till åsiktsfrihet och individuell utveckling etc. Västerlandet har dock inte någon vacker historia när det handlar om hur man spridit dessa idéer. På många punkter har det å det grövsta åsidosatts för kolonialt och rasistiskt förtryck. Nu är det den tid då man skall visa bättring genom hänsyn och respekt gentemot andra kulturer. Men det finns ett förbehåll. Endast sådant som inte påverkar de grundläggande värderingarna kan respekteras. Visar man ändå respekt är det av pragmatiska och politiska skäl: Vi får inte gå för fort fram.

Genom att avbilda Mohammad i alla tänkbara skepnader blir det snart meningslöst att försöka göra något åt det. De stora kanonerna har redan avfyrats och det är osannolikt att någon är intresserad av att genomföra ytterligare fyrverkerier. Islam kan lika lite som andra religioner kräva någon särbehandling. Alla religioner kan kritiseras och kränkas. Men inte hur som helst. Det handlar också om vilka intentioner och ideologier som ligger bakom.

Ett annat intressant inlägg kommer från signaturen ”mag elj”. Denne skriver:

”With no doubt, people like Bush and Lars are the disease with terrorism as a symptom. Before attacks -whether by warships or this kind of sick art- on islamic countries and culture, the Islamic terrorism did not exist.”

Det är inte var dag jag hamnar på samma rad som Bush. Konsten är nu en liten sak som ytterst sällan spelar någon politisk roll. De danska teckningarna var i egentlig mening inte konstverk utan karikatyrteckningarna – utan den avancerade diskursen som gör något till konst.

”mag elj” skriver vidare:

”Can this Lars make a drawing with Hitler as an angel or can he make a drawing with the nazist logo as a sign of goodness, No way, he does not dare because then he will not only become famous with dreamers supporting him but will be anti-Semitic monster and insulting millions of jews and homosexuals.”

“mag elj” kan tydligen inget om konst. Det är inte svårt att göra Hitler som ängel eller en nazistlogo som godhetstecken. Som konst skulle det uppfattas som övertydlig ironi. Konstvärlden skulle aldrig kunna tänka sig eller acceptera något annat.

En sofistikerad variant på temat teckningar av profet:
Profeten Mohammad skär huvudet av en jude som ertappats med att tugga i sig ett danskt barn. Under överinseende av en nazistisk officer.

Konsten har inte längre några gränser som kan överskridas. Vad som helst kan förvandlas till konst. Det är något som man numera blivit helt klar över. Men det är en formell instans som meddelar oss att bildkonst inte behöver vara knutet till bild utan kan omfatta alla tänkbara objekt, verksamheter eller aktiviteter. Samtidigt har konsten flyttat sitt intressecentrum från form till innehåll. Och det är i innehållet som konsten fortfarande kan aktivera ett gränsöverskridande och agera som provokation. Därtill skall man komma ihåg att visserligen kan vad som accepteras som konst men vad som helst kan inte accepteras som bra konst. Och bra konst fordrar intresse och uppmärksamhet.

Utan större svårigheter kan man beskriva vad som betraktas som bra konst just nu, vilka slags innehåll och handlingar som konstvärlden låter sig fängslas av.

I en intressant artikel från i fjor uttalar sig Sven-Olov Wallenstein om de svårigheter som finns i samtidskonsten. Dess kritiska och provokativa sida har ersatts av att konsten efterliknar upplevelseindustrin. Han saknar ”en konst som problematiserar upplevelsen”.

Om någonting görs som pretenderar på att kraftfullt vara kritiskt och problematiserande hamnar vi alltid i hur konstvärlden ser på sådana fenomen. Paradoxen är uppenbar: Om konstvärlden finner att det är en korrekt form av kritik och problematisering innebär det att vi har att göra med en bekräftelse. Om konstvärlden avvisar den som inkorrekt kan det vara något intressant, men inte nödvändigtvis.

Mitt lilla bidrag till denna diskussion med teckningar av profeten Muhammed i hundformat kan ses som ett bra exempel. Vi har en lokal utställning med rimligt kända konstnärer. Konstförening på hembygdsgården i Ulvsby vill göra en trevlig konstutställning om hundar. Många konstutställningar är trevliga men det vilar något dystert över att behöva konstatera detta. På en tidigare utställning (då handlade det om katter) deltog Robert Jäppinen med en bild av Bush som katt. Med det blev trevligheten något dämpad eftersom det fanns en politisk medvetenhet. Men självfallet korrekt eftersom Bush är lovligt byte som inte väcker någon anstöt.

Teckningarna av profeten som hund kom däremot att störa trevnaden. Det blev allvarligt och ledningen fruktade konsekvenser som att svenskar i utlandstjänst kunde riskera livet eller att hembygdsgården kunde bli nedbränd.

Konstvärlden skänker ingen särskild uppmärksamhet åt den här händelsen eftersom den redan tagit ställning. Konsten skall icke kränka de svaga utan istället visa respekt för oliktänkande. Just detta beteende visar hur konstens gränser ser ut. Det tål att påminnas om.

Wallenstein skriver vidare:

”Man vill sälja in en hel upplevelse. Det är Wagners Gesamtkunstwerk minus det som är intressant med Wagner, alltså hans ideologiska vansinne och den tyska mytologin, det som gör Wagner problematisk. Föreställ dig Wagner som bara består av spindelvävstunna Ess-durackord; inga valkyrior, ingen Wotan, ingen underjord och ingen förvriden marxistisk klassanalys.”

Här är konstens nuvarande dilemma. Även när man tar i på högre nivå, som i Manchesterevenemanget (som jag skrev om för några dagar sedan), blir det samma underhållningseffekt. Utställningen var i klartext trevlig bortsett från avslutningen med Matthew Barneys fist-fucking som dock får tillskrivas att vara ett inslag för ”adults” (med angiven åldersgräns).

Jag menar att det finns en del att göra för konsten inom religionsbranschen. Islam är inte på något sätt enastående. Den djupt suspekta rörelsen Opus Dei har såvitt jag vet inte fått någon uppmärksamhet från konstens sida. Och det finns naturligtvis hur mycket som helst att dra fram.

Men islam och Muhammed är intressant. Varför intar kulturlivet genomgående en beskyddande hållning till förlöjligandet av Koranens anhängare? Kanske kan det sammanfattas i att de ännu inte är mogna för sådan kritik.

Den vite mannen har koloniserat och brutaliserat samt utnämnt det västerländska upplysningsprojektet till norm. Därför bär nu västerlandet på en skuld och en skuldkänsla som får manifesteras genom tolerans och förståelse. Slutmålet är ändå klart nog: När objekten för denna toleransiver blivit mogna och tillräckligt bildade skall samma regler gälla för dem som för västerlänningar.

Den här teckningen är från 2006 och visar profeten som tillsammans med H C Andersen gör ett studiebesök på Carlsbergsbryggerierna i Köpenhamn. Den är för närvarande utställd på Vestfossen Kunstlaboratorium i Norge och har inte föranlett någon upprördhet.