Vilks.net

Det mesta av Venedigbiennalen kan nu läggas till handlingarna. Den öppnar officiellt idag men kritikerhorden är redan på väg norrut och skall nå fram till Basel och de tre mässorna som går av stapeln där. Först ut är VOLTAshow (öppnar i morgon den 11 juni) vilken skall visa unga kommande konstnärer, i år med speciell nordisk betoning (mest dansk). Man får nog sortera länge och väl, titta själv på konstnärslistan och verkexempel. Mest ”acryl på duk”.

Kvar av biennalen är hur den skall skrivas in i historien. Vi får vänta ett tag tills rapporter och recensioner har samlat sig för att det skall vara möjligt att göra en första sammanfattning. Nils Forsberg har skrivit för Expressen men hans text handlar inte om konsten utan om runt om konsten. Men vi kan kanske tänka oss att konsten alltmer hamnat där.

Nej, inte blir det mycket som kommer att uppmärksammas av hela den gigantiska Venedigföreställningen. Inger Hansson skrev i en kommentar till gårdagens text om någon händelsevis tittat till den turkiska paviljongen. Hennes intresse tycktes, får man nog säga, inte i första hand vara betingat av en intensiv och turkorienterad konstkärlek utan mera handla om hennes ättelägg, sonen Joakim som varit med och byggt utställningen – den finns i Arsenalen.

Här på bloggen gör jag vad som är möjligt. Den turkiska utställningen är ett exempel på hur man inte skall göra på en biennal. Den mördar effektivt de besökare som skall ta sig genom kilometervis med konstkorridorer. Hüseyin Alptekin (3345) har utfört en komplex installation utifrån ”ett återbesök av ett själstilstånd i Tiblisi i Georgien”, titel ”Don’t Complain”. Detta har lett till ett antal bås där det visas filmer, många filmer. Naturligtvis blir detta omöjligt som utställningskoncept på en biennal, oavsett möjliga kvaliteter. Konsten drar alltså inte men ändå har Turkiet lite tur med sig fast på ett annat sätt än vad det var tänkt. Randy Kennedy som skriver för New York Times har faktiskt besökt den och rekommenderar platsen för alla som har skoskav, baksmälla och som lider av det tunga rundtrampandet. Här, skriver Kennedy, kan man återvinna krafterna och glädjas åt anblicken av Markuskatedralen i bakgrunden.

Jag tror inte, kära Inger att det blir mycket mer rapportering därifrån. Men för att visa bästa möjliga intresse för Ingers sonönskan kan jag i varje visa några bilder från uppbyggnaden av Alptekins utställning. Måhända är lilla barnet synligt på någon bild? Ja, sannerligen kan man söka många saker i en biennal…

I Venedig är det sådär 26 grader och risk för regnskurar. Ännu varmare är det i Sverige och åtminstone i den del där jag befinner mig finns det inte en tillstymmelse till regn. Stilla ligger havet och vi smäktar i värmen. Ej kan jag undanhålla en liten bild av det nordiska sommarljuset.

Wotans torn inklusive solnedgång den 9 juni.

Expressen har skickat en stor styrka till Venedig. Mårten Arndtzén ger en recension där han talar om politikens återkomst som sorgesång. Det är vackrast när det dör skulle man kanske kunna tillägga. Tillsammans med Magdalena Dziurlikowska, Nils Forsberg, Peter Cornell bloggas det (blogglänkarna finns på samma sida som recensionen). Arndtzén pekar också ut sin favorit, Thomas Demands (96) rekonstruktion av den nigerianska ambassaden i Rom. Ett mystiskt inbrott där spåren ledde till USA ägde rum 2001.

Thomas Demand Embassy foto 2007

Ïngen tvekan om att Venedigbiennalen lyckats fånga vår tid. Visserligen i den intellektuella medelklassens föreställningsvärld, men ändå. Och medelklassen delar på flera sätt de andra världarnas tidsanda. Sålunda lever vi strängt i ett nu där framtiden avskrivits (det ser inte bra ut) och historien blivit ett besvärande faktum (historien är full av inkorrektheter vad gäller kön, klass, ras och makt). Konstvärlden måste föregå med gott exempel och vara korrekt på samma sätt som den övriga officiella sfären.

Konsten har varit för tung, socialkritiken är inte längre fullt korrekt eftersom den genom sina omständliga diskurser stöter bort publiken som vill ha något mera lättillgängligt. Och konstvärldspubliken vill också det. Som jag redan har nämnt är den rådande trenden fastslagen långt innan biennalen gått av stapeln; i detta avseende kan inte biennalen erbjuda någon förändring. Sådant som generationsmotsättningar eller åtminstone de ungas alternativ är avskaffat. När trendvågen löper fram ändrar sig alla, unga som gamla konstnärer. Så måste det vara när tillvaron blivit inskränkt till nuet. Snabb konsumtion av utställningen som tveklöst kan visa upp ett kvalitetstyngt utbud: Det som är kvalitet just nu är just nu kvalitet.

Det står väl klart att Robert Storrs utställning inte kommer att göra mycket väsen av sig. Den är säker eftersom allt finns med, gammalt och nytt av alla sorter. Men utan udd.

Ur den synpunkten är det förståeligt att de texter som nu börjat cirkulera om biennalen kan bekräfta det vi redan visste: Att de nationella paviljongerna är de intressantaste. Inte för att konsten där skulle visa några fängslande och alternativa vägar utan på grund av tävlingsmomentet. Tävlingen hör också till nuet, en vunnen medalj är alltid en nu-prestation och tävlingsformen är en självklar del av dagens tillvaro. Säg tävling och tusen ögonbryn skall höjas.

Det är absolut inte bra att vara nationalistisk i konstvärlden, allt som handlar om antydningar till rasism och särbehandling är strängt förbjudet. Men det finns ett undantag: Man får lov att heja på sin egen nation eftersom alla nationer äger den kulturella mångfalden. Det är som bekant mycket utbrett i sporten. Därför blir det en biennal som nationsturnering där en guldmedalj hägrar för segraren. Det är den medaljen som räknas.

Sverige har naturligtvis ingen möjlighet att blanda sig in i denna nationskamp. I den nordiska paviljongen springer länderna som vanligt ner varandra. En eloge skall dock ges till Jacob Dahlgren som åstadkommit äkta biennalkonst med sina måltavlor där besökarna får kasta färgade pilar och därmed skapa ett expressionistiskt konstverk. Inga krångligheter, vill man kan man trycka till med lite institutionskritik, men det behövs egentligen inte. De konstnärer som befinner sig utanför huvudstyrkorna har inte många sekunder på sig att dra till sig uppmärksamheten. Dahlgren har gjort vad man kan begära.

Ingenting är mera självklart för vår tids biennal än att uppmärksamma Afrika. Afrika måste vara med. Därför blev det också en Afrikautställning. Visserligen inte som man kanske tror, att det skulle röra sig om ett urval som biennalen bestämt. Istället kommer 30 konstnärer från Sindika Dokolas samling i Angola. Alla kan kanske inte betraktas som afrikaner. Personligen menar jag att Andy Warhol och Basquiat inte kan räknas dit men det är möjligen en ojämlik tanke.

Dessvärre visar det sig att Dokolas affärsmetoder inte tycks ha varit helt korrekta. Men när oegentligheterna började komma i dagern var det för sent att ändra på saken. Därför får man stolt annonsera att biennalen är mer än öppen för Afrika. I nuet sker all korrekt förbrödring. I vart fall kan det vara intressant att se på ett par artiklar, här och här.

Jacob Dahlgrens måltavlor och pilar i den nordiska paviljongen

Från Afrika: Mounir Fatmi (Marocko), Ney Yorks skyline före den 11 september, uppbyggd av högtalare

Nu är det biennal i Venedig och snart strömmar rapporterna ut i medierna. Kanske var det bättre förr med Venedigbiennalen då man kunde hemrapportera att man upptäckt nyheter och tendenser. Det har blivit tvärtom, nyheterna och tendenserna har man redan och konstnärernas uppgift är att bekräfta dessa. Vi kan vara övertygade om att så kommer att ske. Jaja, jag tjatar igen: Lite mindre socialkritik, ett större utrymme för fantasin och estetiken samt ett närmande till det vardagliga utan alltför påträngande sociala budskap. Så är det och så kommer det att bli.

Men konstvärlden måste vid varje biennal finna några sensationer. Även sådana tycks ha varit bättre förr: 2001 sprang kritikerna benen av sig för att komma fram i de väldiga köerna till Gregor Schneider egendomliga hus i den tyska paviljongen och Cardiff/Millers biografsalong i den kanadensiska.

Senast, 2005, vann Joana Vasconcelos tamponglampkrona betydande uppmärksamhet, så också Tina Sehgal performancegrupp som överraskade besökaren. Dessutom skrevs om Francesco Vezzoli, Guerilla Girls och Annette Messager. Inget av det är längre särdeles aktuellt.

Den sistnämnda, Messager, kapade hem guldlejonet för bästa nationella paviljong och sådant rapporteras alltid. För övrigt tog Thomas Schütte hem det internationella priset, performancekonstnären Regina José Galindo priset i kategorin ung konstnär. Där har vi något substantiellt och som kommer att bli ännu mera påtagligt i årets upplaga: Medaljstriden.

Enär det inte finns så mycket nyheter blir den prestigefyllda tävlingen desto intressantare. Det har laddats upp ordentligt i de nationella paviljongerna och läsaren kan med fördel göra sin egen bedömning och fundering. Här är de hetaste kandidaterna:

Tyskland: Isa Genzken (261) deltar med ”Oil” är en stort upplagd totalinstallation.

Frankrike: Sophie Calle (144) om en upplöst relation, 107 kvinnor tolkar ett e-mail, hennes mors sista år (Calle fick sin inbjudan till biennalen samtidigt som hon fick veta att hennes mor hade en dödlig sjukdom).

England: Tracey Emin (236) teckningar och installationer.

USA: Felix Gonzalez-Torres (83), highlights

Italien: Francesco Vezzoli (496), ny film, och Guiseppe Penone (239)

Men det finns outsiders:

Ukraina har seglat upp som en tänkbar kandidat genom den viktiga förstärkningen man gjort av laget med Sam Taylor-Wood (227) och Mark Titchner (1.111).

Holland: Aernout Mik (182), video om säkerhetsövningar.

Polen: Monika Sosnowska (740), stor, egendomlig installation av järn.

Troligast är att striden kommer att stå mellan de tre damerna. En reporter som försökt intervjua dem berättar att Emin vill ha betalt, Genzken ställer inte upp på grund av depression och Calle ger alltid samma intervju. Genzken får sägas vara favorit, hon och Tyskland har gett allt för att kamma hem förstapriset. En mångskiftande installation med det anpassat hyperaktuella temat ”olja”.

Isa Genzken Oil exteriör

Isa Genzken Oil interiör

Tracey Emin

Installation av Tracey Emin i den brittiska paviljongen. (Jag får tillägga att spika ihop lite bräder, det skulle jag också kunna göra.)

Sophie Calle med en av de 107 tolkande kvinnorna

Sam Taylor-Wood That White Rush

Monika Sosnowska Model Installation

Damien Hirst (61) har som bekant varit med ett tag och räknas inte längre till den dagsaktuella konstens förebilder. Men han visar sig ständigt med nya och synnerligen uppmärksammade projekt. Frågan är om inte det senaste, For the Love of God är ett av hans allra intressantaste utspel. Knappast har det undgått någon att se bilder av den suggestiva dödsskallen fullsatt med diamanter. Tillverkningen har kostat 12 miljoner pund och priset för härligheten belöper sig till 50 miljoner pund. Priset blir självfallet en del av konsten. Bollandet med sådana belopp placerar Hirst i en egen kategori där han inte kan få några epigoner. Vi kan tala om en relationell estetik på en synnerligen avancerad nivå: Någon skall köpa, men vem kan hosta upp slantarna? Det kan man bekymra sig över vilket framgår av texten här. För en gång skull är inte Saatchi med i bilden. Det blir för dyrt även för den stenrike konsthandlaren.

Är det bra, frågar man sig? Inte passar det in i det samtida konstlivet. For the Love of God skulle sticka ut alldeles för mycket för att kunna visas i Venedig eller på Documenta. Inte heller konstmässan i Basel kan ta sig an en sådan sak. Den är i det sammanhanget plötsligt lite futtig.

Diamantskallen blir påpassligt den magiska punkten för en bred visning av Hirsts verk på de båda White Cube-gallerierna i London. Och vem vill inte se den? Hirst lyckas alltid dra stor publik och nu är den större än någonsin. Den som vill se får köpa tidsbiljett som medger högst 5 minuter framför skallen.

Hirst siktar på British Museum, en målsättning som återigen handlar om relationell estetik på ett högre plan.

Ofrånkomligt är att Hirst skapat en bild av den välgödda senkapitalismen, den tid då allt kan köpas och då intet pris är för högt. Den som önskar att köpa döden har nu fått ett gyllene tillfälle.

Blir han en del av konsthistorien när krutröken lagt sig och det mesta av det vi nu ser omkring oss spolats ner i tidens avlopp? Det förefaller ganska troligt att Hirst blir en av överlevarna. Jag skulle nog föredra att man skriver in honom som halvironisk spektakelmakare snarare än som en del av den traditionella konsthistorien dit Jonathan Jones vill få in honom. Han skriver konsthistoriskt beundrande och framkastar tanken att detta är det 21:a århundradets konst; ”vi måste köpa den”. Jag har mina dubier att det räcker så långt men det finns alltså en intressant tidsprägel i hans arbeten som nog kan nå in i den konsthistoriska kvalitetssektorn.

Var får han allt ifrån, den gode Hirst? Ja, han gör som vi andra, stjäl som en korp. Att hans primära inspirationskälla har varit skulptören Steven Gregory (enbart noterad på artfacts) är ingen hemlighet. Hirst är en beundrare av Gregory och samlar på hans konst. Och Gregory har inget att invända mot att bli en referenspunkt för Hirst

For the Love of God: 700 miljoner kr

Steven Gregory Skullduggery

PS: Så brann nästan hunden Trelle

Svenskarna skall nu med måttlig återhållsamhet fira sin Nationaldag. Och då kan det vara på sin plats att se över rikets konstklenoder. Men innan vi gör det vill jag uppmärksamma en god iakttagelse som har gjorts Milou Allerholm i DN. Hon har upptäckt att i Stockholms innerstad visas samtidskonstens bästa konditorivaror medan ytterområdena serverar barkbrödet med viktiga socialkritiska undersökningar och angelägna frågor. Hur skall man förstå denna observation? Hänger man inte med i förorterna eller är man strängt benägna att försöka upplysa folket till bättring genom att konsten tar sitt ansvar? Det är inte lätt att svara på, men tänkvärt.
Och hur har det då utvecklat sig under den senaste månaden bland våra internationella stjärnskott? Ann-Sofie Sidén fortsätter att härska i ensamt och överlägset majestät, Henrik Håkansson lyckades i sista stund med en uppryckning som räddade honom från att passeras av vår storklättrare Magnus Wallin som dock trängt undan både Clay Ketter och Annika Eriksson. Ett vackert placeringskliv uppåt svarar Carl Michael von Hausswolff för – vilket tyvärr inte förde med sig någon förändring på listan.

1. Ann-Sofie Sidén 510 523 +
2. Annika Larsson 776 778
3. Henrik Håkansson 859 914 +
4. (6) Magnus Wallin 1008 1129 +
5. (4) Clay Ketter 1027 1027
6. (5) Annika Eriksson 1095 1080 –
7. Miriam Bäckström 1136 1158 +
8. Jonas Dahlberg 1216 1228 +
9. Johanna Billing 1308 1301
10. Carl Michael von Hausswolff 1479 1547 +
11. (12) Anneè Olofsson 1566 1619 +
12. (11) Annika von Hausswolff 1630 1596
13. Cecilia Edefalk 1755 1710 –
14 (15) Tobias Bernstrup 1771 1772
15. (14) Matts Leiderstam 1778 1728 –
16. Maria Friberg 1848 1807 –
17. Karin Mamma Andersson 1985 1929 –
18. J Tobias Anderson 2055 2022 -
19. Natalie Djurberg 2376 2329 –
20 Bigert & Bergström 2381

Här har vi månadens framryckare, Carl Michael von Hausswolff
– också känd som kung Michael I

Är det svårt att förstå konsten? Joanna Persman ställer ånyo frågan i SvD när hon ser Richard Aldrich (12.042) målningar på Roger Björkholmens Galleri i Stockholm. Persman ger sig inte så lätt, hon uppbjuder hela sin konsthistoriska kunskapsbank för att slå sin kritiska klor i detta, som det visar sig, svårfångade byte. Men det vill sig inte. Hon kan dock leverera en relevant fras för sina ansträngningar:

”För att tyda dess språk behövs lika delar koncentration och intuition. Var går gränsen mellan konstnärens medvetet framarbetade spår eller slumpens gåvor, när färgen söker sin egen väg in i duken?”

Översätter man detta till rakare svenska får man: ”Man skall inte ge sig i första taget. Och menar han något överhuvudtaget med sina färgfläckar?

Men dessförinnan har läsaren fått sig till livs det vi kan förvänta oss i jakten på förståelse. Det finns föregångare. Persman hämtar från den allmänna konsthistorien Kandinsky, Arp, Miró, Rothko och Poliakoff. Därmed har man kommit ett steg längre. Eftersom vi förstår dessa och Aldrich gör något liknande bör vi också kunna förstå Aldrich. Här kunde man avancerat ännu ett stycke genom att lägga till de mera omedelbara föregångarna och liknande fall: Sergej Jensen, Michael Krebber, Raoul de Keyser, Mark Grotjahn, Richard Tuttle, Milton Avery, Thomas Nozkowski, Forrest Bess, Joan Mitchell, Harriet Korman.

Då förstår vi ju betydligt bättre, han går långt ifrån ensam och flera av de nämnda är redan inskrivna som förstådda. Emedan avståndet till Aldrich inte är så långt är det inte att räkna med att han skulle ha en alldeles särskild ”svårförståelse” i bakfickan. Att förstå är att backa tills man finner föregångare som är väl inordnade i den konsthistoriska diskursen och sedan igen avancera framåt och notera att det inte läggs till något riktigt avgörande. Aldrich kan ju inte med fördel kopiera sina medspelare. Det går att sammanfatta: ”Många målare arbetar på det sättet, man behöver inte lägga någon vikt vid att försöka uttyda enskilda detaljer eftersom dessa är till för att skapa tolkningslust hos betraktaren.” Man skall emellertid inte undanhålla det allra viktigaste: Är konstvärlden tillräckligt intresserad av Aldrich för att ägna tid åt att ge honom en egen diskursnisch?

Persman fortsätter med att citera Dan Wolgers: ”Konst blir svår att förstå först när man försöker förstå den.” (Man tackar för att hon inte drog till med den outhärdliga Picassoklichén ”Kan man förstå fåglarnas sång?”)

Men har Wolgers rätt? Förståelse är det som konstvärlden kommer överens om efter mer eller mindre långvariga förhandlingar och försök. Ibland går det fort som attan och emellanåt kan det dra ut på tiden innan man bestämt sig. Vi förstår ju Monet och Picasso, liksom även Pollock och Richard Serra. Klart att man kan fråga om vi egentligen förstår det verkliga djupet och uttrycket, men då hamnar vi på studs; ”som man ropar i skogen”. Den frågan kommer att sikta på konstens essens nerlagd i verket av konstnären. Och vilken är den? Kan man förstå den? Till och med det bör vara en enkel match: Konsten betraktas alltjämt av konstvärlden som särskild och denna särskildhet är enligt konstvärlden inte möjlig att definiera och förstå. Men därigenom blir det också klart som korvspad. Ännu enklare blir det förstås om man plockar bort essensen och särskildheten och påpekar att det är något som konstvärlden har fått för sig.

Ingenting är alltså enklare än att förstå konst.

Richard Aldrich Bule Shape Painting 2006-2007 – Svår att förstå?

Redan har det hörts jämmer från konstvärlden: ”Klarar vi att åka på fler biennaler och mässor efter den här sommaren?” Har konstvärlden drabbats av den stora inflationen? Det kan ligga någonting i det eftersom den konst som kommer att visas inte bär på några stora nyheter. Men det finns andra perspektiv. I den stora mängden av rätt likartade produkter kan man ändå plocka ut några favoriter kring vilka man också kan enas. Av ganska tillfällig art, men det räcker. Och vad är dessa biennaler utan en anstormande konstvärld? Intet, skall jag säga, ty först när konstvärlden har skrivit samman en biennal existerar den. Så är uppdraget, men ett annat uppdrag är koordinera sig med de andra medlemmarna för att se till att normer och standard stadgas. Över allt detta glänser festandet och minglandet vilket är förutsättningen för att uppdragen skall kunna genomföras och det i en positiv anda. Finns det någon som tvivlar på att biennalerna är platsen där det sker i samtidskonsten? Någon kan grymta, men det verkar inte alltför övertygande, läs Bob Nickas jeremiader på Art World Salon.

Den 10 juni öppnar alltså Venedig och den 16 Documenta. Documenta är väl det vi ser fram emot med särskilt intresse. Det är den första Documenta som fört en strategisk marknadsföringspolitik i verkligt stor omfattning. Buergel har gång på gång kunnat komma med utspel och överraskat medierna. Just nu rullar den senaste trailern: Ett utsnitt ur Mark Lewis Rush Hour från 2005. Här.
Kanadensaren Mark Lewis (500) arbetar huvudsakligen med film och intresserar sig för Baudelaire och Manet.

Gissningsvis kommer den smarta lanseringen att föra med sig ett nytt besöksrekord, det rådande rekordet från 2002 är 650 000.

Roger Buergel och Astrid Noack har mobiliserat sina kärntrupper, dvs. de konstnärer som de arbetat med tidigare. De kan komma att spela en avsevärd roll för bedömningen av utställningen. Här är de, 8 flickor och 8 gossar.

Ibon Aranberri, f. 1969 Spanien 7293
Maja Bajevi?, * f. 1966 Bosnien (Paris) 1568
James Coleman, f. 1941 Irland 596
Alice Creischer, * f. 1960 USA 2099
Danica Daki?, * f. 1962 Bosnien (utan placering)
Ines Doujak, * f. 1959 Österrike 5699
Harun Farocki, f. 1944 Tjeckien 507
Peter Friedl, f. 1960 Österrike 387
Andrea Geyer, * f.1971 Tyskland 3518
Sanja Ivekovi?, * f. 1949 Kroatien 1066
Dierk Schmidt, f. 1965 Tyskland 2357
Allan Sekula, f. 1951 USA 603
Andreas Siekmann, f. 1961 Tyskland 1751
Hito Steyerl, * f. 1966 Tyskland 3096
Imogen Stidworthy * f. 1963 England 5373
Jürgen Stollhans, f. 1962 Tyskland 8503

Redan nu kan man säga att kritikerna kommer att uppskatta Allan Sekula och James Coleman. Lågmälda och duktiga arbetare i konstens tjänst. Men välkända. Harun Farocki har jag haft uppe här tidigare. Imogen Stidworthy är antagligen lite för speciell, Peter Friedl en aning för välbekant; Hito Steyerl har redan bränt sina skepp med den bondagevideo som rullade ut från Documenta för ett par veckor sedan, Sanja Ivekovic är välkänd veteran och har redan gjort sin vallmoplantering framför Fridericianum. Men resten är tämligen oskrivna blad (i Sverige kanske någon har lagt märke till Iaspis-stipendiaten Aranberri). På det hela taget är det ett socialkritiskt gäng, men inte mera uppbundna vid sina varumärken än att de kan vrida sig rätt i den nya trendvinden. Man skall hålla ögonen på dessa – som alla hör till Centraleuropa jämte någon amerikan. Danica Dakic från Bosnien (Düsseldorf) är t ex ett tämligen nytt namn får många. Artfacts har här gjort en miss, hon har en lång rad utställningar bakom sig som borde ha placerat henne på i varje fall plats 4000-5000. Låt oss kompensera denna glömska genom att se hennes Diary.

Skall Buergel lyckas med att övertyga konstvärlden om betydelsen av ”blotta livet” i konsten?

Framför Fridericianum skall vallmofältet kortvarigt blomma

Allt oftare hör vi det: Den relationella estetiken är ute. Men i den stunden det blivit till en lokal övertygelse finns det anledning att bromsa in. Tänk t ex på fotot. Inte hörs det några rop om att ”fotografiet är dött!”. Måleriet är ständigt dött men lever ändå tämligen väl. Och hur var det med socialkritiken? Skulle den vara död? Vad skall konstnärerna då kritisera för något? Formens utformning? Kritisera måste konstnären emedan det skulle vara alltför motbjudande att bli tillverkare av seriekopior.

På Documenta 12 kan varje konstälskare glädja sig åt nyproducerad relationell estetik. Det största företaget kommer med Ai Weiwei (1962) som transporterar 1001 kineser från Kina till Kassel. De kommer i tre omgångar och kineserna kommer att gå runt i Kassel och bo i bambuarkitektur skapad av konstnären. Den spektakulära händelsen, nog en av de större i den relationella konstens historia, går lös på 4 miljoner dollar och sponsras av ett galleri och två stiftelser. Den som händelsevis skulle missa kineserna kan nöja sig med att betrakta de 1001 kinesiska stolar som skall ställas upp till installation.

Ai Weiwei: Fairytale 2007

Och vad månne Katerina Seda (8194) bidra med? Hon är från Tjeckien, ett land som är ovanligt välrepresenterat i Kassel, och har gjort några fängslande insatser på den relationella sidan. 2003 iscensatte hon There is Nothing There i en liten by utanför Brno. Hon lyckades övertala invånarna att samordna sina vardagliga bestyr; alla städade, lagade mat och gjorde inköp samtidigt vilket registrerades med ett antal kameror. Mellan 2004 och 2007 följde hon sin deprimerade farmors rehabilitering: It Doesn’t Matter. Det lutar åt ett nytt relationellt inslag, måhända visas de nyssnämnda, nu med vinklingen ”Bare Life”, blotta livet. Jag tror att den aspekten kan vinna bredare intresse genom Documenta.

Katerina Seda: It Doesn’t Matter 2003