Vilks.net

Den 25 augusti kör man igång Göteborgs 4:e internationella biennal. Förutsättningarna är inte de bästa. De båda curatorerna Joa Ljungberg och Edi Muka har fått uppdraget sent och i vanlig ordning kommer det att tillstöta diverse ekonomiska problem.

Men vad värre är att de båda curatorerna tycks ha fallit ned från månen. Läs bara om tematiken; deras ”intention med Göteborgs Internationella Konstbiennal 2007 är att undersöka samtidskonstens roll och situation i vår globaliserade värld. Kan konsten idag utgöra en stark röst i den sociala, politiska och kulturella diskursen utan att för den sakens skull förlora sitt konstnärliga uttryck och värde?”

Det där behöver man inte en biennal för att besvara: Jodå, konsten kan utgöra en stark röst, men för vem? Och även det vet vi svaret på: För konstvärldens biennal- och galleripublik.

Dessvärre är det nog en helt korrekt slutledning varför curatorerna bör överväga en snabb kurskorrigering. Inget fel i det, trendförskjutningen mot neoestetik, neofantasi och neosubjektivitet har nyss blivit ett faktum och det är inte lätt att veta sådant i förväg. Tänk på den saken, Ljungberg & Muka, och ni kan få till en betydligt intressantare biennal.

Vad skulle vara ett intressantare tema? T ex ”Varför är neoestetik något annat än den modernistiska?” ”Och varför är den inte detsamma som estetiskt i allmänhet?” Samma ramsa kan tas med de båda andra neo-. Därför kan helheten summeras: Varför är vi i konsten så speciella?

Den svenska biennalen

Jag brukar ha rätt och ni som följt skriverierna härstädes har säkert hört det åtskilliga gånger: Mer fantasi och estetik, det är den klara tendensen.

Rasmus West har kommenterat att vi nu kan iaktta tendensen även på svensk mark: ”Konsensus verkar råda – det personliga och det till synes inåtvända är inte längre eskapism utan står i förhållande till omvärlden, vilket jag även personligen kan relatera till…”

Två utställningar berör saken. På Bonniers konsthall och på Milliken Gallery i Stockholm.

Så rätt och riktigt, så långt. Men det är inte okomplicerat. Det vi talar om är en tendens och den skall samsas med mycket annat. Dessutom är sådant som jagets introverta återkomst inte värt särskilt mycket om det inte finns en diskurs i vilken den kan häkta fast sig. Världen utanför konsten har en gång för alla blivit något som man inte kommer undan så lätt.

Mitt vidare tips är att den nya fantasin och vad som där eljest utspelar sig kommer att förbinda sig med det sociala.

Clemens Poellinger skriver i SvD att utställningen på Bonniers konsthall är ”Inget mindre än en konstchock eftersom ”jaget” – det introverta, känsliga och sentimentala subjektet – varit något av ett tabubelagt ämne.”

Här har han fal. Jaget och det sentimentala subjektet har i hög grad varit i ett aktuellt ämne i konsten. Däremot har hängivelsen och tron på konstnärsjagets förmåga att frambringa en autentisk känslokommunikation varit något som starkt betvivlats. Med all rätt. Ett par utställningar löser inte problemet, vem vill på allvar ha tillbaka den romantiska uppfattningen om konstnärsjaget?

Frågan blir alltså hur distansen skall föras in och vad man egentligen vill säga. Den frågan väntar ännu på sitt svar.

Intressantare är nog det som visar sig på Documenta 12 om en månad. Samma tendens kommer med stor sannolikhet att bli synlig där. Ni kan läsa mina synpunkter på Kunstkritikk.

Kunstkritikk har inte lyckats få fram mina bilder. En av dem kan ni studera här. Det är en översikt över var de 60-70 konstnärer som vi nu känner till kommer ifrån. Tyskland/Österrike dominerar, men, liksom i schlagerfestivalen, rycker Östeuropa fram.

Och förresten, ny subjektivitet & fantasi torde nog gå mer i riktning Jonathan Messe. Se denne outtröttlige entusiast ta sig an Die Frau

Dags igen för att i mån av tid och kraft engagera sig i Turner priset. Den senaste upplagan där målaren Tomma Abts kammade hem förstapriset var ingen riktigt övertygande föreställning. Men det är ofrånkomligt att priset lyckats med att göra sig känt och att man varje år får stor uppmärksamhet. Tävlingar är stort och ingen tycks bli färdig med den lilla spänning som alltid finns där: Vem vinner i år?

Är det roligare år 2007? Listan är följande:

Zarina Bhimji från Indien (993) – en del kanske minns från Documenta 11 där hon visade en film från Uganda. Idi Amin hade fördrivit tusentals asiater (Bhimjis familj var en av de drabbade) och deras lämnade hem är huvudmotivet i filmen.

Nathan Coley (2639) från Skottland. Han ägnar sig åt att belysa arkitektur, hur den är ett uttryck för befolkningsgrupper och dylikt.

Mike Nelson (2055), engelsman, är också engagerad i installationer kring temat arkitektur.

Mark Wallinger (329). Ja, här borde vi ha den självklare vinnaren. Ett av hans senaste, mycket uppmärksammade projekt, handlade om demonstrationerna i London mot Irakkriget, State Britain.

Sålunda bör vi redan nu kunna slå fast att The Winner is: Mark Wallinger. Rätta mig om jag har fel.

Zarina Bhimji

Nathan Coley

Mike Nelson

Mark Wallinger framför State Britain 2006

Händer det något, måste det hända något? Det måste hända något! I konsten finns ingen annan utväg.

Låt mig bara ett ögonblick dröja vid gårdagens händelse i Umeå med Itziar Okariz och Dorinel Marc. Det blev stoff för Expressen och Aftonbladet och notis för många tidningar men inte någon kulturhändelse för DN och SvD. För låg nivå – och så lär det förbli. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att hela den svenska DIS-världen förmodligen känner till händelsen.

Konsten är beroende av att vinna mediernas sensationsgunst. För hur skall man annars nå ut?

Nå, man hör ibland konstvärldsmedlemmar som menar att de inte bryr sig om att försöka skapa intresse för sina produkter. Antingen har de någon som ordnar saken åt dem eller så befinner de sig fullständigt bakom flötet. I varje fall betyder utebliven uppmärksamhet detsamma som en alldeles egen monolog och det brukar inte vara det som är avsikten med konstproduktion.

Vi vet att det har blivit allt värre med sensationslystnaden. Redan var det uttalat med 1990-talets YBA och deras Sensation. Men det är nog något som kommit för att stanna. Praktiskt taget alla kategorier i samhället bedriver mediestrategier och utgår ifrån de råd som den alltmer obligatoriska ledarskapscoachingen förmedlar.

Snart stundar Documenta 12 och konstdirektören Roger M. Buergel har sett till att ständigt leverera nyheter. För första gången har vi en Documenta som är ett fall för medierna och som därför måste avslöjas bit för bit medan vi väntar på själva händelsen. Vi kan räkna med att det blir en upplösning a la Baudrillard, alltså att väntan var det bästa; det var då det skedde. Just nu har han sett till att något överraskande skruva upp volymen och i bästa sensationsstil skapa uppmärksamhet. Om ni går in på Documentas hemsida kommer ni antagligen inte att se något annat än några texter av Buergel men om ni fortsätter besöken då och då kommer det sannolikt att dyka upp något helt annat. I varje fall var det så under eftermiddagen. Hito Steyerl (Tyskland, 3396) har gjort en bondagetrailer och den visas som trailer för Documenta. En oväntad vändning. Men, som Marc Spieglerciterar från Buergels text om ett av hans givna teman, “Bare life” (“blotta livet”): “Bare life deals with that part of our existence from which no measure of security will ever protect us. But, as in sexuality, absolute exposure is intricately connected with infinite pleasure.”

Buergel vet hur man skall lägga saker på rätt nivå. Om Documenta kan vi också konstatera att vi redan nu har praktiskt taget hela den aktuella konstnärslistan och att det därmed kan slås fast att det nordiska inslaget består av Johanna Billing och – Poul Gernes från Danmark.

Stillbilder från Steyerls trailer (den har tidigare funnits på YouTube men är borttagen av etiska skäl)

Ett avsevärt tjatande blir det om Sharjahbiennalen nr 8. Jag har berört den i följande delar: 203, 272, 279, 287, 288. Vi har som sagt en svensk med, Henrik Håkansson, men han är, vad jag kan se, osynlig i alla informationsflöden om biennalen. Så även i DN. Denna dagstidning har tydligen värderat biennalen som synnerligen intressant och idag kan man läsa recensioner av Dan Jönsson och Maria Lantz.

Här kommer det en taxi

Och den är intressant, dvs. i princip. Som redan sagt var är biennalen ekologisk; ”Still life” heter det underfundigt. Merparten av konstnärerna blir duktiga och några gör som man brukar, vridningar och tänkvärda besynnerligheter. I längden är det de senare som konstvärlden är mest förtjusta i. Men ändå: nu har vi Global Warming och koldioxidutsläppen. Ni vet, det där som den allt fetare Al Gore åker runt och predikar, mottagen som Messias i alla länder. Vi har fått en ny religion: Du skall tro på ditt utsläpps skuld, din synd finns i varje ditt andetag:

Rör icke bilen
Flyg icke flyget
Om icke solen skiner: frys, ty du förtjänar det för dina synders skull
Ät icke av kött eller alternativt ät upp allt kött, ty djuren är de värsta av syndare

Jodå, till Sharjahbiennalen kommer biennalkonstnärerna flygande och man är medveten om att ekvationen inte går ihop. För övrigt är det så att aldrig har konstnärerna flugit så mycket fram och tillbaka över världen som i den tid vi lever i. Man kan använda sig av artfacts för att med god precision räkna ut hur mycket koldioxid som en konstnär släpper ut. Ju högre ranking desto mer utsläpp.

Nu skall vi inte vara alltför oroliga om det mänskliga bidraget till koldioxidutsläppen. Om tre dagar är det dags för schlagerfestivalen och den slår med lätthet ut Al Gore.

Konsten behöver inte bry sig om något ansvar. Den påverkar inte någon utan kan i lugn och ro göra projekt om ekologi med bisarra och egenartade inslag och vändningar. Den lämpar sig inte för duktighet eller religiös förkunnelse. Andra organisationer tar hand om det.

Medan ni väntar på att intresset för koldioxid skall gå upp i rök med schlager-EM, varför inte ta del av en snabbresa genom biennalen?

Marjolijn Dijkman, nytt holländskt namn i internationella sammanhang, här en besökare i hennes fotohörna: Wondering About the Future, Sharjahbiennalen.

PS: Itziar Okariz (del 284) pinkade idag kl 17. Hon blev störd av en uppretad urininsamlare. Får tillägga att den senare var den inte helt okände Dorinel Marc. Läs mer.

Tidigare har vi sett Rikard Ekholm i virtuell aktivitet som intervjuare av Vilks (del 217 m fl). Men nu har det blivit något verkligare och ni kan läsa ordväxlingen på SARTS.

När ni ändå är där skall ni inte missa den föregående intervjun med Power Ekroth. Hon kan sin samtidskonst. Allt ser hon och allt vet hon. Inte många som når upp till det.

Under min läsning av denna intressanta intervju noterade jag att Power har några starka konstupplevelser som hon gärna redovisar. Detta förde mig osökt över till Gregor Wrobleski. Han skriver på sin blogg om sin tid på Tensta konsthall:

”visades konstverk av Shirin Neshat, Eva Koch, Araya Rasdjarmrearnsook, Amar Kanwar, Magnus Wallin, bland många andra liknande. Och det hände ibland att besökarna grät av rörelse.”

Ja, det ser och hör man sällan, den gråtande konstvärlden framför verken. Jag har lite svårt att se någon av de ovannämnda som producenter av reguljära snyftare men säger han det så får vi väl tro det. Att konsten i så stor utsträckning flytt till videons famn hör samman med att filmen har mycket större emotionell kraft än oljemålningen och fotografiet. Men själva konsten gör att affektutlösningen blir klart sämre än vad en Hollywoodprodukt kan erbjuda. Eller, åtminstone förr, en svensk spelfilm som Barnen från Frostmofjället.

Kanske ändå bäst att konstnärerna gråter ställföreträdande för konstvärldsmedlemmarna. Den stora klassikern är naturligtvis Bas Jan Aders I’m too sad to tell you.

Vare det med det hur som haver, Power framhåller två skakande konstupplevelser, ”Børre Sæthres utställning ’My Private Sky’ 2001 på Astrup Fearnley i Oslo och Christoph Büchels utställning ”Simply Botiful” som stängde nu för bara någon månad sedan på Hauser & Wirth Coppermill i London.” som är

”helhetsupplevelser som nära nog inte låter sig beskrivas. Men de påverkade mig starkt, psykologiskt, intellektuellt, visuellt och på alla möjliga andra sätt också. Bägge utställningarna påverkade mig ungefär som om jag dragit ett kilo kokain. Det handlade om att jag ramlade in i ett parallellt universum och blev uppfuckad i hjärnan och sen utkastad tillbaks till min egen ”verklighet” efteråt, men inget blir sig riktigt likt efter dessa två utställningar.”

Jag själv är nog utestängd från dylika kokainkickar men jag kan se att något är intressant och bra. Børre Sæthre (3974), som var elev på skulpturavdelningen i Oslo under min tid där, var speciell. Han hade imponerat på den dåvarande professorn Steinar Christensen med ett egendomligt vattenprojekt och blivit antagen. Dock visade det sig att vattenprojektet torkade totalt ut och Børre hade inget mer. Men snart blev det desto bättre. När han gjorde en övertygande utställning på SAS-hotellet i Oslo började hans karriär på allvar. Han hyrde ett rum, plockade ut allting och gjorde sedan sin installation. Bjöd in till vernissage, det eleganta hotellet fylldes med konststudenter och annat löst folk. Efter vernissagen togs allt ner och det ursprungliga bohaget återinstallerades utan att någon kunde ana vad som skett.

Christoph Büchel (771) är en konstnär som gärna överlastar sina installationer – värre än Hirschhorn. Och lyckas väl med det. Därav Powers häpnad. Ni kan själv bese Simply Botiful.

Jag vill ändå framhärda i att de stora konstupplevelserna inte precis står som spön i backen. I den produktions- och visningshastighet vi haft under det senaste decenniet har nästan allt blivit uppenbarat. Och jag gnager vidare på min stora fråga: ”Vad är det som pågår?”

Och förresten, tagen och upplev: Det bjuds på konst ikväll och 48 timmar framöver. Hämta hem en Gilbert & George konstupplevelse – här - om det fungerar.

Børre Sæthre: från My Private Sky 2001

Nu har vi ett länsråd som tillika är tf landshövding, Claes Sjöblom på länsstyrelsen i Växjö. Jodå, debatten om den blottade bysten på Theorins tjänsterum går vidare (se Del 293).

Läs nedanstående intressanta inlägg från länsrådet. Här finns en del godbitar att begrunda: ”enskilda medarbetare känner olust inför”, ”Ledningsgruppen tog därför upp denna arbetsmiljöfråga”, ”kränkande”, ”policydokument och handlingsplaner”, ”sexuella trakasserier”, ”konsekvent och riktigt”, alla dessa stumma byråkratiska metamorfoser ändar upp i ett modebegrepp som man tillägnat sig även på länsstyrelsen: ”vision”. Länsrådet har en vision. Och för att uppnå den bör man censurera all bildkonst som eventuellt någon kan, under någon omständighet och i något sammanhang, uppfatta som personligt kränkande.

Inte nog med att vi lider av en urvattnad offentlig konst. Nu skall det sättas in ytterligare åtgärder för att polera in den i Absolut Politisk Korrekthet för att fullgöra Ledningsgruppens Vision. Vem eller vad skall varda Visionens nästa offer?

KOMMENTAR AV TF LANDSHÖVDINGEN I KRONOBERGS LÄN saxat från Länsstyrelsens intranät

”Arbetsmiljö eller konst ?
Just nu pågår en diskussion om konsten på länsstyrelsen och förekomsten av ”smakpoliser”. Frågan har även uppmärksammats i media – Radio Kronoberg under torsdagen. Det finns därför anledning att förklara bakgrunden till ledningsgruppens ställningstagande.

Det har under en tid uppmärksammats att det förekommer bilder/konst på tjänsterum som enskilda medarbetare känner olust inför. Arbetsgivaren har ett ansvar att se till att inte någon medarbetare mår illa av miljön på arbetsplatsen. Ledningsgruppen tog därför upp denna arbetsmiljöfråga till diskussion, så att enhetscheferna skulle ha likartad hantering av frågan. Resultatet blev att enhetscheferna enades om att var och en skulle ansvara för att inte några rumsutsmyckningar skulle kunna uppfattas kränkande. Med tanke på att Länsstyrelsen är en offentlig myndighet är det också viktigt att besökande allmänhet inte kränks av bilder på tjänsterum.

Frågan är alltså inte vad som är god eller dålig konst utan vad som är god eller dålig arbetsmiljö. Vi har ett antal grundläggande värderingar som finns fastlagda i policydokument och handlingsplaner, se länkarna nedan. T ex i handlingsplanen mot kränkande särbehandling, etniska och sexuella trakasserier står bla följande :

Vi accepterar inte kränkande särbehandling/bemötande eller etniska och sexuella trakasserier på Länsstyrelsen. Vi vill skapa ett sådant klimat och en sådan arbetsmiljö där det inte förekommer särbehandling och trakasserier. Genom att aktivt arbeta i förebyggande syfte, ha handlingsberedskap för, samt stävja alla former av och tendenser till särbehandling och trakasserier ska denna vision uppnås.

Jag välkomnar gärna en diskussion om dessa värderingar och den skall vi föra öppet och gärna via vårt intranät. Jag kan förstå att några medarbetare uppfattar det aktuella fallet som lite löjeväckande men sett utifrån ett bredare perspektiv och från vårt arbetsgivaransvar så känns beslutet konsekvent och riktigt.

Claes Sjöblom”

Kirchner (1911) hade inte haft en chans att bli en del av länsstyrelsens Ledningsgrupps ”vision”

Och långt mindre Nolde (1917). Lägg märke till den dubbla kränkningen ity att en av de barbystade damerna även tar sig en cigg.

Det här med Småland, eller som Esaias Tegnér uttryckte sig: ”ett sniket, trolöst och ärelöst släkte, som är för snålt för att vara glatt och för fattigt att vara ärligt”. Journalisten Jonas Brag myntade det ”mörkaste Småland” vilket torde ha sin utbredning i bygden kring Växjö. I varje fall begav jag dit för några dagar sedan för att hålla ett anförande knutet till Peter Johanssons och Barbro Westlings utställning Smålänningar är snåla i Växjö konsthall. Utställningen består av att konstnärerna delar ut 100-lappar till den köande ortsbefolkningen. Utdelningen fortsätter den 12/5, 19/5 och 2/6 – om någon skulle vara intresserad.

Konstnärerna delar ut sedlarna

Nå min ringa uppgift vara att tala om konst och pengar. Emellertid inledde jag med att uppmärksamma länsstyrelsen censuringripande (som jag skrivit om tidigare).

Konsthallschefen Bengt Adlers framför publiken och med den kränkande bilden projicerad.

Efter denna inledning kom jag in på den heta konstmarknaden. Vi får nog inse att de alltmer fantasifulla priserna är ett effektivt hinder för att det skall bli utrymme för något vettigt i konsten. Det är ofrånkomligt att konstvärldens aktörer sneglar på möjligheten till goda affärer och så kommer det att fortsätta ett tag till. Tendensen att konstmässorna övermannar biennalerna är ur denna synpunkt ganska självklar. Nu får vi bara vänta på den stund när bubblan brister.

Någon dag senare befann jag mig i Göteborg på HDK för projektet 8 cm. Arkitektstudenterna hade bestämt att det skulle anordnas en workshop i ämnet. Utgångspunkten är länsstyrelsens i Skåne beslut 2002 att tillåta uppförandet av ett minnesmärke över den å Kullaberg borttagna Omfalos, dock med högsta höjd om 8 cm. Kan man göra något intressant i Göteborgs gatubild av 8 cm? Jodå, de deltagande studenterna fann under dagens lopp en rad intressanta möjligheter. Jag nöjer mig med att redovisa en:

Denna skulptur finns (förmodligen är den kvar) på Götaplatsen. Mellanrummet är 8 cm. Jag saknar tyvärr namnen på upphovsmännen.

Några av deltagarna i en av HDK:s hörsalar.

Den svenske konstnären Peter Svedberg har skickat ut ett mejl om att han har blivit plagierad av sin yngre kollega Olafur Eliasson.

Svedbergs arbete heter Tellus Digitalis och är från 1988. Det är inköpt av Moderna Museet. Nu köper museet in ett snarlikt verk av Olafur Eliasson från 2006. Även en rad andra av Svedbergs arbeten har likheter med Eliassons vilket kan betraktas här.

Svedberg skriver:

”Givetvis har MM rätt att välja vad de köper in och vad de visar men problemet är att deras prioritering skadar mitt konstnärskap. Situationen som uppstått är att jag nu får höra från olika håll att mina verk liknar Olafur Eliassons verk när det i själva verket förhåller sig tvärt om.
Jag har arbetat sedan slutet av åttiotalet – det vill säga minst 10 år innan Olafur Eliasson – med detta tema, med vilket han senare skulle komma att bli känd. Med tanke på att mitt verk ”Tellus Digitalis” aldrig har visats på Moderna Museet har jag heller aldrig fått en rimlig chans att konkurrera på samma villkor.”

Sådant sker hela tiden. Man kan faktiskt utgå ifrån att något som görs redan har gjorts av någon annan. Ibland är det en tillfällighet, ibland påverkan och ibland ren stöld. Moralen är mycket enkel: Om en av de två konkurrenterna är betydligt högre rankad än den andre kammar den högst rankade hem vinsten. Som Martin Schibli har uttryckt det: ” Det handlar inte om att vara först utan att bli uppfattad som att vara först”.

I samband med Documenta 1992 gjorde tidskriften ”Art Das Kunstmagasin” en undersökning av ett antal utställda arbeten och visade att dessa redan tidigare utförts i snarlika upplagor av andra, långt mindre kända konstnärer. Ingen av dessa konstnärer har fått någon annan upprättelse än den som konsttidskriften kunde erbjuda. Och undersökningen medförde inga förändringar. Vad är det man brukar säga: ”Winner takes it all”.

Man kan säga att Svedberg har haft otur att drabbas av den genomberömde Eliasson. Men vi lär oss något av detta, något som jag så ofta tjatar om: Kvalitet i konsten är detsamma som att förfoga över ett gott nätverk. Svedberg har ägnat sig för mycket åt att producera och arbetat alldeles för lite med sin branding.

Peter Svedberg Tellus Digitalis 1988

Olafur Eliasson 2006

Här kan ni se hur den elaka Tracey Emin har försökt att plagiera mina specialiteter. I Can Feel Your Smile heter den underfundigt nog.

Så åter dags att se över den tappra svenska truppen ute i det internationella vattnet. Den gångna månaden kan beskrivas som varken eller. Hälften stiger och hälften sjunker. Två anmärkningsvärda uppskutt kan noteras. Magnus Wallin fortsätter sin klättring och Cecilia Edefalk har ryckt upp sig lite längre ner i listan. Även Annika von Hausswolff och Anneè Olofsson visar klara framgångar. Däremot tycks tendensen vara att Natalie Djurberg mättat marknaden.

Skall man ha förtroende för artfacts? Konstvärlden sneglar ständigt på den men den allmänna åsikten är att fnysa åt den. Listan är naturligt nog inte perfekt men förmodligen den bästa kvalitetsordning som finns. Dess budskap är vitalt: Konstnärlig kvalitet är att bli vald och därigenom bekräftad. Och självfallet att bli vald av rätt institution och bekräftad av de korrekta väljarna. Och dess giltighet är i första hand just nu. Men det går att läsa ut mer om man vill. Om man t ex vill se vilka av 1980-talets många konstnärer som överlevt tre decennier går det att leta fram.

Man kan fundera över att Ann-Sofie Sidén framstår som den överlägset bästa svenska konstnären. I Sverige ägnas hon ingen större uppmärksamhet. Å andra sidan är Karin Mamma Andersson stor i Sverige men betydligt mindre i det internationella vattnet.

Om hur framtiden skall te sig säger artfacts praktiskt taget ingenting. Men man kan utgå ifrån att det i framtiden inte kommer att dyka upp särskilt många konstnärer som inte långt tidigare funnits med på listan.

Den lockande frågan är om någon av våra svenskar kommer att överleva som ett konsthistoriskt intressant internationellt namn. Jag skulle tycka det vore intressant om läsaren kunde komma med några förslag. Eller kommer alla på listan att försvinna?

BRASKLAPP: Nå det visar sig att Sidén för närvarande inte helt saknar uppmärksamhet i Sverige. Idag kan man läsa om hennes pussel i SvD. Och hon tillträder som professor på Mejan i höst.

Ett litet fel finns på listan som den såg ut igår. J Tobias Anderson har tagit sig förbi den dalande Nathalie Djurberg. Läs mer om J Tobias Anderson.

1. Ann-Sofie Sidén 523 + 532
2. Annika Larsson 778 – 769
3. Henrik Håkansson 914 + 925
4. Clay Ketter 1027 – 1010
5. Annika Eriksson 1080 + 1081
6. (8) Magnus Wallin 1129 ++ 1222
7. (6) Miriam Bäckström 1158 – 1135
8. (7) Jonas Dahlberg 1228 – 1208
9. Johanna Billing 1301 + 1314
10. Carl Michael von Hausswolff 1547 – 1516
11. Annika von Hausswolff 1596 + 1638
12. Anneè Olofsson 1619 + 1687
13. (16) Cecilia Edefalk 1710 ++ 1893
14. (13) Matts Leiderstam 1728 – 1700
15 (14) Tobias Bernstrup 1772 – 1722
16. (15) Maria Friberg 1807 + 1848
17. Karin Mamma Andersson 1929 – 1898
18. J Tobias Anderson 2022
19. Natalie Djurberg 2329 – 2282

Här kan ni se en artfactsman, Theodore Luke de Jonge Cohen, på konstmässan i Bryssel för några veckor sedan. (Foto: Karin Hasselberg)