Vilks.net

Håkan Nilsson konstaterar kort och gott i DN efter att ha besökt Kungliga Konsthögskolans avgångsutställning att ”Konstobjektet är tillbaka och den relationella estetiken har somnat in.”

Inte precis någon överraskning. Förändringen, som jag har skrivit om åtskilliga gånger, har varit på väg under rätt lång tid, i varje fall har man kunnat notera den under mer än ett år. De svenska konsthögskolorna häktar alltså på denna trend, något som också märks i utställningen ”På spaning efter det jag som flytt” på Bonniers konsthall. Milou Allerholm skriver om den i DN: ”Inom konsten har man talat om en gotisk sensibilitet, om hur konstnärer har vänt sig mot fantasins och det fantastiskas domäner.” Och: ”en motreaktion mot den programmatiskt politiska konst som varit tongivande under många år”.

Vi har alltså en allt säkrare bild av en förändring men den är förrädisk. Det finns ingen teori och föga substans.

Förändringar i konsten är av två slag. Dels har vi mera påtagliga omvandlingar som när postmodernismen gjorde sitt inträde och skapade den klassiska generationsmotsättningen. Då var det enklare för den yngre generationen att hävda sin position som naturliga företrädare för ett nytt synsätt. Dels har vi förändringen inom ett system som kan fyllas ut med nya fält. Socialkritiken och den relationella estetiken har härbärgerat sådana möjligheter. Som det förefaller fram till nu. Skall man emellertid beskriva vad som faktiskt sker är det snarast en urvattning av socialkritiken (som inte försvinner, långt därifrån) eftersom den fylls ut med estetik och objekt. Några direkta spår av ”jagorientering” är svårt att upptäcka annat än indirekt: När objektet ökar i betydelse återfallet det i större utsträckning på konstnären.

Dessutom har vi den på högvarv aktiva marknaden som ser till att hålla liv i allting som är gångbart som säljbara varor och sådant som ser ut som ”riktig” konst. Ur detta kan man dra slutsatsen att vad vi betraktar är en rad kompromisser. Konstobjektet är tillbaka, men inte alls helt och hållet, den relationella estetiken har fortfarande ett otal vägar att visa sig.

Man kan också fråga sig vad de unga konsthögskolestudenterna skall knyta sig till. Det finns som sagt inte tillstymmelsen till en fix och färdig ny teori eller inriktning. Ur ett sådant perspektiv kan man förstå att det måste bli som det alltid blir, de unga konstnärerna kommer att fortsätta utifrån de tongivande konstnärer som fortfarande inte nått stjärnstatus.

Jag kan tänka mig att Documenta 12 kommer att spela en icke oväsentlig roll i detta. Mycket tyder på att vi kommer att få se ett brett fält av verksamheter som visar tidens önskan att blanda alla kända funktioner. För det är trots allt bland de uppåtgående konstnärerna det sker, de konstnärer som varit med ett tag men inte tillräckligt länge för att ha konstruerat sin väsentliga insats och skapat sitt påtagliga varumärke.

På Venedigbiennalen blir nog utbytet mindre. Där får man nog räkna med att leta efter intressanta enskildheter.

En sak, som i sig är intressant, är att de gamla lejonen nu utan skam kan framträda som mer traditionella konstnärer. Konstnärsödet tecknar sig just nu på följande sätt (i bästa fall): uppstigande, insats och etablering (med betoning på innehåll) samt sedan en avslutande och helt öppen bekännelse till det estetiska. Se exempelvis på gamle Sigmar Polke (14) som tycks helt och fullt ha stigit in i denna roll. Eller för den delen Marc Quinn (517).

Sigmar Polke The Axis of Time 2007 (kommer att visas på Venedigbiennalen

Marc Quinn Sphinx (Nike) målad brons 2007 (visas på Mary Boone)

Idag utbröt den stora härvan med Andy Warhols Brillo Boxes från 1964. Säkert är det många som känner till hans legendariska utställning i New York där inte minst filosofen och konstkritikern Arthur Danto drabbades av en stor insikt: Att allting kan vara konst.

En av de mera betydelsefulla händelserna i modern konsthistoria. Självfallet är lådorna intressanta för museer och samlare. Och för marknaden. Warhol tillverkade en hel del sådana boxar och ställde ut dem flera gånger. Men det behövdes ännu fler och Warhol sanktionerade att andra producerade boxar till diverse utställningar. Ytterligare en variant är möjlig: att det tillverkades boxar som inte var sanktionerade.

De senare blir av särskilt intresse när de dyker upp på auktioner som ”äkta vara”.

Det som är dagens nyhet är om Pontus Hultén har gjort sig skyldig till oegentligheter genom att låta producera nya boxar efter Warhols död. Dessa kan sedan ha sålts som Warholboxar.

Spelar det någon roll? Det gör väl trots allt det. Så länge vi har konsthistoriska museer och en konstmarknad är äkthetscertifiering något som är nödvändigt. Ur konstteoretisk synvinkel är frågan om någonting är äkta eller inte av ett visst intresse. Se här på äkthetsgradering:

1. Föremålet är tillverkat av konstnären.
2. Föremålet är inte tillverkat av konstnären men gjort efter dennes godkännande och med noggrann kontroll.
3. Föremålet är inte tillverkat av konstnären men sanktionerat av denne utan att någon särskilt kontroll blivit gjord.
4. Föremålet är tillverkat av personer i konstvärlden som haft långtgående kontakter med konstnären – men de är inte sanktionerade.
5. Föremålet är tillverkat av någon som inte haft någon kontakt med konstnären.

(Ett kuriosum, som förekommer, är när i fallet 4) och 5) konstnären går med på att godkänna föremålet som äkta)

Äkthet blir alltså en fråga om graden av konstnärlig närvaro, muntlig eller skriftlig sanktionering. Den moraliska gränsen i konstvärlden går, ganska självklart, vid nr 3. När man landar på nr 4 är det inte försvarbart – om objekten prånglas ut som äkta.

Det kan vara ett sådant fall vi fått här. Tragiskt för den stora legenden Pontus Hultén om det visar sig att han, efter sin död, blivit ertappad med byxorna nere.

Konsten påverkas inte nämnvärt. Men marknaden blir indignerat ledsen. Vi kan ju trösta oss med att den har råd med det.

Läs mer i DN och Expressen.

Bild av Brillo Boxes i Stable Gallery 1964, trä och silkscreen

Ytterligare en bok av Michel Onfray finns nu på svenska. Den förra, Handbok för ateister kom i fjor (del 155). Men nu är det Kraften att leva. Det är en, inte minst ur konstens synpunkt, betydligt intressantare skrift. Den bör läsas.

Michel Onfray är som sagt fransk filosof men mycket speciell. Han skriver på samma gång för en bred och smal publik och är en välkänd gestalt i medierna. Onfray vill verkligen skapa alternativ och utmana filosofins traditionella institutioner. För detta ändamål har han inte bara utvecklat en ”motfilosofi” utan även upprättat ett universitet i Caen i Normandie. Ett folkuniversitet öppet för alla och avgiftsfritt. Man tar inte emot statliga pengar. En del av finansieringen sker genom de stora inkomster Onfray har genom sina skrifter som säljer i stora upplagor. Det kan vara värt att besöka universitetets hemsida. Den är visserligen på franska men även för den icke fransktalande går det att läsa ut en hel del. – För övrigt är det en franskspråkig rörelse, Onfray talar faktiskt inte engelska. Det är först nu som han har börjat bli översatt till det språket. – Man kan följa sådana ämnen som ”Klassisk jazz”, ”Filosofi för barn”, Onfrays egen serie om en filosofins mothistoria. Det finns även en avdelning för samtidskonst.

Anslag för universitetet i Caen

En av Onfrays teser handlar om subjektet. Vi gör och tänker utifrån vilka vi är eller har blivit. Han har här något som kan spela en roll när det handlar om samtidskonstens nya subjektivitet. Onfray används inte av DIS, eller, skall jag säga, obetydligt. Han deltog i en diskussion vid biennalen i Montreal 2002. För han är en kontroversiell gestalt som utan omsvep angriper de starka akademiska kotterierna i Paris. Man kan därför räkna med att det kan dröja innan han blir legitimerad av samtidskonstens internationella företrädare. Vi skall komma ihåg att Sverige aldrig kan ta till sig någon teoretiker direkt; det måste ske genom att vi importerar någon som redan blivit flitigt använd i konstnärsdiskurser utanför landet. Sålunda är det lång väg till de svenska diskurstexterna.

Men det finns en rad saker hos Onfray som kan vara av intresse för estetiken. Inte minst hans sått att tänka om ”den levande kroppen”. Eftersom han är en fanatisk religionsmotståndare är kroppen det utrymme som korresponderar med själslivet, varför vi bör bejaka dess signaler och förstå dess uttryck. Ett av hans begrepp är hapax existentiel, det han kallar den ”avgörande stunden för varje filosofiskt projekt”, en särskild fysisk upplevelse. Samtidskonsten får också ett betydande utrymme. När filosofer skriver om samtidskonst skall man alltid dra öronen åt sig. Och det kan man göra med hjälp av Onfrays subjektivetstes: varje subjekt vill något med det man gör. Onfray skall på filosofers vis använda konsten för sin filosofi och han tar i ordentligt men kanske inte helt obefogat: ”En konstnärskropp, en förnämlig kropp bestämd att vinna kunskap genom avgrunderna”. I varje fall är det ett utmärkt citat i en konstnärsintroduktion.

Onfray beskriver sig som hedonistisk vänsternietzschean. Även postmodernisterna tog sats från Nietzsche, de grekiska sofisterna och försokratikerna. Men Onfray kombinerar detta med att hylla förnuftet som blev illa åtgånget i det postmoderna genombrottet. Han drar sig inte för att återupprätta Descartes.

Den alternativa filosofihistorien är en uppgörelse med traditionen. Det är ingen enkel uppgift och Onfray forcerar i sin skrift hindren i rask takt. Självfallet är det en utmaning med mycket läckage och utan att skruvarna i hans konstruktion är tillräckligt åtdragna. Men så är villkoren när någon ger sig på att ifrågasätta hela system.

Onfray inleder boken med att tala om vem han är. Och han har en speciell historia eftersom han placerades på barnhem vid tio års ålder, ditsänd av en mor som av psykiska skäl inte kunde dra jämnt med sonen. Han kommer från enkla förhållanden, något som är ovanligt för filosofer. Men då blir det också möjligt att ställa ovanliga frågor som den ofta citerade: ”Vad kan en prostituerad säga till en filosof?”

Michel Onfray: Kraften att leva, Nya Doxa 2007

Det har varit på tapeten ett flertal gånger. Lunds konsthall tappar publik, förra året hade man 64 000 besökare, året innan 109 000. Och det här året har öppnat ännu sämre, hittills har det kommit 28 399. Konsthallen har precis satsat stort på sitt 50-årsjubileum vilket man trodde skulle inhösta många intresserade. Men så blev det inte.

SDS har kontaktat Zoltan Wagner (kd), ledamot av Kultur- och fritidsnämnden. Han har ett imponerande namn. Kanske är han bättre på hästar än konst eftersom han har varit engagerad i Lunds ”Hestival” i år. Wagner har dock synpunkter, han ”menar att det är konstnärerna som misslyckas med att förmedla sin konst.
– Det kanske är så att utställningarna har varit konstiga, att det är därför som publiken uteblivit. Konsten ska vara sådan att du som publik inte ska behöva ha någon som tolkar åt dig. Då är det något som är tokigt”

Och dessutom menar han sig veta var man skall finna den rätta konsten: ”Vi kanske inte har haft de vassaste konstnärerna heller. Vi kanske skulle kunna ta konstnärer från San Fransisco, New York och Berlin, där finns mycket av det verkligt intressanta idag.”

Men även om enfalden kan vara stor i nämnderna kvarstår problemet för hallens båda ledare Åsa Nacking och Anders Kreuger. De har misslyckats med att få publiken till hallen. Utställningarna som de visat är av internationell samtidskvalitet, inget att säga om det, men frågan är till vem man riktar sig – och varför. Det är svårt att se annat än att Lunds konsthall är en mellanstation för de båda konstagenterna och då gäller det att samla utställningspoäng för den fortsatta karriären, publiksiffror spelar i det sammanhanget i regel ingen större roll.

Och inte ser det särdeles lysande ut när man ser på den kommande utställningstablån. Först kommer sommaren med Lunds kommuns konstinköp följt av två månader Ann Lislegaard (1272) samt två månader Fiona Tan (444). Säkra kort men varken särdeles upphetsande för vare sig den kräsna publiken eller för den breda. Vi kan nog förbereda oss på några svårgenomträngliga videoinstallationer. Som inlägg i den aktuella konstdebatten är det inte heller något lockande program. Tans tema är identitet, minne och perceptionen av kulturell olikhet. Hon hade sin stora tid under förra Documenta. Lislegaard (som representerade Danmark på senaste Venedigbiennalen) ställer i regel stora krav på sin publik.

Det är nog tid att fundera på begreppen utställningspolitik och konstpedagogik.

Ann Lislegaard: Bellona 2005

Fiona Tan: Facing Forward 1999

Mer konst? Se Mirakeldagarna.

Ibland är dagarna hårda. Idag invigdes Notre Dame de Surahammar av en meniskskadad men också strängt förkyld konstnär som därefter ilade söderut.

Och en blogg skall inte lämnas ouppdaterad alltför länge. Därför kommer här mera Documenta 12. Tre konstnärer, mindre kända, två av dem nyligen upptäckta som deltagare i det stora evenemanget.

Olga Neuwirth. Hon har varit känd länge som medverkande. Hon är komponist och kommer att visa en video där vi får se hur hon tonsätter samtidigt som vi kommer att höra musikinslag. Det sägs vara Trumpeter.

Olja Neuwirth

Annie Pootoogook är ett oväntat inslag. Hon sorteras av sitt galleri i Canada som inuitkonstnär. Här är en av hennes teckningar.

Annie Pootoogook The Homecoming

Luis Jacob (27.382) från Toronto är förutom konstnär även curator, författare och lärare. Han kommer förmodligen att presentera något utopiskt miljöprojekt. Kanske något liknande detta.

Luis Jacob: Everybody’s got a little light under the sun

Jag har varit inne på det tidigare. Det är ett problem med konstnärens sociala status. Trots alla goda ansatser och hängivenhet för världens alla problem har konstnären inte precis någon framskjuten position i samhällets ögon. Den undersökning i Expressen som publicerades idag bekräftar den uteblivna framgången. Högsta status tilldelas ambassadören. Professorn, trots stor inflation, håller en hedrande fjärdeplats. Författaren klarar sig hyggligt på en 27:e. Konstnären finner vi på plats nr 50 just förbisprungen av kronofogden på 49.

O konstnär, du är nästan som en kronofogde.

För övrigt önskar jag alla intresserade välkomna till Surahammar på lördag kl 12. Då skall Notre Dame de Surahammar invigas. Den gnyr och gnisslar en smula i samhället. Är denna skapelse verkligen ”ett Herranom värdigt tempel”?

Mellan värdigt och ovärdigt tronar den på platsen för den nedbrända gamla kyrkan i Surahammar.

Bland sommarens stora konstevenemang har vi också Skulpturprojekt Münster från den 16 juni. Det förbereds nu för fullt. 35 konstnärer. Mycket att se på en gång. Men några kan man kanske klara av redan nu och hemifrån.

Vi har t ex den flitige Pawel Althamer (552) som kommer att anlägga en stig som för den hugade vandraren över ängar och fält ut ur Münster. Stigen slutar mitt i ett sädesfält. Här menar Althamer att flanören skall fundera över sin situation. Utgångspunkten för detta projekt är den observation konstnären gjort. Han har nämligen iakttagit att människor tenderar att följa stigar och gångleder. De går helt enkelt inte utanför. Jag tvingas tillägga att jag har viss förståelse för att det är på det sättet. Man kan visserligen gå utanför gångbanorna och kämpa sig fram genom björnbärssnår, brännässlor och illasinnade vildrosor, men frågan är om det är en särskilt bra idé. En ytterligare iakttagelse som Althamer konstaterat är att cyklister och fotgängare inte gärna vistas på varandras leder. Även för detta har jag en personlig sympati. En fotgängare som hamnar på en cykelled befinner sig i ett utsatt läge och bör noga överväga sitt beslut. Man kan inte räkna med någon större medkänsla från de hänsynslösa cyklisterna.

Vad jag kan förstå vill Althamer få folket att inse att de skall bryta med invanda konventioner och söka en större frihet. Den eventuellt påkörde eller svårt brännässlade fotgängaren kan då glädjas över att lidandet skett i konstens namn. Man kan nog få med sig innehållet i detta relationella projekt utan att ha prövat det in situ.

Guy Ben-ner från Israel/New York (4625) kommer att placera ett antal cyklar i staden. Varje cykel har en bildskärm där man kan få se en film av den cyklande konstnären om man trampar runt med pedalerna. Filmen kommer att gå fortare ju snabbare man trampar. Det förefaller som om även detta projekt kan konsumeras på avstånd.

Hans-Peter Feldmann, Tyskland (175) ägnar sig åt de underjordiska toaletterna på Domplatz. Dessa skall sättas i stånd och erbjudas publiken utan kostnad. Kort och gott en sanitär angelägenhet. Om man inte har trängande behov borde också detta projekt kunna kontempleras hemifrån.

Nå, det finns mycket kvar. T ex skall Jeremy Deller ägna sig åt småparker i staden och Guillaume Bijl anlägger en arkeologisk utgrävningsplats med kyrktopp som sticker upp.

Så långt Skulpturprojekt Münster. Nu till en helt annan sak. På Hayward Gallery i London ställer Antony Gormley (418) ut. Det har skrivits en hel del i berömmande ordalag om utställningen. Mycket ånga. Man kan här se en kort glimt av den ånggångsverksamhet man kan pröva på. Hur bra är han egentligen? Konjunkturerna har rört sig i hans riktning. Mera upplevelse och estetik. Men ändå?

Och slutligen till ytterligare en helt annan sak. Om ni händelsevis skulle vilja läsa lite mera personligt om konstnär Vilks bedrövelser kan ni gå till Konstvilks.

Dominique Gonzales-Foerster har låtit tillverka miniatyrer av kända skulpturer från Münster genom åren. Här återges hennes version av Artschwagers cykelställ från det legendariska utställningsåret 1987. Då var Münster ett genombrott för ett nytt sätt att se på skulptur.

Alltså framför oss: Venedigbiennalen och Documenta 12. I urvalet av konstnärer kan man konstatera att Robert Storrs biennal med 94 konstnärer är fullspäckad med välkända namn, många av dem synnerligen etablerade. Så kan man göra om man vill åstadkomma lite mer estetik och dra sig något undan socialkritiken; man plockar fram de gamle som var med före socialkritikens tid. Men i det här fallet tror jag att det blir lite väl mycket av det goda.

Roger Buergel har, tillsammans med sin chefscurator och hustru Astrid Noack, för Documenta valt en liknande linje men på ett annat sätt. Han har sin skara och kärntrupp som han har arbetat med under många år. Venedig kommer att bli en rad enskilda konstnärskap medan Buergel skapar en upplevelsemiljö spridd över stora ytor.

Här är de mest kända konstnärerna på Buergels lista med få riktigt stora namn:

Gerhard Richter Tyskland (4)
Super-superstjärnan

Martha Rosler USA (171)
Har varit med länge, aldrig fel.

Louise Lawler USA (239)
Gör ungefär detsamma nu som förr, bilder från lagerlokaler med konstverk.

Gerwald Rockenschaub Österrike (326)
Ägnar sig åt lite av varje, har varit med sedan 1980-talet.

Peter Friedl Österrike (374)
Också diversearbetare, se nedan. Tillhör Buergel-stallet.

Nedko Solakov Bulgarien (453)
Får väl sägas vara riktigt välkänd numera, konceptualist.

Harun Farocki Tjeckien/Tyskland (485)
För de flesta nog lite mindre bekant, filmskaparen och installatören. Ställde ut på Index i Stockholm 2006. Tillhör Buergel-stallet.

Allan Sekula USA (570)
En djupt respekterad fotograf som även var med på förra Documenta. Tillhör Buergel-stallet.

James Coleman Irland (592)
Arbetar med stillbildsprojektioner och ljud. Var med på förra Documenta och tillhör Buergel-stallet.

Eleanor Antin USA (604)
Mångsysslare, särskilt foto och film, född 1935.

Djurtrenden håller i sig. Just nu har Peter Friedls giraff anlänt till Kassel. Den är en hyllning till Palestina.

I slottet Wilhelmshöhe kan man som en del av Documenta se Rembrandt tillsammans med Zofia Kuliks porträtt av Elisabeth I.

Så skall sommarens konstkanoner snart avfyras. Det är en rejäl salva som börjar med bagatellen den tredje Pragbiennalen den 24 maj. Den handlar om allt möjligt och är konsttidskriften Flash Arts skötebarn. Vi kan nog låta den passera i frid.

Men sedan börjar det på allvar den 10 juni med 52:a Venedigbiennalen. Robert Storr har valt temat Think with the Senses – Feel with the Mind och deklarerat att konsten är det redskap som gör människorna medvetna om deras helhet. Ja, det är att ta i men så gör man alltid i curatoriska förord. Hur som helst fyller det ut den trend som skall förstärkas: neoestetik och neofantasi, dock med ett bestämt mått av socialkritiskt ansvar.

Knappt har konstvärldens agenter svalt sina pressvisningsdrinkar i Venedig förrän det är dags att störta iväg till konstmässorna i Basel: Art Basel 38 och ungdomsmässan Liste 07 den 11 juni. Men det är långt ifrån över med det. Efter ett ändlöst minglande i högkonjunkturens många konstbås skall kontingenten av konstälskare storma mot det allra största målet: Documenta 12 i Kassel där Roger Buergel den 16 juni skall visa resultatet av sina frågor ”Är modernismen vår forntid?” och ”Vad är blotta livet?”. 100 konstnärer huvudsakligen från Europa skall visas. Även här utlovas mycken estetik tillsammans med bildning och pedagogik.

Men det stora konstkalaset är inte över med denna mäktiga diet, dagen efter Documentas vernissage drar Skulpturprojekt Münster igång. 36 konstnärer.

Därefter kan man andas ut till september då det är dags för den 10:e Istanbulbiennalen.

Det är mycket och man kan fråga sig hur konsten har förändrats när krutröken skingrats. Endast de verkliga entusiasterna kommer att springa på allt. Tänker man på sin karriär skall man vara aktiv under pressdagarna annars kan man klara mycket hemifrån.

Två konstnärer är dubbelarbetande: Gerhard Richter och Emily Jacir är med såväl i Venedig som i Kassel.

Mycket av det man behöver veta kan ni få veta här. Under de närmaste veckorna kommer jag att presentera åtskilliga av deltagarna och deras projekt. Trust me.

Och varför inte börja med något som man inte behöver ödsla tid på när man är på plats:

Lotty Rosenfelds (Chile) bidrag till Kassel, ett av hennes kors som hon utfört på många platser i världen. Det erinrar om motståndet i Chile mot Pinochet.

Svenskarna vill så gärna ha en stor internationell konstnär. Nu har de utropat Karin Mamma Andersson till en sådan. Mamma Andersson, som fram till i augusti ställer ut på Moderna Museet, är mycket framgångsrik. Åtminstone i ett svenskt perspektiv och om man är förtjust i måleri. Mamma Andersson är emellertid vår näst bästa målare, och definitivt inte som Lars Nittve vill påstå ”som nått störst internationell framgång hittills”. I själva verket finns det närmare 20 svenska konstnärer som ligger före Andersson.

Cecilia Edefalk (1744) är strået vassare än Mamma Andersson (1977). Det kan vara intressant att jämföra de två. Edefalk väckte uppseende och blev en del av det postmoderna genombrottet. I någon mån kan man säga att hon röjde mark och mötte ett visst motstånd. För Mamma Andersson har allting varit en klang och jubelföreställning. Motståndslöst har hon stigit fram som det efterlängtade målerihoppet. För vi skall inte tro annat än att det fortfarande är så att riktig konst, det är måleri, helst i olja. Cecilia Edefalk är inte heller så lockande för recensenterna. Hon lämnar inte mycket utrymme åt konstkritikerns behov av modernistiska fantasier.

Mamma Andersson kan måla, ingen kan säga annat än att hon gör det bra. Och med tillräckligt mycket alibi för att kunna skjutsas in i DIS-området. Två stående epitet framhävs alltid och i alla sammanhang: Hon berättar och hon citerar andra målare.

Recensionerna av Modernas utställning har strömmat till och det finns följande bukett att plocka ifrån:

DN Jessica Kempe
SvD Stig Johansson
Expressen Peter Cornell
Aftonbladet Camilla Hammarström
Sydsvenska Dagbladet Jelena Zetterström
Om konst Susanna Slöör
Intervju Jenny Morelli

Som en snabb titt ger för handen tillhör recensenterna huvudsakligen det gamla gardet och inte de vassaste nutidspennorna. Bortsett från Jelena Zetterström,som har några smärre invändningar i sin kria, är det en hyllningskör som ljuder unisont. Det är värt att läsa sig genom hela biblioteket för det är sällan man ser så fantasieggade skribenter slå sig lösa. Neofantasi, neosubjektivitet och neoestetik är, som vi redan vet, det som dominerar konsttrenden, men det var nog tänkt att i första hand gälla konstnärerna. Här är det alltså skribenterna som fått fnatt i den genren.

Jag tvingas utdela tråkpriset till Susanna Slöör som med Mammas utställning fått vatten på sin kvar i sin outtröttliga kampanj för modernistmåleriets återkomst. Snälla: Vänligen uppdatera sig.

Nå hur bra är då Mamma Andersson? Hyggligt framgångsrik, att vara bland de 2 000 främst i världen är ingen dålig prestation, men stannar nog vid att vara en i huvudsak svensk företeelse. En andra generationens Marlene Dumas, en estetiserad Dick Bengtsson.

Nå, man skulle kunna tro att Mamma och hennes make Jockum Nordström skulle vara välbeställda. Bättre än så här kan det väl inte bli för några stackars konstnärer? Men alltså icke: ”Vi har en tre år gammal Volvo, ett sommarhus, mer än så är det inte.” (se Morellis intervju) Vem tog slantarna?

Men bäst av allt är de grodhopp som vår kära kritikerkår presterar vid detta tillfälle. Här är några stimulerande smakprov:

”Märkligt är det hur denna kärleksförklaring till torftigheten kan frodas med närmast mozartsk lätthet, en skamlös svävande koncentration kring det väsentliga. Hemligheten tycks vara att bära med sig det otympligaste så långt det bara går, att hela tiden våga komma till korta, något virtuosen aldrig mäktar.” (Hammarström)

”Barnet springer i förväg. Men hemkomsten är mångdubbel. Mitt i grönskan står en stängd grind. Ovanför utgörs himlen av ett prydligt rum. Ännu inte intaget av måleri. Utom i gardinerna.” (Kempe)

”Jag ser Faderns frånvaro, och närvaro. I det tomma återstår alltid bilderna som en utväg, de som redan finns och de man oupphörligen kan måla och vrida och vända.” (Cornell)

”De tycks befinna sig i ett tillstånd av sökande efter något, som kanske aldrig infinner sig. Med stirrande ögon och tomma gester är de bara där i sina roller, som försjunkna i ett evigt dröjande, väntande.” (Johansson)

”Den stora berättelsen om varifrån vi kommer och vart vi är på väg är däremot inte tidsbunden men aktualiseras och låter sig omformuleras om och om igen.” (Zetterström)

”Samtidigt påminner scenerna om resterna av alla dessa hem existerande utanför tiden, som likt skingrade dödsbon berättar sina allmängiltiga historier i dunklet på en sommaröppen loppmarknad.” (Slöör)

Karin Mamma Andersson The Best Storyteller 1, 2005