Vilks.net

Mitt förslag till att ge ett namn åt det som just nu rör sig i samtidskonsten har varit ”neopluralism”, alltså att det är lite av varje utan att något är särskilt utpekat. Jag tror man kan precisera detta till ”pluralistisk syntes”. Den pluralism som fanns under 70-talet bestod i att många konstnärer gjorde olika saker men var och en i stort inriktad på sin teknik. Idag är tendensen att teknikerna är integrerade och att en konstnär arbetar med ett flertal tekniker. Vidare kan man säga att innehållsligt löper det i samma riktning, att integrera flera dimensioner av innehållet; vad ett verk handlar om är numera inte lika självklart som det var för en tid sedan (”makt-kön-klass-stuket).

Har vi en framgångsrik målare finns det gärna kompletterande inslag. En av dem som seglat upp på konstvärldens himmel under de senaste åren är polacken Wilhelm Sasnal (520). Hans målningar säljs till fantasieggande summor. Det finns ett knippe med målare som hävdar sig väl, låt mig bara nämna två renodlade sådana, skotten Peter Doig (260) (absurda bildberättelser) och tysken Neo Rauch (347) (neoneoexpressionism). Ett framgångsrikt sällskap men inte över sig lockande för biennaler. Sasnal är nog den intressantaste. Han ställer just nu ut på Anton Kern Gallery i New York och där ingår också en 11 minuter lång film. Sasnal är säkert klar över att han måste skapa sig en säkrare profil. Hans måleri har en tydlig utgångspunkt i Luc Tuymans (140) och hans måste bort från det. I föregångarens spår. Tuymans slutade för en tid att måla kring 1980 och ägnade sig åt – film. Se utställningen här.

Alla dessa är dagens hjältar, ja Tuymans gårdagens, men de man kan förmodligen vara tämligen säker på att ingen av dem kommer att stå sig i ett längre perspektiv. Men det längre perspektivet är bara en av måttstockarna på konstnärlig kvalitet. Ytterst få konstnärer hör hemma där och vi har all anledning att begrunda den temporära kvaliteten. Och en sådan har just nu en stark förankring i den pluralistiska syntesen.

Luc Tuymans Maypole 2000

Vill du lära känna konsten, lär känna konstvärlden. Den meningen har mer med sig än man önskar. Ja, hur skulle det kunna vara annorlunda? Konstvärldens agenter producerar, väljer, skapar mening, samlar, ställer ut och inte minst umgås. Vi vill helst tro att det är något annat som gäller, sådant som konstens själv, angelägna frågeställningar, konst som respekteras för att den verkligen gör något med världen utanför. Den romantiska föreställningen om konst och konstnär kommer att bestå länge än.

Man skall dock inte förneka att konsten har något sympatiskt i sig. Men inte är det utrymmet stort och för att det överhuvudtaget skall överleva är det för konstnären av allra största vikt att lära sig navigeringskonsten i konstvärlden.

Bortsett från att jag och Martin Schibli givit ett litet bidrag i denna konst genom Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (2005) finns det mer litteratur. Samma år publicerades Pablo Helgueras bok Manual of Contemporary Art Style men då på spanska. Den kom 2006 på engelska. Den är värd en och annan eftertanke även i det politiskt korrekta Sverige. Boken ger svar på många ömmande frågor som ”Bör man gå till sängs med en konstnär vars arbeten man inte tycker om? Hur skall man uttrycka sig när nära vänner ställer ut dåliga verk? Hur skall man stilfullt närma sig en konsthandlare? Hur slinker man iväg från en ändlös videoinstallation när man är omgiven av andra? Och hur bör en konstnär uppträda för att framhålla sin egenart och visa prov på överraskande beteende?” Två konkreta råd finns i denna sak: Begär alltid businessklassbiljetter när du blir inbjuden och se till att ha färgade sockor (oväntade detaljer).

Mycket i konsten handlar om att upprätta sociala kontakter. Alltså att närma sig någon. Helguera har bland annat gett en lista över nåbarheten hos några kändisar. Arthur C Danto är t ex lätt att få kontakt med. Ett par svårflirtade är Richard Serra och Thomas McEvilley.

Pablo Helguera (4385) är en konstnär som kommer från Mexiko, utbildad i Barcelona och verksam i New York. Han vet vad han talar om. Den bild han målar är den amerikanska men det är inte svårt att översätta den till andra länder. Koderna är något annorlunda i t ex Stockholm, men principerna är desamma.

Ironin är allestädes närvarande i en sådan bok. Men det beror i första hand inte på skribenten eller boken utan på att konstvärlden är sådan – man skulle ju tro att den är ironisk men så är inte fallet.

Pablo Helgueras bok

Läs mer här och även här.

Idag öppnade alltså Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet. Den första ekologiskt inriktade biennalen. Ekologi borde kunna bli ett intressant område för konsten men frågan är om det kommer att bli så. Global Warming har kommit att dominera hela verksamheten och med Al Gore i spetsen och med befolkningarna i samtliga industriländer applåderande och hurrande är det inget bra läge för konsten. Att ställa sig på den sida som inte har något motstånd är inget som lämpar sig för konstprojekt. Hur som helst är Sverige representerat med Henrik Håkansson. Trots detta och trots att han varit flitig med 7 utställningar under 2006 och 2 hittills i år har han en fallande kurva. Han är inte ensam om det. Svenskarna faller så påtagligt att den senaste månaden kan kallas för svarta mars med avseende på Sveriges placering i den internationella samtidskonsten. De största fallen står Tobias Bernstrup och Carl Michael von Hausswolff för. Månadens klättrare är Magnus Wallin med nästan 300 placeringars förbättring. Jag har utvidgat listan till 18 deltagare eftersom det har tätnat i bottenstriden. Vi observerar att Nathalie Djurberg fortfarande är på väg uppåt. Kommer hon att klara resan upp till ett säkert nätverksläge? Och hur kommer det att gå för Jonas Dahlberg? Var hans uppgång en tillfällighet? Och för andra månaden i följt kan man slå fast att Miriam Bäckström förbättrar sin position. Sverige går också mot den internationella trenden när det gäller könsfördelning. 11 av 18 är kvinnor, alltså 60 %. Den internationella siffran i biennalerna ligger på under 30 %.

1. Ann-Sofie Sidén 532 – (504)
2. Annika Larsson 769 – (710)
3. Henrik Håkansson 925 – (762)
4. Clay Ketter 1010 + (1035)
5. Annika Eriksson 1081 + (1115)
6. Miriam Bäckström 1135 + (1195)
7. Jonas Dahlberg 1208 – (1146)
8. Magnus Wallin 1222 ++ (1518)
9. Johanna Billing 1314 – (1228)
10. Carl Michael von Hausswolff 1516 – - (1340)
11. Annika von Hausswolff 1638 – (1615)
12. Anneè Olofsson 1687 – (1556)
13. Matts Leiderstam 1700 – (1614)
14. Tobias Bernstrup 1722 – - (1348)
15. Maria Friberg 1848 — (1676)
16. Cecilia Edefalk 1893 + (1943)
17. Karin Mamma Andersson 1898 + (1931)
18. Natalie Djurberg 2282 ++ (2444)

Magnus Wallin är månadens storhoppare. Han ställer just nu ut på
Hirshhorn Museum and Sculpture Garden, Black Box, Washington

Magnus Wallin Formation 2002 lambda print

Två intressanta kommentarer har infallit i det sistone. Pontus Raud, efter sin egyptiska resa: ”Är modernismen ett letande efter den heliga graal eller är DIS avsaknaden av det esoteriska? Konstnärer är inte så heliga men de älskar magi.”

Och Yngve Rådberg: ”Min övertygelse är att politik, liksom ”det sociala” bara är ett ämne, en omväg, för att gestalta det för konsten väsentliga, nämligen den dunkla aningen om begreppens och den befintliga kunskapens otillräcklighet /otillförlitlighet. Den politiska korrektheten är i mina ögon bara en tillfälligt rådande konvention (precis som tidigare färg och form).”

Båda dessa röster befinner sig väl i det vinddrag som går genom DIS. Att det är så behöver vi inte betvivla. Redan laddas bössorna till sommarens stora sjösättningar. Roger Buergel talar om ”blotta livet” och Robert Storr har annonserat: ”Tänk med sinnena, känn med tanken” som tema för Venedigbiennalen. Konjunkturerna för den alltmer plågsamma ramsan ”konstnären undersöker angelägna frågor om makt, kön och klass” har kraftigt försämrats. Men kursändringen är komplicerad eftersom vi inte längre, som under modernismen, har tillgång till den särskilda estetiken som hållpunkt. Det finns faktiskt ingen hållpunkt alls, förutom då det sociala vilket konsten kommer att tvingas att kretsa kring. Det är ofrånkomligt att något måste sägas om den sociala verklighet som utgör nuet.

Men det finns vägar och i en av dessa kan vi placera Cerith Wyn Evans (351). Han har varit med ett tag och bland annat på den postkoloniala Documenta 2002. Då inläst som informationsanalytiker i avdelningen ”översättare”. ”Översättning” är inget utgånget begrepp; får anses vara en alltfort vital beståndsdel. Alltså i vid mening: att överföra betydelser från ett system till ett annat. Ett bra exempel på hela Wyn Evans-rekvisitan finns i den nu pågående utställningen i Graz, Bubble Peddler.

Det går ju inte bara att sätta igång med att producera form och effekt. Krokbenen kommer då omedelbart att dyka upp som ”redan kända”. Sålunda får ett sofistikerat nät av referenser byggas in med vilka nya betydelser och associationer kan sättas i spel.

Se t ex Has the film already started? En installationsprojektion med en solförmörkelse hämtad från filmen L’Anticoncept (1952) av situationisten Gil J. Wolman. Ljudspåret är dock hans eget där han lägger in Art Blakey och en intervju med Marcel Broodthaers. Osv. Det kan nog vara på det här sättet som socialkritiken kan passeras.

Cerith Wyn Evans Has the film already started? 2004

Att bara saga tack och adjö till socialkritiken skall man dock inte tänka sig. Santiago Sierra (313) har ännu förmågan att irritera publik och kritik med raka budskap. Genom att välja känsliga ämnen och handlingar kan man inte belasta honom med att blott och bart illustrera samhällsproblem. Det brukar nästan alltid stöta till något hinder. Nu är han där igen med sitt arbete Palabra de fuego (ord av eld) i proyecto Juarez. Projektet sker nära gränsen mellan Mexiko och New Mexico i USA. Den mexikanska sidan är tämligen förfallen, problematiken är lika besvärlig som välkänd. I ett nergånget och förorenat område vill Sierra placera ett bokstavligt brinnande ord: SUMISION (underkastelse). Men myndigheterna har ingripit och stoppat hans projekt utan, som det verkar, särskilt goda skäl. Vad man än tycker lyckas han gång på gång upprätthålla ett initiativ.

Santiago Sierra Palabra de fuego 2007

En helt annan sak. Jag har skrivit flera gånger om Miriam Bäckström och Kira Carpelan. Deras projekt på Färgfabriken fick ett relativt svalt mottagande. Men som jag skrev kan saken rättas upp genom en god internationell publicering. Så har också skett, Jennifer Allen (hon brukar rycka in vid sådana tillfällen) har skrivit en stor artikel i Artforum. Så skall det skötas! Den som äger nätverkskopplingarna skall se till att de opererar som de skall.

Nej, det blev inga avslöjade dolda strukturer i konsten i Härnösand. Varken jag eller filosofen Per Nilsson (håll ett öga på honom, han är att räkna med) kunde bistå med sådant. Men det blev bra ändå och att konsten är uppdelad i en modernistisk avdelning och en DIS-avdelning är något man kan svälja även på Västernorrlands mäktiga museum.

Men, men, det finns en dold struktur och det är hur nätverksförbindelserna löper i konstvärlden. Där skulle det mesta kunna förklaras angående vem som ställer ut var och blir artist in residence och sådant. Av förståeliga skäl annonseras tyvärr inte dylika detaljer öppet.

Curator Rebecka Wigh talar med konstnär Margareta Klingberg (13.536) – som deltar på Y Salong 07.

Länsmuseet Västernorrland