Vilks.net

Även en katedral kan byggas av en man på tre dagar. I Surahammar uppstod genom en samlad och uttalad fysisk insats, om icke fullt ut en katedral, så i varje fall en ny kyrka som en påminnelse om den gamla träkyrkan som blev offer för en pyroman för några år sedan:

Notre Dame de Surahammar

Efter ett våldsamt bankande i Surahammar for jag till Göteborgs konsthall. Högskolan för fotografi firar sitt 25-årsjubileum. Man kan där se årets magisterutställning med Juho Kuva, Maria Sahlander och Martin Mejia – samt Anna Ganslandt som skapat en Jubileumslounge med arbeten av ett hundratal personer som haft anknytning till skolan. Ett av arrangemangen i den delen av utställningen var debatten ”Fotografiet och samtidskonsten” i vilken jag deltog. Moderator Fredrik Svensk, vidare Lantz, Nitsch, Gunve och alltså Vilks. Svensk avstod från att sammanfatta diskussionen vilket han gjorde alldeles rätt i. Jag är fortfarande inte klar över om något särskilt kunde konstateras. Men så brukar det vara med debatter. Det verkade som om alla var nöjda ändå.

Paneldel: Fredrik Svensk, Maria Lantz och Fredrik Gunve

Förväntansfull publik där man kan se bland andra kritikern/curatorn Sinziana Ravini och prefekten Lasse Lindkvist

Uppdateringen av den här sidan har varit något långsammare än brukligt. Det beror på att jag varit engagerad i ett projekt i Madrid med studenter som arbetar med landart. En av lärarna, Luis Ortega, är geolog och konstnär. Det landskap han arbetar med är ett område i Burgos, ganska långt norr om Madrid, Ayoluengo de la Lora. Här finns de spanska oljefälten som på allvar exploaterades under 1960-talet. Förhoppningarna om en omfattande fyndighet var då stora och producenterna menade att man skulle kunna leverera 10 – 12 % av den spanska förbrukningen. Men det blev aldrig mer än under 1 %. Produktionen har gradvis minskats och området betraktas numera som ett objekt för återställning. Nedläggningen har emellertid dragit ut på tiden genom de på senare år kraftigt stigande oljepriserna. Även om det inte är några stora mängder som tas upp har företaget bestämt sig för att fortsätta så länge de gamla maskinerna håller. Maskinerna är de klassiska pumpjack, välkända för de flesta som sett bilder från Texas och Kalifornien.

Pumpjack från Texas

Det kommer alltså att dröja ännu en tid innan Lora-området blir ett restaureringsobjekt. Och något halvdussin pumpjacks fortsätter att, likt mobila dinosaurieskulpturer, dag och natt pumpa upp sina blygsamma mängder olja.

Pumpjack i Ayoluengo med studenter

Detalj

Lars Vilks och Luis Ortega

Nästa uppdatering på den här sidan kommer den 30 april. Innan dess kan de som passerar Surahammar få se en ny skulptur födas. På söndag den 29 april blir det debatt i Göteborgs konsthall om ”Fotografiet och samtidskonsten” med Maria Lantz (fotograf/konstnär), Katarina Nitsch (konstnär), Fredrik Gunve (konstnär) och undertecknad. Kl. 14.

Kanske minns ni den stora debatten om samtidskonsten i Helsingborgs Dagblad. Den utmynnade i en utställning där de inblandade skribenterna erbjöds att välja konstnärer för en utställning på Vikingsbergs konsthall. Utställningen öppnade den 21 april. Isac Nordgren, skribent för Kristianstadsbladet har producerat en recension där recensenten främst framhäver att utställningen inte var klar när han besökte pressvisningen i början av förra veckan. Genom att vara så snabb missade Nordgren incidenten med den av Fred Andersson inbjudna gruppen JA!. Gruppen och Fred menar att de har blivit utsatta för censur något som tillbakavisas av konsthallen. Fred manar upprört till bojkott medan mitt förslag är att vi bör tillsätta en utredning för att granska alla detaljer och möjliggöra ett avgörande om vem och vilka som är good guys och bad guys. Mer här.

Men ingen bör vara särskilt missnöjd. Det blev lite uppmärksamhet, även Sydsvenskan skrev om saken. Händelsen sorteras under nöjen på båda redaktionerna.

Som ni kan se i Nordgrens recension passar han på att sätta in en liten armbågstackling mot mig: ” den i sina egna ögon rebelliske Lars Vilks”. Här får jag försiktigtvis tillägga att det dock icke är enbart i mina egna ögon. Trots allt har jag blivit dömd två gånger för brottslig konst; myndighetens öga är knappast mitt.

Allting är inte likadant och mellan väst och islam finns det en del känsliga punkter. Marc Spiegler rapporterar t ex om konstmässan i Dubai. Där var det problem med naket, vilket gallerister och konstnärer snabbt blev införstådda med. Något bråk handlade det inte om, några smulor av oljepengarna skall gå till konst och det är huvudsaken. Men censurrisk på grund av nakenchock finns det alltså för konstmässor som söker sig mot sydost.

I detta sammanhang diskuterar Spiegler också en liten detalj från Sharjahbiennalen (se gårdagen). Biennalveteranen Rirkrit Tiravanijas (123) bidrag är en liten målning med texten Less Oil More Courage. Texten kan ses på många platser men originalet hänger intill den store Schejken.

Budskapet är dock så pass lågmält att endast den avancerade kan skymta en kritisk ironi.

Kärvare har det varit för Gregor Schneider (303). Det är historien om hans svarta kub som skulle ha visats på förra Venedigbiennalen, Cube Venice 2005. Men det är en känslig sak, där det inte räcker med att utropa Hommage à Malevitj. Den liknar den heliga Kaaba i Mecka och blir en politisk historia. Nästa avsnitt i historien var Berlin, Cube Berlin 2006. Men inte heller där föll projektet i god jord. Slutligen och sist hamnade den i Hamburg där den nyss är uppstånden, Cube Hamburg 2007.

Gregor Schneider Cube Hamburg 2007

Navigationstekniken i det politiskt korrekta är inte lätt i en värld som ändå består av avsevärda skillnader. Varför inte lyssna ett par minuter till några visdomsord av Giorgio Agamben när han talar om sitt berömda undantagstillstånd? Om man jämför honom med Slavoj Zizek (se gårdagen) så får man säga att Agamben är den elegante teknikern mot sluggern Zizek. Inte minst är de båda sevärda. Klicka på den högra videorutan.

Om vi nu tänker oss att konsten skall bjuda på lite mer estetik och upplevelse och som en del skribenter antytt: mer av det existentiella, finns det något problem med det? Ja, det finns det. Omkring oss spirar och frodas nyliberalismens kapitalistiska konsumtionskultur. Visserligen lever konsten gott av den, men att huvudsakligen göra piruetter och framföra existentiella frågor kan nog inte kännas helt rätt. Hur skall konsten undvika att bli en del av denna signifikanta rörelse eller sitter den redan fastgjuten?

Kunstverein i Hamburg har axlat detta spörsmål och man kan sträcka sig så långt som att säga att saken alltså är under uppsikt. Bland annat har man Yael Bartana (912) från Israel (arbetar i Holland) på banan. Saken är hur som helst värd en smula eftertanke.

En av vår tids mera framgångsrika målare är John Currin (352). Nyheten här är något senkommen, men nog tillräckligt ny för den här delen av världen. Hans utställning på Gagosian i New York för några månader sedan väckte en viss uppmärksamhet. Currin har på allvar gett sig in i porren. Man kan också roa sig med att begrunda ett yttrande av Currin, ett sådant som näppeligen kan uttalas i Sverige:

“I’m gonna have a fucking fatwa on me for saying this, but I had a kind of cockamamie political idea that this is what we’re fighting the Islamists with: They’ve got the Koran, and we’ve got the best porn ever made! I mean that as a joke but also as something that’s literally true….‘Who’s going to win? Allah or porn?’ Personally, I hope we win. I hope porn wins.”

Inte precis inlindat, men med åtskilliga bottnar.

Vad gör en teoretiker till en lika nödvändig som intressant företeelse? Man kan nog säga att utstrålning, intensitet och förmågan att fånga intresset är det huvudsakliga. Självfallet är innehållet inget man kan bortse ifrån, men det är många som kan klara av det. Gamle Zizek kanske räknas som överanvänd men för dem som aldrig sett honom agera rekommenderar jag att ägna ett par minuter åt att följa en ”Zizek-show”. Han vet hur man gör – se här.

Nykapitalismen i Arabländerna går även i kulturens tecken. Några gånger har jag varit inne om Sharjah-biennalen, ni vet den om ekologi. Mest handlar det om att skapa ett överdimensionerat kulturbyggande och biennalens uppgift är närmast att utgöra ett litet symbolvärde för en öppenhet som knappast existerar. Läs mer. Mycket bygg och mindre kultur, ett fenomen som man kan följa i en liten video av konstnären Han op de Beeck (1335) från Belgien.

Konstens frammarsch sker just nu i en högst kuperad terräng.

Yael Bartana Wild Seeds 2005

John Currin installationsbild Gagosian New York

Konsthistorien är alltjämt konstens heliga skrift. Mycket större än bibeln, en skrift uppbyggd av hänvisningar till andra skrifter (monografier, stilhistoria, periodöversikter osv) och som ständigt berikas med nya tillägg.

Uppenbarelser och mirakler kan redovisas över hela den historiska linjen. Det är i konstupplevelsen som undret sker. Denna upplevelse skall vara särskild och blotta oändliga djup. Den stora upplevelsetiden får ändå tillskrivas modernismen. Samtidskonsten har modererat entusiasmen för känslomässiga extaser. Men än förekommer vittnesbörd.

Professorn i konstvetenskap Margareta Rossholm Lagerlöf är ett utmärkt exempel på det något föråldrade konsumtionsbeteende som man ibland kan iaktta bland konstvärldens medlemmar. Hon har varit på ett seminarium om Rauschenberg och är full av entusiasm: ”den amerikanska chock jag tog del av som ung vid 1960-talets mitt på Moderna Museet”. Och när hon skall sammanfatta den pågående utställningen får hon till att: ”Ännu, en sista gång, är dessa öppna verk tillgängliga, nästan som vad som helst.”

Men inte ens det räcker. Rossholm Lagerlöf fortsätter att skruva upp sin övertygelse: ”Dragningskraften är som den längtan Heathcliff kände efter Catherine i romanen Svindlande höjder, och som hennes rop från heden.”

Och till slut har hon kommit fram till den glödande mystiken, konsten själv: ”Utställningen öppnar på nytt ett kreativt land och har två sidor: monumentet och den prestigefyllda bekräftelsen; och, å andra sidan, ett gräsrotsperspektiv, kanske inte ens avsett. Bortom alla skillnader, bortom händelsen själv är det konsten som kallar – från livets källådror, ursprung och behov.”

Tron på konsten i sig lever än, förmodligen är den tämligen utbredd, men det är ändå relativt ovanligt att den visar sig i närmast religiösa termer.

Den enskilde kan självfallet uppleva vad den vill. Men ser man något mera nyktert på 60-talet och Rauschenberg så var det väl inte så märkvärdigt. Tiden var mogen för att göra det moderna populärt och i Stockholm fick den liberala medelklassen ta del av det senaste från New York. Spännande och kul. Rauschenberg tillsammans med Jasper Johns och Andy Warhol var på den tiden modernismens apostlar. Men redan under 80-talet kunde dessa nytolkas som föregångare till det postmoderna vilket bland annat redovisades i Lars Nittves utställning Implosion 1987.

Det är inte alltid tiden är mogen, i vissa fall blir den det aldrig när det handlar om den uppenbarande upplevelsen. Konceptkonsten som kom några år senare hade svårt att tränga in i Sverige. Den har aldrig förmått att producera det slags upplevelser som redovisats ovan.

Och här hade vi nog en större händelse i konsten än Rauschenbergs neo-dada.

I detta nådens år 2007 är det meningen att konstvärlden skall få ta del av konstupplevelsens återkomst. Allt är förberett. Men det kommer att bli något helt annat än den modernistiska sensationen.

Robert Rauschenberg Pilgrim 1960

Stort är det inte, konstvärldens ansvarstagande i angelägna frågor. När trendvinden blåser är de angelägna frågorna snart några andra angelägna frågor. I den svårbestämda vindkantring som nu försiggår skall det socialkritiska budskapet förvaltas som post-socialkritiskt. Det skall ej överges, men det skall blandas upp med sinnlighet, mera estetik och en bildningsram som skall visa oss mer av konsten. Kort sagt: mera dimslöjor över alltför tydliga budskap.

Curatorveteranen Robert Storr laddar upp med Venedigbiennalen: ”Tänk med känslorna, känn med tanken.” För att understryka detta har han komponerat ett smörgåsbord av konstnärer. Här kommer att finnas något för alla konstälskare.

Frågan är hur man i detta perspektiv skall ställa sig till colombianen Juan Manuel Echevarria som fram till den 17 april visar videor på Malmö konsthall. Pontus Kyander har varit och sett dem och särskilt ”Bocas de ceniza/Munnar av aska (2003–2004) är ett av de konstverk som berört mig starkast.” Våldshandlingarna som ett antal medverkande i filmen upplevt bär de fram i egna sånger. Jo, det är klart att det är gripande. Men framför allt för den speciellt konstintresserade. Budskapen i Echevarrias arbeten är otvetydiga, formen för framförande och symbolik är inte den man direkt finner i dokumentärfilmen och därför passar konstformen bättre. Men heller inte alltför bra eftersom illustrationen ändå inte är långt borta. Man kan, och antagligen måste, skjuta in att emedan innehållet är så angeläget och oerhört, bör det framföras med tydlighet. Så har det varit under några års tid, men konstvärlden har börjat tröttna på folkmord och liknande elände från alla delar av världen. Strängt taget är sådana videor en socialkritisk lyxförpackning avsedd att konsumeras av kritiker och andra figurer i konstvärlden. En både dyr och ineffektiv produkt. När den dessutom börjar bli förutsägbar blir dess position alltmer osäker som kvalitetskonst. Kyander nämner att Echevarria fick ett internationellt genombrott på den sydamerikanska utställningen som fanns på förra Venedigbiennalen. Det är riktigt men han har inte kommit längre än till 4.129 på artfacts. Frågan är om han kommer att klättra så mycket högre. Jag tror mera på hans landsman Oscar Muñoz (3.517) som också har en socialkritisk profil vilken är mer uppblandad med konceptuella infall. Men båda dessa får räkna med klara begränsningar i sina framgångar eftersom de bor och arbetar i periferin Colombia.

Om vi granskar andra socialkritiska profiler kan man exempelvis nämna den så framgångsrika Emily Jacir (842) från Palestina. Hennes mest kända arbete är tältet med namnet på förstörda Palestinska byar. Hon rör sig mellan Ramallah och New York. Jacir kommer att delta i den kommande Venedigbiennalen. Men mästaren på att integrera hela folkmord i en berusande estetik är William Kentridge (Black Box som visades på Moderna Museet för en kort tid sedan). Uppvisandet av våld, död och orättvisor med ständigt nya objekt skapar i första hand ett kvalitetskriterium i samtidskonsten. Man kan också beskriva socialkritiken som en metod för att återskapa det autentiska som gick förlorat i modernismen.

Problemet med socialkritiken är att efter en tid sätter sig konsten på tvären och ingen sentimental eller utlämnande videoeffekt kan i längden förhindra detta. Konsten kräver att det som vi ser handlar om något helt annat.

Juan Manuel Echevarria Bocas de ceniza 2003-04 video

Oscar Muñoz Re/trato 2003 foto, vatten på sten

Emily Jacir Ramallah/New York dvd 2004-05

En liten, men bara en liten, provokation och skandal har seglat upp i Umeå för några dagar sedan. Det handlar om en pinkande konstnär.

Föremålet för ett intensivt medieintresse är konstnären Itziar Okariz från San Sebastian. Hon är inbjuden att genomföra sin pissperformance den 9 maj under Madefestivalen.

Kvällspressen lägger ut den vanliga indignationen ”skvalandet kostar skattebetalarna 10 000 kr plus flygbiljett”.

Om man frågar sig lite mera sansat: Är det bra eller dåligt? Först och främst är det bra för Madefestivalen. För ynkliga 10 000 har man fått en hel reklamkampanj. Väl investerat. Dessutom riskerar man inte att göra bort sig. Okaritz har ett feministiskt perspektiv i sina aktioner och en solid utgångspunkt i situationismen och neo-situationismen. Det är ännu inte möjligt att rikta ett framgångsrikt angrepp mot ett feministiskt projekt.

Så långt är det rätt bra jobbat. Sedan kan man fråga sig vilken rang det här har i DIS. Och svaret kan knappast bli mer än ”sådär”. Okaritz (12.951 på artfacts) började visserligen med sitt feministiska pinkande i rätt tid, redan 2001, men har inte lyckats ta sig fram till konstvärldens centrum. Man får nog säga att nu är det väl sent, feministiska frågor har varit på retur en tid och detta kompenseras inte av hennes något uppseendeväckande utspel.

Men det får beskrivas som underhållande. Alltid en vinnande gest på en vernissage: En stråle medan ni smuttar på drinkarna.

En hel samling vattenkast finns på video:
Itziar Okaritz, Peeing in public and private space 2001-06 (8 min)

Okaritz kastar sitt vatten på c/o Atle Gerhardsen i Berlin 2006

Nu är det dags för en svensk pristävling i konsterna. DN har instiftat ett kulturpris där företrädare för musik, film, scenkonst, litteratur och konst & form skall tävla mot varandra. Kulturchef Maria Schottenius har inspirerats av renässansens paragone-fråga* och en tävling i England där man röstade fram de 100 största britterna. Schottenius ursäktar tävlingen med att säga: ”Vi vet att man inte kan tävla i konst eller konstnärliga genrer, men ta det inte så blodigt. Vi hoppas att ni ska få inspiration, och få syn på något som ni kanske inte sett förut.” Vad tävlingen egentligen går ut på får man inte veta. Men troligen är det själva tävlingen som är det roliga. Någon skall vinna och har därmed vunnit.

Intentionsdjupet är inte besvärande stort, det blir folket som skall rösta per mobil och nät och dessutom en jury. Det är alltså eurovisionsschlagerkonceptet. Antagligen går det inte att undvika, tiden talar genom listor och tävlingar som helst skall vara interaktiva. Alla kan vara med. Som kandidat för konst & form har man valt Karin Mamma Andersson. Sune Nordgren är den ansvarige inom den sektorn och vi får anta att det är han som snickrat ihop motiveringen:

”För att konsthistorien slår in i hennes konst på samma självklara sätt som filmen eller renässansporträtten plötsligt kan slå upp i medpassagerarna på tunnelbanan. Hon är en skarp samtidsskildrare. Allt kan omprövas och speglas i allt. Hennes ytor har en sprödhet som om de vore av glas och hennes målningar fungerar som panoramor över tiden.”

Nu är det inte lätt att komma med vettiga motiveringar. Den främsta förtjänsten med ovanstående är dess återanvändningspotential. Det går utmärkt att placera in praktiskt taget vilken annan konstnär som helst i motiveringen. Ja, ”hennes målningar” kan bytas ut mot ”hennes videor” eller ”hans installationer”.

Varför väljer man då en av de mindre framträdande internationella profilerna i svensk konst? Varför inte Ann-Sofie Sidén eller Annika Larsson? Eller om man tvunget vill ha en målare varför inte Cecilia Edefalk? Ja, det är rätt självklart. Mamma Andersson är den enda bland de tänkbara kandidaterna som är något så när känd för en lite större svensk publik.

Det var det evenemanget: Ett publikanpassat kandidatval i en tävling där man framför allt tävlar om röster utan någon annan synlig mening.

* Paragone-frågan (”jämförelsefrågan”) under renässansen handlade framför allt om att få några av dåtidens hantverk (främst måleri och skulptur) accepterade som fria konster. Tillhörde man de fria konsterna slapp man erlägga vissa skatter och åtnjöt högre status. Det blev också en inbördes strid om vilken eller vilka som kunde anses värdiga.

Karin Mamma Andersson: Samla tankarna 2005

Konstrundan är i gång. En landsplåga under ständig expansion. I Skåne rör det sig om ca 600 konstnärer och konsthantverkare. När vi talar om konstvärlden blir man vid sådana tillfällen klar över att det finns ett antal.

Konstrundorna är helt övervägande modernisternas plats. Kvalitetsnivån är varken hög eller låg. Av de mera framgångsrika modernisterna är inte alltför många representerade. Helst vill man nog slippa. Konstrundornas anseende är inte det allra bästa, men, som sagt, inte heller det sämsta. Det förekommer också några enstaka exemplar av konstnärer som kan räknas till DIS.

Det finns tre saker som Konstrundan kan räkna till sin fördel: Försäljning. Det brukar vara god försäljning för många konstnärer. Uppmärksamhet. Medierna är förtjusta i konstrundor och evenemanget får ett stort utrymme i press och tv. Publik. Konstrundan har en mycket stor publik och lockar ändlösa skaror ut på vägarna.

Särskilt det sistnämna är en tungt vägande post som konsten alltid har haft svårt att hantera. När konsten blir avancerad blir publikunderlaget snabbt begränsat. Bortsett från att vissa spektakulära och provocerande verk kan skapa nyfikenhetens sensation är regeln att intressant samtidskonst inte har någon annan publik än den som är specialintresserad – och som därför söker sig till biennaler och andra platser där man kan få ta del av den. Om en konstnär eller en utställning av någon orsak (alltså bortsett från provocerande sensation) får en publik måste det vara något fel. Samtidigt önskar sig samtidskonsten ingenting hellre än att få en publik.

Nu finns det en konstpublik för de stora och avancerade arrangemangen. Documenta XI (2002) hade ca 650 000 besökare, naturligtvis ingen dålig siffra. Men publiken är selektiv och det är inte precis den ordinarie Kasselbon som är den genomsnittlige.

Här har vi problemets kärna. Hur skall det vara möjligt att göra samtidskonstutställningarna intressanta för en bredare publik? Med tanke på att dagens samhälle alltmer mäter allting i publiksiffror är det svårt att komma undan. Generellt sätt går det ändå bra för samtidskonsten. Aldrig har det funnits så många konstnärer från så många länder och aldrig har vi haft så mycket biennaler, konstmässor och andra utställningar. Det selektiva urvalet ger med andra ord ett rätt hyggligt publikunderlag. Men inte det breda.

Roger Buergel som är ansvarig för Documenta XII (som öppnar i juni) är inte omedveten om problemet och visar ett aktivt intresse att försöka engagera den lokala befolkningen. Det är ingen ny idé utan en ständigt pågående: Den bildade medelklassen vill genom information och pedagogik visa sin välvilja mot den breda massan. Några avsevärda resultat har aldrig uppnåtts. Orsaken är naturligtvis att informationssteget är för stort. Vem vill bilda sig tillräckligt mycket för att ta del av något som man inte har ett direkt intresse av?

Konstrundorna har en enklare struktur. Där krävs inte mycket mer än att titta och tycka.

Publik kan transporteras till en utställning som ett konstprojekt.
Så blir det på Documenta XII där Ai Weiwei (1962) i fyra omgångar
kommer att totalt placera 1001 kineser i Kassel (Fairytale).