Vilks.net

På Länsmuseet Västernorrland i Härnösand pågår en jurybedömd utställning Y Salong 07. Utställningen består av en blandning av sådant som har hemort i internationell samtidskonst, modernister och några amatörer. Temat är Det Dolda.

Internationell samtidskonst (DIS) kan inte bara äga rum på biennaler och i metropoler. Om det skall bli någon spridning får den också föras ut till mindre orter. När den dyker upp där stöter den samman med modernisterna. De är många och befinner sig i ett defensivt läge. Men det betyder inte att modernister och DIS är på kollisionskurs. De brukar kunna samsas inte minst beroende på att det inte är nödvändigt att vid varje tillfälle tänka sig uppdelningen modernism/DIS. Men den publik som är van vid färg och form kan bli förundrad. Det pedagogiska programmet för DIS har inte kommit så långt. Och man kan fråga sig vilket publikunderlag det finns för DIS-konst i landsorten. Man skall inte glömma att det finns många konsthögskoleutbildade konstnärer som inte blir en del av det internationella spelet och som inte arbetar i Stockholm. Vilken framtid och vilket underlag kommer dessa konstnärer att ha? Se diskussionen på Volym.

I Härnösand har man alltså temat Det Dolda. Konsten äger detta kort, att ha något som inte är åtkomligt. Och vad är det? Vi känner till den gamla visa om att konstnären visar oss det som vi andra dödliga inte kan uppfatta. Picasso ansågs ha en särskild örnblick och Zorn påstod kunna frysa fast förbiilande detaljer. Mondrian kunde visa oss universums grundstrukturer och Pollock fick fram mentala tillstånd. När modernismen havererade blev alla sådana påstående betydligt mindre värda men konstens särskildhet överlevde. Även idag när konstnärerna producerar social kritik och undersökningar tillfogas alltid det obegripliga någonstans. Och med rätta kan man ställa frågan om vad som döljer sig bakom konstens förhänge. Mitt svar är rakt och enkelt: Drar man undan förlåten kommer man att finna ett gäng spekulerande tyska filosofer från det tidiga 1800-talet.

I morgon den 1 april kommer det bland annat att bli en diskussion om konstvärlden: ”Finns det dolda strukturer i konstvärlden eller är allt upplyst?” En diskussion mellan filosofen Per Nilsson (teorilärare och forskningsansvarig på konsthögskolan i Umeå) och mig med utställningsansvarig Rebecka Wigh som moderator.

Ja, hur kan det vara i konstvärlden? Som jag ser på saken är det i det stora hela bara en sak kvar att ta reda på: Hur fixar konstvärlden den konstnärliga kvaliteten? Den dimslöjan kan vi måhända skingra i Härnösand.

Finns det något hemligt i konstboxen?

Idag var det särdeles lågt vattenstånd på Kullabergs nordsida. Jag fick tillfälle att ta en bild av Wotans torn från havssidan. Det man ser är orsaken till att stormarna ännu inte lyckats lyfta bort den här pjäsen. Säkert är det felbyggt men det har tillkommit genom erfarenheter. Det här är andra versionen. Den första klarade 11 år, den nya något mera kompakta versionen, har stått sig i 5.

Ett ankare av sten och ännu mera sten
håller Wotans torn på plats – hittills

Hur gick det med Moskvabiennalen? Den 1 april är det slut. Har Europa fått ytterligare en station för att avläsa hur konstvärldens vindar blåser?

Även om det inte finns så många tillgängliga recensioner kan man nog svara ett försiktigt ja på frågan. Moskvabiennalen kan nog kamma hem betyget godkänt med plus. Biennalens starka kort var Moskva och Ryssland. Ännu finns det utrymmen på nära håll som platsar inom fältet Cultural Studies.

Den svenska uppmärksamheten har varit god. Inte mindre än 4 kritiker har levererat sina sypunkter. Power Ekroth har författat den mest djupborrande och om än hon klöser lite då och då är hon övervägande positiv. Hon har skrivit i Expressen men den större versionen finns på norska i Kunstkritikk. Dan Jönsson ger sig i DN hän åt den ryska exotismen och den skillnad han upplever gentemot konstvärldens standardutgåvor. Martin Schibli skriver en solid och realistisk skildring i HD. Dessutom har vi Sinziana Ravini som flippade ut av moraliska skäl och inte ville skriva alls och skrev det. Artikeln är inte längre tillgänglig.

Den schweiziska NZZ är tydligt kritisk, mest beroende på det kaos som rådde och svaga hängningar/installationstekniker. International Herald Tribune och Moscow Times skriver positivt men skribenterna är ryska.

Ändå gick det alltså ganska bra och särskilt kan man dröja vid det faktum att marknadskrafter och sociala kontraster stack i ögonen. Biennalen ägde delvis rum i ett varuhus där shopping pågick samtidigt som en högtalare serverade Agamben för eventuellt intresserade. Konstvärlden brukar putsa sina fasader bättre men vi får nog erkänna att kapitalets styrning och sociala orättvisor inte kan lösas med lite fernissa. I Moskva var rören raka och dessutom hade man sett till att curatorerna och föreläsarna var internationella storheter. Kort och gott drog konstvärlden till Moskva och fick frotteras med varandra i en pittoresk omgivning.

Den som kammade hem Moskvaspelens guldmedalj var tveklöst Oleg Kulik. Som nog är bekant har han länge sysslat med hundar och andra djur (djur gäller nu!). Hans socialkritik har alltid vinglat men har nu kommit att vingla alltmer rätt eftersom konstvärlden vill ha lite mer explosiv sinnlighet och extravagans. Med en, som man får tillägga, lätt betänklig, dos av mysticism bestänkt med New Age, kunde han med sitt sidoprojekt till biennalen bli mer biennal än biennalen själv. Det är dags att ta Kulik på allvar. Hans position som 773 kommer säkert att förbättras en hel del pinnhål och sevärd är han. Se en liten glimt av hans performance från 2003: Armadillo for your show.

Kulik med hund

Engelska curatorer besöker Moskvabiennalen

Det går framåt i konsten. Snart finns så gott som alla pusselbitar på plats. Vad vi snart kan se är vad som är konstnärlig kvalitet och även hur det går till att producera den. Om någon tror att detta skulle vara en katastrof för konsten tror man fel. Likafullt måste den göras och alla detaljer som är nödvändiga skall också på plats. Frågan är om det är värt mödan, men det går om man nu önskar det. Och snart är det klart.

Orakel i konstkvalitet är det lätt att vara idag. Men ingen tycks riktigt förstå att det ligger till på det sättet. Den mycket läsvärde Marc Spiegler har av en tysk tidning kallats för ett sådant orakel angående samtidskonstens framtid. Spiegler är kulturjournalist och kritiker, han blev känd genom sin kritik av konstkritiken, en artikel som man skall ha läst. Den är värd det. Finns här.

Spiegler har också gett sig på att bedöma kvalitet i bemärkelsen hållbarhet. Hans perspektiv är marknaden men inte helt och hållet. Jag kan förstå att det finns ett stort intresse att läsa sådant för alla investerare i den stora köpfesten som aldrig tycks ta slut. Spiegler levererar 3 + 3 namn som är hållbara. De första tre är konstateranden: Vilka som överlevde nedgången efter det postmoderna genombrottet, marknadens sammanbrott. Här läser vi Robert Gober, Cindy Sherman och Jeff Koons. Ser man på de här namnen så handlar det också om kvalitet. Att sälja bra och hålla hög kvalitet är det mest önskvärda. Om man främst intresserar sig för konsten är det näst bästa att sälja mindre bra och hålla hög kvalitet, alltså att vara uppburen. Den ekonomiska sidan brukar ordna sig om det ligger till så. På tredje plats blir det mer betänkligt: Att sälja bra och att ha dåligt anseende. Den fjärde kategorin kan vi lämna därhän.

Hur som helst, Spiegler ställer prognos och hävdar att tre konstnärer är säkra kort: John Baldessari, Thomas Ruff och Takashi Murakami. Lite märklig fördelning. Den gamle konceptualisten Baldessari tillhör en gången tid. Ruff har mycket länge legat i den absoluta toppen på artfacts och är omhuldad av den seriösa konstvärlden. Spiegler tycks tänka sig att hans påstående att Andreas Gursky är underlägsen Ruff i det längre perspektivet skall vara kontroversiellt. Gursky är tjusig medan Ruff har mer diskurs och komplikation. Utgången måste vara given redan för länge sedan.

Så har vi outsidern Takashi Murakami. Det är troligt att han håller. Han håller 222 på artfacts och det betyder att det borde finnas i varje fall ett 20-tal konstnärer till som kunde diskuteras. Skulle Murakami vara ett säkrare kort än t ex Olafur Eliasson, Douglas Gordon, Pierre Huyghe? Och inte heller är väl Pipilotti Rist och Kara Walker helt chanslösa? Spieglers argument är att Murakami slår en bro mellan japansk och västerländsk kultur. Det tror jag mindre eftersom det finns många broar som slås, det kinesiska broslaget skall inte glömmas. Om Murakami skall vara den stora överlevare som Spiegler tänker sig skulle det starkaste argumentet vara att han har 17 gallerier världen över som representerar honom. Spiegler påpekar dock inte denna detalj.

Murakami: Mr Dob Baloon 1999

Ett av de olösta problemen i den institutionella konstteorin är ”konstvärlden”. När ”konstvärlden” kallar något för konst är det konst. Och hur skall den avgränsas. I Dickies teorivärld får vi aldrig mer än antydningar om att mer eller mindre hela mänskligheten räknas dit. Praktiskt taget alla människor som i någon utsträckning importerat lite västlig kultur känner till att det finns konst och det verkar vara tillräckligt. Dickies konstvärld är särdeles svårhanterlig eftersom den inte bara skall vara bildkonstens utan samtliga konstarters konstvärld.

För att få något som helst grepp om detta stora problem får vi se oss om efter en konstvärld som följer en given standard. Det som givetvis tilldrar sig det största intresset är inte om massproducerade hötorgsmålningar skall kallas för konst eller inte. Betydligt intressantare är den standard som gäller för DIS. Saken är inte heller här så enkel. För vem skall räknas som fullvärdig konstvärldsmedlem i DIS? Kunskap, erfarenhet och förmåga varierar starkt inom denna sektor om man som utgångspunkt vill betrakta DIS som alla dem som är medvetet aktiva enligt de mallar som finns i den internationella samtiden. Återigen är ankaret biennalerna. Det är ingen överdrift att påstå att konstens agenda blir synlig i dessa evenemang. Även de större konstmässorna kan användas eftersom dessa tillhandahåller ungefär samma besättning och för samma diskussioner.

Situationen är sådan att biennalernas standard är världsomspännande. Världens periferier har tillgång till samma information som centrum. Detta slog mig när jag stiftade bekantskap med en föga känd biennal i Auckland i Nya Zeeland. Strängt taget är det inte en biennal utan en triennal men det har som bekant ingen betydelse. Vad man kan förvänta sig av en mindre biennal med ambitioner är att den kommer att översiktligt förmedla den standard som gäller för DIS.

Först skall det finnas en gångbar curator. I det här fallet är det Victoria Lynn från Melbourne. Hennes cv är tillräckligt välmatad för att se henne som en spelare i systemet. Curatorn skall ge ett tema för utställningen. Lynn har valt ”Turbulence”. Inte särdeles övertygande, ett alltför illustrativ och nödrimsaktigt val. ”Vi lever i en tid av turbulens”, säger Lynn, och drar sedan hela visan med flyktingar, krig och cirkulerande konstnärer. Men låt oss säga att det är typiskt.

Biennalen skall sedan fyllas med tre kategorier konstnärer: Grupp 1 som består av internationella storheter som varit med en längre tid. Här har Lynn fått ihop Mona Hatoum, Alfredo Jaar (gamla mästare); Isaac Julien, Chantal Ackerman, Atlas Group, Willie Doherty, Phil Collins. Grupp 2 med relativt kända och kommande konstnärer: Lida Abdul, Oscar Muñoz, Carlos Capelán (svensk representant), Vyacheslav Akhunov & Sergey Tichina m fl. Och slutligen Grupp 3 med nya konstnärer, som på små biennaler oftast är lokala.

För en mindre biennal som denna kommer konstnärerna i grupp 1 och antagligen till största delen i grupp 2 att medverka med tidigare arbeten. Några konstnärer i grupp 2 och de flesta i grupp 3 kommer att visa nyproduktioner.

En eller flera större installationer bör ingå i en biennal, alternativt ett större projekt. Här är det ett ambulerande projekt Long March Project som här kretsar kring möjligheterna att skapa en Chinatown i Auckland.

Evenemang i form av performance och artist’s talk är vanligt och förekommer även här.

Slutligen skall det finnas föreläsningar och seminarier i aktuella ämnen knutna till biennalen och med relevant nivå.

Auckland kan visa fram Gerardo Mosquera (kubansk curator en av Havanabiennalens grundare) som inte oväntat talar om ”Walking with the Devil: Notes on Art, Culture and Internationalisation”
Seminariet har ett flertal medverkande och diskuterar följande frågor:
“Displacement” – examines the turbulent emotions around the movement of people around the world both in the spirit of hope and in the spirit of despair. As travellers take a tourist route, immigrants find new homes and asylum seekers go in search of sanctuary.
“Clusters” – asks, how do we treat the guest: is it with fear or with hope? How do we meet them: with an embrace or a tuned back? What networks can be built – what new clusters formed?
Så ser alltså standardkonsten ut idag. Om resultatet skall bli lyckat hänger naturligtvis samman med hur man får ihop helheten och hur mycket man lyckas med att skapa en något avvikande profil från den givna utgångspunkten. Men det är under förutsättningen att biennalen väcker uppmärksamhet. Auckland ligger svårt till och man får nog anta att man inte kommer längre än till att några kritiker från Australien eller Nya Zeeland skriver för någon av de internationella tidskrifterna. Betyget kan nog sättas utan att ens beakta utställningen: Varken bra eller dålig. Standard.
Vi får i varje fall en god bild av hur DIS-konstvärlden fungerar och vad man skall känna till för att vara en fullgod medlem. Konstnärer har en given mall: att ta sig in i grupp 3 och sedan försöka ta sig upp till grupp 1.

Besök triennalen.

Oscar Muñoz: Breath 1996-2002

Auckland på nordön, Nya Zeeland

Undergången är nära, global warming kommer mer och mer. Vi får också se mer och mer av Al Gore som kommit att spela rollen av hela världens miljöhjälte. Hans bok, En obekväm sanning, har kommit på svenska och recensenterna är välvilliga. Nu skall vi spara på energin och dra ner på elförbrukningen. Boven i dramat är utpekad som koldioxiden; bilarna och industrin är stora syndare. Dessutom har Global Warming blivit en av de snabbast växande marknaderna som skapar många arbetstillfällen. Det investeras ofantliga summor för att få fram rapporter som visar de allra värsta tänkbara scenarier. Vi lider med andra ord inte brist på spännande nyheter.

Man frågar sig naturligtvis när konsten på allvar skall ta steget in i kampen mot Global warming. Trögstartat som denna institution brukar vara är vi inte där än. Men det första steget är det allmänt ekologiska. Ty efter att så länge ha varit postkoloniala kan det vara dags att uppdatera sig till en ny världsförbättrande insats. Så långt har vi kommit att DIS har fått sin första ekologiska biennal. I Sharjah i Förenade Arabemiratet. Den drar igång den 4 april och har ett vackert program. Uppstarten ligger lite långt ut i periferin och vi får se om centrum behagar följa efter. Men det finns mer om konst och ekologi, ta t ex en titt på Arts & Ecology.

Det är alltid lite problematiskt när konstnärerna skall ge sig på stora globala uppgifter och förena sig med de fanatiska massorna för att inte tala om hur de skall samsas med alla lycksökare i branschen Global Warming. Med viss lättnad kan man slå fast att åtminstone en del av artisterna väljer mera marginella ståndpunkter som t ex Michael Rakowitz uteliggarevärmare eller Jeremy Deller som intresserar sig för fladdermöss (Bat House Competition – mer om den finns på Arts & Ecology).

De verkligt stora bovarna i koldioxidutsläppet är vulkanerna. Ett utmärkt konstnärligt koncept är att utfärda ett allmänt vulkanförbud men det är ju inte säkert att det hjälper. Hur skall vi då komma undan den fruktansvärda katastrof som rullar upp och känns igen i varje regnskur och vindstöt? Lyckligtvis är det inte nödvändigt att utan vidare göra knäfall för religionen Global Warming. Det är möjligt att det finns ett sådant problem men långtifrån säkert. Just nu är dock ingen särskilt intresserad av alternativ eftersom kampanjerna kör för fullt. Emellertid kan det vara en av otaliga hype. Se t ex den här filmen.

Michael Rakowitz: paraSITE 97-

Skall Al också bli konstens apostel?

Vem intresserar sig för André Derain idag? Vilket förhållande har denne franske konstnär till den internationella samtidskonsten? Och vilken position har han i modernismen?

Statens Museum for Kunst (lägg märke till att museet har öppnat för kommentarer och kundvård) har en stor Derainutställning som pågår till den 13 maj. Två saker kan aktualiseras: Konsthistorien och Modernismen. Konsthistorien är den yttersta parnassen där de verkligt betydelsefulla konstnärerna skall inta sina platser. Vare sig man tillhör modernismen eller DIS är man i bästa fall på väg dit. Hittills har konstvärlden betraktat konsthistorien som ett levande mausoleum. Där finns inga inaktuella konstnärer. Alla som där tagit plats kan begrundas och visas om och om igen. Även om förbindelserna mellan DIS och det konsthistoriska materialet tunnats ut en del, inte minst genom behovet av att rikta sig till många andra områden, är referenstrådarna alltjämt något som dras från konsthistorien och in i samtiden. Men ingen tycks vara intresserad av Derain. Vad är han egentligen värd? Det är väl bekant att Derains stora tid var fauvismen, den kortvariga konstriktning som sprang fram på höstsalongen i Paris 1905. Konstkritikern Louis Vauxcelles kom att skriva in sig i historien då han frammanade beteckningen fauvister (och han fick också till ”kubister”). En grupp konstnärer med uppskruvade färger och en fransk expressionism utan ångest (i motsats till den tyska parallellen Die Brücke).

Vad blev det av dem? Fauvismen var ett avstamp. Ingen konstnär blev riktigt stor genom att enbart vara fauvist. Matisse blev den store Matisse, Braque likaså, brun och kubistisk: de övriga något mera marginella: Dufy som drogs mot det dekorativa, Rouault som vände sig till religionen och Vlaminck som kanske var den bästa av dem alla när det begav sig. Han började så att säga på toppen och arbetade sig målmedvetet ner till en alltmer tröttsam upprepning av sig själv. Och så Derain. Ingen tvekan om att han var en mycket bra fauvist; hans historiska tyngdpunkt vilar i stor utsträckning på det han gjorde i den vägen under ett knappt decennium. Men han skulle ju vidare och hans verk ger onekligen prov på en stor aptit både med och mot sin samtid. Derain kom att bli den moderne mästaren som i motsats till andra ständigt växlade stil. Men det kom i längden inte att bedömas som tillräckligt intressant. Han hade en stark benägenhet för renässansen och kom i en abstraherande tid att förbli figurativ. Detta väckte naziregimens positiva intresse. Han blev, tillsammans med Vlaminck, inbjuden till Tyskland under kriget och tackade ja. Katastrofen var ett faktum och svartstämplade Derain som dock inte var särskilt skyldig. Hans snedsteg har knappast något att göra med hans undanskymda position. Snarast handlar det om att han aldrig lyckades finna något som överträffade hans fauvistiska slagkraft.

Det går nog inte att ändra på Derains konsthistoriska position. Dessutom finns det annat som tränger på. Documenta 12 aviserar ett stort intresse för modernismen och det stora tidskriftsprojektet resulterade för några veckor sedan i det första numret av Documenta Magazine med titeln ”Modernity?” Många vill vara med om modernismen. Det postkoloniala projektet är i det avseendet långt ifrån inaktuellt. Allt fler länder kan meddela sin version av modernismen vilket framkommer i tidskriften.

Det kan bli trångt i konsthistorien men det är nog ofrånkomligt att modernismen vagga vilar i Paris och att andra modernismer, ehuru intressanta, alltid kommer att vara sekundärhändelser. Vi kan ändå räkna med att ett och annat kommer att tränga sig in i den heliga konsthistoriska skriften. Som trots allt är nödvändig, utan den vore konsten intet.

Derain som fauvist

Och som stilväxlare

(Vill ni läsa något annat finns de två första delarna av en engelskspråkig text om kvalitet här)

Par i nytt

Jodå, det finns bara en sak i konsten och det är jakten på det nya. Även om vi till leda hör konstvärldens reservationer: ”Inget nyhetsjäkt för mig, nytt för nyhetens skulle är verkligen inget intressant.” Med detta sagt kan nyhetsjakten fortsätta. I vårt kära konstprogram Arty har man detta som huvudtema. Varje program annonserar det som konstvärlden skall vara intensivt engagerat i. Det har varit dockor, fantasi och nu senast porträtt. Programmet är i detta avseende inte värre än mycket annat. Men saken är naturligtvis den att nyhetsvärdet är begränsat. Det är viktigare att påstå att man fångat det nya i nuet än att det faktiskt skulle vara där.

Med risk att bli tjatig vill jag ändå och igen peka på Biennalen som huvudinstrumentet för spaningsuppdrag. Om något nytt skall bli till får vi det där. Men vi får vänta, först måste sommarens utställningar brisera. När Documenta, Venedig och Münster är avfyrade kommer den samlade ansträngningen från konstvärlden med stor sannolikhet att kunna visa något om det nästa vinddrag som löper genom konstens trädkronor.

Under tiden får vi nöja oss med smärre detaljer. Natalia Kazmierska påtalar i Rodeo Magazine att tiden äger en vurm för tvåsamhet. Lite överdrivet, men för all del, vi har några stycken. Kazmierska har sett tvillingarna Doug och Mike Starns snöflingor på Wetterlings Gallery och mest fascinerats av tvillingskapet. ”Deras identiska yttre faktiskt gör deras konst bättre”, skriver hon. Och det gör hon nog rätt i. Tvilling är ett gott varumärke. Men man tvingas säga att särskilt intressanta är de inte längre. Heta namn i slutet av 1980-talet då deras bildvärld var full av konsthistoriska referenser. Nu får de ägna sig åt snökristaller och idissla sin forntid på en hovsam 1.704 på artfacts. De platsar inte ens på den svenska 15 i topp listan. Mera klös har paret Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla (503) som har varit hyperaktiva under de senaste åren. Alltjämt att räkna med, detta amerikanska/cubanska par som håller till i Puerto Rico. De ligger rätt i tiden med en avslappnad hållning till den socialkritiska diskursen. De är inte heller främmande för att häkta på den djurtrend som makat sig in på biennalerna.

Allora & Calzadilla Returning Sound, video

Allora & Calzadilla Amphibious 2005, video

Doug & Mike Starn på den tiden det begav sig:
Double Rembrandt with Steps 87/91

Det är inte alltid som man omedelbart kan förstå samtidskonstens struktur. Men saken handlar om ”det som gäller”. Åtskilliga är irriterade över detta. En relativt begränsad grupp i konstvärlden låter sig pekas ut som platsen där konsten sker. Och vad är då detta? Intressant är det onekligen eftersom vi just här finner den i nuet vägande kvaliteten.

Man kan först snitta upp konsten i Modernism och DIS (den internationella samtidskonsten). Den modernistiska jättearmén är en koloss på lerfötter och som trendsättare och debattforum har den mycket liten betydelse. Men även DIS får vi snitta upp, lämpligen i tre delar:

1. Den historiska (med sådana konstnärer som Jeff Koons och Gerhard Richter)

2. Den som är passé (t ex Damien Hirst, Pipilotti Rist, Maurizio Cattelan, Bröderna Chapman)

3. Den sektor som tillhandahåller de giltiga trendsättarna.

Dessutom bör man placera en gråzon mellan 2 och 3 innehållande dem som vippar farligt långt ut på avfallskanten (exempelvis Monica Bonvicini, Liam Gillick, Isaac Julien, Tracey Emin).

Företagsamma medspelare och agenter i DIS får hålla tungan rätt i mun och göra knivskarpa analyser. Rent mänskliga felslut är vanliga. I den pågående biennalen i Moskva (till 1.4) fanns en hel del svenskar, bl. a. vår kompetenta kritiker m. m. Sinziana Ravini. Hon skulle nu dansa, ty det gör man på biennaler, och hade att välja mellan Matthew Barney (77) och Jonathan Meese (249). Då tar hon Barney trots Power Ekroths alldeles korrekta protester. Gick hon efter artfacts istället för att känna av trendigheten? Eller skall saken helt och hållet skrivas på hjärtats konto? Hur som helst har vi något att lära av denna händelse. I den uppkomna situationen är det Meese som gäller eftersom han är en av de stora just-nu-trendsättare. Och visst är det intressant eftersom Meese då kan sägas representera det som är kvalitet i konstens spetsfunktion. Där svänger pendeln relativt fort men inte ohejdat och Meese är en rätt stabil kvalitetsstod. Han är givetvis inte det enda namnet, listorna på de gällande blir långa men något osäkra. Låt mig ytterligare föreslå Gerard Byrne, Adel Abdessemed, Trisha Donnelly, Saâdane Afif; däremot knappast Terence Koh som mera är ett fenomen än en allvarlig konstnärlig utmaning.

Jonathan Meese, som tidigare presenteras (Konstvilks Del 261), är sevärd. En stor del av hans produktion är stora fula målningar och installationer. Mest sting är det nog i hans framträdanden, så bänka er gott folk och ta er genom två performance, den första med text och uppläsning av Ezra Pound, den är nästan bra, och så en riktig Meese som exorcist i den barocka skepnaden Noël Coward is back, Tate Modern 2006. Så sitter trenden, åtminstone i en väsentlig förgrening. Och välj danspartner med omsorg.

I valet mellan att dansa med

Matthew Barney

eller

Jonathan Meese – tog hon Barney och hamnade i fel DIS-grupp.

I dessa tider när konstkritikernas roll ständigt diskuteras är det inte alltid lätt att finna pennans väg på konstens hälleberg. Skam dock den som ger sig. I gårdagens Helsingborgs Dagblad har Jonas Ellerström tagit för sig av Rauschenbergutställningen på Moderna. Vi har hört och sett om den länge nu och man kan förstå att det gäller att finna en fyndig vinkling för en ambitiös skribent. Ellerström bestämmer sig för att skapa en alternativ konsthistoria som en inledning i all enkelhet innan han når fram till Rauschenberg.

De avlösande ismerna, skriver Ellerström, kronologin, upproret är bara en del av sanningen; det finns andra kriterier än de vedertagna. Och så tänker Ellerström till och vill placera 1900-talskonsten mellan polerna Rent och Orent. Därefter börjar hans sorteringsarbete där han prydligt stoppar in de rena formerna, konkretister och minimalister och konceptualister i den rena boxen. Där ryms även Warhol och postmodern textbenägenhet samt Duchamp (”den vita keramiken”). Dadaisterna blir exempel på oren konst, kanske är det av utrymmesskäl vi inte får fler. Antagligen skall den tyska expressionismen vara oren men måste väl då få sällskap av Matisse (och det övriga franska färgköket) som knappast kan kallas för rent men som inte heller platsar i det orena. Dock får vi inte veta hur det här skulle redas ut eftersom Ellerström snabbt avslutar sin alternativa skrivning när han nått fram till Rauschenberg som får fylla ut den sista tredjedelen av hans funderingar.

Lite enklare hade det varit om recensenten återknutit till Nietzsches gamla konstteori om det dionysiska och apolloniska, en teori som starkt påminner om Ellerströms. Den är dock så pass fyndig att den undviker den ovannämnda kollisionen.

Man skall nog se sig om ordentligt innan man börjar experimentera med konsthistorien. Den är obevekligt kronologisk eftersom dess grundstomme är konstbegreppet vilket ständigt utvecklas till en allt större komplexitet. Det sker genom de verk som skapas och genom teoribildningar och reception. Varje verk som skapas finns någonstans i detta linjära system och får genom sin placering en mening och möjliga referenspunkter. Ingen kommer undan detta. Många har t ex roat sig med att kritisera minimalismens purism genom att imitera den. Sådant är möjligt på vissa punkter i en kronologi. Men inget verk bär på en egen betydelse hur det än ser ut. Sedan kan man roa sig med att sortera sakerna efter mått och vikt eller eventuellt skriva en konsthistoria om däggdjuren som motiv i 1900-talets konst.

Skall man tala om tvåspårsfunktioner under 1900-talet är det långt mera fruktbart att studera modernismen kontra konceptualism/postmodernism. I det sammanhanget finns det fog för att tala om en alternativ historia invävd i modernismens dominans.

Den alternativa konsthistoria som snart bör skrivas är att skildra konstbegreppets och dess referenssystems historia: Det som ackumulerat görs, tänks och ges mening är det som vi kan skriva om. Lika enkelt som i det närmaste självklart. Men den traditionella konsthistorien ser inte ut på det sättet så vi lär få vänta ännu ett tag.

Nietzsche delar alltså upp konsten i det apolloniska och dionysiska (Tragedins födelse 1872).

Upphöjd Apollon

Dionysos svingar däremot en bägare

Men ingen av dem är längre aktuell som konstmetafor. Nu har vi istället Hermes, vagabonden och tjuvarnas gud: