Vilks.net

Konstprogrammet Arty inledde igår sin andra omgång i teverutan. Onekligen har det blivit bättre. Medan den första upplagan blev en självcentrerad och gladporrig kalkon har det nu blivit ett rimligt konstprogram. De outhärdliga interna diskussionerna har drastiskt skurits ner och dessutom satte man i första programmet in en stabil personlighet, Carl-Johan de Geer.

Vad som saknas är en kritisk synpunkt. Det tycks inte existera någon medvetenhet om att det faktiskt inte är nödvändigt att svälja allt. Och fortfarande frustar programmet av entusiasm över konstens härlighet. En aning distans skulle vara välgörande.

Det första programmet hade andligheten i konsten som tema. En liten tendens i den riktningen finns onekligen i samtidskonsten. Men den är inte stor och kommer enbart som en del av den sociala ram som numera håller konsten i ett järngrepp. Rör sig en nyandlighet i samhället så kan konsten söka sig dit och göra en socialkritisk undersökning – eller som det också blivit, lite mindre undersökning och något mer estetisk utlevelse.

Att konsten skall överta religionens roll har diskuterats ända sedan romantiken. Som vi vet har saken sedan dess inte avancerat. Och det beror på att det andliga och religiösa behov som kan täckas främst är de interna: konstaktörernas. För en större publik kan äldre konst förmedla någon form av begränsat andligt värde medan samtidskonsten bidrag är helt försumbart.

Pipilotti Rist som uttalade sig om de andliga värdena har tydligen hamnat i den förhoppningsfulla konstvärldens egen lilla värld. Hon lider, som så många av hennes konstagentkollegor, av att övertaxera den konst som hon själv producerar och fängslas av.

En rolig poäng kammade Marcus Lindeen hem när han drog fram John Duncans performance från 1976 ”Scare”. Alltså den där han med mask och pistol knackar på två vänners dörrar och utan förvarning avfyrar ett löst skott och sedan springer därifrån. Carl-Johan de Geer tappade plötsligt garden och menade att det inte var konst. Men Marcus korrigerade honom med att säga att det som konstnärerna gör och kallar för konst är det. Mera korrekt hade varit att säga att performansen sedan länge är välkänd i konstvärlden. Förra året kunde ”Scare” fira 30-årsjubileum. I det efterföljande samtalet med Duncan själv gjordes en stor poäng av att aktionen var exklusiv, endast för två personer. Tyngdpunkten ligger ju inte där utan istället i receptionen i konstvärlden, hur den intresserar sig för och reflekterar kring händelsen. Där har vi den egentliga publiken.

I Arty är man som sagt mest glad och trevlig. John Duncan har varit inne på värre saker än den rätt beskedliga ”Scare”. En journalistiskt intressant fråga som Marcus Lindeen antagligen inte kunde tänka sig att ställa till Duncan var: ”Har du verkligen legat med lik?” Hur gick det till med ditt kontroversiella projekt ”Blind Date” 1980? Där börjar konsten bli lite för otrevlig för folkhemmet.

John Duncan Scare 1976

En smula realistisk struktur skulle nog inte skada vid betraktandet av samtidskonsten. Som det heter, detta har hänt:

En gång handlade konsten om estetiska upplevelser vilka kunde vara överskridande och utmanande. Konstbetraktaren fick pröva saken med sin egen upplevelse, går, går ej, går kanske – och går till slut.

Senare kom konsten att handla om sitt eget överskridande och sin egen utmaning: Kan detta vara konst? Ja, nej, kanske – och till slut kan det.

Så kom det sociala. Hur skall det prövas? Knappast med betraktarens upplevelse eftersom konsten inte är särskilt intresserad av konstvärldens förståelse av sociala problem. De har redan tagit ställning. Ett hopp föddes om att den socialkritiska effekten av konsten skulle kunna stråla ut till folket, men grusad är den förhoppningen.

Illa, illa, kan man tycka, men konsten har kvar det att vara ett evenemang. Den är välutrustad med biennaler. Sådana är nödvändiga för att bibehålla någon trovärdighet i det sociala engagemanget. Privata gallerier och även de flesta konsthallar kan inte i någon större utsträckning föra fram social aktivism. Bara om det är häftigt, lite kul och har tillräcklig bredd för att kunna vara familjeföreställningar. Därför har vi biennaler. Det kan kännas lite tröttsamt med dem alla men det är långtifrån slut. Vi får fler och fler och större och större. Fortfarande kan man säga att vi befinner oss i biennalernas ungdom. Gott om plats för tillväxt. Och inte är det många biennaler som på allvar räknas. De asiatiska är bekräftande och ibland storslagna men vi förväntar oss inte något avgörande från det hållet. De ligger för långt ifrån de västliga konstcentralerna.

Den gamla uppbyggnaden var Venedig (där skall det ske något) och giganten Documenta i Kassel(alltid med övertygande genomslag). På flankerna São Paulo och i någon mån Sydney. Och i väster den amerikanska, givna trendsättare: Whitney.

Nu finns det massor men få av dem har lyckats med en riktig positionering. Berlin får räknas till dem som åtminstone lyckats till hälften. Nykomlingar bemöts med skepsis och för att ha en chans måste de följa dels det grundläggande biennalreceptet och dels stöta energiskt i sina basuner.

Och nu kommer det en som vill vara en tungviktare: Moskva rullar ut stora biennalkanonen. Den 1 mars går det lös. Överkörd redan i starten är Berlin med sin ynkliga uppsättning av Cattelan och hans två assisterande curatorer. Moskva kastar in 8 curatorer och 5 utställningar jämte sidoprojekt. Detta räcker ändå inte långt eftersom Moskva finns i utkanten och bara har en biennal bakom sig. Att Giorgio Agamben kommer räcker naturligtvis inte och inte är det riktigt lyckat att Yoko Onos utställning blivit senarelagd. För en vecka sedan presterade biennalen en nyhet som en sensation:

Moskvabiennalens curatorer och konstnärer ifrågasätter huvudtemat om geopolitik, marknaden och glömska. Biennalen skall i stor stil genomföra en institutionskritik med sig själv som objekt. Fast inte riktigt, efter rubriken tonas saken ned till att biennalen vänder sig till dem som bär på osäkerheten om var man befinner sig och vart man är på väg. Man kan misstänka att allt detta är en omskrivning av ett tillstånd i Moskvabiennalen: Kaos.

Rosa Martinez bekräftar
- att Konstnärerna inte vet vart man är på väg. Alldeles som Alice och Cheshire katten i Alice i Underlandet:

‘In that direction,’ the Cat said, waving its right paw round, ‘lives a Hatter: and in that direction,’ waving the other paw, ‘lives a March Hare. Visit either you like: they’re both mad.’
‘But I don’t want to go among mad people,’ Alice remarked.
‘Oh, you ca’n't help that,’ said the Cat: ‘we’re all mad here. I’m mad. You’re mad.’
‘How do you know I’m mad?’ said Alice.
‘You must be,’ said the Cat, ‘or you wouldn’t have come here’.
grinned a little wider. ‘Come, it’s pleased so far’, thought Alice, and she went on. ‘Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’
‘That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.
‘I don’t much care where—-’ said Alice.
‘Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.
‘—-so long as I get somewhere,’ Alice added as an explanation.
‘Oh, you’re sure to do that,’ said the Cat, ‘if you only walk enough.’
Alice felt that this could not be denied, so she tried another question. ‘What sort of people live about here?’

Så vidare Moskvabiennalen

Endast undersökningen är vaken

Bonniers konsthall

En sak som kommer att stå sig ett gott stycke tid framöver är Undersökningen. Ingen konstnärlig kvalitet utan undersökning. Förr var honnörsbegreppen estetisk upplevelse och autentiskt uttryck. Därefter följde distans, ironi och meta. Så kom socialkritiken och när den inte kunde hålla vad den lovade fick konsten moderera sig till Undersökningen. Också ett sätt att hålla konst-som-forskning på behörigt avstånd.

Den som gör något i konsten idag skall alltså företa en undersökning. Samtliga agenter är överens om detta. På Bonniers konsthall kan vi möta Monica Bonvicini, ett i samtidskonsten kvalitetssäkrat varumärke (219). Redan i tredje meningen i utställningens introduktionstext kastar konsthallschef Sara Arrhenius in undersökning: ”en mycket handfast undersökning av arkitekturens och den byggda världens bakomliggande kulturella förutsättningar.” Och så den obligatoriska raden av frågor om hierarki och exkludering: ”Vem definierar vad som räknas som god eller dålig arkitektur? Vilket liv och vilka människor är den byggda världen gjord för? Vem inkluderas och vem exkluderas?” Som bekant är eventuella svar något som faller utanför konstens domäner.

Därmed är det diskursiva placerat där det skall och utställningen kan konsumeras, men med fördel av den som förstår hur spelet fungerar. Jag mötte vid receptionsdisken ett par gnälliga modernister som ropade efter tavlor. Skall man sätta in antropologer och terapeuter? Å andra sidan ledde hallens pedagog en grupp intresserade pensionärer som fick veta att Bonvicinis video Hammering Out (1998) (en hand slår mot en vägg med en slägga och putsen faller) var en bild av kvinnans sociala instängdhet. Men några fattar galoppen och ser t ex att hallen är uppdaterad med att på en gång visa fram den rådande treenigheten: Sex, våld och djur. Sex och våld springer fram ur Bonvicinis kollektion, djuren finner man på caféet i Jesper Carlsen videor med ekorrar och fåglar.

Efter att en kort stund ha betraktat Bonvicinis Chain Swing från 2006 (enligt konsthallschefen handlar det där ”om hur man som betraktare blir medbrottsling i ett perverst spel mellan betraktare och betraktad” – men knappast för pensionärerna) och efter att ha hört videosläggans taktfasta dunkande var det dags att möta fotfolket vilket också är representerat på utställningen. Genom ifyllda frågeformulär har ett stort antal byggnadsarbetare från olika länder fått svara på konstnärens frågor. Konstnären har ju sagt att knegarna sexualiserar våra byggnader med sina valkiga händer och hon ställer också lätt impertinenta frågor om privatliv och homosexualitet. Bonniers vernissagekort visar ett sådant frågeformulär där en aggressiv svensk byggnadsjobbare inte skräder på orden. En röst från det vulgära folket är något en förfinad konsthall kan kokettera med och så blir det också här. Det framvisade svaret är mycket otypiskt. Läser man genom de utställda formulären finner man huvudsakligen försynta herrar som svarar på artigaste vis vilket gör byggnadsarbetaren föga frustande och rå – och lite mindre konstintressant.

Folket fick i alla fall vara med på ett hörn och besökarna som läser formulär kan vandra över gipsgolvet Plastered (1998). När man rör sig över detta skall det långsamt gå i bitar. Det kan mycket väl vara fallet men med betoning på långsamt. Säkerheten kommer nog före konsten när vi hamnar i konsthallsformatet.

På alla plan är Bonviciniutställningen (pågår till 29 april) en solid uppvisning i den internationella samtidskonstens kvalitetsavdelning. Det kanske inte går till historien men just nu är det riktigt stort. Nästa steg för Bonvicini blir Moskvabiennalen som öppnar den 1 mars.

Monica Bonvicini What does your Wife/Girlfriend think of your rough and dry hands? 1999/2007

Kan det bli ett problem att något är bra? Frågan dyker upp inför mötet med receptionen av William Kentridge Black Box. I och för sig inte någon isolerad del av Kentridge arbete, ser man sig runt i detta finner man mottagandet som överväldigande. Men hur som helst: Black Box (2005) som nu visas på Moderna Museet. Det är en scen med olika skikt där filmbilder, både tecknade och fotografiska projiceras och där mekaniska figurer rör sig fram och tillbaka på det ganska smala scenutrymmet.

Alltsedan Documenta 11 2002 har Kentridge haft smak för operan. Det är det saken handlar om: bild, rörelse, musik, uppträdande, scenväxlingar. Jag bänkar mig framför miniatyrteatern och sitter där som motsträvig åskådare. Kan det verkligen vara så förtvivlat bra? För allt i världen, det är liv och rörelse, musiken är suggestiv. Vi har också den nödvändiga molltonen, den rörliga megafonfiguren med texten ”Sorgearbete” som dansar runt med Kentridge Noshörning vilken symboliserar Afrika. Och det tydliga utpekandet: Folkmordet på Hererofolket i Tyska Sydvästafrika. Men särskilt sorgligt blir det inte, däremot blir det rätt. Den postkoloniale kolonialistarvtagaren kan sittande och utan alltför stort lidande assimilera sin stora skuld.

Lite för bra för att vara sant, allkonstverket med den vite mannens skuld inbyggd som habilt skuldarbete. När ett konstverk bara är bra är det inte längre bra, icke-bra är en förutsatt kvalitetsegenskap i konsten. Rentav är det dags att putsa av Adorno. Inte för att jag har mycket till övers för denne dunkle romantiker men ibland får han till det. Wagner, säger han, kamouflerar oförenligheten mellan det estetiska och det kommersiella. Den tanken landar väl i samtidens konstlandskap. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun eftersom uttalandet vilar i den modernistiska myllan. Det håller nog ändå, estetiken kan inte vara kommersiell enär den representerar det överskridande och det obegripliga. Ingen vill ha det – förutsatt att det inte är en falsk version, alltså ett redan känt överskridande och obegripligt.

Kentridge kan med andra ord sägas vara den som lägger konsten till rätta för den segrande liberala borgerligheten, estetiken blir kommersiell. I första hand handlar detta om att den kan konsumeras på ett sätt som verkar autentiskt och moraliskt försvarbart, den glider dessutom lätt ned i den bildade medelklassens konstlängtande strupar. Skall man gå ännu längre och travestera Adorno om det han skrev om Beethoven? Det som representerar den nyligen triumferande borgerligheten? Konsten som under de senaste decennierna förvandlats till politiskt ”svagt mot vänster” behöver inte längre skämmas för att ha blivit lite småborgerlig. Det är kamouflerat av den allra bästa samtidskonsten.

William Kentridges triumf Black Box

Det blev ungefär som man kunde tänka sig med Bäckström/Carpelan på Färgfabriken. Se t ex Dan Jönsson i DN. Bäckström hade valt sin konstnär med omsorg och fick i gengäld ett verk i sin egen stil. Frågan om vem som är vad, alltså om Bäckström är konstnär eller curator och om det är fel att skapa en konstnär visade sig skäligen ointressanta. Konstvärlden har ett handfast sätt att uppfatta identiteter och Miriam Bäckström är konstnär och inte curator. En curator är en sådan om denne blir uppfattad som curator av konstvärlden. Det skall mycket till för att gå ur sin roll. Maurizio Cattelan som var huvudansvarig för Berlinbiennalen i fjor förblir utan problem konstnär och det gäller även Damien Hirst som, liksom många andra, gjort inhopp som curator. Någon ny konstnär skapades inte heller. Det brukar inte ske i en plötslig händelse. Kira Carpelan framstår väl inte som någon stjärnskott genom den film hon producerade till utställningen men hon kan skriva in Färgfabriken i sitt cv och det är inte det sämsta – dessutom att hon har samarbetat med Bäckström.

Även om utställningen nog bara nådde ett ”jaså”, kan den fortfarande få luft under vingarna. Allt som behövs är en välvillig skribent, hyggligt ansedd, som tar sig an de teoretiska möjligheterna och att en sådan text går ut genom Artforum. Det är fullt tillräckligt.

På sina håll tycks gränsdragningar vara ett svårt kapitel i konstvärlden. Klara Kristalova ställer fram till den 25.2 ut Galleri Magnus Karlsson. Hon visar keramiska skulpturer. Detta föranleder Camilla Hammarström till ett utfall mot konstens ”apartheid” i Aftonbladet. Skribenten känner sig dock den här gången något lättad: ”Det fanns en tid då avgränsningen mot det lägre värderade konsthantverket var avgörande för en karriär i den finare gallerivärlden. Det är befriande att så inte längre är fallet. Jag tycker mig de senaste åren ha sett allt fler exempel på en upplösning av genrernas och materialens apartheidlagar.”

Hammarström tillhör litteraturvärlden och är i själ och hjärta modernist, något som kan förklara hennes uttalande. Klara Kristalova är självklart ett exempel på ”kannibal”, alltså en konstnär som besöker kusinerna från landet, alltså konsthantverkarna, tar ifrån dem deras produkter vilka sedan med ett enkelt institutionsbyte blir fullvärdig samtidskonst. Det är där hon hör hemma. Tron att det skulle vara fördelaktigt att blanda konst och konsthantverk är en naiv betraktelse. Vi har att göra med två olika marknader och två olika institutioner. Ställer man ut konsthantverk som konst är det inte ett steg mot befrielse utan ett konstnärligt arbetssätt. Man kan jämföra med den alltid lika gångbara pissoaren. När den ställdes ut blev varken designern eller den sanitärfabrik som tillverkade produkten en del av konsten. Vill man kan man kalla det för ”apartheidlagar”. En enklare skrivning är att allting inte nödvändigtvis måste vara likadant. En keramisk skulptur kan vara konsthantverk, samma skulptur kan föras in i konstvärlden och förses med en diskurs av Agamben. Med viss list och en inte alldeles obesvärad balansgång kan en konstnär försöka sig på att serva två marknader samtidigt. Emellertid kan man vara säker på att det nästan alltid är givet om det handlar om en konstnär eller om en konstnär på tillfälligt besök i konsthantverksvärlden.

Klara Kristalova, keramiska skulpturer på Galleri Magnus Karlsson

Beklagar att det varit haveri på denna sida. Endast WordPress vet varför. Men för alla eventualiteter finns det nu också en reservblogg: Konstvilks. Där finns redan ett par runor som jag skrev under de mörka dagarna. Och om det inte skulle vara nog kan jag rekommendera min egen text om den kommande Documenta 12 på Kunstkritikk. Därmed över till något liknande: Konstnärlig Kvalitet:

Så har vi sålunda det stora ämnet konstnärlig kvalitet. Simo Säätelä, docent i filosofi, har skrivit en artikel i den nyutkomna boken En fråga om kvalitet (Magnus Rönn red.), ”Kvalitet – en gåta?” Som ofta, för att inte säga alltid, lämnar dylika artiklar läsaren med det fortsatt olösta problemet. Säätelä ägnar det största utrymmet åt att fundera kring kvalitet i allmänhet. Jag kom själv på mig med att frammana en handfast bestämning av kvalitet: Det som ger ett gott resultat för att uppnå ett visst mål.

Konstens mål är som bekant att visa att världen i sitt fundament är harmonisk. Uppgiften är alltför svår, varför konsten har inriktat sig på mindre delmål: att söka efter de yttersta estetiska möjligheterna, att göra något åt orättvisorna i samhället samt att kritisera sig själv. Tyngdpunkten i detta kvalitetsdrama flyttar ständigt runt i modeväxlingar. För närvarande har alltså estetiken fått större utrymme än tidigare. Vill man få en bild av hur den svenska kritikerkåren uppfattar kvalitet just nu kan man fortsätta att studera receptionen av William Kentridge. Det är otroligt vad han är bra. Särdeles vältalig och utförlig är Ulrika Stahre i Aftonbladet. Här är en sammanfattning av hur hon pressar fram essensen av nutidskvalitet:

”…en villkorlig berättelse som när som helst kan bli något helt annat … Oändlig skönhet dold under ruffig yta. ), en dockteater, film, teckningsutställning och undersökning av den tyska koloniseringen av Namibia. /…/ Det konstnärliga språket har en gång vuxit på samma gren som det koloniala förtrycket, och på något sätt är det själva rörelsen bort från grenen som är Kentridges projekt.”

Hela kakan bakad. Om konsten inte klarar av att visa tillvarons harmoni kan den åtminstone visa konstens. Vi ser att det är en stark estetisk sida med berusande emotionellt värde, samtidigt bedrivs det en socialkritisk undersökning. Och inte minst är Kentridge igång med att överskrida allt. Sammanfattar man detta kan man se något som kan kallas för Konstuppfyllelsen: att få fyllda bägaren i handen och att i den stunden överväldigas. Fast vägen dit var redan röjd.

Det enda smolket i bägaren är alltså att alla älskar Kentridge på ett genomgripande och samstämmigt sätt. Snarare än att vara genuin konstnärlig kvalitet har vi nog ett fall av bekräftelse på en befintlig kvalitetsnorm som väntat en stund på att blomma ut. Konstens kvalitet är ju beroende av att inte uppfattas som alltför bra – om den inte är helt och hållet historisk.

Ni kanske undrar vad docent Säätelä kom fram till? Jo, ”konst som uttrycket eller uppvisar att den har gjorts med eftertanke, känsla, ärlighet och innerlighet”. Som den kloke filosof han är nämner han att dessa begrepp är vaga. Man kan tillägga att de även gäller för Melodifestivalens bidrag. Och för allting annat.

Ovannämnda skrift: En fråga om kvalitet, Santérus Förlag 2007
Även jag har lämnat ett bidrag

Konstens frontlinje har på ett eller annat sätt försvunnit. Den förväntning som tidigare var självklar fanns i att konstverket/konstprojektet markerade sig som ett alternativ till det som redan gjorts. Modernismen är naturligtvis full av sådana handlingar. Men även uppgörelsen med modernismen sker på ungefär samma sätt. Teoriberoendet spelar dock en avsevärd roll. Exempelvis är det nödvändigt för nyexpressionismen att definiera sitt avstånd till den ursprungliga för att det skall bli trovärdigt. Däremot kan man säga att Cindy Sherman, Barbara Kruger och de andra under tidigt 80-tal åstadkommer en tydlig och dubbel markering med valet av form, dels mot modernismen och dels mot nyexpressionismen.

Med visuella och diskursiva medel blir det möjligt för postmodernismen att skapa en tydlig frontlinje. När den börjar mattas kan nya fronter göras synliga, först inriktningen på det kroppsliga och senare framväxten av relationell estetik och socialkritik. Med utvecklingen följer dock att en allt större post blir den diskursiva hanteringen. Det krävs en relativt omfattande förklaring för att konsten skall kunna hävda sin olikhet gentemot det tidigare. Tendensen i socialkritiken är att den tar för sig av allt större politiskt brännbara enheter och att den alltmer kommer att sikta på en kritik av den sociala verkligheten, alltså inte bara en intern framställning för konstvärlden utan även för världen i övrigt.

När socialkritiken börjar haverera hamnar konsten där vi har den nu. Frontlinjen kan inte längre upptäckas. Socialkritiken som har hävdat sig genom en ökad realisering av sitt innehåll har uppnått ett läge där den skall ta ett litet steg tillbaka och dessutom ge utrymme åt en fylligare estetik. Diskurserna får därför bli mer intrikata och mångtydiga. Det går det möjligen att tala om en skillnad mot det tidigare, men en sådan frontlinje blir ytterst svag: ”Eftersom vi ser att konsten som socialkritik inte kan fungera som verksam förändringsmekanism estetiserar vi istället lite mer.” Eller uttryckt på ett annat sätt: Konsten kan just nu inte annat än att inse en ofrånkomlig svaghet och att samtidigt repetera och variera sin socialkritiska sida. Vi får en exklusiv version enligt receptet: Låt konstvärlden få uppleva socialkritiken som emotionellt orienterad estetik. Ett omedelbart vinnande koncept, konstvärlden har suktat länge. Dessutom har en sådan konst fördelen att den är mera mångtydig och dessutom visuellt anslående vilket ger möjligheter för en större publik att fängslas av den.

Och det blir lätt att göra konst i ett sådant återtåg. Alla möjliga projekt och ämnen kan tas om och framläggas i nyputsade uppsättningar. Överskridande och ifrågasättande är något som blir rent formella tillägg. En global lavin av anpassad socialkritik med garanterad estetik väller ut genom biennal-, musei- och gallerivulkanerna.

Vad är konst? Ja, det kan bli en viktig fråga. Konst är (som bekant) inte längre ett eller flera objekt, eller ens objekt med lite text och diskurs. Konst blir allt som äger rum för att upprätta den. Curatorernas arbete blir en del av konsten. En svag front etableras genom att curatorer markerar sig mot varandra för att visa att man göra något som skiljer sig från vad de andra gjort. Det är ändå en otillräcklig front eftersom det är svårt att hålla isär särskilda curatorläger, de uppträder och kombineras på många sätt och går sällan ut aggressivt mot varandras arbete.

Men konstkritiken blir intressant. Den skall också fylla ut konstprojektet. Konstkritiken har mest ägnat sig åt att bekräfta samtidskonstens status, alltså nickat välvilligt åt dess sociala ansträngningar. Jag antar att det ligger nära till hands att den nu skall fortsätta att nicka välvilligt åt socialkritiken som intern estetisk upplevelse. Men det finns en annan möjlighet nämligen att konstkritiken kan formera konstens frontlinje. Jag skulle gärna vilja se en grävande konstkritisk journalistik som inte konstant fångas av de glänsande juvelerna och de korrekta åsikterna. Istället skulle det vara intressant att veta hur strukturen bakom konstnärer och konstinstitutioner ser ut och varför vissa konstnärer blir valda och inte andra.

Konstens ännu osynliga frontlinje kan finnas i aktörernas positioneringar och hur karriärer byggs upp och lanseras.

Monica Bonvicini (218) är Sverigeaktuell på Bonniers konsthall. Synnerligen het just nu och en utmärkt representant för det tidstypiska socialkritisk intrikat diskurs med avsevärt estetiskt utrymme.

Den stora finalen på konstdebatten i HD finns nu att läsa för den hugade. Den är tidstypisk. I dess avancerade delar framgår det klart att vägen vidare inte är utstakad och att det som är inte riktigt räcker. I dess mindre avancerade delarna vill man spola hela samtidskonsten och spola bandet tillbaka.

Under tiden har vi via senaste numret av Paletten fått Nils Forsbergs 9 punkter om konstkritik. Här är några kommentarer.

Ett: ”Tänk på läsaren”, ”inte…imponera på konstvärlden”. Här blir det både rätt och fel. Kritikern måste imponera på konstvärlden men samtidigt bygga ett skikt som gör texten läslig även med andra ögon. Tvingas man välja blir valet beroende på vilken status spalten som man skriver i har.

Två: ”Skriv bättre”. Ett utmärkt råd – men när såg man en kritiker senast bättra sig i den vägen?

Tre: ”Var subjektiv”. Nej och åter nej. Försök att vara objektiv och ägna lite tid åt grävande konstkritisk journalistik. ”Den allmänna meningen om en utställning så som den formuleras av konstvärlden är ointressant”. Konstkritikern är nu också en del av konstvärlden och det ”personliga mötet” som Forsberg vill dra en lans för, blir inte så personligt.

Fyra: Här handlar det om att göra en text personlig. Tydligen förstår Forsberg ändå punkt tre som jag beskrivit den eftersom han menar att ett mera drastiskt bildspråk är behövligt för att göra en konstkritiker synlig. Ja, så långt får man nog gå.

Fem: ”Glöm en curatorkarriär”. Här tvingas jag skriva: Glöm inte en kommande curatorkarriär. De flesta konstkritiker av betydelse siktar dit (fast anställning). Det innebär inte att man skall skriva inställsamt i alla riktningar av strategiska skäl. Då blir man så ointressant att man kan glömma en curatorkarriär. Slå ned på lämpligt byte för att göra dig intressant. En obekväm kritiker rankas högre än en bekväm.

Sex: ”Det finns inget redovisningstvång.” En neutral notering, det är inte nödvändigt att fylla sitt lilla utrymme med faktauppräkningar.

Sju: ”Läs mycket”. Forsberg ger ett kvantitativt råd, jag skulle vilja komplettera med ett kvalitativt: bli språkmedveten och se vilka ord och vändningar som går runt i texterna som ett osaligt paternosterverk. Rensa och byt ut.

Åtta: ”Förenkla”. Redaktionen kommer att ofelbart påminna kritikern om den saken skulle glömmas.

Nio: ”Ha roligt”. Denna rekommendation bör man särskilt uppmärksamma när man drabbas av en snäv deadline.

Jag skulle vilja tillägga också en tionde punkt: Smek mindre, hugg mer. Konsten är nämligen gåtfull. Igår skrev jag om Ingela Lind och hennes uppskattning av William Kentridge. Man kan också läsa Peter Cornells lite mer intellektualiserade version av dennes kvaliteter. Och hör på den gamle räven när han vädrar morgonluft: ”Jo, Kentridge bryter in i ett konstklimat som länge dominerats av svala, intelligenta och sofistikerade dekonstruktioner och en smula blodfattiga konceptuella ironier – alls inte dåligt men ändå: var det det här vi skulle ha konsten till? Och då drabbar oss William Kentridge med en stor, känslosam berättelse om historien, kolonialismen, om våldet och kärleken.”

När någonting blir förfärligt bra och om det samtidigt alltid har gått som på räls finns det något suspekt. Det är de två effekterna ”håller ej i längden” och ”håller på att förlora sin aktualitet”. Arvet sitter djupt och konstant: Konsten handlar alltid om förnyelse och gårdagens hjältar har något nattståndet över sig. Undantag är de som blivit konsthistoriska landmärken. Rauschenberg är ett sådant. Man skriver inte ner honom. Han har blivit stående i konstens bowlinghall och det är inte många käglor som klarar tidens många rullande klot (lägg märke till att jag här tillämpar Forsbergs punkt 4; Forsberg har dock drivremmar på Volvo 343 som metafor). Spelet ”bryt upp, bryt upp, etablera, etablera mera, bryt upp, bryt upp” är ofrånkomligt en del av konstens okontroversiella fundament.

Hellre fälla än fria är den säkra åtgärden. Den mest rättvisa och den minst opportuna. För vi har en snäll och vänlig konstkritik. Nog finns det lite reservationer i de flesta texter men det hör till; sådant är ren rutin för varje seriös kritiker. När sådan saknas, varde betänksam, något är lurt.

Sämre objekt för konstupplevelsen, Kosuth 1998

Konstupplevelsen, var tog den vägen? Enklare och bättre förr när färgytorna var språk och estetiskt gränsland, varierat med storslagenheten i alltmer avskalade ytor eller störtfloder av färg som skulle påminna oss om den sårade människosjälens ruvande ångest. Sådant är historia i konsten eller åtminstone nästan. Det kan också beskrivas som en känslostorm och som urformerna för dagens samhälle. En vänlig bomb. Eller tjusigt & läckert.

När Ingela Lind gav sig hän i Kulturnytt i förra veckan genom att pedagogiskt och exemplariskt kasta sig baklänges på Pipilotti Rists (45) upplevelsematta kan man undra vad som händer. Och strax därefter utgjuter hon sig i DN om William Kentridge (33) en liknande kaskad av emotionella superlativer.

Hon är lite väl snabb och onyanserad, Ingela Lind. Modernismen har gjort ett litet insteg, men bara ett litet. Ännu är det ett gott stycke väg kvar till den borgerliga konstupplevelsens autentiska upprättelse.

Problemet med konstupplevelsen är att den är konstant tillgänglig men praktiskt taget alltid med en effektivt inbromsande reservation. Lind skulle inte rekommendera konstbetraktaren att ge sig hän inför Jeff Koons (50). Inte heller Pierre Huyghe (34), Doug Aitken (179) eller ens Isaac Julien (298) ägnar sig åt den frisläppta konstupplevelsen återuppståndelse. Ernesto Neto (254) skulle man kunna tänka sig, men inte Carsten Höller (125). Olafur Eliasson (22) trycker omedelbart på de perceptuella knapparna och det är svårt att föreställa sig att en hängivelserekommendation skulle ha någon mening. Och hur skall man få igång en berusande konstupplevelse inför Adel Abdessemeds (767) musätande katt?

Med vår tids måleri är det ännu värre. Instyrd i reflexionens obevekliga strömdrag går det inte att undvika avståndet; det kan inte längre vara som det en gång var. Något ligger emellan.

Det blir en märklig formulering när Lind skriver att Kentridge ”väcker en känslostorm kring upplysningen, liberalismen och den vite mannens skuld”. Vem känner sig skyldig? Skyldig är blott konsten emedan den internationella konstvärldens diktat kräver att det skall finnas en social förankring. Men den drabbar ingen eftersom de som skall upplysas inte är där och de som är där redan anser sig upplysta. Därmed är läckerheten framlagd för omedelbar konsumtion, självklart motståndslöst, något som inte var självklart under modernismen.

Problemet med Kentridge är att han representerar konstvärldens kvalitetsuppfattning. Konstvärlden är överens, hans kvalitet är lika säker som betong och alla kvittrar lika. ”Det är storartat”, avslutar Lind. Ja, det kan man läsa på artfacts.

William Kentridge gör kvalitetssäkrad konst

Att synas i dagens evenemangskonst. Så är det och inför detta faktum får alla konstnärer svälja och se glada ut. Idag kan jag peka på två infallsvinklar i detta illustra program: slå rekord och att på ett överväldigande sätt uppmärksamma ett aktuellt problem.

Grandios rekordhyvlare är Stan Douglas. Synnerligen väletablerad och sprungen ur den fotokonceptuella miljön i Vancouver visar han (sista dagen i morgon) sin film Klatsassin på David Zwirner i New York. De långa filmernas tid fick sitt internationella genombrott med Documenta 2002. Ulrike Ottinger lade ut med Südostpassage och 6 timmar jämnt. Men blev klart slagen av Craigie Horsfields El Hierro Conversation 9 timmar och 9 minuter. För dem som försökte se filmerna kan man sammanfatta att Südostpassage försiggick i något som kan liknas vid en obekväm bastu medan åskådarmiljön till El Hierro Conversation tillhandahöll luftkonditionering, sängar och kuddar.

När vi talar om långa konstfilmer kommer man förstås inte undan Andy Warhols i denna genre banbrytande insatser: Sleep (1963) 6 timmar och Empire (8 timmar och 5 minuter).

Alla dessa i sig imponerande verk kan nu vänligt men bestämt läggas till handlingar. Det nya rekordet innehas av Stan Douglas med ovannämnda Klatsassin: 69 timmar. En vad man kan kalla rejäl ökning. Vill man köpa hem den för att se i lugn och ro får man hosta upp mellan 300 000 och 400 000 $. Upplaga 3.

En annan uppmärksammad utställning försiggår på Tate Britain och även där är temat stort eller snarare långt. Mark Wallinger har ställt samman en rekonstruktion av protestplakat från fredsaktivisten Brian Haws demonstration mot Irakkriget i maj 2006. En smula udd har Wallingers initiativ, det är förbjudet med demonstrationer i centrala London, konsten touchar gränszonen. Alltid något men mycket uppmärksamhet, kan man tillägga.

Nu till något helt annat. Enanderdebatten går in på upploppssträckan. Sista inlägg av Robert Stasinski idag (på söndag kommer deltagarnas slutkommentarer) i vilket han ställer frågan om hur konsten skall motivera sin statsfinansiering. Jag kan svara direkt på det: Därför att konst är viktigt, samhället behöver den. Detta är naturligtvis inte alls fallet men det går att säga det och att vinna gehör för tanken. Att motivera uttalandet är en rent politisk-retorisk affär. På insidan av konstvärlden är det förstås inte lika enkelt. Men jag tänker mig att man kan svara så här: Konsten representerar ett område där samhällets ordningar och lagar inte tillämpas fullt ut. Ett visst mått av laglöshet och organiserad galenskap kan frodas i denna sektor. Ett sådant program bör man inte lägga fram i politiska sammanhang. Men jag har nog rätt och saken stöds som bekant av statusgivande högdiskurs.

Slutligen och sist rekommenderar jag Sinziana Ravinis recension av Liljevalchs vårsalong i GP. Vad blev det av vårsalongen? Den internationella samtidskonsten blev det som gäller – även där.

Stan Douglas: Klatsassin 2006

Ny rekordhållare: Stan Douglas

Mark Wallinger med protestplakatinstallation