Vilks.net

Ni som vill följa den fortsatta avrättningen av Crister Enander kan ta del av Jensners ammunition här. Enander gjorde ett försök att rädda sin hopplösa ställning med nya invektiv. Men saken är förlorad. Att Enander fortsatte kan förstås mot bakgrunden att han kan inkassera ett honorar varje gång han skriver.

Eljest råder pressade arbetsförhållanden. Med Martin Schibli undervisar jag under dessa dagar på estetilinjen i Östra Grevie.

Martin Schibli och jag rullar upp samtidskonstens nutidsperspektiv
(Foto: Thomas Holm)

Elever, några på väg till konsthögskolorna och DIS

Det pågående temat: Det skall vara ett djur i år; sannolikt får vi dras med det även under 2007. Här har vi två goda exempel

Laying Hen 2006

She Wolf 2006

Båda är arbeten av den mångsidiga performancekonstnären Pilar Albarracin. Hon är rankad 2037, snäppet över våra egna förmågor som Lars Nilsson (2278) och Maria Lindberg (2246). Skall vi föreslå dessa konstnärer med fallande kurs att pröva det animala tricket?

Men antagligen är det så att Albarricin har bättre uppbackning. Icke minst har Rosa Martínez gjort vad hon kan. Det är lärorikt att läsa hennes text om konstnären från Sevilla. Jag tvingas, återigen, meddela att Martínez har kalkonskruv på sina texter. Och inte bara en gång. Utan alla gånger. Lika obegripligt är hennes framgångar. Men även en curator är beroende av att ha rätt nätverk. Där har vi säkert förklaringen.

I övrigt kan jag rekommendera Enanders svar på föregående inlägg i Helsingborgs Dagblad. Det finns något lustfyllt i att läsa ursinniga texter. Det går inte att reda ut, men det går att skriva på i samma stil. Rätt sällan ser man sådant. Praktiskt taget aldrig i de stora drakarna.

En sak till kan jag föreslå. En liten dokumentärfilm av en filmare från Tasmanien, nu verksam i Sverige. Jag blev själv överraskad. Det tar en stund att hämta den.

Efter det att Rikard insisterat på intervju, insisterar han nu på att jag skall tala vad jag ”gillar (älskar?)”. Innan jag går in på den frågan skall jag bara meddela att Enanderdiskussionen fortsätter och mitt inlägg kan ni läsa via adressen här. Enligt förljudande kan vi förvänta oss svar av Enander i morgon.

Nå, det var det här med att gilla och att älska. Det var bättre förr när konst var ett estetiskt betraktningsobjekt. Jag är konstkonsument av stort format och sätter i mig ändlösa mängder. Jag är klart medveten om att praktiskt taget allt är utbytbart, det finns redan annat och det kommer mera. Låt mig säga att intressant, fyndighet och fascination kan vara bättre uttryck för relationen till samtidskonsten. Och att den bär på ett olycksbådande bäst före datum. Någon privat konstkonsumtion att tala om har jag inte. Det finns tillräckligt många tyckare.

Väl är det någon förhoppning som konstälskaren jagar. Jag kom att tänka på det när jag läste i Stig Larsson i fjor utkomna artikelsamling – den kan rekommenderas – Artiklar 1975-2004. Ett och annat skriver han också om bildkonst. Svårt fält att tränga in i för den som lagt sin tonvikt på litteraturen. Tänkvärd, åtminstone, är hans ”Konst/Ingenting” (publicerad i Kris 1983). ”Mycket få konstnärer kan idag använda figurativa element, kan överhuvudtaget återskapa element från den värld vi kan se utanför konsten…En sorts bildförbud råder. Men det är ett förbud som kommer inifrån konsten.” Nu blev det inte alls så och var det dessutom inte heller 1983 då New Image, Transavantgardet och De Nya Vildarna härjade i konstlivet. Men det kunde kanske verka så från en något eftersläpande svensk konstscen.

Om det nu är viktigt att tycka om konst, och jag antar att Rikard är inne på den linjen, så kan man fråga sig hur mycket man skall tycka om den. Skall man tycka så mycket att det inte längre går att föra en privat talan? Alltså inte bara ett ”kul för mig” eller ”ljuvligt dekorativt” eller i korta adjektiv som ”läckert”, ”hänförande” ”befriande” utan ett ännu större. Hade inte ordet sublimt varit ramponerat av alltför många utställningar och seminarier kunde det kanske ha varit ordet. Att med konsten nå Det Absoluta, den föreställningen är nog djupt nedgrävd i alla allvarligt menade konstintressenter. Ni minns säkert scenen i Herzogs Fitzcarraldo när båten dras över berget och den raspiga 78-varvaren repar fram Enrico Caruso. Ett inte oävet försök men man får sälja sig dyrt, mycket dyrt, för i det här området råder det blixthalka. I ovannämnda artikel gör Stig Larsson ett försök med Frank Stella: ”I vissa av Frank Stellas tidiga svarta målningar, som till exempel Jill, Tuxedo Park och Turkish Mambo, känner vi en svag känsla av svindel inför de tunna vita mönstren. Någonting drar oss inåt, men vi vet att det här inte finns något ’inåt’. Detta som är oberörbart eftersom det inte kan namnges.”

Det här blev så stort för Larsson att han drog till med ett ”känner vi”. Men, som det blir när kylarvätskan strömmar till: Eller inte. Vem orkar en Frank Stella till? Han var fortfarande att räkna med på 1980-talet.

Men helt utan Det Absoluta det nog inte går. I en eller annan form måste det visa sig. Och ”vi” kan vara säkra på att det visar sig i den nära framtiden. Redan laddar Documenta bössorna, läs gärna min lilla krönika på Kunstkritikk.

Att gilla eller inte gilla är inte längre frågan.

”känner vi en svag känsla av svindel” Frank Stella Jill 1959

Jadå, det har varit storm idag. Vid sådana tillfällen utvecklas en intensiv relationell estetik mellan naturens skälvningar och konstens ståndaktighet. Och inget att göra åt, bara betrakta och se vad som händer.

Det är alltså tryck i vågorna

Vattenkraften siktar särskilt på Wotans torn…

…som tycks välja sailing away

Efter gårdagens intervju kanske någon läsare ställer sig frågan om Rondellhundarna är konst? Är de tillräckligt allvarligt menade och äger de åtkomlighet för högdiskursen?

Rondellhundens historia är ganska kort, den inleddes i maj i Linköping med aktionsgruppen Akademi Vreta Kloster som (utan konstnärliga ambitioner) assisterade konstnären Stina Opitz offentliga hundskulptur.

En folklig rörelse blev det av händelsen och rondellhundar dök upp över hela landet. Är det en konströrelse? Har den något som helst intresse för t ex Iaspis? Hör den hemma i DIS? På dessa enkla frågor kan man kort svara ”Nej”. Är det modernism? Där börjar man cirkla in sig. Modernismen har avdelningarna outsider och folklig konst, alltså barn, dårar och andra knåpare och knepare som skapar genuina produkter i sina oförstörda sinnelag. Konjunkturen är dock inte längre alltför gynnsam för dylikt. Men vi har den offentliga konsten som alltid strävar i uppförsbacke. Antingen tycker folket inte om den och då är det besvärligt. Eller så tycker folket om den och då är det ännu besvärligare för man kan lugnt räkna med att det är något smaklöst eller insmickrande som åstadkommits. Men där passar rondellhunden in; verkar trevligt med folkligt engagemang. Folket gör konst för folket och även de som är verksamma i konstvärlden (dock knappast Iaspis) visar sina sympatier. Inte minst Bo Madestrand som skrivit om fenomet i DN och utnämnt rondellhundsföretaget till årets konsthändelse, ”Rondellhundens år”: Dessa hundar kan nämligen: ”påverka det offentliga rummet och föra debatten om samtidskonsten framåt.”

Ja du, Madestrand, skall vi verkligen tro på det? Samtidskonstens folkliga förankring, skall den dras ned på rondellhundsnivå? Nog för att rondellhunden så uppenbart tillhör konsten eftersom vi ser en så stark representant som Madestrand tala varmt om den. Och för den delen skall man också veta att åtskilliga konstnärer har varit aktiva i skapandet av dessa doggar i cirkulationsplatserna. Rondellen har ju tidigare varit exklusiv plats för Rondellkonsten vilken distribuerats av Statens Konstråd: Rund, tjusig och diskret men ett gott tillfälle för åtskilliga konstnärer att få ett projektarbete när rondellhjulet började snurra i landet. Men tanken är väl att rondellhundarna skall vara ett broslag mellan samtidskonsten och Folket. Det blir det inte, jag lovar. Inte ens någon konstdebatt att tala om. År 2006 i Sverige kan i vart fall förstås som slitningen mellan Modernautställningen och Rondellhundarna. Friktionen mellan högdiskurs och kvartsdiskurs.

Bo Madestrand: Rondellhundens år
Om hundyttringen
Madestrand kommenterar

Skulle man kunna tänka sig att Giorgio Agamben, sedan han på Iaspis hållit ett lärt föredrag i sin poetiska stil om The Original Structure of a Work of Art vid vilket han bland annat yttrat: ”allow us to bring into question the very meaning of aesthetics as the science of the work of art…”, skulle kunna smyga ut till närmaste rondell för att praktisera konstens mysterium, dess mäktiga och grundläggande rytm?

Först en ”fortsättning följer på Enander”. Idag har Linda Fagerström skrivit svar i Helsingborgs Dagblad. Läs här. (tidningen är dålig på att servera kulturen, gå ner till rubriken ”Konsten måste diskuteras i detalj”) Fagerström har tyvärr lyckats missförstå den institutionella teorin. Hon kan förvänta sig en uppsträckning i min artikel som skall komma på måndag den 15.

Intervju: sista delen

Rikard: Det börjar bli välbekant. Dags igen för mer institutionell teori. Jag medger att det nog kan behövas. Efter att ha läst Helsingborgs Dagblads två kritiker skriva om konst är jag klar över att missuppfattningar är legio. Hade de bara läst den här intervjun skulle några grodor ha varit oss besparade. Men, jag skall genast ta itu med mina spörsmål. Dina tillägg till den institutionella teorin, har du mer än den historiska bilden?

LV: Jag har ett tillägg som delvis står i strid med, delvis hänger samman med den institutionella teorin. Det är högdiskursen.

Rikard: Jo, den har du tjatat om länge. Jag säger inte det för att kritisera. Tvärtom, jag tror att du har en poäng där. Men kan du förklara för läsarna vad högdiskurs innebär? Även om den saken har det blivit missförstånd.

LV: Ett område som styrs av högdiskurs har ett stort intentionsdjup. Ja, i konsten fall är det så stort det kan vara. Konsten har existentiella anspråk och agerar på en allmänmänsklig nivå. Den befinner sig också i samklang med de båda andra högdiskursfälten, vetenskap och religion. Särskilt vetenskapen, till vilket jag här räknar filosofin, är en institution som har ett likställt utbyte med konsten. Man skall inte förstå detta som om det rörde sig om ett pågående samarbete, snarare är det en ömsesidig respekt. Konsten har något lika värdefullt som vetenskap och filosofi, vilket är ett arv från romantiken. Och det yttrar sig inte bara i de ambitioner som konstaktörerna ständigt gör gällande utan också genom att konsten backas upp av komplexa texter. Det här är så grundläggande att konsten aldrig kan bli banal. En konstnär som gör något löjligt och populärt får se det förvandlas till högdiskurs. Ja, alternativet är förstås att det ger sig av i motsatt riktning, alltså att det blir populärkultur.

Rikard: På vad sätt skall detta vara både med och mot den institutionella teorin?

LV: Mot genom att vi har att göra med ett särdrag, en essens. Inte essens som dykt upp ur naturen eller intet utan en tradition som har vuxit sig till konstens kärna. Den uppstår med det tidiga 1800-talet. Och den för med sig att konsten skiljer sig från vetenskapen och religionen. Konsten har en högdiskurs vilken rör sig i ett område där det inte finns något bestämt mål eller någon given fysisk form eller teknik. Högdiskursen bär upp de typiska element som finns i konsten och som jag tidigare redovisat här: förnyelse, obegriplighet, det poetiska, fantasi, ironi. Det borde vara tillräckligt för att formulera en konstdefinition. Men samtidigt är det institutionen som äger denna högdiskurs och placerar den i det som den kallar konst. Vad man får är en åtstramning av Dickies ”amöba”. Hans ”konst” är alla konstvärldars konst utan någon kvalitetsgräns. Alltså inte bara bildkonst utan alla konstformer och även det sämsta. Med högdiskursen blir konsten hyfsad i ytterkanterna.

Rikard: Men har du inte kommit in på en kvalitetsdefinition?

LV: Tröskeln är låg, det som räknas dit är sådant som det är möjligt att ur någon synpunkt ta på allvar eller att det finns ett allvar hos producenten. Ta t ex massproducerade hötorgsmålningar, det är inte något som är allvarligt menat.

Rikard: Men om en betraktare tar dem på allvar?

LV: Ja, det är en annan femma. Då har de berikats med högdiskursens välsignelse.

Rikard: Men det är alltså inte någon kvalitetsdefinition?

LV: Nej, där har jag en annan idé. Kvalitetskonst är det som konstvärlden kallar för kvalitetskonst.

Rikard: Och varför kallar konstvärlden vissa konstverk för kvalitetskonst?

LV: Den vanligaste synpunkten är ”likhet med knorr”. Vid varje tidpunkt finns det redan kvalitetskonst och intrampade förväntningar som handlar om ämne, teknik, framtoning; det som uppfattas som relevant. I tillägg skall konstnären också kunna skilja ut sig och få fram något oväntat, ”knorren”. Långtifrån alltid behövs det särskilt mycket. Det kan t o m räcka med en bra text som förklarar varför ett visst projekt är intressant. Och självfallet skall vi räkna in den mest utslagsgivande av alla kvalitetsmärken: nätverket. Får en konstnär in en produkt som inte är helt omöjlig i ett bra nätverk får det omedelbart en annan kvalitetsnivå. Konstnären är vald på rätt sätt och bekräftad av rätt instanser. Att komma med på en biennal är ett stort lyft för den som inte brukar vara med på sådana. Att komma in på Documenta är något av det bästa som kan hända en konstnär.

Rikard: Kort formulerat kan man alltså säga: Tillgång på ett gott nätverk är konstnärlig kvalitet.

LV: Så alldeles riktigt.

Rikard: Jag får tacka för att du hade tålamod att svara på alla mina frågor.

LV: Å min sida får jag tacka för att du hade tålamodet att ställa dem.

(De båda reser sig och går ut i det stora mörkret)

Högdiskursen är konstens sköld mot banalisering och populärkultur

Ännu har inte konståret 2007 kommit riktigt igång. Men det börjar bli dags att se över 2006. Ett inte oävet uppslag är att ta del av New York Times konstkritiker Roberta Smiths reflektioner över det gångna året i New York. En del inträffar fortfarande där och vill man hänga med bör man ha ett öga på den scenen.

I dagarna har vi fått det vi så länge längtat efter: Mer lista. Nu finns det en topplista (som helt domineras av New York kritiker) över de amerikanska kritikerna framröstad av ett blandat sällskap av kritiker, curatorer, konstnärer och företagsledare. Jerry Saltz (The Village Voice) tog hem förstaplatsen, inte alltför överraskande. Och detsamma kan man säga om andraplatstagare, hans hustru Roberta Smith. (alternativ skrivning, vilken inte längre är nödvändig: Roberta Smith kom på andra plats medan hennes man Jerry Saltz hamnade på första plats)

Nu kan man lyssna på Smiths korta krönika* om New York året som gick. Hon har valt ut Christie’s visning av Donald Judd, den nya byggnaden Morgan Library, problemen med Museum of Modern Arts tillbyggnad, en stor graffitiutställning på 11 Spring Street samt Kara Walker på Metropolitan.

Walker är ett mycket starkt namn som vandrat från klarhet till klarhet och som givetvis klättrat på artfacts, nu 180. Hon är lätt att känna igen och har så här långt passat väl in i den socialkritiska diskursen med identitet och ras. Hennes siluettfigurer är lätta att komma ihåg. På Met skulle hon göra en utställning om ”ras och vatten” – och då kom stormen Katrina och förändrade något kontexten men inte alls ofördelaktigt.

Att lyssna på Roberta Smiths tillbakablick är värt några minuter men strängt taget kan man ändå säga: Var det allt man hade att uppbåda i den stora metropolen?

* Bläddra ner ett stycke för att finna The Year in Art, flashpresentation

Kara Walker på Met med typiska arbeten

Frans G Bengtsson skrev för många år sedan en liten berättelse ”Othello och fotbollsreferenten”, som ingår i samlingen De långhåriga merovingerna. Den handlar om en amerikansk tidning som inte har någon teaterrecensent och sätter in sin sportjournalist. Denne får ta sig an en föreställning av Othello. Med stor entusiasm kastar sig journalisten över sitt uppdrag och man får säga att han gör så gott han kan.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på detta när jag läste litteraturkritikern Crister Enanders recension i Helsingborgs Dagblad av den skandinaviska utställningen Dreamlands Burn på konsthallen Mücsarnok i Budapest. Inte är det ofta man skådar en dylik totalsågning. Ja, inte bara det att utställningen i Budapest och den skandinaviska konsten avrättas. Under artikelns gång hetsar Enander upp sig alltmer och avslutar med att avfärda hela samtidskonsten och den institutionella konstteorin (”den befängda definitionen”). Samtidskonsten får följande generella betyg:

”Det är en incestuös, självupptagen uttrycksform som lämnar betraktaren likgiltig och håglös, oberörd och ointresserad. Det är en konst som är intellektuellt impotent, känslomässigt stum och mentalt avtrubbande.
Den berättar ingenting. Den säger ingenting. Den vill ingenting.”

Klart att det här hänger samman med djup okunnighet. Tydligen har Enander inte lagt märke till hur den internationella samtidskonsten har utvecklats under den senaste 20-årsperioden. Kastar man in sina reserver kan läsaren begära att de åtminstone skall vara uppdaterade. Helsingborgs Dagblad är visserligen en lokaltidning, men lite bättre än så här borde den kunna prestera.

Utställningen visar konstnärer som Eija-Liisa Ahtila, Felix Gmelin, Carl-Johan de Geer, Nathalie Djurberg, Johanna Billing, Miriam Bäckström, Vibeke Tandberg, Jens Haaning, Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen, Jacob Dahlgren, Jonas Dahlberg, Ann Böttcher, Carl Michael von Hausswolff, Ragnar Kjartansson för att nämna några. Åtskilliga av dessa arbetar utpräglat visuellt och kan knappast sägas vara beroende av särskilt mycket diskursmaterial – om det nu skall ses som en belastning.

Vi kan blott konstatera att Enander presterat årets första ”recension kalkon”.

Alltför konceptuell och meningslös enligt recensenten; Nathalie Djurberg, Florentin 2004

Utställningens filmprogram.

Det har diskuterats en del här om olika konstvärldar. En sådan konstvärld är DIS, den internationella samtidskonsten. Jag har påstått, och det är inte särskilt kontroversiellt, att det är denna som är tongivande och trendsättande i konsten. Där sker det. Och det är den världen som gäller.

Det går alltid att säga: ”DIS gäller inte för mig” men även med tillägget ”DIS gäller inte för mig och många med mig” ändrar det inte på något om giltigheten. Även om konstvärldarna utanför DIS är betydligt större än DIS, ”gäller” de inte.

Konstvärldar som eftersträvar att återställa gamla goda värden finns det naturligt nog ett antal. Jag tänker t ex på Art Renewal Center som är en omfattande rörelse inriktad på att få tillbaka ”riktig” konst, främst de gamla mästarna och salongsmålarna från 1800-talet men också nyare konstnärer som arbetar på ett sådant sätt. Klimt får vara med i Art Renewal Center men inte Picasso och Matisse. Man kan läsa texter som argumenterar för konstens förfall i förvrängningar och abstraktion. Men man kan inte ta detta på allvar som en utmanare till DIS.

Men alternativa rörelser som struntar i DIS och går sin egen väg? Ja, om det händer något intressant i de alternativa rörelserna blir det snabbt upptaget i DIS och så var den sagan all. De alternativa rörelserna vill samma saker som man finner i DIS. Någon allvarlig utmanare finns inte och man kan förundras över att vi har hamnat i en sådan situation. På 60- och 70-talen var konceptkonsten en utmanare och ett alternativ, på 80-talet kom postmodernismen och under 90-talet kom relationell estetik och socialkritiken. Men man får säga att de senare rörelserna inte mötte särskilt mycket motstånd. Nu har vi en DIS-konstvärld där vi på samma gång möter experiment och standardkonst – de vandrar utan konflikter sida vid sida.

Men modernismen då? Under 1950-talet vällde det informella måleriet fram och genomgick diverse faser men med allt större avsteg från det rena måleriet. Det Moderna fick sitt stora genombrott under 60-talet och i denna jubelföreställning blev det mesta modernism, alltså även neo-dada och pop. Det skulle snart ändras när konstvärlden började definiera sig bort från modernismen och formulera nya riktningar som minimalism och konceptkonst. När modernismen fick dödshugget genom postmodernismen kunde konstvärlden definiera sig retroaktivt och återfinna en konsthistoria som inte var modernistisk ända tillbaka till Duchamp. Man får nog inse att övergivandet av modernismen förutsätter att man är klar över skillnaden mellan modernismen och ”det som ersatte den”. Den senare omskrivningen är nödvändig eftersom det inte låter sig sägas att ”ersättningen” är det postmoderna (dessutom har DIS ingen allmänt accepterad benämning). Postmodernismen förvandlades snabbt till en tidsbunden konstriktning och idag vill ingen konstnär kalla sig för postmodernist. Warhol är ett tacksamt objekt som kan föras till ”ersättningen” medan en figur som Joseph Beuys blir mer problematisk.

Å andra sidan går det inte heller att kalla sig för modernist utan att bli hopplöst förlegad. En av de sista modernisterna var förmodligen Francis Bacon, han lyckades i elfte timmen leverera en övertygande vara medan man nog får säga att senare figurer som t ex Howard Hodgkin hänger djupt på repen. Så har vi förstås undervegetationen, all produktion av en ny omgång av de gamla läglarnas drycker. Det vimlar ur den synpunkten av modernister som återanvänder den rika floran av ismernas rike. Men de räknas liksom inte.

Ibland talar man om att skillnaden mellan modernismen och det som ersätter den är att modernisterna inte har distans utan tror på uttryckets ursprungliga kraft. Det målande 80-talets nyexpressionism skulle ha denna distans men man har anledning att tvivla. Och hur är det med Gerhard Richter? Är han en förtäckt modernist som vet att han inte kan vara det öppet?

En ytterligare konstvärld är den konsthistoriska. En mycket stor del av utställningsverksamheten handlar om de stora namnen och de kända konstriktningarna. Om ett par dagar avslutas Naturens spegel, nordiskt landskapsmåleri 1840-1910. Ett matt mottagande har den fått men är en given publiksuccé. Det är vanligt att arrangörerna av sådana utställningar anstränger sig för att ge den ett samtidsteoretiskt innehåll men det lyckas sällan. Kontakten mellan den konsthistoriska världen och DIS är inte stor; dagens konstnärer springer inte benen av sig för att ta del av det konsthistoriska materialet. Det finns så mycket annat.

En annan konstvärld är estetikvärlden. Den gör sig gällande i några dominerande tidskrifter som Journal of Art and Aesthetic, British Journal of Aesthetics och hos oss Nordisk Estetisk Tidskrift. Vissa artiklar har en klar anknytning till DIS men det är inte många, till den överväldigande delen handlar det om den estetiska forskningens specialfält; facklitteraturens område.

Säkert kan man vaska fram många udda exempel på diverse konstvärldar och därtill knutna konstteorier. För en tid sedan kom jag i kontakt med Ayn Rand som producerat sin objektivistiska filosofi med tillhörande objektivistisk konstteori. Den lever tydligen gott på nätet men tittar man i den ser man att den är fullständigt chanslös.

Som helhet kan dagens konstvärld verka kaotisk, men ordningen är god och det är ingen tvekan om vad som faktiskt gäller.

I samma värld men nog ändå i två

Återigen skrider Rikard till sitt frågevärv och diskuterar institutionell teori med Vilks.

Rikard: Vi får väl ta fatt där vi slutade för två dagar sedan. Då hade vi kommit in på Jerrold Levinson och hans Ur-Art. Vad jag förstår fanns det ett visst intresse i läsekretsen om detta begrepp.

LV: Ja, Dorinel Marc var entusiastisk. Och det finns nog många fler som kan tycka att det är en fängslande tanke, tänk så långt tillbaka i tiden… Men förresten, du skrev ju en utomordentlig runa över Nathalie Djurberg. Jag läste med förnöjelse.

Rikard: Ja tack, men det var nu inte den saken vi skulle syssla med. Du är inte särdeles imponerad av Levinson?

LV: Nej, och någon större entusiasm har han heller inte väckt. Han kompletterar Dickie på några punkter och gör det inte särskilt övertygande. Man kan läsa t ex den kritik han får av Nigel Warburton i The Art Question.

Rikard: Men detta med Ur-Art?

LV: Jag nämnde att tanken är enkel, diverse aktiviteter som sång och dans, ritualer och formskapande övergår så småningom till att bli konst. Det är ingen ovanlig tanke. John Carey är såld för den, fast han nog hämtat idén hos Ellen Dissanayake. Det finns ett otal obskyra teoretiker som kommer med variationer på det romantiska temat från urtid till nutid – någon gång blev det konst. Tanken på likhet lockar till denna historiska vandring där det inte är svårt att finna lämpliga likheter. Man kan förklara allting med att vandra bakåt i historien och leta efterde likheter som man alltid finner. Varifrån kommer datorer? Det hade man redan på stenåldern. Stonehenge är den tidens dator. Osv.

Rikard: Någon gång måste konsten börja – om vi nu antar att den inte funnits alltid. Det senare är trots allt något som rätt ofta hävdas; konsten springer fram ur naturen.

LV: Nåväl. Ser vi nu på sådant som sång och formtillverkning så är det på det sättet att de flesta sånger och de flesta tillverkade former är inte konst. Några är det. Här skjuter man då ofta in tanken att den första förutsättningen för konst är att den är estetisk och onyttig. Men då finns det konsthantverk, dekoration, nöjen och förströelse. Vi kan dessutom tillägga religiösa påfund, men man kan anta att de involverade menar att dessa ritualer är nyttiga. Jag menar att konsten är en långt senare påkommen historia än Ur-Art. Vi behöver inte rusa tillbaka till tidens gryning. Enklare blir det att studera vad som händer i början av 1800-talet. Då skapas den Särskilda Estetiken som är Specialtillverkad för Konsten inpackad i Högdiskurs. Där sitter Ur-Art.

Rikard: Men då måste man förklara hur konsten kom till vid denna tidpunkt.

LV: Det är mycket enklare. Konsten tillkommer med upplysningstiden, när vetenskapen flyttas till det centrum där tidigare religionen härskat enväldigt. De existentiella institutionerna blir tre, Religionen får alltså nöja sig med en tredjedel av kakan. Och så tillkommer konsten eftersom det sinnliga och metafysiska också skall få en plats.

Rikard: Menar du att det går att vaska fram en bättre version av Dickies teori med den utgångspunkten?

LV: Det är nog så man får göra om man skall komma någonvart. Från den tidpunkten finns det något bestämt och ambitiöst kring vilket en institution, konstvärlden, kan samlas. Man skiljer omsorgsfullt ut konsthantverk och dekoration och annat som antingen är nyttigt eller – när det gäller förströelse och underhållning – alltför banalt.

Rikard: Om det nu är som du säger, varför har inte teorin fått en sådan utformning?

LV: Priset är högt, konsthistorien får skrivas om och dessutom kan man då inte längre tro på konsten som något ursprungligt. Tanken är fortfarande alltför radikal.

Rikard: Finns inte problemet kvar angående varför konstvärlden kallar något för konst?

LV: Lösningen är densamma som tidigare. Det bygger på likhet som kan flyttas baklänges fram till födelsedecennierna kring 1800. I romantikens manifestationer såg man konsten som en möjlighet att nå längre än filosofin vilken var bunden vid språket. Med konsten kunde den rena andligheten, föreningen av förnuft och översinnlighet, visa en väg till Det Absoluta. Och i samma andetag kunde man avfärda de tekniska och materiella begränsningar. Konsten kunde ta vilken form som helst. Men den saken fick man ändå vänta på till 1900-talet. Dock har vi en viktig poäng: Konst är något man tror på, konstvärlden tror att det är något märkvärdigt med konsten, att den är en naturgiven princip som utkristalliseras i det romantiska geniet. När man sedan börjar avveckla detta står man igen med något annat än det var tänkt från början.

Rikard: Menar du att konsten kommer att ta slut?

LV: Nej, konsten levererar tillräckligt mycket intressant material; något som inte förändras genom att man tar bort den eviga lågan som skulle glöda i varje konstverk. Inte heller är det brist på nya uppslag. Vi kan bara se oss omkring. Konstvärlden sjuder av aktiviteter och alla dess kriser är marginella problem.

(to be continued)

Kan detta vara ett exempel på Ur-Art? Det ser primitivt ut. Eller är det ändå så att det primitiva är en modern företeelse? Nog så i det här fallet.