Del 236: Med stjärna och hjärta
Idag öppnade vårsalongen på Liljevalchs. Det har gjorts avsevärda ansträngningar för att förnya salongen och i viss mån kan man säga att det lyckats. Vårsalongen har blivit populär och äger ett visst anseende. Mycket bygger på att det främst är nya konstnärer som visar sig där, en möjlighet för den yngre generationen. Så har vi det här med folkligheten. De stora publikskarorna tycker om salonger med mycket saker och riklig förekomst av målningar och annat traditionellt konstmaterial. För att få ekvationen samtid/modernism, centrum/periferi att gå ihop har Niclas Östlind valt två intendenter som i sin tur valt medarbetare. Den ena gruppen leds av Maria Lind, Iaspisdirektören och den andra av Ricardo Donoso, chef för konsthallarna i Väsby och Edsvik.
Det är upplagt för en match mellan den internationella samtidskonsten och den lokala modernismen. I det här läget är naturligtvis alla vänliga, positivt inkännande och överslätande. De inblandade ser ingen konflikt utan menar att det snarare är en breddning. Något för alla. Och någon match blir det inte heller. För att besökarna skall kunna se vilken grupp som valt vad är verken försedda med antingen en stjärna eller ett hjärta. Självfallet är Maria Linds grupp stjärngruppen. Stjärna gäller. För det blir, som det alltid blir i sådana sammanhang, hjärtgruppen blir modernisterna som hur mycket man än vill aldrig kan bli det som gäller.
Luften började gå ur modernismen under 1960-talet och sedan har det varit idel neråt. Med avseende på vad som gäller, för annars finns det gott om modernister. Vi läste ju Bankiers artikel i går, en förtvivlans röst som ingen har någon anledning att lyssna på.
Dennis Dahlqvist besökte vårsalongen för Kulturnytts räkning. Och han hade snart kommit fram till en ståndpunkt. Han upptäckte att hjärtgruppens bilder, mest målningar, inte visade något nytt utan var hopplock från det som redan var känt. Det är inte bra, konstaterade Dahlqvist, ”därmed befästes våra fördomar att den bästa konstens görs i centrum.” Och man kan tillägga att något annat är inte tänkbart.
Nej, det finns inget alternativ. Problemet är naturligtvis att modernismen inte kan leverera. Det som skall levereras är antingen ny aggressiv form eller ny aggressiv form som expressionism. Expressionism innebär att konstnären skall skapa ett särskilt och nytt uttryck med sin aggressiva form. Men det blir inte nytt eller aggressivt, inte heller blir det något nytt uttryck. Det blir omtagningar som kan vara trevliga att se på men som obönhörligen är på väg i riktning mot det dekorativa.
Den internationella samtidskonsten kan klara leveransen genom att den har ett innehåll, en diskurs, och genom att vrida och vända på den blir konsten inte beroende av formen. Därigenom går det att fortsatt skapa något aggressivt nytt. Även om det just nu är ganska tunnsått med den varan. Potentiellt är den i varje fall tillstädes.
Men samtidskonsten är angelägen om publiken och kan därför se med viss välvilja på vårsalongen. Folket lockar alltid och teoretiskt sätt blir utställningen pedagogisk. Kommer folket för att se på målningar och bilder får de också möta samtidskonsten och stjärnmarkeringarna. Det är, kan man säga, alltid något.
Ett hjärta är bara ett hjärta…
…men stjärnan hon är den som gäller
Hej Lars. Jag skriver svar på en gammal grej först. Du skrev:
”Två saker här Jocke. Om jag var hertig utan att veta om det får man förutsätta att “hertigskapet”, alltså att det existerade hertigar även när jag inte visste om att jag råkade vara en sådan. Men om man vid en viss tidpunkt stiftar det att utnämna hertigar, kan någon vara hertig innan dess? Så ligger det till med konsten.”
Men fortfarande: om du blir utnämnd till, eller min fråga varit hela tiden men blir upplyst om, hertig imorgon var du igår den Lars som blir hertig. Du har sedan du föddes uppfyllt vad som krävs för att hertig Lars skall vara sant. Om hertig titeln är förenad med vissa prestationer är du hertig i den stund du uppfyllt de krav som titeln har. Precis som när du slår världsrekord i sport. Eller om du övar för att lära dig ett musikstycke.
”Man kan tillämpa högdiskurs på vad som helst. Det är inte det som är poängen. Poängen ligger i att objektet befinner sig på samma nivå, alltså att det kommunicerar på samma statusplan. Saken har sin upprinnelse i romantiken runt 1800 när konst och filosofi fick sin likvärdighet: tanken att de rycker fram gemensamt mot Det Absoluta.”
Hur ser du att den sk högdiskursen skall förhålla sig till dekadensen?
–
DN skrev idag om tre perspektiv på Liljevalchs. Det var det inte. En av dem uttryckte att samtidsdelen var mer spännande än måleridelen. Annars tyckte ingen av dem någonting som jag förstod det? I och ett mäktigt upplägg med tre kritikgiganter sida vid sida. Tyvärr var Milou Allerholm upptagen med sin kongeniala bevakning av Johan Zetterquists offentliga konst och teckningsutställning på Millesgården.
Och tillsist, Har du inte varit väldigt sparsam med kommentarer på sistone?
Fridens/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 27 januari kl 18:26
Hej Jocke. Sparsam med kommentarer? Tycker nog inte det. Fingrarna far ständigt över tangentbordet.
Hertighistorien. Den kan ju komma från välkänd litteratur där litet hertigbarn försvinner ut till enkla folket utan att veta om sin härkomst. Blir sedan upplyst om sakernas förhållande. Jo, då har denne varit hertig hela tiden eftersom formella krav är uppfyllda. Går man över konsten blir det långt svårare att hosta upp några formella krav. Var Duchamps pissoar ett konstverk innan det blev utnämnt?
Högdiskursen har inget problem med dekadansen. Det är ingen riktig dekadans utan konst om dekadans. I konsten kan man aldrig nå fram till något verkligt. Skulle man ändå nå fram, försvinner konsten.
Jo, jag har läst DN. Menar nog att de alla tyckte ungefär detsamma. Men det är också uppenbart hur det hänger ihop. Så kan man vara mer eller mindre positiv. Kritikerna är snälla, de har anledning att bevaka sina positioner och inte i onödan stöta sig med någon.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 27 januari kl 19:41
I senaste Paletten skriver Nils Forsberg 9 punkter för en bättre konstkritik. Jag håller med om mycket, men kan inte annat än konstatera att de flesta kommer att bli tvungna att ignorera hans råd. I alla fall om Lars har rätt i sin konstvärldsanalys. Några exempel:
Nils Forsberg: Tänk på läsaren. Försök inte imponera på konstvärlden. (Lars Vilks: Läsaren är överflödig, saknar allt inflytande.)
N. F: Var subjektiv. Den allmäna meningen som den formuleras av konstvärlden är ointressant. (L. V: Konstvärldens mening är lag.)
N. F: Glöm curatorkarriären. Det är omöjligt att skriva läsvärd kritik om man samtidigt försöker undvika att stöta sig med ev. framtida uppdragsgivare. (L. V: Konstkritik är ett sätt att skriva in sig i det nätverk man önskar tillhöra.)
N. F: Ha roligt! (L. V: Var strategisk!)
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 27 januari kl 21:50
Kul med vårsalongen? Moderna fabler verkar roligare . Milles var väl nasse när det begav sig? Har hört sådana rykten från den ön. Bad , bad carl M to the illes.
Sen har jag mailat lite fram och tillbaka med Channa bankier, hon anser att hennes konst platsar ungefär i 1500-talet före kristus.
marre_94(Citera) (Svara)
marre_94
2007, 27 januari kl 22:08
God kväll:
Ja som jag sade innan om pissoiren så var den pissoiren Marcel Duhamp gjorde konst av både innan och efter han satte en signatur på den. Den blev erkänd som konstverk efter det skrevs R.Mutt på den.
Intressant om dekdens och högdiskursen. Så du menar om det blir för dionysiskt det hela så är det inte konst längre? Det måste vara med en distans och medvetenhet det görs? Kan det inte vara så att vägen in är en tränings och imitationsprocess, men att när man väl är där finns större frihet att ”svina runt” och göra som man vill?
Jag menar också att alla på DN skrev likadant. Men om det inte finns ngt att säga är det inte bättre att vara tyst då? Är det inte bättre med en arg Enander isåfall?
När det gäller Yngves lista så är du väl pro samma saker som Forsberg där eller har jag fel? Det är väl en skillnad på hur saker är beskaffade och hur de borde vara?
Ha det!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 27 januari kl 23:01
Yngve: Ja, så väl fångat. Det är ju det där med att vara duktig och ge råd. Men bakom alla vackra ord finns det någon som vill positionera sig.
Jocke: Det där begriper jag inte. Hur kan pissoaren vara konst innan Duchamp gör den till det? Då skulle alla pissoarer vara konst?? Och eftersom praktiskt taget allt blivit utfört som readymade är allting konst?? Har du fått hjärnsläpp?
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 27 januari kl 23:29
Jag menar bara att det är samma objekt före och efter. Det är ju bara en helt formell fråga när det börjar kallas för något annat. Det är ju inte så att föremålet ändrar form eller innebörd för det. Det är en allmän uppfattning om det som ändras.
Eftersom konst är ett substantiv och inte adjektiv så måste det ha varit ett konstföremål hela tiden, inte sant? På samma sätt som Rubens tavlor varit konstföremål hela tiden. Bara det att man inte visste att de skulle kallas det just då. Och du har varit Hertig Lars hela tiden fast du inte vet det förrän imorgon…
Jag har inte fått något hjärnsläpp hoppas jag. Akta så att du inte själv blir spam-blockad om du är så otrevlig!
Fridens!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 27 januari kl 23:41
jocke- det är verkligen ingen formell fråga. det är på liv och död.
du kan ju tex. börja med att känna på orden uppfattning, relation, sammanhang, tid och kritik.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 00:03
Här är du ute och reser Jocke. När Mona Sahlin blir partiordförande har hon alltså varit partiordförande alltid??
Rubens målningar har alltid varit målningar. Men så kommer konstbegreppet och målningarna blir konst och beaktas på ett annat sätt, tillhör en särskild kategori. De flesta målningar förblir dock målningar. Duchamps pissoar behandlas på ett helt annat sätt än andra pissoarer.
”Konst” kan användas om konstföremål. ”Vi har en massa konst stående i källaren”, men det är ändå inte föremålet som utgör konsten: ””Detta föremål är ett konstverk.”
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 00:04
Glömde det där med ”otrevlig”. Uppriktig, Jocke. Det får du ta.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 00:06
Nej Lars, det är du som är ute och reser, jag är ledsen att behöva säga det… Antingen pratar du metafysik eller så accepterar att ditt resonemang har stora logiska hål i sig.
Mona Sahlin har alltid varit den Mona Sahlin som är partiledare för Socialdemokraterna nu. Det är inte så att svenska folket eller valberedningen eller något bestämt att hon är just den Mona Sahlin. Partiledare är ett epitet, en funktion som tilldelats henne. Det är inte hon som person. Du blandar ihop de sakerna i det du säger.
Det är sant att Duchamps pissoir behandlas annorlunda än andra, det har däremot inte alltid varit så.
Konstbegreppet var ju en kategorisering av något som redan fanns, inte uppfinnandet av något som inte fanns och fortfarande inte finns.
karin: Vad menar du med de där orden? Jag vill inte vara otrevlig, men jag förstod faktiskt ingenting av det…
Fridens/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 00:40
Jocke, konst är också ett epitet som tilldelas något. Det som är väsentligt är att något förändras genomgripande. Och när detta sker blir det egendomligt att säga att det ändå skulle ha funnits alltid. I förlängningen kan man påstå att ingenting sker eftersom det som blir till alltid fanns innan.
Genom att MS blir partiordförande sker en stor förändring. Det är inte längre samma MS när hon framträder som partiordförande. Och det får man lugnt säga också om pissoaren.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 00:53
Hej igen Jocke!
En liten detalj. Det du skrev om när något blir alltför mycket festande. Tro nu inte att man kan festa sig UR KONSTEN. Om något presenteras som konst blir det konst. Men det kan bli mindre lyckat och DÅ kan de medverkande måhända bestämma sig för att istället för konst syssla med festligheter.
Det sker sällan. Det enda exempel jag känner till är en konstnär som gjorde sexdockor. Han lyckades så väl att de blev kommersiellt gångbara. Och då struntade han i konsten och ägnade sig istället åt att producera och leverera sexdockor till marknaden.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 01:28
Hej Lars, jag får ge dig rätt i att det troligvis sker en större yttre förändring med MS som utnämnd partiledare eller LV som hertig än med MDs P som konstverk.
Men faktum kvarstår: MS är samma MS som innan fast med ny titel. Titeln var något som tillkom efter att vissa villkor uppfyllts (i detta fall kan man spekulera i avhoppade kandidater, behov av kvinnlig partiledare etc.). Detta var villkor som MS uppfyllde redan innan benämningen. MS (och kanske bara MS) uppfyllde alltså egenskaperna för partiledare redan innan utnämningen. Samma med pisskrukan. Benämningarna är bara en formalitet, egenskaperna som ligger bakom är det väsentliga.
Låt oss belysa det från ett annat håll: om du följer denna länk http://www.nd.se/_upload/87E1A.jpg finner du en bild på Mona från 1995. Är det fel att påstå det är partiledarkandidaten för Socialdemokraterna vi ser på bilden, trots att hon vid tidpunkten var miljö- och samhällsbyggnadsminister?
Veni Vidi / Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 01:29
Intressant det där om sexdockan. Skall man kalla det en solskenshistoria kanske?
Dorinel Marc skall ha sagt en gång: Det svåra är inte att komma in, det svåra är att komma därifrån.
Fridens/ J
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 01:35
Du har en svår resa Jocke om du vill hålla fast vid din rätt egendomliga inställning. Om man säger om den gamla bilden att det är partiledaren är det ett uttalande med retroaktiv verkan.
Och jag förstår att du harvar vidare med att påstå att inget väsentligt hänt med pissoaren. Om du inte vill förstå något annat så tänk på priset. Där svindlar det.
Det tog sin tid innan den blev dyr eftersom saken var så oerhörd att ingen kunde förstå att det var fråga om ett konstverk. Så genomgripande var förändringen. Och du vill mena att det var inget alls. Nej, jag fattar inte hur du tänker.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 01:47
joakim- känn på dom en gång till. jag får intrycket att du bara ser en pissoar.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 02:01
Jag ser genast en beröringspunkt här med din nya post där du nämner en hopplös intervjuvideo. Du frågar dig om du sett den på fel nivå, om du missat något? Dvs om den hade egenskaper du inte greppade när du först såg den. Om du vore universums allsmäktige härskare, hertig räcker inte långt, eller solipsist kan du hävda att egenskaperna uppstod först när du uppfattade dem. I själva verket fanns de där hela tiden, verket uppfyllde vad som var nödvändigt för att du skulle tycka det var bra (hypotetiskt), men du hade inte kunde se det just då.
Vi kan också ta den dekadenta konstvågen som exempel. Vi är alla på bloggen överens om (kanske för första gången?) att detta är realitet, något som är på gång och hett, fast det inte nått hit till Sverige ännu. Här sitter vi alltså i ett mörkt hörn av vårt konstsamhälle och dikuterar något som inte finns, bara för att det konstsamhälle vi tillhör inte upptäckt det ännu. Är det så menar du?
Jag tycker i så fall ditt sätt att se det på är mycket mer egendomligt.
Hare/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 02:07
karin: Aha du menar olika adjektiv som handlar om just Duchamps pissoir… Det finns hur många som helst, men kanske inget som riktigt ringar in det hela bra nog?
Självfallet ser jag bara en pissoir, men det finns en massa andra meningar som dyker upp med tanke på just hur detta exemplar använts.
Tid nämner du, kan du förklara för mig vad det är för något och vad det har med Duchamps verk att göra?
Fridens/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 02:12
joakim- tänk på tiden för tillfället då duchamp muttade pissoaren. och tänk på tiden före han muttade pissoaren. och tänk på tiden efter att han muttade pissoaren.
att duchamp muttade pissoaren är anledningen till att jag skriver dethär till dej just nu om tiden.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 02:24
Efter att ha läst igenom den diskussion som fördes här igår under rubriken ”Om konsten att hamna mellan två stolar”, kan jag inte tycka annat än att det ligger rätt mycket i den kritik som Channa Bankier riktar mot delar av samtidskonsten. Om postmodernismen skriver t.ex. Karin:
”men herre min skapare. jag tror jag trillar av stolen nu faktiskt. man har väl inget val att dela detta synsätt!?! har man? det är ju som att tala om att förintelsen inte ägt rum. det är ju för farao ett faktum. inte ett synsätt. man kan väl inte gå runt å lådsas att något inte finns? va?”
Karin, kan du förklara vad detta ska betyda? Menar du att eftersom det är ett faktum att det finns ett postmodernistiskt synsätt, så måste Channa Bankier och alla andra dela detta synsätt? Eller vad är det som är ett faktum? Menar du att det inte går att skilja på fakta och värderingar?
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 28 januari kl 03:17
Du menar att det skedde en betydelseförändring när han satte sin signatur på den? Ja det är ju så klart. Det kan vara hur poetisk, bra, inspirerande som helst. Men jag kan inte se att objektet ändrar sig? Det har kladdats lite färg på det som i värsta fall skulle gå att ta bort rätt så enkelt.
Duchamp är konstnären som skrev på pissoiren/konstverket. Han kallade det Ready-made. Dvs färdiggjord. Pissoiren var ett färdig redan innan Duchamp skrev på den. Den hade alltså varit ett konstverk hela tiden. Liksom Duchamp var samma Duchamp ”innan” som ”efter” han skrev.
Konstigt också att du försöker förklara ”tid” i termer som ”före” och ”efter”. För mig är det som att förklara vad ”färg” är med att säga ”blå” och ”grön”.
Bon nuit!/Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 03:31
Petter Helje, nu måste jag faktiskt in och försvara karin här. Det finns faktiskt ett praktiskt intresse av att inte vända och vrida på alla definitioner vid varje given tidpunkt, Vissa saker får man goddta för att de flesta andra verkar tycka så. Om man är av en annan åsikt är det högst privat.
Channa Bankier kan inte sätta sig över något som hon aldrig varit en del av, ett språk hon aldrig förstått och säga att det är nonsens. Det kan inte du heller Petter.
Fridens!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 03:41
Joaquim, två saker.
Du får nog godta att det finns ett faktiskt intresse av att vända och vrida på vissa definitioner. Om du är av en annan åsikt är det högst privat.
Ditt eget vändande och vridande på den konventionella tolkningen av Duchamps readymades följer jag med intresse. Jag skulle vilja inflika att de egenskaper som gör pissoiren till konst bara till en liten del återfinns i själva tinget. Framför allt är det handlingen som man kunnat identifiera som konstnärlig. De objektiva kvaliteter hos pissoiren som Duchamp använder sig av är de utbytbara, de som enligt den tidens synsätt formellt borde utesluta saken som konst.
Fast det är mer komplext än så. Duchamp var sparsam med sina readymades och alltid noggrann med dubbeltydigheterna. Bara en, flasktorkaren, är en renodlad readymade. De andra är ”redymade aided” och skiljer sig därmed inte principiellt från en olja på duk.
/Y
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 28 januari kl 09:04
Hej Lars!
Det var länge sedan sist! Har läst några av dina senaste kommentarer och vill anknyta till Yngve Rådbergs kommentar om Nils Forsbergs råd i senaste numret av Paletten. Först måste jag säga att jag tycker Forsbergs punkter var välformulerade och relevanta. Hoppas han lever som han lär!
Som kritiker är det ju roligt att diskutera kritikerrollen med jämna mellanrum, vilket även Forsberg påpekar. En sak som jag tycker blir bortglömd här, när vi ställer Forsbergs punkter mot Vilks konstvärldsanalys, är förhållandet mellan kritikern och dennes uppdragsgivare. Som kritiker skall man verka självständigt och vara en oberoende röst i tidningen, javisst, men varje kritiker har ju också ett förhållande till sin uppdragsgivare – som är tidningen. Detta förnekar Forsberg som menar att ”Kritikern företräder bara sig själv och står bara till svars för sig själv.”
Som kritiker representerar man inte bara sig själv och sin egen åsikt – eller för den delen konstvärlden – utan också sin uppdragsgivare, som i sin tur har ett uppdrag gentemot sina läsare. T ex ”som DN skriver angående XX:s utställning…”. Det är naivt att tro att man bara företräder sig själv när man tituleras som ”SvD:s recensent Anna Brodow”. Här ligger klart och tydligt ett förhållande bakom och en lojalitet.
Detta förhållande till tidningen som jag tror är kritikerns främsta lojalitetsband, påverkar också kritikern och dennes röst och tonfall. Inte så konstigt kanske att tre DN-kritiker låter ungefär likadant. Men läs Kazmierskas kritik av samma utställning i Expressen! Hade det varit möjligt, att DN skulle ha publicerat denna recension intill sina ordinarie kritikers recensioner? Hur nedringd hade inte kulturchefen på DN blivit då? Vilken avhyvling hade inte Kazmierska fått efteråt? I sin egen tidning kan hon räkna med applåder. Med detta vill jag säga, att kritiken i tidningarna är ungefär så som vi färväntar oss att den skall vara. Allting annat är sällan skådade intressanta undantag.
Anna Brodow(Citera) (Svara)
Anna Brodow
2007, 28 januari kl 10:44
Jocke, om de ord jag citerade i mitt senaste inlägg är ett uttryck för det postmodernistiska synsättet, och om detta synsätt faktiskt innebär att alla är tvungna att ansluta sig till det, då tänker jag definitivt inte ansluta mig till det. Det låter som något George Orwell kunde ha hittat på. Och bara för att din fantasi inte ska skena iväg med dig, så vill jag tillägga att jag betraktar Duchamp som en av 1900-talets största konstnärer, utan att för den skull kräva att alla andra ansluter sig till denna uppfattning.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 28 januari kl 13:52
Jocke, du är ytterst envis med att framhålla beständigheten i det materiella. Det du diskuterar är något som var intressant för estetiken kring 1970. Det handlar om artefaktbegreppet. Hur mycket skall en artefakt förändras för att den skall kunna bli en ny artefakt? Slutsatsen var den som är ofrånkomlig: Det räcker med att tilldela artefakten en ny betydelse. Då är den något annat. Man kan också säga att ett objekt blir vad det huvudsakligen används till. Duchamps pissoar har en helt uppenbar användning som konstobjekt. Sådant var otänkbart tidigare och andra pissoarer används som bekant inte på det sättet.
Michael Fried hade förstått problemet redan några år tidigare när han skrev sin berömda artikel om de minimalistiska objekten. Han upptäckte att de påverkades av kontexten och blev något annat än sin materialitet. Det var brottet med modernismen. Inom denna föreställde man sig att ett verk är ett verk och slutar vid ramen. Och påverkas inte av något annat.
Det du skriver om dekadansen som vi diskuterar här. Ja, det är en möjlighet vid diskuterar, men det är inte något som gäller. Det finns en massa saker som gäller. Fortfarande gäller socialkritiken. Konst blir genomgående läst genom denna. Det är ett faktum. Många verk skulle också kunna läsas som modernistiska, men det gör man inte. Om du vill påstå att det är samma verk vi talar blir det underligt.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 14:10
jocke- Det finns faktiskt ett praktiskt intresse av att inte vända och vrida på alla definitioner vid varje given tidpunkt skrev du till petter. av denna anledning valde jag att tala om före och efter ang. tiden. fast vi kan prata på många andra sätt med. just tiden brukar jag faktiskt leka med som en konstant när jag gör konst, just därför att det ger mej möljighet att leka med den… och det var inte bara signaturen som gjorde det. det var ju hela förflöyttningen in till den vita kuben. sammanhanget. relationenrna
petter- ifrågasätter du verkligen postmodernismen? menar du att det är ett paket som kan köpas eller inte köpas? en teori man kan hålla med om och inte hålla med om? då fattar jag inte hur du tänker. allt är ju en förutsättning för att komma frammåt. hur kan du utnämna duchamp till en utav 1900-talets största konstnärer och samtidigt inte hajja varför den är det?? den är ju en föregångare och del utav förutsättningarna för postmodernismen och en viktig del i att jag kan tänka som jag gör
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 14:15
Hej Anna, ja det var länge sedan.
Intressant tanke Kazmierska i DN. Men börjar det inte bli på det hållet? Hon kan bli väl yvig när hon skall skriva om sådant hon uppenbart inte känner till så väl. Men nog skulle Liljevalchshistorien kunnat platsa? Men annars är det säkert rätt att för att komma in i DN:s kulturklimat skall man uppfylla högdiskursens kriterier och idka ett civiserat umgänge med sina objekt.
Kritikern är nödvändig. Den väsentligaste uppgiften som kritikern har för konstvärlden är att välja ut sina skrivmål och sedan skriva. Vad som skrivs är mindre intressant, det att bli vald till skrivobjekt är huvudsaken. Det gäller såväl gallerier som konstnärer.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 14:18
Petter, det börjar bli lite intressant. Var står du egentligen? Är du trots allt en modernistmurvel som tror på det andliga i formen men som i liberal vidsynthet har största respekt för Duchamp? Är du ett exempel på det vanligaste kreaturet i konstvärlden: Både det ena och det andra.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 15:05
Lars, Yngve och Anna; det jag försöker säga är att konstvärlden inte utnämnt pissoiren som konstobjekt. Det är en mängd andra faktorer som bidragit till detta.
Jag liksom ni är överens om att kontexten är rätt så avgörande för hur den uppfattas och kan tolkas. Att ett likadant exemplar på en mer väntad plats inte med samma självklarhet skulle uppmana till dessa tolkningar.
Men samtidigt är Duchamps verks huvudsakliga funktioner helt beroende av de exemplar som inte finns i konstkontexten, utan dessa skulle Duchamps verk uppfattas som en abstrakt porslinsskulptur och vi skulle knappast diskutera den här. Det exemplar som används är därför representant för alla de exemplar som används funktionsenligt. Vilket exemplar som valts ut bland dessa har påverkats av olika externa faktorer och slump. Antingen kan man se det som att han befriat pissoiren från sin tjänst, men man kan också likna det vid att fånga ett djur i frihet och bura in det på zoo.
Konstvärlden har iallafall någonstans mellan lite och ingenting med den saken att göra. Det är alltså ett konstverk innan konstvärlden gör sin utnämning eller som jag ser det; absorberar det.
Petter: Jag håller med. Klart en av de mest intressanta, vem jag nu är att bedöma det.
Anna Brodow: Jag förstår att journalister på samma tidning har plikter och inspirerar varandra. Det oroar mig att du rankar plikten mot tidningen högre än mot läsaren. Hade man prioriterat plikten mot läsaren hade tre olika synvinklar på utställningen betytt tre olika synvinklar och inte samma åsikter (eller brist på sådana) tre gånger. Hellre än att visa hur överens man är på redaktionen.
En vacker dag kanske detta belönar sig med att ni slipper andra läsare än de som hör till tidningens redaktion? Låt oss hålla tummarna för det! Istället för presstöd kan ni få studiecirkelpengar.
Och det finns andra sätt att förhålla sig kritiskt än Kazmierskas populistiska och i den måttan ganska harmlösa utfall.
Fridens/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 15:22
Förlåt jag råkade skriva Anna istf karin högst upp. / Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 28 januari kl 15:37
Jocke!
Inser du inte vilket omöjligt försvar för objektets självständighet som du håller på med? Och du börjar t o m skriva som en politiker:
”Jag liksom ni är överens om att kontexten är rätt så avgörande för hur den uppfattas och kan tolkas. Att ett likadant exemplar på en mer väntad plats inte med samma självklarhet skulle uppmana till dessa tolkningar.”
”kontexten är rätt så avgörande”, den är i vissa sammanhang helt avgörande och just i detta fall finns det ingen annan utväg. ”inte med samma självklarhet…”? Nu spelar du väl dum? Vem, skulle tolka en pissoar som en skulptur om inte Duchamps funnits? Ingen hade kommit på tanken tidigare och det skulle ta 50 år innan konstvärlden var redo att ta till sig möjligheten.
Även mildare former av kontextberoende har största betydelse. Du kan tänka på museer som visar infödingskonst, eller snarare objekt från andra kulturer. Du är säkert inte obekant med debatten, då inte minst från de främmande kulturerna som inte vill se sig förvandlade till konst. Objekten är ryckta ur sin kontext och fungerar på ett helt annat sätt än de ursprungligen gjorde.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 16:03
Karin, jag ifrågasätter inte att postmodernismen existerar, om det är det du menar. Postmodernismen är inte ett paket, termen står för mängder av saker. En del av den konst som betecknats med denna term tycker jag om. En del av de teorier som betecknats med denna term tycker jag är intressanta. Men när du skriver att ”man har väl inget val att dela detta synsätt!?! har man?”, då tänker jag i min stilla håg, att om detta är ett uttryck för det postmodernistiska synsättet skulle väl ingen liberalt sinnad eller överhuvudtaget normalt funtad människa ens överväga att ansluta sig till det. Vi har väl fortfarande tankefrihet i den här delen av världen? Om vi har det så gäller den både dig och Channa Bankier. Du kan väl inte på allvar mena att hon inte har något val när det gäller att dela ditt synsätt, vad än detta synsätt kan tänkas inbegripa? Om ditt synsätt är ett faktum och därför med nödvändighet måste delas av Channa Bankier, då är väl också hennes synsätt ett faktum som med nödvändighet måste delas av dig?
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 28 januari kl 16:14
petter- varje synsätt har sin tid. yttrandefriheten och kritiken hör absolut postmodernismen till. köper man ett concept rakt av utan att vara kritisk är man en sorglig produkt som kan luras till vad som helst. men det finns vissa parametrar, faktum, att förhålla sig till. gör man inte det är man dum.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 16:23
Hoppsan, där fick man sig en släng av sleven. Jag tror att jag drar mig ur denna hetlevrade diskussion. Har annat att göra än att läsa bluddriga bloggar. Syns inte mer i denna spalt.
Anna
Anna Brodow(Citera) (Svara)
Anna Brodow
2007, 28 januari kl 17:19
Lars, om det hjälper dig att orientera dig i världen genom att dela upp mänskligheten i postmodernister och modernistmurvlar, så är det inte mycket jag kan göra åt det. Du har din tankefrihet. Jag kan bara säga att jag inte delar din kategoriska attityd.
Och Karin, det var längesen den sortens postmodernism som du ger uttryck för kändes särskilt angelägen. Om man inte förhåller sig till detta faktum är man kanske dum. Eller också är man bara lite långsam. Inte vet jag.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 28 januari kl 17:23
Petter, vi behöver inte tala om modernism och postmodernism om den uppdelningen känns olämplig. Vi kan istället hantera konstuppfattningar. Hur är din syn på konsten? Har den funnits alltid? Naturgiven? Eller är den konstruerad? Jag har svårt att se att man kan komma ifrån en sådan uppdelning. Det må vara rimligt att ställa den frågan. Och det är svårt att ur logisk synpunkt hålla på båda. Men det är vanligt.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 18:11
petter- märkligt att du påstår att ”min” sorts postmodernism känns passé när du inte ens verkar har fattat dess grundläggande innebörd. och det är ju din oförmåga att förstå vad som gäller som gör att vi måste tala i dessa mycket grundläggande termer. först fatta, sedan kritisera och leka.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 18:14
Fräsh diskussion det här…vad har hänt här på senaste tiden, varför är ni så otrevliga mot varandra? En intressant text och ett intressant ämne och så blir det pajkastning.
Lars:
Jag har fått intrycket av att du vill göra stor åtskillnad melan PM och M och att det modernism är inågot helt överspelat och efterblivet? Men som du konstaterade, det är ”hjärtan” som drar publiken inte ”stjärnor”. Man skulle väl även lätt kunna påstå att det är ”hjärtan” som säljer bäst, eller i varje fall ”kvaliteér” mätta efter modernistisk måttstock. Jag skulle även hävda att mycket postmodern konst egentligen ”uppskattas” mest pga sina moderna kvaliteér, målare och blidkonstärer konceptualiserar sitt arbete men egentligen handlar det fortfarande mest om det formella, det ser snyggt och trevligt ut, det såg ut som att det var svårt att göra osv.. Även olika former av experimentell konst dansar oftast i någon mån efter modern pipa, man estetiserar gärna, är medveten om färg och form, och i smyg kanske någon till och med tänker att konsten har ”närvaro” eller är ”utrycksfullt”. En konstnär kan ha ett helt och hålet modernt förhållningsätt då denne utför sin konst och sedan bara ”ljuga” ihop nån historia för att passa in den postmoderna diskursen. Exempel på detta tror jag alla kan komma på. Så summan av kardemumman, jag tror att modernismen i ganska stor mån fortfarande ”lever” och inte bara det utan att den även till viss del ”gäller” inom internationell samtidskonst, bara att man lagt till med ett annat språk då man formulerar sig i kring den. Är jag helt ute och cyklar här?
Sen vill jag ställa en fråga som kanske är lite känslig/personlig och jag hoppas du inte tar illa vid: Din konst, alltså.. den står sig ju väldigt bra som moderism betraktat. Abstrakt expressionistisk skulptur skulle man kunna få det till kanske.
Ponera att en romantiskt lagd person som besöker din skulptur park blir stormförtjust i dess ”aggressiva uttycksfulla form” och upplevde att han/hon fick en klassisk semireligiös ”konstupplevelse” med urkraft och harmoni och hela baletten osv i den stilen. Jag antar att något liknande kan ha förekommit, hur tänker du i kring sådant och framförallt: kan du känna tillfredställande/glädje över sådant? Jag undrar även om du nån gång själv i unga år var modernist eller hur man ska säga…har du någon gång ”trott”.
Mvh/ Alfred
Alfred(Citera) (Svara)
Alfred
2007, 28 januari kl 22:21
Alfred. Skillnaden är stor mellan pm och m. Men det hindrar inte att man kan uppskatta samma sak, åtminstone till det yttre. En arkitetekt kan rita en kyrka utan att vara religiös och han kan med största omsorg och intresse arbeta med trons innehåll och uttryck. Och bästa präst är nog en utmärkt skådespelare eller entertainer. En sådan kan säkert göra ett ännu mer övertygande arbete än en som tror.
Att modernismen går bättre hem än den internationella samtidskonsten är ganska självklart. Spetsfunktionerna har alltid svårt att nå bredare genomslag. Men så måste det vara, det som är nytt och främmande får räkna med det. Samma sak var det under modernismen dagar, de avantgardistiska experimenten var något som tilldrog sig i en begränsad krets.
Vad gäller mina egna arbeten har jag inga problem med hur de uppfattas. Det bästa exemplet är väl barn. De brukar gilla mina ställningar och jag har inget att invända även om det självfallet inte hänger samman med någon sofistikerad uppfattning om konstens processegenskaper.
Vi får nog tänka oss att om samtidskonsten vill skapa bredd får den bli läsbar på flera nivåer. Det är i praktiken den enda möjligheten. Vi kan aldrig begära att en publlik i allmänhet skall vara fullt uppdaterad och inläst.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 28 januari kl 23:02
alfred- jag håller med om vad du skriver. dock! förutsatt att man först enas om att det är PM som gäller. sedan kan man relatera och värdera och koka ihop. men att M-konst tenderar att dra in stålars är inget bevis på att det är det som gäller. (fast en slutsats och iakttagelse som man kan använda sej inom PM om man villdet ja) folket, majoriteten, har inte rätt i denhär frågan tyvärr.
att man tycker att det är kul eller gillar eller kanske tom är duktig på att rita eller måla duger faktiskt inte.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 28 januari kl 23:17
Hej, Alfred! Vad trevligt att höra din sansade stämma igen. Du har en förmåga att dyka upp när du behövs som mest!
Lars, om konsten är naturgiven eller socialt konstruerad är en fråga som inte låter sig besvaras så lätt. Ibland lutar jag åt det senare, ibland åt det förra. Men jag har alltid haft svårt för folk som tror sig sitta inne med det tvärsäkra svaret på denna och besläktade (filosofiska) frågor. Om det ur logisk synpunkt är svårt att hålla på båda lär det å andra sidan inte vara orimligt att helt enkelt svara: jag vet inte. Ur mänsklig synpunkt är det tvärtom det mest rimliga. Varför det svaret skulle göra mig oförmögen att uppskatta Duchamps konstnärskap begriper jag inte, eftersom det inte vore mycket att hänga i julgranen om man ur detta konstnärskap omöjligt kunde utvinna annat än en till dogmatik gränsande påstridighet.
Karin, ursäkta att jag säger det, men hur jag skulle kunna fatta den grundläggande innebörden i DIN sorts postmodernism annat än genom att ta del av vad du skriver i denna alltmer bluddriga blogg (här är jag överens med Anna Brodow), har jag svårt att inse. Men du menar kanske att din tolkning av de otaliga konstverk, teorier och allehanda förhållningssätt som någon gång blivit betecknade som postmodernistiska är de enda rätta tolkningarna, och att dina värderingar av dessa företeelser är att jämställa med fakta? Du får i så fall gärna vara lite mer explicit när det gäller ”den grundläggande innebörd” du ser i postmodernismen, för jag skulle hemskt gärna vilja veta vilka dessa fakta är.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 29 januari kl 00:00
petter- först tanke, sedan visualisering. inte visualisering, sedan tanke. detta innebär att man inte kan lägga in personliga värderingar som kul, färdighet eller nöje i det hela. jag upplever att många ”konstnärer” får en ”visuell” ide och sedan bygger upp ett concept för att backa upp denna visuella ide. helt bakvänt enligt mina principer. förstår du hur jag menar?
men att som jag skrev tidigare, detta utesluter inte att begrunda fakta med M-konst och använda detta som strategier inom PM-konst.
det är inte så att jag tror att betraktare möts utav något annat än i princip formen i slutändan. men gör jag konst för betraktaren? nej, jag gör konst för konsten. (inte så att jag inte visar mina grejer men konsten måste absolut komma före betraktaren i rangordningen)
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 29 januari kl 00:23
Till Joaquim!
1) Tråkigt att du som kräver att man skall värna om läsaren visade brist på respekt för Anna Brodow som skrev sin kommentar i egenskap av läsare av Vilks blogg. Och tråkigt att Vilks inte reagerade.
Du verkar tro att läsekretsen är en homogen oskyldig massa medan tridningarna är skurkar. För dig som är så förtjust i Enanders sågning av budapestutställningen vill jag berätta att för några år sen sågade Anna Brodow en samtidskonstutställning med SWEDE på Uppsalakonstmuseum och den satte igång en liknande debatt som den som nu pågår i HD.
2) Ditt påstående att pissoaren var konst innan Duchamp utnämnde den till konst, funkar inte. Du kan inte begränsa dig till konstbegreppet på det sättet när du kan använda dig av ord som design och hantverk för att beskriva pissoarens ändamål.
Dorinel Marc(Citera) (Svara)
Dorinel Marc
2007, 29 januari kl 00:30
Petter. Om det nu skulle vara så att konsten är naturgiven och springer ur det konstnärliga geniet har vi ingen frihet. Då sker konsten inifrån och genetiskt, överallt och hela tiden där geniet går fram. Om man nu inte sätter någon tilltro till den historien har väl friheten från dogmatik blivit större. Konsten tar oss dit vi vill. Att uppskatta Duchamp är en annan sak, även ateisten kan uppskatta religiösa riter och kyrkomusik.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 29 januari kl 00:41
Lars, dogmatiken har många ansikten.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 29 januari kl 00:51
Hej förresten, Dorinel! Var har du hållit hus?
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 29 januari kl 00:53
Det är väldigt beklagigt om det blivit pajkastning här. Jag skall därför uttrycka mig väldigt sansat. Först är jag förvånad att ingen reagerat på Anna Brodows uppträdande med dramatisk sorti. Var det inte värt att kommentera helt enkelt eller har folk i allmänhet lite extra respekt för journalister?
Lars vad gäller denna pissoir. Vad gäller politik. Ditt synsätt att ett visst etablissemang väljer vad som är vad, istället för föremålets egenskaper eller vad dessa förmedlar i en viss kontext, tycker jag om något är politiskt. Om du vill kan jag utveckla varför jag tycker så, men då kommer vi in på ett nytt spår. Det är cyniskt, mysticerande, korrekt, formellt, ytligt och demokratiskt på samma gång. Det låter enkelt, men i praktiken blir det väldigt tillkrånglat som jag förstår det. Inte särskilt användbart heller.
”Vem, skulle tolka en pissoar som en skulptur om inte Duchamps funnits?” är en pikant fråga. Jag är inte så säker på att Duchamp tolkade sin pissoir som en skulptur, men det är såklart omöjligt att uttala sig om något så hypotetiskt. Duchamp var redan under sin tid en inflytelserik konstnär. Hans verk har hittat nya tolkningar i post-modernismen (och sannolikt kommer ytterligare nya att uppstå), men det har knappast tagit 50 år för konstvärlden att ta till sig verket. Du tycker att din sentida tolkning är den sanna och förbryllas om man inte har kapacitet att hålla med om den. Jag vill återigen nämna den här novellen om Don Quixjote av Borges. Saker kan se olika ut beroende på var man befinner sig, men det som betraktas förblir detsamma.
Alltså, varje ny tolkningsmöjlighet som uppstår när det gäller pissoiren har alltid funnits där. Redan när den lämnade porslinsfabriken.
Kanske kan man säga att Duchamps verk får sin effekt mycket med tanke på vilka förväntningar man hade på den samtida konstvärlden, som i och för sig redan då var i en explosiv motreaktion mot det som varit just innan. Verket bygger på vilka föremål man förväntar sig att se i sammanhanget och i vilket sammanhang man förväntas se föremålet. För den som är bekant med föremålet och sammanhanget uppstår en komisk, absurd situation. Den komiska situationen är direkt och kommunikativ, den fångar vårt intresse. Den låg också relativt väl i en tid då man, liksom nu, var tvungen att ta i för att märkas. Förutom humorn är verket också gåtfullt, det finns inget uttalat syfte med handlingen. Samma gåtfullhet som i Monas Lisas leende, Ale Stenar, Pyramiderna, vedskulpturerna på kullen, svarta hål och allt annat som vi går och grubblar över och hittar nya förklaringar till.
Ha det!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 29 januari kl 01:04
Hej Dorinel! Jag tycker också det är kul att du är tillbaka. I och för sig inleder du med lite kritik mot mig.
Jag tycker inte att min argumentation mot Anna Brodow var mindre saklig än mycket annat som skrivs här. Kanske att jag tog i lite med det där om studiecirkelspengar, det var dumt, men det skall väl å andra sidan en journalist kunna tåla utan att fåfängt slå till omedelbar reträtt? I synnerhet en som själv kan vara väl så kategorisk. Jag minns den här Swede recensionen nu när du nämner den. Jag kunde väl i ärlighetens namn, på den tiden mindre vetande, sympatisera med delar av vad hon skrev då.
Din fråga 2 har jag nog svarat på här ovanför, men annars kan jag bara helt kort säga: design och hantverk beskriver inte objektets ändamål utan beskriver bara föremålets design och hantverk. Om den här fascilitetens ändamål varit att vara ett konstverk så har den funktionen varit aktiv eller latent sedan den skapades. Lustigt att du skall opponera dig mot det förresten? Är inte du emot ett utnämnande konstbegrepp?
Dessutom svarar jag dig hela tiden, men du har inte svarat på en ända av mina tidigare frågor.
Fridens!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 29 januari kl 01:18
Jocke, det var synd att Anna Brodow försvann. Hennes inlägg var ju intressant. Man kan vara lite mer välkomnande när någon skriver här för första gången, även om det är en erfaren journalist.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 29 januari kl 01:20
Jocke, ett par saker här. Det tog 50 år för konstvärlden att ta till sig pissoaren. Det är ett konsthistoriskt faktum. Om du vore lite påläst skulle du kunna förstå det. Först med konceptkonsten under 60-talet tog man på allvar upp readymaden som en självklar del av konsten. Det fanns då många röster som menade att den inte var konst utan något som möjligen handlade om konst. Osv. Den diskussionen är omfattande. Slutresultatet blev att Duchamp kunde inta en gedigen position i konsthistorien.
Teoretiskt sätt finns det hur många tolkningar som helst av ett konstverk. I praktiken är utrymmet inte så stort. Konstvärlden bestämmer sig för ett antal gällande tolkningsmodeller och de ändras sällan i grunden. Beskrivningen av impressionismen, expressionism och kubism etc. är inget som är föremål för omfattande meningsskiljaktligheter. Sedan kan du som privatperson tycka som du önskar. Det ändrar ingenting. Det finns uppfattningar som gäller.
Om du nu vill märka ord: Att betrakta pissoaren som skulptur är menat som detsamma som att betrakta den som konst. Du menar väl inte att folk i allmänhet skulle gå runt och titta på pissoarer ur ett konstperspektiv?
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 29 januari kl 01:26
Jag håller med om att det är jättesynd. Om det nu beror på mig så känner jag en enorm skuld och kunde aldrig tänka mig att en slarvigt formulerad slutkläm skulle kunna sådan effekt. Själv blir man milt imbecillförklarad både från höger och vänster utan minsta reaktion. Men det är väl trots allt lite extra känsligt när en journalist från en RIKTIG dagstidning dyker upp och blir förnärmad?
De åsikter hon lade fram var obegripliga för mig. Tidningar med statligt stöd borde som jag ser det ha ett ansvar för medborgarna, sina läsare. Om tidningarna har större ansvar för sina egna redaktioner tycker jag inte de förtjänar vare sig läsare eller statliga pengar.
Sedan är det lika gåtfullt att läsarna fortfarande hyser sådan okritisk respekt för medierna, som både du och Dorinel och även Lars i sitt väldigt milda svar till Brodow tidigare givit uttryck för.
Hade det varit en sinnesjuk person, ett barn, en konstnär som misslyckats så hade jag förstått bättre om ni var arga på mig. Men det här var ju en väletablerad journalist.
Ha det och godafton!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 29 januari kl 01:38
Ok Lars, nu säger du att jag är illa påläst. Jag säger inte tack för kaffet för det.
Vad jag skrev innan var att Marcel Duchamp redan innan din tolkning uppstod var en uppskatad aktör på konstscenen. Hans verk har ändrat betydelse med tiden, på samma sätt som man under sin egen uppväxt och utbildning ser dem på nya sätt. Att hans position är mer dominerande nu än då har jag aldrig opponerat mig mot, även om jag tror att det fortfarande finns människor som opponerar sig mot att det är konst (”det där kunde ju jag själv ha gjort” etc.) och att det i det finns en stor del av verkets kvaliteter.
Det låter som om du forcerar dig själv att tala utifrån din egen teori ibland. Uppfattningar är verktyg att ta sig an olika saker. De växer på tidigare upptäckter. Det är ingen kommite som sitter och bestämmer det, även om vissa önskar att det var lite mer mystik och frimurarna över konstsamhället.
Javisst, jag tror att folk i allmänhet mycket väl kan se på pissoirer i ett konstperspektiv. Tack vare Duchamp.
Ha det!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 29 januari kl 01:52
Lars skickade ett e-mail till mig och upplyste mig om att läsa bloggen. Det har jag alltså nu gjort och ger ett kort svar.
Joaquim: Att döma av ditt inlägg kan jag se att du inte ens har läst vad jag har skrivit, utan bara verkar ha ett agg gentemot ”journalister” (f.ö är jag är frilansande konstkritiker, inte journalist). Min kommentar, som var en nyanserad beskrivning av kritikerns sfär av möjligheter ligger också utanför ämnesområdet som ni pennfajtas om och därför duckar jag och drar mig ur. Med all respekt!
Att ha en lojalitet till tidningen – som är den hand som föder en – betyder inte att alla kritiker vid samma tidning har bestämt sig för att tycka samma sak, som Joaquin tolkar det, det handlar snarast om att iaktta dekorum. En sågning är alltid kul att göra, men den måste göras snyggt och intelligent. Det är sällan det ges tillfälle. Först måste man hitta en glipa, sedan handlar det om att snabbt som ögat se den glipan och ta chansen. Plumpheter och invektiv har inte i en dagstidning av bättre kvalitet att göra.
Dorinel: Tack!
Anna Brodow(Citera) (Svara)
Anna Brodow
2007, 29 januari kl 02:11
Hej Anna,
Fint att du kom tillbaka och gav en förklaring. Jag är ledsen om jag är orsaken att du valde att lämna bloggen, men som du lade fram det har du säkert viktigare saker än jag har att lägga din tid på. Så kanske gjorde jag dig i själva verket en tjänst
Det kanske är småaktigt att hoppa på en enstaka recension av Liljevalchs i DN såhär, men vad jag opponerade mig mot var ditt försvar av det, som jag såg det, uppenbart poänglösa och likriktade uppslaget som annonserats som tre synvinklar på Vårutställningen. Du förklarade det med att man hade en plikt mot sin uppdragsgivare Det må vara så, men varför skall denna plikt manifestras så övertydligt? Ligger det något allmänintresse i det? Det borde väl dessutom ligga i tidningarnas intresse att diskutera frågan?
Jag har förståelse att denna frågeställning drunknade lite i det raljerande avslutet på vad jag skrev. Jag ber om ursäkt för det.
Vill också passa på att tacka för den där artikeln som Dorinel nämnde innan. Den gav mig stort sadistiskt nöje på tiden det begav sig. Visst är det eländigt att det gått relativt bra för många av konstnärerna som sågades?
Ha det bra och hoppas vi kan mötas på ett mer fördelaktigt sätt nästa gång!/ Jocke
Joaquim(Citera) (Svara)
Joaquim
2007, 29 januari kl 02:39
Hej alla, Hej Dorinel, Hej igen Petter! Jag kom av mig lite här under några månader men nu tänkte jag försöka bli lite flitigare med bloggandet igen.
Lars: Det är säkert så som du säger, jag skulle gissa på att merparten av alla modernister egentligen inte trott en sekund på modernismen så som den formuleras idag.
Nytt och främmande, hur länge ska man räkna med att det tar innan t.e.x konceptkonst alla readymade principen blir förstådd av ”folket”? Den har ju existerat i (låt säga att vi tar det från pissoaren) i 90 år och det breda intresset är fortfarande mycket marginellt, är det någon skillnad är det väll att man nu inte ens provoceras utan bara är totalt likgiltig. Jag tror inte det bara är det att man inte hunnit vänja sig, jag tror mer på att sammtids konst saknar ingångar och kanaler som är begripliga, ingen ”vanlig” människa har någon som hells nytta eller glädje av den som den ser ut nu.
Och vill man verkligen åt att kunna nå ut till en bredare publik? Är inte konsten egentligen livrädd för att vara för begriplig eller folkligt förankrad…”Lagen” om att inte vara för tydlig eller illustrera en ide, handlar inte det till mycket om räddsla? lite samma anledning som att konstvärlden blir lite obekväm av din bok och lite samma anledning som att en trollkonstnär inte vill få sina trick avslöjade.
Karin: En ganska grundläggande postmodern dogm är ju att alla sanningar är relativa/retoriska, ändå har du använt ordet faktum ett då du talar om PM … postmodernismen existerar och det är snudd på omöjligt att inte förhålla sig till den. Och visst kanske även ”gäller” den men det betyder ju inte att den är hela ”sanningen”… jag tycker det är rätt lätt att se stora glapp i de postmoderna systemen. Min tanke var att M kanske inte bara drar in stålars utan även fortfarande är en stor verksam faktor för vad som uppfattas som bra eller dåligt även hos den mest pålästa kurator eller kritiker, vare sig de vill eller inte.
Du säger att du gör ”konst för konstens skull” det klingar ju väldigt M.
Och det att vara duktig på att rita har ju aldrig någonsin räckt särskilt långt…
Vänligen/Alfred
Alfred(Citera) (Svara)
Alfred
2007, 29 januari kl 02:48
alfred- när jag använder ordet faktum menar jag som du att PM existerar och det är snudd på omöjligt att inte förhålla sig till den. nästan. måhända är jag lite ung och oslipad i mina ord. också glömmer jag bort att vara ödmjuk när jag blir förbannad. på gott och ont. men sedan då, bara för att folk struntar i den och som du nämnde kanske ändå lyckas är väl bara för att konstkritiker och curatorer känner sej hemma? säker mark. dom fattar vad det handlar om när det hänger på väggen och har inte så stor chans att göra bort sej. eller?
jag tycker tex jeff koons grejer är förbannat bra utifrån mitt sätt att se på saker och ting. man kan använda sej utav den förförande ytan i M och bygga upp den nåt helt brutalt och i och med det blir innehället mindre värt. obetydligt. meningslös. men viktigt då att innehållet blir absolut meningsfullt meninslöst.
men VEM ska man göra konst för om det inte är konsten? vilka strömmningar och trender som än händer kan jag inte se att detta sker för något annat än konsten? även om den så blir mer publik vänlig så blir den inte det för publikens skull. så måste det väl vara?
också har jag en fråga till. är det inte bra att vara ganska oslipad å arg endå? ska man lyckas som ung ny konstnär e det väl bra med lite regler å ramverk för sin egen produktion? inte för att man ska vara dum å ha skygglapparna på men lite jädrar annamma å revolutions-drive i sin produktion skadar väl inte?
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 29 januari kl 11:00
sedan måste jag säga en sak till bara. och nu vill jag inte på något sätt vara anklagande utan delar helt enkelt med mej utav vad jag har för tankar nu. under mitt första år i holland fick vi total inkörning och hjärntvätt ang hela PM. det ifrågasätts aldrig här. är man inte med på den refrängen blir man utslängd från skolan. och jag vet inte om jag är ute och cyklar nu men som vi pratat om tidigere, dethär med att lyckas som svensk konstnär internationellt och bo i sverige… jag vet inte men om klimatet är sådant i sverige att man först ska gå igenom hela PM så vette tusan om jag är så sugen på att bo i sverige igen faktiskt. debatten vi har på denhär bloggen är faktiskt lite chockerande och ny för mej att föra. kanske nyttigt men nånstans känns det bakåtsträvande.
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 29 januari kl 11:17
Karin
Postmodernismen är inte lätt att sammanfatta som ett ”faktum”. Varken inom filosofi, vetenskapsteori, eller sociologi råder någon enhetlig postmodernistisk verklighetsbeskrivning, eller ens någon enighet om vad en sådan skulle kunna gå ut på. Och inom de ”hårda” vetenskapsgrenarna är postmodernismen överhuvudtaget ingen issue.
Om jag skulle våga mig på en generalisering omkring vad postmodernismen brukar förknippas med är det en diskussion om i vilken utsträckning och på vilka grunder man alls kan tala om fakta, en kartläggning och probematisering av upplysningstraditionen med dess sanningsanspråk och strävan efter en enhetlig verklighetsbeskrivning. Men att påstå att postmodernismen skulle presenterat några fakta i målet strider mot denna diskussions förutsättningar och leder till motsägelse eller ofullständighet. Snarare är det väl så att man som postmodernist (eller poststrukturalist) måste hålla frågan om existensen av en gemensam verklighet öppen. Med Derridas ord förhålla sig till den. Vilket borde kunna leda till ett instämmande i Petters ”jag vet inte”.
Vad postmodernismen inom konsten består i är ännu svårare att slå fast. Men att det inte skulle gå att vara en postmodern målare låter konstigt, med tanke på t ex Lictenstein och Polke som i mina ögon redan på 60-talet visade vägen. Dessutom går det uppenbarligen utmärkt att vara samtidskonstnär utan att vara postmodernist i ovanstående sanningsrelativistiska bemärkelse. (Exempel: Nan Goldin)
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 29 januari kl 11:48
Och Karin,
den här diskussionen förs inte i Sverige heller. Vad jag vet är det bara jag och Petter som håller på.
/Yngve
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 29 januari kl 11:51
Internationellt, framför allt i USA, har det däremot varit mycket diskussion ända sen sokalaffären i mitten på 90-talet.
Och det där med hjärntvätt. PM har så här utanför univeritetsvärlden något sektartat över sig. Jag har hört många nyfrälsta genom åren som i själva verket bara blivit bortkollrade av någon filosofilektor.
/Y
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 29 januari kl 12:14
jag säger inte att det är enkelt, tvärt om, men för att hinna ifrågasätta och få saker och ting uträtt måste man ju ha en viss grund att stå på. och för att byta ut denna grund måste man först hitta felen med den man står på… jag har följt institutionskritiken genom buren, haacke, lawler och fraser och kommit fram till kritiken utav kritiken. och nu kritiken utav kritiken utav kritiken. det känns fullkommligt otillräckligt. konsten är otillräcklig. jag är otillräcklig. vad göra? med enbart fragmenterande går man under. man måste våga konstruera. som någon sagt tidigare, så lite är konst, det finns så förbannat mycket kvar att göra.
men jag är fullt medveten om att jag under min livstid inte kommer att få fram något verkligt faktum någonsin. som är ett faktum i sig. det finns väl kanke ett och det skulle vara att lämna konstvärlden helt och hållet. men riktigt så långt har jag inte kommit ännu…
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 29 januari kl 12:22
Yngve, väl talat. Men vi har faktiskt ett litet problem med namngivning. Att vara postmodern pekar obönhörligen till tiden kring 1990. Socialkritiken och dess accentuerade variant med postironikerna är inte precis av samma sort. Därför får man dras med det otympliga den internationella samtidskonsten som sakligt kan sägas vara postmodern i bemärkelsen att den kommer efter modenismen.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 29 januari kl 23:49
Lars, det kanske är på sin plats att skilja mellan modernism och modernitet, och mellan postmodernism och postmodernitet. Då blir det naturligt att säga att efter modernismen kommer postmodernismen, och efter postmodernismen – som, precis som du säger, pekar tillbaka mot tiden kring 1990 (jag skulle kanske säga 80-talet) – kommer samtidskonsten, och efter samtidskonsten… etc. Om postmodernismen hör till 80-talet blir det ju underligt att 2007 säga att samtidskonsten hör till postmodernismen, men fullt begripligt att säga att den hör till postmoderniteten. Sen är det en annan fråga på vilka grunder vi ska tala om att epokskiftet modernitet/postmodernitet har ägt rum eller inte. Om samtidskonsten kan sägas vara en del av postmoderniteten borde ju postmodernismen kunna sägas vara en del av moderniteten. Själv lutar jag åt att alla dessa ismer hör till moderniteten, om du ursäktar.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 01:56
Petter, Vad som skall vara modernt och postmodernt är till slut en fråga om behov. I konsten har vi ett behov av att markera att något har inträffat som förändrat konsten såsom den var till något som den inte var tidigare. Steget från formalism/expressionism till social kritik är hur man än vänder och vrider på det stort. Om man vill kan man säga att allt rymms inom modernismen som kännetecknas av att ständigt vidga sina gränser. Eller ännu större, upplysningsprojektet fortsätter med nya variationer. När konsten förlorar sin tidigare självklara formestetiska identitet är det en händelse som gör att vi kan tala om ett före och ett efter. Och något skall det kallas.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 30 januari kl 13:58
Ja, man kan tänka sig att moderniteten (1600-talet och fram till idag) är den stora lådan som bl.a. inrymmer den mindre lådan modernism (1910-talet och framåt), som i sin tur inrymmer de ännu mindre lådorna abstrakt expressionism, popkonst, konceptkonst, postmodernism, socialkritik etc. Som kinesiska askar. Men om postmodernismen ryms inom modernismen blir det ju underligt att säga att postmodernismen ersätter modernismen, lika underligt som att säga att modernismen ersätter moderniteten kring 1910.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 14:52
Nej Petter, det behöver inte bli underligt. Som jag sa är det en fråga om vilka behov man har för att avgränsa olika företeelser och hur olika de är. Med lite envishet kan man försvara att vi lever i renässansskedet alltsedan 1400-talet. Det är bara lite småboxar som tillkommit sedan dess.
Att sätta boxen abstrakt expressionism bredvid boxen konceptkonst är kanske mindre lyckat. Här får vi väl ändå säga att det får markeras att det är en djupgående skillnad, konceptkonsten kan inte utan vidare skrivas in som en av otaliga ismer.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 30 januari kl 15:11
För att lösa det problemet kunde man tänka sig att modernismen inrymmer futurism, kubism, expressionism etc., och att den lådan kring 1960 ersätts av postmodernismen som inrymmer konceptkonst, popkonst, socialkritik etc.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 15:26
petter- var det inte så vi började det hela? och som du reagerade emot? eller menar du att man ska ha friheten att låtsas som att postmodernist-lådan inte existerar? jag förstår inte nu
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 30 januari kl 19:56
Karin: Arg, ung och oslipad, sådant är ju klart attraktivt i de flesta sammanhang. Men då får det ju vara befogat, att aggressivt positionera sig mot M och bekräfta PM känns ju lite som att slå i luften då det redan är det som gäller, jag ser inget ”revolutions-drive” i det överhuvudtaget.
Om det är så som du säger att inte ens curatorer och konstkritiker inte förstår sig på post modern konst, vem ska då göra det? Lite där sitter hålet i den postmoderna spannen…PM är i mycket en språklig konstruktion som liksom aldrig når fram, medan M var (och som jag menar, fortfarande är) hyfsat förankrat i hela samhällskroppen.
Och vem ska man göra konst för? Ja den publik man vill rikta sig till vore ju ett svar, men som det ser ut är ju konstpubliken och konsten nästan samma sak så det blir väl ”konst för konsten” än hur man än vänder på det. Själv skulle jag helst vilja göra saker som även skulle kunna nå till ensamstående mödrar, låginkomsttagare, invandrarfamiljer, raggare osv men så länge det man gör tituleras konst kan man se i det blå efter det…
Lars och Petter: Men kan man sätta dada boxen intill abstrakt expressionism boxen? Spelar dom djupgående skillnaderna så stor roll egentligen, motsägelser har ju alltid funnits där, även inom M.
Befinner vi oss inte på väg in i nån form av rörig Neo-modernism?…det verkar vara ”behovet” inbillar jag mig, nåt slags postmodernt innehåll i en modern form tycks ju mycket gångbart. Finns det inget om detta från ”högre ort”?
MVH
Alfred(Citera) (Svara)
Alfred
2007, 30 januari kl 21:34
Jovisst, Karin, det var så vi började det hela. Men då har vi alltså återigen problemet att postmodernismen obönhörligen pekar tillbaka till tiden kring 1990. Hur löser du det?
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 21:56
Alfred, Wallenstein har ju talat om spekulativ estetik, men vad jag förstår är detta ingenting annat än den gamla vanliga estetiken, som ju alltid har varit spekulativ. Neomodernism är kanske inte så dumt.
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 22:29
Någon borde skriva samtidskonstens historia. Hur vi hamnade här och varför.
Petter, samtidskonsten pekar indirekt tillbaka på den akademiska postmodernismen. Den var (detta vet du) under 70-80-talet en intellektuell omorientering bort från en stagnerad marxistisk kulturkritik. Med tiden spred den sig utanför Sorbonne och växte till en större rörelse inom flera dicsipliner med samlingsbeteckningen cultural studies, vilken i sin tur utgör en stor inspirationskälla för kontextkonst, socialkritik och institutionskritik. Utan att till sin stil vara postmodernistisk i betydelsen ironisk, är samtidskonsten alltså fortfarande till stor del knuten till en dagordning hämtad från denna tankeriktning.
Själv tycker jag det är en svaghet hos samtidskonstens teorilåda att den gjort sig så beroende av en diskursverktyg som egentligen designats för helt andra syften. Relevant samtida eller postmodern konstteori lyser fortfarande med sin frånvaro. Vad de gångbara teorierna inlånade från ”french theory” har med konst att göra återstår fortfarande att förklara. För mig är kopplingen minst lika dunkel som den till natur, andlighet, signifikant form eller andra romantiska /modernistiska urgrunder.
/Yngve
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 30 januari kl 23:08
Förlåt Lars, det är ju det du håller på med. Hur vi hamnade här.
/Y
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 30 januari kl 23:12
Hej, Yngve! Jag håller med dig. Jag känner mig bara lite utmattad under trycket av denna enorma ordstapel. Vi kanske ska ta en öl nån dag?
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 30 januari kl 23:17
Yngve, en god beskrivning. Men kopplingen mellan de franske och konsten finns nog där. Dekonstruktion och Foucaults omstuvningar i idéhistorien är onekligen bränsle som kan användas för att ge sig på modernismen. Genom att dekonstruera konsten. Den möjligheten verkade vara självklar i början av skedet. Ja, det finns det kronologiska problemet med att det skedde i USA kring 1980 och i Europa 10 år senare. Men i alla fall, när det kom hit kom följdriktigt konceptkonsten att bli intressant på nytt och konstbegreppet utsatt för den nya teorierna.
MEN DÅ skedde det lite märkliga att konstbegreppet och konsten lämnades i fred och istället dekonstruerade man som en konstnärlig teknik. Den tekniken gick ut på att göra upp med allt det som modernisterna inte kunde göra (närvaron, uttrycket, det inre). Men det ledde inte till något. Dessutom visade sig att de franske (hela bunten) hyste den största respekt för konsten och konsthistorien. Ingen av dem var särskilt benägen att ägna sig åt bildkonstens problem, bortsett från Lyotard som gjorde ett heroiskt försök att få liv i Kants sublima. När det roliga var över började importen från den postmodernistiskt inriktade socialfilosofin.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 30 januari kl 23:40
Alfred, från högre ort… Ja, det närmaste jag kan komma är dagens nyhet från Singapores deltagande på Venedigbiennalen, temat blir ”Figments, Fictions, and Fantasies”. De hänger med även borta i Singapore.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 30 januari kl 23:49
Petter. Neomodernism är nog inte så dummt (jag antar att det är under ett sådant prasoll man skulle hamna själv), det skulle ju kunna tillfredställa behovet att ”något har inträffat” som vi alla suktar efter. Men vad ska då neomodernism innebörd vara, eller är det kanske inte så viktigt att fastslå?
Mvh/ Alfred
Alfred(Citera) (Svara)
Alfred
2007, 30 januari kl 23:58
Vi får fundera på det, Alfred! Nu säger jag godnatt!
Petter Helje(Citera) (Svara)
Petter Helje
2007, 31 januari kl 00:21
hej alfred! du skriver ”att aggressivt positionera sig mot M och bekräfta PM känns ju lite som att slå i luften då det redan är det som gäller, jag ser inget “revolutions-drive” i det överhuvudtaget.” jag menar att som ung kan man ha en illusion, en dröm, att man är ”ny” konst på spåren. man vill förändra det man ser runtomkring en. ord, ljud, bilder etc. man är övertygad om sina ideer.
jag ser helt klart bristerna med PM (och ja jag tycker att det skulle vara bra med ett nytt ord för det känns inte riktigt representativt). och jag tror inte att det är någon ny uppfinning heller. och ja jag ser en massa fördelar med M. men jag kan bara inte gå med på att man kan välja bort en massa sätt att se på saker och ting och låtsas som att vissa saker inte hänt. isåfall måste man förklara varför man gör det. och det är kanske det ni gör men jag bara inte förstår… hmmm. jag sliter med en text till en ansökning. återkommer mer fokuserat till bloggen när den är ivägskickad… hej!
karin(Citera) (Svara)
karin
2007, 31 januari kl 00:53
Lars, en uppriktig undran: Di franske hade stor impact under dekonstruktionen av den modärna estetiken. Sant. Men raskt fick vi en ny estetik med den kulturella konstruktionen som urgrund. Nu skulle konsten undersöka, problematisera och kritisera det ena ämnet viktigare än det andra ute i stora världen, fast på ett taffligare sätt än forskningen och journalistiken. Varför och dubbelt varför? Varför detta självpåtagna kors som redan uppbärs av mycket solidare institutioner? Och varför samtidigt denna halvgångenhet? Varför övergavs inte konstens estetiska osäkerhetsdoktrin helt efter Documenta X om den nu var så ihopfuskad? (En spik bara genom ena kristushanden, så man kan göra jävulstecknet med den andra?)
Finns det någon auktoriserad teori kring detta mysterium?
/LIUY
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 31 januari kl 23:04
En god analys Yngve.
Di franske gav konsten dekonstruktionsmaskinen som vällustigt kunde tillämpas på modernismen. Men när det monstret rasslat färdigt fanns det inte något konstruktivt att ta sig an. Det blev snart tröttsamt med relativsm och ironi. Konsten började längta efter verkligheten, kontakt med publiken och så detta med ambition. Konsten kan säga något mycket intressant som världen bör lyssna på.
Det fanns väl inte mycket att välja på, avancerar man långt ut på kanten i förhållande till modernismens kärlek till formen har man innehållet, Skulle inte konsten kunna komma med värdefull kritik mot korrumperade och ytliga medier? Men den estetiska osäkerhetsdoktrinen kan inte överges eftersom det inte blir kvar något åt konsten. Du vet, när unga konstnärer började säga: ”Är vi journalister?”
Forskningen har nog sin egen historia: Att inordna konsthögskolorna i skolväsendet med rättighet till forskningsmedel. Och självklart kan inte konsten forska som andra, den har sin egen ambition lite forskning som liknar forskning plus den estetiska osäkerhetsdoktrinen. Därmed vinner vi ny kunskap.
Och vi skall nog ha klart för oss att de socialkritiska hjulen kan snurra på ett gott stycke tid även om vi får ta del av modifierade varianter.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 1 februari kl 00:24
Lars, du är ju uppdaterad på detta. Jag skulle så gärna vilja veta om det skrivits någon bra, saklig analys av samtidskonstens bevekelsegrunder. Mina egna sporadiska räder in i teoridjungeln har hittills inte resulterat i något högvilt.
Mycket som skrivs om konstteori tenderar att förlora sig i de applicerade teoriernas irrgångar. Jag tänker t ex på standardverket Art in Theory av Charles Harrison och Paul Wood, en gedigen lunta som helt saknar överblick. Många texter har visserligen använts som konstteori men anknyter bara vagt till ämnet. Eller handlar om ett specifikt problem typ representation. Noël Carroll är mer substansiell, i Philosophy of art handlar det om filosofisk analys med hjälp av estetik, men den är tyvärr inte helt uppdaterad. Efter Dickie tar det slut. Kanske hans Theories of art today kan vara något. Har du läst den? Art since 1900 är ju annars en matnyttig bit. Hal Foster & co läser jag med behållning. Fast jag kommer inte heller här riktigt ifrån känslan av att inte se skogen för alla träd.
Förstår du vad jag är ute efter? Har du någon annan att rekommendera? Om inte, håll med om att denna soppa vore något för en hungrig doktorand att hugga in på. ”What is French Theory doing in my Contemporary Art?”
/Yngve
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 1 februari kl 21:55
Yngve, jag letar lika ivrigt som du. Warburton har du väl läst, Noël Carrol är ingen upphetsande estetiker, han drar genom den gamla vanliga estetiska visan. Konstteorin har varit eftersatt länge. När den blir en rent estetisk affär i de estetiska specialtidskrifterna och som ett universitetsämne blir det hårfina distinktioner och gamla käpphäsar som ältas.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 2 februari kl 00:49
The art question har jag tittat i någon gång, uppfattade den som en avhandling av vad-är-konst-problemet. Kom han fram till varför-problemet i den boken, eller har han skrivit annat i den frågan som är läsvärt?
/Y
Yngve Rådberg(Citera) (Svara)
Yngve Rådberg
2007, 2 februari kl 21:30
Hej Yngve! Nej, strängt taget är det inte mer än så. Och estetiken domineras av anglosaxerna och de skriver ju som de brukar. I varje fall har jag något litet att erbjuda, kommer om någon dag härstädes.
Lars(Citera) (Svara)
Lars
2007, 3 februari kl 19:17
Jag kollade på ”Vårsalongen 2007″ bland alla bloggar och hittade osedvanligt många ”snodda” bilder av formgivaren Matilda Plöjels hjärtan och stjärnor från Liljevalchs hemsida. Så även på denna blogg. Det är klart fräckt – eller är det bara obetänksamt? Skriv åtminstone ut vem som faktiskt gjort dem och varifrån ni hämtat dem! Allt gott för övrigt/goodword
goodword(Citera) (Svara)
goodword
2007, 4 februari kl 11:16
Hej
Goodword
Menar du att Matilda Plöjel har copyright på hjärtat och stjärnan? Tänk om hon snott dem från andra formgivare! Hon erkände i allafall att hon snott idén från sin gamla skolfröken.
Hälsningar
Dorinel
Dorinel Marc(Citera) (Svara)
Dorinel Marc
2007, 7 februari kl 00:44
cartoon having sex porn cartoons disney cartoon sex
cartoon(Citera) (Svara)
cartoon
2007, 9 november kl 06:39