Vilks.net

”När skönheten kom till byn”, skriver Nils Ferlin och de flesta kan väl nynna fortsättningen. Men the times they are a-changin’ så en liten justering får man nog göra: …då var marknaden där, och grep henne ivrigt i sin öppna famn…

Ej blott jag aviserar skönhetens ankomst eller förstärkandet av ”fine art”. Konstkritikern Christopher Bedford skriver i Artforum från LA om konceptualisten Ryan Gander (engelsman med på Tatetriennalen i år, 1804 på artfacts) och skjuter in:”

”…since it has recently become apparent that we are in the midst of another “fine art” renaissance—witness the swift ascent of anyone who can draw decently—”

Bedford påpekar att konceptualisten är mindre inriktad på att dematerialisera och mera visuellt på hugget. Så där ser vi, mot visualiseringar och lockande förespeglingar för öga och sinnesfröjd! Men modernismen kan inte tas rakt av utan får laddas med något attraktivt tankedunkel som i fjärran ger en dimmig bild av vår sociala värld. Denna attityd kan med största sannolikhet avläsas i en rad utställningar. Vakna konstnärer har i detta avseende en seismografisk känslighet. Och inte bara konstnärer, kritikerna brukar också vara vakna för smärre vindkantringar. Annika von Hausswolff som fram till den 5 januari ställer ut på Galleri Andréhn-Schiptjenko är ett bra exempel. Hon är med 1627 rankad lite bättre än Gander och kan nog ta sig upp några hundra platser till. Utställningen är vackert och känsligt arrangerad, men det kan man ännu inte skriva. Nej, man får fascineras av objektens lockelse och mystik. Hausswolff har agnat sitt bete väl: Lådor med glasfönster och fördragna draperier. Här surrar kritikerna och säkert också en del av publiken. Vad kan det finnas där bakom? Björn Larsson, Om konst, får sin penna eldfängd inför detta fenomen; här ryms praktiskt taget hela tillvaron:

”Det är som att de inglasade draperierna, som under de senaste åren vuxit till att bli Annika von Hausswolffs allra mest effektiva metafor för en oåtkomlig, sensuell och mystisk kvalitet, som verkar vara outtömlig som konstnärlig kraftkälla, i själva verket kastar ett förklarande ljus tillbaka på hela hennes produktion. Vad det handlar om är det som finns bakom glaset. Och kanske i ännu högre grad vad själva glaset i sig representerar. En gräns mellan rum, mellan klimat, mellan människor, och det som skiljer människan och hennes oförfalskade och djupt personliga känslor av tillhörighet från yttervärlden; det vill säga yta och ytlighet.”

Anna Brodow i SvD är inte sämre: ”Det jag framför allt tänker på är vad draperierna döljer. Det väcker min nyfikenhet. Det är som med en del människor, de väcker en otrolig nyfikenhet bara därför att de verkar dölja något. Samtidigt finns det kanske inte någonting bakom draperiet, det kan i själva verket vara en brist som på detta sätt maskeras. Lika oåtkomlig och instängd som draperiet är, lika svårt är det att avslöja bristen.”

Tid för att spekulera och fantisera. Modernismen har dessutom många sidor. Det är inte bara ”signifikant form” utan även idé, immaterialitet och andar. Det senare manifesteras så utomordentligt väl av Yves Klein (rankad 58) som visas i stor skala på Centre Pompidou fram till i februari. Nu är frågan om denna rätt på det modernistiska smörgåsbordet kan vara spisbar för våra eftermodernistiska kritiker. Dennis Dahlqvist som skriver om utställningen i Expressen är ytterst reserverad. Men jag kan inte känna mig imponerad av hans utfall som är enkelt politiskt korrekta: Klein var manschauvinist och sexistisk. Sådant är inte längre någon allvarlig kritik. Och tydligen blir Dahlqvist så upphetsad av sin feministiska hållning att han inte ser något annat. Kleins djupa närhet till sina andar, konstens andar och konsten som likställd med religion och uppenbarelse är betydligt mer svårsmälta; han trodde själv fullt och fast att han hade haft en levitation (han lyfte från golvet av andlig kraft). Den vill vi väl inte ha ut på dagens dansgolv och på fullt allvar?
Det får finnas gränser även för efterlängtade återkomster.

Ryan Gander: Installation 2006

Annika von Hausswolffs mystiska lådor

Yves Kleins avtryck som förfärar Dennis Dahlqvist

Den institutionella teorin kommer ofta upp i diskussionerna här. Det kan vara på sin plats att göra några förtydliganden.

George Dickie som lade fram teorin i början av 1970-talet löser en ur flera synpunkter formell uppgift: Finns det någon egenskap som är gemensam för alla konstverk? Alla försök att finna en sådan egenskap hade dittills misslyckats. Om det inte fanns någon inre egenskap i konsten kunde man istället välja en yttre. Alltså förhållandet att konstvärlden utnämner vissa saker till konst. Just det blir då en gemensam egenskap för all konst. Den är utnämnd.

Därmed kan teorimakaren anmäla the good news: Konst kan definieras.

Kritikerna påpekar då the bad news: Teorin är cirkulär och säger inte något om innehållet, ja den tycks inte säga något alls.

Dickie försvarar sig med att säga att cirkeln leder till en ökad förståelse om hur konst fungerar, men han får aldrig fram något som kan förklara varför konstvärlden kallar något för konst. Längre än så avancerade inte teorin. Att den ändå blivit så framgångsrik beror på samma sak som utlöste den på 1970-talet: Det finns ingen bättre. Modernistiska teorier om konst är inte tänkbara att rehabilitera. De lever visserligen ännu, men tas inte på riktigt allvar, alltså sådant som att ”konst är en känsla som uttrycks genom form”, ”det som selektivt återskapas av en konstnär efter dennes fundamentala värderingar” etc.

Framgången för den institutionella teorin hänger samman med den idébaserade konstens övertagande av den symboliska makten i konstvärlden i det tidiga 1990-talet. Och för hela konstvärlden finns det naturligtvis ett behov av att kunna förklara varför allting kan bli konst och varför de mest egendomliga saker faktiskt är det.

Den institutionella teorin väcker inte någon större entusiasm. I själva verket är den inte ensam på scenen utan har ingått en monstruös förbindelse med kvardröjande modernistiska element. Konsthistorien har överlevt den institutionella inmarschen och estetiken (eller rättare sagt den ”särskilda estetiken” som skall finnas i konsten) är inte heller bortkopplad.

Säkert är det möjligt att modernistiska ståndpunkter kan bli förstärkta. Tendensen är t o m observerbar: det börjar se snyggt ut på utställningarna, objekten lyser med sin närvaro. De utgör igen en lockelse. När Roger Buergel som Documentatema kastar fram frågan ”Is modernism our antiquity?” är det trots allt inte bara upplagt till ett retoriskt ja-svar. Konstvärlden önskar sig inget hellre än ett substantiellt innehåll och modernismen kan erbjuda lite av varje. Vänder man och vrider på detta kan man säkert baxa ihop det med ett visst mått av institutionellt tänkande. Därtill har vi konsthistorieskrivningen. Den ligger fast och skrivs enligt modernismens recept. Redan nu är det möjligt att skriva samman 1990-talet på det vanliga sättet.

Det latenta hotet: När som helst kan dessa tre plastmuggar att med obetydlig hjälp få för sig att bli konst. Och det visar sig svårt att förklara varför någon gör det och inte minst varför
konstvärlden tvingas acceptera det.

Hur länge skall vi behöva vänta på nästa biennal? Några större poster tycks inte vara möjliga att omedelbart påräkna, kanske vi får invänta den 4 april innan det går lös i Sharjah, den 8 biennalen i Förenade Arabemiratet. Redan nu kan man ta för sig av tendenserna. Jodå, det är inte oväntat en ekologisk kantring på gång i socialkritiken:
“will present various attempts in visual arts and film that address the growing social, political and environmental challenges the world is facing due to excessive urban development, pollution, political ambitions, and the thoughtless misuse, abuse and exhaustion of natural resources.”

Biennalen kommer med största sannolikhet att framleva ett stillsamt liv, några operativa politiska inslag är inte att tänka på i denna del av världen. Men konstnärlistan är helt i sin ordning (Henrik Håkansson är ende svenske representanten) och curatorerna är också väl meriterade.

Vi kan också notera att biennalen tänker sig:

”an active role in commissioning artists to produce new work corresponding to the topic at hand and will also partner with institutions to stimulate wider involvement with the issues brought up particularly amongst educational institutions.”

Det pedagogiska inslaget har nog kommit för att stanna. Även om socialkritiken kan kännas uttjatad tror jag att en nystart med omkoppling till större strukturer kan väcka ett visst intresse. Den globala uppvärmningen, miljöförstöring, överväxta boendemiljöer och kaotiska storstadsmiljöer kan strama åt en konstvärld som på senare tid börjat dansa marknads- och estetikvalsen. Dessutom måste det till. Vi har ett problem med konsten: Till vad tjänar den?

I vårt lilla hörn av världen har en småskalig diskussion i GP mellan författaren Marcus Birro och Daniel Levin tagit upp frågan om konstens nytta. Birro ser konstens huvuduppgift som att ge tröst och igenkänning, medan Levin menar att den är ”värdefull när den gestaltar och problematiserar alla aspekter av att vara människa”. Birro, som startat ett upprop för ”kulturen” (det tycks praktiskt taget vara allt) är naturligtvis chanslös mot Levins igenkännbara åsikt. Konsten kan, utan att göra sig omöjlig, framhäva precis detta ”hur det är att vara människa”. De flesta konstagenter har lärt sig att dra till med det när det behövs. Vad man markerar är inte vad som helst utan en existentiell bas där en blixtrande högdiskurs kan springa fram om det skulle vara nödvändigt. Vi kan därmed säga att ingenting är lättare än att försvara konstens nytta. Den har en grundläggande nytta, ovedersäglig och orubblig. Uppdraget att göra reda för det djupast mänskliga kan dessutom inte annat än att väcka sympati. De korsade klingorna mellan debattörerna är ett möte mellan hög- och lågdiskurs. Den förra klättrar i ontologins tinnar och torn medan den senare som vanligt kommer att landa i melodifestivalen.

Här blir det biennal; museet i Sharjah

Från tidigare Sharjahbiennal: Taraneh Hemami, Iran, Hall of Reflection

En liten tid har det inte varit någon uppdatering här. Skrivaren har befunnit sig på Ölands konstskola och tillsammans med curatorn Martin Schibli ägnat sig åt undervisning. En del av studenterna på den ett-åriga skolan kommer att söka till någon konsthögskola.

Min uppfattning är att den som verkligen vill kan ta sig in på en sådan. Det finns många att sikta på, såväl i Sverige som i Norge och Danmark. Jag kan inte låta bli att citera ett inlägg från Karin Hasselberg:

Det första dom sa till oss på Rietveld var ”nu nollställer ni era hjärnor. nu börjar vi från noll”. det första dom sa till mina kollegor när dom kom in på konstakademin i Köpenhamn var ”grattis. Ni har passerat det svåra testet. Nu gör ni vad ni vill i sex år. vi kan inte lära er något”…

Vad skall man lära sig på en konsthögskola? Den undervisningsplan som leder fram till Bachelor och Master är mest en formell historia som skall få undervisningen att se ut som riktig undervisning. Med insamlade poäng på allt som kan kallas för kurser får eleverna ett avgångsbetyg som kan användas inom högskolan. Det är alltid en vinst om man skulle ändra sin inriktning. Men den viktigaste lärdomen är att komma in i systemet och att lära sig hur konstvärldens stamsamhälle fungerar. Och självfallet att ta aktiv del i detta och knyta de förbindelser som kommer att bli helt avgörande för fortsättningen. Är studenten dessutom full av initiativ och ständigt aktiv bör ingenting kunna hindra de framgångar som man eventuellt önskar. Problemet är nog att åtskilliga av studenterna inte är så intresserade som de trodde sig vara från början. Den konstvärld som tecknar sig för den som fortsätter utbildningen kan visa sig helt annorlunda än den man föreställt sig.

I undervisningstagen

Visst har Sophie Allgårdh i SvD fångat det precis på kornet! Nyestetiken springer fram i sina decemberkollektioner och det är stim på konstmässan i Miami. Men nu då, äntligen börjar det bli möjligt att ge målande beskrivningar av objekten: ”utpräglad berättargläjde. Linjeföringen är sensuell med en färgsprakande kolorit som ibland drar åt det isiga.” Så lyder Meta Isaeus-Berlin. Ingen skall lastas, när marknaden spenderar är det var konstnärs plikt att, om möjligt, se till att roffa åt sig något av kakan. T o m imorgon pågår Art Basel Miami. Redan har Mary Boone prånglat ut en Barbara Kruger för hyggliga 350 000 dollar.

Man anar att konstens framtid inte riktigt finns här. Den är betydligt svårare att fånga. Letandet kan tangera det förtvivlade försöket. Så får man nog se den harang som Sinziana Ravini river av i sin recension av Ester Shalev-Gerz Konstens plats i GP. Hon har låtit lokala konstnärer komma till tals. Och Ravini begrundar resultatet: ”Vi får träda in i dessa människors vardagsrum. En viker till kanterna på sin lerkruka, en annan ser hopplöst på sina uppstoppade fåglar, en tredje pillar upprymd på sin miniatyrmoské.
Det gör verkligen ont i själen när jag tänker på hur långt dessa människor befinner sig från den internationella konstarenan med allt vad konstbiennaler, paneldebatter och kulturstipendier heter. Men sett ur ett större tidsperspektiv, är det kanske just dessa konstnärer som kommer att gå segrande ur konsthistoriens stafettlöpning. Det är kanske just här den fria, autonoma konsten äger rum – i periferin. Problemet med emancipatoriska verk av denna art, är att subjektiva historieberättelser sällan ifrågasätts, utan radas upp utan någon inverkan på de verkliga maktfaktorerna.”

Man kan alltid hoppas om ens det är något att önska sig. Någon gång kan det dyka upp något intressant original i bygderna men inte är det ofta. Vad man faktiskt möter är de som har för gamla referenser, begränsade kunskaper; modernister som inte lyckats alltför väl ens i modernistkonkurrensen. ”Den fria autonoma konsten” är naturligtvis en spökbild alstrad av centrum. Konsten är definierad ifrån centrum och om man exporterar denna definition (med diskurs, biennaler och tonvis med konstprojekt) till periferin och hoppas att denna skall kunna ”överskrida” är man sannerligen förhoppningsfull. Det är som om man skulle ge sig ut och jaga division VII-spelare i fotboll och fundera över om dessa skulle kunna bli morgondagens storspelare. Alla hämtar från centrum, några i fragment och missförstånd, de enda som med nöd klarar sig är de galna och de små barnen. Och dem har vi redan förbrukat.

Ester Shalev-Gerz gör utmärkta projekt och är värd all aktning. Med tiden har det dock blivit lite väl korrekt och i takt med att socialkritiken förlorar sin position börjar patinan bli en smula besvärande. Men Ravini faller pladask i detta dike:

”Men Esther Shalev-Gerz vet precis vad hon gör när hon ger dessa människor möjligheten att visa sig i ett rum som annars skulle exkludera dem. Hon omvänder den traditionella upplysningsdialektiken genom att låta den svagare upplysa den starkare och låta centrumet söka sig till periferin.”

Ja, och till julen kommer jultomten och delar ut julklappar till alla snälla barn.

Nyestetiken: Meta Isaeus-Berlin The Question of Poseidon 2006

Direktören för Art Basel: Samuel Keller, en tung faktor i konstvärlden

Välkänt är att universum expanderar alltsedan Big Bang. Frågan är då vad som kommer att hända i framtiden. Ett scenario är att universum drar ihop sig till ”stora krossen” ett annat att det tänjer ut sig i all oändlighet. Det senare alternativet, menar vetenskapsmännen, är det troligaste. Även konstbegreppet expanderar. Alltsedan Kant Big Bang har det gått framåt med fart och precis som universum har farten av någon orsak ökat med tiden. Allra snabbast ryckte konstbegreppet iväg från slutet av 1960-talet och fram till nu. Då tycktes allting bli konst. Men är det så att vi har en rekyl på gång?

I varje fall skriver konstkritikern i New York Times Holland Cotter detta:

“Actually one of the more vexing critical issues at present has to do with how the definition of art — what is art, what isn’t — is steadily narrowing again, after a century of expansion.”

Kanske inte en helt dum idé. För Arthur Danto blev allting möjligt som konst 1965 och med socialkritik och relationell estetik är expansionen till synes förintande. Och vi hör ständigt att konstens hierarkier är raserade eller åtminstone på väg att störta samman: Konsten har förenat sig med populärkulturen! Det stora demokratiska förbrödrandet skall ha drabbat konstscenen. Säkert är detta bara naiva överord, men röran och likvärdigheten mellan allt som görs ger ett starkt intryck av pågående kaos.

Vem vill ha detta? Och vad skall man ha det till? Om konsten blir en del av ett allmänt populärkulturmos till vad skall det tjäna? Jag vill inte mena att faran är överhängande men det är inte för mycket att ana att det finns en tendens till att förstärka konstens High Culture. Jag läste förresten häromdagen i DN att sådan håller på att få innestatus – à la Horace Engdahl.

Kan vi se det i bildkonsten? Att konstnärerna gör ”riktig” konst, aningen kvalitetssäkrad och utan att vara stökig? Vi har något här. Jag drar mig till minnes Roger Buergels upprepade försäkran om den kommande Documenta: ”It will be beautiful, it will be beautiful!”

Alltså, tendens just nu: Försök till krympning av konstbegreppet.

Sergio Vega Paradiso en el nuevo mundo pågående multimediaprojekt, Vega är en utgångspunkt för Cotters resonemang.

Konstens kvalitet är något som diskuteras en hel del här. Yngve Rådberg vill t ex inte gå med på att det finns något objektivt värde. Och signaturen Per skriver så här:

”Konsten har ju en mängd olika värden. Historiska, teoretiska, konsttekniska, psykologiska, kognitiva, språkliga, ekonomiska, sociologiska, barnsliga, allvarliga, pedagogiska, nostalgiska värden.
Därför blir det olyckligt att några kidnappar eller patent belägger konsten med sina värden.”

Observera dock att de angivna värdena är sådana som finns inom praktiskt taget alla områden. För att värdera konsten skall vi värdera det specifika konstvärdet. För inget av de angivna värdena är tillräckligt för att ge ett konstverk ett specifikt kvalitativt värde. Tidigare var det specifika konstvärdet detsamma som estetiskt värde vilket i sin tur knöts till form och formuttryck. Sedan allting blivit konst och sedan vi tvingats acceptera den institutionella teorin har vi ett annat läge. Den institutionella teorin är nödvändig för att förklara att allting kan vara konst.

Nu måste det naturligtvis vara så att konstvärlden har skäl att kalla något för konst och framför allt för att kalla något för bra konst. Generellt sätt är detta inte särskilt komplicerat, det som är bra konst är nästan alltid något som på ett mer eller mindre överraskande sätt varierar teman som man redan betraktar som intressanta. Sådana teman kan fångas upp med beteckningar som socialkritik, relationell estetik, språkkritik osv. Men eftersom dessa i sig inte kan betraktas som specifikt konstnärliga värden inser man att värdet är något annat, alltså närmast det man kan kallas för konstens överskridande, tillägg, vändning etc. Strängt taget behöver det inte ens vara möjligt att uppfatta att det finns något sådant i ett konstverk, det räcker med att tillräckligt många i konstvärlden anser det. Så hamnar vi där igen. Konstvärlden visar konstvärdet genom att välja vissa slags konst och vissa konstnärer. Och att bli vald blir därför det objektiva kriteriet på vad som gäller som kvalitet – just nu.

Visst kan man tala om grupper som odlar sina egna normer, det som Lyotard kallade för de små berättelserna som uppstår i diverse periferier. Men ser man på konsten inser man snart att perifera grupper är marginella. Curatorer letar naturligtvis efter sådana och plockar med dem på utställningar och biennaler. Vilka konstnärer säger nej till möjliga framgångar? Vilka vill inte ställa ut på bra gallerier och i aktade museer? En karriär kommer därför i praktiken att handla om att göra en karriär i den internationella konstvärlden.

Per tyckte inte att den var stor nog när jag talade om några 100 000 aktiva agenter i den internationella konstvärlden: ”På Myspace har jag, senast jag kollade, 136 661 387 möjliga vänner i nätverket”. Det är inte fråga om att ha så eller så många utan att det finns kvalificerade krafter. Konst är inget man lär sig utan vidare. För att hantera situationen måste man känna till konstens historia och alla de referenser som utgör en högst väsentlig del av dess språk. Om man t ex skall kommunicera på ryska har man ingen större glädje av att ha ett nätverk som består av miljoner som inte behärskar det språket.

Konsten är en högdiskurs vilket alltså ställer särskilda krav på den som deltar. Det är ingen underhållningsverksamhet. Detta hindrar inte att konsten kan låna från vad som helst – och förvandla materialet till högdiskurs. Med högdiskursen förhindras effektivt blandningen av allting. Den breda publiken tröttnar snabbt på konstens anspråk.

Kvalitet i samtidskonsten: Gelitin Tantamounter 2005

Ännu en gång har Turnerpriset delats ut (4.12) och blivit en nyhet världen över. Det som uppenbarligen var svårigheten den här gången var att finna en tillräckligt intressant vinnare. Egentligen verkade utgången vara mer eller mindre given. Phil Collins (586) som var väl meriterad och som dessutom ansträngt sig att göra något speciellt i de nominerades utställning. Han lät installera ett kontor för undersökning av hur Turnerpriset fungerar som mediehändelse, Shady Lane Productions.

Att man istället valde Tomma Abts (1370) är något man kan fundera över. Klart att det var dags att ge priset till en kvinna och kanske ville man också se måleriet som segrare någon gång. Tomma Abts som alltid målar i samma format är inte precis upphetsande i något avseende så priset får också markera att man valt det stilla, lågmälda och långsamma. Mark Titchner (1151) kan möjligen verka alltför speciell med sina logotypiska texter och Rebecca Warren (1042) är varken fågel eller fisk. Ett konstpolitiskt beslut och ett mellanår för Turner Prize.

Tomma Abts Lubbe 2005

Phil Collins Shady Lane Productions 2006

Halden är en norsk stad nära den svenska gränsen. Staden har en förnämlig attraktion: Fredrikstens fästning. Karl XII föll där. Jag har besökt staden för att delta i ett seminarium rörande ett projekt i Border Art. Denna organisation är ett samarbetsprojekt för konstnärerna på ömse sidor om gränsen Dalsland – Östfold.

Under sommaren arrangerades ett utställningsprojekt på fästningen. Efter välkänd modell: Konstnärerna får tillfälle att göra site specific på utvalda platser. Tämligen i sådana sammanhang oprövade konstnärer, men så är det ofta. Och resultatet brukar också bli acceptabelt. Det som är intressant med hela detta projekt är inte minst att man här har inlett ett arbete med att bygga upp ett regionalt nätverk med diverse aktiviteter. Alla konstnärer kan inte bli internationella samtidsartister men det finns andra möjligheter. Det regionala är en sådan. Dessutom, och det är nog så väsentligt, finns det EU-pengar för dylika försök.

Nå, alla verkade lyckliga över projektet som avsatte ett antal nedslag på den berömda fästningen. Så kom det som då och då inträffar i sådana utställningar. Haldenborna blir upprörda över deras heliga fästningsmurars besudling. Kommunen blir förskräckt och följden blir polis och vitesföreläggande med omedelbar verkan. Så försvinner hela härligheten. Medierna har fått något skriva om och konstbråket när långt utanför småstadsmiljön.

Oerfarenhet kan man nog tala om från alla håll. Haldens representanter borde ha insett att de äntligen fick lite uppmärksamhet som med all säkerhet skulle styra åtskilliga turister till fästningen. Konstnärerna skulle ha tagit strid och satt en advokat i effektivt arbete.

Hur som helst kan man slå fast att den enkla modellen fungerar än och att det kommer att fungera även ett gott tag framöver. Projekt – reaktion – vandalisering – polis – medier – framgång.

På det seminarium som gick av stapeln den 4 december fanns även representanter för det nog så kompakta motståndet. Det känns igen, låt oss säga att det alltid är detsamma. En våldsam överdramatisering av ett tämligen oskyldigt och temporärt konstinslag. Men användbart. Regionerna lever.

Se mer om Border Art Halden.

Förargelsens tygdukar på fästningens heliga murar

Det stolta Fredriksten

Jaha, jag har nu debatterat konst och filosofi i Umeå. En stor del av diskussionen kom att handla om den institutionella konstteorin. Sven-Olov Wallenstein menar att den inte säger någonting, det är en tom teori som enbart bekräftar vad som sker på konstvärldens yta. Som jag ser saken beror detta på att konsten i sig är tom. Allt som sägs om den och tilläggs i form av mer eller mindre kvarblivande traditioner kommer att bejakas eller marginaliseras av konstvärlden. Jeanette Emt som ägnat mycket tid åt institutionell teori menar att man bör utveckla fler jämförelser mellan konstens institutionella teori och andra områden som har samma system, t ex penningväsendet. Så långt kom vi den här gången. Fortsättning följer. Och under tiden kan vi ta en titt på våra svenska topp 15:

1. Ann-Sofie Sidén 503 (1)
2. Henrik Håkansson 735 (2)
3. Annika Larsson 756 (3)
4. Clay Ketter 1084 (4)
5. Jonas Dahlberg 1206 (7)
6. Miriam Bäckström 1252 (5)
7. Carl Michael von Hausswolff 1281 (6)
8. Tobias Bernstrup 1394 (9)
9. Annika Eriksson 1425 (11)
10. Magnus Wallin 1432 (8)
11. Johanna Billing 1436 (12)
12. Matts Leiderstam 1506 (10)
13. Maria Friberg 1612 (13)
14. Annika von Hausswolff 1658 (14)
15. Année Olofsson 1734 (-)
16. Karin Mamma Andersson 1819 (-)

I stora drag är våra 15 främsta svenska konstnärer stabila. Ann-Sofie Sidén tecknar sig alltmer som den klarast lysande stjärnan. Hon kan räkna in en avsevärd framgång i utställningen INTO ME/OUT OF ME på Kunst-Werke i Berlin.
Utanför listan pinnar Natalie Djurberg på. Hon har senaste månaden gjort ett ryck från 3514 till 2406. Och på den sista platsen tycks det vara så att Mamma Andersson och Cecilia Edefalk ständigt kämpar om den. Nu var det Mammas tur. Dahlberg fortsätter uppåt.

Djurberg på frammarsch, Florentin 2004