Del 196: Debatt och topplista
Jaha, jag har nu debatterat konst och filosofi i Umeå. En stor del av diskussionen kom att handla om den institutionella konstteorin. Sven-Olov Wallenstein menar att den inte säger någonting, det är en tom teori som enbart bekräftar vad som sker på konstvärldens yta. Som jag ser saken beror detta på att konsten i sig är tom. Allt som sägs om den och tilläggs i form av mer eller mindre kvarblivande traditioner kommer att bejakas eller marginaliseras av konstvärlden. Jeanette Emt som ägnat mycket tid åt institutionell teori menar att man bör utveckla fler jämförelser mellan konstens institutionella teori och andra områden som har samma system, t ex penningväsendet. Så långt kom vi den här gången. Fortsättning följer. Och under tiden kan vi ta en titt på våra svenska topp 15:
1. Ann-Sofie Sidén 503 (1)
2. Henrik Håkansson 735 (2)
3. Annika Larsson 756 (3)
4. Clay Ketter 1084 (4)
5. Jonas Dahlberg 1206 (7)
6. Miriam Bäckström 1252 (5)
7. Carl Michael von Hausswolff 1281 (6)
8. Tobias Bernstrup 1394 (9)
9. Annika Eriksson 1425 (11)
10. Magnus Wallin 1432 (8)
11. Johanna Billing 1436 (12)
12. Matts Leiderstam 1506 (10)
13. Maria Friberg 1612 (13)
14. Annika von Hausswolff 1658 (14)
15. Année Olofsson 1734 (-)
16. Karin Mamma Andersson 1819 (-)
I stora drag är våra 15 främsta svenska konstnärer stabila. Ann-Sofie Sidén tecknar sig alltmer som den klarast lysande stjärnan. Hon kan räkna in en avsevärd framgång i utställningen INTO ME/OUT OF ME på Kunst-Werke i Berlin.
Utanför listan pinnar Natalie Djurberg på. Hon har senaste månaden gjort ett ryck från 3514 till 2406. Och på den sista platsen tycks det vara så att Mamma Andersson och Cecilia Edefalk ständigt kämpar om den. Nu var det Mammas tur. Dahlberg fortsätter uppåt.
Djurberg på frammarsch, Florentin 2004
Använder FireStats
Ettan är snart professor i skulptur på mejan, enligt studenterna på mejan. Hon fick mest röster av de ´sökande.
konstskvaller.
klasny
klasny
2006, 3 december kl 16:37
Kul lista, hur går rankingen till? (har inte hängt med).
Den institutionella konstteorin, vad går den ut på?
Per
2006, 3 december kl 18:57
Ok det är galleri/utställar ranking…trodde ni teoretiker hade en egen lista…
Per
2006, 4 december kl 00:22
Institutionsteorin, ja. En tom teori för en tom verksamhet, det passar ju som hand i handske. Men vad behöver man handsken till om man inte har någon hand?
Yngve
Yngve Rådberg
2006, 4 december kl 03:36
Yngve
Antagligen för att skapa arbetstillfällen!?!
Men vad går denna tomma teori ut på, vilka är det som står bakom den?
Någon som vet?
Per
2006, 4 december kl 09:52
Per, om du läser debatten under rubriken ”En ovanlig händelse: konstteori” på http://www.efterkritiken.blogspot.com så kommer du att få en ganska god bild av vad institutionsteorin i Lars Vilks tappning går ut på, samt en hel del argument både för och emot.
Petter Helje
2006, 4 december kl 13:29
Lars, det var ju roligt att Wallenstein har kommit till samma slutsats om institutionsteorin som jag. Sist jag pratade med honom gick han i försvar för den. Hur tolkar du det? Har Wallenstein gått och blivit essentialist?
Petter Helje
2006, 4 december kl 14:13
Tack Petter.
Konst är egentligen ett ord för litet för vad det handlar om
Om jag tar mig friheten att göra lite jämförelser med musikvärlden, där jag verkat mest inom
så finns det en sak med hela konstdebatten, marknaden och begreppet som irriterar mig.
Vi talar hela tiden om KONST. Inom musiken kan man inte tala om MUSIK utan att genast referera till vilken typ av musik. Punk, symfoni, folk, folkrock, rock, jazz, hip hop, world, trad, indie, contemporary symfonic, synfonirock, pop, electro, electronice, electroclash, synt, classisk etc.
Inte ens när en bestämmning som punk är gjord räcker det. 77-, skate-, oi, street-, cyber-, trall- är prefix för att ge en rättvis bild av vad det handlar om.-
Är det så inom konst?
Inte vad jag kan se.
Mycket av det som exempelvis Wallenstein och Wilks och andra belästa herrar och damer tillskriver som tidstypisk konst, eller som accepterad av konsten är vad man inom muskvärlden skulle kalla arenarock. Bienaler och konstmuseernas satsningar kan liknas de stora banden som sveper in i globen eller på Ullevi.
Men är de signifikativa för musk? Knappast.
Stockholm innehåller sist jag räknade ett par hundra krogar. På många pågår det någon form av musikverksamhet. För att hitta till rätt musik så särskiljer man sig och respekterar varandras särart.
Klagar man på DJn har man hamnat fel.
Inom konsten verkar det vara tvärt om. Alla hänger i superbandens loge, vissa unga med mycket brunt runt nosen. Respekten och accepterandet av mer än en genre verkar inte aktuellt.
Man går för att uppleva konst utan att egentligen veta vilken konst man upplever…om man inte väljer sin snäva lilla krets av curators eller gallerier. I i det läget upplever man det som att man står mitt i konsten. Utan för den skull det behöver vara så för någon annan.
Kanske beror det på att musiker lockar folk, säljer skivor och turnerar. Konsten lockar knappast någre.
OK några busslaster till Louisiana blir det väl men knappast någon tokrusning till de välrenomerade gallerierna annat än vid mingelaftnar som kallas vernissage.
Min känsla är detta missförhållandet ökade när tavelkonstan tappade status och bidragskonsten med dess lustiga små infall, populärt kallad idékonst tog tag i taktpinnen. Måste varit fruktansvärda år för de utskällda galleristerna. Jag måste våga påstå att mycket av den viktiga konst man lurats att bevittna är riktig skit. Och de brunnästa kopiornas försök att också var konst har varit än värre skit.
Fast det är min genretyngda åsikt. För vissa av dem i hyllningkören var det nog bra, eller något.
Så jag tror att mycket av all ilska och frustration som frodas inom konstled just nu kunde lösas genom en uppdelning och ett vidare acceptans i olika genrer. Som kunde refereras till som realistiskt anlagd tavelkonst RAT, tänkvärd performancekonst TP osv.
Jag skiter faktiskt i om det är konst, bara det tilltalar mig eller försöker tala till mig eller vill beröra på något sätt. Så länge jag och mina kunder, min publik och uppdragsgivare är nöjda så räcker det.
Per
2006, 4 december kl 18:05
Konstvärlden vilka är det?
En definition vore kanske på sin plats. Att den så kallade konstvärlden tog fram kriterier för vad som tillhör konstvärlden.
Och när den är gjort så kan man utgå ifrån att den inte
blir komplett. För utanför dörren ligger något som säger
sig vara konst och som en mängd människor utanför
definitionen kallar konst. Måste detta bestridas, förnekas eller helt
förträngas eller hur gör man då?
Per
2006, 4 december kl 18:27
Per, nej, du verkar inte gilla konstvärlden! Men du gillar ju konst, musik är också en konstform. Kanske finns det även musiker som blir frustrerade av det ständiga kategoriserandet, med alla genrer och deras underavdelningar, som pågår i musikvärlden? Men jag förstår din poäng, och jämförelsen mellan musiken och bildkonsten är intressant. Fick du kläm på institutionsteorin?
Petter Helje
2006, 4 december kl 18:59
Ett litet experiment (jag hoppas att du inte uppfattar det som alltför retoriskt): Hur skulle du förhålla dig till en teori som kort och gott säger att ”musik är det som musikvärlden kallar för musik”? Och inte bara det, utan dessutom att ”bra musik är det som musikvärlden kallar för bra musik”? Skulle du kunna få något ut av ett sådant påstående? Och (beroende på hur man broderar ut denna bassats och vilka konsekvenser man menar att teorin borde få) tror du att det skulle kunna finnas anledning att opponera sig mot den?
Petter Helje
2006, 4 december kl 19:48
Per, som du kanske förstår är detta den institutionella konstteorins själva essens: Konst är det (och ingenting annat än det) som konstvärlden kallar för konst. För att göra analogin ännu tydligare kunde man tänka sig en musikvärldens ”Lars Vilks” som hävdar att arenarocken är den bästa musiken, helt enkelt för att den drar mest publik.
Petter Helje
2006, 4 december kl 20:09
Frågan är om det ”existerar rock utanför pudelhårdrocken”.
Petter,
jag förstår och jag läst det påståendet i Wilks texter, utan att jag tillstrev det något vidare värde. Förstod inte ens att det var en egen teori.
Lars genomgång av skeendet i inom konsten är en lysande genomgång. Och dessa ”det finns ingen konst…” utalanden kan givetvis stämma i en Foucault anda.
Där man står blir världens mitt i alla fall för mig som betraktare. Det som upplevs som konst blir konst eftersom begreppet konst är en konstruktion. Därför kan Lars Wilks ha rätt.
Om jag inte blir medveten om detta så lever man med uppfattningen om att det stämmer, att jag är jordens mitt.
Det förutsätter förstås en gigantisk eller flera kompleterande definitioner av konsten.
Annars kanske man börjar leta efter internets slut eller var grundbulten sitter.
Om man däremot gör en ganska snäv definition av Konsten och konstvärlden, som jag förstår underförstått syftar till de lärde, de smarta och de besuttna inom konstlivet. De som gapar och skriker högst på kultursidor och på institutioner, så blir ett sådant ”det finns ingen..” påstående direkt ogiltigt.
För det påståendet i den situationen blir som att leta efter grundbulten. Bulten som håller ihop allt. Vilket blir självdestruktivt då det inte stämmer med hur den fysiska realliteten är beskaffad.
I så fall har Lars fel.
Detta lite bipolärt uttryckt.
Jag har märkt att kulturskribenter och akademiker gärna per automatik antar att sin skolning är skolning i det rätta. Att de står för det goda. Vilket är en illusion.
Per
2006, 4 december kl 20:52
Skillnaden mellan konst och porr består i ett tjockt lager kulturfernissa,
Per
2006, 4 december kl 20:54
Analogin som ni uttryckt det hittills faller ju på just genreindelningen. Biennalerna innehåller ju alla typer av konst (låt vara att verken kanske är av de betydligt snabbare slaget än vad som kanske visas i nån separatutställning) medans arenarocken är arenarock. Vad som motsvarar genrer inom musik skulle man kunna se som konstnärens positionering och det tilltal denne har för vana att föra, inom konsten d.v.s. på hur man känner igen en specifik konstnär.
En obskyr och avvisande positionering inom konsten är förstås möjlig. Möjligtvis kan denna positionering leda till att nån curator plockar in konstnären på en biennal, men då är knappast den positioneringen obskyr längre och det avvisande draget har institutionaliserats. Suget efter nyheter är stort, både inom musiken och inom konsten. Musiken har nu en intressant situation iom myspace bl.a. och ”de som bestämmer” uppfattar såklart trenderna. Likheterna är många.. Musiken och konsten som syns är det som promoteras, om det sen av gemene lyssnare/konstkonsumenterna upplevs som bra eller dålig musik/konst är högst subjektivt. Den stora skillnaden är antalet intresserade och det högdiskursiva fält som skiljer konsten från allt annat.
Rasmus West
2006, 4 december kl 21:06
Förövrigt vill jag lite vanartigt göra reklam för en lite konstutställning utanför eller innanför konsten, hur man nu väljer att se det.
fre 15 dec vernissage 17-22
lör 16, 17 dec 11-17
Artlab, karlbergsvägen 54
Med mig och ett antal mer eller mindre uppburna målarkluddar.
Fy på mig nu bröt jag mot all netikette i världen.
Är det konst eller spam?
Per
2006, 4 december kl 21:08
”Jag har märkt att kulturskribenter och akademiker gärna per automatik antar att sin skolning är skolning i det rätta. Att de står för det goda. Vilket är en illusion.”
Det kan jag hålla med om till viss del, men det betyder inte att det inte finns något av värde inom just dessa områden. Likaså får man väl tillskriva konsten ett visst värde, även om det bara är en konstruktion.
Rasmus West
2006, 4 december kl 21:11
Konstens värde…
…för min egen del blev jag påmind om det när jag jobbade med konstworkshops i ett fängelse. Mina kriminella elever hade ett enormt intresse och en viss potential för det där med konst. En fånge menade att han aldrig hade hamnat i skiten om han hade haft konst. Den tiden lärde mig mycket om konstens värde, vilket jag tappat tron på efter alla viktigpettrar i mitten av nittiotalet. Eller något om en av konstens värde. De väggdekorationer vi gjorde vårdas med en sällsynt respekt.
Konsten har ju en mängd olika värden. Historiska, teoretiska, konsttekniska, psykologiska, kognitiva, språkliga, ekonomiska, sociologiska, barnsliga, allvarliga, pedagogiska, nostalgiska värden.
Därför blir det olyckligt att några kidnappar eller patent belägger konsten med sina värden.
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Per
2006, 4 december kl 22:38
Kulturprogrammet Kobra är ett ganska trevligt program då det tar upp olika genrer,
tilldelar dem samma värdighet och försöker förstå dem.
Men plockar oftast ut vad som är bra inom olika genrer. Väldigt sällan fördömande även om de ibland ifrågasätter.
Läser man genomlysningar i andra medier av olika konstgenrer så fastnar man fort i en gegga av ful konst och fulkonst. Om det ens sker en sådan genomlysning.
Iom konstens företrädare marginallicerar så tror jag att konsten marginalliceras.
Per
2006, 4 december kl 22:48
På Myspace känner man verkligen av att konsten är i pereferin idag.
Men vi är några som håller fanan högt.
Per
2006, 4 december kl 22:51
ett exempel på när en kulturellt skolad person upplever att han står mitt i det goda och rätta är Mårten Arndtzéns raljerande över den kulturellt underlägsne Markus Andersson, som den kulturellt överlägsne Dorinel Marc presenterar och exponerar.
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=478&Nyheter=1&grupp=1793&artikel=830216
http://www.modernamuseet.se/v4/templates/template1.asp?id=2872
http://www.markus-andersson.ws/
Verket var väl i stort det enda intressanta på en annars jävligt trött utställning som snarast var pinsam.
Verket andades ett blottlagd förakt i många aspekter. I princip alla avseenden var det kontroversiellt. Mycket skickligt utfört av Dorniel Marc. Samtidigt så vet jag inte om jag kan känna respekt för honom mer. För hur hur man än vrider på det blir han bara en smart ass. En sån som ingen gillar.
Höger extremisten eller vad det skall föreställa att den målande poeten är förvandlas till ett offer, för kulturmaffians mobb. Andersson blir en av sina syndarbockar.
Ursprungskonstnaären som inte enligt den högstatus kulturelle Andertzén, kanske var konstnär, i så fall på nåder
Någonstans så finns det ett drag av vi och dom i hela historien. Jag är inte säker på de höga hästar vi skall sitta på är så bekväma.
För det på pappret goda blir på något sätt i sin raljans och övertygelse att de är skolade i det rätta de onda. Den onde politiskt suspekte blir ett offer för en slags hån, och sådant väcker sympati.
På något sätt blir Andertzens försök att bringa ordning i kulturförvirringen det som får det hela att tippa över.
Mårten Arndtzén skriver.
”Så visst är han väl konstnär i någon mening han med, han målar bevisligen tavlor i all fall. Brunmurriga, deprimerande flacka och livlösa saker täckta med tjocka lager blank fernissa. Kitschigt idealiserande porträtt av ”martyrer” som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; stormande hav och nakna blondiner utspillda över djurfällar. ”
I detta avslöjar den gode skribenten att konstsyn dar en vi och dem härskar. Där vi, utvalda inte skall visa någon nåd mot de ej utvalda. (Lustigt föresten han skrev något om mitt verk utvalda, ej utvalda. Börjar förstå varför han skrev om just det verket.)
Och för mig står det för samma fascism som högerextremisten står för. De goda står så starkt i det goda att det inte märks att det är en illusion.
Visst fan är Markus Andersson en konstnär som både undersöker sin vurm för 30 tals konst, de stigmatiserade och gör det via en av konsten erkänd teknik. Han visar bevisligen även upp dem och då är de konst. Dorinel Marc gjorde saken riktig intressant, gjorde det till lite bättre konst, men förlorade lite av sin heder anser jag. Kanske vann han någons respekt för det, kanske inte.
Den stora förloraren i min ögon är skribenten och de övriga lama konstnärerna vid utställningen.
Fast det där är bara min syn…någon annan ser något annat.
Per
2006, 4 december kl 23:33
Per, du skriver: ”Om man däremot gör en ganska snäv definition av Konsten och konstvärlden, som jag förstår underförstått syftar till de lärde, de smarta och de besuttna inom konstlivet. De som gapar och skriker högst på kultursidor och på institutioner, så blir ett sådant ‘det finns ingen…’ påstående direkt ogiltigt.”
På frågan om kvalitetskriteriet är ”den som skriker högst och har flest kontakter” svarar Lars Vilks: ”Absolut, så är det i den övriga världen och inte är det annorlunda i konstvärlden.”
Petter Helje
2006, 5 december kl 13:59
I det scenariot som du målar upp, så liknar konsten mer en religion än en konstart.
Vilket blir fallet om man tror på det som viktigpettrarna, översterprästerna/Kommittén säger.
Den dagen man blir mer öppen för att konst kan ha en mängdolika definitioner så upphör Ayatollornas makt. Men det innebär också att man måste acceptera och respektera en mängd fulkonst.
Är dagens konstnärer beredda att göra detta? Det är frågan.
När den dagen kommer så lommar akademikerna efter och kartlägger detta nya.
Vi har snuddat vid myspace här. Mycket finns officiellt på myspace. Utom just fine arts.
Symptomatiskt
Per
2006, 5 december kl 23:59
Om en kändis inom konst cirkusen gör en sak.
Låt oss säga Marina Abromovic gör en slags performance, då är det stor konst.
Om jag gör det dagen före så är det väl konst.
Om Nisse på gatan gör samma sak allra först så är det inte säkert att det blir konst.
Beroende på vilken cred vi olika aktörer har.
Det tycker jag visar att det härjar en pinsam kändiskult inom dagens konstliv som i många stycken är värre an Idol 2006, hänt i veckan etc..
Tror att det är det Lars försöker säga. Vilket tyvärr är en rutten del av verkligheten.
Som jag uppfattar det så sympatiserar inte Lars Vilks med detta, rätta mig om jag har fel.
Jag kan förstå om du Petter blir provocerad av, som jag uppfattar det, Lars något pessimistiska och defensiva hållning.
Per
2006, 6 december kl 00:07
Hej, Per! ”Fulkonst” låter helt okej för mig faktiskt.
Petter Helje
2006, 6 december kl 00:14
Jadu Per, det är lätt att fara ut mot institutionerna och onyanserat svepa till med etablissemanget. Lika lätt är det att dra till med ”det spelar ingen roll vad man kallar det, konst eller ej”. Visserligen spelar det faktiskt inte så stor roll om något är konst eller ej, hela saken handlar om det är BRA konst eller ej. ”Det är konst, men uselt” är inte mycket att hänga i en julgran.
Att göra ner biennaler i en klumpsumma är också enkelt. Precis som om det inte finns intressanta och mindre intressanta biennaler och att man nog får utgå ifrån att det finns åtskilliga framgångsrika curatorer och andra i konstvärlden som är värda mer än att göras ner.
Nyanser är hela saken.
När du talar om musik glömmer du att det finns musik som konst. Konstmusiken är en smal verksamhet där man ägnar sig åt att odla traditionerna från den klassiska eran, med elektronik och digitaliseringar men också fortsatta experiment med akustiska instrument. Skillnaden mellan populärmusiken (som man också lånar en hel del ifrån) och den seriösa konstmusiken är att kontext och diskursskrivningar är helt olika.
Lars
2006, 6 december kl 18:29
Frågan är bara. Vem tycker att det är bra konst?
Vem bestämmer att det är bra, Gud, kungen, Starlin, Adolf, Bienalen, Kommittén, den lokala konstföreningen, balla innegänget på krogen eller akademiker?
Här kunde man önska en större mångfald och öppenhet inför urvalet.
Personligen ogillar jag en hel del som rullas runt i konstens namn. Jag kan dock respektera det för att andra finner värde i upplevelsen i konsten.
Bedömning bra och dålig konst känns så förra milleniet. Däremot konst man uppskattar och inte uppskattar känns mer aktuellt. De stora scematiska erorna är över. Kvar blir olika genrer.
Visst finns det bra curatorer, liksom det finns dåliga. Hur många vågar säga nej till en dålig. Vad som är bra eller dåligt gör man upp själv.
Vad som är bra och dåligt måste finnas med i processplanen. Vad räknas som succé, vad är ett fiasko. Är det kvallitativa omdömen från de utvalda som skall gälla eller kvantitet eller ett mellanting som prioriteras, eller bara att man själv är nöjd. Detta bör ju vara klarlagt innan man ger sig in i en utställning.
Men för att vara lite jobbig så måste även du Lars hålla med om att dessa bienaler är en del i en global underhållnings och turist industri ( även om de inte självmant går med på detta så måste man se till realliteten) som skall leda trafik till en specifik plats med målet att turista och snacka business i konstens namn. Det har mycket lite med dagligt svett i ateljén att göra.
Lika lite som att en vernissage har något med att titta på konst att göra. Det är en social tummelplats för att visa vem man är, önskar bli etc. För vill jag uppleva verken under mer koncentrerade former så gör man det bäst i avskildhet de folktomma dagarna.
Musik.
Avståndet mellan smal musik och bred musik är inte så stort som man vill tro. Man rör sig med en flytande signifikans där. kanske för att genresystemet gör det klar när man lyssnar på vad (personligen tycker jag att det har gått förlångt).
Myspace har dessutom blandat upp det rejält. Den seriösa italienska pianisten Alessandra Celletti spelar både moderna mästare som Glass, electropop och gör musik till Konstperformances och är min kompis på Myspace.
Personer som psysslar svår, smal konstmusik har ofta både hårdrock, techno och beatles i sin skivsamling. De bejakar sina influenser och skäms sällan för dem.
Min erfarenhet är att konstnärer idag också blandar och ger. Tin-Tin, Star Wars, Sex Pistols brukar ju ofta föras fram som stora inspirationskällorna av folk man pratar med. Carl Mikael Von Hausswolf ex. var ju bland annat ägare till skivbolaget Radium som gav ut skränig rockmusik som hamnade på topplistorna som dansanta beats.
Men bejakar mediabevakningen och konsthistorikerna detta? Hittils är det bara Annika Von Hauswolf som jag hört berätta om sin vurm för punken av de Svenske. Rätta mig om jag har fel.
Är detta något som får en Curator och gallerist att joddla av lycka?.
Att fara ut mot, är en lyx som de som inte behöver leva av systemet kan unna sig. De som inte kan eller vågar, förblir tysta. Tro för den skull inte att inte missnöjet spirar bland de tysta.
Per
2006, 6 december kl 23:11
Jag glömmer inte konstmusik eftersom jag en av supportrarna av den.
Per
2006, 6 december kl 23:14
Per: Vad som är bra och dåligt i konstvärlden är tämligen enkelt. Det är det som gäller. Nu är det fullt möjligt att den enskilde eller smärre grupper i konstvärlden kan påstå att de vet vad som är ”riktig” och ”egentlig” kvalitet. Men det gäller ju bara där. Vad som är bra blir ett genomsnitt av hur konstvärlden uppfattar det som händer. Om jag bara höftar lite med siffror: Artfacts har registrerat över 100 000 konstnärer och av dessa kan man anta att 75 000 är relevanta. Men så finns alla som inte är registrerade och om jag säger att det finns 200 000 till är detta nog i underkant. Curatorer, kritiker, gallerister och dylikt utgör en stor grupp säkert över 20 000. En del av dessa har större inflytande än andra men om man söker i systemet finns det ingen central styrning utan många grupperingar som slåss för sina framgångar. Utbyte och utväxling sker ständigt så omsättningen är stor. Det går alltså inte att peka ut att några översittare bestämmer. Det är tusentals och åter tusentals som är inblandade i komplicerade nätverksbildningar. Snittet av hur detta kan sammanfattas blir kvalitet: Vilka konstnärer blir oftast valda till större utställningar på betydande platser? Och det finns system i detta vilket listan på artfacts så tydligt visar.
Det här är vad man kan kalla för objektiv kvalitet, alltså sammanfattningen av konstvärldens uppfattningar. Kvalitetsnormerna ändrar sig men tämligen långsamt varför systemet har en betydande stabilitet.
Angående konstmusik. Det som drar gränsen mellan konst och populärkultur är diskursbildningen. Konst behandlas seriöst och de inblandade är medvetna om detta. De vill det eftersom konstnärer i första hand inte vill gå in i populärkulturen. Därmed avstänger man effektivt den större publiken som aldrig kommer att orka lyssna på utläggningar om Agamben och Spivak.
Lars
2006, 7 december kl 00:03
Att dela in musik i konstmusik och popmusik är gammalmodigt och inte speciellt giltigt längre.
Möjligtvis kan man skilja på bidragstagande musik och musik som lever på sina intäkter.
Det finns genrer som inom den här vagt definierade popmusiken (att dra alla musikgenrer som inte är konst över en popkam känns olustigt och fel) som är mer seriöst oljud än vad man kan föreställa sig.
De eldsjälar man kan möta i kretsen kring musiklinjen i Trondheim, går gladeligen på en Laibachkonsert om de kan bekosta konserten. Laibach kan räknas till Pop. men har väldigt lite med ABBA att göra.
På ex Myspace.com kan du se samma person gömma sig bakom ett par olika projekt, en del sk. ”seriösa” andra av deras projekt är pop.
Myspace är ett exempel på att mellanhänderna tappat kontrollen. Att musikerna själva når direktkontakt med lyssnarna. Utan musikvärldens curatores och gallerister i vägen.
——————————————————————————————-
De 100 000 konstnärerna som du refererar till imponerar inte på mig, står man mitt i det kanske det gör det. På Myspace har jag, senast jag kollade, 136 661 387 möjliga vänner i nätverket, eftersom jag är en lat jävel att ragga kompisar så har jag inte jättemånga. Men det beror mest på mig själv. Och jag är inte direkt är ute efter att bli populär. De som är det blir det oftast.
Du skriver att det är
”fullt möjligt att den enskilde eller smärre grupper i konstvärlden kan påstå att de vet vad som är “riktig” och “egentlig” kvalitet.. ”. Det är här vi pratar förbi varandra.
Jag talar inte om vad som är generell kvallitet. Jag talar om vad som är kvallitet för den eller den gruppen. jag ifrågasätter de som basunerar ut vad som är allmän kvallitet. Inte de som talar om vad som är kvallitet för dem som individ. Speciellt när jag kan se att det inte till fullo stämmer.
Det stora generella samhället bryts ned i smågrupperingar, ”tribes”. Baudrillard talade ju redan om detta på åttiotalet. Dagarna Lennart Hyland eller Carlo Derkert kunde samla nationen eller förklara konsten är förbi.
Sätt några av dessa konststjärnor som står högt på rankinglistan i ett galleri i en småstad och se dem sjunka som en sten i vatten. För deras karriär är anpassad för den delen av konstmarknaden som deras karriär är anpassad för. Lika mycket som småstadsgalleristens lokala stjärna knappast skulle klara bienalcircuiten utan ett visst support eller en hype. Är det ena bättre eller sämre? Tja, så länge de kommunicerar med sin publik så är det väl bra. Men att prata om vad som är kvallité är som att jämföra äpplen med mangos. Champagne med mjölk. Båda har en funktion( champagnens högre pris är ju mest skatt och social positionering via branding). Och det måste man förstå. Att tro att det ena är finare känns spontant sagt, bipolärt och gammalt.
Man undrar varför Curatorsvängen verkar diskutera finansierning i dessa dagar när gallerister gnuggar händerna. De var ju så kvallitativa, så högt rankade. Varför ser inte finansiärerna detta?
Jo för den kvallitén de bar med sig var kvallité under speciella förutsättningar.
Bara det att dagstidningkritiken i Sverige i stort har fått sina kanaler strypta gör att många förutsättningar förändrats för vissa. För de som upplevde konst utan ledsagare har inget förändrats.
Vilka är ”konstvärlden” som du refererar till? Är det de 100 000+ du refererar till? Är inte detta lite grymt mot de 100 000 + som verkar inom konsten bara i Sverige, eller är det så att det bara är tre till sex gallerier i Stockholm som sysslar med konst?
Jag antar att du inte tar med publiken i konstsvängen.
Trots att det är de som finansierar det hela. Ingen publik, ingen konstbienal. Galleristen måste sälja, museet få sina intäkter och eventuella sponsorer få synas för en publik.
Det stora fina konsthallarna som ibland gör riktigt bra utställningar, ibland presenterar pretentiöst navelludd ( båda kan existera brevid varandra) dras som man kan läsa med ekonomiska problem. Var är ärevördiga Roseums position idag? Hur ser Färgfabriken ut om något år, expansion till Jämtland eller flykt? Tja Publiken lär ju ha något att säga om saken.
Jag menar att även finkonsten av idag måste börja samarbeta annars så kommer sden att marginalliceras
Per
2006, 7 december kl 01:54
Hej Per!
Din kritik är relevant. Vilks kvalitetsbegrepp är inte objektivt.
Yngve
Yngve Rådberg
2006, 7 december kl 22:29
Tack Yngve.
Inget kvallitetsbegrepp är objektivt.
Vi får lära oss att leva med vår subjektivism.
Per
2006, 7 december kl 22:51
Tycker ändå att topplistan är lite rolig.
Trots att den inte går att ta på riktigt allvar så är den lite rolig att se för det speglar en attityd.
Undrar om det är värst att vara sisst eller att inte vara med?
Vad tror ni?
Per
2006, 7 december kl 22:53
Ett svar till Petter Helje: Du skrev: ”bra musik är det som musikvärlden kallar för bra musik? Skulle du kunna få något ut av ett sådant påstående?”
Ett utmärkt pedagogiskt exempel. Här har vi bedömningsgrunden ”musik”, alltså något som handlar om en bestämd verksamhet. Om någon tog fram en lampa och sade att detta är musik och bra musik skulle det inte ha någon mening. I konsten är just problemet att det inte finns något bestämt som anger vad det innebär att något är bra konst. Man kan t ex ta ett stycke bra musik och kalla detta för konst. Det blir inte bra konst för att det är bra musik. Kvalitet i konsten blir därför något som bara kan återfinnas i konstvärldens uppfattningar och just av den grunden blir den institutionella konstteorin meningsfull.
Lars
2006, 8 december kl 13:43
Jag vet inte om musiken är en mer bestämd verksamhet än bildkonsten. Menar du att du kan sätta ord på vad det innebär att något är bra musik (alltså att du har annan definition av musiken än ”den institutionella musikteorin”)? John Cages komposition ”4,33″ faller nog utanför vilken essentiell musikteori som helst.
Petter Helje
2006, 8 december kl 15:17
Problemet med ”den institutionella musikteorin” är inte att den är falsk utan att den bara bekräftar vad vi redan vet (eller vad vi kan slå upp i vilket musiklexikon som helst). Den är helt enkelt för ytlig. Vill vi ha en djupare förståelse för musik, eller för vad bra musik kan tänkas vara, då säger den oss inte ett smack.
Petter Helje
2006, 8 december kl 15:34
Det är därför som Ernst Billgren ”Kommittén” blir en kalkon (både boken och TV-serien, även om jag tycker den funkar bättre som TV-serie, allra bäst hade den funkat på Bollibompa). Den bekräftar bara vad som sker på ytan, precis som Wallenstein påpekade i er debatt, men säger ingenting om de underliggande orsakerna till det.
Petter Helje
2006, 8 december kl 16:01
Petter: Vi får skilja mellan bildkonst och musik. Det kan visserligen sägas att Cage 4 33 var en utmaning, men varken den eller efterföljande konceptmusiker har fått något avgörande inflytande. I musikvärlden och även i den seriösa gör man saker som kan kännas igen som musik. Man tar inte ett fotografi och kallar det för musik, medan musik kan presenteras som bildkonst. Det här betyder att musik trots allt handlar om något bestämt. Jag vill bestämt dra en gräns mellan populärmusik och seriös musik, i den förra är det änny tydligare att det man gör är musik som skall värderas efter estetiska kriterier, men så också i den senare även om förutsättningarna är lite annorlunda.
Att sätta ord på estetiska bedömningar och ange kriterier går till en viss grad, men det avgörande är förståelsen av det man hör, lyssnandet. När man diskuterar utifrån lyssnandet handlar det om att höra.
I bildkonsten finns det ingen bestämd ordning. Där går allt för sig. Och så får vi den institutionella teorin. Förstå också, vilket jag tjatat om otaliga gånger, att den pekar tillbaka på konstvärldens uppfattningar. För att fylla ut teorin får man kartlägga konstvärldens bedömningsgrunder och skäl till ställningstagande. Det är ingen direkt lätt uppgift.
Lars
2006, 8 december kl 16:06
Petter, vi har dragit inst teorin många varv. Jag vet inte om du ser hur jag tänker. Steg 1 är att slå fast att det inte finns någon konst i sig som i sig skulle tillhandahålla en kvalitet som då uppfattas av konstvärlden. Nästa steg är att bestämma hur konstvärlden bygger upp sina uppfattningar om kvalitet. Artfactslistan är då ett utomordentligt redskap eftersom den speglar vad konstvärlden helst väljer när den skall välja bra konst. Därefter får man följa kvalitetstänkandet bakåt i tiden, en i stora drag kontinuerlig förskjutning eftersom man kan vara säker på att kvalitetsuppfattningar vilar på det som redan finns. Det här har varit ett stort problem för teorin och jag skrev för en tid sedan om Levinson som framkastade tanken på att konsten uppstått i en dunkel forntid som ”Ur-art”. Jag tror inte det behövs så drastiska åtgärder, vilket du redan känner till.
Lars
2006, 8 december kl 18:24
Ja, vi har dragit den några varv och jag hoppas att du inte tycker att jag är a pain in the ass. Själv tycker jag den här diskussionen är väldigt spännande. Jag är tacksam över att du tar dig tid att svara så mångordigt. Jag tror att jag förstår hur du tänker, men jag upptäcker hela tiden nya problem med institutionsteorin (som jag misstänker genereras ur ett och samma grundproblem). Hur tar man sig t.ex. vidare från steg 1 utan att hamna i någon form av essentialism? Och en annan sak: Du har tidigare sagt att ”verkligheten blir alltid institutionell”. Jag förstår vad du menar med det och du vet också vilka invändningar jag har mot en sådan generell institutionsteori, men frågan är varför musiken skulle utgöra ett undantag från denna regel. Du skriver att musiken ”skall värderas efter estetiska kriterier”, men om jag förstått dig rätt så utesluter de estetiska kriterierna det institutionella synsättet och vice versa.
Petter Helje
2006, 9 december kl 02:40
Petter. vi får nyansera bilden. Även om det går för sig att säga att verkligheten blir institutionell räknar åtminstone jag med att det finns lite mer än så att ta hänsyn till. Verklighet är något som blir fastslaget men givetvis är det inte tillräckligt.
Musiken uppfattas av musikvärlden som modernistisk och blir därför bedömd på estetiska grunder. Samma gäller litteraturen. Dessa konstgenrer gick aldrig över till ”allting kan vara konst”. Men det gjorde som bekant bildkonsten.
Hur man går vidare från steg 1 är inte svårt. Och man hamnar definitivt inte i någon essentialism (man skall vara försiktig med den termen eftersom den lätt drar åt flera håll). Vad man skall göra är att redovisa de uppfattningar som konstvärlden har angående kvalitet i konsten. Uppfattningar som skapas av konstvärlden och som inte kommer ut ur konstinstitutionen. Men konstvärlden tenderar att tro att så är fallet.
Lars
2006, 9 december kl 11:44
Den fråga som då omedelbart inställer sig är om det överhuvudtaget är MÖJLIGT att bedöma musiken på estetiska grunder. Enligt vad du alltid har sagt vilar ju den moderna estetiken på ett misstag. Det måste i så fall innebära att diskursbildningen kring musik och litteratur grundar sig på en falsk tro. Skulle man på dessa områden vara mer benägen att hänge sig åt vanföreställningar än i konstvärlden?
Jag tror att det du nu säger om verkligheten, att det finns lite mer än det institutionella att ta hänsyn till, gäller även för bildkonsten och musiken och för vilket område vi än tittar på. Frågan är just hur mycket vi väljer att nyansera bilden. En satellitbild över östra Svealand säger ingenting om hur man tar sig från Nybohovsbacken till Aspuddens bibliotek – ändå är ju bilden sann.
Petter Helje
2006, 9 december kl 18:12
Jag skulle snarare säga att tanken att den institutionella konstteorin kan ersätta estetiken är den vanföreställning som delar av konstvärlden just nu hänger sig åt.
Petter Helje
2006, 9 december kl 18:25
Petter, så här menar jag. Vanföreställningen är inte att man gör estetiska bedömningar. Det gör man om allt möjligt, t ex inom de dekorativa verksamheterna eller design. Vanföreställningen är att konsten har en SÄRSKILD estetik. Här klämmer skon. Det har aldrig varit möjligt att få fram vad detta särskilda skulle innebära, men det har sitt ursprung i Kant som har en komplicerad idé om varför så är fallet (sedan våldsamt uttänjd av alla hans efterföljare). Och just denna särskildhet är konstens egenart. Och jag menar att här har vi misstaget, det finns ingen sådan särskildhet – mer än att man bestämmer sig för att det skall finnas en sådan.
Lars
2006, 9 december kl 19:09
George Dickie Institutionella teori om konst gå just ut på att det inte finns några gemensamma nämnare hos alla objekt som kallas konst. Här är hans kriterier för vad som bör uppfylla kriterierna för att vara konst
) An artist is a person who participates with understanding in the making of a work of art.
2) A work of art is an artifact of a kind created to be presented to an artworld public.
3) A public is a set of persons the members of which are prepared in some degree to understand an object which is presented to them.
4) The artworld is the totality of all artworld systems.
5) An artworld system is a framework for the presentation of a work of art by an artist to an artworld public.
Hade gärna diskuterat det här mer men har fullt upp med en uppsats om just detta.
Tatti
2006, 9 december kl 20:18
Jo, Tatti, vi känner väl till Dickies teorier. Och den sista av hans tre versioner som du citerar har det uppenbara draget att vara alltför cirkulär. Lägg också märke till att Dickie inte följer sin egen teori. I The Art Circle vill han påstå att ett välkänt konceptverk av Robert Barry inte är konst – trots att konstvärlden ställt ut det åtskilliga gånger och att Barry är en välrenommerad konstnär. Den inst teorin är en torso i Dickies utgåva.
Lars
2006, 9 december kl 20:42
Fast han bortföklarar det cirkulära på ett tycker jag ganska övertygande sätt som jag tyvärr inte hinner redogöra för nu. Jag försvarar egentligen inte Dickies teori men jag tycker att mycket utav den stämmer överens med på hur jag ser på vad som är konst och inte konst. Vad gäller exemplet med Barry så har jag inte sett det än håller dock just nu på och läser just The Art Circle.
Tatti
2006, 9 december kl 21:04
Lars, hur det är med den där ”särskildheten” vet jag inte så noga. Det kan nog stämma att några av Kants efterföljare drog alldeles för långtgående slutsatser av vad han skrivit. Men då menar du ju trots allt att det går att göra estetiska bedömningar. Och om det är möjligt att göra det ifråga om musik och litteratur och ”de dekorativa verksamheterna” (vad det nu syftar på), då borde det vara möjligt att göra det också ifråga om bildkonst utan att dessa bedömningar grundar sig på någon vanföreställning. Ser du poängen? Istället för en särskild estetik får vi då en allmän estetik (som s.a.s. utvecklar sin särskildhet bara i de enskilda fallen, beroende på vad som är föremål för bedömning), och som fungerar som ett komplement till institutionsteorin.
Petter Helje
2006, 9 december kl 21:13
Om jag får utveckla min liknelse lite: Kartan över östra Svealand har vi möjligen glädje av om vi befinner oss i Västerås och vill ta oss till Stockholm, men inte om vi står på Nybohovsbacken och vill ta oss till Aspuddens bibliotek. I det senare fallet har vi mer glädje av en karta över Söderort. Båda kartorna överenstämmer med verkligheten, ingen kan sägas vara mer sann än den andra. De kompletterar snarare än motsäger varandra.
Petter Helje
2006, 9 december kl 22:07
Om den särskilda estetiken är en föreställning om att det är möjligt att komma till Aspuddens bibliotek direkt via kartan, så är postmodernismen ett tvivel på att Aspudden överhuvudtaget existerar utanför kartan. Men det borde finnas en tredje ståndpunkt här för den som faktiskt är intresserad av att komma till Aspuddens bibliotek innan det stänger.
Yngve
Yngve Rådberg
2006, 10 december kl 00:14
Exakt! Tack, Yngve!
Petter Helje
2006, 10 december kl 00:20
Petter, en allmän estetik har vi redan. Den lilla haken är att en sådan varken är tillräcklig eller nödvändig för konsten. Som du vet klarar man sig utmärkt väl utan. Konstnärerna har inte lust att ge upp i det här läget och bli dekoratörer eller reklamare. Yngve, han vill till Aspuddens bibliotek. Postmodernisterna har nog rätt i att det inte finns något sådant. Men tröst finns att hämta. Om man nu vill något så gör man det – med konsten som redskap. Frågan är vad man vill.
Lars
2006, 10 december kl 00:49
Det finns en liten hake till. Som konstnär klarar man sig utmärkt utan vare sig institutionsteori eller estetisk teori. Institutionsteorin är varken tillräcklig eller nödvändig om man vill åstadkomma något med konsten som redskap. (I annat fall skulle ingen ha åstadkommit något på det här området innan Danto publicerade sin essä 1964.) Men om man nu sysslar med teori så är det väl på sin plats att man tar på allvar de teoretiska problem man gång på gång stövlar in i. Menar du att musiker och författare skulle reduceras till dekoratörer och reklamare bara för att man på dessa områden inte kastat de estetiska bedömningsgrunderna överbord?
Petter Helje
2006, 10 december kl 01:56
Det är fel på kartan. Denna stämmer inte överens med terrängen. I Aspudden finns ett mystiskt bibliotek inritat som ingen lyckats hitta till. Åtminstone har ingen lyckats framlägga övertygande bevis för att de skulle ha varit på just det biblioteket och inte något annat av alla bibliotek i stockholmstrakten. Eller att det verkligen skulle ha varit ett bibliotek och inte något annat slags inrättning. Faktum är att den expedition som sändes ut åt det håll där Aspudden antas ligga kom tillbaka utan att ens kunna belägga existensen av denna stadsdel. Ingenting utom diverse skyltar samt den allmäna uppfattningen talade för att det var just Aspudden de hamnat i. Och det ”bibliotek” som återfanns på platsen var bara en lokal full med böcker. Även böckerna bestod vid närmare beskådande enbart av papper med text. Och texten bara av bokstäver. Någon verklig text kan det inte ha varit fråga om annat än i tillskriven mening.
Yngve Rådberg
2006, 10 december kl 02:46
Man klarar sig utan FORMELL TEORIKUNSKAP som konstnär. Men det finns andra sätt att lära sig vad som gäller. Som jag redan nämnt i den här diskussionen har jag sett hundratals konststudenter lära sig vad som behövs utan att komma särskilt långt i teoristudierna. Man kan fatta innebörden i den inst teorin utan att läsa Dickie och Danto. De unga konstnärerna snappar ut hur saker skall vara och hur de inte skall vara. Kom ihåg att konstteori för konstnärer är ett konstnärligt material som man kan använda utan att behärska det särskilt väl.
Tidigare hade man föreställningen om den särskilda estetiken som formulerades i den särskilda formen (som inte var dekorativ, illustrativ utan något annat). Den teorin fungerade väl eftersom den säger att det är den nyskapade, annorlunda (eller åtminstone påtaglit varieerade) formen som formulerar konstens uttryck. När teorin inte längre kunde leverera varan – och det sker under 60-talet blev det ett allt större behov av en bättre teori. Så föddes den institutionella.
Lars
2006, 10 december kl 14:38
Vadå bibliotek i Aspudden, var det inte bar X och konstnärsklubben som var kartan? Eller vernissage på någon av Curator Xs tillställningar.
Per
2006, 11 december kl 00:07
Yngve
”Det är fel på kartan. Denna stämmer inte överens med terrängen….”
Var det för att fira den tålmodige svenskens tillträde till den stora himlasfären i natt som du formulerade detta fantastiskt poetiska stycke. Det kan inte beskrivas bättre!
Per
2006, 11 december kl 00:18
Det kanske var en situationistisk karta.
Dorinel Marc
2006, 12 december kl 04:02
Lars, du glömmer att du diskuterar med unga konstnärer som har koll på vad som gäller. Vad som gäller är nämligen BÅDE institutionsteori och estetik. Vad jag försöker se är hur de kan komplettera snarare än konkurrera med varann. Motsägelsen dem emellan skulle nämligen kunna vara skenbar, precis som i fallet med kartorna. Men du frestar mig att bli polemisk. Då kan jag lika gärna kasta en boll mot en vägg. Eller också går jag ner till Aspuddens bibliotek och lånar en bok av Terry Eagleton. De har flera stycken (bl.a. ”The Illusions of Postmodernism”), och det är fortfarande öppet. Synd bara att postmodernisterna aldrig kommer att hitta dit. De står fortfarande uppe på Nybohovsbacken med sin karta över östra Svealand och pratar strunt. Om de vore mottagliga för det skulle jag skicka dem ett citat av Leonard B. Meyer:
”Sättet att lyssna på en komposition av Elliot Carter skiljer sig radikalt från det sätt att lyssna som lämpar sig för ett verk av John Cage. På liknande vis måste en roman av Beckett läsas på ett i signifikant mening annat sätt än en roman av Bellow. En målning av Willem de Kooning och en målning av Andy Warhol fordrar skilda perceptuella-kognitiva attityder.”
Petter Helje
2006, 12 december kl 16:14
Någonstans på kartan anar jag en stor krigszon som verkar onödigt i ett nutida samhälle.
Per
2006, 13 december kl 00:40
Ja, du har rätt, Per. Men du krigar rätt bra själv (ha ha). På vilken av kartorna ser du den krigszonen förresten?
Petter Helje
2006, 13 december kl 00:57
Vem har sagt att krig är roligt? Det är ett smutsigt verk som ibland sker.
Någonstans så anar jag från de gamla generationerna som utkämpade stora slag för sin rätt att existera hjärnspöken som handlar om att kriga för det rätta. Det sanna, det objektiva.
De nya generationerna har inte haft samma kamp utan fått mycket serverat. Låt dem ha det då.
Det som var en kamp om territorier skulle kunna idag bli en enda stort partyzon. Fult, viktigt, vackert, nonsens om vart annat. Är det så hotfullt?
Men istället så spärras hela stadsdelar av. Förbjudna zoner inrättas och brännmärks som pestsmittade och hela kvarter stämplas som olämpliga. Så att krigarna kan upprätthålla kriget, grindväktarna vakta grindarna Så att de utvalda kan sitta i sina gyllene burar och vända allmänheten ryggen.
Katoliker mot protestanter, Shia mot Sunni, modernism mot postmodernism, estetism mot antiestetism är i grunden onödiga konflikter om man inte önskade konflikt. Dert är ju inte så att konflikten handlar om den sista droppen vatten. Det är en konflikt i lyxig överflöd.
Det krig jag utkämpar är för att ge alla en chans, alla som kämpar på med sin grej, respekt. Jag behöver inte gilla det de gör, men jag kan respektera dem ändå. Denna konflikt är inget jag önskar men ser som ett sätt att öppna alla stängda dörrar.
Man kan respektera alla, Inte fnysa åt dem. Sitter man med näsan i vädret på en pidestal så blir det svårt att se vad som växer på marken.
Detta inte riktat till en enskild person utan till oss alla 5 miljarder som befolkar jorden, det finns inget vi och dem, i det ögonblicket man beslutar sig för att långvariga konflikter är destruktiva.. Det blir så lätt konstbråk, som att konflikten är mer värd än konstupplevelserna.
Per
2006, 13 december kl 11:38
Jag håller i stort sett med dig, Per. Jag tror jag har läst alla dina inlägg sen du började skriva på vilks.net och jag ser en generositet i din inställning som jag tycker mycket om. Tankar mår bra av att vädras, det gäller både dina och mina och Rasmus Wests. Men om det krig du utkämpar ”är för att ge alla en chans, alla som kämpar på med sin grej”, vem är då fienden? I samma ögonblick som du identifierar fienden kommer du ju att frångå den generösa relativism som var utgångspunkten. Jag menar inte att gå emot dig nu, jag försöker bara sätta fingret på en komplikation.
Petter Helje
2006, 13 december kl 18:14
Petter, angående att komplettera varandra, alltså institutionsteori och estetik. Hur skall du få ihop det? Inst teori säger att allting kan vara konst och att det inte finns någon avgörande egenskap med vilken du identifierar konst. Däremot säger den ingenting om alla kompletterande aspekter – under förutsättning att dessa varken är nödvändiga eller tillräckliga. Där kan du föra in estetiken. Eller något annat, precis vad som helst. Och att föra in estetiken är lite särskilt besvärligt eftersom den är besmittad med att vara särskild och alltså inte vilken estetik som helst. Den är t ex inte dekorativ.
Lars
2006, 13 december kl 23:24
Petter
Att påpeka fulheten i krig är inte att gå emot någon. Så känn ingen skuld för det.
Kriget är inget man önskar för det tar kid från det man gillar. Men för att få ett livsutrymme så blir det nödvändigt.
Personligen kan jag inte ställa upp parametrar för dem jag ogillar. Det kommer med magkänslan. Jag ser fienden när jag ser den. Ofta vid en stängd dörr eller när jag upptäcker någons ”von oben” perspektiv.
På få ställen så härskar ”top dog” mentalliteten som inom den sk konstvärlden, man liksom älskar att sätta sig på andra. Professorer, lärare, studenter, recensenter, you name it, gör det.
I vissa kvarter är det ett lismande utan like, slicka uppåt som gäller.
Och vad värre är, de det gör inte i smyg utan som en ogenerad handling. Vilka hemska saker man hört genom åren från de unga adepter som hoppas lisma sig, likt karaktären Belinda i AK3, till framgång.
Skulle kunna nämna namn. Men det är inte intressant. Maktstruktur bygger på strukturen inte på enstaka individer. (Källa Iris Marion Young).
Inom litteraturen lyfter man nästan alltid fram underdog perspektivet. Det väcker mer sympati.
Föresten
Vila i frid Iris Marion Young.
Per
2006, 14 december kl 11:29
Jo, Lars, jag får ihop det genom att skilja på den yttre formen (institutionen) och innehållet (konsten). Institutionsteorin beskriver den yttre formen medan estetiken beskriver innehållet. Sedan finns det särfall där innehållet saknas eller pekar tillbaka på den yttre formen (som i fallet med ”4,33″). Men det ändrar egentligen ingenting. Form och innehåll är helt enkelt olika betydelsenivåer som konstären kan laborera med efter behov eller lust.
Petter Helje
2006, 15 december kl 00:59
Alltså: BÅDE institutionen och konsten har BÅDE form och innehåll. Om konsten är institutionens innehåll, så kan konstens innehåll likväl peka tillbaka på institutionens form. Det är en intrikat lek med betydelsenivåer, som dock inte hindrar att estetiken fortfarande är giltig för den som vill leka på det viset. Nu menar jag att din variant institutionsteorin är det konstverk vars innehåll pekar tillbaka på institutionens form.
Petter Helje
2006, 15 december kl 01:53
Petter. Min variant av inst teorin är knappast att betrakta som ett konstverk. Konstvärlden uppfattar den inte som konst, det är en teori som hör hemma i konstteorin och knyter an till den världen med Dickie och de andra. En teori ger oss en modell av ett visst objekt. Den inst teorin bygger ju på att det inte finns, eller att man åtminstone inte kunnat finna någon sådan, någon egenskap som gör det möjligt att identifiera konst – och så kommer det institutionella som denna egenskap. Där stannar Dickies teori. Drar man den vidare kan man fortsätta med att säga att även de innehållsliga aspekterna (aboutness) är institutionella. Konstvärlden utnämner även dessa. Konsten hämtar naturligtvis saker utanför konstvärlden, men när de förs in som väsentliga faktorer förvandlas de till högdiskursobjekt. Så också med estetiken. Den är generellt sätt neutral – det dekorativa och tilltalande. Men i konsten blir den påverkad av högdiskursen som för med sig att den blir intressant och dessutom bör markera sig som intressant genom att verka annorlunda gentemot reklam och design (och det har blivit allt svårare).
Man får se upp med att särskilja form och innehåll. Det är inte bara ett problem i konsten utan i högsta grad i samhället i övrigt. Vad är den distinkta skillnaden mellan ”budskap” och ”budskapets form”?
Lars
2006, 15 december kl 11:42
Men håll med om att det är en fascinerande tanke. Det som i Dickies fall är ett problem, nämligen cirkulariteten, kunde i ditt fall bli själva poängen eller åtminstone en fördel. Nog måste du ha tänkt i de banorna: ”Kom ihåg att konstteori för konstnärer är ett konstnärligt material som man kan använda utan att behärska det särskilt väl.” Vad hindrar en konstnär från att laborera med begreppsparet form och innehåll precis hursomhelst? Man kan t.ex. dela upp institutionsteorins form i form och innehåll och dess innehåll i innehåll och form och sen låta detta schema fortplanta sig i oändlighet, som fraktaler. Mycket estetiskt.
(Jo, det var en sak till jag tänkte på, som jag ska försöka formulera ikväll när barnen har lagt sig. Jag återkommer.)
Petter Helje
2006, 15 december kl 20:17
”Vad är den distinkta skillnaden mellan “budskap” och “budskapets form”?” Det låter som om ni är inne på Lacan igen, signifiant – signifié. Skillnaden ligger i betraktelsesättet. Man kan uppmärksamma budskapets framträdande ur två synvinklar, som ingående i ett system och som enskilt yttrande. Det är väl Saussures distinktion kraftigt förenklad. Sen har Lacan vidareutvecklat begreppen, men riktigt hur har jag aldrig riktigt lyckats greppa.
/Yngve
Yngve Rådberg
2006, 15 december kl 23:41
Jo, Yngve, man kan dra det över Saussure och Lacan. Men enklast framträder saken genom dagens varumarknad och övriga utbud. Budskap och dess form framträder samtidigt, inte minst genom den gamla formeln the media is the message.Om man ser till konsten kan man fundera över relationell estetik. Formen är t ex en sammankomst, men det är samtidigt innehållet.
Lars
2006, 16 december kl 00:05
Det där var en ännu kraftigare förenkling än den jag gjorde, Lars. The media is the message är ju något av en floskel. Framträdandet är så klart samtidigt, men det betyder inte att denna distinktion inte går att urskilja om man vill.
Sammankomstens budskap kan uppfattas i relation till konstsystemet som helhet, eller som avgränsad utsaga. Båda synsätten är upplysande, även om de inte säger något om konstens intrikata spel med nivåer.
1. Utsagans budskap kan inte uppfattas utanför systemet, förmedlingen är beroende av systemets konventioner.
2. Utan utsagorna har systemet ingen mening, utsagorna tillför systemet mening.
/Yngve
Yngve Rådberg
2006, 16 december kl 00:36
Sover inte bernen snart, Petter?
Yngve Rådberg
2006, 16 december kl 00:38
Barnen menar jag, men det kanske är benen som somnat?
Yngve Rådberg
2006, 16 december kl 00:41
Jo, signifiant/signifié är en variant av form/innehåll-dualiteten. Skillnaden är att form och innehåll är ganska vaga begrepp, som många gånger flyter in i varandra, men som har en tendens att dyka upp gång på gång i det mänskliga tänkandet. (Sven-Eric Liedman har skrivit en hel bok om det här begreppsparets idéhistoria, ”Stenarna i själen”.) Saken är den, att det tycks vara nästan omöjligt att undvika någon version av denna dualitet. Den dyker upp också i ditt inlägg härovan, Lars, när du skriver att en ”teori ger oss en bild av ett visst objekt”. En teori kan ha formen av en doktorsavhandling men den handlar i regel inte om doktorsavhandlingens form, därför har vi för det mesta inga svårigheter att skilja på en teoris form och innehåll. Man kan tänka sig undantag som bekräftar denna regel.
Petter Helje
2006, 16 december kl 01:16
Ha ha! Jo, nu har barnen somnat. Men nu har jag själv blivit så sömnig att jag tappade bort min punchline. Hoppas ni ser vad jag fiskar efter i mitt senaste inlägg.
Petter Helje
2006, 16 december kl 01:21
Jag vet inte om vi talar förbi varandra, Lars, men i mina ögon är det just en ”distinkt skillnad” vi har att göra med. Jag vill dessutom gärna betona den, eftersom jag länge har stört mig på haranger som the media is the message, betraktaren gör verket etc. Så enkelt är det inte!
Som jag ser det var det Saussures distinktion Duchamp satte fingret på med sitt flaskställ (två år före dessutom: Duchamp 1914, Saussure 1916). Innifrån systemet pekade han tillbaka på systemet och tillförde detta en ny användning, en ny mening. Denna användning är sedan länge assimilerad av systemet och ingår som en förutsättning för allt som sägs. Man kan välja att peka eller inte peka, men ickepekandet bär också på ett läsbart budskap gentemot systemets numera givna konventioner.
Mediet bär på det budskap det bibringats av sina utövare. För att ett budskap ska vara urskiljbart måste vi se till både mediet som sådant och på vilket sätt den aktuella utsagan (eventuellt) skiljer sig från mediets konventioner. Förståelsen av ett verk förutsätter distinktionen mellan medium och budskap. Nog för att man kan bli förvirrad av dagens varumarknad och mediescen, men då kan denna distinktion vara en liten hjälp. Om man inte kan urskilja någon konventionsbetingad skillnad, då kan man utgå från att budskapet är identiskt med mediets konventionella användning. Men bara då. Eller så har man inte tittat efter ordentligt.
Anledningen till att en sammankomst i sig kunde ha en mening, var att innehållets godtycklighet i ett visst skede stred mot vissa av konstens konventioner. Men det är inte längre fallet och då får man fylla sammankomsten med ett innehåll som får den att sticka ut bland mängden sammankomster. Ju mer konventionstyngt medium man väljer, desto mer måste man nyansera sin utsaga. Men det är fortfarande fullt möjligt att säga något specifikt även i ett ordentligt genomtröskat medium. Bara man känner konventionerna och vill göra något med dem.
/Yngve
Yngve Rådberg
2006, 16 december kl 02:24
Välskrivet och imponerande Yngve. Men så har vi problemet med konstens budskap. Inget har lyckats få fram vad det är för något. Visserligen utdelar konstvärlden genom sitt intresse mer eller mindre legitimerade budskap men det är ändå en svajig resa. Det som konstnären tillför och som har stark konstkonsistens är knorren, obegripligheten eller vad man vill kalla det.
Även om din utläggning är principiellt korrekt är det inte så lätt att tillämpa den. Samhällets flöde är fullt av budskap och mediering och intentionsdjupen varierar. Vi vet t ex att ett budskap från marknaden alltid handlar om att göra större vinster, men inte ens det blir entydigt och allra minst när man fångar upp ett av många utspel.
De säkraste korten är väl de som har en stabil form. Petter var inne på teoretiskt arbete. Sådant publiceras i böcker och artiklar och där finns stabila former. Man kan också nämna det vetenskapliga arbetet, ta t ex inom medicinen där allting är klart som korvspad. Tills man funderar över vad det egentliga budskapet är. Vad vill t ex den medicinske forskaren? Få en bättre tjänst? För detta använder han mediet vetenskaplighet och där får man väl tänka sig att form och innehåll blir sammanslaget. Å andra sidan uppstår ett nytt innehåll genom intentionen.
Innan jag glömmer det: Är det inte Pär LindBLOM vi talade om?
Lars
2006, 16 december kl 13:47
Det är bra skrivet, Lars. Imponerande retoriskt fotarbete!
Petter Helje
2006, 17 december kl 00:30
Många tack för det berömmet Petter. Men du är också en av dem som ger mig välbehövlig övning och stämmer till en del eftertanke.
Lars
2006, 17 december kl 00:41
Tack tack.
Petter Helje
2006, 17 december kl 01:39
Ja, det går att dela upp och slå ihop nivåer, men det machiavelliska maktspelet verkar vara din urgrund.
Konstens knorr, det oväntade, det som kan göra konsten svårläst, undanglidande eller obegriplig, är en språklig manöver undan ett alltför konventionellt avläsbart budskap. Dvs ett försök skruva konsten till att betyda något bortom konventionen. Men kvalitet är inte lika med knorr. Det kan räcka med att den förtvivlade kampen med konventioner och budskap framträder på ett autentiskt vis. Eller att man fullständigt struntar i problemen och bara kör så det ryker. Eller på vilket sätt som helst förmodligen.
Pär Lindblom heter han nog, det stämmer.
/Y
Yngve Rådberg
2006, 17 december kl 04:10
Det här med konstens knorr är ett problem egentligen. Den kan designas på olika sätt. Vanligt är att den är fullt läsbar för den initierade konstpubliken samtidigt som den lämnar allmänheten utanför. Så kan man välja exakt hur exklusiv man bör vara för att agna karriärkroken rätt. Det här är din ståndpunkt, Lars. Allt handlar till slut om att få institutionen att svälja betet, så att man att lura till sig en position vid köttgrytorna. Där man ska göra… ja vadå? Vad var det nu man ville använda konsten till? Ta sig fram till köttgrytorna?
Yngve Rådberg
2006, 17 december kl 04:45
Yngve, obegriplighet och förnyelse är svåra att hålla isär men de är båda nödvändiga egenskaper – men inte tillräckliga. Om obegripligheten (knorren) saknas blir diskursvägen för rak och utan förnyelse har konstnären stagnerat. Men det finns alltid utvägar, en välvilligt inställd skribent kan se både det ena och det andra om det vill sig. Det går att fabricera egenskaperna om de inte är direkt möjliga att se på det presenterade.
Jag menar nu inte att konstnärens agnande av krok för att komma till köttgrytan är det enda. Långt därifrån. Valet att bli konstnär är inte betingat av att välja ett yrke med goda inkomster. Man vill naturligtvis något helt annat. Men för att kunna uppnå att genomföra dessa dunkla planer inser den kloke att lite strategiskt tänkande inte är att förakta. För en del kan det bli enbart strategiskt tänkande men jag tror inte att det är särskilt vanligt. Vanligare är nog att en konstnär invaggas i föreställningen att han gör något som han verkligen vill och som har en verklig betydelse för världen – en föreställning som alltså kan vara ordentligt falsk.
Jag menar att det är dags att tränga in i konstvärldens skummare avdelningar. Det vi inte vet är hur allt hänger samman, vem som direkt eller indirekt stödjer vem. Hur har det fixats? Det är inte många som vill visa fram sådana saker eftersom det omedelbart drar ner det konstnärliga. Nog så väsentligt att låta det se ut som om det endast är konstens egen kraft som fört en konstnär dit han kommit.
Vi har ett Augiasstall som måste spolas.
Lars Vilksl
2006, 17 december kl 14:16
Ja Lars, jag håller med i stora drag för en gångs skull. Det här dunklet som omger kriterierna och urvalet har vi ju pratat om förut. En enkätundersökning vore kanske något, för att få fram hur sorteringen egentligen går till.
/y
Yngve Rådberg
2006, 18 december kl 01:16
Apropå Machiavelli, varför kommer jag att tänka på Ernst Billgren när jag läser de här raderna ur ”Il Principe”: ”En furste måste alltså väl kunna använda sig av djurets natur och han bör välja räven och lejonet som sina förebilder (…) Den som bäst har förstått att utnyttja rävens egenskaper har lyckats bäst. Men man måste kunna förkläda rävnaturen väl och vara en stor hycklare och skrymtare. Människorna är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras.” Vad är det egentligen Ernst Billgren döljer under den folkliga ytan? Jag tror jag börjar få grepp om hans konstnärsskaps själva essens.
Så när du spolar det där stallet, Lars, glöm då inte att spola också i det hörn där ”renässansmänniskan” Billgren står och trycker!
Petter Helje
2006, 18 december kl 13:13
Enligt sin egen TV-serie är Ernst B en dubbelnatur. Han är både Frankenstein och monstret. Den ränksmidande räven Carl skapar en frizon i den hårt toppstyrda konstvärlden åt det naiva målardjuret Daniel. Fast tittarna blir tvungna att anta att den föregivna oskuldsfullheten också bara är en strategi. Det är ju rakt igenom rävens egen bild de ser.
Det finns en målning, Saknad räv från 1993, som är målad med trovärdig innerlighet. Räven är här mumifierad.
/Yngve
Yngve Rådberg
2006, 18 december kl 15:13
Nja, Yngve, enkätundersökning är nog inte tillräckligt. Vi bör gå djupare än så. Fånga de stunder när ord kan bli flyktiga som inte var tänkta att fly.
Petter, Ernst är ingen storbov. Han är febril, det är hans natur. Det går kanske att säga att febriliteten är såväl hans medel som mål. Han har nu fått gjort sin tv-serie. Som man kunde förvänta var den varken bra eller dålig. Men den blev gjord, hur fixade han det?
Lars
2006, 18 december kl 23:46
Bäste Herakles! Det var du själv som talade om att leda floderna genom Augiasstallet. Ännu har vi inte sett detta stordåd, men om du verkligen gör slag i saken så kommer SAMTLIGA stalledrängar och kreatur att spolas bort. Det kan det naturligtvis vara värt, vi får ett skinande rent stall om bara väggarna håller för vattentrycket. Men hur fixar du det?
Lars, vem har sagt att Billgren är en storbov? Det är väl inget fel på Machiavelli? Vad som betyder något är inte hur man fixar en TV-serie, utan hur man fixar en BRA TV-serie.
Petter Helje
2006, 19 december kl 02:40
Petter. Det går inte att ändra på konstvärldens nätverksbyggen. Det måste alltid finnas ett sådant, eftersom det är måttet på standard, normalitet, sålunda det mediokra. Det mediokra är nödvändigt enär det inte kan produceras bra saker hela tiden. Det mesta skall, som du vet, rensas bort tämligen snart. Men att blottlägga sammanhållningar och förbindelser låter sig göras. Det är ett deliktat material att offentliggöra.
Nej, jag håller inte med dig om att Billgren skall fixa en bra tv-serie. Det är för mycket begärt, han är dock amatör i den branschen. Men att han lyckas få med sig producenter som hostar upp de miljoner som behövs för att göra det.
Lars
2006, 19 december kl 18:29
Ja, du Lars, jag vet inte alltid om jag ska hålla med dig eller gå emot dig. Men så länge du går emot någon annan har jag väldigt svårt att ansluta mig till din världsbild. Jag tror att mycket av det jag uppfattar som problematiskt i din retorik bottnar i uppdelningen av mänskligheten i modernister och postmodernister. Det är alldeles för enkelt att hålla fast vid den motsättningen, snarare ligger väl utmaningen i att ta sig ur den.
Men nu säger jag God Jul och Gott Nytt År!
Petter Helje
2006, 19 december kl 23:34
[...] och ritualer. Enligt Lars Vilks outtröttliga sammanställningar av “svensktoppen” i den internationella samtidskonsten – baserat på den enligt honom ofelbara sajten Artfacts – [...]
Copyriot » Annika Larsson: Pirate the video
2007, 1 maj kl 22:25
[...] Andra bra bloggar: Vilks [...]
Erik Nilsson tycker » Blog Archive » Lets blog again!
2008, 20 december kl 09:13