Vilks.net

Debaclet Arty kan vara lärorikt. Kanske vi inte lär oss något vi inte redan kände till. Men i alla fall, det tål att upprepas.

Det går inte att visa konceptkonst för en okunnig publik. Konceptkonst har sin historia, sin mening och sitt sammanhang. Först när man har någorlunda hum om detta blir det möjligt att göra ett ställningstagande. Jag trodde att detta var en numera självklar kunskap. Men samarbetet mellan Mossutställningar och Arty visade att det inte alls är självklart. Nejdå, här fick man, med tröttsam upprepning, se det igen. Alltså den romantiska uppfattningen att konst är till för alla och att det inte alls är svårt. Alla kan lika bra oavsett vem man är och vad man kan.

Man kan med fog fråga sig hur man skall göra ett bättre konstprogram. Det första man bör göra är att definiera sina målgrupper. Gör man ett teveprogram får man självfallet säga att det riktar sig till alla. Det får man göra för att tillfredsställa den viktigaste av alla målgrupperna, tv-ledningen. När detta är sagt, med en flackande blick, kan man se över vad som är möjligt. En sak kan man vara säker på. Samtidskonst är ingenting för den breda publiken. Denna har andra intressen. Och i det här sammanhanget bör det också påpekas att bildkonst har en egen uppförsbacke. Litteratur och läsande har t ex en långt bredare förankring i publiken än bildkonst. Ett stort antal författare är allmänt bekanta och blir därför naturliga dragplåster om man gör ett sådant program. I viss mån kan man säga samma sak om musik. Men skulle man till äventyrs frilägga de konstnärliga spetsfunktionerna och enbart begränsa sig till samtida experimentell poesi och d:o musik skulle intresset svalna för en större publik.

Samtidskonsten har inga internationella affischnamn. Sophie Calle må vara en självklar storhet i konstvärlden men utanför den är hon just ingenting. Inget kvalitetsnamn i samtidskonsten är känd för en större publik i Sverige. Däremot har Sverige Ernst Billgren och Carl-Johan de Geer, liksom England har Tracey Emin och Damien Hirst. Om man absolut vill väcka ett bredare intresse får man börja med sådant.

Nu tror jag inte att den oerfarna programledningen för Arty ens har tänkt på målgrupper. Man har istället valt att tro på konstens vidunderliga makt – som den tyvärr har visat sig sakna. Annars kunde man ha sett att det finns två intressanta grupper. Dels den uppdaterade eller något så när uppdaterade konstvärlden. Den måste man ha med sig, annars är det förlorat. Och dels den konstintresserade publiken som inte är särskilt uppdaterad. Den senare har konstreferenser som man kan använda sig av när man skapar programmet. Vill man mer än så blir det svårare men inte helt omöjligt. Det går att ta upp sådant som har sensationsintresse, alltså den vanliga harangen med sex, våld och skadade djur. Väljer man rätt, och det är förstås inte det lättaste, kan man lyckas med konststycket att få samtliga grupper att läsa av materialet på sin nivå.

Hade jag själv suttit som ansvarig för att åstadkomma något vettigt konstprogram som inte blir alltför smalt skulle jag valt att presentera artfacts. Det inledande påståendet om att ”idag kan vi exakt avgöra vilken konst som är den bästa i världen, vilken som är den bästa i ett enskilt land, vi kan också se hur den förändras timme för timme, ingenting är alltså lättare än att säga vad som är den bästa konsten” – skulle skapa precis det intresse som är nödvändigt för att hålla folk kvar vid apparaterna. Den uppdaterade konstvärlden skulle förmodligen bli något provocerad eftersom den generellt sett inte gillar listan och andra skulle bli nyfikna. Men behandlingen skulle ställa stora krav på programledarna som måste gräva i ämnet på rätt sätt. Men förslaget är givetvis inte aktuellt på något sätt. Vi får nöja oss med att se en parodi på ett konstprogram, något som redan föreslagits av flera kommentarer på den här sidan.

Gänget som blev ett konstprojekt om att göra ett konstprogram – utan att ha en susning