Vilks.net

Den kontextuella curateringen, andra debatter och ett släpp

”I takt med att de större offentliga konstinstitutionerna tenderar att likna massmedier med utställningsprogram som förväntas tillfredsställa en bred publik — enkla att uppleva och smälta — har intresset för hur en institution skapar sitt program, tema och konstnärliga metod ökat. Fler och fler utställningsprogram sätts samman i förhållande till lokala omständigheter och historia, där man behandlar sin specifika kontext med särskilt intresse, och ibland t o m med vördnad. Är detta ett tecken på ett nytt paradigm inom institutionell och curatoriell praxis, där regionen / det lokala snarare än de enskilda verken är budskapet?” (från en text som sänts ut av Robert Stasinki; texten finns i sin helhet också på IASPIS hemsida varifrån påbudet utgår)

Debatten om kontextuell curatering är redan förbi. Den ägde rum idag, den 30 november på Konsthall C och utdraget ovan är en del av presentationen av debatten. Dystert nog är det sällan en debatt ger något genljud utöver att de inblandade träffas. Var tar de vägen, alla dessa debatter?

Hur är det då med kontextuell curatering? Att utgå från platsen är välkänt för konstnärer som ägnat sig åt detta sedan 60-talet. Och vad händer när curatorerna sätter slevarna i grytan? Om konstnärerna följer den kontextuella curateringen markeras alltså platsen. Där finns historier att berätta och kommentera, där finns relationella projekt som kan sättas igång. Kan man hamna någon annanstans än i social kritik? Socialt blir det och eftersom det är konst måste det vara kritiskt i något avseende. Lyckas man väl kan man få göra om saken på en biennal. Alternativa vägar är svåra nu. Jag tror att felet är att man inte vill erkänna att det är konstvärlden som bestämmer om något är eller inte. Gillar konstvärlden kontextuell curatering får man poäng för sådana saker på artfacts. Och då blir nästan alla lyckliga. Men det vill man inte erkänna. Jag kan inte se annat än att vad man hoppas på är att det skall finnas en konst utanför konstvärlden. Och som bekant finns det ingen sådan. Men det kommer att ta tid innan konstvärlden (och vi får komma ihåg att debattgänget i Konsthall C är utpräglade exemplar av detta släkte) kan svälja denna beska medicin. Men om den så småningom blir svald kan det möjligen ske något.

Debatten i en debatt är vad maten är i ett relationellt projekt. Inte skall man klaga på detta. I morgon är t ex alla välkomna till Humanisthuset i Umeå kl. 19.15 för att lyssna på debatt därstädes: Samtal om relationen mellan konst och filosofi. Jeanette Emt och Sven-Olov Wallenstein kommer att föra denna diskussion tillsammans med undertecknad. Redan kl. 15.15 kan man lyssna på ett föredrag av Vilks ”Samtidskonsten idag”. Vi får hoppas att deltagarna är djupt oeniga.

Och om någon undrar över hur det är med relationen konst och filosofi? Filosofin är den mest utpräglade formen av högdiskurs. Och konsterna blev Konsten genom att av filosofin i sin födelse nödvändigt krönas med högdiskursens lagrar. Sedan dess lever de som natt och dag. Filosofins ljusbryggor skingrar konstens skuggor men upplöser den samtidigt. Men eftersom dagen och natten alltid spelar jämt sker just ingenting än att rörelsen upprepas. Och det skall vi vara glada för.

Och så har vi slutligen en sak till: Den är nästan ute nu!!! Douglas Gordon (23:a på artfacts) gjorde sin så vittberömda Psycho 24 timmar 1994. Få har sett hela. Nu blir det andra bullar eftersom Gordon snart släpper sin Psycho 60 sekunder. Där går det undan. Den premiärvisas på Detroit MOMA den 16 december.

I väntan på den kan man roa sig med John Hellberg och Klas Eriksson Spooks and Magic, en video som skingrar det tungsinne som understundom sänker sig över konstlägret.

Douglas Gordon Still från Psycho 60 sekunder 2006

Har vi en biennal; javisst har vi alltid en biennal. Tämligen bortglömd är biennalen i Sevilla, den öppnade den 25 oktober och pågår till den 15 januari. Är den intressant? Nej, inte mer än vanligt. Det är Okwui Enwezor som håller i dessa tyglar och då blir det tung socialdiskurs: The Unhomely: Phantom Scenes in Global Society.

Ja, det verkar som om Enwezor (som börjar bli utgången) försöker hänga på fantasiatrenden. Men det är med nöd. Han tror fortfarande på socialkritikens konstvälsignelse. Sevilla är snabbt konsumerat. Klart att det finns intressanta enskilda arbeten, man kan t ex titta på en rolig hundfälla från 1999 av Andreas Slominski (283), men mest sensationellt är att Enwezor lyckats ragga upp en riktig irakisk konstnär från Irak och verksam i Bagdad, tidigare underjordisk. Abdul Ahad är egentligen inte konstnär utan fotograf men sådant är småsaker inte minst för Enwezor som återigen skjuter fram sin afrikanska älsklingsgrupp Huit Facettes och som man kan förvänta har han med sig den oftast så tråkiga Maria Eichhorn (631).

Så vet vi det. Man kan nog tala om att konsten hamnat i ett läge ur vilket det inte är så enkelt att manövrera sig ur. Genom att bli förödande socialkritisk och ta ansvar för världen och engagera sig i aktuella och angelägna frågor har den internationella konstvärlden hamnat i den politiska korrekthetens skruvstäd. Konsten måste ”se allvarligt” på diverse politiska problem och trampa rätt för att inte få en spik i foten. För en fördjupad bild av den politiska korrektheten kan man roa sig med att läsa professor Karl-Olov Arnstbergs bok från 2005 Typiskt svenskt, kapitel 6. ”Det är uppenbart viktigare att ha rätt åsikter än att vara demokratisk”, noterar Arnstberg och i sin upplysande lista över vad som är korrekt får vi veta det är politiskt inkorrekt att acceptera hierarkier. I konsten är man alltid emot hierarkier. Men man kan vara tämligen säker på att rörelsen i konsten framöver kommer att kunna rubriceras: Uttåget ur socialkritiken.

Abdul Ahad Bagdad 2005

Andreas Slominski Dog trap 1999

Det var allt för idag, nästan. En lättare sak kan bjudas på här. Den arbetande konstnären spikar oförtrutet vidare, dagsfärskt självreportage. Och så får ni inte missa Martin Schiblis undersökning, del 1, av biennalkonstnärernas hemländer.

Och en sak till, vill någon lyssna på föredrag med många bilder så kom till Skissernas museum i Lund i morgon 29 november kl 19.

Det är välkänt att uppmärksamheten vinns med en riktig kombination av våld, sex och djur. Ernst Billgrens tevedrama AK3 är naturligtvis inget undantag. Regissören har, vad man kan förstå utifrån hans bildvärld, ett genuint intresse för djur. Och det blev mycket djur i första avsnittet. Med fina djurvinjetter. Och som de välinformerade vet skall det vara mycket djur i konsten just nu. Men som sagt, djur går hem överallt.

Billgren är alltför smart och kunnig för att misslyckas. AK3 är inte dålig. Den borde ur en folklig synpunkt kunna dra jämt med Redereiet eller någon annan såpa. Men vi har förstås frågan vad den är värd som konstprojekt. Och den svenska konstvärlden är inte ens klar med bokversionen. Inte var det någon större litterär prestation, det är man överens om, men igen detta med konst. Svårigheten ligger i att finna Billgrens projekt. Då han ständigt deklarerar sig som åsiktslös blir det kritikerna och katalogskribenterna som skall göra det jobbet. Men det görs inte och med AK3 får vi tills vidare nöja oss med att säga att det handlar om hur konsten fungerar, hur kvalitet skapas. Så långt har Billgren uttalat sig.

Kvaliteten i konsten är något som styrs av konstvärldens ledande profiler. Ja, några kommittéer kan man knappast tala om, de ledande profilerna är många och förgrenade, ständigt involverade i konkurrens med varandra där vi aldrig får någon eller några få vinnare. På biennalerna skapas trenderna och biennalerna är många liksom de otaliga curatorer som utnämns för att göra sina val och sina statements. De är dessutom lyhörda. Dyker det upp några alternativa scener absorberas de nästan omedelbart i nästa biennal. Och det vet konstnärerna om som numera gärna sätter upp sådana alternativ för att kunna ta sig vidare uppåt. Allt som sker registreras som bekant sakligt i artfacts där rangordningen rullas ut utan att på det minsta sätt vara kontroversiell.

Billgren undrar om det måste vara så, finns det någon annan kvalitet, något som kan utnämna konstvärldens stabila ordningar? Man kan ställa frågan på ett annat sätt: Finns det någon konst utanför konstvärlden? För det är vad Billgren frågar efter. Nej, hittills har ingen funnit någon konst utanför konstvärlden. Konstvärlden har däremot funnit hur mycket som helst utanför konstvärlden som den kan omvandla till konst när de egna leden har en tillfällig produktionssvacka. Svaret på Billgrens fråga – och han tycks mena att det skulle vara nödvändigt att skriva bok och göra drama för att närma sig svaret – är alltså skäligen enkelt. Det finns ingen konst utanför konstvärlden, konstens kvalitet beror på en konstnärs tillgång till ett gott nätverk. Förstås att det får göras mycket med det nätverket, tala för sin vara, synas och höras, outtröttligt ta initiativ. Belöningen för den framgångsrike är given, klättrandet på artfactslistan talar om huruvida man lyckas.

Säga vad man vill, men Billgren har bokstavligen gett den som brinner för konsten ett ansikte. Lite dystert att det skulle bli så bokstavligt. Om inte de konsthögskolelärare som figurerar i dramat varit av den äldre modellen kunde de ha rekommenderat självmordskandidaten min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Även om det verkligen hade funnits en kommitté kan den enskilde konstnären ta sig fram dit denne önskar. Som det framgår av filmen är själva kommittén nätverkets centrum. Istället för att ödsla dyrbar tid på ett ändlöst målande kunde kandidaten sökt sig fram längs nätverkens kanaler. Inte lika romantiskt och heroiskt men långt effektivare.

Några halvsura kommentarer kan man ta del av i pressen, Natalia Kazmierska ser Billgrens porträtt och Fia-Stina Sandlund ger ifrån sig en lätt fnysning. Jag slås av att det mer eller mindre är nödvändigt med ett ljummigt mottagande från konstvärldens sida.

Den som brinner för konsten blir uppbränd i Billgrens AK3

Det finns en text som är väl värd att läsa för varje konstintresserad. Nästan nuddar den vid att vara ett litet mästerstycke av en disciplinärt flanerande och reflekterande intendent. Understundom får han ett Hjalmar Söderberg-tonläge i skrivandet (som i En kopp te).I konsten är det mycket nu och mycket duktigt, utsorterat, några saker gäller andra gäller mindre och merparten av denna värld är dömd till undergång. Intendenten ser sig själv som ett ambulerande redskap i ständig friktion med konstvärldens vågskvalp. Niclas Österlind på Liljevalchs konsthall har styrt sin penna väl. Läsen här.

En skildrare av Zeitgeist, intendent Niclas Östlind

I Östlinds text skymtar Galleri Olsson förbi. Yngve Rådberg öppnade sin utställning där i torsdags. Den pågår till den 17/12. Han har nog en riktigt bra sak pågående. Med rätt styrning kan han utan tvekan få in en fotsula i giltighetens salonger.

Yngve Rådberg The Key, 2006

Det finns några områden i konsten vilka bär på avsevärda möjligheter. Ett är pedagogiken, detta eftersatta och lågt värderade fält. Det är ju bara så att om konsten vill skaffa sig en större publik handlar det först och främst om att utveckla en effektiv pedagogik.

Konstpedagoger får sällan uppmärksamhet. Säkert sammanhänger det med att verksamheten fortfarande inte funnit några vinnande och intressanta strategier. Receptet för framgång torde nog handla om att tänka som marknadsförare och att därför finna sätt att sälja varan. Konsten har ingen särställning den lyder som allt annat under marknadslagarna.

Tills vidare får vi nöja oss med att betrakta konstvärldens sympati för varje folklig gest. Organisationen Mossutställningar har en något dunkel programförklaring men det senaste utspelet med Sophie Calle på servicehemmen får ses som ett pedagogiskt inspel. Det går inte att avgöra om det är ett naivt eller cyniskt experiment. Självfallet kan man inte överbrygga kunskapsklyftan genom att pressa in Sophie Calles avancerade konceptuella produktion bland människor som befinner sig i en helt annan värld. Men när man gör det kan man samla poäng i konstvärlden. Milou Allerholm skriver med precision i DN: ”Jag gillar idén med hemma hos-utställningar.” Och där är hon kongenial med konstvärlden. Den gillar sådant. Konsten ut bland folket, riktigt folkligt, folkligt över alla gränser. Att det inte faller ut så lyckligt som man möjligen föreställt sig spelar ingen roll. Det väcker tankar, säger arrangörerna (se SvD). Ja, som bekant väcker det mesta tankar. Men som man inte är nöjd med det skall de gamla aktiveras och producera egna alster. Jag tror vi har fått ett nytt terminologiskt tillskott: Forcerad relationell estetik.

Allerholms fascination inför fenomenet får henne att kommentera Calle på ett intressant sätt: ”Det roliga är att Sophie Calle i jämförelse framstår som en rätt daterad 80-talskonstnär, med sina hemliga undersökningar. De verkar mest handla om något som har med hennes egen hjärna att göra, som en av de fyra uttrycker det. Panchisarna däremot har ställt upp frågeställningar helt i linje med konsten i dag, som vill säga något om vår tid och vårt samhälle.”

Tungt jag suckar, Allerholm brukar inte låta sig faras iväg, men här hände det. Den liberala medelklassens dröm om den stora konstkontakten med folket har inte nyktrat till. Och Mossutställningarna kunde kamma hem, åtminstone en liten vinst; konstvärlden såg att de utövade pedagogik med avancerad samtidskonst.

Eftersom det går bra med vad som helst när man skall väcka tankar
bland de äldre vore det ingen dålig idé att installera Oleg Kulik som
hund på något servicehem.

Onekligen finns det några intressanta saker att hämta från teveprogrammet Arty. Mest givande är den parad av konstvärldens vanligaste fördomar som persongalleriet på ett övertygande sätt gestaltar. I tisdagsprogrammet intervjuade Emma Stenström Ernst Billgren och uttalade en stor saknad efter ”det personliga tilltalet”. Något sådant, menade hon, hade inte Ernst. ”Om inte det personliga tilltalet finns där, då blir det problematiskt”, underströk Stenström.

Jaha, vad lär vi oss av det? Jo, Emma Stenström är modernist. Alla modernister är förtjusta i personliga tilltal. Annars blev det personliga tilltalet avställt under 1980-talet. Det kan ju fejkas på ett övertygande sätt. Och i det allra minsta kan man bli klar över att man bör ha det, konstvärlden gillar det personliga.

Gjorde då Ernst fel som inte gav Emma ett personligt tilltal? Ja, frågan är förstås om inte Ernst har mycket av det, hans djurmålningar och mosaiker är personliga i sitt tilltal. Men Emma ville ha hela konstnären som ett enda stort personligt tilltal även i projektet Kommittén. Missade Ernst något, borde han inte känt av Emmas behov och låtit sin innerlighet överstråla denna hennes längtan? Nej, han gjorde rätt, bättre lämna frustrerad Emma än fylld av överfört personligt tilltal. Hon utvecklade hans projekt till att bli åtminstone en smula kontroversiellt genom att reagera som ohärdad modernist. Redaktionen skyndade sig att slå på en video med Kimsooja. Där var det personligt, stilla och poetiskt tilltal. Sådant är mums för modernisten. Och för övrigt duger det utmärkt också till icke-modernisterna eftersom dessa överlagrar Kimsooja med en diskurs som för saken i korrekt läge. Kimsooja är dessutom en långt bättre konstnär än Ernst Billgren. Se själva på artfacts, det är inte ens match. Men regionalt är det annorlunda. Billgren är stor i Sverige, riktigt stor.

Om personligt tilltal kan man säga följande. I slutändan skall det alltid finnas ett personligt tilltal, även efter postmodernismens avskaffande av sådan lyx. Konstvärlden har bestämt det. Något måste driva en konstnär, annars skulle han inte idka sin verksamhet med den frenesi som han gör. Billgren blir härigenom också djupt personlig. Men i vad detta personliga består och vart det syftar är inte självklart. Där skall konstkritikern gripa in och förklara.

Han har alltid ett mycket personligt tilltal

Igår höll Medieakademin sitt årliga höstseminarium i Göteborg. Min uppgift därstädes var att säga några ord om hur konstnärerna tar plats i medierna. Utöver att säga det, fanns det intressanta programpunkter att ta del av.

Sören Holmberg och Lennart Weibull presenterade färska mätningar av hur förtroendet är för samhällsinstitutionerna. Den andel av de tillfrågade (778 st) som angav att de hade mycket eller ganska stort förtroende för en viss institution fick följande fördelning:

IKEA 80 %
Sveriges Radio 76 %
Universitet/högskolor 75 %
Sveriges Television 72 %

Högdiskursen håller alltså ställningarna genom universiteten även om det har varit ännu bättre: 2003 noterades siffran 84 % . IKEA går däremot stadigt uppåt och det framhölls att mätningarna var gjorda innan Kamprad genomförde aktionen ”Rädda Haparanda”.

Dahlén och Blom från Lunarstorm berättade om den chattande verksamheten som försiggår på hemsidan. 4,5 miljoner besökare per månad och ungefär 28 % av svenska ungdomar mellan 12-20 år är en del av statistiken. Man kan med konsttermer tala om relationell estetik i gigantisk skala. Skillnaden mellan konstens högdiskursiva relationella tilltag och communities genomgående lågdiskurs hamnar i en bjärt kontrast. Man vill gärna föreställa sig att konstens mötesplats för fåtaliga, eller eventuellt någon enstaka gång med lite fler deltagare, skall erbjuda något som är bättre, men det bästa jag kan komma på är att det är Konst vilket dock inte säger något utan är en förhoppning om att ett mirakel skall inträffa. Mest handlar konstens relationella estetik om något som skall bli synligt för konstvärlden och fånga dess beundran och applåder. Det tycks vara en obönhörlig regel att för dem som deltar i konstens relationella utspel hägrar inget annat än marginalisering. Endast de närmast sörjande kan få någon större glädje av dem.

En sak, viktig i sammanhanget, är att varje gång konsten närmar sig något som blir ”på riktigt” eller som blir allvarligt, tvingas den slå till reträtt. Jag skall ge ett färskt exempel från min egen lilla praktik. Ladonien, som nog är bekant för de flesta som läser här, tar emot medborgaransökningar. Det rör sig om rätt många, på fem år har landet samlat över 12 200 medborgare. Vid flera tillfällen har det också dykt upp sökande som föreställt sig Ladonien som en gedigen del av den europeiska gemenskapen. Så var det 2002 när mer än 4 000 pakistanier sökte medborgarskap. Det blev en ohållbar situation även om den var gynnsam för projektet. Inte alltid går det att avgöra om en ansökan är ”införstådd” eller ej. Men ibland är det uppenbart. I fredags inkom en ansökan med följande text:

”I AM 31 YERS OLD I AM DIVORCED I HAVE A SON HE HAVE 2 YERAS OLD HE’s name najm din i want from ladonia city help me whith my son najm that’s if u can understunding how my life it’s here in moroco my hausband was a bad man he was panish me for every thing which i do u d’ont give me a pity and tenderness i m living in a heel i can’t decribe it because it’s the shame he forgett his son alittle bybe and travell to espan to marry another woman soo i wanna from ladonia city to can help me to have a visa to travel and work for my son pleaspleas i owne u all my lif i tell that for owr responsabilty of ladonia and i wanna to tell u thanks for nobility”

Något svårgenomträngligt men tillräckligt tydligt. Här blir det problem att spela konstspelet. Och det är inte bara i detta exempel. Som bekant: ”Konsten ställer viktiga frågor”… och man kan tillägga: ”men har inte någon som helst avsikt att besvara dem, långt mindre göra något åt dem.” Så ligger det till. Benhårt.

Medieakademin från talarens synvinkel. På första raden Karolina Blom och Mari Dahlén från Lunarstorm samt Pontus Schultz från Veckans Affärer.

I dagens kulturnyheterna i SvT presenterades försäljningen av lågpriskonst som nu finns i Berlin och Frankfurt: Kunstsupermarkt. Dennis Dahlqvist förklarade att de låga priserna berodde på att man på ”80-talet monterade ner hierarkierna i modernismen mellan konst och design/konsthantverk”. Man skall nog hejda sig ett ögonblick inför detta uttalande. Lite oklart om Dahlqvist specifikt talade om modernismen kontra något annat. För något annat finns det. Den internationella samtidskonsten låt sig inte monteras ner. Någon stod för den postmoderna nedmonteringen och dessa montörer kunde från sin upphöjda position se modernismens konst sjunka och åtminstone delvis blandas med allskönt bråte från design och konsthantverk.

Vi har här en gammal strid, konsthantverkarna som ville erkännas som fullvärdiga konstnärer. I utbildningarna fanns samma sak, konsthantverksutbildningarna skulle gälla som ”konst”. Det blev också genomfört under senare delen av 1990-talet. Med varm hand överlämnades då modernismen till konsthantverket och ”fri konst” åkte vidare med det postmoderna tåget och färdades vidare till dagens internationella samtidskonst.

Överproduktionen av konst alla kategorier är enorm. Därför har det länge varit möjligt att köpa konst till rimliga priser. Och av hygglig kvalitet, men knappast mycket mer än modernism. Bara en blick in i Saatchis öppna galleri för hugade artister och man förstår att det finns gott om diverse konstproduktion. Överproduktionen av internationell samtidskonst är inte dålig den heller, men här får konstnärerna akta sig för sådant som Kunstsupermarkt eftersom det, åtminstone ännu, skulle vara en djup förnedring att sälja ut sig där. Möjligen kan yngre konstnärer under sin studietid och av överlevnadsskäl pröva sin lycka på en sådan basar.

Kulturnyheterna är kortfattade och bär med sig vissa värderingar som att ständigt hoppas på hierarkiernas undergång och alltings medelklassrättvisa och att ingenting skall sticka ut över något annat. Annars kunde man bemödat sig att tala om att Kunstsupermarkt är vad man direkt misstänker: halvdålig överproduktion.

Hierarkieränderna går aldrig ur och det skall vi vara tacksamma för.

Titta här och sucka tungt.

Kunstsupermarkt

Sanningen i fallet Lunds konsthall

”Naturligtvis ska jag inte låtsas att det är underligt, att det extraordinära fallet Lunds konsthall har väckt diskussion.”*

Ja, den är intressant, frågan hur en konsthall skall drivas. Den till den 26 november pågående utställningen med Matthew Buckingham och Joachim Koester kan kanske kast något ljus över problemet. Ingen tvekan om att den uppfyller konstvärldens kvalitetskriterier. Båda konstnärerna är seriösa och spetsade med korrekt högdiskurs utan att vara tråkiga.

Koester har bland annat gett sig i kast med Kants promenader i Königsberg/Kaliningrad (The Kants Walks, 2003) och har naturligtvis inte kunnat motstå det av konsten så omhuldade Sovjeternas Hus, den egendomliga och till slut oanvändbara koloss som började byggas 1968 där det kungliga slottet tidigare funnits. Den försvunna staden och en irrande filosof är ett tacksamt grepp och då inte minst för kritikerna som kan lägga ut sina texter i en mångfald riktningar. Men så är det Lunds konsthall, ett stort rum där text och små bilder blir miniatyrer i en episk omgivning.

Sovjeternas hus i Kaliningrad

Matthew Buckingham visar en filminstallation med utgångspunkt från fyra filmrullar som han kanske har funnit bortkastade. I A Man of the Crowd har han gjort en film utifrån en novell av Edgar Allen Poe med samma namn.

Jodå, det är inget fel på materialet, endast den vulgäre kan avstå från att låta sina tankar vecklas ut i ett antal giltiga konstprojekt som berör ett just nu så aktivt område som berättelse, dokumentär, fiktion, bild och text. Samtidigt kan man nog slå fast att ingen av dem kommer att gå till historien. De är exempel på goda standardprodukter i nuet, uppföljare av den konceptuella traditionen och placerade på hyggliga nivåer i artfacts, Buckingham 1662 och Koester 1122.

En fråga som är svårare att besvara är varför just dessa två blivit utvalda. Är det aktualiteten hos dem som ledsagat curatorn Anders Kreuger? Eller finns det enklare nätverksförklaringar? Buckingham har varit extern handledare vid Malmö konsthögskola, Koester är dansk som bor i New York men ställer ut hos Wallner i Köpenhamn. Det vore intressant att någon gång få veta hur urvalet går till.

Publiktillströmning kan man självfallet inte räkna med på sådana utställningar. Man får säga att det ur konstens synpunkt är en tillgång att de överhuvudtaget får äga rum. Men även om man har sympatier för det smala spåret kan man tycka att konsthallen inte är det bästa utrymme för att hysa detta material.

Kritikerna har varit nådiga mot konstnärerna, allt annat vore otänkbart:

Dan Jönsson

Anders Olofsson

Sakernas tillstånd

Brigitte Huck

* Jo, vi har ett lätt justerat citat av Poe

Som det framgick av gårdagens skrivning är ”konst” en ständig inflationsfälla. Spaltar man upp problemet blir det enklare. I huvudsak finns det 5 ”konst”.

Konst som något vackert och onyttigt. Inom den ramen får det plats för lite av varje. Exempelvis finner vi antikviteter och objekt från främmande kulturer som inte används för något nyttoändamål (eller att de enbart blivit vackra och onyttiga när de hamnat i väst).

Vacker och i huvudsak onyttig

Konst som bild. Ofta används ”konst” synonymt med bild. Tänker man efter är det mindre lyckat. Bättre att konstatera att de flesta bilder inte är konstbilder, endast en försvinnande liten del av alla bilder är konstbilder.

Kan naturligtvis vara en konstbild men är det troligen inte

Konst som ”konster” (efter det grekiska techné). Det är en konst att dansa på lina och så har vi matlagningskonsten och slalomåkningskonsten. Det finns ingen ände på konsterna.

Vi ser en fåraherede som utövar fåraherdekonsten. Han är omgiven
av två soldater som utövar krigskonsten.

Det moderna konstbegreppet som uppstår i slutet av 1700-talet. Till det räknas allt som ingår i konsthistorieskrivningen. Från grottor till samtid. Det moderna konstbegreppet handlar egentligen om form och sinnliga uttryck medelst form, men i liberal anda kan även mera konceptuella yttringar få plats.

Modernistisk konst, Howard Hodgkin

Det institutionella konstbegreppet. Uppkommer i slutet av 1960-talet. Det som är konst är sådant som uppfattas som konst av konstvärlden. Lägg märke till att det institutionella konstbegreppet inte kan tillämpas retroaktivt. Visserligen kan konstvärlden uppfatta t ex medeltida altartavlor som konst men därmed var de inte konst när de gjordes. Det fanns ingen konstvärld som kunde uppfatta dem på det sättet.

Institutionell konst, Jeff Koons Ushering in Banality 1988,
såldes för ett par dagar sedan på Sotheby’s för 1,5 milj $