Vilks.net

Att rätt värdera

Man kan göra sig lustig över konstens listor. Kanhända att någon tycker att jag ägnar mig åt sådant. Sant är det nog, men det är inte helhjärtat. Topplistorna i konsten har ett centralt innehåll som är intressant. Flashlistan som alltså toppas av den polske målare Wilhelm Sasnal ger oss omedelbart frågan: Varför är Sasnal så bra just nu? Konstvärldens elit har gjort valet och det är knappast någon slump. Sasnals ankomst är inte plötslig. Som det alltid brukar vara kan man följa en konstnär genom deras cv. Och Sasnal har plockat poäng i ett gott, men inte exceptionellt tempo. Intresset för Östeuropa har helt klart haft en viss betydelse, inte minst att konstnären publicerade den tecknade boken ”Everyday life in Poland in 1999-2001”. Han var också med bland de 136 utvalda för Art Now som publicerades 2002 på Taschen. Men det räcker inte, det måste också vara möjligt att peka på en mer springande punkt som passar in i konstvärldens behov. En målare är i och för sig möjlig och intressant i nuet, men inte heller det är tillräckligt för att förklara framgången. Jag håller på att hans arbetssätt är något som tilltalar konstvärlden. Det som kännetecknar Sasnal är hans intriktata, närmast destillerade, bildvärldar. Hans bilder innehåller alltid anspelningar på flera saker, både vad gäller innehåll och form. Medvetet ger han inte ifrån sig hemligheterna och kritiker och andra kan ge sig ut på jakt efter ett intressant byte som man vet finns där.

Det kan påminna om Julian Schnabel och David Salle i det tidiga 1980-talet. Kritikerna var fascinerade över vilka referenser som dolde sig i deras målningar. I regel flera stycken och delvis svåråtkomliga. Konstnärerna levererade medvetet.

Men det är klart att det inte är samma sak idag och med Sasnal. Referensvärlden är annorlunda, idag är ett konstverk alltid ett socialkritiskt ställningstagande. Sasnal har sett till att det finns där men utan att man kan precisera det. Han glider med sina anspelningar och det han gör kan tolkas på olika sätt. Jag skulle tro att den saken är tyngdpunkten i hans arbete – sedd från konstvärldens sida.

Sasnal: Terror Equipment 2000 (såld 2006 för 93 333 $ på Christies)

Listor är ofrånkomligt och det är ett sätt att tala genom samtidens språk. Konsten för vänja sig. Och vi får veta hur konstvärlden ser på sin konst. Man kan också göra speciallistor. Här är ett utdrag från en lista som publicerat i The Artnewspaper för några månader sedan. Här är det konststudenter från London som har fått välja de konstnärer som påverkat och inspirerat dem mest.

Här är de 20 första placeringarna:

1 Marcel Duchamp
2 Pablo Picasso
3 Francis Bacon
4 Henri Matisse
5 Lucian Freud
6 Philip Guston
7 Egon Schiele
8= Salvador Dalí
Tracey Emin
9= Joseph Beuys
Bruce Nauman
10 Gustav Klimt
11 Alberto Giacometti
12 Andy Warhol
13 Paula Rego
14=Jenny Saville
Luc Tuymans
15=Martin Creed
16=Louise Bourgeois
David Hockney
17= Andy Goldsworthy
Claude Monet
Vincent Van Gogh
18= Frida Kahlo
Gerhard Richter
19= Jean-Michel Basquiat
Damien Hirst
Piet Mondrian
Charles Rennie Mackintosh
20= Eva Hesse
Mike Kelley
David Shrigley

Av förståeliga skäl är det en lista som har stark engelsk accent. Och man ser att de gamla mästarna inte har spelat ut sin roll för konststudenterna. Först på 8:e plats finner man en samtidskonstnär, Tracey Emin, och hon har ju varit med ett bra tag. Många målare har funnit vägen till de högsta placeringarna. För övrigt kan man säga att listan visar en blandning av allting, den ljuder mycket neo-pluralistisk.

Paula Rego är populär bland Londonstudenterna: Dog Woman 1994

Och David Shrigley: Five Years of Toe Nail Cutting 2002

Topplistor och ranking har kommit för att stanna. Trots ett ganska utbrett ogillande har de etablerat sig och den ena efter den andra ser dagens ljus. Vi har naturligtvis gamla pålitliga artfacts men det finns också andra där fria och intuitiva val får avgöra. Artreview kom för några dagar sedan med en lista över ”de 100 mest inflytelserika i konstvärlden”. François Pinault, som äger Gucci och Christies, finns överst. Saatchi är på 7:e plats och vår egen Daniel Birnbaum på 31:a. Carsten Höller har efter installeringen av sin rutschkana i Tate Modern fått en 68:e plats.

Och så har vi Flash Art som kommit med två listor, återigen med 100 namn. 100 kritiker och curatorer har, liksom 100 gallerister, fått ange vilka konstnärer som de betraktar som mest löftesrika ”efter Matthew Barney, Damien Hirst och Maurizio Cattelan” (ja, dessa har börjat bli gamla mästare). Intressant nog toppas båda förteckningarna av Wilhelm Sasnal, en polsk målare. Pådriven av Saatchi, naturligtvis. Måleriet alltså i topp. Galleristerna har på sin andra plats Andro Wekua som ägnar sig åt bearbetade collage som han gör installationer med. Tino Sehgal, som gjort en snabb karriär på sistone har fått kritikerna/curatorernas andra plats, vilken han delar med Turnerpristagaren Simon Starling. Och Starling är också favorit för galleristerna med en tredjeplats. Jeppe Hein får galleristerna fjärdeplats medan han får nöja sig med att inta en 83:e bland kritikerna/curatorerna.

Kritikerna/curatorerna ger Johanna Billing en 18.e plats medan hon saknas bland galleristerna vilka petar in Henrik Håkansson på 99:e.

Listan är en bedömning av det som slår eller som man tror skall slå framöver. Eftersom det är tämligen många med i bedömningen kan man räkna ut att resultatet ger en god bild av vad som gäller i de inre kretsarna av konstvärlden. Vill man vara lite reserverad kan man se företaget som ett mått på mainstream. Salongskonst just nu, men det borde finnas några namn som kan bli stående i ett längre tidspersektiv.

Vi får väl se denna listtrend som en fullgod ersättning för konstens problem med att finna fronter och möjligheter att begå sitt eftertraktade överskridande. Tävlingar är populära, vi har sett det länge i medierna och ännu längre inom idrotten. Även politiken har fått detta med sig eftersom opinionsundersökningarna ger ständiga utslag över hur partier och politiker står. Och man rättar sig efter detta. Vår tidsanda är tävlingens. Vem vinner nästa gång? Spänningen är stor, hur skall det gå?

Den internationella samtidskonstens mästare just nu är Wilhelm Sasnal, här hans Smoking Girl från 2001.

Ibland tänker jag på Annie Sprinkle. För en del år sedan besökte denna udda performancekonstnär Bergen i Norge. Hennes konst diskuterades i ett seminarium på konstakademien. Ordförande höll starkt på Annie, medan min hållning var skeptisk. Nå, kanske inte alla är bekanta med Annie:

Tidigare prostituerad och porrstjärna som gick konstskola och blev doktor i sexologi i San Francisco. Genombröt sexvallen och har fortsatt med det.

Annie Sprinkle i olika skepnader

Och som porrstjärna – som hon livligt utnyttjar

Hur bra är hon som konstnär? Vid den ovannämnda diskussionen framförde jag mina tvivel. Jag jämförde henne med Valie Export som jag menade stod i en helt annan klass. Ordförande krånglade mycket mot mig om den saken. Jag hade naturligtvis rätt. Dessutom hade jag sett en av hennes videor. En lesbisk lovsång till sex med åtskilliga inslag av Annies favorit, fisting. Alldeles orimlig blev inte videon, den beledsagades med inslag av en prudentlig sexpedagog, Annie själv. Den var inte särskilt intressant som konst, den var helt utan ironi och i våra dagar knappast chockerande.

Skillnaden mellan Valie Export och Annie Sprinkle kan läsas av på artfacts: 157 resp 5.540. Men i alla fall, en hygglig placering. Och ser man närmare på det hon gör tvingas man erkänna att hon är en påtaglig cross-over och antihierarkisk, utan vidare gångbar i den relationella estetiken och inte minst i den dialogiska konsten (participatory art). Hon engagerar en stor publik långt utanför konstvärlden. Diskursen är inte helt i ordning, lättviktigheten slår genom, men kan ändå väl försvaras med intressanta teman som kvinnlig sexualitet och hennes påtagliga lesbiska accent.

Ja, hon skulle nog behövts i Göteborg för att sätta fart på Konsthallens nyöppnade utställning Art Link. Men det hade ändå varit fel. Små glidningar mot det lättsamma hållet kan man där tänka sig marginellt, men utställningen är seriös och som sådan solid som betong.

För det är helt klart att Annie Sprinkle inte har sin bärande hemort i konsten utan i otaliga verksamheter utanför. Hon går med glatt mod in i alla. Som det har sagt: Fluxus på en bordell.

Nästa framträdande av Annie Sprinkle och hennes livskamrat Beth blir den 18 november i San Francisco. Då skall paret tillbringa 24 timmar i en säng utan att röra golvet. Se mer på hennes hemsida.

Bosom Ballet är en Sprinkle klassiker. Jag kan garantera att den slagit i Göteborg.

”Får konst vara så här rolig? Är det verkligen konst då?” Den frågan ställer sig Ingela Lind efter det att hon sett Tate Moderns utställning med Fischli & Weiss. (DN 14 oktober)

Ibland undrar jag vilken nivå det är på våra konstkritiker. För allt i världen är det möjligt att Ingela Lind medvetet lagt sig på ett så lågt intentionsdjup som möjligt i förhoppning om att någon från allmänheten skall få för sig att läsa konstrecensionerna. Utställningen äger rum på Tate Modern, ett av de allra bästa ställena att visa upp sig. Det vore märkligt om Tate skulle ha misstagit sig. Om något ställs ut som konst på Tate Modern är det sannerligen konst så det ryker och osar.

Att få något att bli konst är lätt, det räcker med att stryka upp något som liknar ett landskap och finna en utställningsplats. Inte blir det bra konst, men konst lär det bli. Så vi får väl anta att Linds fråga handlar om bra konst kan vara rolig. Nu är Fischli & Weiss kända för att vara roliga och underhållande. Det har inte hindrat dem att inta plats nr 28 på artfacts. Vi har alltså inte bara att göra med konst och bra konst, utan mycket bra konst. Legitimerat, dokumenterat, en rungande självklarhet.

Konst kan vara hur roligt och löjligt som helst. Genom att den är högdiskurs blir den automatiskt något annat. Det förutsätter förstås att någon intresserar sig. Frågan om meningsbildning och om vilken bild av det moderna samhället som konstnärerna på ett mer eller mindre gåtfullt sätt ger oss kommer ofelbart att ställas. Och ligger man 28:a finns det en uppsjö av teoretiker, curatorer och konstkritiker som kommer att se till att det blir nivå på de bländande cirkuskonsterna. Lind gör instinktivt ett sådant utfall:

”Jag inser att de tio salarna utgör ett modernt kuriosakabinett, samlat av någon galning som inte fattat värdeskalorna i vårt västerländska samhälle och missat vad som är fint och vad som ska slängas! Just så som 1600-talets furstar gjorde när de samlade på exotiska djur och växter eller det tidiga 1900-¬talets intellektuella när de föste in allt afrikanskt i en estetisk atmosfär av ”intresselöst betraktande” (Kant) på museer eller i sina hem.”

Och sedan kommer bekräftelsen på att Lind sällar sig till att detta är värdig högdiskurskonst:

”Då fastnar skrattet i halsen. En ovanlig klarsyn löper genom denna roliga utställning.”

Där satt den!

Motiveringen är dock inte särskilt övertygande. Kuriosakabinetten under 1600-talet var populär i de besuttnas kretsar och användes både som konversationsobjekt och som underlag för filosofiska och naturhistoriska betraktelser. Vad detta har att göra med kasserat material från vår tid är svårt att fatta. Och infösandet av afrikanskt i konsten hänger samman med behovet av förnyelse inom konsten. Modernismen hade vid den tiden effektivt tuggat sönder den akademiska idealrealismen och fann fränder ute i världen och i historiens djup. Fischli & Weiss som återanvänder bortkastat material är inte precis originella. Det är väl inarbetat alltsedan skrotskulpturen såg dagens ljus. Konstnärerna möter heller inget motstånd. De mottas med öppna armar av konstvärlden som tröttnat på social kritik och dialogisk konst. Den vill ha något kul och häftigt. Och Fischli & Weiss kan leverera. Habilt och oemotståndligt.

Från Fischli & Weiss klassiker Tingens ordning 1987

Art Link och Fronten

Så, var går konstens frontlinje, framryckningszonen där bataljerna äger rum? Emellanåt hör man någon säga att ett sådant avantgardistiskt språkbruk är förlegat. Men det hjälps inte, konsten kan inte stå och stampa, den måste vidare och om det verkligen sker något överskridande kommer det att märkas. Nå, kan det inte vara så att konsten utlokaliserats till den milda grad att det som sker inte längre kan överblickas?

I varje fall var det enklare förr när det huvudsakligen skedde i New York. Fram till 90-talets början var det fortfarande så med lite instick och inspel från Tyskland, England och någon gång en italiensk rörelse. Nu ersätter som bekant den allomfattande biennalen samtliga orter, låt vara att de tongivande biennalerna alltjämt finns i de gamla fästena i väst.
Finns det någon konst som kommer undan curatorernas röntgenblickar och dammsugningar? Nej, det enda tänkbara är att något inte skulle passa in i biennalmönstret. Tidskrävande projekt, långvariga processer går inte omedelbart in i biennalens snabbmatsservering. Men får plats ändå genom att konstnärer och grupper får möjlighet att göra snabbversioner anpassade till biennalkulturen. Att tacka nej till sådana erbjudande kan en konstnär naturligtvis göra, men det är svårt att finna något exempel. En biennal är en språngbräda och ger mycket uppmärksamhet. De enda som tackar nej är de som redan är väletablerade och klarar sig utan att behöva jäkta runt i biennalkarusellerna.

Dock vet vi att den ljudande signalen från den internationella konstvärlden just nu pekar på ”participatory art” (eller ”dialogisk” eller ”littoral”). Och en sådan har vi på Konsthallen i Göteborg fram till den 7 januari 2007 ”Art Link”. Som man säger i presentationstexten är det ”konst med ett socialt syfte som sätter processer och förhållanden mellan människor och situationer i centrum snarare än egentliga konstobjekt”. Vad som skall göras är att ”kommentera, utforska, eller komma med alternativ till”. Jo tack vi har hört det förut och redan då gick den trögt. Det är Lene Crone Jensens första utställning sedan hon blev chef i Göteborg. Hon gör naturligtvis alldeles rätt. Så skall det göras, det här är vad som gäller i konstvärlden. Den ledande gestalten i konstnärsuppsättningen är konceptveteranen Adrian Piper (338) (bilden av afro-amerikanen), följd av Stephen Willats (862) (bostadsprojekt), Superflex (1125) med en ny kolonialprodukt, Esther Shalev-Gerz (4039) (intervjuer med invandrare), Annika Lundgren (fitnesscenters spinningscyklar som ny energikälla). Originellast och roligast är Tellervo Kalleinens och Oliver Kochta Kalleinens Complaint Choir, en kör som sjunger ut de klagomål och missnöjen som konstnärsparet samlat upp. Complaint Choir har genomförts på fyra olika platser och utställningen visar dessa framföranden:

“Why does my computer take so very long?
Why can’t the bus driver talk to anyone
And why is the beer so expensive in town?
I want my money back,
My job is like a cul-de-sac,
And the bus is too infrequent at 6.30.
Why don’t they pay me more?
Life was good before
And I am thirsty.”

Det är bara att summera: Ingen front i sikte. Konsten ligger lågt.

Framförande av Complaint Choir, Oliver Kochta andre från höger.

Cynthia Freelands bok Art Theory – A Very Short Introduction från 2003 har just kommit ut på svenska med det slående namnet Konstteori. För en snabb och tankeväckande orientering i konstteorins labyrinter kan den rekommenderas. Den gör vad genren brukar göra, drar genom det viktigaste. En skillnad är att Freeland är gott uppdaterad och har många konkreta exempel. Freeland är professor och chef öfr filosofiska fakulteten i Houston. Förord av professor Hans-Olof Boström.

Boken är skriven på ett inte ovanligt sätt, teori efter teori prövas och i det skälvande slutskedet tar Freeland ställning. Men innan hon kommer dit har hon gjort den gamla vanliga konstteoretiska resan från förhistorien och antiken via utomeuropeisk konst genom medeltiden och i några snabba klipp med Kantlandning, sympatisk framställning av Dewey och Danto, vidare genom Benjamin, Bourdieu, Foucault och Baudrillard. Åtskilliga andra är också nämnda och ett särskilt kapitel behandlar genusproblematiken.

Och vad kom hon då fram till? Jo, hon har lyssnat till ett föredrag av konstnären Robert Irwin (rankad 862 på artfacts). Han beskrev konst som ”en kontinuerlig undersökning av vår uppfattningsförmåga och ett kontinuerligt vidgande av vårt medvetande om världen omkring oss.” Låt mig som en stillsam kritik av detta allmänna uttalande som gäller för en hel del, notera att högdiskurser alltid sysslar med sådant. Det finns en ambition och den är gränslös, men varifrån kommer detta anspråk?

Freelands bok kan alltså inte lösa problemet med vad som är konst. Och det går inte heller eftersom konsten redan från början är definierad i detta helt ordinära sätt att behandla konstteori. Ingen skugga skall falla över Freeland, hon är klart över genomsnittet, men hon följer samma mall. Konsten finns där, från urtid till nutid. Och den kan kännas igen eftersom den har färg och form. Ja, över hela världen genom alla tider finns det intresse för färg och form. Och jag frågar mig vad dekorativ formgivning eller för den delen formgivning för ett eller annat ändamål (ritualer spelar en viss roll i boken) har med konst att göra? Hur vet man att det är konst?

Hon är lika nära att lösa problemet som många andra när hon skriver på sid 49: ”Medeltida filosofer teoretiserade inte om ’konst’ som sådan, eftersom deras uppmärksamhet var koncentrerad på Gud.” Där är det alltså, det finns detta igenkännbara ”konst som sådan”. Om man inser att ”konst som sådan” är något annat än design i allmänhet, att det är ett område som kräver en konstvärld reglerad genom högdiskurs och med krav på nya överskridande, behöver man inte alla gamla artefakter. Konst blir en enkel sak. Som jag har sagt det tidigare: Vill du veta något om konst se på vad konstvärlden tycker. Men den kan aldrig flytta sitt moderna tyckande till lite mer avlägsna historiska skådeplatser.

Lite lockad är hon också av Richard Anderson (professor vid Kansas University) som menar sig finna en gemensam nämnare för all konst (ja, alltså icke-nyttig skönhet och känslig form):

”kulturellt signifikant innebörd, skickligt kodad i ett verksamt sinnligt medium”.

Javars, det låter bra, men det går lika bra med selleri eller tvärtom.

Tanja Ostojic utan titel 2004
Märk att den kan läsas genom Richard Andersons definition

Konsten såsom en del av kulturen har sin big boss i kulturministern. Under det senaste decenniet har vi kunnat följa tre regimer och går nu in på den fjärde. Vad skall dock en kulturminister göra? Svaret är att en sådan bör göra som ministrar i allmänhet: Ingenting. Bara inte förlora röster vid nästa val. Och speciellt för en kulturminister gäller att göra mindre än ingenting. Se glad ut, var positiv och förlita sig på sitt symbolvärde. Man kan från denna post trampa upp sig som Margot Wallström och Marita Ulvskog har gjort. Eller trappa ner sig som Leif Pagrotsky. Vi har alltså en post som är en inkörsbana eller en avstigningsramp.

Visa lite rutin och välvilja och det skall säkert gå bra! Sverige har nu fått Cecilia Stegö Chilò som inte förstått att vad hon själv anser är fullständigt ointressant. Och när hon börjar yppa sina synpunkter skapas omedelbart oro i kulturleden. Väljarna kan påverkas genom klantighet som rasslar genom medierna.

Så har vi den fullständiga scenen. Den klumpiga ministern har inte betalt sin tv-licens på 16 år. Vad som förvärrar saken är att det tyngsta mediet har all anledning att känna sig förfördelat. Nu blir det åka av och saken är värdig ett rejält konstprojekt.

Hur skall en dubbel skuld betalas? ”Jag har inte betalt min tevelicens, varken med pengar eller som förebild.” Nå, med konstens hjälp skulle man kunna lyfta saken till högdiskurs och göra en lätt travesti på Bataille:

”As often as not, it seems to be assumed that woman has her being independently of her passions. I affirm, on the other hand, that we must never imagine existence except in terms of these passions…
…We are discontinuous beings, individuals who perish in isolation in the midst of an incomprehensible adventure, but we yearn for our lost continuity. We find the state of affairs that binds us to our random and ephemeral individuality hard to bear. Along with our tormenting desire that this evanescent thing should last, there stands our obsession with a primal continuity linking us with everything that is… this nostalgia is responsible for… eroticism in woman.”

Om man dessutom tillägger att det är tre år till nästa val kan man nästan vara helt säker på själva huvudsaken: Väljaren kommer då att ha glömt saken. Sitt därför ner och gör ingenting. Och säg framför allt ingenting som inte redan är skrivet från kansliet.

Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar?

Tidskriften Konsttidningen har kommit ut med årets fjärde nummer. En tidskrift som innehåller mycket information om böcker och utställningar. Men den är också ett språkrör för modernismen. Inte så att allt annat skulle vara uteslutet, nejdå, även icke-modernistiska företeelser får plats och intresse. Men hjärtat klappar för modernismen. Då det oftast är rutinerade skribenter som skriver, t ex Kristian Romare och Cecilia Stam, hanteras stoffet på ett nästan klanderfritt sätt; det kan ibland förekomma en och annan eftersläng om för mycket koncept och text. Redaktör Lars Kollberg älskar förhistoriska formationer och sådana för man sig rikligt till livs i varje nummer.

Det senaste numret handlar framför allt om Picasso. Det är dags att fira det lite ojämna 125-årsjubileet av mannen som håller en ointaglig förstaplats på artfacts lista. Jan-Erik Johansson har fyrat av tre artiklar om den gamle kubisten och det är ingen hejd på lovsången. Sällan har Picasso framstått som så enastående och fläckfri. Okritiskt faller Johansson framstupa framför ett helgon som glorifierar det romantiska geniet med outsinlig kreativitet. Och självfallet skall Picasso få äran av allt väsentligt som gjorts i konsten under 1900-talet. Han har brutit med renässansperspektivet (här brukar konsthistorikerna peta in Cézanne som skyldig) och själv skapat kubismen. Och en tusan till kvinnokarl var han också. Det får sägas vara sant, men Johansson gör det till en ömsint historia där mästaren lyser vägen med lykta åt Dora Maar. Att den gamle surdegen gjorde allt för att stoppa Françoise Gilots karriär när hon misshagat är inget som hör hemma i detta sammanhang.

Johansson skriver att med Guernica ”lyckades Picasso som den förste i västerländsk konst att hos betraktaren väcka känslor med rent konstnärliga medel.” Här luktar det verkligen unken modernism. ”Det är ojämförligt Picassos främsta verk.” Ja, det är onekligen det mest kända men jag skulle nog tänka mig att det främst beror på den politiska kontexten. Johansson är inte ensam om att lägga dubbla fläskstekar på upplevelsen av Guernica, masshysterin kring verkets tvivelaktiga kraft att väcka och överföra autentiska känslor har sedan länge gått i spinn. Om man döper om den till Slagsmål i bondgården kan man äntligen hamna på en rimlig känslonivå.

Något lär man sig ändå av denna text och när Johansson citerar Det Stora Konstgeniet, ”Ett konstverk får inte vara någonting som lämnar en människa oberörd, någonting som hon går förbi med likgiltig blick. Det måste få henne att reagera, känna starkt, också sätta igång ett skapande, om det så vore bara i hennes fantasi. Hon måste ryckas upp ur sin slöhet, gripas vid strupen, Hon måste göras medveten om den värld hon lever i och för att blii det måste hon först skakas ut ur den.”, får man något att fundera på. Detta moderna credo vilar alltfort som ett Damoklessvärd över dagens konstnärer. Konsten är så ofantlig viktig, ambitiös bortom alla gränser, att ingenting mindre än detta är vad som skall göras.

Men ännu väntar vi på första verket i en sådan genre. Hittills har det enbart rört sig om estetiska finjusteringar. Och det gäller även Picasso som visste hur man gör för att väcka uppmärksamhet.

Picasso: Slagsmål i bondgården

Inom kort skall jag återvända till dagens omedelbara aktualiteter, just nu, som ni kanske redan vet är det konstnärerna som drar sig samman i grupper och kokar ihop strategier som skall föra konsten i närkontakt med den sociala verkligheten. Den konstriktning som man då får hänga på är den dialogiska estetetiken eller participatory art; kan även gå under beteckningen Littoral Konst.

Konsthistorikern Richard Cork har tydligen ännu inte upptäckt denna vindriktning – eller så är det precis vad han har gjort – när han idag skriver i New Statesmen:

By now, six years since the arrival of the new millennium, we might reasonably expect to feel challenged, invigorated and even unnerved by the advent of a fiery new spirit in art. But the zeitgeist of the present decade has yet to appear. Does anyone else share my sense of disappointment about the unfocused character of art today? Where are the young talents whose work is not just promising, but alive with an audacious vision of the world? Who, among this emergent generation, will deserve to be remembered as the artists responsible for setting the pace in the 21st century?

Bättre var det på 70-talet och även under 90-talet med YBA, menar Cork. Han är särskilt förtjust i Michael Craig-Martin (och han har skrivit en bok om konstnären som publiceras idag) och hans

An Oak Tree (1973).

Då fanns det ett konstbegrepp som fortfarande kunde utvidgas, i varje fall något och i London. Vi hade också Joseph Beuys och Andy Warhol. Efter det är det svårt att finna några självklara storheter. Bruce Nauman och Gerhard Richter blir inga motsvarigheter. Inte heller Jeff Koons eller Damien Hirst.

Vi har ett annat spel idag: Alle gegen alle! (Alla mot alla)

Eftersom det finns så många, artfacts uppger att de nu har registrerat 97 965 konstnärer, blir det ett trångt spel. Ett antal av dessa är redan gamla och sedan länge döda men det blir många kvar ändå. Hur skall en eller ett par stjärnor kunna stråla klarast på ett sådant firmament? Det är kanske därför gruppbildningstendensen har blivit starkare.

Och rejält svårt är det att pröva William Mallord Turners metod att överträffa en gammal mästare på hans egen planhalva.

Så försökte Turner

Överträffa originalet Lorrain

Men det går faktiskt att bläddra bakåt. Konstnär Vilks har ansträngt sig för att ge prins Eugène en glidtackling i moln:

Biennal pågår. Igår öppnade den 27 Saõ Paulo-biennalen. Och det är en av riktigt stora och ärevördiga (tillsammans med Venedig och – om man vidgar konceptet något – Documenta). I årets upplaga har den nationella representationen fått vika för den numera så populära internationaliseringen.

Så här presenteras tillställningen: Utställningen vill framhålla en reflektion om hur delade och gemensamma rum är konstruerade, ifrågasätta kontroversiella ämnen som skillnader, samexistens, produktionsrytm och praktiker för samarbete i ett försök att uppnå en etisk förståelse av att leva tillsammans. Detta koncept placeras i korsningen av två tankelinjer som är basen för Hélio Oiticicas Miljöprogram: vad betyder ”konstruktion”, särskilt i förhållande till Brasiliens neokonkreta (som inleddes med poeterna på 1950-talet och fortsattes av bildkonstnärer) erfarenheter och ett ”adjö till esteticismen”. I utställningen är dessa linjer översatta till ”konstruktiva projekt” och ”program för liv”.

Hélio Oiticica (arfacts: 399), som på allvar blev intressant för samtidskonsten med Documenta X, spelar oundvikligen en stor roll även i denna upplaga av Sao Paulo-biennalen (liksom i de tidigare). Hans ”parangole-estetik” (parangole är brasiliansk slang och betyder tillstånd som lättja, plötsliga utbrott, oväntade situationer, dansfest m m) rymmer relationell estetik, aktivism och poetisk socialkritik.

Biennalens titel är ”Hur vi skall leva tillsammans”. Curator Lisette Lagnado (född i Kongo 1961, curator och journalist bosatt i Saõ Paulo) och hennes team (Adriano Pedrosa, Cristina Freire, José Roca, Rosa Martinez, och Jochen Volz) har låtit turen komma till Roland Barthes när det gällt att välja tema. Frasen är namnet på en föreläsningsserie som Barthes höll 1977 på Collège de France.

Hur skall det gå med den 27:e biennalen? Jag tror att det är ganska lättippat, den blir hygglig nog för att försvara sin plats som en av de seriösa biennalerna, mer seriös än evenemang, men inte heller mer än så.

Två svenskar är med Loulou Cherinet (5188) och den i våras tragiskt omkomne Ola Pehrson (5658).

Curatorn och konstkritikern Martin Schibli har försökt sig på att karakterisera en biennal. I en artikel i Helsingborgs Dagblad menar han att kriterierna är:

Nyhetsvärde
Ett presenterat sammanhang; curatoriskt statement
Några större och särskilt sevärda installationer
Rikligt med information om utställningen

Det låter som ett rimligt recept på en biennal. Tage man dessa fyra ingredienser så – voila! – har man en biennal.

Parangolé I am possessed av Oiticica 1964

Bland de 118 konstnärerna finns t ex Lida Abdul (3822, född i Kabul 1973) ovan stillbild från White Backman 2004